Utökat skydd för kodade tjänster

Betänkande 1999/2000:KU16

Konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU16

Utökat skydd för kodade tjänster

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1999/2000

KU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag om en ny
lag om förbud mot viss avkodningsutrustning, som
lagts fram i proposition 1999/2000:49, samt tre
motioner som väckts med anledning av propositionen.

Förslaget, som bl.a. innebär en anpassning till
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av
den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för
tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad
tillgång, innebär att reglerna om
avkodningsutrustning som ger obehörig tillgång till
radio- och TV-sändningar skärps. Även
informationssamhällets tjänster föreslås omfattas av
den nya lagen. Med avkodningsutrustning avses all
utrustning eller programvara som utformats eller
anpassats för att göra en tjänst som omfattas av
lagen tillgänglig i tolkningsbar form. Förslaget
innebär att i stort sett all kommersiell hantering
av sådan utrustning utan tjänsteleverantörens
godkännande kriminaliseras.

Vidare föreslås att den som begår brott mot lagen
skall betala skälig ersättning för att den tjänst
som gjorts tillgänglig genom brottet har utnyttjats
samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada
som brottet har medfört.

Maximistraffet för brott mot lagen föreslås höjt
till fängelse i två år, och förutsättningarna för
åtal föreslås vidgade.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj
2000.

Motionerna gäller i huvudsak definitionen av
avkodningsutrustning och frågan om privat innehav av
sådan utrustning.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och
avstyrker motionerna. Miljöpartiets företrädare har
reserverat sig på två punkter.

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1999/2000:49 att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om
förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

Motionerna

1999/2000:K22 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen om
förbud beträffande viss avkodningsutrustning som
anförts i motionen.

1999/2000:K23 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen kompletterar
sitt förslag till utökat skydd för kodade tjänster
till att även omfatta förbud mot innehav av olovligt
kopierat kort,

2. att riksdagen begär att regeringen - om inte ett
innehavsförbud föreslås nu - återkommer till
riksdagen med en utvärdering om tre år för att visa
om piratkopieringen minskat i Sverige,

3. att riksdagen beslutar om följande ändring i
föreslagen lagtext: "Med avkodningsutrustning avses
utrustning eller programvara som utformats, är
avsedd eller anpassats för en tjänst - - -".

1999/2000:K24 av Margareta Andersson (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett förtydligande av
förhållandet mellan den föreslagna lagen om förbud
beträffande viss avkodningsutrustning och
tryckfrihetsförordningen.

Utskottet

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om avkodningsutrustning finns i lagen
(1993:1367) om förbud beträffande viss
avkodningsutrustning (avkodningslagen). Lagen, som
trädde i kraft den 1 januari 1994, skall förhindra
att någon yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte
olovligen tillverkar, överlåter, hyr ut, installerar
eller underhåller avkodningsutrustning i avsikt att
bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till
innehållet i en kodad sändning som erbjuds mot
betalning. Innehav av utrustning för olovlig
avkodning liksom import av sådan utrustning omfattas
inte av lagen.

Maximistraffet för brott mot lagen är fängelse i
sex månader. Åtal får väckas endast om det av
särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

EG-direktiv

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv
98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga
skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av
villkorad tillgång. Direktivets tillämpningsområde
täcker alla radio- och TV-program samt
informationssamhällets tjänster där den villkorade
tillgången används för att säkerställa betalning av
tjänsten.

Direktivet ställer krav på medlemsstaterna att
förbjuda och tillgripa lämpliga sanktioner mot ett
brett spektrum av kommersiella verksamheter som
gäller illegala avkodare (dekodrar), s.k. smarta
kort och programvara som gör det möjligt att kringgå
system med villkorad tillgång och erhålla tjänsten
kostnadsfritt. Syftet med direktivet är att
tillnärma medlemsstaternas bestämmelser om åtgärder
mot olaglig utrustning som ger obehörig tillgång
till skyddade tjänster. Skyddet är begränsat till
tjänster som utnyttjar tekniker med villkorad
tillgång för att säkerställa ersättning. Det är
vidare begränsat till kommersiell hantering av
olaglig utrustning. Ansvaret för att vidta åtgärder
mot privat innehav eller användning av olaglig
utrustning har av främst proportionalitets- och
subsidiaritetsskäl ansetts få vila på
medlemsstaterna.

De tjänster som skyddas av direktivet är TV-
sändningar enligt definitionen i artikel 1 a i det
s.k. TV-direktivet (direktiv 89/552/EEG),
radiosändningar i betydelsen all överföring av
radioprogram till allmänheten, via tråd eller via
etern, vilket även omfattar satellitsändningar, samt
informationssamhällets tjänster i den betydelse som
avses i artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets
direktiv 98/34/EG av den 22 juli 1998 om ett
informationsförfarande beträffande tekniska
standarder och föreskrifter och beträffande
föreskrifter för informationssamhällets tjänster. En
förutsättning för att berörda tjänster skall
omfattas av direktivet är att de tillhandahålls mot
ersättning och är föremål för villkorad tillgång.
Även själva tillhandahållandet av villkorad tillgång
för ovannämnda tjänster betraktas enligt direktivet
som en skyddad tjänst i sig.

Direktivet definierar begreppen villkorad tillgång,
utrustning för villkorad tillgång, anknuten tjänst,
olaglig utrustning och området som samordnas av
direktivet.

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att förbjuda de enligt direktivet
otillåtna åtgärderna och införa de sanktioner och de
möjligheter till rättelse som anges i direktivet. De
verksamheter som medlemsstaterna skall förbjuda
räknas upp i direktivet. Det skall enligt direktivet
vara förbjudet att tillverka, importera,
distribuera, försälja, hyra ut, inneha, installera,
underhålla eller byta ut olaglig utrustning i
kommersiellt syfte liksom att marknadsföra olaglig
utrustning genom kommersiella meddelanden.
Sanktionerna skall vara verkningsfulla, avskräckande
och proportionerliga. Leverantörer av skyddade
tjänster skall ha tillgång till lämpliga möjligheter
till rättelse.

Huvudsyftet bakom direktivet 98/84/EG är att
förbättra skyddet för leverantörerna av de tjänster
som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång och
som omfattas av direktivet. Direktivet syftar inte
till en fullständig harmonisering av
medlemsstaternas regler på området. Medlemsstaterna
får besluta om ett starkare skydd än det som
direktivet ger.

De lagar och andra författningar som är nödvändiga
för att följa direktivet skall sättas i kraft senast
den 28 maj 2000.

Regeringens förslag i korthet

Regeringen föreslår en ny lag om förbud beträffande
viss avkodningsutrustning bl.a. för att i svensk
rätt genomföra Europaparlamentets och rådets nämnda
direktiv om det rättsliga skyddet för tjänster som
bygger på eller utgörs av villkorad tillgång.

Förslaget innebär att reglerna om
avkodningsutrustning som ger obehörig tillgång till
radio- och TV-sändningar skärps. Även
informationssamhällets tjänster föreslås omfattas av
den nya lagen. Med avkodningsutrustning avses all
utrustning eller programvara som utformats eller
anpassats för att göra en tjänst som omfattas av
lagen tillgänglig i tolkningsbar form. Förslaget
innebär att i stort sett all kommersiell hantering
av sådan utrustning utan tjänsteleverantörens
godkännande kriminaliseras.

Det föreslås vidare att den som begår brott mot
lagen skall betala skälig ersättning för att den
tjänst som gjorts tillgänglig genom brottet har
utnyttjats samt ersättning för den ytterligare
ekonomiska skada som brottet har medfört.

Maximistraffet för brott mot lagen föreslås höjt
från nuvarande fängelse i sex månader till fängelse
i två år. Förutsättningarna för åtal föreslås
vidgade. Åtal skall få väckas om målsäganden anger
brottet till åtal eller åtal är motiverat från
allmän synpunkt.

Den nya lagen skall enligt förslaget träda i kraft
den 1 maj 2000.

Särskilda frågor

Privat innehav av utrustning

Propositionen

Regeringen föreslår att det skall vara straffbart
att yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte
tillverka, importera, distribuera, sälja, hyra ut,
inneha, installera, underhålla eller byta ut
avkodningsutrustning i syfte att göra en skyddad
tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan
tjänsteleverantörens godkännande (5 §).

Regeringen föreslår däremot inte att någon
straffrättslig sanktion skall införas för privat
bruk eller innehav av olovlig avkodningsutrustning.

Motion

I motion 1999/2000:K23 av Ewa Larsson (mp) anför
motionären att den föreslagna lagen bör kompletteras
så att även innehav av olovligt kopierat kort
förbjuds, och hon begär i yrkande 1 att riksdagen
skall ge regeringen till känna att den bör lägga
fram förslag även om detta. I yrkande 2 begär hon i
andra hand att - om inte ett innehavsförbud föreslås
nu - regeringen om tre år skall återkomma till
riksdagen med en utvärdering för att visa om
piratkopieringen minskat i Sverige.

Motionären anför att enligt nordiska sonderingar
som gjorts av föreningen STOP uppskattas det i
Sverige finnas 200 000 piratkort på marknaden, i
Danmark 250 000, i Norge 60 000 och i Finland
30 000. Norge och Finland har innehavsförbud, medan
Danmark enligt motionären planerar att införa sådant
förbud.

Regeringens motiv

Regeringen erinrar om att EG-direktivet endast avser
verksamheter för kommersiella ändamål, och att det
av främst proportionalitets- och subsidiaritetsskäl
inte ansetts befogat att föreskriva gemensamma
regler i fråga om privat innehav eller användning av
olovlig utrustning.

Regeringen har förståelse för vissa
remissinstansers invändningar mot att privat innehav
inte föreslås bli omfattat av förbudet. Regeringen
påminner dock om att frågan om ett förbud mot
privata innehav av olaglig utrustning togs upp redan
i samband med tillkomsten av den nuvarande lagen. Då
gjordes bedömningen att rättsväsendets resurser
borde koncentreras på sådan verksamhet som genom
omfattning, regelbundenhet m.m. kan leda till mer
allvarliga skadeverkningar. Detta ställningstagande
har enligt regeringen alltjämt bärighet. Till detta
kommer att efterlevnaden av ett sådant förbud i
praktiken skulle bli omöjlig att kontrollera, och
regeringen anser att det finns risk att ett sådant
förbud inte skulle få något genomslag utan tvärtom
bidra till att minska respekten för lagstiftningen i
allmänhet. För att en kriminalisering av privat
innehav skall komma i fråga bör det även enligt
regeringen finnas ett starkt samhälleligt intresse
av ett förbud av sådant slag. Uppgifter från de
nordiska länder (Finland och Norge) som har infört
förbud mot privat innehav visar enligt regeringen
inte på ett tillförlitligt sätt att just denna re-
glering har haft en påtaglig effekt på tillgången
till olaglig utrustning.

Regeringen påminner vidare om att åtgärder mot
"piratverksamhet" har vidtagits inom EU och anser
att den utvidgade skadeståndsskyldighet som föreslås
i propositionen innebär att skadeverkningarna kan
begränsas.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar till en början att regeringens
förslag redan i sig innebär en utvidgning av det
hittills gällande förbudet mot hantering av
avkodningsutrustning. Till straffbara förfaranden
skall således utöver tillverkning, överlåtelse,
uthyrning, installation och underhåll av utrustning
i fortsättningen även räknas import, distribution,
innehav och utbyte av utrustning, allt under
förutsättning att förfarandet sker yrkesmässigt
eller annars i förvärvssyfte. Maximistraffet höjs,
och förutsättningarna för åtal vidgas. En särskild
skadeståndsregel införs.

I frågan om att därutöver kriminalisera privat
innehav av utrustning delar utskottet regeringens
bedömning. Särskilt vill utskottet framhålla
svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av ett
förbud.

Utskottet avstyrker således motion 1999/2000:K23
såvitt avser yrkande 1 och tillstyrker propositionen
i denna del.

Utskottets ställningstagande innebär emellertid
inte att utskottet vill förringa den ekonomiska
skada som privat innehav av avkodningsutrustning kan
medföra. Det finns därför anledning för regeringen
att noga följa utvecklingen inom området och
effekterna av den nya lagen. Utskottet förutsätter
att så sker och anser därför att något
tillkännagivande med anledning av yrkande 2 i
motionen inte behövs.

Definitionen av avkodningsutrustning

Propositionen

Regeringen föreslår att med avkodningsutrustning
skall avses "utrustning eller programvara som
utformats eller anpassats för att göra en tjänst som
omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form"
(4 §).

I EG-direktivet definieras som "utrustning för
villkorad tillgång: all utrustning eller programvara
som utformats eller anpassats för att göra en
skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form".

Som redovisats i föregående avsnitt innebär
förslaget förbud mot vissa förfaranden som sker
yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte, om syftet
är att göra "en tjänst som omfattas av lagen
tillgänglig i tolkningsbar form utan
tjänsteleverantörens godkännande".

Motioner

Frågan om definitionen av uttrycket
avkodningsutrustning tas upp i två motioner.

I motion 1999/2000:K22 av Per Unckel m.fl. (m) och
motion 1999/2000:K23 av Ewa Larsson (mp) yrkande 3
begär motionärerna att riksdagen beslutar att med
avkodningsutrustning skall avses "utrustning eller
programvara som utformats, är avsedd eller anpassats
för att göra en tjänst som omfattas av lagen
tillgänglig i tolkningsbar form". Motionärerna
påtalar det förhållandet att olika delar som
erfordras för olovlig avkodning kan säljas var för
sig för att sedan sammanställas till fungerande
utrustning av användaren själv. Sådana delar är
tomma kort, programmerare och kodningsnycklar. Medan
det är svårt att visa att tomma kort eller
programmerare skulle vara särskilt utformade eller
anpassade för olovlig avkodning, är det enligt
motionärerna i motion K22 lätt att konstatera att
olovlig avkodning är avsikten.

Regeringens motiv

Regeringen erinrar om att utformningen av direktivet
i detta avseende inte inriktats på vissa tydligt
avgränsade former av utrustning eller att peka ut
vissa tekniska lösningar. En sådan teknik baserad på
en eller flera konkreta tillämpningar har undvikits
för att minska riskerna för att t.ex. modifieringar
av programvara leder till att bestämmelsen lätt kan
kringgås. En så teknik-oberoende reglering som
möjligt har eftersträvats. Av dessa skäl föreslås
inte någon närmare definition av vilken utrustning
det kan bli fråga om. Detta hänger också samman med
att det är EG-domstolen som har ensam befogenhet att
slutligt tolka gemenskapsrättens innebörd. Det bör
enligt regeringen i sammanhanget noteras att EG-
kommissionen har framhållit att nivån på det
tekniska skyddet inte är avgörande för skyddsvärdet
eftersom även de leverantörer som inte har
ekonomiska möjligheter att t.ex. utnyttja de absolut
säkraste och effektivaste krypteringsmetoderna
förtjänar ett rättsligt skydd.

Det otillåtna ligger i det sätt på vilket
avkodningsutrustningen är avsedd att användas,
nämligen att möjliggöra otillåten tillgång till en
skyddad tjänst. Det är således inte
avkodningsutrustningen i sig som är otillåten utan
olika slag av kommersiell verksamhet med sådan
utrustning.

Regeringen redovisar att flera av remissinstanserna
har framställt önskemål om ett klarläggande av att
s.k. tomma eller delade kort omfattas av
lagstiftningen och att Riksåklagaren därutöver
anfört att bevissvårigheter kan uppkomma t.ex. på
grund av att olika delar säljs separat. Till
bemötande av detta hänvisar regeringen till att -
som återgivits ovan - en så teknikoberoende
reglering som möjligt eftersträvats vid utformningen
av direktivet. Vad som anförts av remissinstanserna
utgör enligt regeringen inte tillräckligt starka
skäl för att avvika från direktivets definition av
avkodningsutrustning. Det bör dock enligt regeringen
framhållas att det i varje enskilt fall måste
avgöras vad för slags utrustning som utgör
avkodningsutrustning.

Utskottets bedömning

Regeringen framhåller att det inte är
avkodningsutrustningen i sig som är otillåten utan
olika slag av kommersiell verksamhet med sådan
utrustning och att det otillåtna ligger i det sätt
på vilket avkodningsutrustningen är avsedd att
användas, nämligen att möjliggöra otillåten tillgång
till en skyddad tjänst. Som motionärerna anför torde
det kunna vara svårt att visa att "tomma kort" är
särskilt utformade eller anpassade för olovlig
avkodning. Enligt utskottets uppfattning är det
emellertid tveksamt om den av motionärerna
föreslagna formuleringen skulle innebära någon
större skillnad i bevishänseende. Som regeringen
betonar måste det i varje enskilt fall avgöras vad
för slags utrustning som är avkodningsutrustning.

Utskottet anser således att den av regeringen
föreslagna definitionen av avkodningsutrustning, som
också stämmer överens med lydelsen i EG-direktivet,
bör antas. Med detta avstyrks motionerna
1999/2000:K22 och 1999/2000:K23 yrkande 3.

Förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen

Motion

I motion 1999/2000:K24 av Margareta Andersson (c)
önskas ett förtydligande av lagen i förhållande till
tryckfrihetsförordningen (TF). Motionären hänvisar
till att regeringen i propositionen konstaterar att
förbud mot distribution av programvara inte strider
mot yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), eftersom
programkod inte utgör ett meddelande eller en
uppgift i den bemärkelse som avses i YGL. Normalt är
förutsättningen att både teknisk utrustning och
programvara behöver distribueras för att avkodning
skall kunna ske, men det kan enligt motionären
tänkas att den som innehar teknisk utrustning (t.ex.
tomma kort) vill ha uppdaterade versioner av
programvaran, som kan distribueras i tryckt form.
Motionären anser det oklart i vilken utsträckning
det föreliggande lagförslaget tar sikte på
distribution i tryckt form och anser det påkallat
med ett förtydligande som klargör att programkod som
distribuerats i en form som omfattas av TF inte
träffas av förbudet.

Förhållandet till yttrandefrihetsgrundlagen enligt
propositionen

Regeringen påpekar att programvara som utformats
eller anpassats för att göra en skyddad tjänst
åtkomlig utan tjänsteleverantörens godkännande
vanligtvis lär tillhandahållas på cd-romskiva,
diskett eller online via t.ex. Internet.

Regeringen erinrar om att termen "tekniska
upptagningar" fördes in i yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) den 1 januari 1999. Nyheten har stor betydelse
för YGL:s tillämplighet på nya former av
upptagningar av information (nya fysiska
databärare). Tekniska upptagningar utgör i detta
sammanhang en samlingsterm för upptagningar som
innehåller text, stillbilder, rörliga bilder eller
ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat
sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel.
Ändringen medför att även t.ex. cd-romskivor och
datordisketter med endast text eller stillbilder
omfattas av YGL. Regeringen diskuterar frågan om
YGL, som bl.a. skyddar produktion, spridning och
innehav av informationsbärare, utgör ett hinder mot
lagbestämmelser som förbjuder de nu aktuella
förfarandena med avkodningsutrustning.

Huvudsyftet med YGL är att säkerställa friheten att
yttra sig i massmedier som ett medel för den fria
åsiktsbildningen i samhället. Det är alltså
massmedial användning av de angivna teknikerna som
omfattas av YGL.

Grunden i programvaran är programkoden. Den kan
knappast anses utgöra ett meddelande eller en
uppgift som är avsedd för spridning till andra i den
bemärkelse som avses i YGL. En teknisk upptagning
som innehåller programvara avsedd för olaglig
avkodning kan därför inte anses vara en sådan
teknisk upptagning som omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen. I den mån en sådan
teknisk upptagning innehåller också uppgifter som
kan omfattas av grundlagsskydd torde det vara
möjligt att göra en åtskillnad i straffrättsligt
hänseende som leder till att olika straff- och
processrättsliga regler kan komma att gälla för
olika "sekvenser" i tekniska upptagningar av nu
aktuellt slag.

Det bör slutligen noteras att frågan om huruvida
åtgärder mot olovlig avkodning är förenliga med
skyddet för yttrande- och informationsfrihet
aktualiserades även i samband med avkodningslagens
tillkomst (prop. 1993/94:53 s. 12 f.). Då
konstaterades bl.a. att yttrandefrihetsgrundlagen
medgav att restriktioner infördes mot s.k.
piratdekodrar eftersom grundlagen inte skyddar den
som kringgår ett villkor om betalning för att få
tillgång till ett radioprogram.

Om tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott

Tryckfrihet avser den i tryckfrihetsförordningen
föreskrivna rätten att utge skrifter. Den som
ansvarar för innehållet i en tryckt skrift får inte
åtalas och straffas för det annat än om innehållet
strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt
lugn, utan att återhålla allmän upplysning. För att
säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning skall det stå varje svensk medborgare
fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som
har meddelats i förordningen till skydd för enskild
rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina
tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst. Utlänningar är i detta
hänseende likställda med svenska medborgare.

Vad som skall förstås med tryckfrihetsbrott
regleras också i tryckfrihetsförordningen. Med
beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en
allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott
anses vissa särskilt angivna gärningar, om de begås
genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag.
Ett av de brott som anges i 7 kap. 4 § TF är
uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest
söker förleda till brottslig gärning, svikande av
medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot
myndighet eller åsidosättande av vad som åligger
krigsman i tjänsten.

Motsvarande bestämmelser finns i
yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefriheten enligt
YGL har till ändamål att säkra ett fritt
meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och
ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga
andra begränsningar göras än de som följer av YGL.
De brott som definieras som tryckfrihetsbrott i
bl.a. 7 kap. 4 § TF skall anses som
yttrandefrihetsbrott, om de begås i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning och är straffbara enligt
lag.

Ett rent "tekniskt" förledande till brott torde
normalt inte kunna bestraffas som uppvigling. I ett
beslut från 1981 beslöt Justitiekanslern (JK) att
inte väcka tryckfrihetsåtal för uppvigling mot Nya
hembränningsboken, en skrift vari mycket utförligt
beskrevs hur s.k. hembränning går till. Trots att JK
fann att boken knappast hade något annat syfte än
att göra det möjligt för läsaren att begå brott fann
han, ehuru med tvekan, att åtal inte skulle väckas.
JK vägde in i bedömningen som en förmildrande
omständighet att det i framställningen på flera
ställen hade angivits, att det beskrivna förfarandet
var olagligt. Hans-Gunnar Axberger har redovisat
beslutet i sin avhandling Tryckfrihetens gränser (s.
195) och gör bedömningen att framställningar som
förenar tekniskt beskrivande och förledande däremot
torde löpa uppenbar risk att åtalas som uppvigling,
försåvitt inte sådana omständigheter föreligger att
1 kap. 4 § TF kan åberopas. Som ett särskilt fall av
förledande kan man enligt Axberger också tänka sig
att ett straffbart förfarande beskrivs som
straffritt; ett dylikt vilseledande bör stundom
kunna anses synonymt med förledande.

Utskottets bedömning

Som framgår ovan regleras de brott som begås genom
tryckt skrift - dvs. vad som skall förstås med
tryckfrihetsbrott - exklusivt i
tryckfrihetsförordningen. Enligt utskottets
uppfattning finns inte behov av några särskilda
regler i den fråga som aktualiseras i motion
1999/2000:K24. Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande privat innehav av
avkodningsutrustning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K23 yrkande 1,

2. beträffande utvärdering

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K23 yrkande 2,

res. 1 (mp)

3. beträffande definitionen av
avkodningsutrustning

att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:49 samt
med avslag på motionerna 1999/2000:K22 och
1999/2000:K23 yrkande 3 antar regeringens
förslag till lag om förbud beträffande viss
avkodningsutrustning såvitt avser 4 §,

res. 2 (mp)

4. beträffande förhållande till tryckfrihet
och yttrandefrihet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K24,

5. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen med bifall till propositionen antar
regeringens förslag till lag om förbud beträffande
viss avkodningsutrustning i den mån förslaget inte
berörts ovan under moment 3.

Stockholm den 7 mars 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel
(m), Göran Magnusson (s), Barbro
Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist
(v), Ingvar Svensson (kd), Mats
Berglind (s), Inger René (m), Tommy
Waidelich (s), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m),
Per Lager (mp), Åsa Torstensson
(c), Helena Bargholtz (fp), Kenth
Högström (s), Per-Samuel Nisser (m)
och Britt-Marie Lindkvist (s).

Reservationer

1. Utvärdering (mom. 2)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5
börjar med "Utskottets ställningstagande" och slutar
med "inte behövs." bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1999/2000:K23 kan det
uppskattas att det i de nordiska länderna finns
betydligt fler s.k. piratkort på marknaden i de
länder som inte har innehavsförbud - Sverige och
Danmark - än i de länder som har sådant förbud -
Norge och Finland. I Danmark planerar man att införa
ett sådant förbud, medan något sådant förbud inte
föreslås här.

Utskottet delar uppfattningen i motionen att
regeringen om tre år skall återkomma till riksdagen
och redovisa en utvärdering av om piratkopieringen i
Sverige har minskat efter det att den nya lagen
införts. Utskottet förutsätter att regeringen också
föreslår ändring i lagen på denna punkt, om
utvärderingen ger anledning till det.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande utvärdering

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:K23 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. Definitionen av avkodningsutrustning
(mom. 3)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Regeringen framhåller" och slutar med
"yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Medan det är svårt att visa att tomma kort eller
programmerare skulle vara särskilt utformade eller
anpassade för olovlig avkodning, är det lätt att
konstatera att olovlig avkodning är avsikten. Enligt
utskottets uppfattning skulle därför ett bättre
skydd uppnås mot olovlig avkodning om definitionen i
4 § kompletteras med orden "är avsedd" mellan orden
"utformats" och "eller anpassats".

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande definitionen av
avkodningsutrustning

att riksdagen med bifall till motionerna
1999/2000:K22 och 1999/2000:K23 yrkande 3 antar
regeringens förslag till lag om förbud beträffande
viss avkodningsutrustning såvitt avser 4 § med den
ändringen att mellan orden "utformats" och "eller
anpassats" skall infogas orden "är avsedd",