Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Betänkande 2008/09:TU1
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 15 december 2008
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Pengar till vägar, järnvägar, IT och post (TU1)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om om 40,2 miljarder kronor i anslag till kommunikationer för 2009. Utgiftsområdet omfattar vägar, järnvägar, IT och post. Större delen av anslagen, 39 915 miljoner kronor, går till det transportpolitiska området, och 308 miljoner kronor går till politikområdet för informationssamhället.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall på propositionen. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag
Motioner: 4
Propositioner: 1
Propositioner: 1
Från regeringen
- Budgetpropositionen för 2009Proposition 2008/09:1
Motioner från ledamöterna
- Motion 2008/09:Fi270 av Mona Sahlin m.fl. (S) En ansvarsfull politik för jobb & välfärd
- Motion 2008/09:T503 av Karin Svensson Smith m.fl. (MP) Utgiftsområde 22 Kommunikationer
- Motion 2008/09:T509 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) Utgiftsområde 22 Kommunikationer
- Motion 2008/09:T544 av Lars Ohly m.fl. (V) Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2008-11-18
Justering: 2008-11-27
Trycklov till Gotab och webb: 2008-12-05
Trycklov: 2008-12-05
Trycklov till Gotab och webb: 2008-12-09
Justering: 2008-11-27
Trycklov till Gotab och webb: 2008-12-05
Trycklov: 2008-12-05
Trycklov till Gotab och webb: 2008-12-09
Reservationer: 3
Betänkande 2008/09:TU1
Betänkande 2008/09:TU1
Alla beredningar i utskottet
2008-10-30, 2008-11-18
Pengar till vägar, järnvägar, IT och post (TU1)
Trafikutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om om 40,2 miljarder kronor i anslag till kommunikationer för 2009. Utgiftsområdet omfattar vägar, järnvägar, IT och post. Större delen av anslagen, 39 915 miljoner kronor, går till det transportpolitiska området, och 308 miljoner kronor går till politikområdet för informationssamhället.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2008-12-15
Debatt om förslag 2008/09:TU1
Webb-tv: Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Dokument från debatten
- 2008-12-15Protokoll 2008/09:49
Protokoll från debatten
Anf. 3 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! I dag ska vi debattera och besluta om utgiftsområde 22 som rör ett viktigt område i vårt samhälle, nämligen våra kommunikationer. Till området hör förutom de fyra trafikslagen, väg, sjöfart, järnväg och flyg, även elektronisk kommunikation, informationsteknik och post.
Detta är den tredje budget som alliansregeringen lägger fram, och kommunikationsområdets budget ligger på 40,2 miljarder kronor. Det är en ökning med 8,9 miljarder från den budget som lades fram 2006 från den förra regeringen. Vi kommer senare i veckan att debattera infrastrukturpropositionen och den tilläggsbudget som alliansregeringen lämnade den 5 december.
En fungerande infrastruktur är en grundförutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv och för att åstadkomma en långtsiktigt hållbar tillväxt i alla delar av landet. Regioners möjligheter att behålla och locka till sig företag är beroende av att man har fungerande transporter och kommunikationer.
Regeringen har identifierat ett antal förbättringsområden inom infrastrukturområdet som man bedömer som viktiga att först ta itu med. Därför har man i denna budget föreslagit en närtidssatsning för åren 2009 och 2010 på 7,6 miljarder som mina kolleger i alliansen närmare kommer att redogöra för.
Herr talman! Alliansregeringen har markerat att det behövs tydligare gränsdragningar mellan förvaltning, politik och marknad. För statens del är en koncentration på kärnuppgifterna därför angelägen.
Konkurrensutsatt verksamhet bör i normalfallet inte bedrivas i myndighetsform. I syfte att renodla verksamhetsformerna inom statsförvaltningen slog regering och riksdag redan under riksmötet 1992/93 fast vissa generella kriterier för när en verksamhet inom en myndighet kan bedömas vara aktuell för ombildning till aktiebolagsform.
Steg i den riktningen tog vi när vi häromdagen i riksdagen antog förslaget i betänkandet TU4 om ändrade verksamhetsformer för delar av Vägverket och Banverket.
Regeringen har ett antal utredningar på gång och även ett antal färdiga utredningar som är ute på remiss. Nämnas kan följande färdiga utredningar som för närvarande bereds på Regeringskansliet: Flygplatsutredningen vad gäller Luftfartsverkets verksamhetsform, Sikas översyn av de transportpolitiska målen, Vägverkets förslag till nytt etappmål för trafiksäkerhetsutvecklingen samt utredningen
Konkurrens på spåret
.
När det gäller de utredningar som är på gång kan man nämna utredningen om åtgärder för ökad konkurrens på marknaden för drift och underhåll samt investeringar inom järnvägsområdet, som kommer att vara klar i januari, utredningen om att kartlägga och analysera viss verksamhet hos myndigheter inom transportsektorn, som kommer att redovisas den 1 april, samt utredningen om en ny kollektivtrafiklag, som kommer att lämnas i september 2009.
I detta betänkande finns också ett förslag, herr talman, till ett nytt mål för politiken inom informationssamhället som innebär säkra och robusta och lättillgängliga kommunikationer som i första hand tillhandahålls genom effektivt fungerande marknader.
Med denna inledning överlämnar jag betänkandet till kammaren och mina kolleger för vidare debatt.
Anf. 4 Christina Axelsson (S)
Herr talman! I onsdags mottog Paul Krugman Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.
Det arbete som Krugman belönades för har gett oss nya insikter om vad som bestämmer ett lands konkurrenskraft. Det är insikter som tyvärr helt saknas i den moderatledda regeringens budget för nästa år.
Budskapet från Krugman och de forskare som följt i hans spår är tydligt: Moderna, kunskapsintensiva ekonomier är mer regionala än nationella. Det är storleken på den funktionella regionen som på lång sikt bestämmer konkurrenskraften.
Alltså: Ju större region, desto bättre matchning på arbetsmarknaden. Ju större region, desto större innovationskapacitet. Ju större region, desto större mångfald i näringslivet.
Kort sagt: Ju större region, desto större möjlighet för ekonomisk tillväxt och fler jobb.
Det är i ljuset av det här som vi bör se på vårt land. Sverige är ett stort och avlångt land som är glest befolkat med många små lokala arbetsmarknader.
Ska vi klara den globala konkurrensen måste våra lokala arbetsmarknader bli större. Vi måste investera för att bygga ihop landets arbetsmarknader. Vi måste också göra det på ett sätt så att det inte hotar vårt klimat. I krisens spår vet vi att det är bråttom.
Vi socialdemokrater är övertygade om att lösningen på den här utmaningen framför allt ligger i att bygga ut mer på järnväg. Vi vill därför påskynda bygget av Ostlänken.
Det vill till och med Moderaterna i Östergötland. De har insett att Ostlänken skulle föra samman Norrköping och Linköping till en gemensam arbetsmarknadsregion med knappt en timme till Stockholm. Det talas redan om den fjärde storstadsregionen.
Men de som vill investera i järnväg har inte mycket för sina insikter, ty Moderaterna, med den kamerale Borg i spetsen, säger nej till det. I stället för att bygga tillsätter regeringen en utredning.
Är det här månne ett försök att begrava frågan om höghastighetståg?
Jag vill uppmana er borgerliga politiker att i stället vända på begreppen. Fundera lite över Paul Krugmans prisbelönta budskap, och ställ er frågan: Har vi råd att
inte
bygga ihop landet med klimatsmarta metoder?
Herr talman! Vi ska ju inte diskutera ekonomiska pristagare i dag. Vi ska diskutera budgeten inom kommunikationssektorn för nästa år. Jag kan börja med att konstatera att det behövs mer.
Satsningen på en mer utbyggd, en mer grön och en mer modern infrastruktur är en viktig åtgärd för att investera för framtiden, skapa fler jobb i närtid och fortsätta förstoringen av arbetsmarknadsregioner.
Herr talman! Jag har förstått att Moderaternas talesman i dag är Lisbeth Grönfeldt Bergman - vi får väl sända en hälsning till Jan-Evert Rådhström som dessvärre är hemma. Hon kommer säkert, med instämmande av vår kommunikationsminister Åsa Torstensson, strax att bemöta det här och säga: Aldrig någonsin har det satsats så mycket på infrastruktur som i den budget vi nu diskuterar.
Mitt svar blir: Jo, det har det. Har ni inte läst vårt alternativ?
Vi socialdemokrater vill utöka budgetutrymmet inom det här utgiftsområdet med ytterligare 2 miljarder. Vi vill bygga fler järnvägar, bland annat dubbelspår mellan Skutskär och Furuvik, vilket nog kommer att glädja er som bor i Skutskär och som lyssnar på det här just nu. Men vi vill också satsa mer på vägar genom att 2010 öka budgeten med 820 miljoner för fortsatt utbyggnad av E 22 i Skåne.
Herr talman! Vi saknar inte bara initiativ för att snabbare bygga ihop landet, från den moderatledda regeringen. Vi saknar dessutom gröna fingrar i nästa års budget.
Man kan ju undra om det finns gröna fingrar i en budget om transporter. Ja, det hävdar vi socialdemokrater. Men då måste vi höja blicken och se bortanför investeringar i asfalt och stålskenor.
Vi måste se trafikslagen som delar i en helhet som ska kroka i varandra och som erbjuder alternativ i transportkedjan som ger så låga växthusgasutsläpp som möjligt och som inte binder fast framtida resmönster och investeringar i enbart vägtrafik. Vi vill därför satsa mer än vad regeringen gör för att öka transporter på järnhjul och till sjöss samt investera för att fler ska resa med kollektivtrafiken.
Det vi inte gör, herr talman, är att öda skattepengar på bolagiseringar och omstruktureringar av myndigheter.
Herr talman! Framtidens transporter ska kännetecknas av hållbarhet med säkerhet, snabbhet och minimal miljöpåverkan som ledord.
Att resa tillsammans är klimatsmart. Var och en släpper vi ut mindre växthusgas och mindre luftföroreningar, och vi skapar mindre trängsel när vi reser ihop.
Var finns investeringarna i kollektivtrafiken? Inte i den moderata regeringens budget i alla fall.
Ökade investeringar i kollektivtrafiken är en av de viktigaste nycklarna för att nå målet om hållbara transporter. Med den allvarliga klimat- och miljösituation som råder globalt är det ytterst märkligt att regeringen inte satsar något alls på kollektivtrafik i sin budget. De säger bara att det mesta ska gå till vägar för att mycket av kollektivtrafiken sker på vägar.
Visst ska det satsas på vägar, men kollektivtrafik är så mycket mer än att bara kliva på bussen. Det gäller förslag för att öka tillgängligheten. Det gäller att prioritera att bussen kommer fram först, att förmå personer att ändra resmönster och att redan vid kommuners planläggningsarbete se till att nya områden blir kollektivtrafikförsörjda. Det handlar om nya spårvagnssatsningar och andra innovationer. Sådana förslag saknas helt i 2009 års budget.
Tvärtemot regeringen vill vi socialdemokrater bygga ut kollektivtrafiken. Vi vill höja statsbidragen till investeringar i kollektivtrafik med 649 miljoner 2009. Pengarna ska ge bidrag till de regioner som vill investera i ökad kapacitet i kollektivtrafiken för exempelvis nya spår, perronger och resecentrum.
Som socialdemokrat och nollåtta måste jag också protestera mot att intäkterna av trängselskatten i Stockholm öronmärks till enbart väginvesteringar. Enligt den folkomröstning som skedde i Stockholm var resultatet att det skulle gå till både vägar och kollektivtrafik. Det finns mycket att göra i mitt hemlän vad gäller kollektivtrafiken, inte minst den spårbundna. Här skulle medel från vår jobbstimulansmotion med tidigareläggning av infrastrukturunderhåll med 275 miljoner redan nästa år komma väl till pass - ett tips.
Herr talman! Det talas mycket om snabbtåg och hur viktigt det skulle vara för vårt avlånga lands uthålliga transporter. Ostlänken, som jag nämnde inledningsvis, är en järnvägssträcka mellan Järna och Linköping. Den utgör en viktig del i den långsiktiga visionen om höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg och Stockholm och Malmö. Men Ostlänken kommer också att åstadkomma påtagliga förbättringar för den regionala trafiken, både för person- och godstransporter.
Vi vill se till att Ostlänken blir verklighet genom att man tillför medel för planering och projektering. Men vad gör regeringen? Den lägger frågan om höghastighetståg i en utredning.
För att man ska kunna göra järnvägen konkurrenskraftig måste tågen gå i rätt tid. Jag brukar få medhåll från alla när jag säger att tågen ska gå rätt och tätt och att det ska vara snyggt och tryggt både i tågen och när man står och väntar på dem.
Banverkets generaldirektör informerade oss i utskottet om att förseningarna i Mälardalen ligger på 4,2 miljoner timmar. Det pågår ett arbete för att halvera denna tid genom det vi nu kallar Kraftsamling Mälardalen som påbörjades under den socialdemokratiska regeringen. Men även om man lyckas är 2,1 miljoner timmar alldeles för lång tid för förseningar.
Vi talar om 87 500 dygn eller 12 500 hela veckor i för sen ankomst. Skulle man sätta betyg på det borde det bli C eller IG, vilken betygskala som nu gäller. Sämst skulle det vara i alla fall. Målsättningen och därmed tempot för detta arbete måste ses över.
En av anledningarna till förseningarna är att det är många tåg på spåren nu. Så det är väl för väl att Citybanan nu ska kunna byggas, men den har blivit fördröjd av den moderatledda regeringens initiativ att utreda banan en gång till. Den utredningen kostade både tid och pengar, och det bättrade inte på förseningsstatistiken.
Herr talman! Sverige har 2 700 kilometer kust, lärde jag mig i förra årets budgetdebatt. Vi kan politiskt göra mycket mer för att öka sjöfartens betydelse för vårt land.
Vid förra årets budgetdebatt anförde Kristdemokraterna att regeringen avsåg att se över möjligheterna att införa ett system med tonnagebeskattning av fartyg liknande det system som finns i majoriteten av sjöfartsnationerna inom EU. Det är något som vi socialdemokrater är livliga påhejare av. Vad blev det av översynen?
Ska jag tolka Annelie Enochsons inhopp som hallåa i dag att regeringen inte kommer med något förslag i denna fråga under mandatperioden? Jag hoppas att infrastrukturminister Åsa Torstensson kommer att lämna svar på det.
I vårt budgetalternativ ligger förslag om bättre transporter till och från hamnar och kombiterminaler, men vi har också lagt fram förslag om att förbättra tillgången på el i hamnar som en viktig miljöåtgärd. Hur ser ni andra på det? Ni bör ge besked om hur ni tänker kring den frågan i dag.
Herr talman! Tillgången av och tillgängligheten till större arbetsmarknadsregioner gynnar tillväxten. Vill vi att det ska vara möjligt för människor att bo och leva i hela vårt land måste infrastrukturen fungera.
Bland annat handlar det om att kunna göra sig av med dagskassan för mindre företagare i glesbygd. Jag förväntar mig att trafikutskottets borgerliga majoritet har förslag om hur vi ska lösa de problem vi redan har sett vid nedläggningen av Svensk Kassaservice i förra månaden. Jag hoppas att ni kan lova att de kommer att åtgärdas med det snaraste.
Herr talman! Sverige har länge legat i framkant vad gäller IT-användning. Men vi börjar tappa fart. Fortfarande 2008 är alltför många hushåll och företag utan möjligheter att koppla upp sig till Internet via bredband med hög hastighet.
Regeringen konstaterar bara i propositionen att de satsar på att lägga ned kablar när det ändå grävs för annan infrastruktur, så kallad kanalisation, och att de förutsätter att marknaden ska sköta resten. Det konstaterandet duger inte. Marknaden har hittills inte lyckats etablera bredbandsnät till alla hushåll och kommer inte att göra det i framtiden heller, eftersom bredbandsutbyggnad inte är lönsamt överallt.
Vi socialdemokrater motsätter oss regeringens förslag till ny målformulering för politiken för informationssamhället. Vi menar i stället att en effektiv IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet ska finnas tillgänglig i hela landet. För alla, kan jag lägga till. För att underlätta utbyggnaden av bredband avsätter vi socialdemokrater 45 miljoner kronor i vårt budgetalternativ.
Hur tänker den moderatledda regeringen här egentligen? Vi får säkert höra det senare.
Herr talman! Vid förra årets budgetdebatt debatterade vi intensivt de neddragningar som NTF utsätts för. Marie Nordén kommer senare att fortsätta den debatten och ta upp frågor kring bristen på förslag kring trafiksäkerhet.
Herr talman! Redan i november föll vårt alternativ till budget, så jag kan inte yrka bifall till vårt budgetförslag. Jag får nöja mig med att informera kammaren om hur vi socialdemokrater vill öka investeringarna på infrastruktur för att bygga ihop vårt land.
Jag får nöja mig med att yrka bifall till våra reservationer om mål för IT-politiken och investeringar i närtid.
Vi socialdemokrater vill investera mer för framtiden. Infrastrukturinvesteringar är bra i lågkonjunktur. De ger fler jobb på kort sikt, också på lång sikt genom utökade arbetsmarknadsregioner. Detta ligger också i linje med ekonomivetenskapens senaste rön, enligt Paul Krugman.
(Applåder)
Anf. 5 Peter Pedersen (V)
Herr talman! Eftersom riksdagen redan har bestämt och fastställt ramarna för budgetåret 2009 kan inte heller Vänstern yrka bifall till sina egna förslag vad gäller budgeten, utan vi kommer att redovisa dem i form av det särskilda yttrande som Vänstern har lämnat.
Vi presenterar i vår motion från Vänsterns sida en helt annan inriktning på politiken än den som den borgerliga majoriteten står för. Vi konstaterade ganska tidigt - både när budgetförslaget kom och senare, någon vecka efteråt i höstas, när infrastrukturpropositionen lades fram - att vi tyckte att det var för lite pengar till infrastruktursatsningar. Dessutom var det tyvärr fel inriktning.
Vänsterpartiet gör en helt annan bedömning än regeringen av vilka de långsiktiga behoven för svensk politik och svensk ekonomi är. Vi ser att det krävs kraftfulla åtgärder för att stimulera ekonomin och stärka Sveriges långsiktiga växtkraft. Då krävs inte minst infrastruktursatsningar. Det är viktigt för klimatets skull, det är viktigt för jobbens skull och det är viktigt för att hålla ihop Sverige som helhet att alla oavsett var man bor ska kunna ha en fungerande tillvaro vad gäller jobb, utbildning och så vidare.
Vi från Vänstern vill hävda att vårt budgetalternativ är ansvarsfullt och att det använder de gemensamma resurserna på ett bättre och mer rättvist sätt än den borgerliga regeringen gör. Dessutom är vår politik mer framtidsinriktad.
Jag kan också konstatera att Vänsterpartiets budgetmotion på ett mycket bättre sätt redan som inledning kunde matcha och svara upp till de behov som verkligheten kom att ställa på oss politiker i samband med finanskrisen, som började i höstas och som fortfarande pågår. Vi tycker att regeringen inte i tillräcklig mån vare sig i budgetproposition eller i det arbete som sedan har kommit har varit tillräckligt kraftfull, konsekvent och framåtriktad när det gäller att vidta nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med de problem som nu drabbar inte minst jobben i Sverige.
Vi har tidigare framfört att vi tycker att det krävs kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med problematiken på infrastruktursidan. Då kan man inte bara diskutera att man vill ha bättre fungerande marknader, fler operatörer på spåret och så vidare. Vi har aldrig förstått på vilket sätt det skulle lösa problematiken med ständigt försenade tåg om några ytterligare operatörer skulle gå in och köra något annat tåg. Jag har svårt att förstå hur det skulle öka framkomligheten när man bara har ett visst antal spår.
Därför har vi, inte minst för klimatets skull, föreslagit att man ökar lånefinansieringen för att klara av nödvändiga klimatinvesteringar i järnväg. Jag konstaterar att regeringen i stället svarar med att i princip säga: Nej, vi ska nog dra ned på lånefinansieringen och annars låta kommuner och landsting betala för nationellt viktiga järnvägssatsningar.
Vi tycker att det är totalt fel väg att gå. Dessutom är det totalt verklighetsfrånvänt, inte minst med tanke på den verklighet som har vältrat sig över alla svenska politiker oavsett om vi sitter i riksdagen, ute i regionerna eller ute i kommunerna. De behöver sina pengar för att kunna klara av de viktiga kärnuppgifter som åligger landstingspolitiken och kommunpolitiken.
Jag konstaterar att den borgerliga sidan fortfarande är mig och Vänsterpartiet svaret skyldig. Varför är det bättre att man tvingar kommuner och landsting att låna upp pengar till viktiga infrastruktursatsningar? Eller tror ni att de har något slags sparbössa som de bara öser upp pengar ur när man ska finansiera till exempel Citybanan?
Vi har räknat på det här i vad vi kallar för en investeringsbudget. Man för gärna kalla det för någonting annat, men det vi gör är i princip det man gör i alla andra ekonomier när man gör stora långsiktiga satsningar som kommer att användas under ett stort antal år av flera generationer. Då säger vi att det är fullt rimligt att man ökar graden av lånefinansiering. Man skriver av under den tid man kan använda en investering, till exempel 25-40 år beroende på vilken typ av investering det är. Sedan belastar man budgeten med räntor och amorteringar under den perioden.
Det här gör att vi i vårt förslag, som man kan se på s. 47 i budgetbetänkandet under vårt särskilda yttrande, drar ned på anslaget med nästan 14 miljarder. Man kan tro att det inte blir någonting kvar då, men det gör det eftersom vi finansierar våra satsningar på ett traditionellt sätt. Vi gör det på det vanliga sättet, nämligen genom att skilja på drift och investeringar.
Detta gör att vi drar ned på väghållning och statsbidrag med drygt 10 miljarder. Vi skulle ha kunnat dra ned ännu mer, men vi lägger tillbaka vissa saker som vi ändå tycker är viktiga att satsa på. Det gäller till exempel bärighetsåtgärder, vilket gör att vi återför en del pengar. Vi har sparat pengar genom att säga att vi inte behöver bygga så många nya motorvägar. Man klarar till exempel trafiksäkerhetsfrågorna på ett i stort sett lika bra sätt och till en betydligt lägre kostnad genom att välja två-plus-ett-vägar.
När det gäller järnvägsinvesteringar har vi också gjort neddragningar av samma skäl; vi lånefinansierar. Där sparar vi 6,5 miljarder kronor. För att inte göra hela den besparingen har vi där lagt tillbaka viktiga åtgärder. I stället för att bara prata vidtar vi åtgärder och lägger tillbaka 250 miljoner kronor för att klara av de nedläggningshotade järnvägarna och de sträckor som finns. Vi tycker att det är totalt vansinne att man riskerar att riva upp spår när vi i framtiden kommer att behöva mer spår och mer järnvägstrafik. Vi har ju gjort den investeringen i framtiden en gång, så det är viktigt att säkerställa att de spåren finns kvar.
Vi lägger 100 miljoner kronor per år för att säkerställa att kapillärspår och industrispår finns kvar och fungerar. Industrierna måste kunna transportera sitt gods på järnväg i stället för på lastbil, och då är det viktigt att också dessa spår finns kvar.
Dessutom har vi satsat 1 miljard kronor per år eftersom vi ser att det krävs radikala åtgärder för att minska de tågförseningar som alla vi som reser drabbas av.
I en tidigare debatt har vi, herr talman, avvisat bolagiseringen av olika delar av vägverk och banverk. Det gör att vi hämtar in besparingar på Banverkets sida.
På sjöfartssidan lägger vi tillbaka 130 miljoner kronor. Där ligger till exempel 70 miljoner kronor till Södertälje sluss. Både av trafikskäl, för att klara av en tyngre trafik via Södertälje sluss, och av klimat- och miljöskäl behöver vi göra den satsningen. Man har diskuterat detta under lång tid nu, och det vore bra om det någon gång hände något i verkligheten. Det är inga jättesummor det handlar om för att säkerställa en bättre sjötrafik över Södertälje sluss.
När det gäller trafikavtal kan man se i vår tabell att vi lägger tillbaka ungefär 2 ½ miljard kronor jämfört med regeringens förslag. Vi gör framför allt en kraftfull satsning på kollektivtrafik. Vi fördelar pengarna på de olika trafikhuvudmännen för att kunna säkerställa en bättre fungerande kollektivtrafik i hela landet med fler resande så att vi faktiskt kan ta ett steg och få en ökad andel kollektivresande av det totala antalet resande. Det är en oerhört viktig åtgärd inte minst ur klimat- och miljösynpunkt men också ur trafiksäkerhetssynpunkt. Ju fler vi kan få att resa kollektivt, desto färre kommer att bli allvarligt skadade i trafiken.
Återigen för vi fram vårt förslag om en försöksverksamhet med klimattaxa, det vill säga avgiftsfri kollektivtrafik, i ett eller två större län för att se vad det skulle kunna få för konsekvenser för miljön, för resandemönster, för jobb och så vidare.
Vi har samma kritik som Miljöpartiet och Socialdemokraterna mot användningen av trängselavgifter i Stockholm. Vi tycker att det är självklart att man ska följa folkomröstningsresultatet och använda pengarna inte minst till kollektivtrafik i stället för som nu enbart styra över dem på väginvesteringar.
När det gäller ett antal målformuleringar inom utgiftsområdet som regeringen har framfört i budgetbetänkandet vill jag bara kort säga att Vänstern står kvar vid tidigare ställningstaganden. Vi har ifrågasatt nedläggning av Svensk Kassaservice. Vi tycker att man har ganska lättsinniga skrivningar i budgeten där man tror att man kommer att klara detta på ett bra sätt genom den nya ordningen. Det återstår att se. Man hör ganska mycket kritik redan nu ute i landet där många ser att det här kommer att skapa stora problem för vissa grupper i samhället som inte har gått över till betalning via Internet och så vidare.
Vi har poängterat att det nog är bra att prata om rimliga priser för betaltjänster, postservice och så vidare men att vi gärna vill lägga till rimliga
villkor
. Det är nog bra med rimliga priser, men det ska också vara rimliga villkor för dem som vill betala räkningar eller använda post. Man ska inte behöva åka långa sträckor för att uträtta ärenden till exempel, vilket kan vara svårt om man är funktionshindrad, äldre och så vidare.
Herr talman! Jag ska kort avsluta med att säga något om Gotlandstrafiken. Eftersom man nu har förlängt avtalet har vi inte kunnat anslå några pengar i budgeten som vi har gjort tidigare i det som vi kallar för Vägpris.nu. Men vi vill fortfarande hävda detta. Vår principiella hållning kvarstår: Vi tycker att det är fullt rimligt att de som bor på Gotland ska ha samma förutsättningar att resa till ungefär samma priser som resten av befolkningen. Därför har vi tidigare anslagit pengar i budget för det här.
Vi får se nu vart avtalet leder när det slutligen slutförs. Men vår grundläggande inställning kvarstår. Vi borde ha en prissättning på trafiken som motsvarar vad det kostar för oss övriga att resa från till exempel våra residens eller mindre orter in till Stockholm. Det finns ingen anledning att de som bor på Gotland ska straffas för att de är hänvisade till i princip ett trafikslag om de inte vill flyga - och det vill vi ju inte att de ska, utan hellre ta sig fram på ett mer miljövänligt sätt.
Jag avslutar här, herr talman, och konstaterar att vi inte har någon reservation. Jag hänvisar för vidare läsning till vårt särskilda yttrande i sin helhet.
Anf. 6 Karin Svensson Smith (Mp)
Herr talman! Från Miljöpartiets sida yrkar vi bifall till reservation nr 3.
Poznanmötet har uppmärksammats mycket, och det med rätta. Det handlar om en ödesstund för mänskligheten, och det handlar om hur vi ska få ihop klimatåtgärderna så att vi når de mål som är tillräckliga för att rädda framtiden för kommande generationer.
Människor i allmänhet oroar sig med rätta för klimatet. Det leder också till förändringar i hur man förflyttar sig. Biltrafiken har ökat varje år i 50 år, fram tills i fjol. Då blev det ett trendbrott. För första gången gick volymen biltrafik ned. Samtidigt ökade kollektivtrafiken. Jag tror att det återspeglar inte bara det faktum att en del har fått sämre ekonomi utan också att många i Sverige och i andra länder försöker byta ut en och annan bil- eller för all del flygresa mot ett mer klimatvänligt sätt att transportera sig.
Vi som är här är representanter för svenska folket. Vi är deras valda företrädare. Det är då rimligt att man hörsammar hur människor vill resa och att de vill kunna förflytta sig med mer klimathänsyn än tidigare.
Vi upplever trängsel. Vi får många meddelanden till trafikutskottet om förseningar. Folk kommer inte fram i tid. Det blir fler tåg. Operatörerna försöker att få fler tåglägen. Människor får inte plats, och det blir trångt. Perrongerna får förlängas. I Lund kör man med tredubbla tåg i trängseltid. Men spåren räcker inte till, och man måste bygga ut.
Då blir det märkligt att regeringen i sin närtidssatsning lägger 75 procent av anslaget på vägar och bara en fjärdedel på att stimulera den kollektivtrafik som människor i allmänhet väljer mer av.
Vi hade en annorlunda fördelning i den rödgröna majoriteten. För varje krona som vi satsade på väg satsade vi två på spårburen trafik. Det gjorde vi inte bara av klimatskäl och för att hörsamma hur människor vill förflytta sig utan också för att vi hade något slags idé om framtiden med ett klimatanpassat transportsystem och en idé om Sverige som ett land som är modernt och går före.
I dag känns det som om Sverige släpar efter andra länder. När vi var i Frankrike och i Spanien och diskuterade och tittade på deras satsningar på spårvagnstrafik i många städer och deras satsningar på höghastighetståg upplevde vi att de definitivt låg längre fram. Det stämmer inte med den självbild de flesta av oss svenskar har om att Sverige är det moderna landet.
Vi frågade i Spanien hur de räknade, om de använde något av de räknesätt som till exempel Finansdepartementet använder när det gäller att värdera infrastruktur. Man skriver att en noggrannare samhällsekonomisk analys ska ge större utrymme för väginvesteringar. Det påståendet fick vi inte någon bekräftelse på. I Spanien sade de snarare att de har räknat ut att de inte har råd att låta bli. Olja kommer att bli så dyrt och klimatmässigt oacceptabelt att de måste ha höghastighetsspår så att människor i landet kan komma fram.
I Paris sade de att 80 procent av deras investeringar i Parisregionen ska gå till kollektivtrafik och resterande 20 till cykelvägar och trafiksäkerhet som inte vidgar vägarna.
Låt oss göra en jämförelse med Danmark. Vi fick i förra veckan reda på att där har de bestämt att de ska satsa på vad de kallar snabba tåg och införa kilometerskatt. Den borgerliga regeringen har hörsammat ett krav som den rödgröna oppositionen har drivit ett bra tag, nämligen att införa en kilometerskatt. De gör det för all trafik. Det ska vara differentierat så att det blir mer för lastbilar och mer i områden med tät trafik.
Eftersom vi nu har statsrådet Torstensson här skulle det vara bra om vi i kammaren kunde få reda på vad som hände med den saken på transportministermötet i förra veckan. Vi hade fått reda på att regeringen, om jag förstod det rätt, hade tänkt att blockera mot en uppgörelse om kilometerskatt i fall man inte kunde se till att inte tunga lastbilar blev förfördelade när det gällde komponenten för trängsel. Jag skulle vilja ha utrett vad som egentligen hände och vad Sverige drev i det sammanhanget. Det är i så fall inte i överensstämmelse med det som Reinfeldt flera gånger har försökt hävda, nämligen att Sverige är pådrivande när det gäller klimat i europeiska och i andra internationella sammanhang.
Från Miljöpartiets sida har vi en större satsning på Banverket. Vi förstår inte heller alls varför man inte kan hörsamma de planer som Banverket har förberedda för att vidga kapaciteten för resenärer och gods på spåren. Det innebär att med de ca 2 ½ miljard extra som finns i vår budgetmotion kan man bygga ut dubbelspår från Södertälje hamn till Södertälje central. Man kan se till att det blir pågatåg till Trelleborg. Det finns förberedda planer. Det saknas bara pengar i Banverkets budget. Man kan snabba på utbyggnaden av ERTMS, ett signalsystem som gör att det går att ha betydligt fler tåg på samma spårutrymme. Det är mycket kostnadseffektivt. Man kan satsa mer på bulleråtgärder i samband med tågtrafiken. Man kan bygga ut ett antal bangårdar, Alvesta med flera. Man kan se till att snabba på hastigheten mellan Helsingborg och Hässleholm. Man kan se till att kombiterminaler byggs ut, så att det i större utsträckning går att kombinera väg och järnväg i både Stockholm och Malmö.
Jag förstår inte i dessa tider när varslen står som spön i backen varför man inte vill använda offentliga medel för att bygga ut klimatvänliga transporter.
Trafiksäkerhet är ett annat mål som vi har satt högt i Sverige och fortfarande skulle behöva sätta högt. Det är för många människor som kommer till skada och mister sina liv i trafiken. En ökad satsning på kollektivtrafik är ett klokt sätt att se till att risken för att komma till skada i trafiken minskar.
Nu är det julhelger, och människor vill åka i väg och träffa släktingar och vänner eller åka skidor. Risken är då stor att det kommer att hända något när folk färdas med bil, det är trångt, kanske lite halt och människor har bråttom. Då skulle det vara bra om det finns mer kapacitet att åka tåg i stället, kanske ta bilen den korta sträckan till stationen och sedan kunna färdas på ett sätt som inte bara är klimatvänligt utan också säkert.
Den diskussion som finns nu här i kammaren och ute i samhället handlar om svensk fordonsindustri. Regeringen har lagt fram ett paket på 28 miljarder kronor som bland annat handlar om lånegarantier. Då blir vi lite konfunderade. Apropå lån skriver regeringen i budgeten att när det gäller de pengar som anslås extra har tidigare ingångna lån fasats ut men att det tas inga nya lån. Varför kan man inte ta lån för att bygga ut kollektivtrafiken när man kan ta lån för att försöka rädda industrin? Jag förstår inte logiken i det hela.
Sedan finns resenärsperspektivet. Det rimliga är inte att utgå från själva spåret - det är vackert att titta på - men vad är bra för resenären och inte bra för resenären? Den vanligaste frågan vi får när vi är ute är hur det kan komma sig att det ibland är dyrare att åka tåg än att flyga. Hur kan det komma sig att det ibland är dyrare att åka tåg än att åka tillsammans i en bil?
I Miljöpartiets Sverige skulle det klimatvänliga alltid vara det billigaste. Frågan är hur det är i regeringens värld. Det finns investeringar som inte görs som är eftertraktade i regioner där även moderata regionråd talar inte bara om höghastighetsspår utan också om andra satsningar som de anser viktiga för den regionala utvecklingen. De vill att regeringen ska satsa pengar på det. Men det kommer man inte att kunna göra nu utan kommuner och regioner får medfinansiera det hela. Banavgifterna kommer kanske att höjas. Det har aviserats bland annat för att finansiera den nya transportmyndigheten. Det har också pratats om att höja banavgifterna av andra skäl.
Vad kommer detta att leda till för resenärerna, om man ska utgå från ett resenärsperspektiv? Jag kan inte se annat än att det leder till högre biljettpriser, vilket gör det ännu konstigare, sett till att vi från statsmakterna borde signalera med priser att människor ska åka på det klimatvänligaste sättet.
Hur ska man förhålla sig i näringslivet när man ska transportera sina varor? Fler och fler försöker minska sin miljöbelastning genom att hitta klimatvänliga godstransporter. Det var till exempel väldigt glädjande i fredags att höra att KF har slutit ett avtal med Green Cargo om att man ska använda Green Cargo på alla långväga transporter och därmed minska lastbilstransporterna radikalt. Vad blir beskedet till dem om vi höjer banavgifter och gör det dyrare att transportera varor på spår?
Nej, man borde göra tvärtom. Man borde satsa på framtiden, och det är det vi är överens om i det rödgröna gänget - att satsa på spårburen trafik snarare än att försöka satsa på det alla vet måste minska, det vill säga de transporter som ökar klimatpåverkan.
Anf. 7 Lisbeth Grönfeldt Bergma (M)
Herr talman! Det är med stolthet och glädje jag går in i den här debatten. Det är en stark budget som alliansregeringen har presenterat på utgiftsområde 22, som det ju heter och som rör landets kommunikationer. Det är en bra budget med rejäla anslag för en förbättrad infrastruktur för alla områden och för alla delar av landet.
I 2008 års budget satsades nästan 36 miljarder kronor inom områdena transportpolitik, elektroniska kommunikationer, IT och postsektorn. Innevarande år, 2008, har alltså lite mer än 31 miljarder kronor gått till byggande och underhåll av vägar och järnvägar. Redan det var en stor satsning, och betydligt större än den tidigare regeringens satsning på infrastrukturen - närmare 1,2 miljarder mer.
För 2009 omfattar satsningarna på bättre kommunikationer i landet hela 40 233 miljoner kronor - merparten, 39 915 miljoner, inom det transportpolitiska området, alltså vägar, järnvägar, sjöfart, luftfart och kollektivtrafik. IT eller kanske rättare sagt det lite vidare begreppet informationssamhället får 308 miljoner.
För många människor i det här landet är nog särskilt regeringens satsningar med 7,6 miljarder på igångsättning och fullföljande av projekt i närtid, det vill säga åren 2009 och 2010, extra välkomna. Dessa anslag innebär ju att arbetet med att minska genomfartstrafiken i bland annat Umeå, Sundsvall och Motala påbörjas och skyndas på genom att förbifarter anläggs. Det innebär vidare att E 18-infarten till Stockholm byggs ut, att stora investeringar tidigareläggs på E 22 i både Blekinge och Skåne och, inte minst, att Göteborgs hamn och även Trelleborgs hamn får bättre vägförbindelser - något som är oerhört betydelsefullt för vår export och import, för hela landets invånare och våra företag.
Att Göteborgs hamn under senare år och även fortsättningsvis satsat och satsar hårt på och ökar antalet järnvägspendlar innebär inte att vägarna varken håller eller räcker till kapacitetsmässigt. Det är därför viktigt att se till att väginfrastrukturen håller måttet även på längre sikt - att lastbilar inte behöver ta vägen genom de mest tätbefolkade delarna och har möjlighet att ta sig till och från hamnen på smidigaste sätt så att inte nya konvulsioner skapas.
Arbetet med att bygga en ytterligare älvförbindelse i Göteborg säkerställs genom att erforderliga förberedelsearbeten påbörjas genast. Detta är absolut nödvändigt då de älvförbindelser som finns dels är otillräckliga, dels är i behov av reparation alternativt till och med rivning. Ja, det är ju så med Götaälvbron att den nog inte håller mer än cirka tio år till.
Dessutom kommer det att bli möjligt att öka tillgängligheten på det enskilda vägnätet. Som så många vet är detta viktigt för att stärka landsbygdens utvecklingskraft att förbättra det finmaskiga vägnätet. Alla bor ju inte, som man ibland kanske måste påminna om, i våra tre storstadsområden, eller fyra, hur man nu räknar.
Detta om vägtrafiksatsningar.
Jag går nu över till järnvägssidan.
Ja, vi vet väl alla att den senare tidens kraftigt ökande reslust på tåg framför allt i och mellan storstadsområdena har lett till en hel del påfrestningar på såväl järnvägssystemet som människors tålamod. Fler och fler störningar, elkapacitetsbrist, förseningar och inställda avgångar har tyvärr blivit alltför vanliga på senare tid och leder i längden till ett försämrat förtroende för tågtrafiken från människors sida och risk för minskad vilja att byta andra transportslag till tåg.
Här tillförs nu medel bland annat till Skåne och Göteborgsregionen för att förbättra förutsättningarna för goda transporter, för bättre underhåll och för bättre drift. Inom parentes kan nämnas att redan tidigare har både Stockholm och Mälardalen fått tillskott, och resultaten av dessa satsningar bör nog snart komma. Här bör alla - inklusive operatörerna - ta sitt ansvar.
Vidare kan nu viktiga kapacitetshöjande åtgärder i Bergslagen, i norra Sverige och längs södra Norrlandskusten också komma till stånd.
Ytterligare någonting som jag tycker är viktigt är att det kommer att finnas förutsättningar för snabbare takt i arbetet med handikappanpassningen av våra järnvägsstationer - något som länge funnits i den nationella banhållningsplanen.
Allt detta och mer därtill samt det faktum att den tidigare regeringen efterlämnat stora hål i finansieringen av nödvändiga infrastrukturprojekt ligger till grund för att regeringen nu föreslagit att tillföra Vägverket 4 840 miljoner kronor och Banverket 2 760 miljoner kronor för satsningar åren 2009 och 2010. Trafikutskottet välkomnar detta - och det tror jag att svenska folket och de svenska företagen gör också.
Det är intressant - närmast fascinerande - att titta på förslagen från den rödgröna nyinrättade så kallade samverkansoppositionen, eller vad ni nu vill kalla er. När det gäller närtidssatsningen vill Socialdemokraterna ha 3,3 miljarder större väg- och järnvägsnärtidssatsning än regeringen, och Miljöpartiet önskar sig 2,4 miljarder mer - Miljöpartiet endast på järnvägssidan och Socialdemokraterna lite på både väg och järnväg men mest på järnvägssidan.
Jag har fått höra här av Christina Axelsson att det också finns en motion med en satsning på ca 600 miljoner på kollektivtrafiksidan. Det var inte helt glasklart i motionen, så därför tog jag inte med det förrän jag fick denna upplysning från Christina.
När det gäller hela budgetramen för området Kommunikationer vill Socialdemokraterna ha 2 miljarder mer, Vänsterpartiet nästan 14 miljarder mindre och Miljöpartiet 28 miljoner mindre än regeringens förslag. Med en stark dominans av Socialdemokraterna i en rödgrön samverkan kan vi konstatera att det innebär högre skatter, färre arbetstillfällen, lägre intäkter till statskassan, högre skatter igen - och så är den onda cirkeln i gång igen. Med ett starkt vänsterinflytande, med 10 miljarder mindre till vägsektorn, innebär det mindre pengar till säkerhetsåtgärder på våra vägar, mycket sämre tillgänglighet för landsbygdens invånare och företag, betydande försämringar för de för landet så viktiga godstransporterna till och från våra hamnar och betydande osäkerhet för storstadsområdenas befolkningar när det gäller att ta sig till och från jobbet. Eller också betyder det en ny lånekarusell, med försämrade statsfinanser som omedelbar följd.
Jag kan bara konstatera att dragkampen inom oppositionen fortgår medan enigheten i alliansregeringen är stor. Vi vill rusta upp förfallen infrastruktur, ta itu med och komma ifatt av tidigare regeringar uppbyggda underhållsberg, satsa på smarta lösningar för framtiden, bygga bort flaskhalsar, göra insatser där de gör bäst nytta, satsa för framtiden och bygga för att tillvarata alla transportslags effektivitet så att vi på bästa sätt utnyttjar dem alla och låter dem samverka och samarbeta och på så sätt tillvaratar möjligheterna till såväl konkurrenskraftig som hållbar utveckling i vårt land.
Mina allianskolleger kommer att ta upp ytterligare aspekter av och delområden i detta betänkande. Vi har dessutom förmånen att ha infrastrukturminister Åsa Torstensson som deltagare i denna debatt.
Därför, herr talman, nöjer jag mig med detta och vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 8 Christina Axelsson (S)
Herr talman! Jag kan förstå Lisbeth Grönfeldt Bergmans dilemma med att snabbt hoppa in i debatten, detta med tanke på att hon sade att hon inte hade sett att vi vill satsa på kollektivtrafik. Jag kan tänka mig att det är det snabba inhoppet som har gjort att hon inte har läst vår motion 509. I den står det mycket tydligt att vi vill satsa 649 miljoner på just kollektivtrafiken. Det är någonting som man saknar i den moderatledda regeringens budget.
Jag undrar om Lisbeth Grönfeldt Bergman är så stolt som hon står här och säger att hon är. Det sägs att man gör en satsning i närtid. Man lyfter ut vissa pengar för att man ska kraftsamla eller vad man kallar det. Det tyder väl bara på att det finns en brist på långsiktighet över tid när det gäller hur mycket man vill göra?
Jag skulle därför vilja fråga Lisbeth Grönfeldt Bergman om det inte hade varit bra om man också hade satsat rejält på kollektivtrafik. Jag tror att vi kan vara överens om att det är smartare att åka tillsammans än att var och en åker för sig.
Anf. 9 Lisbeth Grönfeldt Bergma (M)
Herr talman! Jag tror inte att det saknas långsiktighet i alliansregeringens transportpolitik. Vi ska på torsdag diskutera propositionen
Framtidens resor och transporter - infrastruktur för hållbar tillväxt
. Där är det långsiktighet som gäller, och där är det ökade anslag hela vägen.
Däremot kan man säga att långsiktigheten inte har varit särskilt påfallande för tidigare regeringar. Det har inte satsats så här mycket utan mycket mindre, och underhållsberget har bara vuxit under hela denna tid.
Att vi nu under dessa två år gör kraftsamlingar för att rädda de projekt som annars inte hade kunnat komma i gång tycker jag är vällovligt. Långsiktigheten har vi dessutom i den proposition som är framlagd.
Självfallet är det bra att man får så många människor som möjligt att åka kollektivt. Men man ska veta att för att man ska få människor att åka kollektivt kan man inte bara satsa på en liten bit, utan det handlar om att bygga en infrastruktur som håller ihop. Det behövs vägar även för kollektivtrafik.
Anf. 10 Christina Axelsson (S)
Herr talman! Jag har inte sagt att man ska satsa på bara en liten bit. Jag sade i mitt anförande att man skulle satsa på helheten. Det är därför som det är så viktigt att man också lyfter fram kollektivtrafiken.
Men jag tänker ta upp en annan sak med Lisbeth Grönfeldt Bergman, och det handlar om utgiftsutvecklingen när det gäller informationssamhället. Det låter mycket när ni säger att ni satsar 308 miljoner på detta område. Men om man tittar på vad dessa pengar står för är det 37 miljoner som går till Post- och telestyrelsen, 149 miljoner som är ersättning för särskilda tjänster till funktionshindrade, alltså ungefär hälften, 27 miljoner som är grundläggande betaltjänst där man handlar upp, 75 miljoner som gäller samförläggning och kanalisation och 20 miljoner som är telekommunikation med mera.
Det som vi saknar är satsningen på bredband, särskilt nu när man lägger ned Svensk Kassaservice. Då behövs det bredband till fler. Om fler ska betala räkningar över nätet behöver man bygga ut bredbanden.
Tror verkligen Lisbeth Grönfeldt Bergman att marknaden kommer att klara av det? Det har visat sig att den inte har gjort det. Jag har läst den utredning som har kommit där man säger att det behövs insatser från det offentliga. Jag har läst vad PTS skriver. Man skriver samma sak, nämligen att det behövs vissa insatser just för glesbygden.
Det går an att stå här och vara stursk och säga: Vi satsar så här mycket pengar.
Samtidigt ska vi veta att ni har satsat ungefär 600 miljarder på skattesänkningar för dem som är rika. Några av dessa miljarder skulle ni ha kunnat satsa på detta.
Anf. 11 Lisbeth Grönfeldt Bergma (M)
Herr talman! Jag är fortfarande oerhört stolt. Vår regering hade som målsättning att minska utanförskapet, att minska arbetslösheten, att satsa på arbetslinjen och att göra ett jobbskatteavdrag. Vi har fått in jättemånga i arbete.
Nu går vi in i en lågkonjunktur med sunda statsfinanser och har möjligheter till en beredskap under kommande svåra tider. Det är jag oerhört stolt över.
När det gäller satsningen på informationssamhället kommer min kollega Eliza Roszkowska Öberg senare att tala om hela detta område. Jag går därför inte in på det.
Jag vill slutligen bara säga att den här regeringen med finansministern har skapat sunda statsfinanser. Vi har beredskap för sämre tider. Vi sätter dessutom i gång många infrastrukturprojekt nu som behövs för Sverige.
Sedan är det lättare att satsa i opposition. Jag undrar bara varför inte Socialdemokraterna gjorde det förut.
Anf. 12 Karin Svensson Smith (Mp)
Herr talman! Lisbeth Grönfeldt Bergman talade om arbetslinjen. Men det är faktiskt fler som är arbetslösa och fler som skulle behöva meningsfull sysselsättning nu. Vi har lyckligtvis en industri som har tagit massor med produkter som vi skulle kunna utveckla och göra mer av. ERMTS, signalsystemen som skulle snabba på kollektivtrafiken, skulle kunna ge jobb här om de utvecklades. Gröna Tåget utvecklades på Bombardier i Västerås, och man skulle kunna bygga om de tåg som finns och göra dem snabbare. Det är många sådana saker som man skulle kunna sätta i gång med. Men tyvärr kan man vara rädd för att dessa verksamheter flyttar till andra länder där efterfrågan på kollektivtrafik är större och där man har en politiskt ansvarig regering som vågar satsa på densamma.
Detsamma gäller Volvo Bussar. Det går jättebra för dem i Latinamerika och Asien. Tillverkningen finns inte längre i Sverige. Den ligger huvudsakligen i Polen. Vi skulle kunna ha mer av detta om man gav en politisk signal om att det nu är klimatanpassade transporter som gäller.
Jag har en fråga till Lisbeth Grönfeldt Bergman som handlar om Göteborg. Det är hennes hemstad. När alliansregeringen utlyste sin presskonferens vid hamnen hade väl de flesta tänkt sig att det skulle handla om Hamnbanan. Göteborgs Hamn har en föredömlig målsättning om att högst hälften av nytillkommande trafik ska gå på väg. Man vill ha den på spår. Varför finns inte Hamnbanan med i er satsning? Jag förstår inte det. Ni vill ju gynna arbetslivet och näringslivet. Varför satsar ni då inte på klimatvänliga transporter som kan minska lastbilstrafiken i Göteborg?
Anf. 13 Lisbeth Grönfeldt Bergma (M)
Herr talman! Jag vill börja med att säga följande: Ja, vi har satsat på arbetslinjen. Under en tvåårsperiod har 120 000 personer gått från utanförskap till arbete.
I den statsbudget som vi har lagt fram i år satsas det kommande år 32 miljarder på forskning, utveckling, infrastruktur och utbildning. Statsbudgeten innehåller också sänkt arbetsgivaravgift, sänkt bolagsskatt och sänkta inkomstskatter för både löntagare och pensionärer. Detta är för att stimulera så att fler människor ska få arbete. Vi ska också ha en buffert för sämre tider. Det ska finnas möjligheter för människor att utbilda sig i sämre tider. Vi ska försöka få alla duktiga och kunniga människor att stanna kvar i Sverige genom att ge dem ytterligare kompetens. Det finns mycket mer att säga om detta.
Jag har alldeles bestämt för mig att Hamnbanan i Göteborg finns med i detta sammanhang. Men den ligger inte som ett av de översta projekten.
Anf. 14 Karin Svensson Smith (Mp)
Herr talman! Det som presenterades på presskonferensen i Göteborg handlade om vägförbindelser och inte om spårförbindelser, vilket Göteborgs Hamn uttryckligen hade sagt och Banverket hade prioriterat. Det hade dessutom tagits fram en snålvariant för att spaden verkligen skulle kunna sättas i jorden för projektet. Det gjordes inte. Regeringen gav inte heller en krona till detta när den presenterade sitt konjunkturpaket på 8 miljarder. Allt handlar om underhåll. Det är inte en krona till nya järnvägsinvesteringar.
Då har jag en fråga: Har ni någon diskussion alls med de moderata regionråden i Västra Götaland och i Skåne? De är väldigt tydliga inför sin hemmapublik om att de behöver dessa satsningar för regional utveckling, för näringslivet och för dem som bor i deras regioner. Där finns det en stor enighet om satsningar som underlättar för Västtrafik och för Skånetrafiken. Det är av vital betydelse för klimat, sysselsättning och regional utveckling. Varför satsar regeringen inte på det? I stället vill man lägga 25 miljarder på att bygga en motorväg i Stockholm.
Anf. 15 Lisbeth Grönfeldt Bergma (M)
Herr talman! Hamnbanan finns visst med, men den ligger inte allra överst på listan, som jag sade. Det är många projekt som finns på önskelistor, både era och våra, som inte är möjliga att starta under 2009 eller att genomföra i den takt som man skulle ha kunnat önska sig. För igångsättande av vissa projekt krävs det nödvändiga banarbetstider, entreprenadresurser och att material kan erhållas. Det betyder också att man har ett slags ansvar när man tilldelar medel så att alla arbeten kan utföras rationellt. Så det där finns visst med.
Vi har mycket diskussioner - det kan jag lova Karin Svensson Smith - med borgerliga och även andra kommunalråd i hela Västsverige och hela södra regionen. Vi har mycket samtal. De här satsningarna kommer, men allting kan inte göras på en gång och lika fort.
Anf. 16 Peter Pedersen (V)
Herr talman! Lisbeth Grönfeldt Bergman försökte i sitt inledningsanförande ge sken av att regeringen satsar så oerhört mycket pengar jämfört med oppositionen.
När det gäller att investera i närtid, som vi valt att inte skriva speciellt om, konstaterar vi att vårt förslag innebär betydligt kraftfullare satsningar under planperioden, från år 2010 och fram till år 2021, än vad regeringen föreslår. Det gäller oavsett om vi pratar om drift och underhåll eller om vi pratar om bärighetssatsningar på väg eller investeringar i järnväg och väg. Alla de detaljerna får vi väl diskutera på torsdag. Jag konstaterar att vi har betydligt kraftfullare satsningar.
Regeringens närtidssatsning innebär i princip att man flyttar runt, att man tidigarelägger redan beslutade satsningar. De läggs något tidigare. Men de 7,6 miljarder, om jag minns rätt, som man säger att man ska satsa är inte nya pengar. Man tidigarelägger alltså satsningar, och det är i och för sig bra. Men redan där visar man på de felaktiga prioriteringar man gör. 64 procent av pengarna satsas på vägar och 36 procent på järnvägar - en totalt felaktig prioritering, skulle jag vilja säga. Det vore önskvärt om ni vände på kuttingen här och för den långsiktiga perioden fram till år 2021, om ni nu menar allvar med ert snack om att klimatåtgärder måste vidtas även på transportsidan.
Lisbeth Grönfeldt Bergman försökte attackera oppositionens budgetalternativ. Jag konstaterar att vi i oppositionen är tre självständiga partier som har tre olika förslag, vilket ni för övrigt också hade när ni var i opposition.
Jag skulle vilja ha ett svar på frågan om hur ni på den borgerliga sidan tänkt finansiera till exempel höghastighetsbanan mellan Stockholm och Göteborg inom rimlig tid och genom traditionell anslagsfinansiering. Är det tänkt att Borås, Göteborg och Stockholm ska finansiera den? Och vem ska finansiera Västlänken och Hamnbanan i Göteborg?
Det är lätt att prata och säga att man vill göra saker och att vi inte har råd med allting nu. Men har vi råd att av rent kamerala skäl vänta och säga att vi ska anslagsfinansiera? Eller kan ni tänka er en viss lånefinansiering i den delen?
Anf. 17 Lisbeth Grönfeldt Bergma (M)
Herr talman! Om jag som ett rinnande vatten kunde svara på frågan om hur vi ska finansiera höghastighetståg stod jag kanske inte här. Då var jag kanske minister eller någonting annat. Jag har självklart inte ett hundraprocentigt svar på frågan, och det tror jag inte att någon annan här har. Det finns utredningar på departementet när det gäller höghastighetståg.
Felet är att vi har vaknat väldigt sent i det här landet. Under den tidigare tolvårsperioden hände ingenting när det gäller planeringen för höghastighetståg. När Spanien och Frankrike med mycket EU-stöd byggde ut för sina höghastighetståg var den socialdemokratiska regeringen, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte med på banan och planerade och skaffade hem pengar till en sådan satsning.
Nu försöker vi se hur vi ska kunna lösa detta för att på sikt kunna få höghastighetståg också i det här landet.
Anf. 18 Peter Pedersen (V)
Herr talman! Liksom Karin Svensson Smith från Miljöpartiet konstaterar också jag att under den tid som den nuvarande oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen hade möjlighet att påverka och styra svensk politik var fördelningen att för varje krona som satsades på väg satsades 2 kronor på järnväg.
Vi konstaterar nu att det av en rad olika dokument och av olika samtal och diskussioner tydligt framgår att regeringen har den bestämda uppfattningen att man av olika skäl, inte minst från kostnadssynpunkt, i sin samhällsekonomiska analys kommit fram att det ska satsas mer på väg än på järnväg. Men inom delar på er sida, inte minst från Centerns sida, låtsas man att vi ska satsa mycket också på kollektivtrafiken. Av en rad olika dokument - vi måste ändå lita på det som står i era budgetpropositioner - framgår det klart och tydligt att ni har en ökad satsning på vägar som största och första alternativ.
Jag kommer mycket väl ihåg från vårt besök i Spanien och Frankrike att jag frågade hur man finansierar de här satsningarna, om de finansieras på samma sätt som i Sverige - det vill säga via anslagsfinansiering. Man tittade på mig ungefär som att man inte begrep vad jag sade. Det berodde inte på att jag talade svenska, för det gjorde jag inte. Svaret var ganska tydligt: att man finansierade en viss del ganska snabbt via anslag. Den största delen av finansieringen skedde som en investering, via avskrivning och betalning under en längre period. Det var en framkomlig väg i Spanien och Frankrike. Vi menar att det kan vara en viktig och framkomlig väg också här i Sverige.
Det var tur att Lisbeth Grönfeldt Bergman gjorde en korrigering beträffande det hon sade om att vi på, tror jag, vägsidan drar ned med 10 miljarder. På slutet kom hon in på vad som kallades för en lånekarusell. Nej, det är samma sak där. Vi menar att vi kan vidta viktiga åtgärder både på vägsidan till exempel när det gäller bärighet och på järnvägssidan just genom att finansiera det på ett helt annat sätt. Vi drar inte ned så att allting blir sämre, utan vi finansierar på ett annat sätt - på det vanliga sättet i den vanliga ekonomin.
Anf. 19 Lisbeth Grönfeldt Bergma (M)
Herr talman! Det sistnämnda var kanske inte så mycket till fråga utan mer en förklaring till den egna positionen. Jag ville ändå ha en liten slutreplik.
Vem är det som egentligen har låtsats? Den tidigare regeringen lämnade efter sig ett underhållsberg och luckor i finansieringen av projekt på över 100 miljarder. Det är det vi nu försöker rätta till. Därför talar jag om en låtsasbudget. Det vi har är riktiga pengar, rejäla anslag, till projekt som kommer att bli genomförda.
Anf. 20 Sven Bergström (C)
Herr talman! Låt mig till att börja med erinra om att vi nu debatterar regeringens förslag till budgetsatsning på transportområdet för år 2009. Det blir lätt en blandning här i debatten. Debatten om den långsiktiga planeringen ska vi ha på torsdag här i kammaren.
Debatten så här långt visar på väldiga ambitioner från olika partier att göra kraftfulla satsningar för att förbättra infrastrukturen. De ökade satsningar som regeringar nu föreslår är verkligen välkomna med tanke på de betydande brister som finns i det här landet när det gäller både vägar och järnvägar. Det är välbekant för alla, utgår jag från, att Vägverket när det gäller det eftersatta underhållet uppskattar kostnaden för att ta igen där till det gigantiska beloppet 20 miljarder kronor.
På järnvägsområdet, som många nu vill satsa på, har Europeiska järnvägsunionen, inte allianspartierna, konstaterat att Sverige är ett av de länder i Europa som har investerat allra minst i järnvägsunderhåll under många, många år - detta trots allt tal om stora satsningar just på järnvägsområdet från er i oppositionen som ju för bara två år sedan regerade Sverige.
Järnvägssystemet har i dag problem med kapacitetsbrist och med kvaliteten. Dessa problem måste åtgärdas för att en långsiktigt positiv utveckling ska kunna ske. Konkret innebär det att fler tåg måste kunna köras på banorna och att sådana faktorer som pålitlighet, regularitet, komfort och så vidare måste bli bättre. Man måste hålla vad man lovar i tidtabellerna. Det är väldigt viktigt att tågen både går och kommer fram i tid och att en god service i övrigt kan erbjudas. Vi i trafikutskottet som är flitiga tågresenärer vet hur illa ställt det just nu är på det området.
I förra årets budgetdebatt framhöll jag att den rejäla satsningen på upprustning av vägar och järnvägar runt om i Sveriges land plus de 1,2 miljarderna då var ett första steg i en långsiktig satsning för att stärka infrastrukturen så att den kan klara ökade trafikmängder - inte minst inom kollektivtrafiken, något som vi kan se ett behov av för framtiden. Nu kommer nästa steg i denna satsning.
Regeringen aviserar att 7,6 miljarder kronor under åren 2009 och 2010 avsätts till en särskild närtidssatsning på vägar och järnvägar. Tillsammans med de tidigare drygt 2 miljarder som i ordinarie budget plussats på till infrastrukturen uppgår närtidssatsningen till sammanlagt 10 miljarder kronor. Förstärkningen genom närtidssatsningen innebär en 27-procentig ökning av investeringsanslagen för år 2009 och en 14-procentig ökning av de totala anslagen. Det är den enskilt största satsning på infrastruktur som någonsin har gjorts i en budgetproposition.
När oppositionen här - Christina Axelsson, Peter Pedersen och Karin Svensson Smith - klagar på att det satsas för lite på järnväg kan man titta på siffrorna. Hur mycket satsade ni under er tid vid makten?
Jag ska nämna bara några årtal för tidigare budgetar. År 2006, som var det sista år då den tidigare regeringen bestämde, satsades det 5,2 miljarder kronor på investeringar inom järnvägsområdet. För nästa år, det kan vi läsa i regeringens förslag, satsas 11,3 miljarder kronor på investeringar inom järnvägsområdet - mer än en fördubbling på tre års tid. Det är fakta när det gäller hur vi satsar på järnvägsområdet. Då hjälper inte all retorik i världen för att försöka negligera att den här regeringen satsar ordentligt just på järnvägssidan.
Det är lite lustigt också i reservationerna från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. På s. 38 och 39 i betänkandet kan man se hur Socialdemokraterna sitter väldigt fast i retoriken och säger att det är märkligt att regeringen inte satsar på kollektivtrafik i budgeten. Inte satsar på kollektivtrafik i budgeten - så skriver man. Miljöpartiet i sin reservation är i alla fall lite mer ärliga. De säger att satsningarna på att upprusta och bygga järnvägar är Miljöpartiet positiva till. De har hittat några satsningar som Socialdemokraterna uppenbarligen inte har hittat. Miljöpartiet har mer rätt i det här fallet, det är alldeles klart.
Denna kraftfulla satsning som regeringen nu gör innebär att utgångsläget för förstärkningarna inom transportområdet förbättras radikalt genom att tempot i genomförandet av nuvarande planer ökar. Med närtidssatsningen säkerställs att angelägna projekt kan genomföras i ett snabbare och mer rationellt tempo och att prioriterade projekt med god samhällsekonomisk lönsamhet kan tidigareläggas i hela landet.
Utöver allt detta aviserade regeringen för bara tio dagar sedan, som ett led i satsningen för att motverka den ekonomiska krisen och lågkonjunkturen, en satsning på ytterligare 1 miljard under tre år i form av satsningar på drift och underhåll av vägar och järnvägar över hela landet. Det är insatser som kan ge jobb redan på kort sikt. Det är också viktiga tillskott för ökad tillgänglighet i transportsystemet. Konkret kan satsningen innebära mer av exempelvis vägbeläggning, brounderhåll, strömförsörjning och trädsäkring i alla delar av landet. Farbara vägar året runt i alla delar av vårt land har varit en käpphäst för Centerpartiet i många år. Jag är glad att den här regeringen nu går många steg i den riktningen.
Den satsning som alliansregeringen nu sammantaget föreslår är en väldig kontrast till de investeringsplaner för vägar och järnvägar som den socialdemokratiska regeringen under sin tid initierade. De tidigare planerna hade som främsta kännetecken att de alltid blev kraftigt försenade, inte minst därför att planerna redan från början var underfinansierade av regeringen.
Nu är det annorlunda. I mitt hemlän Gävleborg pågår just det enskilt största vägbygge som påbörjats under 2008, en ny tre mil lång sträcka på E 4, sträckan Hudiksvall-Enånger. Det var ett av de många projekt som låg i långbänk och aldrig kom till under Rosengrens och Messings tid som ansvariga ministrar.
På järnvägsområdet påbörjas nu dubbelspårsatsningen på Ostkustbanan Gävle-Sundsvall med ökad kapacitet, fler mötesplatser och bättre framkomlighet för resenärer och gods. Det är mycket efterlängtat i en tid av nya rekord i tågförseningar, som vi dessvärre har fått uppleva de senaste månaderna.
Herr talman! Det mest omfattande vägnätet i vårt land är det enskilda vägnätet med bland annat väldigt många skogsbilvägar. Sveriges vägnät består av nästan 10 000 mil statliga vägar, 4 000 mil kommunala gator och vägar och 28 000 mil så kallade enskilda vägar. Jag säger så kallade därför att detta vägnät huvudsakligen är tillgängligt för alla medborgare i landet.
På detta enskilda vägnät finns det ett stort behov av både ökade drifts- och underhållsåtgärder och också investeringar. I närtidssatsningen finns därför en särskild satsning på investeringar på enskilda vägar. Tillsammans med det årliga anslaget innebär det att en regering för första gången satsar mer än 1 miljard kronor till enskilda vägar, år 2009. Det är en nivå som ligger väl i linje med önskemålet från Riksförbundet Enskilda Vägar. Satsningen på enskilda vägar är en satsning på hela landet och är mycket välkommen efter åratal av underfinansiering också på detta område.
Herr talman! Så har nu har den rödgröna alliansen, som styrde Sverige mellan 1998 och 2006, repat nytt mod, pratat ihop sig och haft presskonferens för bara några dagar sedan. "Just nu är vi överens om att regera ihop." Så sade Mona Sahlin. Hon uttryckte sig så vid presskonferensen. När man tar del av oppositionens förslag på infrastrukturområdet kan man förstå den lilla reservationen "just nu". Det är verkligen inte lätt att förstå hur ett miljöparti som inte vill satsa en enda krona på väginvesteringar - det säger Karin Svensson Smith även om man har gjort ett undantag för Motala, såg jag i deras motion - ska kunna regera ihop med Socialdemokraterna, som kritiserar regeringen för att satsa för lite på vägarna. När regeringen presenterat sin budget, som Miljöpartiet hävdade var alldeles för ensidigt inriktad på vägsatsning, då går Socialdemokraternas talesman i trafikfrågor, vår ordförande i utskottet, Ibrahim Baylan, samtidigt ut och vill satsa mycket mer i Karin Svensson Smiths hemvalkrets, dessvärre på att bygga ut E 22 genom Skåne. "Socialdemokraterna investerar i sitt kommande budgetalternativ hela 820 miljoner kronor på att få motorvägsstandard på E 22 genom Skåne. Det är mer än fyra gånger så mycket som de 200 miljoner kronor som regeringen lade på detta vägprojekt. Om och när vi får väljarnas förtroende igen, finns detta med som en prioriterad satsning", säger Ibrahim Baylan.
Herr talman! Bara detta lilla exempel illustrerar väl hur oerhört olika man ser på behovet av infrastruktursatsningar inom oppositionspartierna. Bland allianspartierna är vi faktiskt ense om att det behövs kraftfulla satsningar på både väg och järnväg för att forma ett långsiktigt hållbart transportsystem.
Infrastruktur är viktig. Det får vi i trafikutskottet ofta höra när vi är ute och pratar med folk ute i landet. Det ger förutsättningar för att människor ska kunna mötas, det ger förutsättningar till bosättning var man vill i vårt avlånga land och det ger förutsättningar för att nå större arbetsmarknadsregioner. Effektiva och miljöriktiga transporter är avgörande för att Sveriges företag och svenska jobb fortsatt ska kunna hävda sig på en global marknad. Effektiva och miljöriktiga transporter som levererar både gods och människor i tid skapar på det sättet bra förutsättningar för företagande, regional utveckling och välfärd.
I takt med att miljöhotet uppenbarat sig har också medvetenheten om hur vi reser ökat. Allt fler människor vill åka kollektivt med tåg och buss. Var tredje bil som säljs i Sverige i dag är en miljöbil. Detta är mycket glädjande och ger stöd för en politik som tar sikte på att också transportsektorn ska ställas om till långsiktig hållbarhet.
Infrastrukturbudgeten för 2009 är på 31,3 miljarder kronor. Infrastrukturbudgeten för perioden 2010-2021 är i genomsnitt på 34,8 miljarder.
Sveriges riksdag och regering har en väldigt viktig uppgift att kraftfullt och målmedvetet ta sig an uppgiften att skapa ett transportsystem som är långsiktigt hållbart. Vi måste styra utvecklingen mot energi- och transportsystem som förbättrar luftkvaliteten, minskar koldioxidutsläppen och därigenom motverkar klimatförändringen. Vi ska också göra detta som en aktiv part i EU-samarbetet. Då är det nödvändigt med bindande och skärpta avgaskrav på fordon, ökad användning av förnybara drivmedel och framtagande av ambitiösa och ändamålsenliga hållbarhetskriterier för produktion av biobränslen.
Bara så, herr talman, kan vi ställa om väg- och järnvägstrafiken till de krav på snabba och rationella transporter och också miljö- och energieffektivitet som framtiden kräver.
Herr talman! Jag vill avsluta med att rikta ett tack till vårt eminenta kansli och önska samtliga tjänstemän och ledamöter en god jul.
Anf. 21 Karin Svensson Smith (Mp)
Herr talman! Sven Bergström talar om alla de satsningar som regeringen har gjort. Det han glömmer att berätta här är att en hel del av de här satsningarna används för att amortera gamla lån, och man säger att man inte vill uppta några nya.
Mot bakgrund av detta undrar jag om Sven Bergström kan ge besked om man någonsin har tänkt sig att några höghastighetsbanor ska byggas i Sverige och att täcka kostnaderna genom att ta ut avgifter från resenärerna. Jag ser det som att man egentligen inte vill att det ska byggas några, och det finns heller inte någon sådan vilja i avsiktsförklaringen i den infrastrukturproposition som regeringen har lämnat till riksdagen. Man utreder, men det finns inget uttalande om att man är intresserad av att de ska byggas.
Jag har en kommentar till och sedan ytterligare en fråga. Sven Bergström refererar till att Internationella järnvägsunionen påpekar att Sverige satsar ganska lite i underhåll per kilometer. Men hur mycket man satsar är ju inte bara ett kvalitetsomdöme utan också ett kvantitativt omdöme. Om vi skulle använda den jämförelsen skulle Sverige ha en väldigt dålig sjukvård och USA en väldigt bra sjukvård, för det är relationen mellan kostnaden per patient och kostnaden per befolkning som finns. Nu vet vi att pengarna används relativt väl i Sverige, och därför får vi ut mycket av desamma. Det ligger bakom en del av påståendet när det gäller underhåll.
Jag upprepar min fråga om höghastighetståg: Tog Sven Bergström några intryck av, och tycker han att det är någon poäng, att Sverige följer efter den moderna utveckling som Europas länder i övrigt satsar på när det gäller snabba förbindelser med tåg?
Anf. 22 Sven Bergström (C)
Herr talman! Karin Svensson Smith och jag är ofta överens i principiella frågor om inte minst satsningar på järnväg. Och jag är väldigt glad över att den här regeringen, till skillnad från den tidigare regeringen, nu har aktualiserat frågan om höghastighetsjärnväg i Sverige. Det är ju vi som har fört in den i debatten. Tidigare, år 2006, var frågan över huvud taget inte aktuell och inte omnämnd i någon budgetproposition.
Jag har nog också varit fundersam om det är så klokt. Men när vi har sett hur det ser ut i andra länder och tagit intryck av det, inte minst på vår studieresa i Spanien och Frankrike, är det ingen tvekan om att det är en alldeles nödvändig satsning om vi ska kunna konkurrera på olika sätt, inte minst med flyget, när det gäller transporter som överstiger 40-50 mil eller så. Jag är glad åt det och är inte alls främmande för att man i ett sådant sammanhang får hitta okonventionella lösningar. Det har vi prövat förut. Botniabanan är ett exempel där man faktiskt lånat upp pengar, lite okonventionellt. Jag är övertygad om att den här regeringen också kommer att pröva sådana möjligheter. Jag har inget principiellt emot det. Men när andra partier lånar upp pengar och säger att de vill satsa våldsamt mycket på välfärden är jag nog benägen att osäkra revolvern, därför att då är de ute på ett gungfly igen. Att bereda vägen för en ökad statsskuld, obalans i statsbudgeten och så vidare är ingenting som den här regeringen och vi som centerparti är beredda att medverka till.
När det gäller den europeiska järnvägsunionen och hur Sverige har satsat på drift och underhåll förstår jag att Karin Svensson Smith försöker hitta svagheter i statistiken. Men jag sade bara i all ödmjukhet att det inte är vi som har tagit fram de här siffrorna, utan det är Europeiska järnvägsunionen som har påpekat att Sverige har varit sämst i klassen - sämst i klassen under alla de år som Karin Svensson Smith faktiskt har backat upp den socialdemokratiska regeringen och hur den har gjort prioriteringar mellan järnväg, väg och så vidare.
Anf. 23 Karin Svensson Smith (Mp)
Herr talman! När det gäller järnvägsunderhållet har vi hela tiden yrkat på det som Banverket självt har äskat. Det jag kritiserade var inte det som Sven Bergström citerade utan vilka slutsatser du drog av det. Att man använder lite kronor behöver inte betyda låg kvalitet. Det kan också betyda att man använder dem väl.
Jag vill gå tillbaka till det här med höghastighetsspåren. Det är väldigt intressant att höra att du tycker att Botniabanan kan vara ett exempel på en bra finansiering. Den bedömningen gör inte regeringen, för man amorterar ju på de gamla lånen och säger att man därmed fasar ut lånefinansiering av infrastruktur. Så där finns uppenbart en tydlig skillnad.
Jag har en fråga till, och det är hur vi ska lösa kommunikationsproblemen i våra städer. De präglas av trängsel, olyckor, stor klimatpåverkan och överskridande av EU:s miljökvalitetsmål när det gäller kväveoxider och partiklar. Här har vi igen tagit intryck av utvecklingen i Europa och vill satsa på spårvagnar i någonstans mellan åtta och tio städer i Sverige. Det är ett billigt och bra sätt att få fram klimatvänliga kommunikationer, vilket också, vad jag kan förstå, SL:s majoritet här i Stockholm tycker. Men det kommer inte att bli någon verklighet av det om inte staten lägger in en enda krona. Jag har inte någonstans hittat vare sig utredningspengar eller något uppdrag till Banverket. Tvärtom framhärdas i att en investering på 25 miljarder i en ny motorväg i Stockholm är ett sätt att lösa kommunikationsproblem i Sveriges storstäder.
Då undrar jag om Sven Bergström, som trots allt har någon sorts bakgrund i miljörörelsen, tycker att det är viktigare att bygga motorväg i Stockholm än att satsa på spårvagnar i de större städerna i Sverige.
Anf. 24 Sven Bergström (C)
Herr talman! När det gäller finansieringen finns det inget ideologiskt motstånd mot pragmatiska lösningar, och lånefinansiering kan vara en sådan praktisk lösning. Vi i Centerpartiet pratade tidigare också mycket om OPS och PPP. Nu är Finansdepartementet väldigt restriktivt mot sådant. Det var det på er tid, och det är det på vår tid. Regeringar kommer och går, men Finansdepartementet består på något sätt.
Som sagt var har vi inget ideologiskt motstånd mot detta och vill vara pragmatiska.
Om vi ska göra en investering på kanske över 100 miljarder på höghastighetståg är jag övertygad om att det gäller att hitta en bra samverkanslösning med berörda kommuner, regioner och också det enskilda näringslivet.
När det gäller storstadssatsningarna är det naturligtvis i första hand en kommunal fråga och regionfråga hur man prioriterar mellan bussar, spårvagnar, pendeltåg och vad det nu kan vara. Jag vet till exempel att Centerpartiet här i Stockholms stad är väldigt positiva till spårvagnslösningar. Också erfarenheterna från studieresan till Spanien och Frankrike gav oss i trafikutskottet många positiva intryck.
Sedan förstår jag inte att Karin Svensson Smith är så envis med att återkomma till frågan om Förbifart Stockholm, eftersom hennes parti och hon medverkade till beslutet år 2004 i långtidsplanen, som den socialdemokratiska regeringen lade fram, om att ge pengar till att påbörja detta projekt. Man får ångra sig och säga att det var fel, att man gjorde en felaktig bedömning. Men sanningen är att det var hennes parti, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som satte i gång detta projekt.
Man kan diskutera detta. Nu ska det göras en noggrann miljöprövning - det har Andreas Carlgren varit väldigt noga med - och vi får se var den landar någonstans. Jag är inte överförtjust i projektet, det medger jag gärna. Men det är i gång och ska prövas. Sedan får vi se var det landar så småningom.
Anf. 25 Christina Axelsson (S)
Herr talman! Regeringar kommer och går, men Finansdepartementet består, sade Sven Bergström alldeles nyss. Jag kunde inte låta bli att ta upp den tråden.
När det gäller regeringsfrågan och det kommande alternativet, Sven Bergström, och att vi har olika förslag i årets budget, hade väl ni också olika förslag vad gällde budgeten 2006. Det är faktiskt inte, till er som lyssnar på det här, alls konstigt att det är på det sättet.
Vi försöker nu visa er att vi måste satsa mer för att vi ska klara klimatkrisen och samtidigt bygga ihop så att vi får större arbetsmarknadsregioner. Jag tror ändå att Sven Bergström förstod att det var syftet med mitt inledningsanförande.
Det kan inte vara en tävling om att väga välfärd mot insatser på trafikområdet. Därför måste jag fråga dig, Sven Bergström, vad du menade när du i replikskiftet med Karin Svensson Smith sade att vi socialdemokrater satsar för mycket på välfärd och för lite på transportinvesteringar. Man måste väl satsa på både-och. Det var också därför som vi lämnade efter oss en budget som var i balans när ni tog över, så att ni hade möjligheter att göra en del investeringar. Det ska ni väl vara tacksamma för.
Men vi tycker att ni gör för mycket. Ni sänker skatten för dem som redan har och tar inte tag i de här uppgifterna på allvar nu när ni har chansen.
Anf. 26 Sven Bergström (C)
Herr talman! Jag tycker att det är värt att säga att Socialdemokraterna skötte ekonomin utomordentligt väl under sin senaste regeringsperiod, 1994-2006. Centerpartiet medverkade för övrigt under de första åren till att sanera statsfinanserna, få ned statsskulden, få balans mellan utgifter och inkomster. Det är hedervärt och det ska man ha en eloge för.
Jag tycker att Göran Perssons talesätt att den som är satt i skuld inte är fri är väldigt bra. Bland annat därför är jag lite skeptisk när framför allt Vänsterpartiet brassar på och vill låna upp massor av pengar att satsa på välfärd, för då ger man sig ut på ett gungfly igen. Jag vill inte ha tillbaka en situation med stora underskott, en statsskuld som rakar i höjden och obalans igen. Det är dock en svår avvägning. Jag har inga ideologiska blockeringar mot något i detta. Det gäller bara att göra kloka avvägningar i varje läge.
Det är lite fantastiskt att se hur oppositionspartierna kan förvandlas till alla goda gåvors givare när de hamnar i opposition. När Socialdemokraterna satt i regering var man återhållsam och budgeten var i balans - åtminstone under de sista åren. Men nu när man är i opposition brassar man på. Då finns det inga gränser och man är beredd att göra både det ena och andra. Det kanske tillhör oppositionsrollen. Socialdemokraterna är dock ett större och mer erfaret parti än de andra oppositionspartierna. Möjligen ställer man därför lite större krav på er.
Anf. 27 Christina Axelsson (S)
Herr talman! Det här blir allt märkligare. Vi Socialdemokrater har faktiskt lagt fram en budget i balans. Det kan man se i vår stora motion. Den ligger visserligen i finansutskottet, men vi har delar av den i trafikutskottet. Vi har varit varsamma med ekonomin. Vi vill inte heller rasera den goda ekonomi som har byggts upp. Vi tycker dock att det är fel att man i den moderatledda regeringen enbart satsar på stora skattesänkningar. Vi tycker att pengarna skulle kunna användas bättre, exempelvis till mer infrastruktur.
Jag måste också angripa Sven Bergström vad gäller att vi har en pott för kollektivtrafik. Ni tar faktiskt bort det anslag som har funnits tidigare för rullande materiel. Det tillhör visserligen debatten om framtiden som är på torsdag. Det är dock viktigt att man satsar på kollektivtrafiken om vi ska få en utveckling där. Var finns satsningarna på spårvägen som Karin Svensson Smith tog upp tidigare?
Slutligen vill jag ta upp Ostlänken. Den är en viktig del för visionen om höghastighetståg. Varför begraver ni det i en utredning? Säg i stället: Vår vision är att bygga höghastighetståg, men det måste utredas först.
Det kan jag förstå. Vi tillsätter dock medel för att man ska kunna börja planera och skapa förutsättningar för att bygga Ostlänken. Det kan man göra samtidigt som man utreder.
Anf. 28 Sven Bergström (C)
Herr talman! Skattesänkningarna som regeringen gör är ett led i den tydliga arbetslinje som alliansen gick till val på. Den har lett till att 170 000 människor har gått från utanförskap in i arbete. Även om vi nu har fått en snabb kris och en begynnande lågkonjunktur som skakar om det hela och gör det annorlunda, så var det ändå resultatet efter två års arbete.
Ni kan naturligtvis anklaga oss för stora skattesänkningar. Sverige leder tillsammans med Danmark fortfarande ligan i Europa vad gäller högst skattetryck i EU. Jag tycker därför att det är rimligt att vi försöker pressa ned det något. Jobbskatteavdraget är kraftfullt och verkningsfullt när det går till sjuksköterskor, poliser och alla låg- och medelinkomsttagare som verkligen behöver det.
När det gäller spårvägar och järnvägar är regeringens och riksdagens roll att se de stora övergripande linjerna. Vi kan satsa på järnväg nationellt. Spårvagnar och kollektivtrafiklösningar i städer och regioner är i första hand ett ansvar för dem som beslutar där. Regeringen gör en satsning på järnvägsinvestering för 2009 som är dubbelt så stor som ni hade i er budget 2006 - 11,3 miljarder mot 5,2 miljarder. Det illustrerar vår tydliga inriktning på att skapa bättre förutsättningar för kollektivtrafik på de långa distanserna.
Vi får hjälpas åt på olika sätt att främja det också när det gäller hur vi ska lösa dessa frågor i städerna. Trängselskatten i Stockholm är ett sätt. Jag skulle önska att vi kunde låta det bli en lokal fråga som kommunerna själva får besluta om och att inte riksdagen ska besluta om det ska vara trängselskatt eller inte i Stockholms stad.
Anf. 29 Peter Pedersen (V)
Herr talman! Vänstern och Centern har genom undertecknad och Sven Bergström tidigare här i kammaren diskuterat frågan om hur regeringen kontra oppositionen ser på satsning på järnväg kontra väg. Sven Bergström har förtvivlat försökt ge sken av att man har massiva satsningar på kollektivtrafiken och på järnvägen.
Jag frågar igen: Är det så att det har stått i ett antal budgetar att man utifrån samhällsekonomisk analys ska satsa mer på väg än på järnväg? Jag hävdar att det står ungefär så i budgetpropositionen. Stämmer det, Sven Bergström?
På s. 35 i det betänkande vi nu diskuterar står det att regeringen för 2009-2010 gör en närtidssatsning på 7,6 miljarder. 64 procent går till vägar och 36 procent till järnvägar. Vad satsar man mest på från regeringens sida i närtidssatsningen, väg eller järnväg?
Man försöker ge sken av att vi inte kan enas i oppositionen. Jag vill bara påminna om att i 15 eller 16 olika budgetar har vi tidigare som tre självständiga partier kommit fram till gemensamma satsningar på olika politikområden. Att vi inte skulle kunna komma fram till gemensamma resultat bara för att vi inte tycker exakt likadant eller ibland mycket olika är bara trams. Se bara på den politik som ni för! Ni hade väldigt olika åsikter på en rad områden före valet. Nu har några partier fått ändra uppfattning eller profilera sig mindre i en rad olika frågor. Det är ganska självklart att det kräver kompromisser.
Vilket parti menar ni vill lånefinansiera välfärden? Vi säger att man av klimatskäl ska lånefinansiera viktig infrastruktur i ökad omfattning. Jag konstaterar att även Centern kan tänka sig det men kallar det "okonventionell lösning". Det är lite anmärkningsvärt.
Anf. 30 Sven Bergström (C)
Herr talman! Andra får avgöra om det är förtvivlade försök jag gör att redovisa satsningarna. Det går enkelt att titta i budgetpropositionerna år från år och följa upp siffrorna. Den regering som Peter Pedersen var med och stödde satsade mycket mindre relativt sett på järnväg kontra väg än vad denna regering gör.
Vi har ett stort vägnät. Sverige är ett stort och glesbefolkat land, precis som Christina Axelsson påpekade. Då måste vi ha vägar också. Spårbunden trafik är inget alternativ till exempel i de trakter som jag kommer från i Hälsingland. Där kan buss vara en del av kollektivtrafiken, men vi måste ha vägar som bussen kan gå på. Ska vi ha ett Sverige där alla vägar är framkomliga året runt och där människor kan leva och utvecklas överallt måste vi ha ett vägnät. Jag försvarar det utan att skämmas ett enda dugg. Däremot måste vi se till att bilparken blir mycket mer miljöanpassad, att vi får energieffektiva fordon och att vi satsar på nya bränslen. Men ett bra vägnät måste vi ha.
När det gäller lånefinansiering är det enkel matematik. Detta är kommunicerande kärl, Peter Pedersen. Lånar ni en massa till infrastruktur och drar ned på väg- och järnvägsbudget kan ni givetvis använda de pengarna i andra delar av statsbudgeten. Det var det jag menade med att ni lånefinansierar välfärden. Och som sagt, är det goda projekt som varar över mycket lång tid är jag inte ideologiskt främmande för att diskutera också lånefinansiering. Nu har man dock valt denna linje, och den är också försvarbar.
Anf. 31 Peter Pedersen (V)
Herr talman! Det är intressant att se hur perspektiven skiftar. Den förra regeringen fick kritik av den borgerliga sidan för att det satsades för mycket på järnväg. Nu säger Sven Bergström att det var för lite. Men det är bara att gå tillbaka och se i protokollen hur framför allt Moderata samlingspartiet var mycket negativt till att det satsades alltför mycket på järnväg och inte tillräckligt på väg.
Sven Bergström avslöjar nu lite grann tanken bakom det nuvarande systemet. Anslagsfinansierar vi allt blir det mindre pengar till välfärden. Det är väl själva syftet om den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin ska minskas ned. Vi tycker inte att det är någon bra politik om man vill ha en bra och fungerande vård, skola och omsorg. Det var en ganska avslöjande kommentar från Centerns sida.
Offentlig-privat samverkan, OPS, som ni skrev mycket om i er första budget har vi fått nu - fast i omvänd riktning. Vi skattebetalare får offensivt gå in och stötta det privata näringslivet för att det finansiella systemet ska fortsätta fungera. Verkligheten har kommit i kapp. Vi har OPS-lösningar fast de går i andra riktningen. Man trodde att man skulle pumpa in pengar från det privata kapitalet i olika infrastruktursatsningar.
Jag tror att vi ska sluta hoppas på det och i stället se att om vi vill ha viktig infrastruktur, till exempel en höghastighetsjärnväg mellan Göteborg och Stockholm, krävs det kraftfulla åtgärder. Vi måste se att det är en nationell angelägenhet, och därför ska det gå via den nationella statliga budgeten. Vi ska inte kräva att kommuner, landsting och regioner ska ta en stor del av kostnaden. Ni har pratat om en medfinansiering i storleksordningen 30 miljarder. Verkligheten säger att vi måste finansiera viktig infrastruktur.
Jag lånar inte till min matkasse, men jag har faktiskt lånat till mitt hus. Jag tycker inte att det är någon speciellt okonventionell lösning. Jag har svårt att förstå varför det skulle vara en okonventionell lösning att prata om stora satsningar i infrastrukturen.
Anf. 32 Sven Bergström (C)
Herr talman! När det gäller kritik av tidigare järnvägssatsningar noterade jag att Peter Pedersen rättade sig själv innan jag hann få replik.
Från Centerpartiets sida har jag aldrig medverkat i någon kritik om att det har varit för stora järnvägssatsningar. Sedan kan man ju diskutera hur man ska finansiera satsningarna.
Om man tittar tillbaka på de alternativa budgetar som oppositionen presenterade under perioden 2002-2006 är jag inte säker på att man hittar så många prutningar på järnvägsområdet - inte ens från Moderata samlingspartiet.
Jag är glad att den här regeringen - inklusive Moderata samlingspartiet - är ense om att göra de kraftfulla satsningar som jag har redovisat. Det är mer än en fördubbling, från 5,2 till 11,3 miljarder, i järnvägsinvesteringar år 2006 jämfört med 2009.
Gläd dig, Peter Pedersen, att vi nu gör denna kraftfulla satsning, att vi är ense och att vi har eldunderstöd också från er i den frågan!
Vi kan säkert debattera och diskutera frågan om lånefinansiering hur länge som helst. Det finns en substans av sundhet i det som Göran Persson sade: Den som är satt i skuld är inte fri.
Drar man på och lånefinansierar i för stor utsträckning och skapar en låneskuld - en statsskuld - på ungefär 1 400 miljarder kronor, lånar vi av våra barn och barnbarn. Jag är inte säker på att Peter Pedersen heller tycker att det är särskilt klokt. Man kan självklart använda det instrumentet i begränsad omfattning också på det offentliga området om det är långsiktigt hållbara investeringar som har en mycket lång avskrivningstid.
Jag är inte ideologisk motståndare till det. Men nu har vi valt den här linjen, och jag tycker att den är försvarbar och respektabel.
Anf. 33 Nina Larsson (Fp)
Herr talman! I dag debatterar vi budgetpropositionen för 2009 utgiftsområde 22, Kommunikationer. Det är ett av de mest spännande områden vi har att debattera här i kammaren. Det är mycket glädjande att stå här i dag.
Människor har rest och transporterat sig över stora områden genom alla tider. Det är som om det finns en drift inom oss att upptäcka för oss nya världar eller nya områden och ta del av vad dessa världar och områden har att ge. Det har, tack och lov, över tid blivit lättare för oss att göra det.
Genom historien har nya transportmöjligheter uppdagats, även om det finns vissa som vi kanske inte använder lika frekvent som man gjorde tidigare. Våra valmöjligheter att resa och transportera oss har ökat, och ännu lättare ska det bli.
Vi behöver våra vägar. Vi behöver våra järnvägar. Vi kan färdas över vatten och genom luften. Vi kan färdas med bil, buss, tåg, flyg och båt. Allt behövs för att vi ska kunna ta del och för att vi ska kunna leva och verka på ett bra sätt.
Budgetpropositionen 2009, utgiftsområde 22 Kommunikationer, omfattar en summa på 40 miljarder 223 miljoner kronor. Det är drygt 5 procent av hela statsbudgeten för nästa år, innan den extra miljarden i ytterligare satsningar kom för några dagar sedan. Det är en ansenlig summa för ett viktigt område, nämligen våra möjligheter att leva och verka, upptäcka och förkovra oss runt om i Sverige eller i angränsande länder.
Flera allianskolleger har före mig här pratat om vad som innefattas. Jag vill ytterligare belysa några punkter, även om risken för upprepning är överhängande.
Alliansregeringen levererar ännu en gång. Även om jag inte satt i riksdagen under den socialdemokratiska regeringen kan jag ändå läsa mig till att den dåvarande borgerliga oppositionen kritiserade socialdemokrater och stödpartier för att inte satsa tillräckligt mycket på infrastrukturen. Nu, när den borgerliga alliansregeringen är i majoritet, kan vi se att det gång på gång levereras höjda anslag - så även för 2009 där anslagen höjs. Till detta förs både närtidssatsning och nu en extra miljard till drift och underhåll. Det är mycket glädjande.
Man skulle faktiskt kunna säga att vi är bäst när det gäller.
Anslagen har höjts generellt, och i och med den så kallade närtidssatsningen skapas extra utrymme för angelägna satsningar att komma i kapp.
Ett område som det är särskilt viktigt att belysa att det har fått ökade medel genom närtidssatsningen är området Bärighet och tjälsäkring.
Runt om i vårt land producerar vår natur råvara som vi kan använda. Vi kan förädla och sälja vidare. Skogsindustrin står för ungefär 11 procent av Sveriges varuexport och sysselsätter uppemot 100 000 människor. Till detta kommer gruvnäring och besöksnäring. De är alla beroende av ett fungerande och hållbart vägnät.
Som folkpartist är det glädjande att konstatera att det är ett fortsatt fokus på att lösa angelägna flaskhalsar. Att få till stånd en start på den oerhört viktiga älvförbindelsen i Göteborg är förstås helt avgörande för hela regionen.
Andra angelägna vägförbindelser som inom kort kan se dagens ljus är i Motala, Umeå och Sundsvall bland annat.
Som värmlänning är det glädjande att konstatera att den strategiska satsningen från Gävleborg över till Dalarna via Värmland och fortsatt ned väster om Vänern förstärks och kapaciteten ökas. Detta innebär också nya mötesmöjligheter på den mest ansträngda enkelspårsträcka vi har på järnvägen här i Sverige, nämligen mellan Kil och Karlstad.
Även andra högst angelägna satsningar på järnvägen kan nu bli av. Kraftsamling Göteborg och Öresund kan möjliggöra bättre tidshållning och smidigare förbindelser inom och från och till dessa regioner.
De kapacitetshöjande åtgärderna på Ostkustbanan och i norra Sverige är fantastiskt bra för att den tunga basindustrin ska kunna hantera sitt gods på ett klimatsmart sätt.
Även handikappanpassningen på järnvägssidan är oerhört viktig. Den innebär ökad tillgänglighet för väldigt många människor. Det är högst angeläget.
Det har skett ett skifte inom kommunikationsområdet. Folkpartiet och alliansregeringen har ett transportslagsövergripande synsätt över transporter och infrastruktur. Detta märktes inte minst häromveckan när vi debatterade och i denna kammare tog beslut om inrättandet av Transportstyrelsen.
Det kommer också att märkas på torsdag när vi här i kammaren debatterar infrastrukturpropositionen.
Vi har helt enkelt ett bredare förhållningssätt som också banar väg för ett smartare utnyttjande av transportsystemet. Även jag följer med spänning oppositionens samarbete, inte minst inom det här området där ytterligheterna är från att som Socialdemokraterna kräva mer väginvesteringar till att som Miljöpartiet inte tillåta en enda krona - med något undantag.
Diskussionen om regionförstoring kontra regionminskning kan ju också vara spännande ytterligheter som det också är spännande att följa och se var man landar i den här frågan.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Jag kan konstatera att EU-kommissionen benämner Sveriges budget som den mest expansiva i hela EU. Budgetpropositionen för 2009 med utgiftsområde 22, Kommunikationer, är en viktig del i detta. Därför är det oerhört glädjande att en annan värmlänning, nämligen Margot Wallström, uppenbarligen också ser den expansiva delen i detta. Det är jag mycket glad för.
Anf. 34 Christina Axelsson (S)
Fru talman! Ja, det är spännande att vara bäst, eller hur man nu ska uttrycka det. Det tycker jag också. Men du måste väl inse, Nina Larsson, att det förslag som ni lagt fram i årets budget överträffas av oss socialdemokrater i vårt budgetalternativ. På utgiftsområde 22 är det vi socialdemokrater som är bäst.
Jag tänkte naturligtvis ställa några frågor till Nina Larsson; det andra var ju ett påstående eller en kontring. Du säger att det är viktigt att kunna resa till sjöss. Ja, det tycker vi också, och vi har sagt att man måste satsa mer för att stimulera sjötrafiken. Därför vill jag fråga Nina Larsson om tonnageskatten. Hur blir det med tonnageskatten egentligen? Kommer det under den här mandatperioden några förslag från den borgerliga regeringen om att vi ska införa tonnageskatt, i likhet med vad som sades i motsvarande debatt förra året?
Jag skulle också vilja fråga om vi har råd att inte satsa mer. Nu när ni sänker skatten så mycket för dem som redan är rika undrar jag om vi inte kunde ta en del av de pengarna och i stället satsa ännu mer på att bygga ihop arbetsmarknadsregionerna så att vi fick fler i arbete. Det vore bra på kort sikt, det skulle sätta folk i arbete medan man bygger, och det vore bra på lång sikt när arbetsmarknadsregionerna blir större. Inser inte Nina Larsson att det vore det bästa?
Anf. 35 Nina Larsson (Fp)
Fru talman! Christina Axelsson missade den andra delen i att vara bäst, och det är att vara bäst när det gäller. Vi kan konstatera att alliansregeringen satsar mer pengar på infrastrukturen än vad den socialdemokratiska regeringen gjorde före valet 2006. Det är fakta som man kan läsa på flera håll i de olika budgetarna. Där ser man hur utfallet faktiskt har blivit både på vägsidan och på järnvägssidan.
När det gäller tonnageskatten, detta kära ämne, håller jag med om att det är en oerhört angelägen fråga. Det arbetas fortfarande i Regeringskansliet med den frågan. Däremot har vi inte riktigt nått i mål ännu. Förhoppningsvis kan vi göra det så snart som möjligt, men än så länge går det arbetet vidare.
Beträffande regionförstoringarna delar jag Christina Axelssons syn att regionernas möjlighet att påverka, förbättra och komma vidare, både vad gäller infrastrukturen och andra delar av det regionala samarbetet, är oerhört viktig. Det är viktigt för tillväxten och för att kunna stärka sig i den globala konkurrensen. Därför är det mycket positivt att Näringsdepartementet med Åsa Torstensson i spetsen haft en gedigen dialog med regionerna i arbetet med infrastrukturpropositionen, som vi kommer att debattera mer på torsdag.
Anf. 36 Christina Axelsson (S)
Fru talman! I min hembygd finns talesättet att snacka går ju! Det betyder att man kan prata väldigt mycket. Man kan prata med regioner och de får önska sig den ena infrastruktursatsningen efter den andra, men det gäller att också bygga så att det verkligen blir till. Därför är det viktigt att man nu får fram Ostlänken och inte bara begraver saker och ting i utredningar. Det tycker jag att Nina Larsson ska ta med sig.
Visst är det viktigt att tjälsäkra vägar och annat. Det är oerhört viktigt, jag säger ingenting om det, och det är bra att regeringen satsar på det. Samtidigt måste man dock se till att det även fungerar i andra regioner. Därför skulle jag vilja fråga Nina Larsson om man är stolt över målsättningen med en väntetid på 87 500 dygn i Mälardalsregionen. Det är vad 2,1 miljoner timmar är - 87 500 dygn. Det är målsättningen med kraftsamlingen i Mälardalen. Är den målsättningen tillfyllest? Måste man inte göra mer och skynda på så att folk slipper stå och vänta?
Det sades tidigare att de som reser i Mälardalen har ungefär en veckas försening. Nu sägs det att den tiden blivit ännu längre. Jag vet inte riktigt vad som har hänt den här hösten. Anders Borg sade att det skulle ta två år innan den borgerliga regeringens budget märktes. Därför undrar jag: Är det vad som märks, att förseningarna ökat?
Anf. 37 Nina Larsson (Fp)
Fru talman! Christina Axelsson hävdar att alliansregeringen begravt frågan om höghastighetståg. Ingenting kan vara mer felaktigt. Det är de facto alliansregeringen som lyft upp frågan på bordet och hanterat den i den infrastrukturproposition som vi - återigen - ska debattera på torsdag. Eftersom frågorna går ihop så pass mycket berörs de även denna måndag.
Om man ska satsa på och börja investera i höghastighetståg - det talas om investeringar på 200 miljarder kronor - är det väl inte annat än rätt att faktiskt utreda och se till att ha torrt på fötterna. Det gäller även finansieringsdelarna, vilket ju är en viktig del av utredningen. Det ska bli spännande att titta vidare på den.
När det gäller tågförseningarna delar jag helt och hållet Christina Axelssons oro. Vi hade i trafikutskottet besök av Banverket, tågoperatörer och fackförbund för att få lite mer klarhet i vad som händer. En av de stora förseningarna för några veckor sedan berodde på att man förbättrar och förstärker någon form av omkopplingsstation, vilket genererade ytterligare förseningar. Det är något som vi definitivt behöver bevaka framöver.
Det är glädjande att alliansregeringen satsat mer på drift och underhåll. Det är otroligt viktigt för att tidtabeller ska kunna hållas och vi ska ha ett bra och säkert system.
Anf. 38 Karin Svensson Smith (Mp)
Fru talman! Jag undrar om Nina Larsson har tittat på den sammanställning och analys som Sveriges Kommuner och Landsting har gjort av hur regeringen satsar på infrastruktur. Den visar att eftersom man använder de medel som frigörs på utgiftsområdet till att amortera lån i stället för att ge klarsignal till Banverket blir utrymmet mindre, inte större. Jag undrar alltså om Nina Larsson tagit del av den sammanställningen.
Det har det moderata regionrådet i Skåne, Pia Kinhult, gjort. Hon riktar skarp kritik mot att regeringen inte vidgar kapaciteten för de resenärer i Skåne som vill resa klimatvänligt och heller inte möjliggör för dem som vill använda kombinationer av tåg och lastbil i stället för bara järnväg.
Vi är bäst, sade Nina Larsson tidigare, och sedan talade hon om näringslivet. Jag undrar om hon noterat att SCA till exempel säger att ett triangelspår vid Sundsvall är en förutsättning för att de ska kunna vidga sin verksamhet. I dag är det väldigt orationellt för dem eftersom de måste backa in i Sundsvall och ut igen. De säger att om de ska kunna bygga och ordna med fler arbetsplatser måste man investera i triangelspår. Jag hittar det inte i alliansens förslag. Jag hittar heller inte Hamnbanan på spår, trots att det är där skogsindustriprodukterna hamnar när de passerat Värmland och ska ned till Göteborgs hamn. Det är ju ingen idé att vidga kapaciteten i Värmland om man sedan inte har spår fullt ut till Göteborgs hamn.
Jag undrar om du verkligen står fast vid att ni har vidgat kapaciteten för det näringsliv som vill använda järnväg i kombination med väg och inte bara lastbilstransporter.
Anf. 39 Nina Larsson (Fp)
Fru talman! Amorteringarna har gjort att vi har frigjort medel som finns att satsa på olika angelägna delar. Jag kan konstatera att kombinationen av de olika transportslagen är en otroligt viktig del i det transportslagsövergripande synsättet.
En viktig sak är elektrifieringen av järnvägsspåret mellan Nykroppa och Kristinehamn. Det möjliggör att man kan transportera gods norrifrån och fortsätta utan att behöva byta till diesellok som trafikerar där i dag.
Man kan bara fortsätta rakt ned till hamnen i Kristinehamn, lasta om och därefter fortsätta via Vänern och Göta kanal ned till Göteborgs hamn. Det tycker jag är en utomordentlig satsning som jag varmt välkomnar. Det kommer också att förbättra situationen och redundansen i järnvägssystemet och hela järnvägsnätet på ett mycket bra sätt.
Frågan om Sundsvall ligger i den åtgärdsplanering som nu pågår för fullt. Det gäller att titta över de olika planerna på ett bra sätt utifrån de riktlinjer och principer som slås fast i infrastrukturpropositionen. Det kommer vi att debattera här på torsdag. Det kan förhoppningsvis hamna på ett bra och prioriterat sätt framöver.
Anf. 40 Karin Svensson Smith (Mp)
Fru talman! Vi ska debattera det på torsdag. Men vi debatterar i dag närtidssatsningen. Jag konstaterar att ni använder 25 procent av medlen till Banverket och 75 procent till Vägverket. Om det är riktningsgivare för hur ni satsar framöver är det inte precis något stöd för vare sig enskilda eller näringsliv som vill kombinera vägen med andra transportslag.
Klimatberedningen var överens om att man skulle ta Banverkets högsta alternativ för att det skulle gå att nå de klimatmål som de borgerliga och vi rödgröna har satt upp. Jag förstår inte hur ni kan desavouera dem som satt i Klimatberedningen och valde Banverkets högsta alternativ. Om ni satsar medel på att tidigare amortera lån är det inte detsamma som att Bankverket får signal att använda pengar nu för verksamheter.
Jag har en fråga till Nina Larsson. Har du någonsin besökt Karlstad Buss? Det har varit väldigt tydligt med att man måste vända ordningen om man ska kunna få klimatvänliga transporter. Du kommer ju därifrån. Det har talat om vad som behövs för att fler människor ska åka kollektivt.
Det gäller att man satsar på det i första hand och bilen i andra hand. Man får vara tongivande i planerna och i investeringar i kollektivtrafik. Det företaget har inte vid något enda tillfälle talat om att det behöver mer pengar till vägar. Det handlar om investeringar som gynnar kollektivtrafiken.
Jag hittar ingenting av det i er närtidssatsning. Har du lyssnat på vad Karlstad Buss har att säga och tagit intryck av det någon gång?
Anf. 41 Nina Larsson (Fp)
Fru talman! Jag måste erkänna att jag inte har besökt Karlstad Buss. Däremot åker jag väldigt ofta med dem, eftersom jag inte har en bil och jag bor i Karlstad. Det är med högst jämna mellanrum som jag nyttjar kollektivtrafiken i Karlstads kommun.
Den fungerar alldeles utomordentligt. Den har också genomgått klara förbättringar. Man hade också en transportslagsövergripande satsning i somras. Karlstad Buss drev trafik på vattnet. Det var mycket uppmärksammat och gav också mycket fler resenärer. Det är absolut bra på så sätt.
Det är möjligt att Karstad Buss inte begär några ytterligare satsningar på vägar. Men faktum är att man i allt väsentligt kör på vägar och till viss del på vattnet. Där har man klara och tydliga behov av att det måste fungera på vägarna även för buss och kollektivtrafiken. Allting hänger samman.
Infrastrukturen är oerhört avgörande även för kollektivtrafiken, och så kommer det att vara också framöver.
Anf. 42 Peter Pedersen (V)
Fru talman! En känd idrottsprofil sade att han var störst, bäst och vackrast. Han levererade bevisligen och var som bäst när det gällde.
Nu säger Nina Larsson: Vi är bäst när det gäller. Jag kommer då att tänka på det som står i Bibeln om att högmod går före fall. Dessutom kommer vi att se på valdagen när väljarna lägger sin röst vem som är bäst när det verkligen gäller. Jag tror att alla politiker har den ambitionen.
Det var väldigt lite konkret politik i det som Nina Larsson tar upp som skulle styrka det påståendet. Jag skulle vilja ställa samma fråga till Nina Larsson som jag ställde till Sven Bergström i Centern. Gör regeringen de största satsningarna på vägar eller järnvägar? Vilken prioritering är den riktiga?
Jag har hela tiden hävdat att ni satsar mer på väg än på järnväg. Vissa av er försöker låtsas att det är på ett annat sätt. Jag vill att Nina Larsson nu klart deklarerar vad ni satsar mest på och förklarar varför.
De flesta av de projekt som du nämnde i ditt anförande var projekt som byggde på kommunal medfinansiering. Jag tyckte att du sade det om genomfartstrafiken i Umeå. Jag har inte fått något svar fastän jag har ställt frågan i ett flertal debatter. Varför är det bättre att kommuner, landsting, regioner eller företag lånar pengar för att bygga infrastruktur än att staten gör det?
Du låtsas att inte vi andra satsar på saker som bärighet, funktionshindrade och annat. På torsdag kommer jag att kunna visa att vi har betydligt mer långtgående och tydligare satsningar på både bärighetsåtgärder på vägsidan och inte minst satsningar på kollektivtrafiken som klarar målet att alla ska ha tillgänglig kollektivtrafik år 2010. Vi har också avsatt pengar till det.
Leverera nu lite grann och utveckla påståendet om att ni är bäst. Visa det nu i konkret politik och innehåll!
Anf. 43 Nina Larsson (Fp)
Fru talman! Jag skulle säkerligen kunna hämta listan och läsa upp alla de objekt som vi satsar på i närtidssatsningen. Jag valde några, men jag skulle kunna ta upp hela. Annars kan man gå in på regeringens hemsida och mycket lätt hitta rätt till närtidssatsningar och förklaringen till det.
Det berör fortsatt snabbare utbyggnad av Trollhättedelen. Det gäller olika trafiksäkerhetsåtgärder bland annat i Dalslandstrakten. Jag kommer inte exakt ihåg vilken som var närmaste orten för det. Men det går som sagt att lätt kolla upp.
Det är procentuellt just nu en större satsning på väg än på järnväg. Det har återigen att göra med att alliansregeringen har ett transportslagsövergripande synsätt när det gäller infrastrukturen. Vi behöver både-och. Vi behöver både väg och järnväg.
Just nu fanns det mer angelägna satsningar att göra på vägsidan. Man hade inte kunnat beta av dem tidigare på grund av ofinansierade planer och dylikt.
Anf. 44 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Jag går till frågan om närtidssatsningar. Jag hävdar återigen att de flesta av de satsningar som ni gör är att ni tidigarelägger redan beslutade satsningar. Det är inte så att vi inte nu har någon infrastrukturplan. Det pågår faktiskt saker, och det kommer att överlappa varandra. Det är inte så att det är helt nya pengar eller projekt som ni har kommit på, utan de finns redan.
Det ständigt återkommande argumentet är att de tidigare regeringarna inte finansierade sina objekt och så vidare. Det är bara någonting som ni griper ur luften. Alla regeringar hittills har gjort det med den ordning vi har. Det borde vi känna till i Vänsterpartiet som är de som kritiserar systemet. Vi vet mycket väl att man finansierar varje år.
Varje år ska man finansiera alla anslag. Sedan kan verkligheten springa ifrån det på grund av systemet. I stället för att det tog tre eller fyra år att bygga en väg så tog det fem år, och då blev det kostnadsfördyringar. Men skyll inte på Vänsterpartiet! Skåda er själva i naveln och undra vad det kan bero på att man drar ut onödigt länge på tiden med viktiga investeringar.
Det är just därför som vi föreslår en annan ordning åtminstone för strategiska och långsiktiga objekt. Jag konstaterar nu att det finns en bred samsyn på oppositionssidan om den finansiering vi kan tänka oss när det gäller stora strategiska projekt. Jag märkte att även Centerpartiet var inne på samma lösningar. Jag skulle vilja ställa en fråga till Folkpartiet. Kan ni tänka er att det finns investeringar på infrastruktursidan som faktiskt kräver statlig lånefinansiering i ökad omfattning jämfört med i dag?
Anf. 45 Nina Larsson (Fp)
Fru talman! I sitt anförande tidigare sade Peter Pedersen att Vänsterpartiet gör helt andra bedömningar av vad som är viktigt för svensk ekonomi än vad alliansen gör. Jag är själv väldigt glad över detta och känner mig oerhört stärkt och trygg med det faktum att alliansregeringen drar andra slutsatser och gör andra bedömningar än Vänsterpartiet gör när det gäller ekonomin.
Vi har haft anslagsfinansiering på detta område under väldigt lång tid. Det finns en rad anledningar till att det är så. Det skapar transparens. Man ser klart och tydligt vart pengarna går. Man kan göra prioriteringar mellan de här investeringarna. Det finns även andra typer av satsningar. Man kan tänka sig kunskapsinvesteringar som kanske skulle generera mer tillväxt framöver än vad en infrastrukturinvestering skulle göra.
Hur ska man då vikta dem? Ska vi börja låna och lämpa över kostnaderna på våra barn och barnbarn när det gäller alla områden eller hur många områden är det som detta ska gälla?
Jag står klart och tydligt fast vid att det uteslutande är anslagsfinansiering som gäller, så långt det bara är möjligt. Sedan är det klart att det finns särskilda, extrema situationer, det är mycket möjligt att det skulle kunna hända, men så långt det absolut är möjligt är det anslagsfinansiering som gäller.
Anf. 46 Åsa Torstensson (C)
Fru talman! Vi befinner oss nu i en situation där många människor är oroliga. De är oroliga för jobben, oroliga för företagens framtid och för den finansiella krisen. Därför är den starka reformbudgeten för 2009, med 32 nya miljarder och starkt fokus på investeringar i vägar och järnvägsinfrastruktur, en budget för jobben här och nu såväl som för investeringar för att svenska jobb och företag också långsiktigt ska bli mer konkurrenskraftiga. Regeringen har också förstärkt detta reformarbete med ytterligare drygt 8 miljarder för att möta den dramatiskt förändrade konjunkturnedgången.
Det här är en budget för investeringar i hela Sverige som skapar jobb i alla delar av landet och som långsiktigt stärker företagens konkurrenskraft. Det handlar om investeringar i allt från den enskilda vägen till spåret där X 2000 ska komma i tid till Göteborgs central. Det handlar om ökad tillgänglighet så att alla människor ska kunna nyttja de kollektiva trafikmedlen. Det handlar om investeringar i vägar för att minska antalet flaskhalsar och förbättra miljön såväl som för att stärka järnvägsinfrastrukturen i de norra delarna av landet så att godsets färd genom landet ges större förutsättningar att transporteras effektivare på järnväg. I storstäderna handlar det om att frustrerade pendlare ska ha ökad tillit till den spårbundna kollektivtrafiken.
Fru talman! Vi befinner oss i en mycket allvarlig situation där de av regeringen utsedda regionala samordnarna efterlyser investeringar i infrastruktur och tidigareläggning av väg- och järnvägsbyggen. Därför har också ordinarie budget förstärkts med ytterligare 1 miljard för underhållsinvesteringar under 2009, 2010 och 2011.
Fru talman! Den i dag samlade socialistiska oppositionen har kritiserat mig och regeringen för investeringar i vägar runt om i Sverige. Det vore nog på sin plats, eftersom man hitintills inte har gjort det, att förmedla vilka vägar runt om i vårt avlånga land som inte ska byggas. Det är nog så att både kommuninvånare och kommunpolitiker förväntar sig svar.
Det kanske också är bra att det är väldigt tydligt hur den samlade socialistiska oppositionen motiverar varför man inte ska investera i vägförbättringar, varför det inte ska investeras i mitträcken, varför vi inte ska investera i bärighetsförbättringar i Norrland och varför vi inte ska satsa på att investera bort olycksdrabbade sträckor i Skåne och Blekinge eller varför vägar till hamnar inte är en förstärkning av de svenska jobbens konkurrenskraft. Jag tror att det är oerhört bra om det är så tydligt att också riksdagsledamöterna på hemmaplan kan redogöra för detta. Jag förväntar mig att Christina Axelsson, Karin Svensson Smith och Peter Pedersen mycket tydligt redogör för den samlade socialistiska oppositionens vägval.
Fru talman! Vi lever i ett land som är oerhört beroende av transporter. Våra svenska jobb och våra företags konkurrenskraft beror till stor del på en fungerande transportkedja, eftersom våra jobb är så exportberoende.
Kommunikationer är vardag för oss alla, för föräldrar, studerande, företagare, arbetstagare, semesterfirare, konsumenter och så vidare. En fungerande vardag förutsätter fungerande transporter såväl för individer som för företag. Och jag, fru talman, tänker fortsätta argumentera och arbeta för att infrastrukturen för vägar, järnvägar, sjöfart och flygplatser förbättras. De ska bli bättre var och en för sig, men samlat i en transportkedja ska de bli mycket effektivare, allt för ett mycket tydligare decentraliserat samhälle med en starkt minskad miljöpåverkan och med ett mycket bättre ekonomiskt utfall.
Jag ägnade en stor del av mitt första år i regeringen åt att samtala med och lyssna på människor och näringsliv runt om i landet. Många vittnesmål beskriver problematiken med flaskhalsar som under många år förhindrat effektivare godstransporter, flaskhalsar som har förstört boendemiljöer och stadsmiljöer. Det är fråga om frustrerade pendlare som ständigt drabbas av förseningar, dålig robusthet som vid en storm lamslår järnvägstrafiken i flera dagar. Det kan tyckas enkelt att hugga bort träd - billigt också i förhållande till nyinvesteringar - men detta har inte heller prioriterats. Det handlar om försenade projekt på grund av utdragna planeringsprocesser, utlovade projekt som stoppats eller senarelagts eftersom pengarna flyttats till andra projekt.
En gemensam nämnare för många av de här verklighetsbilderna var att staten inte var en pålitlig partner. Jag kunde snabbt konstatera att det krävdes stora insatser för att åter bygga upp förtroendet för staten, i synnerhet genomförandet av befintliga investeringsplaner för 2004-2015. Det var kraftiga förseningar, och det saknades mellan 80 och 90 miljarder.
Med detta i bagaget, fru talman, var det oerhört avgörande att göra en kraftfull satsning i närtid för att åtgärda de mest akuta situationerna som man runt om i landet hade pekat på innan det var realistiskt att ta nästa steg, att blicka framåt till nästa planperiod, mot 2020.
I budgeten föreslås alltså 3,8 miljarder extra för 2009, 3,8 miljarder extra för 2010. Med de tidigare förstärkningarna, som innebar höjningar med 1,8 miljarder redan under innevarande år, innebär det en förstärkning på bortåt 10 miljarder kronor de kommande åren. Det är, som sagt var, den enskilt största satsningen på infrastruktur som någonsin har gjorts i en enskild budgetproposition. Den är välmotiverad. Det tror jag att alla har förstått.
Dessutom har vi förstärkt med ytterligare 1 miljard som har fokus på drift och underhåll.
Med detta tillskott kommer regeringen fram till och med 2010 att ha stärkt underhållet på järnvägssidan med 36 procent och på vägsidan med 26 procent. Det ökar möjligheterna för persontrafiken att komma i tid. Det ökar möjligheterna för företagen att lita på att godset på järnvägen kommer fram när det ska.
Med närtidssatsningen säkerställs att angelägna projekt kan genomföras snabbare och mer rationellt. Vi prioriterar som sagt var projekt i hela landet. Det handlar om utbyggnad av väg 73 från Västerhaninge till Nynäshamn och om E 45:an mellan Älvängen och Trollhättan. Låt mig stanna upp där ett tag.
Med rätta diskuterade man krispaket dagarna igenom. Sist det begav sig visade Socialdemokraterna stolt upp ett krispaket i Trollhättan där man inkluderade E 45:an mellan Göteborg och Trollhättan. 13 olika projekt fick avbrytas därför att man plockade bort pengarna från dessa regioner till just E 45:an, men det räckte inte. Ytterligare 700 miljoner tillförs nu E 45:an för att vägen mellan Trollhättan och Göteborg ska fullföljas. Det kanske är på sin plats att den nu samlade socialistiska oppositionen tydliggör om den här vägsträckan inte längre är aktuell eftersom jag får kritik för att jag lägger pengar på investeringar i stora vägprojekt.
Vi satsar också på förbifarter i Umeå, Sundsvall, Motala och Katrineholm. Det är mycket motiverade insatser för att minska genomfartstrafiken och miljöbelastningen i stadskärnorna. Det är ett mycket starkt fokus på de boendes miljösituation.
Regeringen satsar också på vägförbindelser till hamnarna i Trelleborg och Göteborg i syfte att stärka transportkedjan och sjöfartens roll i det samlade godsflödet.
På järnvägssidan innebär närtidssatsningen att utbyggnaden av Haparandabanan och Ådalsbanan nu genomförs snabbt och effektivt. Låt mig också stanna upp här. Häromdagen besökte jag en ny sträckning på Haparandabanan. Då redogjorde Banverket för att den närtidssatsning som vi snart ska besluta om betyder bortåt 400 jobb fram till och med 2010 för Norr- och Västerbotten. Det handlar återigen om insatser som görs i rätt i tid.
Vi satsar också på angelägna kapacitetsförbättringar i Bergslagen, norra Sverige och längs den södra delen av Norrlandskusten för att företagen ska få bättre möjligheter att välja järnvägsinfrastrukturen för sina godstransporter.
I en situation när konjunkturen svänger är det naturligtvis oerhört viktigt att vi genomför insatser för att stärka de större arbetsmarknadsregionerna. Av den anledningen tar vi lärdom av insatserna i Stockholm med en kraftsamling från olika aktörer. Vi går vidare till en kraftsamling i väst och Östersund med pendlaren, den dagliga resenären, i fokus för att man ska kunna lita på den spårbundna trafiken på ett bättre sätt än i dag.
Den regionala nivåns delaktighet har varit avgörande för de prioriterade investeringar som nu görs i närtidssatsningen. Det handlar om bortåt 66 års väntetid. Jag ska inte citera Christina Axelsson, men hon sade att det går ju att snacka. Alliansregeringen har mycket tydligt lyssnat på regionernas prioriteringar, och nu skapar vi bättre förutsättningar för bra boendemiljöer i en del av de större städer som har haft en lång väntan inför en bättre vägsträckning.
Fru talman! Regeringen satsade i ordinarie budget, och ytterligare i tilläggsbudgeten, på vägar och järnvägar i Sverige. Något som kommuninvånare, företagare och regionala samordnare starkt efterlyser. Vi skapar förutsättningar för tidigareläggningar och större arbetsmarknadsregioner. Vi satsar på jobb och företagande här och nu. Med det är lika viktigt att detta också är en del av en långsiktig, viktig investering för att de svenska jobben också fortsatt ska vara oerhört konkurrenskraftiga i den globala värld vi befinner oss i.
Anf. 47 Karin Svensson Smith (Mp)
Fru talman! Statsrådet Torstensson räknade upp ett antal saker som människor är oroliga för, finanserna, jobben och någonting till som jag har glömt, men det intressanta var vad Åsa Torstensson inte nämnde, det vill säga klimatet. Jag förstår inte hur man kan utelämna klimatet när vi debatterar den enda sektor vars klimatpåverkan ökar i Sverige. Europeiska miljöbyrån har konstaterat att Sverige sammantaget kommer att få större utsläpp av växthusgaser framöver. Vägverket konstaterar i sin sektorsrapport från i fjol att trots att man nu köper snålare bilar har volymökningen av vägtransporter gjort att nettotillskottet är större för 2007 än vad det var för 2006.
Det här diskuterades i Klimatberedningen på de sammanträden då jag var med och säkert även på de andra. Man konstaterade att det krävs en kraftfull satsning på spårinfrastruktur om människor ska kunna förflytta sig på ett klimatvänligt sätt.
Därför undrar jag om Åsa Torstensson hade någonting av detta med sig när hon diskuterade införande av kilometerskatten på transportministermötet. Den danska regeringen håller på att förbereda sig för att man ska vara värd för FN:s klimatmöte i december nästa år. Därför har man bestämt sig för att införa en kilometerskatt i hela landet. Det har man tidigare gjort i Tyskland, Schweiz, Österrike och några länder till. Jag skulle vilja veta hur den svenska regeringens position var. Innan du åkte dit var du hos oss i trafikutskottet. Då sade du att det inte var något självändamål att man kom fram till en uppgörelse. Vad bidrog Sverige med? Satte ni käppar i hjulet för Danmarks införande av kilometerskatt eller inte?
Anf. 48 Åsa Torstensson (C)
Fru talman! Nej, Karin Svensson Smith, jag uteslöt inte vikten av miljöinvesteringar och att vi har en utmaning att minska miljöutsläppen när det gäller infrastrukturplaneringen. Men däremot är det oerhört anmärkningsvärt att Karin Svensson Smith och den uppenbarligen samlade socialistoppositionen duckar för den oro som människor i Sverige känner i dag för jobben och företagandet. Ni ser inte vikten av att vi skapar förutsättningar för bra infrastruktur i alla delar av landet. Jag hoppas verkligen att Karin Svensson Smith tar tillfället i akt och talar om vilka delar av landet som ni utesluter från de jobbefrämjande åtgärder som regeringen investerar i.
Vi hade mycket riktigt en Eurovinjettdiskussion i EU:s ministerråd i förra veckan med anledning av möjligheten att införa eller förändra det avgiftssystem som vissa länder i dag är medlemmar i. Den svenska regeringen är starkt kritisk till det förslag som ligger på bordet av den anledningen att vi inte tycker att EU ska besluta om öronmärkning av intäkter som sker i Sverige. Vi i Sverige förbehåller oss att göra egna prioriteringar över budget. Det är oerhört viktigt och avgörande.
Den andra delen som vi är starkt kritiska till av rättsliga skäl är att Eurovinjettsystemet är en skatt och ska så behandlas. Ett eventuellt beslut ska i så fall ske med enhällighet. Det är mycket tydliga subsidiaritetsinslag som vi bejakar. Jag trodde i min enfald att Miljöpartiet och Karin Svensson Smith också bejakade detta.
Anf. 49 Karin Svensson Smith (Mp)
Fru talman! Det som stod i de handlingar som vi i trafikutskottet fick var att regeringen kände oro för att lastbilar skulle bli förfördelade när man satte avgiftsnivåerna, eftersom det har sagts att de ska stå i proportion till användningen av infrastrukturen. Tunga bilar sliter mer på vägar än lätta, och både Danmark, Holland och andra länder planerar att införa detta för såväl personbilar som lastbilar och ta ut mer från lastbilar. Det var en grund till att den svenska regeringen inte satte det som ett självändamål att nå en uppgörelse.
Det är väldigt intressant att få reda på detta. I Banverkets tidning Godset, som kom i dag, är det någon som uttalar sig i likhet med vad många andra tidigare har sagt: Så länge det är billigare att köra med lastbil hela vägen än att lasta om kommer vi att få en ökad klimatpåverkan från trafiken.
Vi kan bygga hur mycket infrastruktur som helst - vi vill självfallet bygga mer på järnvägssidan och inte fördela 75 procent till väg och 25 procent till järnväg som ni gör i närtidssatsningen - men användningen av infrastruktur är ju delvis beroende av vad det kostar att använda den. Har man inte ekonomiska styrmedel som internaliserar de externa effekterna, som det heter i EU:s vitbok och som det kan komma att stå i vårt svenska riksdagsbeslut, kommer följden att bli ökade vägtransporter på andras bekostnad och ökad klimatpåverkan.
Därför är kilometeravgifter, precis som Klimatberedningens samtliga partier sade, en förutsättning för att man ska nå klimatmålen inom transportsektorn.
Anf. 50 Åsa Torstensson (C)
Fru talman! Det är oerhört intressant att Karin Svensson Smith väljer att i ett läge där svenska företag och svenska jobbare efterfrågar investeringar i Sverige för svenska jobb föra debatt om EU:s frågeställning, som inte ens är på högkant för debatt.
Deltagande i Eurovinjettsystemet är helt frivilligt. Även om Eurovinjettsystemet skulle besluta i enlighet med det som nu är föreslaget finns det inga hinder för Sverige att införa kilometerskatt, och det finns heller inga hinder om man vill avstå från att göra det. Hela Eurovinjettsystemet är frivilligt, med frivilligt medlemskap.
Inte desto mindre tror jag att det är viktigt - och detta tog jag också upp i min information till trafikutskottet - att det är en problematik med den trängselskattefaktor som man har lagt in, eftersom den i sig inte på något sätt är styrande. Det är därför som den svenska regeringen har sagt att en trängselskattefaktor bör villkoras med att man också måste åtgärda trängselsituationen, så att den inte bara blir en fiskal situation där ett land utan att vidta åtgärder för minskad trängsel kan ta in ytterligare intäkter. Trängselavgiften i sig var bara inriktad på tunga lastbilar, inte på lätta lastbilar eller på persontransporter, vilket innebär att man ändå inte skulle nå effekten minskad trängsel. Det var en viktig anledning till att Sverige och andra länder hade synpunkter på just trängselskattefaktorn.
Anf. 51 Christina Axelsson (S)
Fru talman! Sven Bergström sade tidigare att regeringar kommer och går. Man blir något paff när man i en budgetdebatt möts av ministern - det är hedrande att ministern är här - som inte ens har läst vår motion. Den är på sju sidor, och jag ska be att få överlämna den här och nu, varsågod!
Ministern påstår att vi socialdemokrater kommer att ta bort vägprojekt. I vår motion beskriver vi tvärtom att vi satsar på vägar och järnvägar. Vi satsar 820 miljarder 2010 på att bygga ut vägar Hurva-Rolsberga, Rolsberga-Fogdarp, Fogdarp-Hörby och Hörby norra-Linderöd, vilket också ligger i den här budgeten.
Vi satsar vidare på Hamnbanan i Göteborg, det är en järnvägssatsning, dubbelspår Hallsberg-Degerö med ny mötesstation och dubbelspår Skutskär-Furuvik, som jag sade i mitt anförande. Vi satsar på dubbelpår på Centrumbanan i Södertälje, mellan Södertälje Hamn och Södertälje C. Vi satsar också på etapp ett av anslutningen till kombiterminalen på Händelö.
Nu vill jag höra ministerns egna ord: Varifrån har ministern fått uppgiften att vi socialdemokrater tar bort vägprojekt?
Anf. 52 Åsa Torstensson (C)
Fru talman! Det är en oerhört bra fråga från Christina Axelsson.
Med anledning av att vi i dag befinner oss i en situation där vi har en samlad socialistopposition tycker jag att det är lämpligt att Christina Axelsson som talesman för det största partiet i socialistoppositionen, redogör för vilka projekt och vilken budget det är som gäller.
Miljöpartiet vill avslå samtliga större vägprojekt i regeringens närtidssatsning.
Jag tycker att det vore intressant att höra Christina Axelsson redogöra för vilken del av landet som vi inte ska bygga. Är det E 45, som i vår satsning får 700 nya miljoner, som inte ska erhålla finansiering? Är det E 22, som i samma krispaket blev utan utbyggnadsplaner, som fortfarande inte ska bli aktuell? Är det Norrlands inland som inte ska erhålla resurser för väginvesteringar? Det vore oerhört intressant att få höra den samlade socialistoppositionens samlade syn på väginvesteringar.
Anf. 53 Christina Axelsson (S)
Fru talman! Helt plötsligt vet jag inte om ministern ens vet vad vi diskuterar nu. Vi diskuterar budgeten 2009. För budgeten 2009 är det fortfarande Åsa Torstensson som är minister. Kom igen när vi ska börja diskutera efter 2010! Då ska vi gärna komma med ett samlat förslag. Nu har vi socialdemokrater inte gjort det, och det hade varit klädsamt om ministern hade sagt: Oj då, jag råkade ta fel. Jag hade visst inte läst er motion.
Jag tänkte också säga en annan sak under mina två minuter. Den här budgeten heter
Fler i arbete - tryggad välfärd.
Det är fina paroller. Nu vill jag ställa två frågor till ministern, förutom att jag hoppas att hon tar tillbaka det hon påstod om att vi inte vill satsa på vägar. Beräknas arbetslösheten vara högre i slutet av den här mandatperioden än den var i början? På vilket sätt bidrar 2009 års budgetproposition i vad gäller utgiftsområde 22 till att vi får minskade växthusgasutsläpp och därmed också minskade påfrestningar på miljön?
Anf. 54 Åsa Torstensson (C)
Fru talman! Jag trodde att Christina Axelsson skulle ta bollen och förklara hur den samlade socialistoppositionens vägalternativ såg ut. Men Christina Axelsson kanske väljer att inte åka utanför Stockholms tullar. Runt omkring i landet har man i dag stora förväntningar på den närtidssatsning som nu blir verklighet i samband med budgeten.
När vi nu lägger tydliga transportslagsövergripande förslag ser vi alla fyra transportslagen. Det är oerhört stort tryck på att varje transportslag ska vara mycket effektivare i morgon än i dag. Det är därför som vi tänker i transportkedjor. Det är därför vi planerar i transportkedjor. Det är därför vi lägger resurser på järnvägsinfrastruktur så att godset kan lämna väg till fördel för järnväg.
Precis det som Christina Axelsson efterlyser genomför regeringen i den här budgeten.
Anf. 55 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Jag vill också börja med att ge ett erkännande till Åsa Torstensson för att hon deltar i så många av de debatter vi har här med trafikutskottet. Det tycker jag borde mana till eftertanke. Andra ministrar kunde jobba i samma riktning.
Däremot blir jag inte lika imponerad av själva politikens innehåll. Här talas om att vara bäst när det gäller. Ja, jag tycker fortfarande att regeringen har en hel del att bevisa på den punkten.
Infrastrukturministern väljer att kalla oss "socialistoppositionen". Jag kan konstatera att det finns åtminstone ett parti i vår opposition som inte kallar sig socialister. Så länge ni kör den argumentationstekniken kommer jag att kalla er för "högerregeringen". När ni lägger av med det här socialistsnacket, som inte omfattar alla, kan jag lägga av med att kalla er för "högerregeringen". Jag tycker faktiskt att vi ska ha ett vårdat språk här i kammaren och inte sätta epitet på varandra. Jag har ingenting emot att bli kallad socialist, kan jag lägga till, men det kanske inte är så att miljöpartister uppskattar det ordvalet.
Åsa Torstensson kommer in på satsningar i framtiden. Jag hoppas att ministern även deltar på torsdag. Då kan vi diskutera. Då kan jag leda i bevis att Vänstern satsar betydligt mer än regeringen som helhet både vad gäller investeringar och vad gäller drift och underhåll, faktiskt på både vägsidan och järnvägssidan. Vi satsar mycket pengar på enskilda vägar, bärighet och så vidare.
Men fortfarande kvarstår det stora problem som ni har. Ni väljer att i dessa tider satsa mer pengar, på både kort och lång sikt, på väg än på järnväg. Vänstern säger inte att vi inte behöver lägga en krona på vägsidan. Vi säger däremot att vi måste satsa mer på drifts- och underhållssidan där än att bygga nytt. Det behövs mycket pengar på underhållssidan även när det gäller järnvägssidan, men där krävs det också mer av nyinvesteringar, tycker vi. Det behövs mer nyinvesteringar på järnvägssidan än på vägsidan.
Jag vill nu bara kort fråga för sista gången - jag hoppas att jag inte behöver ställa den frågan igen: Varför är kommunal lånefinansiering, så kallad medfinansiering, bättre och mer ekonomiskt ansvarsfullt än att staten lånar upp till egna investeringar i nationell infrastruktur?
Anf. 56 Åsa Torstensson (C)
Fru talman! Inledningsvis ska jag säga att vi satsar mer pengar på både väg och järnväg. Och en gång för alla: Vägnätet är mer omfattande än vad järnvägsinfrastrukturnätet är - därav satsar vi också mer pengar på väg. Den tidigare debatten kunde kanske också belysa det eftersom vi har väginfrastruktur i stora delar av landet där det inte finns någon järnvägsinfrastruktur.
Jag tror det är oerhört viktigt att, i det samverkansarbete som jag pläderar för och kommer att fortsätta arbeta med tillsammans med regionerna och kommunerna, vara mycket tydlig med att det är tillsammans vi gör prioriteringar. Det finns inte tillräckliga resurser för allt, men med ökad medfinansiering skapar vi bättre förutsättningar för ytterligare resurser för bra väg- och järnvägsinfrastrukturer.
Det är egentligen så att vi tar lärdom av det man under många år har gjort i Stockholm som medfinansiär av stora infrastrukturprojekt. Nu skapas förutsättningar för ytterligare 30 miljarder förutom de kommande 417 miljarderna, just i syfte att utveckla infrastrukturen i alla delar av landet. Vi fortsätter att bejaka medfinansiering, precis som det under många år har fungerat i Stockholms landsting.
Anf. 57 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Jag tycker att den borgerliga regeringen är väljarna och de boende i till exempel Värmlands, Örebro och Sörmlands län svaret skyldig. Varför ska de vara med och finansiera till exempel Citybanan medan de som bor på västkusten i den näst största staden - det är väldigt vanligt förekommande att man pendlar från Göteborg till Stockholm - inte ska vara med och medfinansiera? Men om man bor i Örebro ska man det. Var finns den logiken?
Var ska de pengar tas som man ska pytsa in i systemet i till exempel Örebro län eller motsvarande? Ska man bara ta det ur den kommunala budgeten under eget kapital och reservera en fond eller någonting för att man ska bygga Citybanan, eller är risken, eller hur man nu vill uttrycka det, uppenbar att man måste låna till de pengar som krävs för att man ska göra denna avsättning i den kommunala ekonomin? Är det verkligen väl använda pengar?
Från början skrev ni så mycket om OPS, att privata företag skulle gå in och bygga vägar, och sedan skulle vi hyra tillbaka vägarna av dem. Det säger ni väldigt lite om. Jag tror att verkligheten om två tre år förhoppningsvis kommer att visa att vi nog inte kan lita på eller hoppas på att någon annan ska finansiera vår gemensamma statliga angelägenhet, nämligen att se till att någon annan ska betala för infrastruktur - vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och kombiterminaler. På marginalen, om man vill bygga om en pendeltågsstation så att den ska se ut på ett visst sätt, kan jag ha stor förståelse för att man kan pytsa in pengar, men nu pratar vi om huvudprinciperna här.
Jag konstaterar att Sveriges Kommuner och Landsting har en ungefär likartad kritisk syn på att ni försöker vältra över kostnader på kommuner och landsting som har helt andra ansvarsområden som de ska säkerställa.
Varför är det bättre att man lånar pengar kommunalt än att vi gör det? Det handlar om att man ska kunna betala för de lån man upptar och de amorteringar man gör - precis som i vanlig ekonomi. Varför bör vi stödja ett finansiellt system om inte någon ska låna pengar? Det låter som om alla ska spara i spargris, och sedan går man och köper en järnväg för 100 miljarder när man har samlat ihop tillräckligt mycket pengar. Är det verkligen en klok politik?
Anf. 58 Åsa Torstensson (C)
Fru talman! All medfinansiering är självklart fullständigt frivillig och ska antas i de demokratiskt valda grupperingar som har ansvaret.
Staten är och kommer att vara huvudansvarig för vägar och järnvägsinfrastruktur. Jag tror inte att staten ska ta över de kommunala hamnarna, för de hamnar vi har är kommunalt finansierade eller privata, och jag utgår ifrån att Peter Pedersen inte har krav på att staten ska ta över dem.
Citybanan är ett praktexempel. Regeringen valde att göra en översyn av finansieringen av Citybanan och alternativ till Citybanans spår. Det blev en mycket tydlig reaktion i ett storregionalt område av den anledningen att den har i allra högsta grad med en pendlingssituation att göra och har betydelse för den lokala spårbundna kollektivtrafiken. Därav blev det ett mycket tydligt initiativ runt omkring i storregionen, som uppvaktade regeringen om att det var oerhört avgörande att hitta lösningar för den fördyrade situation som Citybanan efter översynen stod inför. I det sammanhanget fortsatte det med en diskussion och dialog med företrädare i storregionen. Här har vi ett underlag som vi i den kommande planeringen kommer att gå vidare med.
Anf. 59 Marie Nordén (S)
Fru talman! Som Christina Axelsson sade tidigare i debatten ska jag prata om trafiksäkerhetsfrågor, vilket tyvärr ingen annan talare tidigare har gjort. Min förhoppning är att de som kommer efter mig, Eliza eller Malin, kanske nämner någonting om trafiksäkerhetsfrågor.
Mycket har gjorts i trafiksäkerhetsarbetet sedan riksdagen antog nollvisionen i trafiken. Arbetet har skett på bred front, men trots det var tioårsjubileet inget att jubla över.
År 2007 ökade antalet dödade i trafiken, detta trots att regeringen utsåg året till trafiksäkerhetsår. Men det var något som gick flertalet obemärkt förbi, och året gav inga direkta avtryck i Trafiksäkerhets-Sverige - åtminstone inte i positiv bemärkelse.
Nu närmar sig år 2008 sitt slut. Trafiksäkerhetsmässigt ser det inte ut som om antalet dödsfall når upp till förra årets nivå. Det är naturligtvis glädjande, men dessvärre mer ett resultat av lågkonjunkturen än av politiska initiativ eller beslut.
Jag har sagt det förr men känner ändå att jag måste säga det igen: Regeringens trafiksäkerhetsarbete har kännetecknats av att man inte prioriterat trafiksäkerhetsarbete. Och varför kan jag hävda det?
Jag ska ge några exempel. Åsa Torstensson inledde sin tid som trafiksäkerhetsminister med att ge besked om att inte driva frågan om alkolås i personbilar. På så sätt blev Åsa Torstenssons tal det stora bakslaget och också en stor besvikelse på 2007 års trafiksäkerhetskonferens i Tylösand.
Jag hade hoppats att Åsa Torstensson skulle vara kvar under resten av debatten, men hon har tyvärr lämnat salen.
Regeringen har också försvårat möjligheten för trafiksäkerhetsarbete genom att inte ge rimliga förutsättningar för de statliga organen på området. Vägverket, som har huvudansvaret för trafiksäkerhetsarbetet, är under utredning - i två omgångar. Först var det utredningen inför införandet av den nya myndigheten Transportstyrelsen. Och nu är det utredningen om hur infrastrukturverkens framtid ska se ut.
Samtidigt väntar bolagisering av delar av verksamheten. Det liknar hela havet stormar på trafiksäkerhetsområdet. Möjligheten till arbetsro är obefintlig, inte minst när det gäller det viktiga trafiksäkerhetsarbetet.
Men det mest anmärkningsvärda måste ändå vara det sätt på vilket regeringen hanterar NTF, nationalsamlingen för trafiksäkerhet. När alla goda krafter behöver samlas för att minska döden på vägarna minskar Åsa Torstensson möjligheten att just samla dessa.
Under tre år tar man bort 25 miljoner av stödet till den samlande organisationen för det idéburna trafiksäkerhetsarbetet, och det utan någon som helst dialog eller möjlighet för NTF att ställa om sin verksamhet.
NTF har en unik position som en samlande trafiksäkerhetskraft för de över 70 organisationer som är medlemmar i NTF. NTF samlar, initierar, medverkar, kvalitetssäkrar och följer upp genomförandet av trafiksäkerhetsaktiviteter tillsammans med pensionärsorganisationer, motororganisationer, branschorganisationer, fackföreningar med mera.
Som exempel kan nämnas att samtliga pensionärsföreningar är medlemmar i NTF. Här finns flera tusen trafiksäkerhetsombud som engageras av NTF och som på aktivt sätt bidrar till trafiksäkerhetsarbetet, till exempel genom att inventera farliga trafikmiljöer i lokalsamhället eller delta i studiecirklar och liknande.
NTF arbetar också med att förbättra hastighetsefterlevnaden inom yrkestrafiken. Det arbetet riskerar nu att försämras, och som en direkt följd riskerar andelen tunga fordon i svåra olyckor att öka.
När NTF samarbetat med ett antal företagsledningar när det gäller mätningar, utbildningar, policyer med mera har man i samtliga fall sett hastighetsminskningar.
Man har även arbetat med att minska mopedtrimningen. Olagligt höga hastigheter är en väsentligt bidragande orsak till ökningen av olyckor. Med hjälp av NTF:s närgångna granskning och senare samarbete med mopedhandeln har man lyckats hejda trimningen, men nu finns det stor risk att den ökar igen.
Det här är bara några exempel på NTF:s viktiga och framgångsrika arbete som vi alla borde värna om. Men i stället för att använda denna kraft sätter regeringen en strypsnara på NTF:s verksamhet.
Fru talman! Det finns all anledning att vara upprörd över att regeringen inte prioriterar frivilligorganisationernas arbete och att man inte ser att det är just där man behöver förstärka insatserna, inte försvaga.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att faktorerna bakom ökad trafiksäkerhet är säkrare fordon, mötesfria landsbygdsvägar samt åtgärder i tätortsmiljö. Det stämmer, men det finns inte ett ord om folkbildning, ökad kunskap och attitydförändringsarbete och dess betydelse för färre dödade i trafiken. Jag måste säga att jag tycker att det är anmärkningsvärt.
Till skillnad från regeringen ser vi socialdemokrater frivilligorganisationerna som centrala i trafiksäkerhetsarbetet. Därför motsatte vi oss regeringens beslut att minska stödet till NTF med 25 miljoner på tre år.
Även om NTF har en särställning vet vi att även andra organisationer gör ett värdefullt arbete. Därför har vi också avsatt 100 miljoner kronor i vår budgetmotion till trafiksäkerhetsinsatser, främst riktade till barn och unga.
Vi vill stärka organisationer som har kompetens och erfarenhet inom trafiksäkerhetsområdet. De bör få ett ökat utrymme för att göra informations- och demonstrationsinsatser.
Fru talman! Alla goda krafter måste användas och samlas i trafiksäkerhetsarbetet. I anslutning till att nollvisionen i trafiken fyllde tio år genomfördes en utvärdering av just nollvisionen av två oberoende och världsledande forskare inom trafiksäkerhetsområdet. Det här var på uppdrag av Vägverket och finansierades också av Världsbanken. I utvärderingen kom det fram flera goda råd när det gäller hur vi kan gå vidare och förstärka och förbättra vårt trafiksäkerhetsarbete.
Precis som utvärderingen föreslår anser vi att det nu är dags att utvidga ansvaret för genomförandet av nollvisionen för att målen ska kunna uppnås.
I dag är Vägverket den myndighet som har det uttalade ansvaret för att arbeta med trafiksäkerhet. Men trafiksäkerhet berör många områden och arbetsfält. Sjukvården, skolan, arbetsmarknaden, folkhälsoområdet, rättsväsendet och polisen har alla en lika viktig roll att spela i trafiksäkerhetsarbetet.
Regeringen bör se till att ansvaret för trafiksäkerhetsarbetet, och uppföljningen av det, breddas. Berörda myndigheter bör få ett uttalat uppdrag att samarbeta med varandra och med intresseorganisationer för att öka möjligheterna att uppnå nollvisionens målsättning. Vägverket bör även i fortsättningen vara den myndighet som leder det strategiska arbetet med trafiksäkerhet, men det är så många andra myndigheter som måste in i detta arbete.
I utvärderingen finns många kloka förslag. Om ministern hade varit här hade jag velat uppmana henne att titta på de förslagen. Vi får ta det någon annan gång; vi får föra det vidare. Jag sade detta ett år tidigare i samma debatt: Titta på förslagen och se till att använda dem! Om vi ska lära oss av vårt arbete under de här tio åren och gå vidare och ta nästa steg måste vi nämligen ta till vara den erfarenhet och den kunskap som de har gett oss i utvärderingen.
Slutligen, fru talman! Tidigare har vi alltid varit ett enigt utskott i arbetet med nollvisionen och trafiksäkerhet. Så är det inte längre, och det känns väldigt tråkigt. Vi socialdemokrater vill utveckla, förnya och förstärka trafiksäkerhetsarbetet. Frågan är: Vad vill den moderatledda regeringen?
Anf. 60 Sven Bergström (C)
Fru talman! Det är lätt att instämma i det mesta av det som Marie Nordén sade i principiella ordalag. Jag vill med bestämdhet hävda att det finns en stor samstämmighet i den svenska riksdagen om att trafiksäkerhetsarbetet är oerhört viktigt.
Hur många gånger har vi inte konstaterat här i kammaren att vi skulle kunna reducera dödligheten på våra vägar med kanske en tredjedel om vi bara kunde få svenska folket att hålla hastighetsbegränsningarna, att köra nyktra, att använda bilbältet och att ha bra däck på sina fordon?
I det arbetet har naturligtvis Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande - Marie Nordén svävade lite på målet om vad NTF egentligen står för, men jag säger det för protokollet - en väldigt viktig roll, och de kommer att ha en väldigt viktig roll också framöver.
Vår tidigare ordförande i trafikutskottet Monica Öhman gjorde en hedervärd insats som bas för föreningen under några år. Nu är det Jan Sandberg, också tidigare ledamot i trafikutskottet, som med stort engagemang leder det här arbetet.
Sedan kan vi diskutera hur stort anslaget till NTF måste vara för att de ska kunna göra ett fullgott arbete. Den här regeringen har sagt att det kanske finns andra som jobbar med trafiksäkerhet som också kan bidra rejält till att höja trafiksäkerheten och att de också ska ges möjlighet att få del av de särskilda pengar som Vägverket har för att jobba med trafiksäkerheten.
Det kanske inte är av Gud givet att NTF måste ha alla pengar för all framtid. Det är i de avvägningarna som NTF nu får banta sin budget en del, minska personalintensiteten och så vidare.
Jag tror faktiskt att det är viktigare att NTF har folk ute i hela Sverige som jobbar aktivt med detta, jobbar med skolor, föreningar och andra folkrörelser för att få ett tryck i trafiksäkerhetsarbetet. Då är inte en eller annan miljon på central nivå det avgörande.
Anf. 61 Marie Nordén (S)
Fru talman! Sven Bergströms ingång är intressant, hur vi önskar att vi kunde ändra människors beteende. Det är precis det jag också hävdar. Där har NTF spelat en jätteviktig roll.
Det är den enda organisation vi har som sysslar till hundra procent med trafiksäkerhetsarbete. Det finns ingen annan organisation som har byggt upp den kompetensen och som har ett så tydligt uppdrag från sina medlemmar, även förväntan från regering och riksdag.
7 miljoner plockades bort nu under det första året. Ministern sade att NTF kommer att kunna söka och få en stor del av de pengarna. De har inte sett en enda krona. Ingen annan organisation heller har sett en enda krona av de 7 miljoner som drogs bort det här året.
Man bantar totalt sett 40 procent av NTF:s budget. Det tycker ministern är spännande. Det sade hon senast vi debatterade det här. Det ska bli intressant att se vilka andra som kan få ta del av de pengarna.
Som sagt, ingen annan har fått ta del av dem. Det jag tycker är mest anmärkningsvärt - förutom att jag inte tycker att myndigheter kan göra samma jobb som en frivilligorganisation med ideellt arbete och engagerade människor - är att man när man ska minska resurserna till NTF gör man det utan dialog och möjlighet till att ställa om. Man gör det från en dag till en annan i princip, vilket innebär att NTF inte kommer att ha möjlighet att hitta andra finansiärer. Man kommer inte att ha möjlighet att jobba med sina medlemsorganisationer på samma sätt.
Om man på det sättet skär i en budget i en så stor organisation och tror att det inte ska ge väldigt negativa effekter har man inte velat sätta sig in i NTF:s verksamhet. Man gör det på ett väldigt nonchalant sätt från regeringens sida, tycker jag.
Anf. 62 Sven Bergström (C)
Fru talman! Marie Nordén och jag är ense om att NTF är en väldigt viktig organisation. Möjligen skiljer det sig åt i att Marie Nordén tycker att de ska ha något slags monopol på att jobba med trafiksäkerhetsfrågor. Det tycker inte jag, inte heller alliansregeringen.
Att den neddragning som nu sker skulle ha skett alldeles utan dialog är inte riktigt sant. Jag träffade Monica Öhman för ett par år sedan redan när det här aviserades första gången. Jag har också träffat Jan Sandberg ett par gånger för att resonera om hur det ska kunna ske på bästa möjliga sätt.
Om det är så som Marie Nordén hävdar att av de särskilda pengar som Vägverket har att fördela till sådana som presenterar bra projekt för trafiksäkerhetens främjande NTF inte har fått en enda krona får Marie Nordén och jag hjälpas åt att ställa Vägverket till svars för hur de hanterar pengarna. Det har inte vi i riksdagen här och nu möjlighet att ha synpunkter på, inte jag i alla fall.
Men låt oss hjälpas åt att granska detta. Har NTF bra projekt ska de självfallet ha del av de särskilda pengar för trafiksäkerhet som Vägverket har sig tilldelat.
Fru talman! Trafiksäkerheten är ohyggligt viktig. Det har vi varit ense om i den här riksdagen. Jag utgår från att vi också är ense bortom den dagsaktuella retoriken om att allt detta är mycket viktigt.
Sverige har varit ett föregångsland på trafiksäkerhetens område. Det kan vi exportera till många fler som har ett mycket större bekymmer med detta. Det finns ett antal områden, hastighet, nykterhet, bälte och annat, som ska prioriteras. Det kan vi alla hjälpas åt med, inklusive Vägverket, NTF och många andra.
Anf. 63 Marie Nordén (S)
Fru talman! Nej, vi tycker inte att NTF är de enda som ska arbeta med de här frågorna. Just därför har vi avsatt 100 miljoner i budgetmotionen för att visa på att vi vill ha in fler organisationer. Men samtidigt vill vi se till att NTF kan arbeta under rimliga förhållanden.
Jag har pratat med Monica Öhman och Jan Sandberg om det man från regeringens sida vill kalla dialog. Det är enligt dem en monolog från departementet, där man har dikterat villkoren. NTF har vädjat om att få respit och ett långsammare tempo för att nå fram till de 25 miljonerna, om det är dit man absolut måste gå från regeringens sida. Det har hela tiden varit hugget i sten från Näringsdepartementet. Man har fullkomligt struntat i vad NTF säger. Det har varit en monolog, inte en dialog.
Jag tror att Sven Bergström och jag är överens om att folkrörelserna är viktiga i många sammanhang, även i trafiksäkerhetsarbetet. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man från regeringens sida inte kan lyssna på Folkrörelseutredningen. Där slår man fast att varje rörelse behöver organisationsbidrag och finansieras med det för att långsiktigt kunna arbeta med frågorna, sedan projektstöd vid sidan om.
Nu riskerar NTF att bli en projektorganisation som hela tiden ska leva på att söka nya pengar. Vi alla som har jobbat i organisationen vet vilken kraft det tar från att jobba med verksamheten.
Jag hade önskat att regeringen hade gått en helt annan väg här. Det finns saker vi är överens om, men det finns också saker vi inte är överens om. Alkolås i personbilar var en sådan fråga. Där ser jag att vi går åt helt skilda håll. Det handlar också framför allt om hur man hanterar folkrörelserna och deras roll i det här arbetet.
Anf. 64 Malin Löfsjögård (M)
Fru talman! I dag debatterar vi budgeten för kommunikationer, utgiftsområde 22. Infrastrukturen är verkligen i ropet just nu. Vi har dagens budgetdebatt. Vi har torsdagens debatt om den nya infrastrukturplaneringen de kommande tolv åren. Vi har också nyligen debatterat och beslutat om inrättandet av Transportstyrelsen och bolagisering av delar av Vägverket och Banverket.
Det är helt i linje med vad alliansen presenterade före valet 2006. Vi fullföljer nu de satsningar vi utlovade i valrörelsen.
En väl fungerande infrastruktur är en grundförutsättning för tillväxt och utveckling. Det är helt i linje med arbetslinjen som alliansen arbetar med. Det är något väldigt viktigt och nödvändigt om vi ska klara framtidens välfärd.
Vi står inför flera utmaningar. En handlar om eftersatta investeringar. Någonting mellan 80 och 100 miljarder saknas i tidigare infrastrukturplaner, enligt Banverket och Vägverket. Vi har eftersatt drift och underhåll. Vi har ett underhållsberg som på vägsidan nu är uppe i hisnande 30 miljarder. På järnvägssidan är det över 20 miljarder.
Den kanske främsta utmaningen är klimatutmaningen. Vi måste minska transportsektorns koldioxidutsläpp.
Fru talman! Infrastrukturen är en väldigt viktig fråga för alliansen. Det gäller att vi ser ett transportsystem, inte fyra olika transportslag. Vi måste utgå från användaren, från resenären, från företagaren som ska transportera sitt gods. Vi måste återupprätta statusen för infrastrukturen.
Vi måste se till att tillväxt och utveckling går hand i hand med miljö och klimat. Vi måste utnyttja transportsystemet bättre ur miljösynpunkt. Vi måste alltså ha en hållbar tillväxt.
Då har vi ett behov av ett transportsystem som hanterar klimatutmaningen men samtidigt bidrar till en samhällsutveckling med hållbar tillväxt som kan säkra framtidens välfärd. Vi måste få fler att åka kollektivt, och vi måste se till att alla resor och transporter kan utföras på ett så klimateffektivt sätt som möjligt.
Jag kan konstatera att oppositionen har vaknat. Socialdemokraterna har vaknat. Nu är man beredd att satsa. Det var synd att man tog sovmorgon i tolv år.
Nu hittar man nyckeln till portmonnän. Nu är man beredd att ösa ur plånboken. Men det gäller, som generaldirektören för Banverket, Minoo Akhtarzand, har sagt: Vi måste klara av att effektuera de medel vi får.
Det är många som har varit uppe i talarstolen och pratat om den här budgeten. Jag tänker beröra några delar som jag tycker är väldigt viktiga för att vi ska kunna skapa ett transportsystem som kommer att möjliggöra klimateffektiva transporter. Har vi inte en infrastruktur som fungerar - det har vi inte i dag på många håll i vårt land - har vi inte något att utgå från.
Att stå och säga att vi bara ska satsa på järnvägar när vi har vägar som inte fungerar är som att stoppa huvudet i sanden. Hur ska vi då kunna få till klimateffektiva transporter? Det gäller att se det som ett helt transportsystem och inte bara prata om ett transportslag. Alla fyra behövs - väg, järnväg, sjö- och luftfart.
I dag debatterar vi en historisk satsning. I budgeten för 2008, det vill säga förra året, förstärkte alliansen väg- och järnvägssatsningarna med 1 miljard kronor per år.
Nu satsar vi ytterligare 7,6 miljarder, alltså nästan 8 miljarder, på en närtidssatsning för 2009 och 2010. Detta innebär totalt 10 miljarder de närmaste två åren - 10 miljarder som alliansregeringen tycker är otroligt viktigt att vi satsar på den infrastruktur vi egentligen borde ha redan i dag men som vi tyvärr inte har, eftersom Socialdemokraterna tog sovmorgon i tolv år.
Vi satsar 10 miljarder för att åstadkomma förbättringar för pendlare och transportberoende företagare.
Vi satsar 10 miljarder för att tidigarelägga byggstart av prioriterade projekt och snabbare genomförande.
Vi satsar 10 miljarder för förbättringar här och nu som ska ge effekt direkt, till exempel trimningsåtgärder och bortbyggande av flaskhalsar.
Vi satsar 10 miljarder för riktade kraftsamlingar i järnvägssystemet. Vi har goda exempel från Mälardalen. Nu går vi vidare med andra regioner.
Vi satsar 10 miljarder för efterlängtade storstadsprojekt, men det är också en bred satsning för hela Sverige.
Vi satsar 10 miljarder för en mer funktionell och attraktiv kollektivtrafik för alla oss som sitter här inne men även för alla som har en funktionsnedsättning. Ska vi få fler att använda kollektivtrafiken ska den också vara tillgänglig för alla.
Vi satsar 10 miljarder för att möjliggöra mer klimateffektiva resor och transporter, vilket innebär satsningar inte bara på järnväg utan också på väg. Satsningarna behövs alltså både på väg- och järnvägssidan om vi ska klara framtidens klimatutmaning.
Karin Svensson Smith tycker om att hänvisa till siffror och rapporter. Låt mig då hänvisa till Sikas rapport om potentialen för överflyttning mellan trafikslag som Sika presenterade på en konferens förra veckan. Dessvärre såg jag ingen från oppositionen på den konferensen.
Överflyttning mellan trafikslagen är möjlig, kanske främst från väg till järnväg när det gäller godstransporter. På så sätt räknar man med en koldioxidbesparing på någonstans upp emot 20 procent. Men vad man konstaterar i den här rapporten är att det finns en potential för effektivisering inom trafikslagen, och dessa åtgärder kan vara väl så effektiva att arbeta vidare med. Det gäller ju också den samhällsekonomiska biten. Vi ska krama ut så mycket vi kan ur varje skattekrona, och målet måste ändå vara att vi ska få så klimateffektiva resor som möjligt och kunna begränsa utsläppen av koldioxid.
Men för att kunna göra detta måste vi som sagt var arbeta med alla trafikslag. Ska vi kunna utnyttja potentialen för effektivisering inom trafikslag gäller det också att vi har ett bra vägnät och inte bara ett bra järnvägsnät. En god tillgänglighet i det finmaskiga vägnätet är viktigt, dels för att stärka landsbygdens utvecklingskraft, dels för att få fler att åka kollektivt ute i vårt land.
Mycket har redan blivit sagt av andra, och för att inte förlänga debatten väljer jag att avsluta här.
Anf. 65 Karin Svensson Smith (Mp)
Fru talman! Malin Löfsjögård sade att alla fyra transportslagen behövs. Det håller jag med om, men man skulle kunna tänka sig lite andra proportioner så att klimatpåverkan blir mindre.
Därför undrar jag om Malin Löfsjögård har någon förklaring till varför vare sig Bengt-Ove Birgerssons utredning om hamnar eller utredningen om omlastningscentraler gav något som helst avtryck i infrastrukturpropositionen. Där finns förslag på hur man i god dialog med näringslivet har valt ut de noder som är viktigast för att transportera i en kombination av väg, järnväg och sjöfart. Förslagen är remissbehandlade och har stor uppslutning i Sverige, men man väljer att inte göra någonting. Därför förstår jag inte hur man kan hävda att alla fyra transportslagen behövs.
När det gäller omlastning respektive effektivisering inom varje transportslag tycker jag att båda är viktiga. Jag har tagit del av Sikas utredning som Malin Löfsjögård hänvisar till, och jag kan konstatera att det viktigaste styrmedlet för att uppnå denna effektivisering är ekonomiska styrmedel. När man i Tyskland införde kilometerskatt blev det inte så mycket omlastning till sjötransporter och järnväg som man hade trott, men det blev färre lastbilar eftersom man lärde sig att packa bättre. Det var effekten av att man något internaliserade de kostnader som lastbilstrafiken gav upphov till.
Därför undrar jag också om Malin Löfsjögård har någon förklaring till varför man inte har räknat med kilometerskatt när man har dimensionerat infrastrukturpropositionen och varför man har nonchalerat sju eniga partier i Klimatberedningen och inte återkommit med något förslag, vilket till exempel den borgerliga regeringen i Danmark har gjort.
Anf. 66 Malin Löfsjögård (M)
Fru talman! Vi kan konstatera att det finns många åtgärder som vi behöver jobba med för att få till ett hållbart transportsystem. Karin Svensson Smith väljer att börja en debatt som vi egentligen ska hålla på torsdag. Jag tänker hålla mig till den budgetdebatt vi har i dag.
När det gäller ekonomiska styrmedel kan jag fortfarande referera till Sikas rapport. Koldioxidskatten är överlägsen kilometerskatten när det gäller att begränsa koldioxidutsläppen. Så står det i Sikas rapport.
När det gäller kilometerskatten måste man också se till vad man kan få för effekter, vad man kan bespara och vad det kostar att införa systemen och övervakning. Sika konstaterar att koldioxidskatten är överlägsen när det gäller att få ned koldioxidutsläppen.
Anf. 67 Karin Svensson Smith (Mp)
Fru talman! Om Malin Löfsjögård hade läst mer än en av Sikas rapporter hade hon sett att när det gäller de olika transportslagen har vägens andel ökat på de andras bekostnad, och det beror på att det sammantaget är lägre kostnader för att köra från port till port i stället för att lasta om och till viss del använda järnväg eller sjöfart. Det måste ändras, annars kommer vi aldrig någonsin att kunna uppnå klimatmålen inom transportsektorn.
Jag vill återkomma till det här med att alla transportslagen behövs för att vi ska öka kollektivtrafikandelen. Malin Löfsjögård sade att klimatet var viktigt, och då måste det ju vara en poäng att man minskar åkandet en och en och kan överföra en del till att åka gemensamt.
Jag undrar om Malin Löfsjögård har resonerat med Svensk Kollektivtrafik om vad det är som behövs för att man ska öka kollektivtrafikandelen. De har tillsammans med andra aktörer gjort ett mycket ambitiöst program, men inte någonstans i den rapporten nämner de att man behöver bygga ut vägsystemet för att det ska bli mer kollektivtrafik.
Däremot visar de att det finns ett stort behov av investeringar i särskilda bussfiler, utvidgad kollektivtrafik på spår och en rad andra investeringar - dock inte bredare vägar. Detta nämner de inte på ett enda ställe.
Anf. 68 Malin Löfsjögård (M)
Fru talman! Jag har också kontakt med Svensk Kollektivtrafik, och jag vet att man gör ett väldigt bra arbete. Man går vidare med Koll framåt. Man ser till att samla många aktörer, just för att få till bra och klimatsmarta lösningar utifrån de system vi har i dag. Visst kräver man åtgärder inom vägområdet när det gäller busskörfält och breddning för att kunna släppa fram bussarna, men vi har också ett eftersatt underhåll och eftersatta investeringar i vårt land. Ska vi kunna få en kollektivtrafik till hela landet kommer det också att krävas investeringar.
Allting som står på att göra-listan när det gäller väginvesteringar handlar faktiskt inte bara om motorvägar som Karin Svensson Smith vill göra gällande i debatten.
Anf. 69 Christina Axelsson (S)
Fru talman! Det blir mycket att man får traggla om samma argument om och om igen, eftersom majoriteten kommer och tragglar om samma argument om och om igen.
Men jag vill ge en eloge till Malin Löfsjögård som talar så varmt om att man ska ha klimattänk och gröna fingrar när man diskuterar en budget på trafiksidan.
Det behövs faktiskt, och jag är glad att någon i majoriteten tänker på det.
Därför skulle jag vilja ställa en fråga till Malin Löfsjögård: Skulle det inte vara tacksamt att också att bejaka det som vi socialdemokrater har lagt fram om att satsa ytterligare 649 miljoner under nästa år på kollektivtrafiken? Vore det inte bra om vi kunde öka tillgängligheten så att fler kunde ta del av kollektivtrafiken just därför att det är klimatsmart att resa tillsammans? Där tror jag att Malin Löfsjögård och jag är överens.
Jag ställde två frågor till infrastrukturministern, och jag fick inget svar på dem. Jag passar på att fråga Malin Löfsjögård: Beräknas arbetslösheten i årets budget vara högre i slutet av mandatperioden än i dess början? På vilket sätt bidrar den här budgeten till målet om att minska växthusgasutsläppen?
Anf. 70 Malin Löfsjögård (M)
Fru talman! Det var trevligt att jag lyckades göra Christina Axelsson glad åtminstone för en lite stund. Vi får se om hon fortsätter att vara glad.
Vi är överens om att satsningar behöver göras på kollektivtrafiken. Men oppositionen försöker göra gällande att den föreliggande budgeten från alliansen inte skulle innebära satsningar på kollektivtrafiken. Det är precis tvärtom. Vi måste se till att ha ett infrastrukturnät i Sverige som möjliggör kollektivtrafik. Vi har satsningar i närtidssatsningen på kollektivtrafikåtgärder.
Vi måste se till vad som är statens huvudansvar. Jo, det är att vi ska ha en väl fungerande infrastruktur. Sedan är det vissa delar där ansvaret ligger regionalt och lokalt. Men det finns många åtgärder i närtidssatsningen till exempel. Vi har också den extra satsningen, som jag nämnde om, att vi från och med 2008 har höjt insatserna på väg och järnväg med 1 miljard kronor per år. Vi har också lagt till en extra miljard i stimulanspaketet på drift- och underhållsåtgärder inom främst järnvägssidan.
Det här är satsningar som kommer kollektivtrafiken till del. Man gör järnvägsförbättringar i storstadsregionerna som kommer att underlätta för till exempel pendeltågstrafiken i Stockholm och kollektivtrafiken i Göteborg. Vi gör också kraftsamlingar. Vi har haft en kraftsamling i Mälardalen tidigare och går nu vidare bland annat i Öresundsregionen. Nog finns det satsningar på kollektivtrafiken i den budget som alliansen har lagt fram.
Anf. 71 Christina Axelsson (S)
Fru talman! Ja, de satsningarna räcker inte till, anser vi socialdemokrater. Det är därför vi lägger till ytterligare 2 miljarder för att satsa mer på infrastruktur. För dem har vi alltså ett anslag på 649 för att förbättra statsbidragen till kollektivtrafiken. Där ska vi bland annat genomföra delar av det som föreslogs i den utredning som Malin Löfsjögård själv nämnde om.
Men jag fick inga svar på de två frågor som jag ställde först till ministern och nu till Malin Löfsjögård. Den här budgetpropositionen har som namn
Fler i arbete - tryggad välfärd
. Därför vill jag åter fråga angående arbetslöshetssiffrorna: Stämmer det som ni själva skriver i er budget, att arbetslösheten kommer att vara högre i slutet av mandatperioden än vad den var i dess början? På vilket sätt bidrar den här budgeten under utgiftsområde 22 till att minska växthusgasutsläppen, det som Malin Löfsjögård började med? Jag tror inte att Malin har somnat under tiden som jag ställt de här frågorna även om det kan vara skönt att sova, kanske särskilt när det är mörkt och kulet ute. Jag hoppas att Malin Löfsjögård kan orka svara på mina frågor.
Anf. 72 Malin Löfsjögård (M)
Fru talman! Jag har varken somnat eller tappat orken här borta på andra sidan.
Jag kan konstatera, som jag sade i mitt anförande, att Socialdemokraterna har vaknat till liv i opposition och är nu bäst i klassen, tycker de. Men jag säger som Nina Larsson, att det gäller att bara bäst när man har makten, inte när man har hamnat i opposition.
När det gäller fler i arbete och tryggad välfärd: Tänk vad bra att alliansen efter valet 2006 verkligen har arbetat stenhårt med att bryta utanförskapet, få fler i arbete och har sett till att vi har stabil ekonomi. Det gör att vi nu i orostider har möjligheter att göra riktade satsningar. Vi ser många varsel, och det kommer säkert många fler. Men vi har också bidragit till att någonstans kring 170 000 fler har fått arbete. Tänk om vi hade stått på Socialdemokraternas utgångsläge! Då hade inte ens de här 170 000 haft arbete. Därtill ska vi lägga alla varsel. Det här kommer Christina Axelsson inte framåt med.
På vilket sätt bidrar vi till minskade växthusgaser? Jo, genom den här omdaningen. Vi tittar inte på fyra separata trafikslag. Vi går över till ett transportsystem där vi gör investeringar för att möjliggöra mer klimateffektiva resor och transporter. Vi ser till att kunna öka kollektivtrafikandelen och få grönare transporter.
Anf. 73 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Malin Löfsjögård säger en hel del bra saker, inte minst med tanke på att hon företräder Moderata samlingspartiet. Men då är frågan om det som Malin framför här i talarstolen stämmer med den borgerliga regeringens politik. Det är där frågetecknen kommer. Det gäller att tala om vad som gäller, inte låtsas att det är det här som gäller: Vi springer 400 meter, men i själva verket är vi ute på ett maratonlopp. Vi lurar många att göra en spurt för tidigt. Det är viktigt att veta vilken distans vi diskuterar.
Då säger man: Vi vill inte peka ut något speciellt transportslag, utan det är viktigt att poängtera att vi har fyra olika transportslag och att alla måste fungera för att det ska fungera bra. Ja, vi konstaterar också att vi har fyra olika transportslag. Den stora skillnaden är dock att ni inte bara vid ett tillfälle utan vid ett flertal tillfällen och i olika sammanhang konsekvent prioriterat ett transportslag, nämligen vägtrafiken. Ni försöker komma runt och säger: Ja, men vi behöver vägar också. Ja, vi anser också att vi behöver vägar, och inte minst behöver vi underhålla våra vägar - investeringar som vi under seklernas förlopp har lagt ned i vår gemensamma infrastruktur till exempel i form av vägar. Mindre satsningar dock på nya vägar, tycker vi.
Varför låtsas ni att ni satsar lika mycket på andra saker? I budgetproposition efter budgetproposition prioriterar ni väg framför järnväg. Ni säger rakt ut att ni från samhällsekonomisk analys har kommit fram till det. I närtidssatsningen satsar ni mer på väg än på järnväg. När det gäller användandet av trängselavgifter är det enbart satsningar på väginvesteringar. Då skyller ni på att man behöver köra på vägar med buss och så vidare.
Det är väldigt lätt att säga att ni vidtar satsningar på kollektivtrafiken, men i verkligheten gör ni någonting helt annat. Framför allt gynnar ni väg på alla andra transportslags bekostnad, möjligen flyget undantaget.
Anf. 74 Malin Löfsjögård (M)
Fru talman! Jag vet inte vilken verklighet eller värld som Peter Pedersen lever i, men i den som jag lever i vet vi att det finns ett stort eftersatt underhållsberg både på vägsidan och på järnvägssidan men även på investeringssidan.
Alliansregeringen har ökat underhållet på järnvägssidan jämfört med hur vi har höjt nivån på vägsidan. När det gäller närtidssatsningen handlar det om förbättringar här och nu. Man måste kunna effektuera, det vill säga att vi måste kunna genomföra projekten. Det har visat sig att det finns ett enormt behov på vägsidan av prioriterade projekt, projekt som har blivit utlovade tidigare men som inte har blivit genomförda.
Det finns också projekt på järnvägssidan. Då gäller det att titta på var skattepengarna ger bäst nytta. Det är inte så att en satsning på vägsidan enbart behöver vara negativ, utan det finns positivt även på vägsidan, det vet vi. Man måste knyta samman hela Sverige. Vi måste få ett transportsystem som fungerar.
När det gäller de fyra olika transportslagen är jag helt övertygad om att alla fyra behövs. Var och en på sin plats, rätt trafikslag på rätt plats i rätt tid, det är så vi måste arbeta.
Då kan vi inte ha ett halvtaskigt vägnät och ett halvtaskigt järnvägsnät, utan vi måste gå in och göra satsningar på båda sidorna. På vägsidan är det ett enormt eftersatt investeringsbehov. Det finns det också på järnvägssidan. Men om du har kontakter i både vägverk och banverk vet du också hur planerna ligger till och vilka projekt som faktiskt kan genomföras här och nu.
Anf. 75 Peter Pedersen (V)
Fru talman! Vilken värld lever vi i? Jag tycker att vi ger en likartad beskrivning, nämligen att det krävs åtgärder för att vi ska få en fungerande infrastruktur. Det är framför allt inriktningen på drift och underhåll som borde vara vägledande. Det verkar vi vara överens om.
När man ska satsa nytt, vad man ska då satsa på? Vi tycker av en rad skäl att det är viktigare och mer långsiktigt klokt att satsa på mer i form av nyinvesteringar på järnvägssidan än på vägsidan.
Jag hörde Malin säga ungefär att det inte är enbart negativt att satsa på vägar. Det finns i alla fall en viss förståelse för att det finns mycket negativt med satsningar på väg. Men låt oss titta på Vänsterpartiets förslag. Vi lägger pengar på satsningar för att det ska bli en väl fungerande kollektivtrafik, till exempel för att klara av målet vi har fattat beslut om i riksdagen att de som har funktionshinder ska få tillgång till kollektivtrafiken. Det är skamligt för både den nuvarande och den gamla regeringen och alla politiker i övrigt att vi inte lever upp till ett sådant mål. Det är lätt att säga att det ska vara någonting, men sedan ger vi inte de resurser som krävs för att det ska vara möjligt. Det ska vi alla ta till oss av.
Vi stöder också busstrafiken. Vi är medvetna om att många av dem som reser kollektivt också gör det med buss. Men det frångår inte att man någon gång måste leva upp till detta. Jag tycker inte att alla transportslag är lika viktiga. Jag tycker att järnvägen är viktigare. Men Malin säger att alla transportslag behövs. Varför kommer ni alltid fram till exakt samma profilering, nämligen att satsa mer på väg än på järnväg? Vad stöder ni den ståndpunkten på? Har ni tittat i det bakomliggande materialet där det alltid räknas på ett visst sätt så att vägsatsningar gynnas och järnvägssatsningar missgynnas. Det är mer värt att bygga en väg och därmed spara någon minut. Däremot ger det inte alls samma effekt om man skulle bygga en järnväg och spara samma minut. Det är mer värt att spara tid om man kör på väg än på järnväg. Vad är det för kalkyl om det ska vara klimatsmarta transporter i framtiden?
Anf. 76 Malin Löfsjögård (M)
Fru talman! Visst är det som Peter Pedersen säger, att de samhällsekonomiska kalkylerna har behov av utveckling och uppdatering. Jag håller helt med om att man verkligen måste fundera på hur man värderar olika kostnader. Det pågår också ett arbete som departementet har initierat. Det ser jag fram emot att få. Vi måste verkligen veta vad vi gör.
Men även i Sikas rapport konstateras att om utsläppen av koldioxid ska minskas går det att räkna ut vad det kostar per ton. Det absolut dyraste vi kan göra är att bygga hastighetståg. Det absolut billigaste är att titta på åtgärder inom trafikslagen. Jag säger därmed inte att man inte ska bygga hastighetståg, men man kan också se vad man får för de pengar man satsar.
Jag tycker att det saknas något i diskussionen om miljöfrågan. Vi vet att Miljöpartiet är emot Förbifart Stockholm. Det är inte vi på högersidan och i alla fall inte tidigare Socialdemokraterna eller Vänstern.
Det finns trafiklösningar i många städer i vårt land som gör att genomfartstrafiken går rakt igenom städerna med bullerproblem och problem med partiklar och utsläpp. Därför finns stora behov och viktiga miljövinster på att se till att inte dra den tunga trafiken genom storstäderna. Vi kan ta exemplet Stockholm. När man pratar med folk från andra länder eller utifrån undrar de varför man om man ska komma från södra Sverige till Norrland måste runda Karolinska sjukhuset. Man är i princip mitt inne i city i Stockholm. Den miljöfrågan hör jag nästan aldrig någonting om från Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Det skulle vara trevligt att någon gång få en kommentar om den biten.
Anf. 77 Eliza Roszkowska Öberg (M)
Fru talman! När J. C. R. Licklider, Lawrence Roberts och deras kolleger år 1969 skissade på hur man kunde koppla ihop två maskiner, en på Kaliforniens universitet och den andra på Stanford Research Institute, också i Kalifornien, förutsåg de sannolikt inte vilken succé Internet skulle bli i framtiden.
För mig personligen är datorn, mobiltelefonen och Internet en självklar del av vardagen. Jag vet att var och en av oss någon gång har upplevt irritation när man inte har fått tillräckligt stark signal i mobiltelefonen och samtalet har brutits eller när Internet hemma plötsligt inte har fungerat. Vi använder informations- och kommunikationsteknik dagligen, och vi har blivit beroende av möjligheten att snabbt hitta den information vi behöver och att kunna kommunicera med människor i hela världen i både arbetslivet och privat.
Med samhällets beroende av Internet har också sårbarheten för samhället ökat. Cyberattacker, kreditkortsbedrägerier, spridning av virus, falska webbsidor - hoten på nätet är många. Den elektroniska kommunikationen kan också påverkas av elnätets robusthet och extremt väder, till exempel stormar.
Vi inom alliansen tycker att säkra och robusta kommunikationsnät är en förutsättning för ett fungerande informations- och kommunikationssamhälle. Säkra och robusta nät är viktiga för hållbar tillväxt, sysselsättning och företagande. Det är därför målet för IT-politiken kompletteras med krav på robusthet. Det är därför Sitic, Sveriges IT-incidentcentrum, har förstärkts med höjda anslag för att bedriva säkerhetsarbetet på nätet alla dagar i veckan dygnet runt. Och det är därför regeringen i december 2006 antog en strategi för ett säkrare Internet.
För att främja en robust elektronisk kommunikation fick Post- och telestyrelsen i torsdags den 11 december extra medel för insatser på området robust och spårbar nationell tid. Ett informationssamhälle som vårt behöver robust och spårbar nationell tid för till exempel tidsstämpling i olika IT-system, banktransaktioner och elektroniska signaturer.
Samtidigt som IT förenklar vardagen för människor och företag minskar toleransen för avbrott. Ansvaret för robusthet ligger ofta på de aktörer som tillhandahåller näten, men eftersom elektroniska kommunikationer är så viktiga för oss alla är det viktigt att staten samverkar med berörda aktörer. Tack vare insatser från PTS och från olika operatörers sida stärks krishanteringsförmågan, sårbarheten i näten byggs bort och näten blir mer robusta mot till exempel extremt väder.
Arbetet för ökad säkerhet och robusthet måste dessutom bedrivas internationellt. En deklaration om framtidens Internetekonomi som antogs vid OECD:s ministermöte i juni i år är en del av detta arbete.
Dessa frågor gäller de flesta av oss. Enligt årets rapport från World Internet Institute har 90 procent av svenskarna över 16 år tillgång till Internet och 91 procent av Internetanvändarna har tillgång till bredband. Men enligt PTS befinner sig ca 146 000 hushåll och företag i områden där trådbundet bredband inte kan erbjudas. Av dessa har 144 000 förutsättningar för trådlöst bredband. Bara ca 2 300 saknar förutsättningar för bredband.
Bredbandsutredningen, som tar upp frågan om bristande möjligheter till bredbandsuppkoppling, bereds för närvarande på Regeringskansliet.
Emellertid avsätts nu 75 miljoner kronor för bredbandsutbyggnad genom samförläggning och kanalisation, liksom skedde i budgetpropositionen för 2008, vilket innebär att det går att bygga ut bredband när man anlägger kanalisation eller bygger om annan sorts infrastruktur.
Fru talman! Låt oss inte glömma att det finns flera olika tekniska lösningar för att få tillgång till Internet. Det finns möjlighet för de operatörer som deltog i Post- och telestyrelsens frekvensauktion under våren 2008 att använda 2,6-gigahertzbandet för mobilt bredband.
Utredningen
Effektivare signaler
, som bereds just nu i Regeringskansliet, tar upp vikten av moderna regler för spektrumhantering, regler som är tydliga och framtidssäkra. Det finns möjlighet för hela Sveriges befolkning att använda trådlöst bredband. Ska vi säga nej till detta?
Också regeringens beslut att tillgängliggöra UHF-bandet för andra kommunikationstjänster än tv öppnar stora möjligheter för utveckling av mobila tjänster med mycket god geografisk täckning. Kabel är alltså inte den enda lösningen för elektronisk kommunikation.
Fru talman! Det är viktigt att tydliggöra vad Socialdemokraterna reserverar sig mot. De säger nej till det nya målet för informationssamhället för alla som slår fast att kommunikationer ska vara säkra, robusta och lättillgängliga. De säger nej till effektivt fungerande marknader som kan tillhandahålla sådana nät. De säger nej till att det ska finnas ett stort utbud av tjänster som underlättar vardagen för hushåll och företag i hela landet.
Vi måste ständigt förbättras. Om man inte utvecklas, speciellt inom ett sådant område som informations- och kommunikationsteknik, går man bakåt. Och här är det alliansen som står för framtiden. Det är alliansen som ser behov av säkra och robusta kommunikationsnät. Det är alliansen som tycker att innovation och utvecklig är viktiga. Det är alliansen som med hjälp av informations- och kommunikationsteknik vill minska den negativa påverkan på miljön. Det är alliansen som vill ha teknikneutral och långsiktigt hållbar lagstiftning. Det är alliansen, fru talman, som står för framtiden.
Av denna anledning yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservation 1.
Anf. 78 Krister Örnfjäder (S)
Fru talman! En sak kan man i alla fall konstatera när man har lyssnat på den diskussion som har varit, och det är att det som de i alliansen är bra på är att försöka överträffa varandra i positiva omdömen om sig själva: rusta upp infrastruktur, kraftsamlingar de närmaste åren, enskilt största satsningar, alliansregeringen levererar ännu en gång, bäst när det gäller, en stark investering på järnvägsinfrastruktur, en budget som satsar i hela Sverige - och så vidare.
Det är stolta ord från talarstolen. Det kan också delvis läsas in i betänkandet. Men vad står då de här orden för i verkligheten? Och hur blir det i praktiken? Det är väl ändå det som måste vara intressant och som jag tror att de flesta väljare är väldigt intresserade av.
När man anmäler sig så här sent har man fyra minuter till sitt förfogande, och de går väldigt fort. Jag ska ta två exempel.
Ni nämner inte att ni samtidigt tar bort saker när ni säger att ni ska satsa i närtid. Jag har ett jättebra exempel från norra Kalmar län, där det fanns anslaget 250 miljoner på Tjustbanan och Stångådalsbanan 2008 och 2009. De är borta. Där tillgodoser ni inga behov. Där ligger ingen allians i framkant. Där är man väldigt duktig på att se till att det inte händer någonting.
Det finns ett stycke där man pratar om Svensk Kassaservice och så bra det ska bli nu när man har gjort den här prioriteringen. Jag jobbar en hel del med regionalpolitik. Det finns stora områden, inte minst ute i skärgården, där ni håller på att stjälpa dem totalt. Ni har tagit bort den servicen, och ni ger inte dem som bor i skärgården någon som helst chans att existera - att bo som enskilda eller att verka som företagare.
Om ni själva tycker att ni är så duktiga, varför levererar ni då inte det som ni säger att ni ska göra? Det borde inte vara så svårt, tycker man.
Sedan vill jag ta upp ett påstående som jag tycker inte ska vara oemotsagt. Det sades i ett replikskifte av någon för en stund sedan, och det var lite kryptiskt. Det sades att alliansen var så duktig på att se till att folk får arbete och kommer in från utanförskapet. Man pratar om att 170 000 har kommit in och fått arbete under alliansens första två regeringsår. Men man säger inte att det var 153 000 som fick jobb bara under det sista regeringsåret som Socialdemokraterna samarbetade med Vänstern och Miljöpartiet. Att ni sedan hade turen att komma in i den konjunkturen så att det kom ytterligare 170 000 är naturligtvis en sanning.
(Applåder)
Beslut, Genomförd
Beslut: 2008-12-15
Förslagspunkter: 6, Acklamationer: 4, Voteringar: 2
Protokoll med beslut
- 2008-12-15Protokoll 2008/09:49
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Mål för politiken för informationssamhället
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner det som regeringen föreslår om ett mål för politiken för informationssamhället och om upphörande av målet för politikområdet IT, elektronisk kommunikation och post (avsnitt 9.4 i propositionen).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:1 utgiftsområde 22 punkt 15.- Reservation 1 (s)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 1 91 0 38 m 72 0 0 25 c 24 0 0 5 fp 16 0 0 12 kd 17 0 0 7 v 0 0 18 4 mp 0 14 0 5 Totalt 130 105 18 96 Anslagsfrågor inom utgiftsområde 22 Kommunikationer
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen
a) bemyndigar regeringen att under 2009 för ramanslaget 1:12 Trafikavtal ge Rikstrafiken befogenheter att ingå ekonomiska förpliktelser i samband med tjänstekoncessioner, avtal om trafiktjänst baserat på allmän trafikplikt, samverkansavtal och upphandling av transportpolitiskt motiverad trafik som inklusive tidigare åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 4 000 000 000 kr under 2010-2022 (avsnitt 4.3.3 i propositionen),
b) godkänner att regeringen för 2009 får besluta om en låneram i Riksgäldskontoret om högst 3 200 000 000 kr för Vägverket för E 6 Svinesundsförbindelsen, prioriterade projekt m.m. (avsnitt 5.3.2 i propositionen),
c) bemyndigar regeringen att under 2009 för ramanslaget 1:2 Väghållning och statsbidrag ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 27 700 000 000 kr efter 2009 (avsnitt 5.3.2 i propositionen),
d) godkänner att regeringen för 2009 får besluta om en låneram i Riksgäldskontoret om högst 3 600 000 000 kr för Banverket för investeringar i eldriftsanläggningar och prioriterade järnvägsprojekt m.m. (avsnitt 6.3.2 i propositionen),
e) bemyndigar regeringen att under 2009 för ramanslaget 1:4 Banverket: Banhållning och sektorsuppgifter ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 40 000 000 000 kr efter 2009 (avsnitt 6.3.2 i propositionen),
f) godkänner att regeringen för 2009 får besluta om en låneram i Riksgäldskontoret om högst 17 600 000 000 kr till Botniabanan AB för fortsatt utbyggnad av Botniabanan (avsnitt 6.3.2 i propositionen),
g) bemyndigar regeringen att under 2009 för Botniabanan ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 25 000 000 000 kr efter 2009 (avsnitt 6.3.2 i propositionen),
h) bemyndigar regeringen att under 2009 för ramanslaget 2:2 Ersättning för särskilda tjänster till funktionshindrade ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 240 000 000 kr under 2010-2013 (avsnitt 9.9.2 i propositionen),
i) bemyndigar regeringen att under 2009 för ramanslaget 2:3 Grundläggande betaltjänster ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 120 000 000 kr under 2010-2012 (avsnitt 9.9.3 i propositionen) och
j) anvisar för budgetåret 2009 anslagen under utgiftsområde 22 Kommunikationer i enlighet med utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:1 utgiftsområde 22 punkterna 1-7 och 16-18 samt avslår motionerna 2008/09:Fi270 yrkandena 84, 85 och 88, 2008/09:T503 yrkandena 1 i denna del, 2 och 6, 2008/09:T509 yrkandena 1 och 4-8 samt 2008/09:T544.Statens järnvägar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner Statens järnvägars ekonomiska mål och finansieringsmodell samt bemyndigar regeringen att för 2009 ge Statens järnvägar finansiella befogenheter i enlighet med vad regeringen förordar (avsnitt 6.3.4 i propositionen).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:1 utgiftsområde 22 punkt 8.Sjöfartsverket
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen
a) godkänner de ekonomiska målen för Sjöfartsverket och föreslagen prisrestriktion och bemyndigar regeringen att besluta om utdelning och skattemotsvarighet för Sjöfartsverket i enlighet med vad regeringen förordar (avsnitt 7.3.1 i propositionen),
b) bemyndigar regeringen att för 2009 ge Sjöfartsverket finansiella befogenheter i enlighet med vad regeringen förordar (avsnitt 7.3.2 i propositionen) och
c) godkänner förslaget till investeringsplan för Sjöfartsverket för 2009-2011 (avsnitt 7.3.3 i propositionen).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:1 utgiftsområde 22 punkterna 9-11.Luftfartsverket
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen
a) godkänner de ekonomiska målen för Luftfartsverket och föreslagen prisrestriktion och bemyndigar regeringen att besluta om utdelning och skattemotsvarighet för Luftfartsverket i enlighet med vad regeringen förordar (avsnitt 8.3.1 i propositionen),
b) bemyndigar regeringen att för 2009 ge Luftfartsverket finansiella befogenheter i enlighet med vad regeringen förordar (avsnitt 8.3.1 i propositionen) och
c) godkänner förslaget till investeringsplan för Luftfartsverket för 2009-2011 (avsnitt 8.3.1 i propositionen).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:1 utgiftsområde 22 punkterna 12-14.Investeringar i närtid
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Fi270 yrkandena 86 och 87, 2008/09:T503 yrkande 1 i denna del och 2008/09:T509 yrkandena 2 och 3.- Reservation 2 (s)
- Reservation 3 (mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (s) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 92 0 38 m 71 0 0 26 c 23 0 0 6 fp 16 0 0 12 kd 17 0 0 7 v 0 0 18 4 mp 0 0 14 5 Totalt 127 92 32 98
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.