Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Herr talman! I dag är det World Aids Day , och vi tvingas konstatera att hiv nu närmar sig även Sverige med stormsteg. Jag tänkte börja med att visa min tröja och ett märke. Jag undrar om alla vet vad det står för. Där står det: The world fight against aids . Jag ser att förste vice talmannen inte har något märke. Jag tänkte därför passa på att överlämna ett sådant till honom. Varsågod. (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Tack.) Den senaste rapporten från UNAIDS visar att det under 2004 har tillkommit alarmerande många nya fall av hiv, smittade i både Väst- och Östeuropa. Med andra ord: Nu räcker inte längre våra preventionsinsatser. Inte ens i Europa klarar vi att hålla epidemin i schack. Det här är någonting som är så litet att vi inte ens kan se det i ett vanligt mikroskop. Det är det som vi har att slåss mot. Det är ett litet intelligent virus som är skickligt på att gömma sig i sin värld och att resa med cellen i ett latent sovande tillstånd där det är mycket svårt att angripa. Dessutom förändrar det sig under infektionens gång. Problemet med hiv är att det förökar sig i immunförsvarets viktigaste celler, det vill säga att immunförsvaret så småningom leder sig självt i fördärv. Varje gång som hiv förökar sig bildas det också varianter i arvsmassan. Det blir en ganska stor genetisk mångfald och därmed många multiresistenta varianter. Vi har under den senaste veckan kunnat läsa om ett nytt hivvirus som är på gång. Men det är inget nytt virus. Definitionsmässigt tillhör det fortfarande samma subtyp av hiv som vi har haft länge i Europa och i USA. Däremot finns det flera hivsmittade som bär på en variant av hiv som har muterats så pass mycket att medicinerna inte längre hjälper. Resultatet blir då att det är väldigt svårt att bemästra om ens tillfälligt. Bland heterosexuella i Europa har antalet hivsmittade ökat med över 100 % under perioden 1997-2002. Det finns också ett jättestort mörkertal av hivsmittade. Många är fullständigt omedvetna om sin status. I Storbritannien är detta nu den snabbast växande allvarliga sjukdomen. Det finns också många tecken på att homosexuella har ökat sitt riskbeteende jämfört med tidigare. Där såg man tidigare en nedåtgående kurva som nu har vänt upp igen. Bland drogmissbrukare som injicerar intravenöst och prostituerade ser man också en kraftig ökning, framför allt i Italien, Portugal och Spanien. Herr talman! Östeuropa tillsammans med Ryssland står för den allra största ökningen - ungefär 40 % på två år, en nästan okontrollerad spridning. Och detta är länder som ligger väldigt nära Sverige. Estland har den allra största smittspridningen per capita, ungefär en på tusen är smittad, och det är 20 gånger mer än i övriga EU-länder. I Vitryssland ser vi rena katastrofsituationen, nästan som i en del afrikanska länder. Där saknas både tillgång och resurser till att testa sig och än mindre medicin. Trots att alla enligt lagen garanteras tillgång till medicin i Ukraina är det bara 1 % som får det. Dessutom förutspår experterna att hela sjukvården kommer att slås ut i Ukraina, därför att sjukvårdsorganisationen där inte räcker till för att ens hålla andra sjukdomar i schack i dag. Hur ska man då klara av hivepidemin? Det mest påfallande är inte den stora förekomsten nu i relativa eller i absoluta tal, utan det är snarare hur enormt snabb denna spridning har varit, och fortfarande är. Den ryska epidemin sägs ha börjat i mitten av 90-talet med ett tusental fall och har sedan dess ökat explosionsartat. Ibland benämns den som en galopperande epidemi. Gemensamt för de drabbade länderna i vårt östra närområde har varit att myndigheterna haft högst obetydlig eller ingen beredskap alls för hiv med denna spridningstakt. Det har varit knappa resurser till upplysning, minimalt förebyggande informationsarbete, och dålig tillgång till antivirala medel. Och allt detta har snabbt förvärrat hela epidemin. UNAIDS varnade redan tidigt under hösten för att hiv började bli ett seriöst hot mot säkerheten för social och ekonomisk stabilitet i Europa. Via olika FN-organ slussas det in pengar från Globala fonden i kampen mot hiv och aids under de närmaste åren. Men dessa pengar räcker inte på långa vägar till alla. EU har uppmanat de 25 medlemsstaterna att visa politiskt ledarskap med anledning av epidemin. Hur gör vi då detta? Till att börja med måste vi lyssna betydligt mer när Ryssland uttalar sin desperation över att Europa ser mest till Afrika och att hivepidemin måste stoppas där i första hand. Man frågar: Varför ser ni inte hur vi har det här i Ryssland? Vi är EU:s närmaste stora grannland. Afrika behöver förstås fortsatta gigantiska insatser, men nu har aidskatastrofen börjat sprida sig med full kraft på nära håll. Och om vi inte gör mer än i dag kommer vi inom en snar framtid att vara riktigt illa ute även i Europa. Vi måste ha mycket större öppenhet när det gäller att våga tala om hiv. Flera informationsinsatser behöver utföras samtidigt som politiska ledare på högsta nivå tar upp frågan, gärna tillsammans med kända förebilder. Och det här ska ske av statliga, enskilda och frivilliga organisationer. Varje land måste ta större ansvar för utbildning och information och på ett öppet sätt bekämpa sjukdomen. Smittan måste till sist begränsas av folket självt byggt på sexuell medvetenhet. Förebyggande arbete måste finnas redan i undervisningen i skolan. Det ska vara tidig sexualupplysning och kondomanvändning. Speciellt viktigt är det att påpeka kyrkans roll som en god förebild inom upplysning när det gäller hiv. Kyrkan är en central institution i många samhällen, och många människor har kontakt med olika församlingar. Det är viktigt att påpeka att Katolska kyrkan inte får bli någon bromskloss utan att den också måste delta fullt ut. Herr talman! Jag har fokuserat mycket på hiv i dag. Nu ska jag väldigt kortfattat ta upp även några andra frågor. Vi anser att informationen i budgetpropositionen för budgetåret 2005 visar brister i redovisningen när det gäller multilateralt bistånd. Detta anser vi beskär riksdagens insyn i grunderna för multilateralt bistånd samtidigt som vi inte heller kan bedriva en frisk opposition. Det gagnar inte riksdagen, och det gagnar inte de medborgare som har intresse inom området, och det blir inte någon bra politik. Jag yrkar bifall till reservation 4 som är gemensam för Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern. Vi står naturligtvis bakom alla våra andra reservationer från moderat håll. Herr talman! Biståndet måste i ökad utsträckning fokuseras på de åtgärder som verkligen utrotar fattigdomen på allvar. Millenniemålen kan vara vägledande i detta arbete. Sveriges politik för global utveckling ska också bidra till att främja respekten för mänskliga rättigheter och demokrati. Sverige ska ta initiativ till en total skuldavskrivnig så snart som möjligt för högt skuldsatta låginkomstländer. De flesta finns i Afrika. Den ska kombineras med fyra villkor - ingen ny upplåning, den ska inte leda till korruption och vanstyre, den ska inte användas för krig, och den ska komma de fattiga till godo. Det finns några akuta huvudproblem som vi moderater vill fokusera på. Det handlar om krigen och konflikterna som plågar en betydande del av Afrika. Och vi ser i dag att det bara kokar ännu mer om vi tänker på Elfenbenskusten, Liberia, Sudan och så vidare. Vi ska fokusera på hiv/aids och på andra allvarliga sjukdomar som förlamar utvecklingsansträngningar, och vi måste fokusera på skuldbördan som ligger som ett ok över många länders ekonomi. Det ska vara en snabb fattigdomsutrotning genom en uthållig, snabb tillväxt. Biståndet ska vara resultatinriktat, och det ska innehålla kunskapsöverföring och stöd till rättsstaten, demokratin, grundläggande utbildning och hälsovård. Herr talman! En stor komplikation när det gäller landstrategier och val av länder är också frågan om korruption. De länder där mycket korruption förekommer är också ofta de länder där biståndet behövs som mest. Därför måste man alltid göra en riskbedömning när det gäller beslut om länderval: Kan vi klara av att arbeta i det här landet, eller måste vi gå andra vägar för att undvika korruption? Sverige måste också hjälpa till och bidra till de här mest utsatta länderna - det är självklart. Men det måste också vara lika tydligt att vi snabbt avbryter biståndet när vi upptäcker att resurserna hamnat fel, hos fel instans, eller gått till andra medel än vi avsett från början. Därför vill vi ha nolltolerans mot korruption av svenskt bistånd - detta tillsammans med en större öppenhet och en ytterst tydlig strategi om hur vi omedelbart reagerar i de här situationerna och hur vi på bästa möjliga sätt kan kontrollera att resurserna verkligen når fram till sin beslutade destination och används på det mest effektiva sättet. Avslutningsvis: Kampen mot hiv fortsätter!

Herr talman! Jag vill inleda med att betona att jag givetvis står bakom Folkpartiets alla reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 19 om att demokrati ska vara det övergripande målet i svensk biståndspolitik samt till reservation 20 om att vi aktivt ska stödja just demokratirörelser och frihetskämpar i diktaturländer. Ingen i denna kammare kan ha undgått att i det i dag den 1 december är den internationella aidsdagen. Utskottets eminenta hivforskare Ewa Björling tycker jag redogjorde väldigt bra för de komplikationer i utvecklingen som i dag finns i världen. Det är också viktigt att vi denna dag inte bara ägnar en tanke åt denna vår tids digerdöd utan också aktivt redogör för åtgärder, för vad man kan göra. 40 miljoner människor i världen har i dag hiv eller aids. Fram till klockan 13 i dag har 7 000 nya fall bara denna dag tillkommit. Majoriteten av de här människorna, 25 miljoner, lever i Afrika söder om Saharaöknen. 60 % av de drabbade där är kvinnor, och 75 % av de yngsta drabbade är kvinnor. Södra Afrika är hårdast drabbat. I nio av länderna i regionen har medellivslängden på sistone sjunkit till under 40 år. Bakom denna statistik finns förstås enskilda människoöden. De är så grymma att man ibland knappt kan tänka sig in i dem. I dagens värld är 900 miljoner individer fortfarande analfabeter. 30 000 barn kommer att ha dött av svält, undernäring eller torka i kväll när vi lagt oss, och mer än 800 miljoner individer är konstant undernärda. 200 miljoner av dessa är barn. Folkmord pågår för tillfället i Darfur. I Asien är det översvämningar. Knappt hälften av jordens befolkning lever i fria demokratier. Världen är djupt orättvis. För oss liberaler är detta med att utplåna diktatur och fattigdom den absolut viktigaste politiska uppgiften. Vi måste också betona att det inte var bättre förr. Under de senaste 30 åren har antalet u-länder halverats i världen. Andelen fattiga i världen har sjunkit med upp till 30 %. Under de tre senaste decennierna har spädbarnsdödligheten minskat med hela 50 %. Vi kan se en 80-procentig ökning av andelen barn världen över som faktiskt får gå i grundskola. De här framgångarna hade aldrig kunnat ske utan just demokrati, ökad frihandel och ett bistånd som ökat i både kvalitets- och effektivitetshänseende. Enligt professor Amartya Sen, som fick Nobelpriset i ekonomi år 1998, har svältkatastrofer aldrig inträffat i just demokratier. När man har fria medier och en aktiv politisk opposition blir det ett effektivt varningssystem när ett land drabbas av hunger. Därför är demokratin så viktig. Vi i Folkpartiet önskar att Sverige kunde gå i spetsen för en internationell demokratirevolution där de mänskliga fri- och rättigheterna sätts i centrum, där man avsätter svenska biståndspengar just för att kunna få bort diktaturledare genom att stötta opposition, kvinnogrupper och demokratiaktivister. Jag är väldigt trött på att se hur diktaturstater viftar bort det politiska förtrycket med att medborgarna får gratis utbildning eller sjukvård. I afrikanska länder har envåldshärskare väldigt länge hävdat att när människorna har fått en tillräckligt hög levnadsnivå kan demokrati införas - inte dessförinnan. Det synsättet är oerhört rasistiskt - som om afrikaner eller människor som lever i andra diktaturstater inte skulle ha samma värde och samma törst efter frihet som vi. Om kvinnor i Bangladesh eller Pakistan inte har rätt och möjlighet att välja sina lagstiftare kommer det sällan att bli mer av satsningar på kvinnors rättigheter. Om yttrandefriheten förtrycks i Zimbabwe kommer inte folkrörelserna att kunna arbeta för att förändra attityden till just aids. Inte heller kan utbildningen förbättras om eleverna i Kubas skolor inte vågar säga vad de tycker. I land efter land kan vi se att när människor får makten över sina liv lyckas man också häva diktaturen och välståndet ökar. Ibland när jag tänker på hur svensk utrikes- och biståndspolitik i dag ser ut känns det ganska tragiskt. Kravlöshet är något som präglar mycket av politiken. Ska det vara så svårt att inse att det är ohållbart att kommunistiska enpartistater som Laos och Vietnam är några av Sveriges största bilaterala biståndsmottagare? Ska det vara så svårt att se att det är totalt fel att svenska skattebetalares biståndspengar går till palestinska terrorkonferenser eller till kommunistsekteristiska Svensk-Kubanska Föreningens hyllningsböcker till Fidel Castro? Ska det vara så svårt att erkänna att människoslakten i Darfur just är ett folkmord och att man måste agera därefter? På samma sätt som vi kämpade med ANC i Sydafrika för att störta apartheidsystemet måste vi stötta liknande nya demokratirörelser i Kuba, Vitryssland, Zimbabwe, Kina och andra ofria stater. Det handlar om att utnyttja vår röst och ta ställning för världens utsatta även när det är kontroversiellt och jobbigt, om att alltid våga stå upp för mänskliga rättigheter och för kvinnors rätt till fri abort, om att bekämpa dödsstraffet och om att stötta homosexuellas rättigheter och många grupper som är oerhört förtryckta. Under hösten 2004 presenterade biståndsminister Carin Jämtin regeringens första millennierapport. Bland de åtta behjärtansvärda millenniemålen nämndes varken mänskliga rättigheter eller demokrati trots att Sverige faktiskt kunde ha tagit initiativ i de här frågorna. Därför vill vi i Folkpartiet formulera två nya millenniemål. Mål 9 är att minst hälften av alla människor i världen ska ha sina mänskliga rättigheter garanterade i lagar och veta om att de har det år 2015 då millenniemålen ska vara uppfyllda. Det handlar alltså om att vara tydlig och säga att diktatorer och auktoritära regimer inte kan skylla på omvärlden eller på fattigdom när de förnekar sina medborgare mänskliga rättigheter. Mål 10 är att alla stats- och regeringschefer ska vara demokratiskt tillsatta. En femtedel av Kubas befolkning lider av undernäring. Men Fidel Castro vägrar att låta befolkningen bestämma vem som ska vara landets statschef. Zimbabwe plågas av svält. Ändå var det landet tidigare Afrikas kornbod. Om medborgarna hade fått välja sin president och ledare hade Fidel Castro och Robert Mugabe aldrig varit kvar vid makten. Om Sverige inte vågar stå upp för dessa människor och vågar föra deras talan tydligt kommer ingen annan att göra det. Herr talman! Kom ihåg att förtrycket av människor är lika fel i dagens Kommunist-Kuba som det var i stalinismens Sovjetunionen! Det är lika omoraliskt i dagens Enparti-Vietnam som det var i Apartheid-Sydafrika. Det är lika orättfärdigt i det totalitära Laos som det var i Kommunist-Polen. Det är ett lika stort brott mot mänskligheten i alla de här länderna som det en gång var i de länder i Europa som levde under kommunismens ok. Jag vill avsluta med att säga att inte en enda svensk biståndskrona får någonsin stötta eller bekräfta diktatur i världen.

Herr talman! Först vill jag säga välkommen till Carin Jämtin. Det gläder mig att du deltar i debatten här, för det jag upplevde när vi diskuterade betänkandet i utskottet var att det nog inte låg något större engagemang bakom det och att det gick väldigt fort. Herr talman! Det jag kommer att ta upp i dag har sagts många gånger tidigare i kammaren. Jag tror dessvärre att det behöver sägas många gånger till. Kampen mot fattigdom på det globala planet kräver stora resurser av allehanda slag. Där är biståndet en liten del. Enligt prognoser som vi har fått från Världsbanken kommer utvecklingsländerna att ha en rekordhög tillväxt i år. Fortsätter den utvecklingen är det möjligt att halvera världsfattigdomen och därmed nå det första millenniemålet. Men det ser olika ut. Afrika söder som Sahara är långtifrån att nå målen trots bistånd under många år, och - vill jag också säga - trots ett misslyckat bistånd och en misslyckad s-politik. Det är en biståndspolitik som många gånger betytt omhändertagande. Birgitta Ohlsson kallar det kravlöshet. Många gånger har det skett tillsammans med EU-länder som har svårt att klippa banden till sina forna kolonistater. Man ger med en hand, men man tar tillbaka flera gånger om. Det viktigaste just nu är den politiska viljan att våga prioritera. Man måste våga prioritera länder och stödja de strategier som minskar fattigdomen och de länder där det största behovet finns. Ewa Björlings nolltolerans mot korruptionen har en poäng där. Jag vill fråga Carin Jämtin om hon är beredd att prioritera just de länder som vi i dag ser inte når det första millenniemålet. En sak som oroar mig är att den socialdemokratiska regeringen inte på hemmaplan har presenterat hur den ska omsätta sin nya politik för global utveckling i praktisk handling. Det var ett seminarium i går på Münchenbryggeriet som hette Forum för global utveckling och anordnades av UD. Jag gick därifrån väldigt förvirrad. Min bild är att den nya politiken - politik för global utveckling, som ska beskrivas som en målkonflikt - i stället handlar om en maktkonflikt mellan olika departement. Det beslut som vi fattade förra året i denna kammare om PGU var att det skulle komma en skrivelse varje år. Det gjorde det i maj i år. Det kom en skrivelse som är väldigt diffus. Sedan ska det komma en skrivelse i maj nästa år som kommer att beskriva målen. Inte förrän i maj 2006 har vi i denna kammare möjlighet att följa upp de målen. Herr talman! I Kristdemokraternas särskilda yttrande visar vi på de prioriteringar vi gör när det gäller inriktning på utgiftsområde 7. Målen om MR, demokrati och fattigdomsbekämpningen håller vi med regeringen om, och de ligger fast. Men vår prioritering inom biståndet är hiv/aids-bekämpning. Där tar vi till rejält inom budgeten. Vi tycker också att FN:s flyktingarbete är viktigt, de humanitära insatserna och barns utsatthet vid konflikter och krig. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 11 och står naturligtvis också bakom övriga reservationer. I går på Forum för global utveckling följde mig ett citat hem: "Ersätt begravning av barn med begravning av vuxna, men begrav inte miljön." Det uttalades av professor Hans Rosling. Han visade med staplar och diagram över barnadödligheten att det finns möjlighet att uppfylla millenniemålet. Men det som händer i dag inom hiv/aids är att det är begravning av vuxna. Staplarna över att man inte ska begrava miljön visar också på västvärldens ansvar som vi har. Det är ett ansvar som gör att vi måste dela med oss. Citatet om att man inte ska begrava barn utan begrava vuxna kan också ses mot det. De av er som såg på TV i dag såg den lilla flickan som hade en aidssmittad pappa. Hon sade så här: Jag är ledsen, för snart kommer pappa att lämna mig ensam. Vi vet att när kvinnorna dör i de samhällena splittras hela familjen. Aidshotet är globalt, och det kommer också att kräva globala lösningar med stora ekonomiska uppoffringar som följd. Att få fram det kapital som behövs kräver satsningar som ligger utöver det som planeras av regeringarna runtom i världen, så även i Sverige. Därför kommer det också att krävas ett starkt ledarskap som kan prioritera kampen mot aids med kraftfulla ekonomiska medel. Mot bakgrund av det anser vi att Sverige tydligare bör ta sitt ansvar och låta de hiv/aids-relaterade resurserna utgöra en större del av den svenska utvecklings- och biståndsbudgeten. Vi vill att målet ska vara att man ska avsätta 10 % av hela biståndsbudgeten till arbete med reproduktiv hälsa inklusive hiv/aids-prevention. Var tionde krona av biståndsbudgeten ska gå till hiv/aids-preventionen. Vi vet att kampen mot hiv/aids är enkel men också komplicerad. Den är enkel i det att vi vet vad det är som krävs för att bekämpa hiv/aids. Den är komplicerad därför att det är så väldigt svårt att uppamma de nödvändiga resurserna, lösa de strukturella problemen och förändra de negativa attityderna till olika aspekter av epidemin. Herr talman! Solidaritet är en av huvudprinciperna i Kristdemokraternas ideologi. Ibland uttrycks den i termer av att alla människor är ömsesidigt beroende av varandra och att banden mellan människor är något som vi inte kan eller vill klippa av. Vi har ett gemensamt ansvar för varandra och för att trygga människovärdet för alla i hela världen. Denna vision att alla människor ska åtnjuta mänskliga rättigheter engagerar hundratusentals människor i vårt land. Vi ser TV-program där kändisar går in för att stödja världens barn. Det görs betydelsefulla insatser för människor i de fattiga länderna. För kyrkor, folkrörelser, organisationer och en mängd ideella föreningar är solidariteten med utsatta människor en självklarhet. Jag vill först nämna regeringens oförmåga att klart och tydligt ta upp målkonflikterna. Jag ställde en fråga till Ann-Christin Nykvist om rovfiske i Västafrika. Jag fick till svar mer ett försvar av EU:s fiskeripolitik. Biståndsministern tar i skrivelsen upp de faror som finns med att man utarmar fiskevattnen. Det Ann-Christin Nykvist svarade mig var att det saknas kompetens och specialister. Min fråga till biståndsministern är då: Varför har vi inte delat med oss av kompetens och våra specialister när det gäller just fiskevattnen utanför till exempel Västafrika så att det inte ska vara ett sådant överfiske som hotar naturen men också gör att människor hotas av fattigdom?

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga att Vänsterpartiet i grunden instämmer i betänkandet om internationellt bistånd. Självklart står jag bakom våra reservationer och särskilda yttranden. Vi har reserverat oss och yttrat oss särskilt mot vissa delar av betänkandet, eftersom vi anser att denna politik är otillräcklig och förutsätter långtgående åtaganden framöver. I detta betänkande behandlas regeringens förslag på utgiftsområde 7, alltså internationellt bistånd. Internationellt bistånd omfattar i sin tur politikområde 8, alltså internationellt utvecklingssamarbete. Sveriges internationella utvecklingssamarbete präglas av två övergripande perspektiv, det vill säga fattigdomsperspektivet och rättigheter. Rättighetsperspektivet är inriktat på mänskliga rättigheter. Därför finns just frågan om mänskliga rättigheter i betänkandet som vi behandlar i dag under rubriken Särskilda satsningar beträffande formerna för utvecklingssamarbetet. Vi är alla överens om att den övergripande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Rätten till liv gäller alla människor och är grunden för politiska, medborgerliga fri- och rättigheter samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vi är också alla överens om att människan framför allt behöver luft och vatten. Därmed är rätten till vatten direkt kopplad till rätten till liv. Därför betonas i betänkandet vikten av globala vattenfrågor eftersom länder blir alltmer beroende av varandra. FN:s senaste världstoppmöte om hållbar utveckling slog fast att vattenfrågorna tillhör de absolut viktigaste miljö- och utvecklingsfrågorna. Uppskattningsvis saknar 20 % av världens befolkning tillgång till färskt dricksvatten, och ca 40 % saknar tillgång till sanitära anläggningar. Detta förorsakar död bland världens fattiga och är ofta grunden till konflikter inom och mellan stater. I linje med FN har betänkandet av det sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet betonat att globala vattenfrågor också bör diskuteras ur ett genusperspektiv. Utvecklingsländernas kvinnor är ofta ansvariga för den vattenförsörjning som används till de mänskliga behoven, såsom hygien, hälsa, matlagning, tvätt och hushållsjordbruk. Trots detta utesluts kvinnor från beslutande församlingar på alla nivåer i frågor som rör fördelning av den viktigaste gemensamma resursen, vattnet! Bilden är densamma för kvinnor i industriländerna. Det ligger i såväl de fattiga som rika ländernas intresse att globala ödesfrågor som vatten hanteras på ett bättre sätt. Under de senaste åren har vattenfrågorna blivit ett stort diskussionsämne. Omfattande kritik har riktats mot att IMF och Världsbanken ställer krav på att vattenverk och liknande ska privatiseras för att landet ska beviljas lån. Eftersom behovet av ny infrastruktur för vattendistribution ofta är stort, blir pressen stor på lånelandet att acceptera villkoren trots att man egentligen inte önskar en sådan utveckling. Distribution av vatten är ett så kallat naturligt monopol, och då bör det finnas en demokratisk och gemensam styrning av denna resurs. Om vi ska leva upp till millenniemålen om en halvering av antalet fattiga till år 2015, måste vattentillgångarna säkras och inte vara föremål för profitinriktade företag. Ett privat företag har inget samhällsansvar. Incitamentet för ett privat företag att erbjuda fattiga människor bra och billigt vatten är svagt, och de fattiga har en svag betalningsförmåga. Därför lyfter vi fram kravet på att Sverige i IMF och Världsbanken agerar för att privatiseringar inom vattensektorn inte ska vara ett krav för att beviljas lån. Sverige har goda erfarenheter av att erbjuda hela befolkningen vatten av god kvalitet till ett lågt pris. Vi bör i internationella institutioner dela med oss av vår erfarenhet av och vårt kunnande om att driva vattenverk och vattendistribution i offentlig regi. I december 2003 inrättades ett samordningskansli för hållbar utveckling i Regeringskansliet. Uppgiften för samordningskansliet är att koordinera Regeringskansliets arbete med hållbar utveckling och att leda arbetet med att vidareutveckla den nationella strategin. Vi ser positivt på regeringens agerande för en nationell strategi och förutsätter att mer långtgående åtaganden görs gällande rätten till vatten. Med detta yrkar jag bifall till vår reservation 26, punkt 20 beträffande handel, skuldavskrivningar och de internationella finansieringsinstitutionerna.

Herr talman! Flera talare har anknutit till att det i dag är den internationella aidsdagen, och visst ser det ut som en tanke att vi behandlar biståndsbetänkandet på den internationella aidsdagen. Hiv är en infektionssjukdom som till skillnad från många andra sjukdomstillstånd binder samman den fattiga världen med den rika - en gemensam nämnare i en värld där olikheterna i fråga om livsvillkor alltjämt ter sig mycket mer iögonfallande än likheterna. Hivinfektionen är spridd över hela världen, men det finns skilda förutsättningar att förhindra sjukdomen och dess fortsatta spridning. Det är det som gör att aidsproblematiken är en viktig biståndsfråga. Det är i de fattiga länderna som aidsepidemin får sin stora utbredning. Framför allt hotar epidemin att slå ut människor i produktiv ålder. Det ger särskilt dystra framtidsutsikter för sådana områden där detta sker. Att stoppa spridningen av hiv/aids är ett av FN:s åtta millenniemål. Det ska uppnås innan 2015. Om inte spridningen av hiv/aids stoppas är utsikterna att uppnå de övriga millenniemålen mycket små. Herr talman! Hiv/aids är en bidragande orsak, men inte den enda, till den stora svältkatastrof som återigen hotar Afrika. Eftersom hiv/aids slår hårt mot jordbruket på familje-, lokal- och nationell nivå påverkas näringssituationen och tillgången på mat för familjerna på landsbygden. I de fattiga länderna är det inte möjligt att ha tillgång till bromsmediciner. Det är inte heller lönsamt för läkemedelsbolagen att satsa på forskning och framställning av billiga läkemedel och vacciner mot utvecklingsländernas farsoter. Därför menar vi i Centerpartiet att en del av biståndsarbetet ska inriktas på att ge biståndet i form av medicinsk hjälp för att bota eller bromsa epidemins spridning. Vaccin är naturligtvis målet, men i dag är det bromsmediciner som gäller och är viktigast. Med tanke på det stora hot som hiv är för mänskligheten borde FN säkerställa resurser så att WHO får möjlighet att köpa loss patent på bromsmediciner mot aids för att förse utvecklingsländerna med dem. Det föreslår vi i reservation 23, som bygger på en centermotion. Herr talman! Biståndets storlek är viktig. Ofta är det den frågan som debatteras. I första hand gäller det när vi ska uppnå enprocentsmålet. Det är viktigt att det målet nås och att det görs i en balanserad takt som gör att utvecklingsländerna och biståndsapparaten kan svälja stödet i hela sin vidd så att det blir effektivt. Centerpartiet har sedan flera år arbetat med inriktning på att biståndsmålet om 1 % av BNI ska nås år 2007. Det innebär att vi förra året låg före regeringens och majoritetens mål. I år ligger vi ett år efter beroende på att regeringen satsar mer just i år. Det är väl bra, men det finns naturligtvis en risk med denna ryckighet. Det är viktigt att biståndet används på rätt sätt. Riksrevisionen har kritiserat regeringens styrning och uppföljning av utvecklingsbiståndet. Sida har de senaste åren genomfört en tydlig expansion av sin fältverksamhet. Detta är helt i linje med tidigare krav från Centerpartiet. Samtidigt medför denna expansion att det finns risk för att viss typ av kompetens inte räcker till för att klara alla arbetsuppgifter. Tills Sida har fått ordning på hur biståndsanslaget används bör en försiktigare ökning av anslaget ske, som vi ser det. Innehållet i biståndet är också viktigt. Det är viktigt att det förs en ekonomisk politik som gör den svenska kronan stark i förhållande till andra valutor, i första hand dollarn. Det ger ökat värde åt svenskt bistånd. Därför har Centerpartiet en annan inriktning än regeringen på den ekonomiska politiken. Det innebär att vi också är något mer försiktiga med att öka utgifterna så snabbt som regeringen gör på biståndsområdet för att undvika ryckigheten och få en säker och stabil ökningstakt som säkerställer ett ökat innehåll i biståndet. Centerpartiet har sedan flera år också avsatt en del av biståndet i form av miljöbistånd. Inom ramen för utgiftsområde 7 föreslår vi att ett nytt anslag för miljöbistånd uppförs. För 2005 föreslår vi att 300 miljoner kronor anslås i rent miljöbistånd. En hållbar utveckling förutsätter att de tre dimensionerna ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet ges utrymme och inte prioriteras bort av kortsiktiga ekonomiska intressen. Ekonomisk och social utveckling förutsätter hänsyn till miljön. Rent dricksvatten och sunda och säkra livsmedel är en förutsättning för vår hälsa. Varje människa har rätt att våga njuta av solen och att kunna äta den fisk som fångas i rent vatten. Därför måste miljöbistånd in som en viktig del i biståndsverksamheten. Allt bistånd borde för övrigt undergå en klimatpåverkansanalys, då svenskt utvecklingsbistånd inte ska leda till klimatförsämringar. Inte minst bristen på vatten har en rad negativa effekter, som hunger och fattigdom. Det finns lika många extremt fattiga människor i världen, de som lever på mindre än 1 dollar per dag, som det finns människor utan tillgång till rent vatten. I stort sett handlar det om samma människor. Dessa människor behöver ekonomisk tillväxt. Tillgången till vatten är en förutsättning för denna tillväxt och utveckling på flera olika sätt. I Sveriges utvecklingsarbete med fattiga länder bör frågan om människors och företags tillgång till rent och säkert vatten föras in på agendan. I dag handlar för få projekt om vatten. Sermin Özürküt tog ju upp det på ett föredömligt sätt i sitt anförande. Jag är förvånad att hon inte har anslutit sig till vårt krav om ett särskilt miljöbistånd. Vi tar upp detta i reservation 28 tillsammans med Kristdemokraterna. Det finns alltså möjlighet att ansluta sig till dessa förslag för att ge vattnet den betydelse i biståndsverksamheten som det förtjänar. Att biståndet kommer rätt är också viktigt, liksom att biståndsgivningen är effektiv. Utskottsmajoriteten föreslår att en myndighet ska inrättas för att utvärdera hur svenska biståndsmedel används i förhållande till uppsatta mål och syften. Detta är naturligtvis viktigt. Men vi tycker att pengarna för en ny myndighet kan användas effektivare i den direkta biståndsverksamheten. Utvärderingen av svenskt bistånd kan och bör skötas dels internt inom Sida, dels av UD, dels naturligtvis av det naturliga granskningsorgan som Riksrevisionen utgör. Därför bör förslaget om den nya myndigheten avslås av riksdagen. Herr talman! Centerpartiet står bakom sex reservationer i betänkandet. För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 23. I övriga delar, där Centerpartiets reservationer inte står emot, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! I dag är det första lucköppningen i adventskalendern. Det är presidentval i Moçambique. Ukraina står fortfarande i vårt fokus, och demonstranterna står kvar i kylan. Rwanda rapporteras ha gått över gränsen till Kongo-Kinshasa, och det är världsaidsdagen. I år uppmärksammar vi Kairo + 10. Nästa år är det Beijing + 10 samt uppföljning av millenniemålen. Kairo + 10 har ledamöterna uppmärksammat i och utanför riksdagen under året. Andra mål kommer vi att återkomma till under nästa år. Jag vill framföra att jag välkomnar den uppriktighet och tydlighet som regeringsföreträdare har framfört under det gångna året med anknytning till Kairo + 10. Jag kan naturligtvis nämna biståndsminister Carin Jämtin och statssekreterare Annika Söders tal i Strasbourg. Jag vill också peka på Mona Sahlins tal i FN:s generalförsamling. Det var en debatt just med anledning av Kairo + 10. Jag önskar få exempel också från borgerliga partiledare och företrädare när de besöker internationella organ och partikamrater och i olika sammanhang är aktiva utanför Sveriges gränser. Jag skulle önska mer av den tydligheten i form av exempel. Jag välkomnar att biståndsministern tar del i debatten och ser fram emot att statsrådet Carin Jämtin ska ha en hel del att informera oss om. Jag tror att det kommer att bli ett framtidsinriktat anförande. Det ska bli spännande. Här i kammaren har vi hunnit en bit in i djupdykningen i utgiftsområde 7, Internationellt bistånd, liksom i debatten. Jag ska som representant för majoriteten i utskottet peka på några frågor. Kaj Nordquist kommer att fokusera på FN:s reformering och multibiståndet. Veronica Palm kommer att ta upp barnfrågor och också beröra fattigdomen i världen. Jag vill inledningsvis också yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga bilagda reservationer. Jag ska kommentera några av reservationerna. Andra kanske vi får återkomma till senare. Vidare vill jag så här inledningsvis understryka att det finns en bred enighet i utskottet och att också den stora samstämmighet som fanns förra året när det gällde beslutet kring PGU naturligtvis ligger till grund även för den här debatten, det här betänkandet. Själva uppföljningen av PGU kommer ju först nästa år. Utskottet ser fördelen med att hålla isär de här frågorna, utgiftsområdet och PGU, men också att samtidigt kunna hålla ihop tänkandet. Medborgarforum kommer att bli ett nytt viktigt instrument i den här debatten. Jag tycker att det ska bli väldigt spännande att följa PGU och biståndsfrågorna framöver och se hur vi kan få fler engagerade och hur vi kan bredda tänkandet. Herr talman! Som kammaren har noterat är rapporten från projektgruppen Jämställdhet inom utvecklingssamarbetet bilagd till betänkandet. På så sätt blir rapporten känd, och det finns möjlighet att reagera på den. Jag tycker också att den är värd att läsa i sin helhet. I projektgruppen har det ingått ledamöter från alla partier, och samtliga står eniga bakom texterna. Jag förutsätter att vi efter den här dagen kommer tillbaka till slutsatserna och även att UD tar till sig rapporten och gärna reagerar på något i lämplig form framöver. Projektgruppen valde att avgränsa sitt arbete till en utvärdering kopplad till riksdagens tidigare beslut om jämställdhet som mål i utvecklingssamarbetet - det sista av de före detta biståndsmålen som inrättades. Gruppens erfarenheter togs löpande till vara i arbetet med PGU, på andra sätt och i andra betänkanden. Projektgruppen och utrikesutskottet förutsätter att Sverige även fortsättningsvis aktivt arbetar internationellt för människors sexuella reproduktiva rättigheter. Vi kan se att vissa förbättringar har skett när det gäller jämställdhetsarbetet, men det är lite svårt med uppföljningen, det är också en slutsats. Jag ska ta upp några punkter. Vi har pekat på vikten av att tydliggöra det ansvar som faller på Sidas styrelse och av att noga beakta jämställdhetsfrågorna i utvecklingssamarbetets alla delar. Det är också bakgrunden till att KIB lades ned för något år sedan. Vi noterar svårigheterna att i budgetsammanhang hävda jämställdhetsfrågorna och jämställdhetens betydelse - synpunkter som har kommit från bland annat kolleger i samarbetsländer. Vi överväger hur arbetet med uppföljning och utvärdering kan utvecklas så att det blir ett användbart verktyg i jämställdhetssträvandena inom utvecklingssamarbetet. Man bör ställa högre krav på enskilda organisationer när det gäller uppföljning och utvärdering av hur jämställdhetsaspekterna i utvecklingssamarbetet har fungerat. Jag hoppas att detta ska komma in på ett naturligt sätt i det fortsatta arbetet. Vi vill uppmärksamma kvinnojourernas möjliga roll i utvecklingssamarbetet. Där vill jag peka på att det kommer att krävas någon form av stödfunktion för att man ska kunna verkställa detta och erbjuda kvinnojourerna rimliga förutsättningar för att arbeta. Kvinnojourer fyller två funktioner, dels utgör de stöd till människor i akuta situationer, dels bidrar de till att bygga upp kunskapen om förhållandena för utsatta kvinnor i vardagen. Det är dessa två delarna, att skydda enskilda människor och att bidra till kunskapsuppbyggnad, som spelar roll för kvinnors delaktighet i samhället. Slutligen vill vi att det ska utvecklas ett förhållningssätt, till exempel i form av en uppförandekod eller motsvarande i jämställdhetsfrågor för de organisationer där Sverige är delaktigt. Här har vi under arbetets gång kunnat se att det har skett en förändring och att det på många håll pågår ett arbete. Även i departmentsvärlden och Sida har vi fått uppgifter om att det pågår ett arbete. Jag vill också lyfta fram att det i texten för första gången nämns ordet feminism, ett feministiskt arbetssätt. De olika inriktningar som finns inom feminismen kan bidra till diskussionen om utvecklingssamarbetets inriktning. Ordet feminist återkommer även i betänkandetexten. Det är dags att utskottets text avspeglar den debatt som förs i riksdagen och i samhället utanför oss. Däremot ankommer det kanske inte på just utskottet att definiera dessa ord och begrepp vidare. I denna del ger rapporten anledning att fundera på hur en ökad strävan mot samordning av biståndet med andra aktörers bistånd kan vägas samman med riksdagens krav på att tydligare följa upp gjorda prioriteringar. I flertalet regioner ökar inriktningen på sektorsstödsprogram, stödet till finansiell styrning och budgetstöd. Sida verkar också för harmonisering på landnivå. Utskottet ser naturligtvis fördelar med denna utveckling. Vi vill inte vända den. Jag ska inte här och nu dra i gång en stor debatt om detta, men det är nödvändigt att återkomma till frågan så att vi känner att utvecklingen följs upp. Vi bör också se på riksdagens, utskottets och andras instrument för att följa upp den politik som vi står bakom och driver. Herr talman! Det hårdnande motståndet mot det som vi gärna betraktar som självklarheter ställer krav på oss alla om en ökad tydlighet. President Bushs politik, Heliga stolen och en del islamistiska stater har format en ohelig allians gentemot världens kvinnor. När de talar om mänskliga rättigheter exkluderas kvinnors rättigheter. Sverige måste i internationella sammanhang - och då inte minst inom EU - fortsätta att driva kvinnors sexuella reproduktiva rättigheter. Detta är inte ens självklart för alla kvinnor i Norden. Jag förväntar mig till exempel att Nordiska rådet tar upp situationen på Färöarna. Jag nämner Färöarna för att peka på att även inom Norden är inte kvinnors rättigheter något självklart, och då blir det gemensamma agerandet utåt försvagat. Att alla kvinnor ska ha rätt till abort har utskottet redan tidigare slagit fast. Jag kan känna en stor desperation över att sexuella övergrepp och våldtäkter ofta är en del i krigföring och ett aktivt instrument i konflikter. En kvinna som har utsatts för våldtäkt, blivit gravid och tagit sig till ett flyktingläger i till exempel Darfur eller Kongo bör där få information om abort och en abort genomförd. Men det finns inte något exempel på ett sådant flyktingläger. Detta är någonting som vi alla måste reagera mot. Det visar också att vi inte har kommit så långt och hur mycket det finns kvar att göra. Man kan inte ens hjälpa kvinnor i denna mycket utsatta situation. Vi vet ju vilket stigma den innebär och hur svårt det är för dessa kvinnor att komma tillbaka i sitt samhälle. Det är de fattigaste kvinnorna som drabbas värst av den växande aidsepidemin. När UNAIDS nyligen presenterade sin kartläggning sade skådespelerskan Emma Thompson: Det borde vara aidsbulletiner på nyheterna varje dag. Särskilt kvinnor i vissa länder är en utrotningshotad art - detta är så stort att det är svårt att förstå. Jag kan bara instämma och understryka det ansvar som världens ledare har för att förändra attityder och ge tillgång till stöd och vård. Resurserna för att bekämpa aids har trefaldigats sedan 2001, men ändå håller vi inte jämna steg med epidemin. Utskottet pekar på tillgång till billiga bromsmediciner, talar om hållbarhetsrapporter, tillgång till SRHR-material - där fyller Sverige på 15 miljoner svenska kronor till UNFPA:s fond - attitydpåverkan med mera. Men utskottet planerar att längre fram i mandatperioden komma tillbaka med ett betänkande som huvudsakligen är fokuserat på hiv/aids. Utrikesutskottet har ofta uttryckt sin uppskattning av enskilda organisationers arbete, men här vill jag rikta en uppmaning till företrädarna: Visst kan ni också göra mera för att tydligt integrera kampen mot aids i ert arbete. Herr talman! Det ökade anslaget till UNAIDS, UNDP, UNICEF, UNPA och IPPF är välkommet. Jag kan också notera att man ökar stödet till Globala fonden. Vi har försökt hålla ögonen på detta. Det har kommit oroande signaler om att Globala fonden har kommit att styras av USA:s agenda. Men vi har fått försäkringar, bland annat från ledamöter i styrelsen, om att så icke är fallet. Det känns väldigt skönt. Men för säkerhets skull kommer vi ändå att fortsätta att hålla ett öga på den här organisationen, därför att den har en så viktig funktion. För 2006 och 2007 utgör ramen 1 % av BNI. Nästa år uppgår den till 0,882 %. Vi står bakom det internationellt formulerade målet om att 0,25 % av BNI ska gå till de minst utvecklade länderna, de så kallade MUL-länderna. Korruptionen har tagits upp i debatten, och det är ett problem. Korruption äter upp viktiga resurser och förvrider samhällsutvecklingen. Korruption är ett utvecklingshinder. Men vi måste våga att verka också i dessa svåra miljöer. Vi måste gå in där vårt bistånd behövs mest, även om vi vet att korruptionen finns där. Men vi ska vara mycket tydliga om att korruption är något som vi inte kan acceptera. Vi måste också peka på, inte bara på korruption som är långt borta utan även på korruption som finns nära. Vi vet att det finns korruption även i Sverige, inom EU-regionen och internationellt. Det handlar om att bygga strukturer, vara tydlig och peka på öppenhet som ett instrument för att motarbeta korruption. Herr talman! Men många samarbetsländer har utformat sina egna fattigdomsbekämpningsstrategier som också är ett instrument mot korruption. Den metodiken kan säkert utvecklas, men förutom att utskottet ser värdet i att öka det folkliga deltagandet vill vi också se att det parlamentariska deltagandet ökar. Jag besökte Rwanda för något år sedan, och det är ett positivt exempel för mig. Där gick politikerna ut i byarna och diskuterade konkreta prioriteringar med rwandierna. Män och kvinnor förde fram synpunkter som senare kom att påverka slutsatserna i parlamentet i Kigali. Jag ska inte säga att det systemet är perfekt, men det var ändå positivt att se att detta förekom. Vid mitt andra besök i Zambia såg jag också att det hade skett en förändring när det gäller Världsbankens agerande. Världsbanken hade kontakter och arbetade tillsammans med parlamentet. Vid mitt tidigare besök framfördes kritiken att det inte förekom några sådana kontakter. I dag hade man fått det till stånd. Det är roligt att se att det finns goda exempel och att det hjälper att lyfta fram frågor. Herr talman! "Biståndet betalar soldaternas löner" - det är en rubrik i Omvärldens senaste nummer. Det handlar om EU:s bistånd till Darfur. Vidare i texten kan man läsa att det finns en gråzon, och att det har skett en glidning mot bakgrund av det akuta läget i Darfur. Nästa Sidarepresentant talar om att det är svårt att hävda principen för biståndets integritet samtidigt som det pågår en svår humanitär katastrof. Detta är mycket bekymmersamt och otillfredsställande att läsa. Utskottet skriver däremot att truppkostnader inte är långsiktigt utvecklingsbistånd. Att det finns länder som vill vidga kriterierna vet vi, och att man kan hamna i en svår situation när man står mellan två principer. Vi är också i en klar minoritet. Men detta är ingen utveckling som vi kan bejaka - tvärtom. Det är positivt att utskottet är så pass tydligt här. Herr talman! De partinära organisationerna har bland annat gjort följande kommentarer: Med anledning av den översyn som Uppsala universitet gjort på uppdrag av Sida vill vi härmed meddela att ingen av de partinära biståndsorganisationerna ställer sig bakom översynens avsnitt om huvudmannaskapet för verksamheten eller är intresserade av att inleda en process om förändring och inriktning av stödet. Det finns mycket engagemang på den här punkten, men utskottet avvaktar för sin del behandlingen till dess att utredningen är klar. Sedan kommer man att arbeta med frågan på sedvanligt sätt. Men visst har vi kunskaper om att demokratiutveckling hänger ihop med ett fungerande partiväsende, visst finns det ett brett stöd för PAO och visst utgår vi ifrån att de partinära organisationerna i ännu högre grad är beredda att bidra till att stärka svaga partiväsenden i samarbetsländer. Jag ser fram emot den fortsatta debatten.

Herr talman! Carina Hägg talar sig varm för kvinnors situation inom biståndet och hon talar om hur tillståndet är i de olika länderna. Hon försvarar också kvinnornas situation väldigt mycket. Kristdemokraterna tycker att bistånd som riktas till kvinnor och barn måste stå i främsta ledet eftersom de drabbas hårdast av fattigdom, krig och sjukdomar. Vi vet att det finns många exempel på att ett riktat bistånd till kvinnor ger effektiva samhällsekonomiska resultat. Carina Hägg nämnde kvinnojourer och våldtäkt som vapen. Vi vet också att våld och hiv/aids-spridning hör ihop. Min fråga till Carina är: Vad hindrade Carina Hägg och majoriteten att bifalla det yrkande som Kristdemokraterna har när det gäller ett riktat bistånd till kvinnor och barn?

Herr talman! Jag tycker att det är angeläget att Rosita Runegrund pekar på kvinnors utsatthet och kvinnors brist på makt över sitt eget liv. Det gäller också deras brist på makt över samhällsutvecklingen på många områden. Det måste beaktas när vi utformar biståndet. Det kan finnas områden där man skulle kunna utveckla ett samarbete när det gäller biståndet. Jag pekade på ett sådant i den rapport som utskottet har tagit fram och som finns bilagd betänkandet. Det gäller kvinnojourerna. Det är klart att ett sådant bistånd och samarbete i praktiken skulle handla om stöd huvudsakligen till kvinnor. Men frågan är vad vi som utskott och som riksdag ska fatta beslut om. Finns det situationer där detta är praktiskt lämpligt så tycker jag att det kan vara en väg. Men generellt jobbar vi med att arbeta in helhetsperspektivet i de biståndsprojekt som vi är en del av. Vi detaljreglerar inte härifrån, men som jag sade tidigare så utesluter jag inte att det i praktiken, på marken, kan resultera i den typ av insatser som är riktade huvudsakligen till kvinnor eller till män. Jag tror att både Rosita Runegrund och jag har exempel från studiebesök där vi har sett att man ofta kan nå mycket långt när man jobbar med hela familjer eller hela byar. Det finns nog ingen färdig modell, och det kan se lite olika ut i olika kulturområden som har olika traditioner.

Herr talman! Carina Hägg säger "generellt" och att "det kan arbetas in i texten". Nu har vi ju den ordningen i vårt utskott att det blir ett avslag. Jag tycker att det är fegt av majoriteten att inte våga tala om att man riktar biståndet till kvinnor. Enligt mitt och Kristdemokraternas sätt att se når vi det bästa resultatet så. När det gäller våldtäkt som vapen så tror jag att det är viktigt att vi i vår biståndspolitik går ut och säger att vi stöder kvinnor och barn i krig och konflikter. Det väger tungt om vi från Sveriges riksdag vågar tala om att vi i Sverige törs rikta biståndet till dem. Vi måste våga rikta bistånd till dem som är utsatta för hiv/aids, för vi vet att våld och hiv/aids-spridning har ett samband som vi inte kan bortse ifrån. Frågan kvarstår: Vad hindrade Carina Hägg från att bifalla Kristdemokraternas yrkande om att biståndet i högre grad skulle riktas till kvinnor och barn?

Herr talman! Jag trodde att jag hade förstått vad Kristdemokraterna syftade till med sitt inlägg och sina tidigare skrivningar, men nu blir det lite oklart för mig. Nu verkar det som att om vi skulle skriva att vi plockade ut en summa och riktade den direkt till kvinnor någonstans i världen så skulle det fixa hiv/aids och övergrepp mot kvinnor i krigssituationer - ja, det skulle lösa det mesta! Så är det inte. Det kommer i stället i så fall att vara en del av helheten. Jag tror att det bästa är att vi ser till att kvinnors rättigheter och villkor finns med i det generella biståndet, men att vi ska ha en särskild vaksamhet. Om det i en konkret situation är den enda metoden för att lyfta fram kvinnors rätt så ska vi inte dra oss för att göra så här. Men jag tror inte att vi ska skriva in det som en del av vår biståndspolitik. Den ska vila på det som vi fattade beslut om förra året - PGU.

Herr talman! Carina Hägg säger att det finns en bred enighet i betänkandet i många fall. Det finns total enighet, och det finns bred enighet i många saker. Det gäller målen och det gäller att svenskt bistånd ska ha hög prioritet. Det gäller jämställdhet, feminism, kvinnors rätt till abort och mycket annat. Men det finns också skillnader. Det gäller skillnader i takten, effektivitet och inriktningen på biståndet. Hur konkreta ska vi till exempel vara när vi ska bekämpa aids som en del av biståndet? Det handlar om jordbrukets roll i utvecklingsländerna och om att bygga upp byråkratin för utvärdering och sådant när det gäller biståndet. Det gäller hjälpen till flyktingar och vikten av stöd till UNHCR:s verksamhet och viktiga roll. Carina Hägg säger vidare att det är viktigt att hålla ihop tänkandet. Det för mig till den fråga som jag har. Varför har då majoriteten avslagit Centerpartiets förslag om att prioritera en del av biståndet till miljöbistånd för att just kunna få in helheten i synen på bistånd? Det är det som vi motiverar miljöbiståndet med. Det gäller rätten till friskt vatten, till mat och så vidare.

Herr talman! Jag vill än en gång peka på att vi inom en snar framtid når upp till 1 % av BNI när det gäller vad vi sätter av till biståndet. Trots att vi har nått detta mål och trots att vi har höga ambitioner för vad summan ska räcka till så kommer den naturligtvis inte att räcka till allt vad vi vill. Vi får göra prioriteringar. Det kan vi göra på ett ganska tryggt sätt när vi har en majoritet bakom oss när det gäller enprocentsmålet. Agne Hansson kan inte på samma sätt peka på att han har en majoritet bakom sig för vad han för fram här från talarstolen. Det finns ibland i luften en förväntan på att svenskt bistånd ska kunna täcka alla tillkortakommanden som andra har. Vore vi fler länder som levde upp till 1 % av BNI eller åtminstone 0,7 % skulle pengarna räcka till så mycket mer. Då kanske vi också skulle kunna göra andra prioriteringar. I dag har vi också känt att vi är tvungna att gå in där andra aktörer har dragit tillbaka stora summor. Jag tycker att det är viktigt att man ser det. Det är också en del av helheten. Agne Hansson pekar på uppföljningen. Den ställer vi, som många andra, ökade krav på. Samtidigt tror jag att vi har en mer internationellt intresserad riksdag. Vi har större möjlighet att följa utvecklingen globalt. Det kommer också att bidra till en informell form av uppföljning. Agne Hansson pekar också på jordbrukspolitiken. Den är angelägen. Det är en viktig fråga. Vi skriver om jordbruket, och vi skriver också om vikten av tillgång till rent och friskt vatten men också att vatten kan vara konfliktdrivande. Vattenfrågan i sig rymmer ju så många aspekter. En del faller inom utrikesutskottets biståndsområdet, och andra faller inom det säkerhetspolitiska området. Jordbruk och vatten är viktigt, liksom miljön. Värnar vi inte om miljön, värnar vi ju inte om vår framtid.

Herr talman! Jag tackar för den slutsatsen. Jag delar den. Vi är i stort sett ense om enprocentsmålet. Jag tror också att det är viktigt att vi i Sverige kan täcka upp för andras tillkortakommanden i vissa fall. Men det är också en fråga om att ge viktiga och rätta signaler till omvärlden i ett heltäckande biståndsarbete. Det gäller inte minst mot bakgrund av den höga profil som Sverige är känt för internationellt och som jag har mött i några sammanhang. Jag är inte nöjd på miljöområdet. Men jag tror att det är viktigt att vi inom ramen - vi vill inte heller öka ramen - prioriterar en del av det totala biståndet som en direkt specialsatsning på miljön, eftersom vi anser att den är så viktig. Därför tror och hoppas jag att vi framöver ska kunna ge den signalen till omvärlden att en del av det svenska biståndet går direkt till att förbättra miljön i utvecklingsländerna. Det är min önskan, och jag hoppas att den slutsats som Carina Hägg nyss drog ska ge avsättning i de skrivningar som utskottet ska göra i fortsättningen på det här området.

Herr talman! Det är väldigt spännande att fundera på vad vi kan göra inom biståndet och vad vi kan göra genom att samarbeta med andra. Jag vill gärna peka på ett exempel som jag för min egen del tyckte var väldigt intressant. Jag träffade en kvinna som jobbade med rymdfrågor. Hon berättade varför hon jobbade så hårt på det här området. Hon hade bott i Nairobi och sett de här megastädernas miljöproblem och att det krävs en annan resurshushållning. Det krävs ett smartare sätt att ta hand om vatten och avlopp. I den extrema situation som är i en rymdfarkost måste man verkligen hushålla med alla resurser. Hon menade att hennes erfarenheter från arbetet med kretsloppstänkandet i de här rymdmaskinerna skulle kunna återföras till ett arbete inom biståndet någon gång i framtiden när det gäller de här megastädernas stora miljöproblem. Sedan kan vi alltid önska att vi skulle kunna bromsa upp inflyttningen till de här jättestäderna som i sig är en konsekvens av livsvillkoren på landsbygden och människors förhoppning att skapa sig en bättre tillvaro i städerna. Men i de här jättestäderna som vi ser växer fram skapas ju också nya problem, och framtiden blir inte alltid så ljus som man hoppas.

Herr talman! I mitt anförande sade jag att Vänsterpartiet i grunden instämmer i det som står i betänkandet. Jag instämmer i vad Carina Hägg sade. Anledningen till att jag begärde replik handlar om Agne Hanssons vänliga uppmuntran till oss i Vänsterpartiet att vara med på vattenreservationen med Centerpartiet. Jag tänkte förklara vad vi menar med regeringens långtgående åtaganden framöver i vattenfrågan. Jag är ledsen för den här rättsordningen. Via sin representant i IMF och Världsbanken röstar den svenska regeringen för de lånevillkor som ställs på utvecklingsländerna. Inte vid något tillfälle har Sverige röstat emot ett vattenprojekt som ska privatiseras. Officiellt är den svenska linjen att det är självklart att lånevillkoren ska anpassas ur utvecklingsländernas perspektiv, men i praktiken verkar det inte ske någon styrning av representanten i den nordisk-baltiska kretsen. Vi tycker att Sverige bör agera i IMF och Världsbanken för att privatiseringar inom vattensektorn inte ska vara ett krav för att man ska beviljas lån. Carina Hägg kan kanske berätta för oss vilken utveckling som sker på det området.

Herr talman! Sermin Özürküt lyfter upp en fråga som ofta kommer upp i debatten. Det är inte lika lätt att hitta belägg för de fakta som Sermin Özürküt här lyfter fram om hur Sverige har agerat och om hur förslagen har kommit upp. Jag får hålla mig till de principer som vi gång på gång har uttalat. Det här måste vara någonting som länderna själva fattar beslut om på samma sätt som vi i Sverige vill fatta beslut om ifall vi ska ha ett kommunalt vattenledningssystem, en kommunal djupborrad brunn, en privat brunn på tomten eller ett mer kommersiellt baserat system som i andra länder. Det här är ingenting som ska fattas beslut om på någon annan nivå än den nationella enligt mitt förmenande. Hur man hushållar med vatten i ett land hänger ofta samman med hur MR-situationen, demokratiutvecklingen och hänsynen till miljön generellt ser ut. När internationella organisationer ska gå in och stödja investeringar på vattenområdet är det viktigt att man tittar på hållbarhet rent byggtekniskt, men också hållbarhet när det gäller att finansiera det här långsiktigt på ett sätt som man själv har valt. Det måste finnas en långsiktighet i investeringarna. Det måste vara det ena som man har att utgå ifrån. Det andra måste vara att nationen i fråga själv fattar beslut om detta.

Herr talman! Utvecklingsländerna har själva huvudansvaret för millennieutvecklingen nationellt. Det vet vi. Det handlar om vattenfrågor och så vidare. När det gäller en nationell strategi har Sverige också ett nationellt ansvar, precis som jag tog upp i mitt anförande. Det är därför vi har en myndighet som jobbar med den nationella strategin. Det var det jag syftade på med vattenfrågan.

Herr talman! Jag får nog upprepa att Sverige ska hävda den här linjen. Den information jag har är att man också gör det. Det är landet självt som har de här besluten i sin hand. Jag kan inte utesluta, och det skulle inte förvåna mig, att det finns någon som driver helt andra linjer, men Sverige har till uppgift att hävda varje lands självbestämmande över detta. Sedan ska vi bevaka att de investeringar som görs och som vi är med och fattar beslut om leder till en långsiktig försäkran om vattenförsörjning av god kvalitet. Jag utgår ifrån att det är friskt vatten för det dagliga behovet som vi talar om. Det ska vi fatta beslut om. I den delen har jag inte samma rapporter om att Sverige har agerat på ett annat sätt, men det kan finnas länder som har haft en annan uppfattning än vad Sermin Özürküt har. Då har kanske Sverige vid något tillfälle stött en sådan linje. Det kan jag inte utesluta, men jag vill förklara hur vi agerar och hur vi får rapporterat och tillåts att reagera.

Herr talman! Carina Hägg talade väldigt mycket om kvinnor och feminism i sitt anförande. Jag ska börja med att säga att även om också jag är kvinna, kommer jag inte att definiera mig som feminist, snarare som individualist. Jag har två frågor. För det första: Anser Carina Hägg att också hiv är en kvinnofråga? För det andra: Varför är det så svårt att vara delaktig i någonting som USA gör? Jag reagerar väldigt kraftigt när Carina Hägg börjar diskutera den globala fonden och säger att hon har fått en försäkran om att USA inte har inflytande och att vi då kan bidra till den. Inser inte Carina Hägg att USA bidrar med väldigt stora resurser? För varje euro som EU bidrar med tillskjuter USA 16 gånger mer. Dessutom har nästan alla stora framsteg när det gäller hivforskning, vaccin, antivirala medel och så vidare gjorts i USA, där man har en blomstrande forskning som stimuleras på alla upptänkliga sätt. Det kan väl ändå inte vara så att det är viktigare att visa USA att vi inte gillar dem än att vara med om att bidra på alla möjliga sätt till ett vaccin mot hiv. Det är ändå det enda vapen som i längden kan utrota hiv på riktigt.

Fru talman! Jag tror att ett vaccin är oerhört viktigt. Vi vet att det kommer att vara ett avgörande instrument för bekämpning av hiv/aids. Vi hörde på nyheterna i morse att man från svenskt håll är klar för att göra en första studie på individer. Vi vet att arbetet med detta har genomförts tillsammans med samarbetsländer och i länder som är hårdare drabbade än Sverige. Det finns alltså inget tvivel om vikten av ett vaccin, och vi ska naturligtvis samarbeta med USA på alla de områden där det är konstruktivt, men jag menar att vi inte generellt ska blanda ihop USA med Bush. Jag är alldeles övertygad om och har sett många exempel på att vi sedan Bush första gången kom till makten som president har sett en omsvängning på den internationella agendan. Det har blivit svårare att jobba för kvinnors rättigheter, inte minst i SRHR-frågor och när det gäller rätt till abort och bekämpandet av hiv/aids. Det gäller dock inte om det är fråga om avhållsamhet, för då skulle vi få ett stort stöd. Jag menar att det inte är denna ensidiga politik som vi behöver bedriva, för det är inte den politiken som fungerar. Det har inte visats någonstans. Jag menar att Bushs politik rentav är farlig i kampen mot hiv/aids, och det måste vi orka se i vitögat. Det finns andra politikområden där vi säkerligen kan ha ett gott samarbete, men det kan inte vara så att vi bara därför att det är fråga om USA ska svälja vad som sägs. Vi har i uppgift att stå upp och tala om att det här inte är någon framgångsrik politik. Jag vill än en gång peka på den debatt som jag hade möjlighet att lyssna på i FN:s generalförsamling med anledning av Kairo + 10. Jag var djupt oroad efter att ha lyssnat på USA:s FN-ambassadörs anförande. Han hade plockat bort kondom som ett instrument för bekämpning av hiv/aids. Det fanns inte längre med. Det har funnits med tidigare, men nu var C:t borta. Det är klart att man måste reagera när man i en så allvarlig situation hör så alarmerande politiska signaler.

Fru talman! Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga: Definierar Carina Hägg hiv som en kvinnofråga? Angående Bush håller jag med Carina Hägg i väldigt stora delar, och det vet Carina Hägg redan. Det är en helt felaktig politik som han för på området avhållsamhet, abort och så vidare. Men det gäller också att hålla isär begreppen. Man talar om att Bush är emot fri abort. Vi har inte heller i Sverige fri abort, och det som man har infört i USA är ett förbud mot en så kallad late abortion , och det är något som vi aldrig ens har haft. Däremot har Bush numera en annan inställning till pro life , det vill säga att abort över huvud taget inte ska tillåtas, och det är jag självklart emot. Jag stöder absolut inte Bush på den punkten. Men det var den globala fondens innehåll och vaccinfrågan som vi diskuterade, och därvidlag bidrar USA. Det var det som jag explicit frågade om och om ifall hiv är en kvinnofråga.

Fru talman! Att jag tog upp de tveksamheter som vi fått signaler om vad gäller den globala fondens prioriteringar när man väljer att ge sitt bistånd beror på att de kommer från länder som anser sig ha blivit påverkade på ett otillbörligt sätt i sin politik. Denna påverkan har legat i linje med president Bushs politik. Det är klart att det finns en oro för detta. Vem skulle bevaka de här frågorna om inte vi gör det? Jag tycker att det är viktigt att vi både här och på andra håll ger vårt stöd till styrelsen och inte minst till den svenske representanten i styrelsen för den inriktning som ligger i linje med en konstruktiv politik. Vi bör peka på att det här kan finnas en risk. Det är möjligt att den debatt som vi för och vår vaksamhet bidrar till att denna politik inte får genomslag. Jag tycker att det är självklart att länder som inser att SRHR-frågor är ett viktigt instrument för att bekämpa hiv/aids också ska få använda de instrumenten i sitt nationella arbete. När det gäller feminism sade jag inledningsvis att jag inte tycker att utskottet ska definiera vad vi lägger in i det ordet men att vi ska lyfta in det för att visa på att vi följer med i den debatt som förs inom och utom kammaren. Det är ett faktum att feminism i dag är ett instrument för analyser, och då ska vi också ta till oss det. Längre än så kan vi inte säga att vi har gått, men jag tycker att det är ett stort och viktigt steg att vi över huvud taget lyfter in detta i arbetet. Vad gäller om hiv/aids är en kvinnofråga vill jag säga att det är en mänsklig fråga, en fråga för oss alla, en fråga för lokalsamhället och för den enskilde liksom en fråga för säkerhetspolitiken. Däremot pekade jag i mitt anförande på att aids i större utsträckning och framför allt drabbar fattiga kvinnor. Fattigdom, utsatthet och maktlöshet är bidragande orsaker. Att man är kvinna gör det dessutom extra svårt att skydda sig själv och att hävda rätt att göra det liksom också att få tillgång till adekvat information. I den bemärkelsen är det mera en fråga för kvinnor.

Fru talman! Det gläder mig väldigt mycket att Carina Hägg alltid lyfter fram frågor som rör kvinnors reproduktiva hälsa. I en tid då abortmotståndarna växer sig starka inte bara i George Bushs konservativa USA utan också i Europa och i Sverige bör vi ta strid. Från Folkpartiets sida är vi glada över att den här kammaren för ett år sedan röstade ja till att det i svensk utrikespolitik är inskrivet att alla kvinnor har rätt till fria och säkra aborter. Det var ett stort steg framåt. Vi tycker också att det är bra att Sverige ger stöd till UNFPA, FN:s befolkningsfond, för att främja sexualupplysning och den typen av frågor. Men jag undrar ändå om det inte vore klädsamt att Carina Hägg och Socialdemokraterna började med att sopa rent framför sin egen dörr. Varför har Socialdemokraterna alltid hittills i riksdagen röstat nej till att utländska kvinnor ska få komma till Sverige och köpa sig en fri abort? Om nu kvinnor ska ha rätt till fria och säkra aborter allmänt i världen, vore det inte bra om man fick göra det också i Sverige och på hemmaplan?

Fru talman! Birgitta Ohlsson vet mycket väl att jag var den första riksdagsledamot som här lyfte fram frågan om kvinnors rätt att komma till Sverige för att göra abort. Sedan har jag följt upp detta i flera olika motioner, och jag är säker på att om vi skulle ha en omröstning i dag skulle det finnas en majoritet för detta krav. Det som gör att de motioner som föreligger inte samlar en majoritet är att vi avvaktar resultatet av en utredning som är tillsatt. Jag tror också att den utredningens arbete är nödvändigt eftersom vi också måste ha en dialog och bland annat få in landstingens synpunkter. Jag har därför försökt föra en debatt med landstingspolitiker som tillhör mitt parti, men jag har utgått från att den diskussionen har nått utanför mitt parti. Jag vet att det finns åtminstone någon annan politiker - dock icke från Birgitta Ohlssons parti - som har sagt att man ska ta upp frågan med sina landstingspolitiker. Jag tror att det också är en viktig åtgärd för att snabbt komma fram till så bra beslut som möjligt att frågan tas upp på olika politiska nivåer som kommer att vara involverade. Jag tycker att det är en viktig principfråga att utländska kvinnor har möjlighet att komma till Sverige för att få abort här. Vi brukar ofta peka på de möjligheter som svenska kvinnor en gång hade att åka till Polen när vi hade ett förbud mot aborter i Sverige. Vi vet också att kvinnor reser från Irland till England och från länder där man inte på samma sätt som här lätt kan få information. I våra dagar fängslas kvinnor i Portugal, dessutom även därför att de har genomgått medicinsk abort. Vi har inte kommit så långt i Europa som vi ofta tror. Jag pekade i mitt anförande på att vi inte ens i Norden är fläckfria på det här området. Det är klart att det påverkar vårt sätt att agera internationellt när det gäller kvinnors rätt till abort. Men utskottet har tagit en klar ställning, och jag utgår från att det kommer ett beslut så småningom. Jag har stort förtroende för den utredaren, Eva Eriksson, som arbetar med den här frågan på Socialdepartementets uppdrag när det gäller utländska kvinnors rätt att göra abort i Sverige.

Fru talman! Jag vet att Carina Hägg har varit en förkämpe just för att kvinnor ska få den här rättigheten, men det motbevisar inte det faktum att det parti som du tillhör konsekvent har motarbetat den här frågan. Det är också intressant att andra företrädare för ditt parti har hävdat, exempelvis i tidningen Expressen där jag har debatterat, att Sverige inte ska lägga sig i andra länders politik. Det kan kanske stå för dem, och det är kanske inte den nuvarande hållningen. I så fall gläder det mig. Jag skulle vilja komma in lite på frågan om Darfur, som Carina Hägg också nämnde i sitt anförande. 70 000 människor har redan dött i denna världens största humanitära katastrof som självklart, för oss i Folkpartiet, är ett folkmord. 2 miljoner människor riskerar svält, och 1,7 miljoner individer är fördrivna från sina hem. För tre månader sedan gick tidsfristen ut för Sudans korrupta och diktatoriska regim som fortsätter att terrorisera, våldta och mörda oskyldiga människor i Darfur tillsammans med janjaweedmilisen och andra rebellgrupper. Jag undrar om Carina Hägg är nöjd med den svenska socialdemokratiska biståndspolitiken när det gäller att stötta de förtryckta och utsatta människorna på plats i Darfur. Jag besökte själv konfliktregionen i månadsskiftet augusti/september. Jag undrar alltså om Carina Hägg är nöjd med insatserna där, och jag undrar också om Carina Hägg vill kalla det som pågår i Darfur för ett folkmord.

Fru talman! Jag vill börja med att tillbakavisa det som Birgitta Ohlsson lägger mitt parti till last, att vi på något sätt som parti skulle ha varit emot den här utredningen. Det fanns ett brett stöd i min partigrupp och i regeringen för att tillsätta den, och vi följer nu utredningens arbete. Jag vet att det också finns referenspersoner från de olika partierna. Att det skulle finnas något motstånd mot att det här arbetet pågår känner jag i så fall inte till. Det finns säkert enskilda individer som har fört någon debatt kring detta. Men det finns inte ett motstånd från partiet. Så långt kan jag dementera. Birgitta Ohlsson ska inte behöva leva i den villfarelsen. När det gäller Darfur vet vi alla att det är en mycket svår kris. Vi ser inte att den bromsas. Huvudsakligen är det fortfarande negativa rapporter som kommer. Människor lever i en väldigt svår situation, och jag känner en osäkerhet om vilken information vi har tillgång till. Det finns riksdagsledamöter, som Birgitta Ohlsson, som har varit i regionen. Men det är ändå svårigheter att ta till sig fortlöpande information om vad som sker i detta geografiskt väldiga område, även om det är en begränsad del av själva landet. Jag tycker att Sverige har försökt verka tillsammans med andra länder internationellt, och det kommer vi att fortsätta göra. Vi ställer gärna personer till förfogande. UD har en person på plats för att bättre kunna arbeta med de här frågorna. Vi har själva som riksdagsledamöter möjlighet att ta upp det här med företrädare för Sudan, och vi har också ställt en person till förfogande för EU som har mycket lång och gedigen erfarenhet från arbete i regionen. När det gäller frågan om folkmord vet vi att det här liknar ett folkmord. Men jag menar att jag från den här pulpeten inte har det folkrättsliga underlaget för att göra ett ställningstagande som går längre än vad jag säger, nämligen att det här liknar ett folkmord. Jag tycker att det är oerhört starkt när man uttalar de orden, och jag hoppas att det finns ett brett stöd för dem här i kammaren.

Fru talman! Det är internationella aidsdagen i dag - det har vi hört tidigare. Men jag vill också påminna om ett annat område som vi har nämnt några gånger. Sedan vi inledde debatten här har drygt 60 kvinnor avlidit, en per minut, enbart för att de har varit gravida och enbart, i de flesta fall, för att de har drabbats av de mest enkla komplikationer, sådana som kvinnor här får hjälp för på vårdcentralen när de är gravida. Jag tycker faktiskt att detta är ett av de allra brutalaste måtten på den orättvisa som finns och på hur små resurser som skulle kunna spara ett människoliv varje minut. Det är också, som sagt, den internationella aidsdagen. Det är flera talare före mig som har påmint om det. Regeringen har i dag beslutat om några extraanslag beroende på att vi inför nästa år kommer att fortsätta prioritera aidsfrågorna. Men vi har i dag beslutat om att ge lite extra medel i förväg. Det ena handlar om stöd till UNAIDS satsning just kring kvinnor och aids. Man har precis inrättat en ny Global Coalition on Women and AIDS som just handlar om att arbeta med kvinnors utsatthet när det gäller aids. Det handlar om att uppmärksamma kvinnors utsatthet för våld, kvinnors sexuella rättigheter och så vidare. Det gäller alltså kvinnors underordnade ställning i fråga om aids. Regeringen har i dag beslutat att ge ett extra bidrag för att det arbetet ska komma i gång, och vi har i budgetpropositionen också föreslagit att under nästa år satsa extra på Global Coalition on Women and AIDS i UNAIDS. Vi avsätter också 12 miljoner extra just till forskning kring hiv/aids, vacciner och mikrobicider, just för att man måste se på helheten kring aids. Det är både förebyggande, medicinerande och forskning kring vacciner och mikrobicider som det handlar om i det här fallet. Det är kanske små insatser i det stora hela, men det är ändå några delar av de insatser som vi gör på aidsområdet. Jag återkommer till det. Det här är min första budgetdebatt som biståndsminister. Det känns jättekul att få vara med i den här debatten av olika skäl. Ett skäl är självklart att vi har en så stor enighet i riksdagen, i kammaren här, om att det är viktigt med bistånd, att Sverige ska vara med och bidra till en lite rättvisare värld med de möjligheter som vi har. Ett annat skäl, och det största just i dag, är självklart att biståndsbudgeten ökar och att vi 2006 kommer att nå enprocentsmålet. Under det här året har jag upplevt tydligt det som vi alla pratar om, att Sverige på alla håll och på alla områden är mycket väl ansett i världen, i utvecklingsländer och hos andra biståndsgivare. Det handlar om Sverige som statlig biståndsgivare och om vårt statliga bilaterala arbete men också om det fina arbete som många kyrkor och enskilda organisationer gör med biståndsmedel och om det sätt som svenska företag agerar på runtomkring i världen. Detta gör att vi kan vara stolta över oss själva på det här området. Ett bevis på det här var att en av de första sakerna som den nye biståndskommissionären faktiskt gjorde var att ringa för att försöka få tag på en svensk anställd som hade kompetens kring hur vi jobbar med bistånd i Sverige. Ett annat bevis på det, också i EU-sammanhang, är att vi nu börjar diskutera en översyn av EU:s biståndspolicy. I det arbetet har Michel handplockat några visa personer, och en av dem är vår högste tjänsteman, utrikesrådet för bistånd, som kommer att vara ett av hans närmaste bollplank för den nya biståndspolicyn. Det är ett bevis för mig på hur väl ansedda vi är på det här området. Det finns många andra exempel på detta. Det är en konstig värld vi lever i. Många delar av världen går framåt väldigt fort. Utvecklingen går fort. Medellivslängden ökar. Vi får fler och fler människor som kan äta sig mätta varje dag. Fler och fler barn går i skolan, såväl flickor som pojkar. På 25 år har medellivslängden ökat med sex år, trots aids, trots att diarré fortfarande är en av de vanligaste dödsorsakerna, trots att malaria fortfarande är oerhört utbredd och trots att många problem återstår. BNP per capita i genomsnitt har ökat kraftigt. Men precis som också har beskrivits tidigare ökar klyftorna mellan dem som är fattiga och dem som blir mindre fattiga. Och de som halkar efter halkar efter ganska kraftigt. Därför måste vi fortsätta att se fattigdomen och prioritera våra resurser alltmer. Många miljoner människors vardag präglas av orimliga livsvillkor, oro för morgondagen, hunger, oro för barnen, om de över huvud taget ska kunna gå i skolan någon gång, och andra helt basala frågor. När det gäller den här vardagen och den här oron förlamas förändringen i brist på inflytande, brist på möjlighet att genom demokratiska medel göra sin röst hörd, brist på respekt för de mänskliga rättigheterna i de respektive länderna. Maktlöshet i sig är kanske den viktigaste delen av fattigdomen och kanske ett av de viktigaste hindren mot varje försök att häva orättvisor. Det kan beskrivas som fattigdomens moment 22. Därför är ju demokrati och mänskliga rättigheter grundläggande i biståndet. Biståndet är också ett av våra bidrag till att bryta den maktlöshet som tvingar människor kvar i fattigdomen. Därför driver Sverige nu inför uppföljningen av millenniemålen i september nästa år att vi ska göra skrivningar kring demokrati och mänskliga rättigheter utan att för den skull röra millenniemålen som har visat sig vara en bra bas att öka biståndet från. Den offentliga debatten om biståndet har ofta handlat om enprocentsmålet och om pengar. Det är nog så viktigt, men det räcker inte. Nästa år ökar biståndet med 2 194 000 000 kr. Det är oerhört mycket pengar. Vi kommer att prioritera Afrika som region. Det beror självklart på, som ni alla vet, att många afrikanska länder halkar efter i millenniemålsuppföljningen. Ett bevis på att vi har påbörjat de omprioriteringar som Rosita Runegrund frågade om är att vi fasar ut biståndet till länder som Sydafrika och Namibia och i stället ökar på och fasar in i länder som Mali och Burkina Faso, som ligger längst ned på utvecklingsstegen. Den typen av omprioriteringar i biståndet har påbörjats. Det tar dock något eller några år eftersom avtalen måste fasas ut och inte kan klippas av. Sakprioriteringarna, de tematiska prioriteringarna, för nästa år är fyra: hiv/aids, jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa, arbetsmarknad och sysselsättning, samt fred och säkerhetsfrågor. På hiv/aids-området ökar vi stödet till UNAIDS, till den globala fonden mot hiv/aids, malaria och tbc, men också till andra insatser mot hiv/aids. Vi kommer att stödja hela kedjan, det vill säga forskning, behandling och det förebyggande arbetet. Jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ligger kvar på dagordningen, självklart delvis som en motkraft till de konservativa krafterna från USA, men också från andra delar av världen där man delvis underminerar de framsteg som har gjorts och drar in pengar till den här typen av verksamhet. Sverige ökar därför sitt bidrag till UNFPA och andra områden där man jobbar med de här frågorna. Ett fokus blir uppföljningen av Pekingkonferensen. Det tredje området är sysselsättning och arbetsrätt. Varje år dör 22 000 barn till följd av skador på arbetet - ett arbete som de inte borde ha varit på; de borde ha varit i skolan. 22 000 barn dör till följd av sådana skador. Samtidigt är var fjärde ung människa i norra Afrika arbetslös. Det är ett område som akut visar på de saker som vi måste arbeta med för att utrota orättvisor i världen. Det fjärde området är fred och säkerhet och kopplingen däremellan. Kopplingen är otvetydig och tydlig. Utöver de fyra prioriteringarna kommer vi nästa år att förbereda en extra satsning på miljöområdet som ska inledas 2006. I dag går 1 ½ miljard av det svenska biståndet till miljöområdet, men från och med 2006 ska vi göra en extra satsning på miljöområdet samt en extra satsning på konfliktområdet genom att Räddningsverket får en förstärkning av sin personal. Fru talman! Fattigdomen har många ansikten. Det är ingen enig bild över jordklotet. Inte heller medlen kan beskrivas i en enda mening. I grund och botten handlar fattigdomsbekämpning om att förändra strukturer och ge människor möjlighet att förändra sina egna liv. Därför är demokrati och mänskliga rättigheter helt grundläggande i den svenska biståndspolitiken.

Fru talman! Jag hälsar biståndsministern välkommen till den första budgetdebatten om bistånd. En riktig erfarenhetsbakgrund borgar naturligtvis för ett gott arbete. När jag är ute och reser i världen tycker jag att svenskt biståndsarbete har ett gott rykte. Jag skulle vilja hälsa biståndsministern välkommen med att säga: stolt, men inte nöjd. Att inte vara nöjd är ju oppositionsrollen i politiken. Jag noterar att biståndsministern säger att det är viktigt med enprocentsmålet, men att det kanske inte är det viktigaste utan att inriktningen också är viktig. Jag delar den uppfattningen. Är inte biståndsministern orolig för att den ryckighet som politiken nu innebär gör att det kan bli svårt att svälja den kraftiga ökning av biståndet som sker i år? Vad kommer i nästa steg för att nå en så effektiv, bred och stabil utveckling som möjligt? Jag hälsar åtgärderna mot aids välkomna. Min kompletterande fråga - det ligger nära de krav vi har i Centerpartiet - är: Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att ge FN möjlighet att ge resurser till WHO för att säkerställa resurser som ger direkt möjlighet för WHO att köpa loss patent för vaccin och bromsmediciner? Jag saknar ett femte mål, nämligen miljöbiståndet. Kommer det i nästa års budget för utgiftsområde 7?

Fru talman! Tack för välkomnandet och förtroendet. Vi har ett bra samarbete. Det tycker jag är viktigt. Det är helt riktigt som Agne Hansson säger, att för snabb ryckighet ger svårigheter att planera. Svårigheter att planera är inte bra i någon verksamhet, inte heller i biståndsverksamheten. Vi har ofta fleråriga kontrakt i våra samarbetsländer och man får inte rycka och förändra i dem. Det påverkar verksamheten på ett sätt som ingen av oss vill. Sida förbereder i sitt arbete för en ökad budget åren framöver. I det multilaterala arbetet har vi talat om och vi har börjat diskutera med FN-organen, EU, Globala fonden och andra områden att vi planerar att öka våra anslag. Vi har också sagt att från 2006 ska Räddningsverket fördubbla sin kapacitet att skicka ut folk i fält. Från och med 2006 ska vi göra en extra satsning på miljöområdet. Jag betonar att det är en extra satsning. Redan i dag går 1 ½ miljard av svenskt bistånd till miljöbistånd på olika sätt. Genom de nya mål som antogs för biståndet förra året togs de sex delmålen för biståndet bort. Miljöfrågor var en. Jämställdhet var en annan. De har i stället tagits fram som områden som ska finnas med i alla områden. Miljöfrågor ska beaktas i de bilaterala avtalen med våra samarbetsländer, men också i våra avtal och i samarbetet med FN-organen och i de multilaterala sammanhangen. Från och med 2006 kommer vi däremot att öronmärka en summa för miljöinsatser.

Fru talman! Det är alldeles utmärkt. Det jag vill åt är att vi ska ge den klara signalen att pengar ska öronmärkas för miljöbistånd så att man inte glömmer miljön. Aids, jämställdhet, sysselsättning, förbud mot barnarbete, fred och säkerhet är utmärkta inriktningar. Miljöinriktningen är lika viktig. Låt mig gå över till frågan om myndigheten som kommer som ett nytt inslag i biståndsarbetet. Jag inser inte att den här myndigheten är viktig. Vore det inte bättre att prioritera även de pengarna, biståndsministern, till direkt biståndsarbete än att bygga upp en byråkrati runt detta? Vi har tre organ som kan klara den här utvärderingen. Mot bakgrund av den enighet som finns kring PGU-arbetet och utvecklingsarbetet i stort undrar jag vilka konkreta åtgärder det finns för att också samverka med andra politikområden. Även om vi i dag i första hand ska debattera budgetområdet Pengar och bistånd är helhetsperspektivet väldigt viktigt. Det är också viktigt att man får helheten att samverka med andra departementsområden och politikområden. Hur går det arbetet vidare parallellt med positiv satsning på pengar och bistånd?

Fru talman! Den utvärderingsmyndighet som Agne Hansson nämner beslöts i riksdagen i stor enighet i december förra året. I samband med att beslutet om politik för global utveckling togs och i samma betänkande där ett nytt biståndsmål slogs fast beslöt man i stor enighet att inrätta denna externa utvärderingsfunktion, som jag tror att den benämndes i betänkandet. Man har nu tittat på detta i olika vändor och kommit fram till att den bästa formen är en ny myndighet. Detta bereds nu, och det genomförs också ett noggrant förfarande för att hitta en chef för den här verksamheten. Jag tror att denna externa utvärderingsfunktion kan ha en mycket viktig uppgift i att just komplettera och vara en extern funktion för att titta på allt bistånd, inte enbart det bilaterala utan också det multilaterala biståndet som går genom FN-systemet, EU, Globala fonden och andra kanaler. Det handlar alltså om hela det svenska biståndet, inte enbart det bilaterala. Vad gäller PGU - precis som Agne Hansson sade handlar den här debatten om bistånd, och PGU är egentligen ett mainstreaming -mål för alla biståndsområden - kom den första skrivelsen i september i år, inte på vårkanten. Den var en beskrivning av hur läget såg ut förra året eftersom den inte kunde vara något annat. Denna politik fanns inte förra året. Det vi nu har bett om och håller på att få in är målformuleringar från alla andra politikområden om vilka mål som ska sättas upp - för kulturpolitiken, utbildningspolitiken, socialpolitiken och alla andra - för att man också ska verka mot målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Detta kommer att redovisas i den skrivelse som ska komma i maj nästa år. Våren kommer nämligen att vara den tid på året då regeringen redovisar politiken för global utveckling i framtiden.

Fru talman! Det är nästan som att förflyttas till barndomens frikyrkomöten när man hör Carin Jämtin tala om hur bra svensk biståndspolitik är i alla detaljer. Jag undrar om ni i Socialdemokraterna kan idka någon form av självkritik, om det är någonting ni tycker har varit misslyckat. Vi andra läser ju tidningar. Några av oss sitter med i Sidas styrelse och får diskutera frågor om korruption, om biståndsprojekt som varit tvivelaktiga, till exempel kring den palestinska myndigheten, och annat. Man kan minst sagt säga att svensk biståndspolitik har hamnat i trubbel på många sätt. Jag vill i min första fråga be Carin Jämtin ta några konkreta exempel på fel, brister och problem med den politik som ni nu för.

Fru talman! All verksamhet har skavanker. Det är helt självklart. Att inte tillstå det vore fullständigt förmätet från min sida. Poängen med Sida, med våra uppföljningssystem och med den utvärderingsfunktion som vi just diskuterade är att se till att dessa problem och fel blir så små som möjligt. Vi väntar just nu på återbetalning av medel från utbildningsdepartementet i Moçambique. Vi håller inne alla biståndspengar till utbildningsdepartementet i Moçambique tills de här pengarna är återbetalda. Det är Birgitta Ohlsson lika väl medveten om som jag. Det brukar ibland klagas på Sverige ute i världen, faktiskt också från andra biståndsgivare och en del av våra samarbetsländer, för att vi är för tjatiga och gnälliga när det gäller rutiner, revision och så vidare. Det tar jag som ett gott tecken på att vi följer upp ordentligt och har bra koll på vart pengarna går. Självklart kan vi dock misslyckas i planeringen, välja fel partner och göra fel saker emellanåt. Jag skulle vilja fråga Birgitta Ohlsson hur hon har tänkt sig att få pengar till sina satsningar på demokrati och mänskliga rättigheter, till det mycket goda arbete som Folkpartiet tänker göra på många ställen runtom i världen enligt den i huvudsak utmärkta biståndsmotion som Folkpartiet har skrivit, när man i den gemensamma budgetreservation som alliansen har lagt fram över huvud taget inte nämner biståndet. När en av era viktigaste partner, det största partiet på den borgerliga sidan, skär ned biståndet med en tredjedel om två år, hur ska ni då få ihop er budget till den utmärkta verksamhet som vi i huvudsak är helt eniga om att Sverige ska bedriva?

Fru talman! Jag är inte alls rädd för att det ska vara några problem att ha ett högt och solidariskt bistånd i en kommande borgerlig regering. Det kanske snarare är ni som borde ha bevisbördan på er sida. Bara två gånger i svensk historia har man nämligen nått upp till enprocentsmålet i svensk biståndspolitik, och det är under borgerliga regeringar - i slutet av 70-talet under folkpartiregeringen och också i början av 90-talet med fyrpartiregeringen. Ansvaret och bevisbördan ligger nog mer på er än på oss. Vi har lyckats nå upp till detta tidigare. Sedan vill jag lite grann följa upp en annan fråga. Jag tycker att det är väldigt viktigt, och det tog biståndsministern också upp, att demokratin ska löpa genom biståndspolitiken. Ett väldigt spännande projekt som varit uppe är någonting som Tjeckien har genomfört på sitt utrikesdepartement, där man har startat en hel avdelning för att just stötta demokratirörelser och frihetskämpar. Man har koncentrerat sig på länder som Kuba, Burma och Vitryssland, men avdelningen har varit helt öppen med att man avser att avsätta pengar till frihetskämpar som vill störta Fidel Castro och andra diktatorer i de här länderna. Kan du tänka dig att föra med dig denna idé från tjeckiska UD till Sveriges UD och att detta kan vara någonting som också vi kan jobba med? Det här är nämligen ett konkret och bra exempel.

Fru talman! Sverige har en lång tradition av att stötta oppositionsrörelser på olika sätt. Vi var djupt eniga om att hjälpas åt att störta apartheid genom att stötta oppositionen i Sydafrika och för den delen den opposition som tvingades befinna sig utanför Sydafrika. Den enda del av Sverige som möjligen inte var enig där var väl delar av näringslivet och en mycket liten del av denna kammare på den tiden. I huvudsak var vi dock mycket eniga. Det här arbetet går vidare på olika sätt, genom öppna men också genom dolda kanaler, helt beroende på situationen i de olika länderna. Därför kommer jag inte att utveckla i detalj hur stödet till oppositionen ser ut i olika delar av världen. I vissa delar av världen är det öppet därför att oppositionen så önskar; i andra delar av världen är det inte det därför att oppositionen inte vill det. Vi kommer att fortsätta att stötta utvecklingen mot demokrati och stärkandet av mänskliga rättigheter i olika delar av världen genom olika kanaler - genom allas våra partinära organisationer, genom folkrörelser, genom kyrkor och så vidare. Det är en mycket viktig del av det svenska biståndsarbetet. Däremot har vi en annan organisation i Sverige när det gäller myndighetsstrukturer. Det huvudsakliga hanterandet av detta kommer alltså att fortsätta att ligga på Sida. Sedan skulle jag bara för sanningshaltens skull vilja tala om att den första gången vi i Sverige beslöt att nå enprocentsmålet var den nästan enda gången det varit en socialdemokratisk majoritetsriksdag, nämligen 1968. Det tycker jag att vi kan vara stolta över. Jag tycker framför allt att vi ska vara stolta över att vi har så stor enighet och att det bara finns ett enda parti i riksdagen som inte står bakom enprocentsmålet.

Fru talman! Det gläder mig att det kommer att ske en utfasning av länder. Då undrar jag naturligtvis: Är det för att man tycker sig ha nått resultat, eller är det så att behovet är större i andra länder? Kristdemokraterna menar att man redan då man lägger upp fattigdomsstrategierna tillsammans med de berörda länderna bör få med vad man vill nå för resultat. Det är det ena. Det andra var något jag tog upp lite grann i slutet på mitt anförande, och det handlade om den fråga jag ställt till miljöministern. Jag ser att det finns en liten skillnad mellan politiken på det departementet och den skrivelse som vi fick i våras. Ann-Christin Nykvist säger att u-länderna har bristande kompetens, resurser och institutioner avseende vetenskapliga biståndsbedömningar och effektiv fiskerikontroll. Här i Sverige har vi en fiskerikontroll där varje fiskare ses som en potentiell lagbrytare. Då är min fråga: När vi har så mycket expertis och har gjort så många projekt i u-länderna när det gäller fiske, varför har vi inte följt upp detta så att det finns institutioner som kan göra allt där det brister i dag?

Fru talman! Det var två frågor som jag kanske kommer att beskriva som tre i slutändan. Skälet till att vi fasar ut i Sydafrika och Namibia är att den sydafrikanska, men också den namibiska ekonomin har kommit så pass långt att man i större grad borde kunna omfördela medel inom landet, och man gör också det i båda länderna. Det finns två andra länder där vi nu aktivt väljer att inte gå in med bilateralt bistånd. Det är Angola och Nigeria. Det beror på att det är länder med stora oljeintäkter som man på olika sätt borde kunna fördela så att landets fattiga får en del av inkomsterna. Därmed hjälper man till med att utradera biståndet. Visst är det en kombination av både-och. Det har nåtts resultat, men det är också så att behoven är större i andra länder. Därför fördelar vi om till andra delar av Afrika. Både i Sydafrika och i Namibia inför vi de binationella kommissionerna. Vi har en likadan i Namibia som i Sydafrika, även om det är i andra ämnen. Vi håller på att fasa in samarbete med andra delar av det svenska samhället och det sydafrikanska samhället där man samfinansierar saker och ting över våra respektive budgetar i de olika länderna. Skrivelsen som kom i september, som inte enbart beskriver bistånd utan bara delvis beskriver bistånd och dessutom alla andra politikområden, precis som Rosita Runegrund säger, redogör ju för målkonflikterna. Syftet är just att lyfta fram målkonflikter så att vi kan hantera dem på ett tydligare sätt. Det är en sak. Det andra är hur vi prioriterar i vårt bistånd, alltså vad våra biståndsinsatser går till i olika länder. Det är en förhandling mellan svenska staten och det land vi samarbetar med. Där måste landets prioriteringar i dess fattigdomsstrategi, PRSP som det heter på det här "tungomålet", vara det som styr hur vi prioriterar också det svenska biståndet.

Fru talman! I början av 90-talet mönstrade jag på ett fiskeforskningsfartyg. Det var just ett biståndsprojekt som Sida drev. Jag tycker att jag har ganska god kunskap om vad det innebar. Jag tror att det skulle vara väldigt bra, precis som Birgitta Ohlsson tog upp, om biståndsministern också kunde göra ett erkännande av misslyckade projekt. Varför misslyckades det? Berodde det på personerna som fanns där? Berodde det på politiken? Berodde det på fel över huvud taget? Det som jag såg var de stora fiskefabrikerna från Sovjetländerna som låg och fiskade utanför Angolas kust, som det var då. När muren föll blev det ju fritt fram för landet att kunna upprätta egna fiskeavtal. Då byttes båtarna mot båtar från Spanien och andra EU-länder, från Korea och allt vad det nu var. Fortfarande ställer jag mig frågan: Gjordes det en utvärdering av vad som gick fel, och kunde man utifrån den ha träffat sådana avtal med just de här fiskerinationerna att det hade funnits en möjlighet för dem att bygga upp sina institutioner? Det finns ju en historia, och det finns en erfarenhet som jag tycker att man ska ta till sig som biståndsland och våga erkänna: Vi gjorde fel. Vi såg inte vart det skulle leda hän. Man ska liksom visa att det har gett oss en klokskap och att vi kommer att använda den i nästa del. Det är ett erkännande från biståndsministern som jag egentligen vill höra, för jag tror att väldigt många av våra väljare skulle uppskatta om man vågade stå upp och säga att man erkänner att man har gjort fel.

Fru talman! Som jag sade tidigare finns det självklart biståndsprojekt som inte har nått sina mål. Det finns biståndsprojekt som helt har misslyckats. I huvudsak är det svenska biståndet mycket väl genomfört och väl arbetat med. En sak som beslutades enligt förra årets proposition om global utveckling, i den del som handlade om biståndet, tycker jag är ett indirekt erkännande av att vi har arbetat fel. Det var att vi måste bredda antalet aktörer i biståndet från det svenska samhället. Varför pratar jag om det nu? Jo, därför att den region som Rosita Runegrund pratar om nu, Västafrika, har vi i princip inga bilaterala samarbetsavtal med. Vi har samtidigt sagt att vi ska ha färre bilaterala samarbetsavtal, vilket jag tycker är riktigt. Vi måste fokusera på färre länder. Trenden är också på väg mot färre samarbetsavtal. Vi har minskat dem det senaste året. När vi nu ska arbeta genom fler aktörer runtom i världen håller vi på och tittar på hur svenska experter på det här området, för du har säkert helt rätt i att det finns väldigt mycket kompetens på fiskeriområdet i Sverige, ska kunna länka upp direkt med fiskeriinstitutioner, universitet eller vad det nu är för någonting i länderna i den här regionen. Därmed kan man ha ett kunskapsutbyte och en kunskapsöverföring med hjälp av svenska biståndsmedel genom en metod som kanske liknar det som i dag i huvudsak är avsett och öronmärkt för enskilda organisationer. Men här hittar man kanaler för ett ökat utbyte mellan svenska forskarinstitut, svenska myndigheter, svenska länsstyrelser och andra delar av världen för att just ha en kompetensöverföring utan att för den skull ha bilaterala samarbetsavtal mellan den svenska staten och landet i fråga. Det är ett område som vi verkligen kommer att utveckla.

Fru talman! Till att börja med ska jag lämna den här aidsnålen till Carin Jämtin, för jag ser att hon har glömt att ta på sig den i dag. Senast Carin Jämtin och jag debatterade här i kammaren uppmuntrade jag henne att få fler regeringsföreträdare att tala om aids. Jag är lite nyfiken på om det har hänt någonting sedan sist. Jag tror att det var för ungefär en månad sedan. Sedan har jag en annan fråga. När det gäller att arbeta mot korruption skulle jag vilja höra hur regeringen har avsett att prioritera den här frågan. Vi har i dag talat ganska mycket om korruption, och jag har talat om nolltolerans mot korruption. Carin Jämtin nämner viktiga huvudområden som vi till stor del är överens om allihop, men vi har inte hört så mycket om just hur vi attackerar korruption. Sedan har jag en sista fråga som är betydligt svårare att svara på och lite mer filosofisk. Vad tänker Carin Jämtin, kommer vi i vår globala utvecklingspolitik att lyckas lösa de konfliktsituationer som hela tiden uppstår så att det kommer att fungera? Kommer Sverige att klara av att vara tillräckligt icke-egoistiskt när det gäller bistånd? Jag tänker till exempel på obundet bistånd, där det handlar om att det kanske inte alltid är svenska material eller svenska individer som ska vara där och göra jobbet i Afrika, utan det kanske handlar om att det är bättre för det afrikanska landet att få våra ekonomiska resurser men arbetet utfört av en annan människa. Kommer vi att klara av det? Vi ser ju dagligen många exempel på hur de här intressena ställs mot varandra inom näringspolitiken, utrikespolitiken, handeln och i hela EU. Vad är Carin Jämtins kommentarer till det här?

Fru talman! Jag måste erkänna att jag faktiskt inte har frågat under den här månaden. Jag vet inte vad de har gjort utanför regeringsrummet, men jag har i alla fall pratat med flera av mina kolleger, Leni, Morgan, Barbro och några till om hiv/aids och att aidsdagen är i dag. Jag får gå tillbaka och fråga hur de har hanterat det utanför själva regeringsrummet. Så ligger det till. Däremot vet jag att engagemanget är stort. Nollkorruption har Sida satt upp som mål. Det vet säkert Ewa Björling, eftersom du sitter i Sidas styrelse. Det tycker jag är väldigt bra. Där har man gjort på olika sätt, både som en målsättning och som konkreta sätt att följa upp det genom personalutbildning och genom hur man ska hantera revisionsinspektioner och uppföljning av biståndsprojekten. Korruptionsfrågan går egentligen igenom alla områden, alla våra projekt och allt vårt samarbete på olika sätt, förutom att det i sig är en prioritering i flera av våra bilaterala samarbetsprojekt att stötta uppbyggnaden av revisionsbyråer, skattemyndigheter, länsstyrelser eller vad det nu handlar om för någonting för att helt enkelt göra transparenta offentliga förvaltningar för att försvåra och förhindra korruption. Det andra området är också minst lika viktigt, nämligen att jobba för bättre och mer transparent hantering av frågorna hos andra givare. Det gör vi i det arbete som pågår fram till Parismötet i mars nästa år, som handlar om bättre harmonisering av biståndsrutiner - där korruption är en helt avgörande fråga. Bundet bistånd var en viktig del i politik för global utveckling och det nya biståndsmålet. Återigen finns det en diskussion på Europanivå om hur fort det ska gå. Det finns flera länder i Europa som motsätter sig en fortsatt avbindning av bistånd, bland annat några av de länder där era systerpartier styr. Där skulle det vara mycket intressant med en moderat insats för att minska andelen bundet bistånd - från Italien och andra.

Fru talman! Vi har både skrivit i vår motion och det syns i betänkandet att vi vill ha obundet bistånd. Det ska vi självklart arbeta för. Det är en svår konfliktsituation. Sverige kan inte som ensamt land gå ut. Om ingen annan gör det blir det svårt för ett litet land som Sverige. Jag tackar för svaret när det gäller korruption. Det är också viktigt att våga gå vidare med steg två. Jag vet att vi har en bra korruptionsstrategi på Sida. Men det är också viktigt att våga gå ut och tala om när vi har misslyckats, att rätt upp och ned erkänna att det här projektet har av en eller annan anledning misslyckats och blev inte bra och att vad som görs nu är att direkt strypa biståndet och arbeta utifrån en bra korruptionsstrategi. Det är oerhört viktigt att visa folket att vi faktiskt gör så, just för att få rätt debattklimat och större acceptans för biståndet. Biståndet ska inte "bara" gå till fel saker och därmed den debatt som ofta rasar. Vi måste våga säga att vi vågar satsa i korrupta miljöer, och det är en svår avvägning, men att vi bedömer att där verkar biståndet som bäst och att det kommer att avbrytas genast när vi ser att det pågår korruption. Jag vet att vi har gjort det bra i många länder. Vi har gjort det i flera afrikanska länder, bland annat i Moçambique - som Carin Jämtin också tog upp. Men varför får det fortfarande pågå i vissa länder? Varför vill vi inte ta tag i frågan när det gäller till exempel Palestina när vi i stället är bra på att ta tag i frågan när det gäller Afrika? Där agerar vi föredömligt i dag. Det måste gälla allt bistånd, inte bara Afrika.

Fru talman! Jag är glad för svaret kring obundet bistånd. Det är precis det som står i betänkandet för förra året. Sverige ska driva på policyagendan, men det tjänar ingenting till att vi själva helt avbinder. Vi måste göra båda delarna. Jag ser fram emot att Ewa Björling driver på sina systerpartier i Europa för att fortsätta avbindningen av biståndet. Då kommer vi att få ut ännu mer av även de svenska skattepengarna i fattigdomsbekämpningen på global nivå. Jag delar också Ewa Björlings syn att det är viktigt att visa på både det misslyckade och det lyckade biståndet. Det är också därför jag inte har tvekat en enda gång när medierna har ringt under det här året och frågat om varför saker och ting har gått fel i olika länder. Jag har också kommenterat de frågorna ute. Jag får ofta de frågorna när jag är ute och pratar på en folkhögskola, som jag var på i morse, eller på en annan folkhögskola, som jag var på i går, eller i Svenska kyrkan, som jag var i i förra veckan. Det är bra att folk är kritiska och ser efter ordentligt. Svenska pengar ska användas till det de är avsedda för, det vill säga fattigdomsbekämpning. Det finns alltid icke-korrupta partner att hitta i alla länder i världen. Om vi väljer att arbeta i Tanzania, Bangladesh, Palestina eller vad det handlar om, finns det alltid icke-korrupta partner. Jag instämmer dock inte i den bild Ewa Björling tar fram om att vi inte tar tag i frågan i vissa länder. Vi har mycket noggrant utrett och utvärderat biståndet till palestinsk återuppbyggnad och palestinska organisationer. Så har också EU, Internationella valutafonden och Världsbanken gjort. I de fall fel har påvisats har de rättats till. I de flesta fall har inte fel påvisats, och det känns för min del mycket bra att veta.

Fru talman! En sådan här debatt blir en sorts komplett meny av olika saker. Det jag ska försöka säga någonting om är saker som andra personer från mitt parti inte har sagt något om. Det betyder inte att jag inte instämmer i vad som redan är sagt. Det gör jag naturligtvis. För ganska precis ett år sedan tog vi ett beslut i kammaren om politik för global utveckling. Poängen med det beslutet var att den svenska politiken skulle vara samstämmig, eller koherent som det heter med ett engelskt lånord. Målsättningen är i grund och botten en rättvis, global utveckling. Det bygger på två grundläggande perspektiv, det vill säga perspektivet om rättigheter och att se de fattigas perspektiv, att man ska se utvecklingen ur den synvinkeln. De fattiga är inte några man ska se ned på utan man ska se det hela ur de fattigas perspektiv. Det är lätt att säga men inte fullt så enkelt att tillämpa. Något som jag alltid tycker är viktigt i det här sammanhanget är att framhålla funktionshinderaspekten - handikappaspekten. Det finns ett svenskt bistånd för funktionshindrade. Det är en viktig del av biståndet. Det finns både ett nationellt och ett internationellt arbete som har som mål att skapa möjligheter för deltagande på jämlika villkor, som alla andra människor. Vi bedriver projekt i samtliga aktuella kontinenter. Det finns projekt i Afrika, Asien och Latinamerika samt i Östeuropa. Det finns ett arbete i Förenta nationerna som handlar om att skapa en handikappkonvention. Det stöds aktivt av den svenska regeringen via Sida och på andra sätt. Sida har i år tittat över hur verksamheten fokuserar på olika sätt kring funktionshindrade. Det är ett led i att man ska försöka bli bättre. Det är ett område som bör finnas med överallt. Multilateralt bistånd har varit på tapeten flera gånger. Det är viktigt att markera från den här talarstolen att de principer som gäller för multilateralt bistånd naturligtvis är samma principer som gäller för annat. De verksamheter som vi stöder inom FN eller inom EU är också påverkade av den PGU-politik som finns. Det finns faktiskt en ganska tydlig politisk inriktning kring detta. Jag tänkte passa på tillfället att lite kommentera det som sker i Förenta nationerna just nu. Det är bland annat med anledning av att jag fick den stora äran att vara FN-delegat, som olika människor i riksdagen får göra med viss periodicitet. I morgon kommer det att läggas fram ett nytt förslag kring hur FN ska reformeras. Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, har satt samman en högnivåpanel av människor som har både erfarenheter och kunskaper. De kommer att lägga fram förslag som fokuserar på de hot, utmaningar och möjligheter som finns i FN-arbetet. Det som är det allra viktigaste kring detta - det anknyter precis till den här debatten - är att man måste hitta en gemensam problemdefinition: Vad är hoten i världen? Vad är de mjuka hoten? Vad är de hårda hoten? Jag tycker att hela den här diskussionen har handlat väldigt mycket om de mjuka hoten, alltså sociala problem, aids och sådant. Det är det man brukar ta upp på olika sätt. De hårda hoten handlar om militär våldsanvändning och så vidare. Man måste kunna definiera det här. Det finns ett samband mellan de mjuka och de hårda hoten. Ett förslag som kom - inte formellt från svensk sida, men det var Ingvar Carlssons idé för flera år sedan - var att man borde ha ett speciellt säkerhetsråd som fokuserar ekonomiska och sociala frågor. Jag tror fortfarande att det är en väldigt bra idé, som man bör hålla fast vid. Sedan kan man fundera på hur den idén ska kunna föras vidare. Man bör kanske inte vara alltför kategorisk, utan det gäller att vara flexibel och se olika varianter. Men det är helt klart att vi måste ha en institutionell ram som gör att vi kan fokusera sådana problem också, så att vi inte bara fastnar i de hårda hoten. Med anledning av det vi talar om som mjuka hot tycker jag att det skulle vara naturligt om Världsbanken, IMF och andra FN-organisationer mycket starkare knöts till det faktiska FN, att man inte lever ett eget liv på samma sätt som man gör nu. Det kan lösas på olika sätt, men det skulle vara någonting som förde saken framåt. Det kommer troligtvis att läggas fram olika idéer om hur man skulle kunna reformera säkerhetsrådet. Det är någonting som är oerhört centralt framöver, därför att det är i säkerhetsrådet man tar de tyngsta politiska besluten. Säkerhetsrådet är nu komponerat utifrån den situation som rådde efter andra världskriget. Det vore bra om man på olika sätt kunde sträva efter en kultur i säkerhetsrådet där man inte använder vetot speciellt ofta. Det vore bra om säkerhetsrådet kunde få nya medlemmar, utan vetorätt, men som kanske satt på en fast position betydligt längre. Det skulle betyda att man på ett bättre sätt kunde spegla situationen nu och inte den som rådde 1945 och därefter. Det vore bra om säkerhetsrådet på ett bättre sätt kunde återspegla den faktiska situationen mellan nord och syd. De som finns där nu är i stort sett bara länder som man definierar som nord. Det vore bra om de nya fasta medlemmarnas position kunde omprövas med en viss regelbundenhet, så att man inte i sin iver att reformera bygger fast en annan situation för lång tid framåt som inte fungerar. Det vore väldigt bra om man kunde hitta en form som gjorde att regionernas betydelse stärktes i FN på olika sätt. Det vore mycket bra om FN kunde hitta olika former av subsidiaritetsprinciper. De problem som finns bör lösas på den nivå där de ska lösas. Det finns ingen anledning att föra upp problem på en för hög nivå politiskt, när man kan hålla dem på den nivå där de är. Då skulle man i stället reservera de verkligt globala problemen till att finnas där. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag tycker att det är viktigt att vi i våra kommande diskussioner kring de här frågorna under våren använder de utmärkta principer som finns nedlagda i politiken för global utveckling, därför att de pekar på de saker som behöver fokuseras, och som behöver fokuseras av FN. Det är viktigt att vi då återigen tänker på sådant som att vi ska sträva efter en rättvis global utveckling, att vi ska titta på rättigheter ur den fattiges perspektiv och att vi ska ha en samstämmig politik. Det betyder att det vi står för i FN är det vi står för i EU och det vi står för i Sverige.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall även till reservation nr 28, som Kristdemokraterna och Centern står bakom. Sedan vill jag tacka Kaj Nordquist för ett bra anförande. Vi pratar om de hårda hoten och de mjuka hoten, och ibland sammanfaller de. Då är min fråga när det gäller samstämmigheten hur Kaj Nordquist ser på den målkonflikt som jag tycker mig se mellan fattigdomsperspektivet och Sveriges vapenexport.

Fru talman! Det finns naturligtvis alltid konflikter i det verkliga livet på olika sätt. Det är inte helt enkelt. Vi exporterar ibland vapen, och för att hantera det finns det myndigheter och regler. När vi tar besluten följer vi de reglerna. I fråga om fattigdomsaspekten tar man ofta ett land som Sydafrika, och man funderar varför de ville satsa mycket pengar på att köpa vapen. Den sydafrikanska regeringens synpunkt, som då skulle ha kunnat vara ett fattigdomsperspektiv, var denna: Ni har inte rätt att lägga er i vad vi tar för beslut. Vi känner ett behov av att skaffa de vapen vi behöver. Vi är inte för att ni på ett paternalistiskt eller överlägset sätt lägger er i detta. Det var en insikt som drabbade mig för ett par år sedan, att vi har ett perspektiv och de fattiga kanske har ett annat perspektiv. Ett sätt att se med respekt på fattiga är att lyssna på vad de via sina politiskt valda ledare uttrycker.

Fru talman! Ja, vi ser det här när det gäller Sydafrika, som vi lämnar med vårt bistånd, enligt vad Carin Jämtin har sagt. Men vi har också hört att Desmond Tutu sade att det kommer att gå mot undergång när det gäller fattigdomen i Sydafrika om man inte själv tar tag i sina problem. Han hade också ett förslag om att varje familj skulle adoptera en fattig familj. Men fortfarande kvarstår faktum i fråga om fattigdomsperspektivet: Ska vi sälja vapen till länder där vi ser just den oerhörda fattigdomen, som i Sydafrika? Ska det leda vår vapenexportpolitik att länderna själva får avgöra? Var det inte samstämmigheten i vår politik som skulle avgöra, när det ställs mot fattigdomsperspektivet, om vi ska exportera vapen?

Fru talman! Man kan alltid diskutera detaljer hit och dit, men om vi ska se saken med respekt för tredje världen måste vi kanske lita på vad de personer som i demokratisk ordning är utsedda att företräda de länderna själva tycker. Om vi utifrån våra kriterier för vad vi får exportera kommer fram till att vi inte ska göra det ska vi naturligtvis inte göra det. Men jag kan inte stå här och sätta mig till doms över att till exempel Sydafrika ville köpa vapen. Det har jag väldigt svårt att göra, eftersom det var den första demokratiskt valda regeringen i Sydafrika som beslutade att köpa vapen. Dessutom har man klarat sig så pass bra nu att biståndet kommer att minska. Man är kapabel att själv bestämma saker. Jag tycker att det är det vi måste se. Vi har våra kriterier, och om de inte är uppfyllda ska vi naturligtvis inte sälja något. Om de utifrån en demokratisk beslutsprocess har kommit fram till att de behöver vapen för att skydda sig är jag inte den som tänker säga att de inte får göra det därför att vi vet bättre än de.

Fru talman! För drygt tio år sedan var jag i Brasilien för att besöka ett gatubarnsprojekt. Förutom en charterresa med familjen var det min första resa utanför Norden, och det var en chock. Att gå runt i storstädernas favelas och möta barn som svalt, barn som sålde sina kroppar, barn som ständigt utsattes för våld, barn som dämpade sina trauman med att sniffa lim, barn som tiggde, stal och sålde, barn som aldrig skulle få en chans att bli vuxna - det fick mig att hata det landet och att hata världen. Inte långt efter resan - det var verkligen en chock - förbyttes hatet mot kraft. Den kraften har varit viktig för mitt politiska engagemang och för mitt engagemang i internationella frågor. När jag tröttnar, när jag ibland känner att ingenting spelar någon roll, när jag tycker att problemen är för stora och fattigdomen för utbredd, då tar jag fram en bild på en flicka. Hon är i 11-12-årsåldern. Hon bor i en favela som heter Zoona i centrala Recife. Fotografiet är från det center som vi besökte. Flickan finns där under dagarna. Det är ett center för gatubarn. Under nätterna finns hon på gatan. Hon har ingenstans att bo. Flickan ligger och sover i en trappa. Under natten innan jag träffade henne hade hon inte kunnat sova, hon hade arbetat och haft kraftiga blödningar i underlivet till följd av en abort som en klåpare hade gjort. Aborten var naturligtvis en följd av att hon tvingades sälja sin kropp. I tio år har bilden av den flickan följt mig, trots att jag är ganska säker på att hon inte finns i livet längre. I världen finns i dag drygt 100 miljoner gatubarn, lite beroende på hur man definierar gatubarn. 174 miljoner barn under 5 år är undernärda. Omkring 6 miljoner barn under 5 år dör av svält varje år. Man räknar med att det finns 120 miljoner barn som aldrig får börja skolan och ytterligare 150 miljoner som tvingas att sluta innan de har fått grundläggande utbildning. I stället tvingas de att livnära sig på gatan, på plantagearbeten och i fabriker. Spädbarnsdödligheten i många utvecklingsländer är skrämmande stor. I Angola till exempel är spädbarnsdödligheten 17 %. Vi har talat under debatten i dag - det är en viktig markering att biståndsdebatten äger rum samma dag som det är Världsaidsdagen - om vilka effekter aids och aidsepidemin ger. I Afrika söder om Sahara är 13 miljoner barn under 15 år föräldralösa till följd av aidsepidemin. Världens regeringar har kommit överens om att fattigdomen ska vara halverad till år 2015. Det är ett viktigt mål, det är ett tydligt mål, men vi måste komma ihåg att en halvering bara är halva vägen. Den verkliga utmaningen är att hålla fast vid att utplåna extrem fattigdom och hunger, så som det första målets rubrik lyder i millenniedeklarationen. Jag är stolt över svensk utvecklingspolitik. Sverige är ett av de länder som ger allra mest i bistånd, räknat i andel av BNI. Men framför allt är jag stolt över den helhetspolitik för global utveckling som vi beslutade om för ett år sedan. Sverige är först i världen med en sammanhållen politik, och vi har fått mycket beröm utomlands, som statsrådet Jämtin vittnade om för inte länge sedan. Hela regeringens politik i alla dess delar strävar mot samma håll: en rättvis och hållbar global utveckling. Biståndet är ett medel i utvecklingen. Vi fortsätter att höja biståndet, i nästa budget med 0,882 %, och vi har ett beslut om 1 % av BNI år 2006. Det är ett mycket viktigt beslut. Varje krona behövs i kampen mot fattigdom. Varje krona är viktig, men beslutet om 1 % och det faktum att vi höjer nivån i år är viktigt också för att göra Sverige och den svenska rösten starkare i världen. Sverige kan med än rakare rygg trycka på andra givarländer att ta sitt ansvar för att millenniemålen ska uppnås. Det är oerhört långt kvar innan vi ens har halverat fattigdomen, och år 2015 är inte långt borta. För de 30 000 barn som varje dag dör i lättbotade sjukdomar, som ofta är relaterade till fattigdom, är det långt till 2015. Det är hög tid att vi börjar. Jag vill avsluta, fru talman, med att säga att jag är mycket stolt över att vi fortsätter att öka biståndet. Jag är mycket stolt över att vi har ett beslut om att nå enprocentsmålet, och jag är stolt över att kunna yrka bifall till förslaget i betänkande UU2.

Fru talman! Jag kan instämma i att det är olika saker som påverkar oss och som får oss att engagera oss politiskt. Precis som Veronica säger om att besöka ett konflikthärjat land och se gatubarnen får man gång på gång hämta kraft från sådana upplevelser. Efter Veronica Palms tal är min fråga till henne: Är Veronica Palm beredd att stödja Kristdemokraternas förslag att tillföra ytterligare 100 miljoner till Unicef just för att tydliggöra barns utsatthet i konflikter och krig?

Fru talman! Sverige är i dag en av de största bidragsgivarna till Unicef, som gör ett mycket bra arbete. Unicef är ett av de FN-organ som har ett lokalt arbete med insamlingar och med ett lokalt engagemang. Sverige är en av de största bidragsgivarna både multilateralt via regering och biståndsmedel och också via enskilda medborgare som köper Unicefs produkter och bidrar till dess aktiva arbete lokalt. Där gör Sverige ett viktigt arbete. Jag är inte beredd att stödja den motionen, som ändrar budgeten, för Sverige är redan en av de största bidragsgivarna till Unicef.

Fru talman! Jag begärde inte att ni skulle stödja motionen och att ändra budgeten. Vi föreslår 200 miljoner mer än regeringen i biståndsbudgeten och säger att de ska gå till hiv/aids. Vi har en pott på 500 miljoner. Det jag frågar Veronica Palm om är om hon är beredd att stuva om i budgeten just för att visa på barns utsatthet i krig och konflikter och det arbete som Unicef gör. Jag har besökt olika länder där Unicef verkar och som drabbats av konflikter och ser att Unicef gör ett utomordentligt arbete med gatubarn i gatubarnsprojekt. Oftast blir det en ökning av gatubarn till följd av konflikter och krig. Min fråga kvarstår: Anser Veronica Palm att vi ger tillräckligt till Unicef, eller är hon beredd att stödja förslaget att ge mer till Unicef inom det egna budgetförslaget?

Fru talman! Barn är ett av de prioriterade områdena i svensk utvecklingspolitik, och barn är prioriterade genomgående. Vi vet att barnen är vår framtid. Vi prioriterar pojkars och flickors utbildning. Vi prioriterar kampen mot hiv/aids framför allt söder om Sahara, där många barn är föräldralösa till följd av hiv/aids. När det gäller budgeten för Unicef är Sverige som sagt en av de största bidragsgivarna i dag. Vi gör ett mycket bra arbete via den statliga budgeten. Men det är också viktigt att Unicef som folkrörelse finns och gör att vi som medborgare blir engagerade. Jag är inte beredd att göra det.

Fru talman! Jag tror att vi nästan allihop är väldigt nöjda med att enprocentsmålet nu alldeles snart kommer att återställas. Desto viktigare blir det från och med nu att just diskutera innehållet i biståndet och kvalitetssäkringen. Jag upplever också att många av inläggen i dag har handlat om det. På mina fyra minuter måste jag koncentrera mitt budskap till det allra viktigaste i betänkandet, och därför går jag direkt på mina reservationer. Världen behöver uppenbarligen en stark röst nu mot det ofta grymma förtryck som HBT-personer möter världen över. Att lyfta fram en fråga om att skapa en FN-konvention mot förtrycket av homo-, bi- och transpersoner känns väldigt angeläget, så jag yrkar bifall till reservation nr 8. Den fantastiska, riktiga, viktiga och mycket efterlängtade samling som världens ledare faktiskt uppvisade genom att formulera de åtta millenniemålen, som många refererat till, om utrotande av fattigdom är också det överordnade verktyg som vi har som likare och som ett universellt ramverk för utveckling gemensamt i världen. FN:s koordinator, Eveline Herfkens, menar dock att just EU behöver göra ett jätteryck för att de målen ska kunna uppnås till 2015. Därför menar jag att för att synkronisera det här och få resultat ska Sveriges ansträngningar vad gäller att formulera program och projekt, att avskriva skulder och att arbeta för det allra mest angelägna målet av dem vi någonsin har formulerat i världen, nämligen visionen om nollsvält, gälla att använda millenniemålen som ett kriterium. Vi ska ha dem som rikslikare för vårt biståndsarbete. Särskilt vad gäller skuldavskrivning svävar man på målet lite för mycket, men använder man möjligheten att uppnå millenniemålen när man pratar om skuldavskrivning så kommer vi att nå alldeles rätt. Vidare vill jag yrka bifall till reservation 17. Det finns krafter inom OECD-kretsen som rycker i biståndspengar för militära ändamål, och det kan inte vi acceptera. Likaså vill vi faktiskt att man avslutar HIPC-initiativet för skuldavskrivning, därför att det inte varit tillräckligt verkningsfullt. Det är vettigare att börja i en annan ända nu med mer dialog mellan gäldenär och den som har gett ut lånet. Alltså: Bifall till reservation nr 17! Också illegitima skulder är någonting som är väldigt uppenbart och bör avskrivas direkt. Slutligen vill jag säga några ord om en annan global och unik historisk uppgift som vi har framför oss - en utmaning för oss alla. Det är att ställa om hela världens energiförbrukning till att bli hållbar, det vill säga både sänka Nords överförbrukning och sänka andelen fossila inslag som ökar växthuseffekten. Numera, efter sex års ganska desperat politiskt kampanjande från Miljöpartiets sida, tycker vi att det här har landat i svenska medvetanden, men de stora internationella finansieringsinstituten har inte fattat det här allvaret, utan de fortsätter glatt att låna ut pengar till kärnkraft, gigantiska dammbyggen och olje- och gasledningar i laddade delar av världen. Regeringen måste ge riksdagen bättre insyn i och inflytande över vad man driver i den baltisk-nordiska kretsen av IMF och Världsbanken och även direkt verka för en genomtänkt omställning av långivningen i riktning mot hållbarhet. Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 30.