Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård

Anf. 149 Lars Lindblad (M)

Herr talman! Det grundläggande syftet med miljöpolitik är att ställa om konsumtions- och produktionsmönster i en för samhället gynnsammare riktning. För att vara framgångsrik måste miljöpolitiken ha fördelningseffekter, i bemärkelsen att konsumtion och produktion måste förändras. Miljöpolitikens kostnader och intäkter kan dock fördelas över befolkningen, företag och regioner på ett sätt som kan stå i konflikt med andra politiska mål. Om man vill kombinera ett mål om jämn inkomstfördelning med miljöpolitiska ambitioner, att Sverige ska vara ett föregångsland, ställer detta avsevärda krav på kompenserande åtgärder för låginkomstgrupper. Skatteväxling i klimatpolitiken - höjd koldioxidskatt, lägre moms - är ett exempel på en miljöpolitisk åtgärd som drabbar låginkomsttagare hårdare än höginkomsttagare, räknat i procent av inkomsten. Vill man dessutom kombinera regionalpolitiska mål som regional balans med miljöpolitiska ambitioner ställer detta avsevärda krav på regionalpolitiken. Glesbygdsborna belastas i allmänhet hårdare än tätortsbor av miljöpolitikens kostnader. Varje miljöpolitiskt beslut har konsekvenser för hushåll, företag och miljön. För att kunna hushålla med våra miljöresurser och finansiella resurser på bästa sätt är det av stor vikt att konsekvensbeskrivningar används som beslutsstöd. Sådana konsekvensbeskrivningar måste göras innan definitiva beslut fattas. Nästan så här, inte riktigt men nästan, skulle jag ha kunnat inleda en debatt. Men det är inte mina egna ord. Det är citerat från den statliga Långtidsutredningen, som publicerade sin första bilaga den 29 januari i år Fördelningseffekter av miljöpolitik . En av de ansvariga för rapporten är den nuvarande socialdemokratiske riksdagsledamoten och professorn Sören Wibe. Jag kan verkligen rekommendera kammarens ledamöter och andra miljöintresserade att läsa rapporten. Den slår fast att vi i dag inte vet särskilt mycket om hur miljöpolitikens intäkter och kostnader fördelas, och den gör ett försök att sammanställa en del av de nyare studier som finns. En slutsats är att miljöpolitikens kostnader oftare fördelas regressivt än progressivt, det vill säga att åtgärderna drabbar låginkomsttagare hårdare än höginkomsttagare. Men intäkterna av miljöpolitiken, det vill säga en bättre miljökvalitet, gynnar båda grupperna. Jag tror nog att vi alla blir bekymrade när vi hör detta. Behovet av att utforma en smartare miljöpolitik borde efterfrågas, en miljöpolitik som inte får denna typ av snedvridande fördelningseffekter. Några svar har faktiskt rapporten på vad man kan göra. Förvånande för många tror jag är att man nämner gratis utdelning av utsläppsrätter. Att EU valde detta system framför en auktionering inom ramen för det nya systemet för handel med utsläppsrätter för koldioxid har i den svenska debatten blivit kraftigt ifrågasatt. Den svenska regeringen drev auktioneringen till exempel i förhandlingarna i Bryssel. Ett annat exempel som Långtidsutredningen nämner är nedsättningsregler inom energibeskattningen. Den fråga som reses av Långtidsutredningen är: Hur väl stämmer den svenska miljöpolitiken med den av Sverige ratificerade Riodeklarationen? Jag kanske upplevs som något tjatig av mina kolleger, men nästan varje gång jag har deltagit i miljödebatten i denna kammare har jag efterlyst en tydligare koppling till Rio. Hållbar miljöutveckling måste gå hand i hand med ekonomisk och social utveckling. Som jag uppfattar Wibe & Co. är den svenska miljöpolitiken inte särskilt socialt hållbar. Slutsatsen är att låginkomsttagare och människor i glesbygden drabbas hårdare än höginkomsttagare och stadsbor av miljöpolitiken. Jag efterlyser en mera kostnadseffektiv och som sagt smartare miljöpolitik. Dessutom instämmer jag i utredningens krav på tydligare konsekvensanalyser av de förslag som läggs fram för riksdagen. Alltför ofta har vi ingen aning om hur nya miljöförslag slår mot människorna utanför Riksdagshuset. Herr talman! Den uppmärksamme upptäcker ganska snabbt, om man öppnar det nu aktuella betänkandet, att vi moderater inte har någon reservation. Det beror på att våra förslag till budgetramar förlorade i kammarens beslut om ramarna. Däremot har vi ett särskilt yttrande som beskriver vårt budgetalternativ. Vår idé är att skapa mer ekonomiskt utrymme för enskilda. Därför tvingas vi att hushålla mer med medborgarnas skattepengar än något annat parti i kammaren. Och det syns i detta betänkande. Jag är rätt övertygad om att de besparingar som vi gjort här inte får särskilt stora negativa konsekvenser ute i verkligheten. Jag ska ta ett exempel. Vi har en lägre nivå på kontot Åtgärder för biologisk mångfald. Detta konto används huvudsakligen till markinköp för naturvårdsändamål, medan medel för skötsel av marken är väsentligt mindre. Därmed upprepas misstaget från 1980-talet då tillräckliga medel för att sköta naturvårdsmark inte anslogs. Vi är kritiska till omfattningen av de statliga markköpen, som med ett annat begrepp skulle kunna kallas för marksocialisering. Vi är också kritiska till omfattningen av de stora markavsättningar som nu görs där ägandet inte övergår till staten. Avsättningarnas påverkan på till exempel virkesförsörjningen bör analyseras närmare. Det finns tydliga spår av att virkesbalansen är rubbad. Vi förbrukar mer skog än vad vi kan avverka. En miljon hektar undantagen skogsmark spelar en stor roll i detta sammanhang. Vi föreslår också att en miljöfond inrättas i slutet av mandatperioden. Denna ska tillföras 1 miljard kronor och vara öppen för donationer. Medlen från fonden ska bland annat användas för att bekosta skötseln av naturvården. På det sättet vill vi höja kvaliteten på den mark som redan är avsatt. Herr talman! Jag ber att få hänvisa till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Anf. 150 Sverker Thorén (Fp)

Herr talman! "Miljöarbetet har tappat fart. Vi är inne i ett slags vänteläge, där tempo och färdriktning känns osäkra. - - - Statsminister Göran Persson har i regeringsförklaringarna åren 2001 och 2002 deklarerat att Sverige ska gå i spetsen för en hållbar utveckling - - -. I årets regeringsförklaring var budskapet något nedtonat. - - - Miljörörelsen är kritisk till den politiska styrningen. Det saknas politiskt mod att genomföra smärtsamma men nödvändiga beslut, det saknas en miljörevision som liksom riksrevisionen kontrollerar att myndigheterna uppfyller sina plikter vad gäller miljömålen. Regeringen brister i tydlighet och långsiktighet vilket gör det svårt för hushåll och industri att veta vad som verkligen gäller för framtiden och våga satsa på miljövänligare alternativ. - - - Svenskt Näringsliv tycker att den ekonomiska aspekten av hållbar utveckling ... får för lite uppmärksamhet och att industrin bjuds in för sent i förhandlingar inför viktiga miljöbeslut." Herr talman! Det är inte ett pressmeddelande från Folkpartiet liberalerna eller något av mina tidigare anföranden jag citerar här i inledningen. Det är ordagranna citat från tidskriften Från Riksdag & Departement nr 37 som kom den 1 december i år. I en tiosidig artikel granskas läget i dag för arbetet med hållbar utveckling, och den sammanfattande inledningen kröns av rubriken "Miljöarbetet trampar vatten". På punkt efter punkt bekräftar tunga aktörers inlägg det akuta behovet av den hållbarhetskommission som Folkpartiet har föreslagit. Hållbar utveckling måste bli mer än ord! Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med nya strategier. Vi kan inte längre använda gamla tiders organisation, regelverk och styrmedel för att hantera och stimulera den utveckling som krävs. Folkpartiet liberalerna har därför föreslagit att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras, för att se till att inte samhället motverkar goda initiativ från individer och företag. Vi vill att en expertkommission tillkallas för att analysera de grundläggande frågorna om hur hindren för en hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikterna mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på ett bättre sätt än i dag. För att miljöpolitiken ska vara genomförbar måste den ha folklig uppslutning, finna och åtgärda systemfel och diskutera i mycket långsiktiga perspektiv. Det är för att åstadkomma detta som Folkpartiet driver frågan om en hållbarhetskommission. Under det år som har gått sedan vi först presenterade förslaget har vi gång på gång fått bekräftat att detta är vad som behövs. Vi har kommit till vägs ände. För att bryta den pågående negativa trenden räcker det inte med att lappa och laga i nuvarande system. Havsmiljökommissionen sade det, Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat sade samma sak i sitt betänkande, och det är också vad vi får höra vid besök på myndigheter, företag och hos enskilda människor. Vårt förslag om en hållbarhetskommission stöds även av Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Det är dags att sluta trampa vatten och i stället finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling för att kunna gå vidare. Herr talman! I lördags morse avseglade en fruktad, rostig oljetanker återigen från Lettland med samma rutt som tankern Prestige, som förra året bröts sönder vid Spaniens kust. I torsdags svarade statsministern på min direkta fråga att han inte kunde utlova kraftfullt arbete för att Sverige ska få Europeiska sjösäkerhetsbyrån förlagd i Sverige vid Östersjön - ett av världens mest hotade hav. Detta sade han trots stöd från såväl näring som fack och statliga myndigheter. Den 12 november kunde man i Ny Teknik läsa att Räddningsverket föreslår en bantning av skyddet mot oljebälten som är på väg mot stränderna. Antalet oljeskyddsförråd, med utrustning och personal som kan oljebekämpning, ska minskas! Folkpartiet liberalerna har i riksdagen lagt fram förslag efter förslag för att möta det växande hotet mot Östersjön. På havets botten utanför Galiciens kust ligger fortfarande oljeskorven Prestige och läcker ut det sista av sin last. Här i Östersjön närmar sig ännu en vinter med oljelaster i undermåliga fartyg. Personal på Räddningsverket tvekar inte en sekund om risken för olyckor. Vi säger inte "om" längre, vi säger "när", säger Margaretha Ericsson i den artikel jag nyss hänvisade till. Herr talman! Förra gången jag stod i denna talarstol hade jag ett brev i min hand. "7 st 50 000-tonnare passerar varje dag Ölands södra udde, det vill säga 350 000 ton per dygn" skrev Ölands turistförening, 200 företagare i samverkan, i ett brev daterat den 4 mars. Adressaten var Miljödepartementet. "En oljekatastrof skulle slå sönder stora delar av Ölands största näring", fortsatte ÖTF och krävde "besked av regeringen om vad som görs i ärendet". "Vi kräver handling och inte enbart innehållslösa ord" avslutade man. I det svar som nu levererats sju månader senare får turistföreningen veta att det är många departement och verk som berörs, att det trettioåriga arbetet inom Helsingforskonventionen fortsätter och att en total kapacitet på 5 000 ton per utsläppstillfälle finns. Dessutom får man förstås också veta att ett "inriktningsdokument" för det framtida arbetet med oljeskyddet har tagits fram. Man uppmanas vidare att ta kontakt med de många olika departement och verk som berörs för vidare information. Den häpnadsväckande politiska passiviteten på havsmiljöområdet måste nu brytas och arbetet intensifieras i riksdag, EU-parlament och FN. Många av de förslag som Folkpartiet har lagt fram återfinns i Havsmiljökommissionens förslag. Flera andra partier här i kammaren har tillsammans med Folkpartiet tryckt på om en mer aktiv politik. När får de 200 företagarna i Ölands turistförening ett mer hoppingivande svar? När sjösätts de mest akuta delarna i en marin strategi? När får vi höra statsministern och övriga ministrar med verklig kraft markera mot rysk oljeexport i undermåligt tonnage och i EU agera för att använda de påtryckningsmöjligheter som faktiskt finns? Vi har under året sett människor gå man ur huse och protestera mot nedläggningar av sjukhus. När den icke existerande beredskapen att möta en oljekatastrof i Östersjön står klar för människor längs östkusten kan vi få se samma sak. Herr talman! En rejäl förändring av dagens politik krävs på område efter område. Folkpartiet liberalerna har visat detta på områden som skola, vård, integration och rättsväsende. Jag har här velat belysa att förändring krävs även på miljöområdet och vad som skulle ske om Folkpartiet fick genomföra sin politik dels genom vårt förslag om en hållbarhetskommission som rör helheten, dels genom ett akut viktigt område - havsmiljöpolitiken.

Jan Andersson (C)

Anf. 152 Jan Andersson (C)

Herr talman! Vi debatterar nu ett område som har stor vikt både på kort och på lång sikt. På kort sikt handlar det om vilken livsmiljö vi som lever i dag ska ha att tillgå. På lång sikt handlar det om i vilket skick vi vill lämna över jordklotet till våra barn och barnbarn och kommande generationer. På några viktiga punkter skiljer sig Centerpartiets politik från majoritetens. Framför allt kan man säga att linjen är att vi sätter betydligt större tilltro till det civila samhällets förmåga och vilja att bidra till miljö- och naturvården. Det syns till exempel i anslaget för ideella organisationer verksamma på detta område. Det syns alldeles extra tydligt i det största anslaget för det här utgiftsområdet, nämligen det anslag som behandlar bevarandet av den biologiska mångfalden. Om jag går tillbaka till inledningen, handlar det när det gäller den biologiska mångfalden om vilket klot vi ska lämna över. Då är frågan: Hur ska vi uppnå detta, att lämna över ett klot där vi har kvar de arter som vi övertog? Centerpartiet har en idé om hur vi ska uppnå det här. När man läser regeringens och majoritetens idé om hur detta ska uppnås står det närmast skrivet i sten att det ska uppnås genom att man förstatligar mark. Jag tycker att det är ytterligt viktigt att vi är tydliga om att det finns ett samhällsansvar för att bevara de skyddsvärda områdena. Jag anser dock att det kan göras på ett mycket bra sätt genom att vi tecknar civilrättsliga avtal mellan samhället, staten, och den enskilde ägaren - ett avtal som gör att den enskilde ägaren får betalt för att producera naturvärden och därmed inte behöver bry sig om att få ut värdet till exempel via att hugga ned skog. Jag hade för några veckor sedan ett samtal med en kvinna någonstans i Norrland som var berörd av ett framtida reservat. Jag vet inte riktigt varifrån hon ringde eller vem hon var. Hon var så rädd för detta att hon inte vågade tala om vare sig varifrån hon kom eller vad hon hette. Med Centerpartiets modell hade vi inte behövt ha den här rädslan ute bland folk. Jag tycker att man ska sätta den stora satsningen i pengar för inköp av mark i samband med det som Sven Gunnar var inne på, där man minskar rådgivningsinsatserna till det reguljära skogsbruket. Jag kan bara konstatera att Socialdemokraternas betalning till Miljöpartiet för statsministerposten svider, såväl för skogsvårdsorganisationen som för enskilda skogsägare. Jag går över till ett annat viktigt område, nämligen sanering av förorenad mark. Jag tycker att majoriteten tar till för lite pengar. Man kommer inte att kunna uppnå de mål vi har ställt upp för att sanera förorenad mark. Vi fyller på med ytterligare 120 miljoner för att man ska kunna nå målet. Avslutningsvis vill jag återgå till klotet som helhet. Vi har i vår idé om budget lagt en grundplåt till en miljöfond för kostnadseffektiva investeringar, som kanske kan röra sig om andra sidan Östersjön. Vi har också tittat på klotet mer som helhet och sagt att vi vill avsätta miljöbistånd motsvarande 200 miljoner för detta år. Det gör att man i länder som inte klarar att fixa en hållbar utveckling på egen hand kan få stöd från oss. Centerpartiet har en större tilltro till underifrånperspektiv och det civila samhällets bidrag i miljö- och naturvården.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 151 Sven Gunnar Persson (Kd)

Herr talman! Jag vill tacka Sverker Thorén för hans mycket kunniga och engagerade inlägg. Jag delar i allt väsentligt de åsikter som han framförde i inlägget. Jag vill också inledningsvis yrka bifall till samtliga reservationer som finns bifogade till detta betänkande. Det är nämligen bara en, och den kommer från Kristdemokraterna. När det gäller budgetens anslag hänvisar jag till det särskilda yttrande som finns bifogat betänkandet. I reservationen pekar vi på nödvändigheten av att den miljörelaterade forskningen också ska ha långsiktiga villkor med rejäla basanslag. Jag anser att det är ett problem att en så stor andel av universitetens miljöforskning i dag måste finansieras av externa medel som söks mer projektvis från exempelvis Naturvårdsverket, Formas och Vetenskapsrådet. Det är bra forskning - det görs mycket bra - men de långsiktiga, grundläggande forskningsanslagen behövs också. Det är nämligen fel att betrakta miljömålen och forskning och utveckling av arbetet för att tillämpa och implementera dem som projekt. De bör omfattas av fortgående och långsiktig forskning. Herr talman! Frågan om miljöforskningens långsiktiga finansiering får vi säkert anledning att återkomma till i samband med att forskningspropositionen kommer. Så skulle säkert Alf Eriksson ha sagt om han hade replikerat på min reservation. Utskottsmajoriteten skriver vackert i denna del om att man delar Kristdemokraternas uppfattning om att även långsiktig forskning kan få en stabil finansiering. Dock vill man inte kosta på sig någon tydlig signal till regeringen i dess arbete med forskningspropositionen i förberedelserna med den, vilket jag djupt beklagar. Herr talman! Det finns ofta en samstämmighet mellan riksdagens partier om vikten av att nå miljökvalitetsmålen även om det kan det skilja i nyanser när det gäller vilka mål som betonas vid olika tider och de vägar som anses mest framkomliga för att nå målen. Trots att det finns en gemensam grundsyn om vadan och varthän är det oppositionens skyldighet att peka på områden där regeringen och riksdagsmajoriteten enligt vår bedömning gör felaktiga prioriteringar eller uppvisar bristande förmåga. Också på miljöområdet är förbättringspotentialen avsevärd om man ser till vad de ansvariga partierna presterar. Miljömålsrådet lämnar en årlig rapport med uppföljning av hur det går med uppfyllelsen av de miljökvalitetsmål som riksdagen har beslutat om. Även om det finns flera ljusglimtar är det totalt sett stora utmaningar som ligger framför oss. Årets redovisning visar att alla miljökvalitetsmål och vissa delmål bedöms bli svåra att nå, som det står i utskottsbetänkandet, även om ytterligare åtgärder vidtas. För flertalet delmål är bedömningen att delmålen går att nå förutsatt att beslut om nya åtgärder eller förändrade styrmedel fattas. Svårast att nå inom respektive tidsram är målen Begränsad klimatpåverkan, Giftfri miljö, Ingen övergödning och Levande skogar. Herr talman! I Kristdemokraternas budgetalternativ har vi koncentrerat oss på att skapa möjligheter till förbättringar på flera av de områden där målen sägs vara svåra att nå. Framför allt gäller det klimatfrågan och åtgärder för att sanera områden som är förorenade av olika miljögifter. Den intresserade läsaren kastar sig naturligtvis över utskottets betänkande där ett samlat grepp på miljöpolitiken ska tas för att få svar på frågan: Vad vill Socialdemokraterna med stödpartier på de områden som särskilt pekats ut av Miljömålsrådet som angelägna att göra satsningar på och där mer behöver göras? Snabbt bläddrar man då till s. 18 i betänkandet och läser: "Utskottet konstaterar att för att nå det långsiktiga svenska klimatmålet till 2050 behövs ett omfattande och långsiktigt omställningsarbete med ytterligare insatser och internationell samverkan". Jaha, då letar vi vidare efter något som kan tyda på att man menar allvar och går till rutan med utskottets förslag och finner att "utskottet inte har någon erinran mot inriktningen av regeringens politik och avstyrker därmed motionsyrkanden om att anslå medel på nya anslag". Går man då till anslaget för stöd till klimatinvesteringar, som ju borde ha en central betydelse för att vidta de kraftfulla åtgärder som Miljömålsrådet efterlyser, blir man klart konfunderad. Det är en minskning med 60 miljoner kronor för 2004 och minus 300 miljoner kronor för de kommande två åren. Anslaget tas bort, förs inte upp. Det är bara att konstatera att Socialdemokraternas politik inte hänger ihop med högtidstalens utfästelser. Hur Miljöpartiet och Vänsterpartiet dessutom kan stå bakom denna politik är för mig en gåta. På samma sätt förhåller det sig, herr talman, när det gäller miljömålet Giftfri miljö. Här läser vi på s. 20 i betänkandet: "Utskottet instämmer i att om miljökvalitetsmålet skall kunna nås måste antalet åtgärder som genomförs öka i såväl statlig som privat regi." I vårpropositionen gjordes en rejäl minskning av anslaget till sanering och återställande av förorenade områden. I det nu aktuella budgetbetänkandet kvarstår denna besparing. Inte heller på detta för framtiden så viktiga område hänger Socialdemokraternas politik ihop. Levande skogar är ett annat miljökvalitetsmål som behöver särskilda insatser. Här står det i betänkandet på s. 23: "Rådgivning till och kunskapsuppbyggnad hos skogsägarna är ett viktigt medel för att påverka måluppfyllelsen." Så sent som i tisdags var Skogsstyrelsens generaldirektör på besök i utskottet. Han berättade att skogsvårdsorganisationen ska ta bort ca 50 tjänster det kommande året och att det framgångsrika rådgivningsprojektet Grönare skog inte kan förlängas på grund av bristande resurser - någonting som också regeringens utredare Per Wramner har beklagat i sin utredning. Herr talman! Inte heller på detta område stämmer Socialdemokraternas praktiska politik med de höga målsättningar som man bekänner sig till. Kristdemokraternas miljöpolitik grundar sig på förvaltarskapsprincipen. Var och en av oss har ett ansvar att förvalta jordens resurser på ett ekologiskt riktigt sätt. Vi är alla beroende av en god miljö för att få tillgång till frisk luft, rent vatten och hälsosamma livsmedel. Med dessa utgångspunkter vill vi, herr talman, fortsätta att vara pådrivande i miljöpolitiken. När det gäller vårt budgetförslag för 2004 innebär det bland annat att vi föreslår ökade anslag till sanering av förorenade områden, klimatinvesteringar samt skogsmarkskalkning.

Gunnar Goude (Mp)

Anf. 153 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Jag ska försöka ge Miljöpartiets syn på det här betänkandet. Jag blev lite förskräckt när jag hörde Moderaternas företrädare i miljöfrågorna. Han ägnade huvuddelen av tiden åt att tala om vad man inte ville göra och sedan lite grann om vilka skadeeffekter miljöarbetet kan ha på andra områden. I övrigt kan jag hålla med om mycket av det som har sagts från Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna när det gäller behovet. Man önskar mer resurser. Jag kan säga att det önskar vi också. Jag tror att de andra som står bakom propositionen, Vänstern och regeringen, också önskar det. Det är alltså en proposition som läggs i ett läge som är ekonomiskt kärvt. Det bör man ha i minnet. Utrymmet för nya reformer var i år inte särskilt stort. Jag vill gärna se det här i skenet av den deklaration från regeringen som har gjorts tidigare, att vi strävar mot ett ekologiskt, långsiktigt hållbart samhälle. I själva verket handlar det om en sorts skuldsedel, där man har utlovat och utlovar - så även i betänkandet - att betala tillbaka den miljöskuld som vi har till nästa generation. Vi ska alltså inom en generation åstadkomma en förbättrad miljö så att vi kan lämna över vårt samhälle till den nya generationen utan miljöskulder. Det är i varje fall en förhoppning, och den preciseras också i de miljömål som vi har. Ingen har uttryckt sin glädje över att vi har miljömålen, så det kan jag göra. Det är en väldig fördel att vi i propositionen och betänkandet så tydligt har gått igenom de olika områden där miljöarbete krävs. Det finns 15 olika områden med utsatta delmål. Delmålen har dessutom ett tidsperspektiv, 2010. Det är alltså ett kortare perspektiv. Det är bra preciseringar av vad vi vill nå. Och det medför den stora fördelen att vi, när vi står här och talar om detta i dag, hela tiden kan relatera det pågående arbetet till målen. Som flera har konstaterat är det inte glädjande på alla punkter. Vi ligger efter till exempel när det gäller biologisk mångfald och frågan om hanteringen av skog. Vi måste öka takten. Men då vet vi det och försöker öka takten. Det är bra. En ekologiskt långsiktigt hållbar utveckling handlar om att behålla ekologiska system. Det handlar om den biologiska mångfald som finns inom en ekologi - en ekologi är de arter som finns inom ett visst naturområde och deras samspel sinsemellan - och om de kemisk-fysiska betingelserna. Nedsmutsningen av det här området är alltså också en skada som inte kan accepteras om det ska vara långsiktigt hållbart. Jag tänker inte gå in på alla de miljökvalitetsmål och delmål som vi har utan i stället gå direkt på budgeten och säga något kort om den, eftersom det är den som det handlar om. Vi ser att den är uppdelad i tre viktiga delar - det gäller alltså satsningen på arbetet nu. Det är de tre viktiga delar som behöver fungera parallellt för att det här ska gå att genomföra. Först gäller det naturligtvis att veta vad det är man ska göra. Hur ser läget ut? Man måste få beskrivningar av olika biotoper, naturtyper, havet, luften och så vidare. Det är en forskningsuppgift. Man klarar inte det här utan att ha bra forskning, både kortsiktig och långsiktig. Vi behöver också ha myndigheter som samordnar och organiserar det miljöarbete som finns ute i kommuner, landsting, länsstyrelser och inte minst hos allmänheten. Alla människor måste delta i arbetet för en bättre miljö. Och vi behöver, förutom detta, naturligtvis ett bra regelverk och lagverk och kontrollsystem, som ser till att man följer de regler och lagar som finns. I den här delen av budgeten satsas det 297 miljoner på forskning, på Formas, det särskilda miljöforskningsrådet. Det är alldeles utmärkt. Det är ett nytt råd som redan har visat ordentlig handlingskraft när det gäller att ta itu med forskningen på det här området, även den långsiktiga forskningen. Det handlar om den samordnande uppgiften, som Naturvårdsverket har, som hela tiden har ökat i omfattning. Det var inte länge sedan vi hade kretsloppspropositionen här. Vi vet att Naturvårdsverket fick i uppgift att organisera avfallshanteringen i landet, samordna den och komma med förslag om en långsiktig hantering av avfallet. Vi har en rad myndigheter och institutioner som direkt fokuserar på nedsmutsningen och kontrollen av den. Det är Kemikalieinspektionen, Strålskyddsinstitutet, Statens kärnkraftinspektion och så vidare. Var och en disponerar anslag i storleken 100 miljoner kronor. De är väl etablerade och har hög standard också internationellt sett. Vi tycker naturligtvis från Miljöpartiets sida att det inte finns mycket i den här budgeten att ropa hurra över när det gäller ekonomiska storsatsningar, men det finns en del i den. Jag ska återkomma lite mer till det när vi kommer till utgiftsområde 23. Jag vill bara nämna till exempel att miljöorganisationerna i budgeten får en förstärkning av sina anslag på 5 miljoner. Det ser vi som ett bra anslag och som en tydlig markering från riksdagens sida om att vi uppskattar det arbete som görs. Det gäller informationen som miljöorganisationerna ger till allmänheten men naturligtvis också det arbete som de lägger ned som remissinstanser i fråga om de förslag som kommer från regeringshåll. De har en viktig uppgift att fylla och är också ett naturligt kontaktorgan när det gäller den allmänhet som arbetar entusiastiskt med de här frågorna. Jag skulle kunna avsluta med att titta på summan i den här budgeten. 3,7 miljarder, står det. Jag hade inte tänkt titta särskilt på den. Men när Sven Gunnar klagade över resursbristen och sade att han inte hittade åtgärderna och satsningarna och sådant tänkte jag att det finns skäl att titta på den. Och visst ser satsningen väldigt liten ut totalt - 3,7 miljarder. Det är bara att tänka på försvarskostnaderna. De är tio gånger större. Till och med försvaret sätter miljöhotet framför hotet av ett krig. Miljöhotet är det största hotet, enligt försvarets bedömning. Vi kanske skulle kunna ta till oss det här i riksdagen. Då kan vi konstatera en sak. Om man satsar en tiondel, på detta fantastiska problem som vi har, av vad man satsar på försvaret är det någonting som långsiktigt inte är alldeles förståndigt när det gäller att arbeta för ett ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle. Vi har varit med vid framtagandet av den här propositionen och står bakom regeringens förslag. Därmed tackar jag för ordet.

Gunnar Goude (Mp)

Anf. 155 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Vinklarna ska jag inte bedöma. Skillnaden mellan Miljöpartiet och Moderaterna kan väl vara att ni letar efter vinklarna medan vi går rakt fram när det gäller miljöpolitiken. De andra frågorna var listigt formulerade på det sättet att det var en blandning av frågor som man kan svara ja respektive nej på. Då måste jag försöka svara på dem. Vi har enträget under många år försvarat de här frågorna, som du nu kommer med. När det gäller låginkomst- och höginkomsttagare ska vi inte gå igenom det, för det är inte det som den här budgeten handlar om. Det brutna taket är ett bra exempel på en omfördelning som vi vill ha både när det gäller socialförsäkringssystemet och andra bitar. Självfallet stöder vi låginkomsttagargrupperna och arbetslösa. Man kan titta i budgeten i stort och i det partiprogram som vi har. När det gäller de sociala skevheterna som finns i vårt samhälle är det sida upp och sida ned med förslag till åtgärder för att man ska komma till rätta med den växande klyfta som finns i vårt samhälle mellan rika och fattiga. Det är fullständigt oacceptabelt och Miljöpartiet går i täten för att bryta detta. Det får vara ett sammanfattande svar på de där frågorna.

Anf. 156 Lars Lindblad (M)

Herr talman! Jag trodde att jag gjorde det väldigt enkelt för Gunnar Goude genom att ställa ledande frågor som alla skulle kunna besvaras med ja. Jag trodde att Miljöpartiet värnade låginkomsttagare, tyckte att det skulle vara möjligt att bo kvar i glesbygden och att det var dåligt att ha en miljöpolitik som gynnar höginkomsttagare men som drabbar låginkomsttagare. Jag trodde att Gunnar Goude tyckte att det var dåligt att vi inte vet hur miljöpolitikens intäkter och kostnader fördelas i samhället. Vi har aldrig genomfört några sådana studier. Jag trodde att han skulle hålla med om att vi skulle hitta möjligheter att utforma miljöpolitiken så att de negativa fördelningseffekterna minskas. Jag trodde att vi skulle kunna vara överens om detta, men det är vi onekligen inte. Ja, förvisso, jag talar ganska mycket om miljöskatter men också en del om det som vi beslutar i olika sammanhang. Det är klart att miljöskatterna huvudsakligen hanteras av skatteutskottet. Men som riksdagsledamot har man ett kollektivt ansvar för hela kakan. Jag tycker att det här är frågor som vi borde ställa oss oftare. Vad är effekterna av det vi beslutar? Det var egentligen den enda poängen jag hade med mitt anförande. Där kan man nämna skatteväxlingen som Miljöpartiet är delansvarigt för och som har lett till att höginkomsttagare klarar sig bättre undan medan låginkomsttagare och glesbygdsbor är de som drabbas allra hårdast. Det är viktigt att man ser hela det här perspektivet för att kunna klara av miljöpolitiken. Den måste gå hand i hand med ekonomisk och inte minst social utveckling. Jag hade förväntat mig att jag skulle få ett enkelt ja-svar från Gunnar Goude. Men det var tydligen mer komplicerat än så.

Gunnar Goude (Mp)

Anf. 157 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Vad svarar man på frågan om vi tycker att det skulle vara bra med miljöpolitik som gynnar höginkomsttagare? Det är klart att vi inte tycker det. Vi har aldrig haft en tanke på att föreslå eller medverka till en sådan politik. Skatteväxlingen innebär vissa nackdelar. Det ska erkännas. Men det är inte för låginkomsttagare utan för dem som har villa med oljeeldning. De förlorar på skatteväxlingen. Låginkomsttagare tjänar på den. Det är ingen debatt som vi ska föra här. Att i allmänna termer, utan att ge ett enda konkret exempel på en fråga som du tyckte var intressant att diskutera, påstå sådana här saker anser jag vara någon sorts debatteknik. Jag vet inte hur man ska deklarera det. Vi är alltså inte för att ha en miljöpolitik som på något sätt skulle missgynna höginkomsttagare, låginkomsttagare eller någon annan grupp. Vi har en miljöpolitik som ska gagna ett långsiktigt ekologiskt hållbart samhälle. Det är det som vi arbetar med på den här delen. Vi har naturligtvis viktiga insatser att göra inom socialpolitiken, arbetspolitiken, arbetstidsförkortningsfrågan, sjukförsäkringssystemet och så vidare. Men vi kan inte ta upp den debatten här.

Anf. 158 Alf Eriksson (S)

Herr talman! Målet för den svenska miljöpolitiken ligger fast. Vi ska inom en generation, som vi hört tidigare, kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Det har den här riksdagen fastställt, och det är inte alls längesedan, Sverker Thorén. Det är en modern miljöpolitik. Vi har en miljöpolitisk strategi som också väcker en del internationell uppmärksamhet. Många uppskattar våra ambitiösa strävanden att i många fall gå före vår omvärld. Internationellt förtroende som vi på så sätt skapar behövs för att vi ska nå framgång, inte minst för oss själva när det gäller gränsöverskridande miljöproblem. Att vi har strukturen på plats innebär inte att vi kan slå oss till ro. Vi är en bra bit på väg på omställningen till ett hållbart samhälle, men det är i början som det är enklast. Det blir svårare längre fram. Då handlar det inte längre om några stora punktutsläpp som ska täppas igen. Det handlar om innehållet i våra produkter, att effektivisera energisystem och om resursanvändning. På en del områden handlar det om att ändra livsstil. Det handlar inte bara om uppoffringar. När vi moderniserar får vi många förbättringar på köpet. Exempelvis leder förändringar ofta till en bättre arbetsmiljö som vi så väl behöver för att få ned den alltför höga sjukfrånvaron. Vi utvecklar också teknik som kan bli en stor exportframgång för oss. Det handlar både om kunnande och om tekniska lösningar. Många länder, inte minst EU:s kandidatländer, har ett stort utvecklingsbehov för att uppfylla det medlemsavtal som de har undertecknat. Jag hoppas att de svenska företagen är på bettet och visar sitt kunnande. Det ger oss både inkomster till Sverige och en bättre miljö. Herr talman! Miljömålsrådet lämnar årligen en rapport om läget för att nå våra 15 miljökvalitetsmål och deras delmål. Det är den andra rapporten som nu har kommit. Årets uppföljning visar att det med ytterligare åtgärder är fullt möjligt att nå 11 av de 15 uppsatta målen. I förslaget till budget för nästa år förstärks miljöbudgeten med ytterligare 400 miljoner och uppgår till nästan 3,8 miljarder. Ytterligare förstärkningar föreslås för 2005 och 2006. Rådet bedömer att det är svårt att nå målen på fyra områden. Tre av dem, begränsad klimatpåverkan, giftfri miljö och ingen övergödning, är sådana där vi mer eller mindre är beroende av internationella överenskommelser. Vi äger alltså inte hela frågan själva. Hoten mot dessa mål ser jag främst i den högerkantring som sker i Europa och framför allt inom EU. EU har länge varit den faktor i världen som har stått för den mest progressiva miljöpolitiken, men det finns tendenser till att värnandet om miljön halkar ned på dagordningen. Hanteringen av kemikaliepolitiken är ett tecken på detta. Här har ni på den borgerliga sidan också en uppgift, om ni i internationella sammanhang vill vara pådrivande, som en del av er vill framstå som här i kammaren. Genom att föra en liknande argumentation i era partigrupper i bland annat Europaparlamentet skulle ni kunna påverka miljöpolitiken i en positiv inriktning. Vi gör det, men för tillfället har vi en majoritet till höger emot oss, både i parlamentet och när det gäller ett flertal av medlemsstaterna. Det framgick också, Sverker Thorén, av Från Riksdag & Departements näst senaste nummer. Jag går över till reservationer och särskilda yttranden. Det finns bara en reservation till betänkandet. Anledningen till det har vi redan hört. Det finns fem särskilda yttranden. Kristdemokraternas reservation handlar om forskningsanslagen. Den forskning vi har att besluta om på detta utgiftsområde gäller Naturvårdsverkets arbete, och majoriteten har ingen annan uppfattning än vad motionärerna har. Universiteten omfattas inte av detta anslag. Vi närmar oss tidpunkten för forskningspropositionen, som Sven-Gunnar mycket riktigt förutsåg. Vi får förhoppningsvis anledning att ta upp frågan inom den här mandatperioden. Moderaterna poängterar i sitt yttrande att anslaget till det miljöpolitiska området i stort sett har fördubblats sedan förra valet. Jag kan inte tolka påpekandet på annat sätt än att ni tycker att anslaget är för stort. Jag är stolt över den utvecklingen. Vi i majoriteten menar allvar när vi ställer upp mål. Det gäller också i miljöpolitiken. För att vi ska uppnå de miljökvalitetsmål som vi i stor enighet har fastställt i riksdagen behövs det ökade resurser, och det tänker vi fortsätta med. I ert yttrande framgår också att det avsätts för lite medel till skötsel av den skyddade marken. I nästa andetag vill ni dock ta bort närmare ½ miljard från anslaget till biologisk mångfald. Det är från detta anslag skötselpengarna tas. Jag ser det som ganska ologiskt att dels kräva mer åtgärder, dels dra bort 500 miljoner i anslagspengar. Det går inte heller att koppla detta till den låt oss kalla det välgörenhetsfond för miljön som ni vill skapa. Denna vill ni få till stånd i slutet av mandatperioden, och den kan alltså inte bidra till något av de närmaste årens skötsel av naturvården. Det är på detta område, biologisk mångfald, som den stora förstärkningen sker i budgeten. Närmare 500 miljoner ytterligare avsätts för att skydda den biologiska mångfalden. Medlen används, förutom till skötsel av skyddad mark, till kalkningsverksamhet och markinköp. Förstärkningen görs därför att Miljömålsrådet pekar på att det blir svårt att nå miljökvalitetsmålet levande skogar. Vi har inte skyddat mer än ca 80 000 av de i målsättningen uppsatta 320 000 hektaren produktiv skogsmark som ska skyddas till 2010. Däremot är vi redan i dag långt över målet när det gäller de frivilliga avsättningarna. Också de skulle vara klara 2010, men där har vi alltså nästan dubbla avsättningen redan i dag. Då blir min fråga till Lars Lindblad: Ställer Moderaterna inte längre upp på miljökvalitetsmålet levande skogar? Sedan kan jag säga att de partier som varit mest högljudda i debatten här i dag är de som har minst pengar till miljöpolitiken. Det enda undantaget är Centern, och jag tycker inte att Jan var speciellt högljudd heller. Det är en väldigt spretig opposition på miljöområdet. När det gäller inköp av mark för naturreservat vill Folkpartiet öka anslagen medan ni andra tre vill minska dem. För att sanera och återställa förorenade områden vill Moderaterna minska anslagen. Kristdemokraterna och Centerpartiet vill öka dem. När det gäller stöden till klimatinvesteringar vill Kristdemokraterna öka dem. Moderaterna och Folkpartiet vill minska dem. Det ger inte bilden av något borgerligt alternativ på miljöområdet när ni är så oense på så väsentliga områden. Avslutningsvis vill jag tacka Vänstern och Miljöpartiet för ett gott samarbete. Vi har återigen visat att vi har ett samlat grepp över hela miljöområdet och avser att ta de beslut som behövs för att uppnå våra miljökvalitetsmål. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Anf. 158 Alf Eriksson (S)

Anf. 159 Sverker Thorén (Fp)

Fru talman! Jag har hört de retoriska svängningar som Socialdemokraterna har börjar ägna sig åt på slutet för att det går trögt. Orsaken till att det går trögt i miljöarbetet är alltså något slags högervridning i Europa. Sedan valde kanske Alf Eriksson ett sällsynt dåligt exempel för att stödja retoriken. När det gäller kemikaliepolitiken vet Alf Eriksson mycket väl att det är i Tyskland som fackföreningarna och industrin i skön förening med den socialdemokratiskt ledda regeringen har sprattlat emot och kämpat hårt. Även engelsmännen, som ju har socialdemokrater i ledningen, har svarat för starkt motstånd. Jag har i tidigare debatter nämnt de investeringar som har gjorts med hjälp av anslaget till klimatinvesteringar i exempelvis Lindesberg och Karlshamn. I deras energiverk har man reducerat koldioxidutsläppen med 80-90 % i sina fjärrvärmeanläggningar. Hur ser Alf Eriksson på den uppenbara brist som det innebär att anslaget för klimatinvesteringar minskas för 2004 och helt tas bort 2005-2006?

Anf. 160 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Klimatinvesteringsprogrammet ersätter ju de gamla lokala investeringsprogrammen. Om man tittar bakåt på hur det har varit har de varit väldigt lyckosamma. Jag misstänkte att denna fråga skulle komma upp, så jag roade mig med att titta på utfallet av de lokala investeringsprogrammen. Det visade sig att vi har minskat koldioxidutsläppen - om nu utfallet blir det som är beräknat - med 3 % sedan 1990. Vi kommer att minska monoxidutsläppen med 8 % jämfört med 2001 och svaveldioxiden med ytterligare 3,3 %. Så visst har de här programmen varit lyckade. Nu kopplar vi över dem och ser hur utfallet blir av det som nu är sagt. Hur det blir i slutändan för åren framöver, som det i dag inte finns några pengar avsatta till, får vi väl överväga när vi kommer längre fram. Jag skulle vilja fråga Sven Gunnar: Är du överens med dina borgerliga kolleger om den här satsningen? Jag vill minnas att vi fått rätt mycket kritik från dina kolleger, som inte tycker att dessa satsningar är bra.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 161 Sven Gunnar Persson (Kd)

Fru talman! Om Alf Eriksson tar ansvar för den socialdemokratiska majoriteten ska jag försöka försvara den kristdemokratiska politiken såsom den framförs i de motioner och förslag vi har. Det här anslaget är kanske det enda inom detta utgiftsområde som nollats för 2005 och 2006. Kanske finns det ytterligare något. Motivet för det är sällsynt - jag vill knappt använda ordet - korkat. Det sägs nämligen i budgetpropositionen att då arbetet med klimatinvesteringsprogrammen nyligen påbörjats föreslås inga anslag för 2005 och 2006. Tycker Alf Eriksson att det är en bra motivering för att inte ha några anslag 2005 och 2006? För att anslagen ska ha funnits tillräckligt länge undrar jag var gränsen i så fall går. Ska de ha funnits i 20 år, 10 år eller 15 år för att få fortsätta att finnas? Om anslagen är nya behövs ju mer än någonsin en kontinuitet för att man ska kunna se hur de fungerar. För ett tag sedan fanns 773 ansökningar på sammanlagt 2,8 miljarder kronor. Det handlar om åtgärder som - på de ställen jag besökt och gett exempel på - ger mycket tydliga och bra effekter, vilket Alf Eriksson också nämnde. Beträffande budgeten för 2004 tycker jag inte att det stämmer överens vare sig när det gäller klimatfrågan, giftfri miljö, eller levande skogar. Talet om det gröna folkhemmet saknar trovärdighet på dessa punkter.

Anf. 162 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Det är inte bara Kristdemokraterna som har begränsade resurser. Vi anslår faktiskt mer pengar på miljöområdet än vad Kristdemokraterna kan göra. Men inte heller vi har obegränsade resurser och därför räcker de inte till alla angelägna frågor som vi skulle vilja ta upp. Motiveringen är naturligtvis att vi ska vinna erfarenhet från den nya inriktning som klimatinvesteringsprogrammet innebär. Det är ju nytt, och vi vill vinna erfarenhet av det innan vi tar vidare ställning i ett kärvt budgetklimat. Vi hoppas att budgetklimatet blir bättre framöver så att vi kan ta upp frågan till ny prövning.

Anf. 163 Sverker Thorén (Fp)

Fru talman! Jag vill först säga några ord om högerkantring. Det var en partikollega till Alf Eriksson som tog upp det i debatten i tidningarna, ingen annan. Man kan kontra med att de ministrar som den senaste tiden representerat Sverige i miljöfrågor inte alltid varit odelat positiva till EU-samarbetet. Det kan också ha påverkat det hela. Jag kan lugna Alf Eriksson med att säga att miljötalesmännen för den liberala gruppen, som är den tredje största, träffas regelbundet för att förankra och driva en aktiv miljöpolitik. Så över till min fråga som gäller det som sades om att gå före vår omvärld. Varför går vi i så fall inte före vad gäller Östersjön och oljehotet? Vad ska jag ta med mig till de 200 campingvärdarna på Öland i fråga om den minimala sanerings- och räddningskapaciteten? Nu ska den tydligen dessutom minska. Kan Alf Eriksson lugna mig på den punkten och åtminstone säga att det är fråga om ett felslut? Vad gäller samordningen hänvisas man till en mängd olika departement. Förekommer samordning i denna mycket viktiga fråga?

Anf. 164 Alf Eriksson (S)

Fru talman! När det gäller beredskapen mot oljeutsläpp är det inte en fråga som vi hanterar i vårt utskott. Jag vill minnas att budgeteringen för de medlen ligger på försvarsutskottet. För övrigt fanns i Sverker Thoréns anförande en hel radda insinuationer om att vi inte klarar vare sig det ena eller det andra. Grundproblematiken handlar ju om att få en sjöfart genom Östersjön som är så beskaffad att det inte inträffar olyckor. Här gäller internationella överenskommelser; här gäller FN-organet IMO:s konvention, havsrättskonventionen. Havsrättskonventionen ger länderna rätt att trafikera genom de ekonomiska zonerna. Vi kan alltså inte ensidigt sätta stopp för den typen av trafik. Vi kan inte heller ensidigt sätta villkor för hur den sjöfarten ska fungera. Vi har inriktat det stora arbetet på att genom Helcom och EU försöka få ändringar till stånd i villkoren för sjöfarten genom Östersjön så att den blir säker. Alla vet att det stora problemet är Rysslands oljetransporter. EU har nu i IMO fått igenom att fartyg med enkelskrov inte får användas från 2005. Vi hoppas att så fort det över huvud taget är möjligt få bättre ordning på detta så att vi slipper oroa oss för den typen av sjöfartsolyckor.

Anf. 165 Sverker Thorén (Fp)

Fru talman! Jag ska tolka detta välvilligt och positivt - jag är positiv till min natur. Jag håller med Alf Eriksson om att det är i EU som mycket av detta arbete måste bedrivas. Alf Eriksson behöver ligga på hårt för att påverka dem som han har i EU, både statsråd och andra. Det är viktigt att man följer det kommissionsförslag som just nu finns för behandling om påföljd för oljebrott, i stället för de svagare skrivningar som andra medlemsstater förordar. Det vore tacksamt att få ett ytterligare förtydligande på den punkten. Jag är bedrövad över att jag inte får någon försäkran om saneringskapaciteten. Vi har alla en skyldighet att påverka, även om ärendet inte ligger inom vårt område. Kapaciteten är minimal vad gäller sanering, och den ska dras ned ytterligare. Det hade varit klädsamt att få en viljeyttring i frågan eftersom miljö hör ihop med den.

Anf. 166 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Det är positivt att vi kan arbeta gemensamt för att få förbättringar till stånd när det gäller sjöfarten i Östersjön. Vi måste använda alla kanaler vi har för att påverka regelsystemet i en gynnsam riktning. Det jag känner till om saneringsfrågorna, det som ligger under försvarsutskottet, är att man håller på att omorganisera verksamheten. Att det skulle vara fråga om en neddragning i kapaciteten är inget som nått mina öron i alla fall. Det jag vet är att man ska organisera om, men jag känner inte till i detalj hur det ska ske. Jag förutsätter dock att vi ska ha en god beredskap för oljeolyckor också i framtiden.

Anf. 167 Lars Lindblad (M)

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka Sven Gunnar Persson för att han stal den poäng som jag hade tänkt använda, nämligen den om kemikaliepolitiken. Förvisso har vi noterat en högervridning inom Labour till New Labour och inom den tyska socialdemokratin, men att kalla dem som är ansvariga för detta för högervridna tycker jag är att gå lite för långt. Alf Eriksson angrep mig och vårt budgetalternativ ganska hårt. Han ifrågasatte om vi kunde anse att vårt budgetförslag var förenligt med miljömålet Levande skogar eftersom vi sparar 495 miljoner kronor på kontot Biologisk mångfald. Han påminde mig om att skötsel av naturvårdsområden inryms i dessa pengar. Låt mig göra detta helt klart: Vi vill stoppa socialiseringen av de svenska skogarna. Vi tror att privata ägare bättre än staten kan sköta skogar. Det är nämligen precis så de naturvärden uppstått som staten nu vill bevara. Det är det privata ägandet som lett till att alla dessa naturvärden finns. Sedan kan staten tillsammans med privata ägare göra nytta genom att bevara dem framöver, men låt oss aldrig glömma grunden för detta. Det är nämligen staten som inte sköter sina åtaganden. Av Västra Götalands 315 naturreservat har endast 88 skötselplaner. Det är på detta som vi måste ha fokus. Det har vi också uttryckt i reservation 11 i nästa betänkande som vi ska debattera i dag. Alf Eriksson ansåg att vår besparing inte var förenlig med målet Levande skogar. Låt mig då påminna honom om det som han föreslog förra året. Det var ungefär på samma nivå som det som vi föreslår i år. Dessutom vill vi inrätta en särskild fond på 1 miljard kronor. Returfrågan till Alf Eriksson är då given: Anser Alf Eriksson att statsbudgeten i fjol stod i strid mot miljömålet Levande skogar?

Anf. 168 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Bakgrunden till frågan om Moderaterna står bakom miljökvalitetsmålet Levande skogar är att när Miljömålsberedningen i slutet av 90-talet förberedde miljömålspropositionen fanns det ett förslag om att vi skulle skydda ytterligare 800 000 hektar mark, hälften frivilligt och hälften genom avtal och naturreservat. Det var ett enigt betänkande. Och jag kan misstänka att bakgrunden till att det var enigt var att svensk industri under den här perioden var ganska plågad av ryktena om köpbojkott från framför allt Europa av svenska skogsindustriprodukter på grund av att vi inte skötte vårt skydd. När vi sedan ökade kvalitetsmålet till att omfatta ytterligare 100 000 hektar ville ni inte vara med längre. Men dessa 100 000 hektar, Lars Lindblad, var inte statligt skyddad mark, utan det var frivilligt avsatt mark. I dag kan vi konstatera att den frivilligt avsatta marken är långt över målet för 2010. Då är det kanske det som är problemet. Jag skulle inte tro att hotet när det gäller att vi inte sköter våra internationella åtaganden i fråga om att skydda skog skulle ha försvunnit på några år om det visar sig att vi inte fullföljer det som vi har sagt tidigare. Det var bakgrunden till frågan. Jag vill därför få bekräftat om ni ställer er bakom den analys som jag har gjort och om ni står fast vid att vi ska skydda den mark som vi har åtagit oss att skydda.

Anf. 169 Lars Lindblad (M)

Fru talman! Nej, vi har inte accepterat den höjningen. Vi tycker att det är mycket orimligt att man först tillsammans med näringen kommer överens om en nivå för hur mycket som ska skyddas och sedan genast höjer nivån ännu mer. Det är något som leder till den konfrontation som vi ser där ute. Vi är ett antal personer som har varit ute och träffat enskilda markägare. Det är vuxna människor som gråter, bönar och ber om att få behålla sin mark och att den inte ska socialiseras. Marken är något som de har arbetat för hela livet, kanske i generationer tillbaka, men som nu ganska hårt och bryskt tas om hand av olika länsstyrelser ute i länen. Jag finner ändå att Alf Eriksson har en övertro på staten som aktör i detta sammanhang. Men verkligheten talar för någonting annat. Frågan är vad vi ska göra åt den eländiga situationen till exempel i Västra Götaland som jag nämnde, där staten har upprättat endast 88 skötselplaner för 315 naturreservat. Hur tänker riksdagsmajoriteten hantera detta? Den andra sidan av myntet som nu dyker upp som ett brev på posten är: Hur ska ni klara produktionsmålet i skogspolitiken när virkesbalansen nu är ur balans?