Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

Anf. 1 Mikael Damberg (S)

Herr talman! I dag debatterar vi utbildningsutskottets betänkande UbU1 om statsbudgetens utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning. Betänkandet omfattar allt från förskola till forskning, men utbildningsutskottet har bestämt sig för att dela upp den här debatten i två block där vi inleder med diskussionen om forskning och högre utbildning. Det är detta som mitt anförande kommer att fokusera på. Eftersom riksdagsmajoriteten i första steget av budgetprocessen har gett budgetpolitiken en helt annan inriktning än den vi socialdemokrater önskar avstår vi från att reservera oss i denna del. Vi vidhåller vår uppfattning och anser att anslagen inom utgiftsområde 16 borde ha utformats i enlighet med vad som framgår av Socialdemokraternas budgetmotion Sverige tjänar på rättvisa . Med detta sagt, herr talman, känns det helt rätt och riktigt att riksdagen debatterar forskning och högre utbildning just denna vecka - Nobelveckan. Denna vecka varje år riktas hela världens blickar och intresse mot Stockholm och mot Sverige. Världens främsta vetenskapsmän och forskare hedras och hyllas för sina upptäckter och framsteg. Nobelveckan är också en stor bildningsvecka. Det är en tid då många fler människor än vanligt tar del av de senaste forskningsrönen och funderar över framtiden. Många skolelever i Sverige följer Nobelfirandet med nyfikenhet. Förhoppningsvis föds en och annan forskardröm dessa dagar. Jag hade möjligheten och äran att lyssna till fredspristagaren och förre vicepresidenten Al Gore och mr Pachauri i Andrakammarsalen här i riksdagen för bara en liten stund sedan. Det var en ganska stor upplevelse. De visar med väldigt stor tydlighet att mänskligheten står inför en stor men också en spännande utmaning, att minska utsläppen av växthusgaser och förhindra den globala uppvärmningen. Inte minst Al Gore visar med sitt personliga engagemang för miljöfrågorna att det faktiskt går att använda det senaste av forskning, teknik och kunskap för att väcka människor, väcka företag och beslutsfattare och skapa ett globalt tryck för förändring. Det känns hoppingivande inför framtiden. Herr talman! Jag vill faktiskt inleda mitt anförande med att återge vad Al Gores president Bill Clinton sade i ett tal om högre utbildning inför millennieskiftet för nästan tio år sedan: "I know that there is something fundamentally different about the role of education now than at any time in our history. Throughout our history, education has given individuals more opportunity. Now, we're in a stage where education can either be the fault line dividing our country or the bridge by which we all walk into the 21st century." Han fortsätter med att reflektera över globaliseringens betydelse för utbildningssystemet: "The fundamental problem is that in a global economy, we're all competing with everybody else, everywhere else - we have to raise the skill levels of our people. Education has to become more democratic, more widely available and more advanced than ever before. It must." Herr talman! Jag delar Bill Clintons analys och framtidsvision på det här området. En framtidsinriktad svensk kunskapspolitik måste inriktas på att lyfta utbildningsnivån i hela samhället. Annars är risken stor att några lämnas efter, att inte alla får plats på bron in i framtiden. Då växer klyftorna och utanförskapet. Vår generations politiska vägval och prioriteringar kommer därför att få stor betydelse för Sveriges framtid. Vi socialdemokrater är tydliga. Vi vill att Sverige ska vara en ledande kunskaps- och forskningsnation. Vi är övertygade om att de människor och de nationer som är bäst förberedda på att möta den allt snabbare globaliseringen kommer att klara sig bättre i framtiden. Utbildning, utbildning, utbildning och forskning har en central betydelse för jobben och välfärden. Men utbildning är också viktig för varje människa och för demokratins framtid. Kunskap och bildning gör att människor växer och blir starkare. Alla människors rätt till kunskap och utveckling är därför utgångspunkt för socialdemokratisk utbildningspolitik. Kunskapssamhället måste stå öppet för alla. Herr talman! Socialdemokraternas budget innehåller kraftfulla satsningar på högre utbildning och forskning. Totalt investerar vi nästan 3 miljarder kronor mer än regeringen på högre utbildning och forskning de kommande åren. Det handlar om 400 miljoner kronor mer till grundforskningen varje år. Det handlar om fler utbildningsplatser där vi särskilt pekar ut olika bristutbildningar. Det handlar om riktade pengar för att arbeta med breddad rekrytering och pedagogiskt utvecklingsarbete. Det handlar om att slå vakt om den forskning som drabbades av regeringens nedläggning av Arbetslivsinstitutet. Därutöver föreslår vi ökade forskningsanslag inom företagspolitiken och ett investerings- och forskningsprogram inom energipolitiken. Det är alltså totalt nästan 3 miljarder kronor mer än i regeringens budget. Vi är övertygade om att detta behövs. Om Sverige ska lyckas och om vi även fortsättningsvis ska vara en ledande kunskaps- och forskningsnation krävs det nämligen stora insatser av både det offentliga och näringslivet. Men vad gör då regeringen? Herr talman! Lars Leijonborg talade inför valet om stora satsningar men gör nu efter valet väldigt lite. Se bara på betänkandet som vi diskuterar i dag! Först drar man in 200 miljoner kronor från högskolorna. Sedan ger man tillbaka 240 miljoner kronor i så kallade kvalitetspengar. Man tar med den ena handen och ger med den andra. Eller man kan säga som ordföranden för Sveriges förenade studentkårer har sagt om regeringens påstådda kvalitetssatsningar: tricksande med anslag. När det gäller forskningen utropade Lars Leijonborg för en tid sedan att den här regeringen gjort den största satsning som en regering någonsin gjort på forskning. Sedan visade statistik från SCB att anslagen till forskning de facto minskar. Nu säger Lars Leijonborg i stället att vi måste vänta på den forskningspolitiska propositionen. Faktum är att den borgerliga regeringen har gjort sitt val. Det är ett medvetet val att avstå från att satsa det som behövs för att höja kvaliteten i högre utbildning och forskning för att i stället ha råd att införa ett avdrag för hushållsnära tjänster. Nu ges det skatterabatter när det gäller att städa köksgolvet hemma eller sköta grillen på poolpartyt vid Medelhavet. Men det finns inte tillräckligt med resurser för svensk hjärnforskning. Till årsskiftet avskaffas förmögenhetsskatten till en kostnad på mellan 6 och 7 miljarder kronor samtidigt som regeringen påstår att det inte finns pengar till mer forskning. Det måste vänta. Var finns logiken? Är det verkligen det här som bygger Sverige starkt? Skapar det här de framtida jobben? På vilket sätt får Sverige fler Nobelpristagare av denna politik? Herr talman! Jag menar att vid sidan av nedskärningarna för de arbetslösa och sjuka är dessa uteblivna framtidsinvesteringar regeringens största misstag. Vi socialdemokrater har lärt oss att regeringsansvar innebär att man måste kunna göra två saker samtidigt. Sverige måste ha råd att investera i kvalitet utan att offra en ung generations utbildningsdrömmar. Också när det gäller detta finns det skillnader mellan vår budget och regeringens budgetproposition. Trots att Högskoleverkets kvalitetsuppföljningar visar att svenska universitet och högskolor överlag står sig väl vid en internationell jämförelse finns det uppenbara kvalitetsproblem som måste hanteras. Vi vet att utbildningskvaliteten kan höjas genom tydligare profilering, ökad samverkan och koncentration av vissa utbildningar. Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att denna utveckling fortsätter men avvisar alla planer på att med politiska beslut försöka tvinga högskolor att slås ihop eller att förespråka samverkan eller samgående enbart på geografiska grunder. Vi ska i stället bygga på det varje högskola är bra på. Det behövs verkligen ett förändrat resurstilldelningssystem som förstärker kvaliteten i den högre utbildningen. Men låt mig vara tydlig på en punkt. Vi socialdemokrater kommer aldrig att acceptera ett nytt system om det slår undan benen för möjligheten att bedriva högkvalitativ utbildning och forskning i hela landet. Vi socialdemokrater har i vår kommittémotion också föreslagit att det ska bli möjligt för högskolor att bli prövade för rätten att utfärda doktorsexamen inom ramen för högskolans profilområde. Ett sådant beslut skulle stimulera alla högskolor att kraftsamla kring spetsmiljöer för utbildning och forskning. Vi lyfter särskilt fram fem kvalitetsfrågor i vår motion om högre utbildning: fler disputerade universitetslärare, mer tid för undervisning, en bättre arbetslivsanknytning i all utbildning och krav på samtliga universitet och högskolor att systematiskt följa upp tidigare studenter för att kunna höja kvaliteten i utbildningen. Det handlar också om en satsning på breddad rekrytering och jämställdhet för att öka utbildningens kvalitet samt en fortsatt internationalisering av högre utbildning. Herr talman! Den borgerliga regeringen har gjort ett stort nummer av att avskaffa 50-procentsmålet, målet att hälften av en ungdomskull ska gå vidare till högre studier. Med den borgerliga regeringens vision att dra ned på antalet högskoleplatser kommer andelen som påbörjar en högre utbildning att sjunka kraftigt fram till 2010. Vi socialdemokrater vill fortsatt öka antalet högskoleplatser. Vi vill särskilt prioritera det akuta utbildningsbehovet inom vårdområdet för att förhindra att en bristsituation på arbetsmarknaden ska förvärras ytterligare. Om regeringen inte omprövar sin politik nu när söktrycket ökar och ungdomskullarna växer riskerar Sverige att få en förlorad generation ungdomar som inte kom in på högskolan trots att de hade behörighet och intresse. Jag har gång på gång frågat högskoleministern vilket land som inspirerar regeringen när det gäller deras vision om hårdare ransonering av högskoleutbildningen. Jag har än så länge inte fått något svar. Sverige avviker i det här avseendet väldigt starkt från andra länder som snarare satsar både på kvalitet och på att bygga ut högskolan. I kombination med regeringens omoderna sorteringsgymnasium och nedrustning av vuxenutbildningen kommer den sociala snedrekryteringen till högskolorna att öka kraftigt de kommande åren. Jag menar att det är ett oerhört slöseri med både begåvning och utbildningsdrömmar. Då är jag, herr talman, tillbaka där jag började med Bill Clintons vision att bygga en bro till framtiden där alla får plats och där alla behövs. Jag är övertygad om att Clinton kommer att få rätt och att den borgerliga regeringen är inne på helt fel väg.

Anf. 2 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Med anledning av att Mikael Damberg drog upp den ordning vi ska ha i den här debatten tänkte jag göra ett förtydligande så att det inte uppstår någon förvirring. Eftersom jag ensam representerar Vänsterpartiet kommer jag att ta upp alla delar som är upptagna i det här betänkandet. En av de mest anmärkningsvärda saker som jag hittar i den här budgeten men som kanske debatteras allra minst är frågan om skolbarnomsorgen eller fritids. I budgeten gör regeringen en helt riktig beskrivning av situationen där man konstaterar att antalet inskrivna barn ökar samtidigt som personaltätheten fortsätter att minska. Mellan 1998 och 2006 minskade personaltätheten från 15 till 19 barn per pedagog. Gruppstorlekarna ökar, och de största fritidsgrupperna finns i förortskommunerna där genomsnittet är 35 barn per avdelning. Det är en ganska dyster beskrivning. Vad gör regeringen? Ingenting. Jag har besökt fritids där man har grupper så stora som 42-45 barn med endast två pedagoger. Det är ett omöjligt uppdrag att bedriva en för barnen vettig och meningsfull fritidsverksamhet under sådana förutsättningar. Det paradoxala blir när vi från vuxenvärlden och från politiskt håll förfasas över att unga människor är inblandade i misshandel, gatuvåld, bränder och annat som vi har kunnat läsa om i medierna. Men om vi bygger upp ett samhälle där unga människor inte känner trygghet eller erbjuds en meningsfull fritid, vad har vi då att förvänta oss? Vänsterpartiet gör med vårt budgetförslag den största satsningen någonsin på fritidshemmen när vi föreslår 10 000 fler anställda så att fritidshemmen verkligen ska kunna fungera som ett komplement till skolan och stödja eleverna i deras personliga utveckling. Överlag gör vi satsningar på mer personal i skolan med 5 000 fler lärare, satsningar inom elevhälsan och på genuspedagoger för ett bättre arbete för jämställdhet. För att stärka alla elevers rätt till kunskap anser vi att det behövs en permanent förstärkning av skolans resurser. Vår satsning gör att vi inte ställer oss bakom regeringens tillfälliga bidrag till insatser för årskurs 1-3. Vi har den senaste tiden tagit del av resultaten från undersökningarna Pirls och PISA. Det är lite trist att skolministern inte är här. Det är också lite trist att höra reaktionen från skolministern och att svaret är: Återinför lågstadieläraren! Pirls visar fyra saker: 1. Färre läser böcker på fritiden. Det finns inte lika mycket böcker i hemmet som det gjorde tidigare. 2. Kortare texter på webben med flera bilder har gjort att det har blivit större konkurrens om läsutrymmet. 3. Det är för mycket egna studier och för lite tid för analys av texter som har lästs. 4. Knappt en tredjedel av eleverna går på en skola med en bibliotekarie. Detta ska vi se i ljuset av att närheten till biblioteken har kapats då filialer lagts ned. Den här regeringen har strypt medlen till En bok för alla som har gett möjlighet för alla familjer att köpa bra och billiga barn- och ungdomsböcker. Arbetsplatsbibliotek finns knappt på kartan. Skolbibliotekens standard, i de fall de över huvud taget finns, är väldigt varierande, och de står sällan öppna hela skoldagarna. För att stimulera till läsande är det viktigt att ha ett öppet skolbibliotek med en skolbibliotekarie som kan ta sig tid att hitta böcker som barnen gillar. För att öka kunskaperna och förbättra kvaliteten behövs mindre grupper och fler lärare. Men det handlar inte bara om fler lärare. Det handlar i högsta grad om fler välutbildade lärare. Därför fortsätter vi att hävda att alla lärare, oavsett om det handlar om förskola eller modersmål, ska ha examen på avancerad nivå. Forskningsanknytningen vid högskolornas grundutbildning måste förbättras. Detta kan ske genom att lärare vid högskolan får ökade möjligheter att bedriva egen forskning. Samtidigt vill vi skapa förutsättningarna för att öka andelen disputerade lärare vid högskolan. Detta är särskilt viktigt för att höja kvaliteten inom lärarutbildningen. Herr talman! Regeringen har tidigare aviserat att man ska förändra gymnasieskolan på ett sätt som innebär att enbart de elever som tar en gymnasieexamen får högskolebehörighet. Borgerliga företrädare brukar argumentera för det här genom att säga att alla vill och kan inte bli akademiker. Men då har man helt missat poängen. Vår politik syftar inte till att alla måste bli akademiker eller till att nedvärdera arbetet som barnskötare eller fordonsmekaniker. Vad vi arbetar för är en gymnasieskola där valet man gör som 15- eller 16-åring inte ska vara livsavgörande. Vi ser inte heller skolan som en plats som bara ska producera arbetskraft. För oss är bildningsuppdraget en av skolans viktigaste uppgifter. Den uppdelade gymnasieskola som regeringen vill ha är inte en skola som uppvärderar yrkesutbildningarna utan en skola som föraktar arbetarklassen. Endast de elever som redan har goda förutsättningar att klara sig i livet ska ha valfrihet senare i livet. Regeringens politik handlar om rädsla för att arbetarbarnen ska få makten att bestämma över sina liv. Det är ju detta som kunskap ger: makt och frihet att välja vad jag vill bli när jag blir stor. Men regeringen vill inte vänta på Gymnasieutredningen utan vill redan nu köra i gång med lärlingsutbildning där kärnämnena ska reduceras från dagens sju till tre fyra ämnen. Man undrar ju vilka kärnämnen som elever på denna typ av utbildning inte behöver. När folkskolan infördes sade storbönderna att deras drängar inte behövde lära sig läsa därför att de inte behövde någon skriven instruktion för att mjölka korna. Är vi tillbaka till den tiden nu? Vi välkomnar att skolminister Jan Björklund äntligen hörsammat Vänsterpartiets krav på historia som kärnämne i gymnasiet, men oroas av att ämnena samhällskunskap, idrott, estetisk verksamhet, religion och naturkunskap är hotade. Vilket ämne blir kvar, vilka ska bort? Jag hoppas att under dagens debatt få svar på den frågan. Samtidigt yrkar jag bifall till reservation 1, och om Miljöpartiet lyfter fram sin reservation 3 kommer vi även att stödja den.

Anf. 3 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Även jag representerar ensam mitt parti i den här debatten. Eftersom jag inte är uppsatt på talarlistan i två ärenden får jag lyfta båda ämnena i mitt inledningsanförande. Jag återkommer sedan till sakfrågorna. Jag vill redan nu yrka bifall till reservation 3 för Miljöpartiets del. När det gäller högskolefrågorna och de löften som gavs från allianssidan under valrörelsen har det varit intressant att nu under hösten läsa rösterna från högskolevärlden och den stora besvikelse som har uttryckts från både högskolelärarnas och studenternas sida, som hela tiden undrar: När kommer denna utlovade satsning? När kommer dessa miljoner och dessa satsningar som vi alla partier har fått höra och också har insett, hoppas jag, behövs för att svensk forskning ska lyfta? Jag letar också förgäves efter dessa. Till den redogörelse som Mikael Damberg nyss gav vill jag lägga ytterligare en sak som accentuerats ännu tydligare. Av Kvalitetsutredningen som kom för någon månad sedan framgår det att man finansierar en satsning på kvalitet för högskolorna med 240 miljoner, som är mycket önskvärd och efterlängtad - även vi i Miljöpartiet tycker att det absolut är dags att satsa på kvalitet - genom att först dra in 200 miljoner. Det är intressant. Det ger enligt min matematik en satsning på 40 miljoner och inte 240 miljoner. Utöver detta är det intressant, som står i Kvalitetsutredningen, att man för att finansiera den kvalitetssatsning som föreslås drar in den ca 1 miljard som har funnits som outnyttjade medel för studieplatser under de senaste två åren. Det visar väldigt tydligt att egentligen har regeringen, förutom minskningen av den så kallade kvalitetssatsningen, minskat resurserna för högskolorna med 1 miljard, nämligen i form av outnyttjade platser. Det är pengar som man kunde ha använt på annat sätt, till exempel till en kvalitetssatsning. Det kommer att bli svårare att fortsätta denna satsning i framtiden nu när årskullarna från gymnasiet ökar igen och även när vi nu ser hur konjunkturen viker och antagligen sysselsättningen också. Då kommer det naturligtvis att bli fler som är intresserade av att studera. Jag kan mycket väl förstå högskolevärlden, högskolevärlden som är besviken på regeringen, kanske inte för att man förväntade sig så mycket utifrån vad man är van vid men utifrån era löften. Ni har strött omkring er löften om en satsning på högskolan. Nu äntligen skulle någonting hända! Och vad högskolevärlden konstaterar är att det inte händer någonting, att det snarare går bakåt. Men man förpackar det på ett vackert sätt och säger fortfarande att man uppfyller sina löften. Jag stod här i våras, för ett halvår sedan, i talarstolen när vi diskuterade vårbudgeten och varnade och sade: Om man inte satsar på högskolor och studenter nu när konjunkturen är på sin topp och det finns pengar utan i stället använder de resurserna till att ytterligare sänka skatterna, kommer inte resurserna att finnas kvar när man enligt regeringens agenda skulle satsa på högskolan. Just detta ser vi framför oss nu. Jag undrar verkligen hur i all sin dar man någonsin under den här mandatperioden ska kunna uppfylla löftena till både studenter och högskola om resurssatsningar, för Sverige behöver dessa. Vi behöver en rejäl satsning på högskolan. Vi behöver inte minst på miljöområdet resurser för en hållbar framtida utveckling. Flera av oss lyssnade på Nobels fredspristagare nu på morgonen och fick ytterligare inskärpt betydelsen av forskning. Där citerades bland andra Svante Arrhenius, som redan för hur många år som helst sedan förutsåg växthus- och klimateffekterna. Men då fanns det inte tillräckligt många andra forskare som stödde detta. Långsamt har FN:s klimatpanel med flera kommit fram till att det finns ett faktum som vi i Miljöpartiet har slagits för länge. Men detta visar om något betydelsen av att ligga i framkanten av forskningen, och för att göra det måste Sverige också kunna satsa. Och satsningarna ska vara renhåriga och tydligt visa vad man kan förvänta sig. Jag tror nog att högskolevärlden kommer ihåg detta och inte kommer att glömma hur krångligt det verkar vara att mena allvar med vad man säger. Jag vill också ta upp här att en viktig bit, när vi är inne på frågan om arbetsmarknad och högskola, är att tydligt peka ut möjligheterna för studenter att få en koppling till verkligheten ute i världen, till jobb och så vidare och i högskolorna förbereda detta på ett annat sätt. Vi ser redan nu att många högskolor gör så - det finns praktikarbeten, praktikerbjudanden, jobbcoachning och sådana saker - men det är på tok för lite. Frågan är: Ska en student vara beroende av att välja just en viss högskola, eller ska det här vara en rättighet överallt? Vi i Miljöpartiet menar att frihet i högskolor också innebär vissa rättigheter för studenternas del, till exempel rätten till praktik, som borde finnas överallt i alla högskolor och inte bara i vissa utvalda, sådana som är förståndiga nog att införa detta. Alla behöver det. Nog om högskolan! Jag vill kort beröra även skolans område för att sedan återkomma till det i repliker. Från Miljöpartiets sida håller vi helt med om betydelsen av att satsa tidigt. Vi menar bara att regeringen i sin satsning på läsa-skriva-räkna förbiser en hel del klok kunskap. Därför har vi lagt fram ett förslag om en egen skrivning kring läsa-skriva-räkna. Ordet garanti är ju alltid en svår sak. En garanti borde i så fall vara kombinerad med en verklig garanti som gör att man också kan klaga om man inte uppnår garanterad nivå. I stället menar vi att man ska tillvarata förskolans kunskaper på ett annat sätt. Om ni har suttit i en lokal skolstyrelse, skolnämnd eller utbildningsnämnd har ni säkert många gånger fått höra hur förskolepersonal redan från början kan peka ut vissa barn som har svårigheter. De vet precis, nästan exakt, vad som kommer att hända, men detta tappas väldigt ofta bort i glappet mellan förskola och grundskola. Vi menar att det finns möjligheter att klara denna övergång, och det vore någonting. Om man vill satsa på barn tidigt och om man vill uppnå den här kunskapsöverföringen måste resurserna finnas redan från början. Det här är egentligen någonting som redan är skolans uppdrag, men kunskapen om vilka barn det handlar om finns inte alltid. Därför menar vi att ett sätt vore att använda sig av speciallärare som finns både i förskolan och i grundskolan och som stöttar personalen, inventerar och ser till att kunskapen även finns i grundskolan. Det handlar alltså om att vara ännu tidigare än vad regeringens förslag gäller och inte gå in i sortering utan i stöd. Jag menar då den sorteringsskola som vi nu ser framför oss när det gäller gymnasiet. Jag ser att min talartid långsamt börjar rinna ut, så jag kommer att återkomma till de här frågorna senare, framför allt när det gäller skolan.

Anf. 4 Lars Hjälmered (M)

Herr talman! Jag tänkte om möjligt ge en lite mer positiv bild av alliansens politik än den vi har fått i de tidigare inläggen här. Vi har nu att debattera och senare ta ställning till en del förslag om högre utbildning och forskning, som jag kommer att fokusera på i detta anförande. Bland annat kommer jag in en del på kvalitetssatsningen på högre utbildning och de nya pengar till forskning som kommer universitet och högskolor till del under det kommande året. Jag vill, herr talman, passa på och sätta in det här betänkandet i ett lite större sammanhang och se hur dagens pusselbitar passar in i det pussel alliansen har för avsikt att lägga under den här mandatperioden. Det övergripande målet för oss handlar om att skapa förutsättningar för en hög kvalitet i den högre utbildningen och forskningen, att garantera forskningens frihet och öka frihetsgraden för lärosätena etcetera. Till grund för detta har vi en överenskommelse de borgerliga partierna emellan, någonting vi gick till val på och fick väljarnas förtroende för att kunna genomföra. Under det senaste året har riksdag och regering fattat ett antal beslut som är steg på vägen mot att nå de här målen. Det första nedslaget jag tänkte göra handlar om just kvaliteten. Vi går in med ingångsvärdet att värna kvaliteten i den högre utbildningen och att vi för 2008, liksom för 2007, vill skjuta till extra pengar för studieplats. Det innebär till exempel för humaniora och samhällsvetenskap en dryg tusenlapp extra per helårsplats. Vi gör det baserat på vårt vägval; vi tycker att kvalitet i det här läget är viktigare än kvantitativa ambitioner. Det är viktigt för att studenterna ska kunna få bra förutsättningar att stå rustade med kunskap och färdigheter inför jobb och vidare studier. Nog så viktigt på lite sikt tror jag också är att studenternas val av utbildning och också val av lärosäte spelar in vid en kommande resurstilldelning. Nyligen avlämnade regeringens särskilde utredare sitt betänkande om högre utbildning, resursfördelning till högre utbildning, forskarutbildning och forskning. Jag tycker att de här förslagen är väldigt intressanta, inte minst att han där öppnar för drivkrafter för lärosätena att sträva efter kvalitet och mot områden där man är riktigt duktig. Men kvalitet handlar samtidigt inte bara om pengar. Jag tycker att det är nog så viktigt att vi har ett högskoleverk som fortsätter göra vassa granskningar och vågar klippa till där så är befogat mot undermåliga miljöer och utbildningar. Rankningar är också något som diskuteras mycket. Det kan ju vara en signal i sammanhanget för studenterna. Kanske tycker jag att vi politiskt bör fundera på om man inte ska ställa krav på lärosätena att systematiskt följa upp sina studenter och se i vilken grad utbildningen möter de arbeten de får och vilken nytta de har haft av den för att få en extra drivkraft till verksamhetsutveckling. Med höjd kvalitet på plats tror jag att det kommer att finnas förutsättningar för att öka antalet studieplatser enligt behoven i framtiden. Låt mig kort också backa tillbaka. I våras fattade riksdagen beslut om ändrade tillträdesregler till högre utbildning. En del i det handlar om att från det att man söker in 2010 kommer med automatik svenska och engelska att vara baskrav för att kunna komma in. Det är först från 2010. Det är några år till dess, men jag tror ändå att signalerna har kommit ut. Gymnasieelever vet att det kommer att ställas högre krav, att flit kommer att premieras och att studenterna därigenom kommer att vara bättre förberedda när de kommer in på högskolan. Med det, herr talman, går jag över till forskningen. Jag vill då inleda med att säga att jag tror att det finns åtminstone ett par viktiga tunga skäl till att Sverige nu och åren framåt ska satsa rejält på forskning. Det handlar om behovet av framsteg där forskning är en viktig bit, det handlar om att möta satsningar som industri och andra gör, och det handlar om att göra för Sverige strategiska satsningar, till exempel inom miljöområdet. Alliansen skjuter till pengar till forskning, 900 miljoner kronor under perioden 2007-2009 utöver vad som antogs i förra forskningsbudgeten, pengar som kommer universitet och högskolor till del genom nya fakultetsmedel. Det är en nödvändig höjning men också en förutsättning för att kunna höja kvaliteten i grundutbildningen på sikt. Pengarna och nivån på de samlade anslagen är viktiga. Har Sverige ambitionen att möta framtidens utmaningar om kunskap så krävs det rejäla satsningar. Men jag tror samtidigt inte att vi i alla lägen får fastna i procentdiskussioner och pengar i sammanhanget. Det måste bottna i någon idé om vad vi vill med Sverige. I Danmark, om vi blickar ut dithän, har man gjort stora satsningar och fortsätter göra det. De satsningarna bottnar i ett arbete som det danska globaliseringsrådet gjorde där man tittade på förutsättningarna nationellt och i omvärlden, formulerade en idé och utifrån idén formulerade strategier där forskningssatsningar var en del. Måhända kan det svenska globaliseringsrådet lägga en liknande grund för de satsningar som jag tror kommer att behövas längre fram. I Resursutredningen lyfts också intressanta förslag fram om hur man skulle kunna göra för att fördela pengar mer baserat på kvalitet och mindre på kvantitet och historiska track records . Jag tror att den inriktningen är rätt och riktig genom att pengarna fördelas mer dit där de gör nytta och att vassa områden och spets premieras, men också att detta kan lägga en grund för att främja goda forskningsmiljöer. I sammanhanget tror jag att det är viktigt att inte bara ta tag i ett nytt resurstilldelningssystem utan fundera politiskt i övrigt. Där tror jag att vi måste bidra med långsiktighet. Vi behöver akta oss för detaljstyrning, men också lärosätena har en hemläxa att göra när det gäller att våga prioritera. Klarar vi den ömsesidiga uppgiften så har vi också goda förutsättningar för svensk forskning. Framöver tror jag också att EU:s betydelse ökar. Kanske är det så att vi, var och en och till mans, underskattar EU:s betydelse som finansiär av forskning och infrastruktur och som en typ av organ för att främja rörlighet i bland annat Europa. Kommersialisering av forskning är ett nog så viktigt område dessutom, som jag kort vill beröra med ett litet exempel. Holdingbolagen som finns runt om i landet får i dagsläget inte skjuta en eventuell vinst tillbaka till lärosätena. Det är en liten fråga, men jag lyfter fram den som ett exempel bara för att peka på en drivkraft som i dag saknas för kommersiella idéer och som borde finnas på plats. Och varför är det så att personer som kommer från länder utanför Europa och som är här och forskar och studerar inte per automatik kan få ett tillstånd att arbeta i landet när de är färdigpluggade och färdigstuderade? Varför måste de åka till sitt hemland, söka tillstånd och sedan komma tillbaka? Knasigt och korkat är det med den typen av regler. Om beslut i riksdagen nu kommer att fattas om extrapengar till universitet och högskolor för grundutbildning och forskning tas viktiga steg för att nå de mål som alliansen har formulerat. Under det kommande året kommer ytterligare ett antal viktiga pusselbitar. Resursutredningen avlämnade nyligen ett betänkande som snart kommer att gå ut på remiss. Vi har en utredning om befattningar inom universitet och högskolor som snart kommer. Vi har nyligen tillsatt en utredning om friheten för universitet och högskolor. Som gammal chalmerist kan jag säga att erfarenheterna därifrån, en stiftelsehögskola, ger mersmak. Det ska bli intressant att se de förslag som kommer fram om hur man kan öka frihetsgraden när det gäller det personella, ekonomiska och fysiska resurser. Vi får lyssna till expertisen, men jag tror ändå att man gott kan säga att inriktningen känns klockren och riktig. Vi har också forsknings- och innovationspolitisk proposition som kommer till riksdagen under 2008. Detta är en möjlighet att formulera en idé om vad vi vill med Sverige som forskningsnation och skjuta till extra pengar men också att fatta en del viktiga beslut. Jag har gett några exempel på sådana, men det finns också en hel del andra som handlar mer om policy och drivkrafter som är nog så viktiga för enskilda forskare och för lärosäten. Sammantaget, herr talman, tycker jag att alliansen har en klar idé om vad vi vill med högre utbildning och forskning. Vi har lagt några pusselbitar, och vi tar några ytterligare nu. En del andra kommer under de kommande åren framåt. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 5 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag delar uppfattningen i Lars Hjälmereds anförande i vissa delar, när han talar om behovet av ett nytt resursfördelningssystem som premierar kvalitet och att det krävs olika reformer för att höja kvaliteten i både högskole- och forskningssektorn. Jag hade också med detta i mitt anförande - ett antal punkter om detta som jag tror är viktiga för Sverige att genomföra. Däremot blir jag lite orolig när Moderaterna nu inte vill tala om ökade resurser eller procenttal. Det är inte angeläget för Forsknings- och Högskole-Sverige. Det där är inte riktigt det som sades före valet. Före valet var det enorma satsningar som skulle göras på högre utbildning och forskning. Därför har jag två egentliga frågor utifrån Lars Hjälmereds anförande. Man hör nu de reaktioner som har kommit på regeringens budget om att det inte blev några kvalitetssatsningar. Ordföranden för Sveriges Universitetslärarförbund säger att regeringens påstådda satsningar på kvalitet inom högre utbildning och forskning bara är tomma ord. SFS säger att det inte går att fiffla med kvaliteten, utan att det är långsiktighet som krävs och inte kreativ bokföring. Göran Bexell, rektor vid Lunds universitet, säger att staten äter upp på ett håll och ger bidrag på ungefär detsamma för att täcka det som äts upp. Kåre Bremer vid Stockholms universitet kallar förslaget för utomordentligt snålt. Agneta Stark säger att det är väldigt lite pengar. Vad är det de inte begriper som alliansregeringen nu genomför av kvalitetssatsningar? Lars Hjälmered hänvisade till det danska globaliseringsrådet. Jag skulle vilja be dig kommentera en punkt som det danska globaliseringsrådet har satt upp som viktigt för Danmark inför framtiden. Man säger att man ska ha ett 50-procentsmål för att utbilda många i de unga danska generationerna i högre utbildning så att de kan gå vidare till forskning. Har Danmark tänkt rätt i denna del när man sätter upp 50-procentsmål för högre utbildning?

Anf. 6 Lars Hjälmered (M)

Herr talman! Vår utgångspunkt är att sträva mot en kvalitet i högre utbildning och forskning. Min utgångspunkt när det gäller forskningen är att det är nödvändigt med kommande satsningar. Alliansen har talat om en strävan i riktning mot enprocentsmålet. Jag tror att det är en riktig ambition. Däremot tror jag att det är farligt om vi bara stirrar oss blinda på pengar och tittar på exakt hur många miljarder som sätts av och på procent som andel av bnp, beroende på hur man räknar. Jag tycker att det viktiga är att det hela bottnar i en idé om vad vi vill med Sverige som nation. Vi måste se hur vi ska klara oss i den kommande globaliseringen och hur vi möter detta med kunskap inom forskning och på andra områden. Forskningen är en del som bidrar i de utmaningar vi står inför i framtiden. Vi har en gemensam vision från alliansens sida. Vi fyra partier har talat oss samman sinsemellan om en inriktning för detta. Ni får gärna rikta kritik mot det. Det kanske finns fog från gång till annan för det. Men vi har ändå en tydlig vision och idé om vad vi vill med detta. Mot det här står ett spretigt alternativ. Ni lyfter fram vissa idéer. Vänsterpartiet drar på ganska ordentligt med rena Monopolpengar som man strör över det hela. Miljöpartiet har ett tredje förslag. Hur ser ert alternativ ut? Vad är det ni vill göra? Hur vill ni göra det? Och med vem vill ni göra det?

Anf. 7 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag konstaterar att Moderaterna är nöjda med den forskningssatsning som man har genomfört och de så kallade kvalitetspengar som högskolor och universitet inte tycker räcker till. Det finns en jättediskrepans mellan vad man säger nu och vad man sade före valet, och det tycker jag är ganska allvarligt. Man måste fundera över en sak. Jag använde en stor del av mitt anförande till att tala om de kvalitetsreformer som måste ske inom ramen för de pengar som högskole- och forskningsvärlden får. Jag tror att det är viktigt att genomföra de reformerna. Men man kan inte hoppa över huruvida högskolorna får minus eller plus i bokslutet. Det avgör om de har råd att anställa fler disputerade lärare och om det blir mer lärartid och mindre grupper som gör att studenterna har mer tid att få handledning i sin utbildning. Det avgör om de har råd att göra de forskningssatsningar som är viktiga inte bara för svenska universitet och högskolor utan också för svenskt näringsliv. Jag tycker att den stora svekdebatten när det gäller den borgerliga regeringen är att man påstår sig inte ha pengar till de stora och viktiga satsningarna på kvalitet och forskning. Däremot har man pengar till att göra mycket annat. Jag är intresserad av att höra Lars Hjälmered svara på frågan om på vilket sätt det gör Sverige starkare att införa ett avdrag för hushållsnära tjänster för 1,3 miljarder kronor som kunde ha använts till forskning och utbildning i stället. Hur kom man fram till slutsatsen att det är detta Sverige ska satsa på för att skapa fler jobb och fler Nobelpristagare i Sverige?

Anf. 8 Lars Hjälmered (M)

Herr talman! Vår utgångspunkt är jobbpolitiken. Det är den fråga som ni fick underkänt i av väljarna i valet. Vi tar steg för steg för att återinföra den fulla sysselsättningen i Sverige. Jag är stolt men inte nöjd - om man vill använda ett sådant begrepp - när det gäller satsningarna. Jag tycker att det är bra och viktiga steg som tas i sammanhanget. Jag tror att vi också kommer att se en del med den kommande forsknings- och innovationspolitiska propositionen. Jag kommer tillbaka till att vi har ett gemensamt alternativ i de fyra borgerliga partierna. Mot detta står ett spretigt alternativ på andra sidan som inte är samsnackat. För Socialdemokraternas del talar man om nya platser. Det må ju vara en argumentation - men ni har inget genomarbetat förslag. Ni säger att vi ska ha nya platser, men ni skjuter till exempel inte till extrapengar till CSN för att kunna möta deras finansiering i sammanhanget. Det känns inte genomarbetat. Låt mig lyfta fram en symbolik. Mikael Damberg tog upp Nobelveckan. När fokus sätts på forskning och framsteg väljer Mona Sahlin - med all respekt - att gå på en spännande konsert. Men jag tycker att det är en symbolik i sammanhanget att man väljer Bruce Springsteen framför Nobelfesten. Jag dristar mig till att dra en slutsats i sammanhanget när det gäller att detta inte är ett genomarbetat förslag och återge vad Pär Nuder har uttryckt: Det duger att skriva sådana här pamfletter när man är i opposition, men de duger inte att regera i Sverige på. Det är det som är ert problem.

Anf. 9 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Även jag är nyfiken och fortfarande förundrad över dessa satsningar som inte verkar finnas. Jag kan helt hålla med Lars Hjälmered om formuleringen att det är farligt att stirra sig blind på pengar och procent. Det är kvaliteten och innehållet som är det avgörande; det är vi helt överens om. Tyvärr är det ju allianssidan och allianspartierna som har startat den här diskussionen genom att prata så ingående om sina satsningar som ska komma högskolevärlden till godo. I Sverige ska vi värna det förtroende som finns för partiernas löften, och vara noggranna och omsorgsfulla med det. För några år sedan läste jag en utvärdering som ett holländskt institut hade gjort. Institutet gör kontinuerliga utvärderingar om hur partierna håller sina vallöften. Den visar att Sverige gör vi faktiskt detta på ett spännande sätt. Det ni riskerar är att folk tappar förtroende för er i denna fråga. De satsningar ni gör är inga satsningar, vilket jag redogjorde för förut. När kommer satsningarna från alliansregeringen? Kvalitetssatsningen, trevlig och god i sig, innebär inte 240 miljoner utan 40 miljoner - dessutom minus 1 miljard som jag redogjorde för i mitt anförande.

Anf. 10 Lars Hjälmered (M)

Herr talman! Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet har gjort en rejäl hemläxa inför valet 2006. Genom skapandet av Allians för Sverige lades en god grund för regeringens politik och den politik vi driver igenom i riksdagen. Ett antal större överenskommelser, en av dem inom skola och utbildning, lägger en god grund där vi har snackat ihop oss om vad det är vi vill och vilka reformer och satsningar vi vill göra. Jag skulle vilja påstå att det är väl underbyggt. Vi har en gemensam vision och idé i sammanhanget. Vi tar det steg för steg. Man hinner inte med allt, och man kan inte kosta på sig allt i dagsläget. Men vi tar viktiga steg med pengar ökat per studieplats. Det är en prioritering vi har gjort. Det sker ökade satsningar på forskning, och en del andra reformer kommer under nästa år och åren därefter. Man kan ha den invändning som Mats Pertoft lyfter fram, men då undrar jag var det kommer in i ert budgetförslag. Det är möjligt att jag inte har läst tillräckligt, men jag har lite svårt att se var era egna kvalitetssatsningar kommer in i det sammanhanget. Var är de extrapengarna någonstans?

Anf. 11 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Vi anser att kvalitetssatsningen är riktig och nödvändig. Däremot hade vi inte tillgång till siffrorna på det sättet. Det är regeringens ansvar att leverera ordentliga siffror. Det är nödvändigt och rätt med kvalitetssatsningar. Däremot var det sätt man gjorde det på farligt, nämligen genom att man drog in generella bidrag för studieplatser - som drabbade både eftertraktade studieplatser och sådana som inte var eftertraktade - och därefter sköt till både till eftertraktade och icke eftertraktade. Det var alltså en totalt ogenomtänkt struktur i det hela. Regeringen har faktiskt utlovat något som inte har skett. Nu ser vi tydliga tecken på hur konjunkturen vänder. Ni säger att ni ska göra det, men kommer ni att ha råd med det? Kommer ni att ha råd att göra de satsningar som ni inte hade råd med när ni hade hur mycket pengar som helst på grund av att konjunkturen snurrade på för fullt? Det är där högskolevärlden är besviken. Det är där det finns en misstro. Ni har haft ett stort förtroendekapital som ni har förbrukat. Hur ska ni kunna gottgöra detta och bygga upp förtroendet igen när ni har lovat så mycket och hållit så lite?

Anf. 12 Lars Hjälmered (M)

Herr talman! Det är rätt vägval alliansen har gjort genom att betona kvalitet framför kvantitativa ambitioner. När vi har ett läge där det finns en stor mängd tomma platser på lärosätena, en stark arbetsmarknad, ett stort behov och efterfrågan på universitet och högskolor och när det har kommit oroande signaler om lite lärare och undervisning etcetera är det ett riktigt vägval att göra som jag står stark i. Det är rätt och riktigt. Det handlar inte heller om något svek. Ser vi på många av de andra åtgärder som alliansen gör när vi talar om friheten för universitet och högskolor och på hur vi kan öka frihetsgraderna är det något som brukar vara mycket eftertraktat när man lyssnar bland personal ute på högskolorna till exempel. Jag tror att vi är helt inne på rätt linje i sammanhanget. Med den kritik du lyfter fram, Mats Pertoft, hade det varit klädsamt om Miljöpartiet jobbat igenom sitt budgetförslag och haft egna pengar som man lyft fram i sammanhanget. Det hade gett lite mer stuns i den kritik man framför. Vårt sammanvägda förslag från de fyra borgerliga partierna känns genomarbetat och tungt, och det ligger i linje med en tydlig vision för vad vi vill med universitet och högskolor framöver. Det känns betydligt mer stabilt än det spretiga alternativ som finns på vänsterkanten.

Anf. 13 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Kunskap och kreativitet är avgörande för både den mänskliga utvecklingen och hela samhällets utveckling. Målet för utbildningspolitiken, som hela alliansen och också stora delar av oppositionen har, är att vi ska vara en ledande kunskapsnation som präglas av utbildning av hög kvalitet och livslångt lärande för tillväxt och rättvisa. Alliansregeringen var väl förberedd efter det arbete som gjordes i opposition med att se problemen som fanns i hela utbildningssystemet och att presentera förslag på lösningar. Det gav väljarna oss mandat att arbeta med. Därför har utbildningsområdet varit i fokus under detta första år och kommer att fortsätta vara i fokus. Vi såg var bristerna fanns och bestämde oss för att satsa på kvalitet genom hela systemet. På det sättet kan Sverige åter ta en plats som en av de främsta kunskapsnationerna. Vi ligger bra till, men vi ser på en rad områden att det finns en oroande trend. Att vända en utveckling som delvis befinner sig i sluttande läge är oerhört angeläget. Regeringen prioriterar därför fyra insatsområden. Jag ska nämna dem alla fyra och sedan gå in lite grann på vad som ligger bakom. Det första är självständigare lärosäten. Nästa är, precis som Lars Hjälmered var inne på, en förbättrad kvalitet i högre utbildning. Vidare handlar det om utökade forskningsresurser och slutligen gäller det högskolor och universitet som attraktiva arbetsplatser. Vi har redan genomfört att universitet och högskolor själva utser sina styrelser. Det har ökat självständigheten, och det kommer betydligt mer. Den högre utbildningen ger möjlighet för varje enskild individ att förverkliga sig själv och sina mål i livet. Det är en investering man gör i sig själv med ett antal års studier på högskola eller universitet. Inom ett antal utbildningsområden har den kvantitetsökning som gjorts lett till alltför låg lärartäthet och alltför stora grupper. Vi ser också ett behov av att det anställs fler disputerade lärare. Därför satsar alliansregeringen på ökade resurser till förstärkning av kvaliteten inom utbildning på både grundnivå och avancerad nivå. I budgeten för 2007 avsattes 120 miljoner kronor för att öka kvaliteten inom humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi. I och med 2008 års budget förstärks satsningen ytterligare med 240 miljoner på tidigare angivna områden men också på naturvetenskap och teknik. Det innebär att 360 miljoner avsätts för att öka kvaliteten på de utbildningsområden som har de lägsta resurserna per student. Tillträde till högre utbildning är viktigt ur många olika aspekter. Diskussionen har ofta berört breddad rekrytering och pedagogisk utveckling och att det är prioriterade områden. Det står regeringen för. Men vi ser det också som naturligt att högskolor och universitet själva tar ett större ansvar för denna utveckling. Därför har vi lagt fram förslaget att Myndigheten för nätverk och samarbete läggs ned. En annan satsning i 2008 års budget är en fortsättning på en satsning som gjordes i tidigare budgetar. Det gäller utbyggnaden av läkarutbildningen. Vi utökar med åtta nybörjarplatser vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Linköping och vid Karolinska Institutet men också med 20 nybörjarplatser vid Umeå universitet. Det innebär 330 helårsstudenter fullt utbyggt, och det är en stor ökning. Till det ska läggas den ökning som gjordes i tidigare satsningar. Från Centerpartiets sida ser vi gärna att ytterligare något universitet kan prövas för läkarutbildning framöver. Forskningen är en annan oerhört prioriterad fråga om vi ska vara en kunskapsnation i en globaliserad värld där vi på olika sätt också stärker Sveriges ställning. För att kunna ta den ledande positionen krävs ytterligare satsningar på forskning. Jag förstår inte riktigt den oro som finns över att allt inte har hänt under det första året. Det är faktiskt så att högskolor och universitet skriver på sina forskningsstrategier fram till årsskiftet, och det är med dem som underlag vi måste arbeta fram den nya forsknings- och innovationspropositionen. Alliansregeringen satsar, förutom de 300 miljoner kronor som satsas enligt den tidigare propositionen, ytterligare 300 miljoner kronor som fördelas utifrån kvalitetskriterier till de högskolor och universitet som kvalificerar sig. Därefter beräknas resurserna öka med ytterligare 400 miljoner kronor under 2009. Det finns andra diskussioner på gång. Det gäller bland annat högskolemomsen som regeringen har tänkt titta på. Detta kan lösgöra ytterligare resurser för forskning. Det gäller också att se över möjligheten till avdragsrätt för donationer. Det framfördes tidigare av Mikael Damberg att resurserna till forskningen minskar. Vi kan se att det till stor del beror på en förändrad beräkningsgrund hos Statistiska centralbyrån. Allt det jag har räknat upp är bara sagt om resurstilldelningen. Det viktigaste är ju, som flera talare tidigare har varit inne på, att det också handlar om hur man använder sina resurser. För Centerpartiet är det viktigt att resurserna fördelas utifrån kvalitetskriterier, inte utifrån storleken på institutionerna. Därför är det nu möjligt för alla lärosäten att kvalificera sig för att ta del av ökade forskningsresurser som alliansregeringen tillför i budget för 2008. I det förslag till budget som nu föreligger när det gäller forskningspengar följer vi upp de prioriteringar som finns sedan tidigare, men vi avser att nästa höst lägga fram en forsknings- och innovationsproposition. Då återkommer vi till innehållet i de prioriterade satsningar som regeringen vill göra. Den fjärde punkten jag nämnde handlar om attraktiv arbetsplats. Högskolan är en mycket stor arbetsplats. Det är viktigt att den attraherar både lärare som har disputerat och välmeriterade forskare. I dagarna presenteras Befattningsutredningen som bland annat har till uppgift att ge förslag till karriärvägar. Kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att göra denna akademiska karriär. Det alltför tydliga tecknet visar att så inte är fallet när endast 17 procent av landets professorer är kvinnor. Det fortsatta arbetet på detta område kommer givetvis att följas noggrant för att man ska kunna vidta åtgärder om det skulle behövas. Herr talman! Jag kan inte låta bli att titta på den splittrade oppositionens förslag på utbildningsområdet. Vad är det då man ser? Socialdemokraterna vill ju inte precisera sig på utbildningsområdet eftersom man behöver gott om tid för att styra om efter den politik man har genomfört under tolv år och som man nu med klarsyn är självkritisk till. Man vill inte bryta ut någon del, säger man i reservationen, och hukar därmed och visar inte tydligt var man står. Man säger i och för sig att man hellre satsar på kvantitet än på kvalitet. Dessutom ska det bli mer resurser till forskning. Om man lyssnar riktigt noga är det pengar som anses välsignade eftersom de räcker till förvånansvärt mycket. När det gäller att ge människor en andra chans blir det lite pinsamt eftersom alltför många inte fick en rejäl första chans i Sveriges skola. För oss är det självklart att det ska finnas möjligheter att göra nya val. Det kan man med vår politik. När det gäller Vänsterpartiet vill jag påpeka att jag uppskattar samsynen i fråga om kvalitetshöjande insatser och att ni också ser det som en viktig satsning framöver. Därutöver är det inte mycket som jag väljer att kommentera i fråga om högre utbildning och forskning. Miljöpartiets prioriteringar gäller ju att underlätta för studenter att hitta rätt på arbetsmarknaden. Universitet och högskolor har ju fått uppdraget att i samband med årsredovisningen för 2008 återrapportera till regeringen vad som har gjorts och vad som görs. Då får vi ta ställning till om vi behöver intensifiera det ytterligare. Enigheten från oppositionen finns, som jag kan utläsa det, i protesten om att en myndighet ska få vara kvar. Det tycker jag talar för sig själv. Herr talman! Det är viktigt för Sverige att hävda sig i en globaliserad värld. Läsåret 2005/06 studerade 26 000 studenter utomlands. Det är ungefär lika många som för tio år sedan. Samtidigt har ju det totala antalet studenter ökat. Därmed har andelen studenter som studerar utomlands faktiskt minskat. Centerpartiet anser att det för Sveriges och våra studenters skull är viktigt med ett internationellt utbyte på studentnivå likaväl som utbyte på forskar- och lärarnivå. I en globaliserad värld blir möjligheten att attrahera studenter, lärare och forskare från andra länder oerhört viktig. Avslutningsvis, herr talman, vill jag än en gång peka på de fyra prioriteringar som Centerpartiet och alliansregeringen gör för att stärka Sverige som kunskapsnation i en alltmer globaliserad värld, nämligen självständigare lärosäten, förbättrad kvalitet till högre utbildning, utökade forskningsresurser och högskolor och universitet som attraktiva arbetsplatser. Jag yrkar härmed bifall till förslagen i utbildningsutskottets betänkande nr 1.

Anf. 14 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag vill börja med att tala om det som är bra. Det är bra att regeringen fullföljer den socialdemokratiska regeringens satsning på läkarutbildningen. Jag uppskattar verkligen att Ulrika Carlsson talar om problemen med jämställdhet inom högre utbildning och att chansen för män att bli professorer är dubbelt så stor som för kvinnor. Det är i princip första gången jag hör de borgerliga partiernas företrädare tala om de problemen. Jag tycker att det är väldigt bra att man lyfter upp jämställdheten. Det blir problem när man hör att de urholkade forskningsanslagen är en sorts statistikmiss av SCB. Det var inte riktigt så det lät före valet. Jag tror att det fanns stor konsensus i Sverige för att vi behövde satsa mer på forskning. Vi gör det i vårt budgetalternativ. Det är inte bara de 400 miljoner kronorna i årliga grundutbildningsökningsanslag utan också riktade satsningar på industrin och andra satsningar på klimatsidan som gör att vi har en forskningsbudget som är 2 miljarder större än den borgerliga alliansens. Det är ganska stora skillnader. Det är inte bara lite på marginalen. Jag tror att det blottlägger en ideologisk skillnad i hur man ser på vad som skapar jobb och vad som är framtidsinvesteringar. Ni har valt att göra andra saker. Jag tror att man ska vara försiktig med att tala om de 240 miljonerna som är den stora kvalitetssatsningen, när man samtidigt drar in 200 miljoner kronor. Högskolevärlden säger att det egentligen inte är några kvalitetspengar. Det blir inte fler disputerade lärare. Det blir inte mer undervisningstid med detta. Det är så man säger. Jag tycker att man ska lyssna på universitet och högskolor. Jag tror att det är viktigt att arbetet med breddad rekrytering fortsätter. Nu drar man undan pengarna. Man lägger inta bara ned myndigheten, man drar undan pengarna och ger högskolan det här uppdraget. Jag ska avsluta med en fråga. Centern och Socialdemokraterna har varit överens om att satsa på starka regionala tillväxtmotorer i form av högskolor runt om i Sverige. Kan Centerpartiet garantera att framtiden för högskolorna är ljus? Det finns väldigt stora orossignaler på de regionala högskolorna i dag för att det är en helt annan inriktning på politiken under de kommande åren som kommer att slå mot de regionala högskolorna.

Anf. 15 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Jag delar inte helt Mikael Dambergs syn på det han för fram. Mikael Damberg talar om en statistikmiss. Jag benämnde det inte så utan sade snarare att man har en annan beräkningsgrund för hur man tar fram statistiken. Den kvalitetssatsning som regeringen gör och har visat under två år är en viktig markering till de utbildningar där resurserna har varit minst. Det är så man ska se den satsningen. Centerpartiet har under många år varit en garant för att de nyare högskolorna på olika sätt ska få möjlighet till utveckling, både inom grundutbildningen och inom forskningen. Alliansregeringens politik visar att det sker en fortsatt satsning på alla lärosäten, såväl universitet som högskolor. Det är oerhört viktigt att utveckla kvalitetsarbetet i alla delar.

Anf. 16 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag hoppas verkligen att Ulrika Carlsson har rätt i att Centerpartiet är den här garanten. Jag förutsätter att Centerpartiet kan lova här i dag att det nya resurstilldelningssystem som kommer att genomföras verkligen kommer att gynna en utveckling av högkvalitativ utbildning och forskning i hela landet samtidigt som man skapar starka forskningsmiljöer som är internationellt konkurrenskraftiga. Det är otroligt viktigt för tillväxten i hela Sverige. Det är viktigt för arbetstillfällena och det är viktigt för Sveriges vägval. De forskningssatsningar som man trots allt har presenterat från den borgerliga regeringen har varit bra, men de räcker inte. Det är det som debatten handlar om. Före valet fanns det löften om kvalitetssatsningar och forskningsanslag som nu inte genomförs. Det finns en stor besvikelse ute i högskolevärlden. Det här var inte vad man röstade på. Det här var inte det man hoppades på. Det var något helt annat. Nu får Ulrika Carlsson problem med att verkligheten springer i kapp. Då räcker det inte att tala om att SCB redovisar statistik på olika sätt. Det handlar om deras upplevelse av att forskningsanslagen inte räcker till, att kvaliteten på utbildningarna inte är tillräckligt hög och ger studenterna tillräckligt med kvalitetstid och tillräckligt många disputerade lärare. Detta bär ni och ingen annan nu ansvaret för. Det är därför ert ansvar att presentera en budget som hänger ihop. Vi har presenterat ett budgetalternativ där vi satsar 3 miljarder kronor mer under tre år på universitet, högskolor och forskning jämfört med regeringens alternativ. Det är vi stolta över.

Anf. 17 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Centerpartiet och alliansregeringen är stolta över de satsningar som görs på olika sätt, både de kvalitetssatsningar som görs i budgeten och de forskningssatsningar som görs. Vi har fyra år på oss under mandatperioden, och vi har varit väldigt tydliga med att det är en forsknings- och innovationsproposition som är under framtagande och som kommer att antas av riksdagen under hösten 2008. Mikael Damberg vet säkert likaväl som jag att när det gäller detta arbete jobbar högskolor och universitet med att ta fram forskningsstrategierna. Det är de som kommer att ligga till grund för en ökad satsning på forskning och utveckling i Sverige framöver. Vi har börjat göra satsningar under detta första år, och vi kommer att fortsätta att göra satsningar eftersom vi vill att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, en bra aktör i en globaliserad kunskapsekonomi över huvud taget, och det kommer de satsningar som regeringen nu gör också att leda till.

Anf. 18 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Jag begärde ordet när Ulrika Carlsson tog upp Miljöpartiets krav på bättre möjligheter för studenter att få tillgång till arbetsmarknaden och att högskolan borde ta tag i detta. Visst kan vi avvakta och se vad som ska hända och vad högskolan svarar. Det pågår mycket verksamhet ute på högskolan nu. Men det kommer också redan nu en hel del utvärderingar. Man ser resultat särskilt när det gäller praktikfrågan. Det kommer mer och mer resultat. Jag och vi från Miljöpartiet är väldigt oroliga å studenternas vägnar för att de förbättringar som skulle behövas inte kommer att vara på plats när de kommer att behövas som mest, nämligen under nästa lågkonjunktur när jobben inte längre finns överallt. I dag finns det en hel del jobb. Ändå finns det problem. Det kommer att finnas ännu mer problem i framtiden. Vi menar därför att det är väldigt viktigt att förbättringarna kommer på plats så snart som möjligt. Därför lägger vi fram de förslag som vi har haft under ett bra tag. Sedan återstår även den andra frågan som jag nyss tog upp: Vad ska man säga till de anställda i högskolan när de inte begriper hur resurserna tricksas fram och tillbaka? Vi står bakom en kvalitetssatsning. Vi står inte bakom detta på det sätt som man från regeringens sida mer eller mindre har tricksat fram det och inte har tagit hänsyn till vilka studieplatser som efterfrågas.

Anf. 19 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Jag delar Mats Pertofts syn på att det är viktigt att vi gör olika insatser för att underlätta för studenter att hitta rätt på arbetsmarknaden. Precis som Mats Pertoft nämner finns det ett antal exempel ute i landet där det också fungerar mycket bra. Det är också viktigt att lyssna och se om vi kan få spridningseffekter i fråga om de delar där det fungerar mycket bra. Kvalitetssatsningen är en stark markering mot områden som har alltför låg lärartäthet, för stora grupper och så vidare. Det är en rejäl satsning på samhällsvetenskap, humaniora och även på juridik och teologi, samtidigt som det också sker en viss satsning på naturvetenskap och teknik framöver. Man kan säga att det delvis är en viss omprioritering men samtidigt en kvalitetsstärkning på dessa delar.

Anf. 20 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Naturligtvis är det en bra satsning med 240 miljoner. Problemet är bara att det är en väldigt liten satsning när det skulle behövas mycket mer. Framför allt skulle det behövas 240 miljoner och kanske den miljard som har blivit över och som vi först i efterhand har fått reda på har flutit tillbaka till regeringens kassa. Att den miljarden var på väg tillbaka måste regeringen ha vetat om när man gjorde budgeten. Jag visste inte det. Jag vet inte om Ulrika Carlsson visste om detta. Men detta tillsammans med en strukturellt svårbegriplig indragning av 200 miljoner generellt, plus en riktad satsning på 240 miljoner utan hänsyn tagen till vilka studieplatser som har efterfrågats eller inte, gör denna satsning, som Miljöpartiet i princip har sagt ja till eftersom vi tycker att det är bra att man satsar mer på kvalitet, märklig. Men det sätt som denna satsning har skett på är mycket märkligt.

Anf. 21 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Jag uppskattar Mats Pertofts positiva inställning till kvalitetssatsningar som kommer att göras på de utbildningar där man har haft den lägsta lärartätheten. Det ser jag som en oerhört viktig markering men också som en rejäl satsning på att faktiskt öka kvaliteten när det gäller möjligheter för studenter i form av mer kontakt med lärare, mindre grupper och så vidare. Vi ser att det är inom sektorer där vi inte har haft så hög kvalitet tidigare. Kan vi stärka den kvaliteten nu är det en viktig framtidssatsning.

Anf. 22 Fredrik Malm (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande 1 som rör utgiftsområde 16 om utbildning och universitetsforskning. Kunskap och utbildning är en grundbult - det vet vi - för att skapa ett samhälle där individen kan tänka kritiskt, kan tänka själv inte minst, vara självständig, växa och få möjligheter i sitt liv. Utbildningen är också en förutsättning för att samhället som helhet ska fungera, speciellt med våra höga ambitioner för välfärd, för en god levnadsstandard och så vidare. Vi vet också, speciellt i den tid som vi nu lever i där världen tvinnas alltmer samman, där ekonomin är global, där arbetsmarknaden snart är europeisk i alla fall, att det är en hårdare konkurrens i dag. Det är tuffare nu. Det krävs mer av oss. Då vet vi också att utan kunskap och utbildning blir våra förutsättningar som individer - det gäller också Sveriges förutsättningar som samhälle - sämre att klara oss, att konkurrera, att växa och att bli framgångsrika. Herr talman! Problemet är att utgångspunkten för den socialdemokratiska utbildningspolitiken under lång tid har varit framför allt kvantitativa mål. Målet har varit att alla ska bli behöriga och att minst 50 procent ska läsa vidare. Fokuseringen har varit på antalet platser. Man har ökat antalet platser väldigt mycket under de senaste tio åren som man styrde, men man har inte ökat resurserna lika mycket. Om det blir betydligt fler studenter och resurserna inte följer med i samma utsträckning blir det givetvis mindre medel per person. Det säger sig självt. Det innebär att det blir en mindre lärartäthet, fler studenter per lärare, mindre tid för forskning för den som själv är lärare, fler storgruppsföreläsningar och mindre tid för handledning. Konsekvensen av allt detta blir givetvis att kvaliteten försämras. Socialdemokraterna valde alltså att i praktiken offra kvalitetsambitionen till förmån för de kvantitativa målen. Det är precis detta som vi i alliansen nu försöker åtgärda. För nästa år föreslår regeringen i budgetpropositionen ytterligare 240 miljoner till lärosätena för att just höja kvaliteten. Förra året var det 120 miljoner. Det är alltså en bra bit mer än det som Mats Pertoft tidigare hävdade var alldeles för lite. Problemet är att vi hos oppositionen, framför allt Socialdemokraterna, i dag ser precis samma mönster som tidigare. Man har aviserat en omläggning av politiken på vissa andra områden inom skolpolitiken men uppenbarligen inte här. Fokuseringen är framför allt att man ska öka antalet platser igen inom den högre utbildningen och att man ska öka antalet platser inom vuxenutbildningen. Det förs väldigt få resonemang om kvalitet. De stora forskningsanslagen som man hävdar är i stor utsträckning också rena stöd till institutioner och myndigheter. Samtidigt står många platser på högskolorna tomma i dag. Fokuseringen på kvantitet har till och med gått så långt att Socialdemokraterna har glömt att finansiera förslagen. Det finns inte täckning för studiestöd till exempel i den stora satsningen på vuxenutbildningen. Socialdemokraterna vill öka antalet studenter men tycks inte bry sig om att de ska klara sig ekonomiskt under studiernas gång. Vi i alliansen menar att målet för den högre utbildningen måste vara att höja kvaliteten. Det förutsätter att vi satsar mer resurser per student. Det förutsätter att vi förbättrar möjligheterna för forskning och utveckling och, inte minst, att vi värnar den fria akademin och begränsar den politiska styrningen av våra lärosäten. Det här arbetet påbörjades på ett förtjänstfullt sätt av Utbildningsdepartementet och den nya politiska ledningen direkt efter valet. Ett av de första viktiga besluten i denna kammare var beslutet om att avpolitisera högskolestyrelserna i Sverige. Nu tas nästa steg. En utredare, Daniel Tarschys, ska nästa år arbeta fram förslag om hur lärosäten ska kunna bli mer självständiga. Givetvis ska staten samtidigt kunna styra och kontrollera det som också för staten och för lagstiftaren är viktiga delar av verksamheten, exempelvis dimensionering, effektivt resursutnyttjande och kvaliteten i utbildningen. Precis som tidigare föreslagits av den förra regeringen i propositionen Forskning för ett bättre liv ökar nu anslagen till forskning. Förutom det som slås fast i den propositionen satsar vi ytterligare 300 miljoner i den proposition som vi nu diskuterar. Förra året var det fråga om 200 miljoner, och för nästa år är det aviserat om 400 miljoner. Till detta kommer sannolikt mer pengar att skjutas till i en kommande forskningsproposition. Jag tror att det är svårt för oppositionen att vifta bort det här och att hänvisa till någon SCB-beskrivning eller annat om forskarutbildning, utbildning eller forskning och så vidare. Det är svårt att vifta bort de här pengarna därför att det är reella pengar. Det är annorlunda när man sitter i opposition och kan ösa ut pengar. Det vore lovvärt om Socialdemokraterna någon gång kunde realisera den politik som man driver i opposition och satsa när man är i majoritet. Läkarutbildningen tar fart. 60 nya friska platser blir det nästa år. När utbildningen är fullt utbyggd kommer den att omfatta 330 helårsstudenter. Regeringen har också aviserat att det kommer en proposition om internationaliseringen i den högre utbildningen. Också detta är mycket lovvärt. Precis som föregående talare nämnde har antalet studenter ökat mycket, men andelen studerande utomlands har minskat. Det är viktigt att vi på olika sätt stärker internationaliseringen. Vi får säkert anledning att återkomma till detta i en debatt här i kammaren när propositionen kommer. Herr talman! I slutet av november klargjordes också att den efterlängtade studiesociala utredningen blir av. En parlamentarisk kommitté kommer att arbeta fram till den 31 mars 2009 och på djupet utreda och analysera viktiga områden såsom studiemedelssystemet, studiesociala frågor och möjligheterna till ökad genomströmning till exempel med hjälp av en examensbonus. I uppdraget nämns också att kommittén ska "överväga att föreslå hur framtida beloppsnivåer och fribelopp inom studiemedelssystemet ska se ut" utifrån direktiven. Kommittén ska också "pröva om hela eller delar av CSN:s verksamhet kan överföras i annan regi" och, inte minst, se över gränsdragningarna mellan studiemedelssystemet och de sociala trygghetssystemen - ett mycket viktigt arbete. Herr talman! Förståelsen för behovet av att förstärka och vässa kvaliteten i svenskt utbildningsväsende i kombination med en omtanke om studenternas situation och möjligheter att växa som individer och att förkovra och bilda sig är kärnan i alliansens och Folkpartiets politik för högre utbildning. Vi ser studenterna som subjekt och sätter studenterna i centrum. Vi ser dem inte som siffror i kolumner över antal, numerärer, som till varje pris ska upprätthållas och öka oavsett hur verkligheten, omvärlden och resultaten ser ut. Den ensidiga fokuseringen på kvantitet i stället för på kvalitet är i grunden ett socialistiskt påfund. Det har alltid funnits en förkärlek för det storskaliga, det kvantitativa och det planmässiga hos den vänster som hellre kramar statsmakten än de medborgare som faktiskt byggt upp den. Det handlar om att inte diskutera dimensionering och kvalitet i samma andetag utan om att använda den högre utbildningen, precis som man använder mycket annat, som ett verktyg för att nå ett för makten ännu högre mål. Det har i Sverige varit att dölja arbetslösheten för att på så sätt förbättra regeringens möjligheter att bli omvald. Jag vill också, herr talman, säga några ord om behovet av en fungerande grund- och gymnasieskola i Sverige. Detta är nämligen en förutsättning för att vi också ska klara våra höga ambitioner för den högre utbildningen. Om grundskolan och gymnasiet inte klarar att upprätthålla en hög kvalitet på undervisningen så att eleverna förbättrar sina kunskapsresultat blir förstås också den högre utbildningen lidande av detta. Fler studenter behöver en mer omfattande introduktion i så fall, i praktiken upprepningar av sådant som man redan borde ha lärt sig. Om det brister i förkunskapskraven får den högre utbildningen ta konsekvenserna av misslyckandena i skolan för dem i lägre åldrar. Därför är alliansregeringens skolpolitik med tidiga insatser när det gäller läs- och skrivförståelse, mer utvärderingar, tidigare betyg, nationella avstämningar och fortbildning för lärarna också en central del för att förbättra kvaliteten i den högre utbildningen. Jag vill specifikt betona vikten av det nya meritvärdessystemet för att främja att skolelever i Sverige läser mer främmande språk och mer matematik. Det kommer att förstärka förkunskaperna. Främmande språk är väldigt viktigt med tanke på den internationella miljö som vi befinner oss i. Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 23 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Fredrik Malms anförande var kanske inte helt och hållet så stringent. I stället var det ganska slarvigt. Först och främst ser vi inte utbildningen som ett sätt att dölja arbetslöshet, utan utbildning är ett sätt att investera i vår befolkning. Det är helt nödvändigt för att Sverige och svenskt näringsliv ska kunna konkurrera i framtiden. Det handlar om att öka kunskapsnivån, inte om att minska den. Slarvigt sägs det att Socialdemokraterna liksom inte har vett eller sans när det gäller kvalitet och att vi aldrig har tittat på de här frågorna. Men i Education at a glance , som kom för ganska länge sedan, jämförs världens olika länder och utbildningssystem. I den totala utvärderingen är Sverige etta när det gäller investeringar i utbildning. När det gäller högskolesektorn och forskningen ser man att Sverige är det land i världen som satsar näst mest per student på högskolan. Om vi sedan går vidare till lärartätheten är Sverige det land i hela världen som - efter Nya Zeeland - har den näst största lärartätheten. Det är alltså klart att det här med kvalitet inte är helt oväsentligt när det talas om svensk utveckling av högskolevärlden. I mitt anförande pekade jag däremot på att det behövs ett nytt resursfördelningssystem. Det behövs insatser för att öka andelen disputerade lärare. Det gäller också att ge eleverna mer lärartid. Därför satsar vi socialdemokrater klart mycket mer än alliansen på högskolor och forskning. Bara på forskningssidan handlar det om 2 miljarder kronor mer över tre år jämfört med hur mycket den borgerliga alliansen satsar. Det är klart att det är lite jobbigt för alliansregeringen att höra detta. Då höjer man kanske tonläget. Jag vill fråga Fredrik Malm: På vilket sätt har alliansregeringen kommit fram till att inte göra de forskningssatsningar som utlovades före valet och som Fredrik Malm och Folkpartiet pratade om före valet? Varför väntar man med dem till forskningspropositionen? Varför gör man inte de här investeringarna nu när svensk industri och svenska högskolor säger att det behövs pengar? Faktum är att det inte blir några plus ute på högskolorna. Det blir minus, och det är ett ansvar som Fredrik Malm, inte jag, bär.

Anf. 24 Fredrik Malm (Fp)

Herr talman! Om man tittar på den högre utbildningen enbart utifrån de kvantitativa målen går det ut över kvaliteten; det borde vi kunna vara tämligen överens om. Om det därtill är så att man använder andra verktyg för att mäta arbetslösheten och till exempel inte räknar in latenta arbetssökande - det vill säga personer som pluggar fastän de i själva verket skulle ta ett jobb närhelst de får det; det räknas in i andra länders statistik över arbetslöshet och så vidare - måste också detta självklart vägas in i hela den samlade bedömningen när det gäller hur vi bryter utanförskapet, hur många som vill jobba eller som har arbete men egentligen vill kunna arbeta mer än de gör och så vidare. Det är mycket viktigt att betona att mandatet för den nya regeringen är att förändra framför allt jobbpolitiken och utbildningspolitiken. De skulle jag vilja säga är de två absolut starkaste mandat den här regeringen har. Det är här kritiken har varit förödande mot hur det var när Mikael Dambergs parti styrde Sverige. Det är just det som gör att vi har en stor legitimitet för att genomföra förändringar nu för att stärka kvaliteten och förbättra Sveriges roll som kunskapsnation. Det är mycket riktigt att vi satsar mycket på forskning i Sverige. Men det är inte så att vi ska slås oss för bröstet och säga att det är tack vare oss politiker det är så. Vi ska nog tacka Volvo, Astra Zeneca och många entreprenörer och företagare och forskningsstiftelser i Sverige för att det är så.

Anf. 25 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Nej, jag tycker inte att Sverige satsar tillräckligt mycket på forskning. Därför innehåller vår budget 2 miljarder mer på forskningen än den borgerliga regeringens. Det ni säger nu efter valet, att ni har gjort tillräckligt mycket och är nöjda, stämmer inte alls överens med vad ni sade före valet. Det är det ni får äta upp nu. Det är den svekdebatt ni möter på högskolorna i dag. När man talar om att ni gör stora kvalitetssatsningar verkar det som att ni inte har förstått hur det ser ut på högskolor och universitet. De här 240 miljoner kronorna kommer inte att märkas som en stor investering i kvalitet ute på högskolorna. Varför då? Jo, därför att det finns en löneomräkningsklausul som gör att man räknar upp lönerna med 0,77 procent. De reella löneökningarna är över 3 procent ute på universitet och högskolor. De här 240 miljoner kronorna räcker inte till löneökningarna på universitet och högskolor. Det är verkligheten. De här stora kvalitetssatsningarna ni talar om och fortfarande hävdar att ni genomför är minus ute i verkligheten. Ute på universitet och högskolor är det minus i budgeten, inte plus. Tidigare sade många högskolor: Tack vare att man byggde ut högskolan, skaffade sig resurser och effektiviserade verksamheten kunde man öka budgeten ändå och därmed överleva. Nu drar ni in på platserna plus att ni inte kompenserar för löneökningarna, och då skapas det ett budgetminus på väldigt många universitet och högskolor där kvaliteten drabbas, inte förbättras. Det är verkligheten. Jag vill avslutningsvis säga att det två gånger under debatten påståtts att vi inte satsar på studiemedel för de högskoleplatser som vi föreslår. Jo, det finns i vår budget. År 2008 är det 140 miljoner, 180 miljoner år 2009, 260 miljoner kronor år 2010. Då har vi rett ut den frågan.

Anf. 26 Fredrik Malm (Fp)

Herr talman! Det är alltid mycket lättare att sitta i opposition, vi har också gjort det under en längre tid. Det var roligt att reservera sig nästan 80 år i sträck. Nu får vi styra och ta ansvar. Då märker vi att det från Socialdemokraternas sida blir väldigt mycket mer pengar i en oppositionsbudget än vad det blev när man satt i majoritet. Vi märker att man från Vänsterpartiets sida agerar så att en utgift finansieras med en utgift till. Det är möjligt att det inom matematiken är så att två minus blir ett plus, men det är väldigt svårt att få en sådan budget att i praktiken gå ihop om man ska styra. Herr talman! Vi satsade förra året 200 miljoner extra på forskningen, i år 300 miljoner och nästa år 400 miljoner. Det blir, om jag räknar rätt, 900 miljoner. Det kommer utöver de grundanslag och annat som vi givetvis satsar. Jag vet inte om Mikael Damberg själv har lyckats trolla bort de här satsningarna. Det hänvisas till pris- och löneomräkningen. Det är någonting som infördes i början av 90-talet, inte på lönerna utan på priserna. Det var Anne Wibble som var finansminister. Man ville inte kompensera precis fullt ut till offentligt finansierade institutioner, myndigheter och annat av det enkla skälet att det måste finnas incitament att också effektivisera och förbättra sin verksamhet. Det har rått enighet om detta. År 1997 eller 1998 - rätta mig om jag har fel - förstärkte den socialdemokratiska regeringen detta - Göran Persson - genom att också införa detta för lönerna. Det är egentligen Mikael Dambergs parti som har infört det, och det har rått enighet om det. Det är möjligt att ni vill ta bort det nu i opposition. Men ingen verksamhet mår bra av att inte ha ett tryck på sig att förbättra och effektivisera verksamheten.

Anf. 27 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Jag vill kommentera det som Fredrik Malm tog upp i replikskiftet med Mikael Damberg om vår budget. Om Fredrik Malm går igenom den och läser i rutorna för totalsumma och resultat kommer han inte att hitta ett enda minustecken, utan vår budget går ihop, och dessutom får vi pengar över. Det finns inga problem med den budgeten, utan vi satsar inom det här området bland annat på fler disputerade lärare. Vi har en linje att på sikt se till att alla högskolor ska ha minst 50 procent disputerade lärare. Det jag begärde ordet för är att Fredrik Malm talade om att man vill öka satsningarna. För att få en bättre kvalitet på studierna på högskolor ska man göra satsningar tidigare, i gymnasieskolan och ännu tidigare än så. Det finns elever som väljer att ta en yrkesexamen eller lärlingsexamen. Några av kärnämnena ska nu bort för dessa. Kan Fredrik Malm svara på vilka ämnen det är som ska bort? Det kommer kanske att bli ett eller två ämnen kvar. Vi vet i alla fall att historia är säkrad för alla. Men vilka ämnen ska bort - samhällskunskap, idrott, estetisk verksamhet, religion, naturkunskap? Jag kan berätta för Fredrik Malm att jag för inte så länge sedan var i Växjö och besökte studenter som läste ett program för att så småningom bli till exempel polis eller brandman. För dem räcker inte de ämnen som ingår, utan man måste läsa vidare. Det är väl under den kategori som kommer att hamna under yrkesexamen, antar jag. Om man tar bort ännu fler kärnämnen gör man det ännu svårare för de här eleverna att gå vidare, och det är ändå deras enda möjlighet för att komma till högskolan. Vad gör man för dem? Vad gör man i verkligheten för att bredda rekryteringen, för att se till att alla faktiskt får en riktig chans och inte en halvdan chans?

Anf. 28 Fredrik Malm (Fp)

Herr talman! Den viktiga fråga vi ska ställa oss, mot bakgrund av de många avhoppen i svensk skola, mot bakgrund av att många elever som har gått ut skolan inte upplever att de har de kunskaper som arbetslivet kräver om man vill ut och jobba tidigt och utifrån Rossana Dinamarcas resonemang om att vissa ämnen kommer att försvinna, är: Hur kommer det sig att det på yrkesprogrammen i dag saknas kunskaper hos eleverna, och hur kan vi förbättra de här utbildningarna? Då är frågan snarare vad det är som fattas, inte vad som kommer att lyftas bort. Vi har ambitionen när det gäller de poäng som krävs för att nå behörigheten - alltså kärnämnesblocket på ungefär 800 poäng - är att det inte ska vara hugget i sten att det ska vara precis 800 eller 900 eller 750 eller så, för det är i grunden ett politiskt beslut. Men det avgörande är att vill vi vässa yrkesutbildningarna i Sverige och ge möjligheten för den här stora gruppen ungdomar, många av dem hoppar av i dag, att gå en yrkesinriktad gymnasieskola och därefter komma ut i arbetslivet måste vi stärka yrkesinslagen i skolan. Det är den centrala poängen. Vår uppfattning från alliansens sida - vi har gett uttryck för den många gånger tidigare - är att vi inte kan forma en skola utifrån att alla ska bli akademiker eller att alla ska bli behöriga till högre studier eftersom avhoppen är så många som de är. Därför är den relevanta frågan: Vad är det vi kan lyfta in i de här utbildningarna för att förbättra dem? Den frågan kan jag passa tillbaka till Rossana Dinamarca. Vad är du beredd att avstå från i de här utbildningarna?

Anf. 29 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Fredrik Malm svarade inte på min fråga. Jag hoppas att han i sin andra replik svarar: Vilka ämnen är det som ska bort? Vilka ämnen är det som inte är viktiga nog för de här eleverna som ska ut i yrkeslivet men också ska vara delaktiga samhällsmedborgare? Vilka ämnen, Fredrik Malm? Är det samhällskunskap, naturkunskap, idrott, estetisk verksamhet, religion? Vilka ämnen ska bort? Ni har bestämt att de här eleverna ska ha bara 500 poäng i kärnämnena. Javisst, det är många elever som i dag går på det individuella programmet, alltför många. Det är många som inte klarar av gymnasiet. Men ingenting blir bättre av att de luras, att de har klarat gymnasiet när det sedan inte finns någon annan möjlighet. Ni skär ju ned ordentligt på vuxenutbildningen, smalnar av vägarna in till den högre utbildningen, tar bort 25:4-regeln och ökar på meritpoängen. Vem gynnar detta? Inte är det de som har valt att gå ett yrkesprogram eller lärlingsprogram. Jag vill nu veta, Fredrik Malm, vilka ämnen som ska bort. Låt mig vara den som avgör om det är intressant att veta eller inte. Vi satsar på fler i personalen. Vi tror inte på att tester, nationella prov eller tidiga betyg är det som avgör om man får ökade kunskaper eller inte. Vi tror att det behövs fler välutbildade lärare i skolan. Vi vill göra en ordentlig satsning redan från förskolan, se till att det finns bra fritids och bra skolbarnomsorg. På det sättet kan vi öka kunskaperna. Vi vill se till att det finns bra, öppna skolbibliotek så att läsandet stimuleras. Det avgörs inte av en treårig satsning på att läsa, skriva och räkna. Det görs med långsiktiga och permanenta lösningar.

Anf. 30 Fredrik Malm (Fp)

Herr talman! Ibland när man lyssnar på Vänsterpartiet får man uppfattningen att Sverige verkligen har ett genuint konservativt parti. Vänsterpartiet är den stora bevararen av den skola som svenska folket i allmänhet bedömer har misslyckats med sitt grundläggande uppdrag, nämligen att rusta den svenska unga generationen för en framtid i en globaliserad miljö som kräver mycket av dem. Kunskapsresultaten är för låga i dag. Lärarnas situation är för dålig, ordningsproblemen är för stora och avhoppen är för många. Då kommer Vänsterpartiet och säger att det viktigaste är att vi fixerar oss vid exakt den modell eller exakt den ordning som har varit tidigare och att vi inte kan genomföra några förändringar. Men då kommer problemen att bestå. Utgångspunkten för oss är hur vi kan förbättra den svenska skolan och hur vi kan ge ungdomar som snabbt vill ut i arbetslivet en chans att få en bra yrkesutbildning. Vi tycker att det är väsentligt att titta på vilka komponenter som kan föras in i utbildningen. Det är det som är utgångspunkten för vårt arbete.

Anf. 31 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Jag vill gärna börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande nr 1 och avslag på samtliga motioner. Därmed har jag sagt en viktig sak under det här anförandet. Herr talman! De förbättringar som vi kristdemokrater vill göra för högskolan har sin utgångspunkt i kunskap, valfrihet och trygghet. Högskoleutbildningen ska inte bara ge studenterna specifika ämneskunskaper för ett framtida yrke utan den måste också leda till personlig utveckling, samhällsengagemang och kritiskt tänkande. Törsten efter kunskap är ett av de mest framträdande dragen hos människan. Den har resulterat i att människan under historiens lopp har skaffat sig alltmer kunskap om tillvaron. Det är kunskap som ska utvecklas inom ramen för de värderingar som garanterar människovärdet och den etiska bas som samhället vilar på. Därför är det bra att fler under senare år har fått tillgång till hög utbildning. Däremot är det naturligtvis inte bra att kvaliteten har blivit lidande, att var och varannan högskola kan berätta om att grundutbildningens kritiska och utvecklande inslag har ersatts av en utbildningsfabrik som på löpande band ska klara av student efter student. Kristdemokraterna ser två orsaker. Den ena orsaken är det nuvarande resursfördelningssystemet. Vi har funderat en hel del runt frågorna, och vi har presenterat olika förslag. Det har för oss varit mycket glädjande att se att Resursutredningens problembeskrivningar och en del av tankegångarna i förslagen ligger mycket nära vad vi har fört fram. Den andra orsaken - och den tas också upp av Resursutredningen - är den underfinansierade kraftiga utbyggnaden av högskoleplatser som Socialdemokraterna har stått för på 2000-talet. Jag är lite förvånad över att Socialdemokraterna i sina budgetförslag föreslår ytterligare högskoleplatser och fortsätter att trampa på en stig som ett krympande antal anser vara rimlig. Varför anser man att det är en dålig idé att i stället fylla varje befintlig plats med akademiskt innehåll? Det kanske inte vore så dumt. Socialdemokraterna har skrivit i sin motion: Tillväxt och välfärd förutsätter en hög utbildningsnivå i hela befolkningen. Kunskapssegregation innebär att samhället inte tar vara på alla de människor och de kunskaper som finns i samhället. Ojämlikheter i tillgången till utbildning betyder dessutom ojämlikheter i makt både över det egna livet och i samhället. Men likväl vill Socialdemokraterna inte ägna den strukturella svaghet man själv byggt in speciellt stor tanke. Den akademiska högskolan har blivit allena saliggörande. Socialdemokraterna vänder sin egen arbetartradition ryggen och gör absolut inget för att förbättra den skeva balans vi ser mellan akademisk högskola och kvalificerad yrkesutbildning. Det finns inte heller förslag på hur denna kvalificerade yrkesutbildning ska ges bättre kvalitet, stabilitet eller rättssäkerhet utan överlåter detta åt den borgerliga utredningen med sikte på just en yrkeshögskola. Detta är rätt märkligt eftersom KY har visat sig ge bra resultat när det gäller anställningsbarhet efter utbildningen. KY bidrar till en hög utbildningsnivå som svarar mot de lokala företagens behov och leder till fler arbeten. Det är en mycket intressant paradox. Socialdemokraternas hejdlösa satsning på högskolan ökar i realiteten utbildningsklyftorna i Sverige. Vi får en ökad spänning mellan det stora antal som får akademisk utbildning och dem som får leva med sin gymnasiala yrkesutbildning - ganska bräcklig efter de socialdemokratiska åren vid makten. Herr talman! Sverige har en god position inför framtiden. Sverige satsar en stor andel av bnp på forskning och att Sverige ska ha en plats bland de ledande nationerna. För detta har vi att tacka framstående forskares insatser under flera decennier. Forskningens frukter skördas på väl rotade träd efter lång tid av kultivering. Nobelpristagaren Arvid Carlsson är en av dem som brukar påminna oss om detta. Att Arvid Carlsson är den enda svensk som har fått Nobelpris sedan 1983 kan för övrigt stämma till en viss eftertanke just dessa dagar. Forskning är en investering för framtiden, och kunskap är Sveriges framtida basindustri - vår mest bärkraftiga bro till framtida välstånd. Därför blir jag, liksom många med mig, bekymrad över den signal som Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin sände till det internationella forskarsamfundet när hon i stället för att närvara vid Nobelfestligheterna valde att gå på en rockkonsert. Ett sådant agerande kan uppfattas som att det ledande skiktet inom den svenska socialdemokratin inte avser att prioritera forskning eller att på bästa sätt värna om och tillvarata forskningens möjligheter. Sverige behöver en framtidsinriktad forskningspolitik som ger vårt land de bästa förutsättningarna för kunskapsutveckling och välfärd. Då är det inte minst viktigt att ta vara på den kompetens som finns i dag i Forskar-Sverige, att se till att forskare efter avlagd forskarexamen kan få möjlighet att forska vidare och meriteras ytterligare för en framtida vetenskaplig karriär. Det handlar om forskarassistenttjänster. Det handlar om olika insatser för att ta till vara dem som har doktorerat och har en kunskap som behövs för framtiden. På samma sätt som Sverige har en i förhållande till folkmängden extremt stor produktion av till exempel fordon, pappersmassa, stål, IT-system och läkemedel måste vi för framtiden ha en överandel av FoU och forskningsframsteg. Det är nödvändigt att investera i forskning för att trygga vår försörjning och för att skapa ett samhälle med god hälsa, god miljö och god livskvalitet. Forskning är långsiktigt en förutsättning för välstånd. Kunskapsutveckling är också en omistlig del av den mänskliga kulturen och har ett egenvärde. Det måste finnas gott om plats för fritt vald forskning inom en fri högskolesektor utan onödig politisk styrning. Herr talman! I den föreliggande budgeten tar Kristdemokraterna tillsammans med Allians för Sverige ytterligare ett steg för att säkerställa en god forskning. Om man däremot tittar i Socialdemokraternas budgetalternativ och anslag till forskning kan man se att det uppstår vissa problem. Vi har tidigare hört ett antal exempel på hur man räknar hit och dit. Jag blev lite konfunderad när jag läste motion Fi277 av Mona Sahlin med flera. Där framgår det att mer ska satsas på forskning, 400 miljoner kronor. Under utgiftsområde 14 står det också: "Vi socialdemokrater är kritiska till regeringens nedläggning av Arbetslivsinstitutet." Vidare står det: "Vi vill avsätta en del av de ökade forskningsanslag som vi föreslår till just arbetslivsforskningen." Den som då tittar på utgiftsområde 16 i motionen hittar dock inte någon specificering. Den specificeringen finns inte heller i utgiftsområdesmotionen Ub556 av Marie Granlund. En grundprincip är att förslag bör vara finansierade, oavsett om man sitter i opposition eller majoritet. Min självklara fråga till Mikael Damberg måste bli: Hur stor del av de 400 miljoner kronorna som är Socialdemokraternas forskningssatsning inom utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning är det egentligen som ska brandskattas och övergå till utgiftsområde 14 Arbetsliv? Med tanke på att budgeten för Arbetslivsinstitutet omslöt 374 miljoner kronor år 2006 borde det kvarstå 26 miljoner till den offensiva forskningen i Socialdemokraternas förslag.

Anf. 32 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag hade först inte tänkt begära ordet, men efter dessa rallarsvingar känner jag mig ändå föranledd att gå upp i talarstolen. Det första jag måste säga är att det kanske är ännu mer anmärkningsvärt att skolminister Jan Björklund inte deltar i kammaren när vi diskuterar skolbudgeten än att Mona Sahlin inte är med på festen efter prisceremonin för att hon ska titta på den stora kungen Bruce Springsteen. Men det kan vi kanske debattera i något annat sammanhang. Jag har ingen annan uppfattning om kvalificerad yrkesutbildning. Det är jätteviktigt att satsa på kvalificerad yrkesutbildning. Men i den här diskussionen blottläggs en väldigt ideologisk skillnad mellan höger och vänster i utbildningspolitiken. Det är inte första gången högern i svensk politik föraktfullt har talat om att alla barn och ungdomar som växer upp i det här landet inte behöver utbildning. Men att gå så långt som att säga att den hejdlösa satsningen på högre utbildning som Sverige har genomfört har ökat utbildningsklyftan i samhället är ett tämligen unikt uttalande till och med från en borgerlig politiker. Vi läser i betänkandet att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 18 till 25 procent åren 1994 till 2006. Det är en framgång, i alla fall utifrån mitt perspektiv, att fler människor från arbetarhem väljer att studera vidare på högskolan. Jag är inte av den uppfattningen att alla begåvade barn är barn till akademiker eller tjänstemän. Jag tror att det finns väldigt begåvade arbetarbarn också som inte får chansen i dagens system. Därför har Sverige och svenskt utbildningsväsende en tradition av att försöka bryta social snedrekrytering och ge alla barn och ungdomar chansen att förverkliga sina utbildningsdrömmar. Men det här ligger ju i linje med högerns utbildningstradition där man motarbetade den nioåriga grundskolan, motarbetade gymnasieskolan och föraktfullt avvisade Kunskapslyftet där vi satsade på vuxenutbildningen. Nu har man igen motarbetat flera utbyggnader av den högre utbildningen i Sverige. Jag tror att det är centralt för Sverige möjligheter att konkurrera i framtiden, men det är också en rättvis politik. Det bra att det har blivit tydliggjort i dagens debatt att vi har helt olika syn på detta.

Anf. 33 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! En sanning blir inte större för att man höjer rösten, Mikael Damberg. Vi kan väl i alla fall vara helt överens om att arbetarklassen har varit sviken i tolv år. Den har varit sviken under en lång tid av socialdemokratiskt styre. Vi sviker inte. Vi tror nämligen att de barn som kommer från studieovana familjer behöver en tydligare stöttning. Den stöttningen vill vi ge direkt i grundskolan. Det är att inte svika dem som har en studieovan hemmiljö. Ni har svikit, vi gör det inte. Vi gör en tydlig satsning i de tidiga åldrarna. Vi gör också en tydlig satsning på lärarutbildningens kvalitet. Det handlar om att stötta barnen från tidig ålder. Dessutom tror vi att begåvning kan ta sig olika uttryck. En del har en stark begåvning med inriktning mot forskning och högre utbildning. Andra har en handens begåvning som vi värdesätter. Vi vill också göra det möjligt för människor som har den typen av kunskap att få kvalificerade yrkesutbildningar. Vi gör rejäla satsningar för att olika typer av kunskaper ska uppvärderas från tidig ålder och genom hela livet. Dessutom har vi, till skillnad från Socialdemokraterna, beslutat att alla har rätt till gymnasiekompetens. Man ska inte bara ha en möjlighet, utan man har rätt till gymnasiekompetens. Det, Mikael Damberg, är en rejäl satsning för dem som vill göra ytterligare en prövning.

Anf. 34 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Det var Socialdemokraterna som byggde ut den kvalificerade yrkesutbildningen. Det är jättebra att den borgerliga regeringen gillar KY. Jag har ingenting emot det. Det är bra att vi är överens om det. Jag tror, till skillnad från Kristdemokraterna, att de tidiga insatserna ska ske redan i förskolan. Det är första steget på det livslånga lärandet. Då behöver vi inte reformer som vårdnadsbidrag eller barnomsorgspeng där man tar bort kvalitetspengar från förskolan och gör någonting annat av dem. Vi kan säkert ha en debatt om detta i andra sammanhang. Låt oss gå in på de yngre åldrarna. Det behövs tidiga insatser där. Vi är tydliga med det. Vi går vidare till gymnasieskolan. Där sänker den borgerliga regeringen kunskapskraven på två av tre inriktningar i den nya gymnasieskolan. Det är helt fel väg att gå. Sedan går vi över till komvux och vuxenutbildningen där man skär ned och tar bort en tredjedel av platserna. Sedan kommer vi vidare till högskolan där man försöker minska antalet platser och framför allt ändra intagningsreglerna så att människor med arbetslivserfarenhet, som har varit ute i produktionen några år och vill tillbaka till högskolan eller kanske tvingas tillbaka till högskolan för att kunna behålla sitt jobb eller få sitt drömjobb, får svårare att komma in. Det är en konsekvent politik för att sortera och begränsa människor som kommer från studieovana familjer. Det är en konsekvent politik. Det ska jag ge den borgerliga regeringen rätt i, men tyvärr är det fel politik. Vi skulle behöva en helt annan inriktning.

Anf. 35 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Visst kan vi vara överens om att vi inte är överens. Det är alldeles tydligt. Men det är bra när vi blir tydliga i debatten, och det är bra när skillnaderna också blir tydliga. Det tycker jag är viktigt. Naturligtvis finns det stora skillnader på hur vi över huvud taget ser på människor, kanske framför allt på människors möjligheter, förutsättningar och önskemål. Den stora skillnaden kanske helt enkelt handlar om att vi tror att människor är olika. Vi tror inte att alla ska göra samma val. Vi vill inte peka med hela handen och säga: Gör så här så är ni duktiga. Ni ska alla in på högskola och universitet, oavsett om ni vill, trivs eller kan. I stället tror vi på mångsidighet. Vi tror på ett knippe av möjligheter, och vi uppvärderar all typ av kunskap. Ja, där skiljer vi oss åt. Den stora fråga som irriterar många i oppositionen gäller den, som man kallar det, nedskärning som vi gör. Man skulle också kunna formulera det på ett annat sätt och säga att det handlar om anpassning. Om man upptäcker att det står en mängd tomma platser på universitet och högskolor och ingen söker till dem kan man givetvis säga att vi ska öka antalet platser, för då kanske fler söker till platserna. Möjligen blir det ännu fler tomma platser. Vi tycker att en anpassning till efterfrågan är ett lämpligare sätt att handskas med skattemedel.

Anf. 36 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Vi som för den här debatten kan gratulera oss själva till att vi av våra partier fått uppdraget att ägna oss åt detta viktiga område. Man skulle önska att kammare och läktare var fyllda av människor när diskussionen förs, men riktigt så är inte fallet. Ekonomer bedömer numera att mer än hälften, kanske så mycket som 90 procent, av den tillväxt som äger rum beror på ny kunskap. Den siffran påminner oss om hur avgörande det här politikområdet är. Som flera redan påpekat i debatten påmindes vi nu på morgonen om hur kunskap och vetenskap också blir avgörande för mänskligheten när den ska lösa sina avgörande framtidsfrågor, till exempel frågan om klimathotet. Dessutom påmindes vi svenskar om vår lysande vetenskapstradition. Svante Arrhenius nämndes som den förste som utan datorer, med hjälp av handskrivna ekvationer, räknade ut att växthuseffekten skulle komma att äga rum. Det kan även påpekas att de allra flesta forskare som mäter växthuseffekten använder Celsius temperaturskala, och även Celsius var svensk vetenskapsman. Med all rätt riktades uppmärksamheten i dag mot Bert Bolin, en numera åldrig men en gång i tiden mycket framstående svensk vetenskapsman. Han var en av initiativtagarna till IPCC, som gör att vi nu har fakta att falla tillbaka på när vi diskuterar kampen mot klimathotet. Det är vår uppgift, vi som har ansvaret för det här politikområdet, att se till att den kunskapstraditionen förs vidare. Ett litet problem är att vi när vi för denna diskussion använder samma värdeord. I och för sig är det väl inte bara ett problem utan också en fördel att vi alla säger att Sverige ska ha en högskola i världsklass, att alla ska kunna förverkliga sina drömmar och så vidare. Men om man som åskådare sitter på läktaren och försöker förstå de politiska skillnaderna kan det vara lite svårt. Det kräver att man på något sätt höjer sig över värdeorden, och kanske till och med över den lite tröttsamma anslagsdiskussionen. Det krävs en väldig insikt i ämnet för att inse att om vi till exempel ökar antalet vuxenutbildningsplatser kräver detta ytterligare studiemedel, och därmed måste vi öka CSN-anslagen i motsvarande grad. Om man glömt bort det har man gjort det lite för lätt för sig. Det är dock inte så lätt att förstå om man följer den här diskussionen utifrån. Jag skulle ändå vilja säga att jag tycker att den tidigare majoriteten slarvade med kunskapspolitiken på ett antal områden. Ett sådant var ungdomsskolan. Jag kan påstå det och som bevis anföra att DN Debatt var och varannan månad publicerar artiklar där företrädare för den dåvarande majoriteten erkänner att de hade fel skolpolitik och nu ska ändra den. Nu ska de bli mer lika alliansen och Folkpartiet. Det är ett bevis på att den skolpolitik de förde inte var bra och något som även utomstående kan förstå. Var det inte till och med så att vänsterpartiledaren i en artikel på DN Debatt skrev att också Vänsterpartiet haft fel skolpolitik och att den nu ska bli mer lik alliansens? Det måste kännas lite genant för er att ni under den tidigare perioden likt ståndaktiga tennsoldater förfäktade den politik som ni nu dömer ut som felaktig. Detsamma gäller er politik i fråga om yrkesutbildning. Till och med LO:s ordförande har skrivit, på samma debattplats, att den politik som förts inte givit ungdomar som vill ha en gedigen yrkesutbildning tillräckliga möjligheter och att det måste ske en förändring. Den nya politiken innebär att arbetarklassen nu får den politik som dess fackföreningsledare efterfrågar. Rossana Dinamarca sade att vi inte uppvärderar yrkesutbildning och att vi nedvärderar arbetarklassen. Men arbetarrörelsens egna fackliga företrädare efterfrågar ju den politik som vi för. "A working class hero is something to be", sjunger Bruce Springsteen, för att tala med en poet som den politiska grenen av arbetarrörelsen uppenbarligen föredrar framför Nobelfest. Det tredje området gäller högskole- och forskningspolitiken. Det har av dagens debatt framgått att anslagsutvecklingen under de år ni var i majoritet och hade ansvaret var bekymmersam. Den budgetutveckling som då var innebar att anslaget gröptes ur. När ni nu är i opposition, och inte behöver vara så noga med att nya studenter också ska ha studiemedel och sådant, är det lätt att få fram nya medel. När det däremot gällde att få fram riktiga pengar var det mycket, mycket svårare. Mikael Damberg sade att regeringen har bestämt sig, och så är det. Vi har en mycket tydlig prioritering. Det kom nya månadssiffror från Ams i går som visar att den öppna arbetslösheten är 3,1 procent. Det är den lägsta siffran sedan den sifferserien inleddes. Antalet nyanmälda platser var i november det högsta på flera årtionden. Vi har bestämt oss, ja. Det är jobblinjen som gäller. Vi prioriterar en ny politik för att få fram nya jobb. Därmed har vi gjort en del skatteförändringar - jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten - som stöder den jobbpolitiska inriktningen. På längre sikt är emellertid hög kvalitet i utbildningen en helt avgörande faktor för att den politiken ska bli framgångsrik också i fortsättningen. Det är därför vi för den politiken. Jag vill passa på att tacka utbildningsutskottet för dess medverkan i den ganska dramatiska och intensiva politikomläggning som nu sker. Det har inneburit mycket arbete inte bara för oss på departementet utan också för er i utskottet. Det här med anslagssystemet till högskolan är lite krångligt, och det har framgått av denna debatt att inte ens de som sysslar med detta dagligen riktigt har förstått systemet. Det nuvarande systemet - som vi alla hoppas ska förändras - bygger på att högskolan får pengar bland annat i förhållande till hur många studenter de räknar med att utbilda. Visar det sig att det kommer färre studenter blir man återbetalningsskyldig. Dock är det inte så som Mats Pertoft sade här att denna återbetalningsskyldighet uppstår omedelbart. Underproduktionen som anslagsteknikerna kallar det är 1 miljard vilket Mats Pertoft så riktigt påpekade. Man behöver dock inte betala in den summan omedelbart, utan man har tre år på sig. Under den tiden ska man naturligtvis jobba hårt för att försöka attrahera fler studenter. Även jag tycker förstås att det är en fördel att de platser man har inrättat verkligen fylls. Vi har inte på något sätt dragit in den miljarden, men man får bara röra den om man får nya studenter. Poängen med de 240 miljoner som vi har tagit från platser som i allt väsentligt är tomma är att man måste använda dem för kvalitetssatsningar. Där behöver man inte invänta nya studenter, utan dem ska man använda ändå. Det är den anslagstekniken som inte ni riktigt verkar ha förstått. Sedan lång tid tillbaka arbetar vi i Sverige med fyraåriga planeringsperioder för forskning. Det är klart att man i begränsad utsträckning även mellan de beslutstillfällena kan tillföra extra medel, och jag är stolt över att jag mellan två sådana beslutstillfällen har fått fram 900 miljoner. Men ska man få en långsiktighet i detta är det naturligtvis framför allt vid forskningspropositionerna vart fjärde år som betydande resurser ska tillföras. En fråga uppstår när man hör Mikael Damberg här. Är det ni nu har allokerat till forskningen för de kommande åren enligt er uppfattning tillräckligt för att Sverige ska stå starkt i den internationella forskningskonkurrensen och till exempel nå enprocentsmålet? Själv är jag övertygad om att det kommer att vara alldeles för lite. Jag hoppas och tror att regeringens forskningsproposition kommer att innehålla större resurser än dem ni har föreslagit. Men pengar är inte allt, utan det handlar också väldigt mycket om andra kvalitetsåtgärder. Där är just detta med lärosätenas och forskningsinstitutionernas frihet väldigt avgörande. När man lyssnar på oppositionen kan man tro att det råder upprorsstämning mot regeringen på våra lärosäten. Så är det inte alls. Jag har nu besökt samtliga universitet i Sverige, och det finns både betydande förhoppningar på regeringens politik och ett konstaterande att det vi har levererat detta första år med utskottets benägna medverkan är i helt rätt riktning. Styrelsereformen var rätt. Det är rätt att slå ihop Lärarhögskolan i Stockholm med universitetet. Det är rätt att tillföra kvalitetsmedel i stället för att satsa på fortsatt kvantitativ utbyggnad och så vidare. Vi ska fortsätta den här vägen, för just en kombination av ökade resurser och vaktslående om akademisk frihet är en framgångsväg. Den uppskattas på universiteten och högskolorna, och jag är övertygad om att detta också gör att Sverige står starkt i en hårdnande kunskapskonkurrens. (Applåder)

Anf. 37 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Vi kan börja med att konstatera att Lars Leijonborg är långt ifrån någon working class hero om man tittar på den politik som den borgerliga regeringen just nu bedriver. Det handlar om otillräckligt med pengar till den forskning som utvecklar industrin och Sveriges konkurrenskraft. Det är sämre kvalitet på yrkesprogrammen. Det är mindre pengar till vuxenutbildningen. Det går liksom åt fel håll när det gäller dessa frågor. Det är lite intressant. Vi kunde ha skrivit under på inledningen i Lars Leijonborgs anförande - att Sverige ska konkurrera med kunskap, kvalitet, forskning och högre utbildning. Det är viktigt för Sverige. Vad sades? Jo, att 90 procent av tillväxten beror på ny kunskap. Då borde vi fokusera debatten och försöka bli överens om just detta. Då blir jag orolig, för detta är ändå en budgetdebatt som handlar om vilka prioriteringar vi gör i budgeten. Lars Leijonborg har ett resonemang som säger att på kort sikt måste vi prioritera avdragsrätt för hushållsnära tjänster. Därför satsar regeringen 1,3 miljarder kronor i budgeten på att man ska få avdrag om man får löven krattade eller har ett grillparty vid sitt sommarhus vid Medelhavet. Det är möjligt att dessa 1,3 miljarder kronor gör mest nytta för Sveriges långsiktiga konkurrenskraft, eller så är det som egentligen borde göras det som Lars Leijonborg säger ska göras på lite längre sikt. Då handlar det om högre kvalitet på högre utbildning och forskning. Jag tycker att dessa vägval låter obehagliga för en regering att ta ansvar för, men det är ändå ni som gör dessa vägval. Trots att ni genomför offentligt stora skattesänkningar och gör en omläggning av politiken som är djupt orättvis försöker vi i vårt budgetalternativ avsätta tillräckligt mycket pengar för de framtidsinvesteringar som krävs både för Sverige som nation och för de unga människor som i dag går på gymnasiet och drömmer om att göra en utbildningsresa och studera på högskolan. Vi måste klara av och orka med att göra båda delarna - satsa både på våra ungdomar och mer på kvalitet och forskning. Och i det blir regeringen högskolorna och universitetsvärlden svaret skyldig.

Anf. 38 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Detta är som sagt en budgetdebatt. Jag försökte ta lite hänsyn till publiken, för det kan ju inte vara så lätt för alla att följa denna budgetteknik. Men med tanke på att det är så få som lyssnar på läktaren går jag ändå in på lite teknik apropå det där med att vi skär ned på yrkesutbildningen. Ni kritiserade mig kraftigt för att jag föreslog riksdagen ett avskaffande av rekryteringsbidraget. Var finns återinförandet av rekryteringsbidraget i ert budgetalternativ? Det har ju försvunnit. Ni skrek när det avskaffades, men ni återinför inte, vad jag kan finna, något rekryteringsbidrag i ert alternativ. Jag har inte ansvaret för yrkesutbildningsfrågorna i regeringen, men jag hade ändå åtagit mig att på Arlanda möta det svenska yrkeslandslaget när man återkom från VM i Tokyo med två bronsmedaljer och många hedersomnämnanden häromveckan. Jag var väldigt stolt över det, för jag tycker att det var ett hedersuppdrag. Bland flera av dem jag talade med då - detta svenska yrkeslandslag stöds av Svenskt Näringsliv och av fackföreningsrörelsen - rådde en stor enighet, både i mottagningskommittén och bland dem som hade varit i Japan, om att inriktningen på den socialdemokratiska yrkesutbildningspolitiken var mycket olycklig. Jag vill inte göra något generellt påstående, men när det gäller yrkesutbildningspolitiken förtjänar jag och den nuvarande regeringen bättre benämningen working class hero än Mona Sahlin och hennes parti.

Anf. 39 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Det är ändå lite symtomatiskt att högskole- och forskningsministern inte vill tala om högskola och forskning utan om yrkesutbildning. Vi kan gärna ta den debatten, men det säger något om att man är lite besvärad över att nu möta argument som säger att Lars Leijonborg stod i valrörelsen och sade att det skulle bli stora kvalitetssatsningar på högskolorna, när det nu blir minus när man räknar lokalt. Man trodde att det skulle bli stora forskningsanslagshöjningar, och nu visar det sig att de forskningsanslagshöjningar som finns inte räcker till och att det behövs mer. Och jag kan svara på frågan. Detta är inte något slags målsättning för ett socialdemokratiskt budgetalternativ, utan det var vad vi orkade prestera i det budgetläge som den borgerliga regeringen nu har presenterat för oss. Jag läste Expressens ledarsida i dag. "Utslagning à la Nuder" stod det, och det som är intressant med den kolumnen är att liberaler i Sverige nu öppet argumenterar för en helt annan jobbpolitik, och du gjorde det också. Jobbpolitiken nu handlar om att produktivitetsutvecklingen i Sverige har gått för långt. Så här står det: I världens modernaste land fanns det inte plats för lågproduktiva företag. Detta är problemet. Sedan säger man: Många politiker, inte minst bland socialdemokrater, verkar tycka att det är en bra utveckling. Vi ska inte konkurrera med låga löner utan med högutbildad arbetskraft, säger ledaren, indignerad över att det här är någonting negativt. Vidare säger man: De som tjatar om produktivitetsutveckling borde stanna upp och ta sig en allvarlig funderare. Vad är det för samhälle man egentligen skapar? Jag skulle vilja säga precis tvärtom. Kan du ta avstånd från den här artikelns inriktning, att Sverige inte behöver en högre produktivitetsutveckling? Det vi talar om är svensk industris konkurrenskraft. Det är företagens möjligheter att betala höga löner i framtiden, att vi faktiskt får tillräckligt många jobb som det går att leva av i den framtida ekonomin. Här finns det en stor ideologisk skillnad mellan vänster och höger i svensk politik. Vi är oroade över att regeringen gör fel budgetprioriteringar. Man prioriterar lövkrattning i stället för forskning och högre utbildning, och det kommer att leda fel.

Anf. 40 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Om alternativet för en person är att stanna kvar hemma, kanske ligga i sängen, och kvittera ut bidrag eller att se till att vår stadsmiljö med våra parker blir vackrare tycker jag att det är bättre att vi värnar vår stadsmiljö och att människors värdighet hävdas så att de känner att de bidrar, att de lever på sin egen lön och inte behöver leva på andra. Om det i statsräkenskaperna bokförs som en lägre produktivitet tycker jag ändå att det innebär att Sverige står starkare, därför att den utslagning och det utanförskap som vi har haft i Sverige skapar ett djupt, långsiktigt problem som jag anser att det är helt rätt att vi nu attackerar kraftfullt. Det var det uppdrag vi fick från väljarna. På längre sikt är det naturligtvis oerhört viktigt att svensk produktivitet på nytt ökar. Därför är det avgörande med stora forskningssatsningar, bättre infrastruktur och ett bättre företagsklimat. Allt det står på alliansens agenda, och vi har tagit beslutsamma steg i den riktningen. Men att produktiviteten just nu registreras som låg är ju en effekt av att vi har lyckats så fantastiskt bra i vår jobbpolitik, och vi tycker att det är en rättvisepolitik. Det är i hög grad att skapa ett mänskligare och mera sammanhållet Sverige. Det tänker vi inte ändra på. Däremot ska vi göra ännu mer framöver för att med hjälp av stora forskningssatsningar bidra till att produktiviteten till exempel i svenska exportföretag ökar.

Anf. 41 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Det här verkar bli en väldigt bred diskussion. När det gäller resultaten av arbetsmarknadspolitiken kunde man ju i gårdagens nyheter notera att socialbidragen ökar i ett väldigt stort antal kommuner i landet. Det vet jag inte om det är det bästa betyget. Vad jag framför allt noterade i Lars Leijonborgs inlägg var att han medgav det ogenomträngliga i resursfördelningssystemen när det gäller högskolan, och det har jag också varit inne på flera gånger. Problemet är ju att det är regeringen som har misslyckats med att kommunicera det här med högskolevärlden. Även om de kanske är väldigt trevliga när Lars Leijonborg möter dem ute på fältet efterfrågar de den här reella satsningen på kvalitet. Det är en komplicerad historia. Det kan vi vara överens om. Det är bra att jag nu vet att det är tre års återbetalningstid. Det visste jag inte. Jag visste däremot att det rörde sig om 1 miljard eller 700-800 platser som inte hade utnyttjats. När kommer denna reella satsning som vi inte har sett och som man i högskolan väntar på? Hur kommer ministern att se till att garantera att det här verkligen blir en satsning som också upplevs ute i verksamheterna, på golvet, och inte något där man enkelt och väldigt tydligt kan räkna ut att det egentligen är nedskärning hela vägen, inklusive den bristande löneuppräkning som har berörts tidigare i debatten? De frågorna skulle jag gärna vilja ha svar på.

Anf. 42 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Jag tycker att det är en intressant fråga hur vi ska kunna utforma system som är så begripliga att det går att ha en vettig demokratisk debatt om dem. Anslagssystemet till högskolan uppfyller inte riktigt det kravet. Först och främst har vi situationen att pengarna är beroende av produktionen, som det heter, alltså av hur många studenter som verkligen utbildas. Om det något år är för få studenter har man några år på sig att öka det antalet igen. Till den faktorn kommer det som gäller alla offentliga verksamheter, att man har ett effektivitetskrav på sig. Häromdagen var det en debatt här i kammaren om anslagen till rättsområdet som jag hörde refererad. Där talade förre justitieministern Thomas Bodström om hur mycket han hade tillfört polisen. Då räknade han med de pengar som hade gått till pris- och löneomräkning. Men eftersom det även gäller för polisen att det som tillförs faktiskt är lägre än vad priserna och lönerna egentligen ökar med borde han kanske inte ha skrutit med det. Det här är väldigt komplicerat, men jag har i tidigare debatter med Mikael Damberg, som har ställt interpellationer om detta, hävdat att vi vet hur mycket den socialdemokratiska regeringen hade tänkt satsa på högskolan 2007. Så är tekniken vid regeringsskiften. Budgeten är ju i praktiken färdig när en ny regering kommer in. Som Fredrik Malm har påpekat har det här systemet för pris- och löneomräkning funnits sedan 90-talet. Hade vi inte tillfört dessa 360 miljoner i kvalitetspengar hade högskolorna haft 360 miljoner mindre. Det är ett faktum. Därför är det ett reellt politiskt ställningstagande från vår sida att vi prioriterar kvalitet.

Anf. 43 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Jag kan ju hålla med om att man kanske inte ska skryta med löneuppräkningar som inte täcker, men lika lite som Lars Leijonborg menar att Thomas Bodström borde skryta, lika lite borde Lars Leijonborg skryta med satsningen på 360 miljoner som inte ens täcker de löneuppräkningar som finns. Eftersom vi i Miljöpartiet har tänkt ungefär, som Lars Leijonborg sade, att det är bättre med lite än med ingenting har vi sagt ja till den här delen. Men alliansen har ju varit ute i valrörelsen och lovat en rejäl satsning och säger nu att den har skett, att den kommer eller att den redan finns här. Vi kan ju konstatera efter det här utbytet att den inte finns. Lars Leijonborg har själv medgett att den täcker varken löneuppräkningen eller något annat. Det är alltså ingen kvalitetssatsning. Det är inte den kvalitetssatsning som ni har utlovat. Det är det min fråga handlar om. Dessutom vill jag lägga till att jag blir ännu mer oroad när jag läser de förslag som Kvalitetsutredningen har kommit med. Där föreslås ju att man ska permanenta neddragningen av platser med ca 800 platser, den där miljarden, för att finansiera en kvalitetssatsning. Är det detta som är alliansregeringens mål, att minska antalet platser på högskolan till den grad?

Anf. 44 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Det som utredaren Dan Brändström har föreslagit står för honom. Det är inte något mål för oss. Jag tror till och med att Mikael Damberg sade att vi hade som vision att ha färre studenter i Sverige. Så är det naturligtvis inte. I det här läget har vi med starkt stöd från högskolevärlden gjort bedömningen att kvalitet är viktigare än kvantitet. Men på längre sikt kan det mycket väl finnas anledning att i varje fall på vissa orter och i vissa program göra platsutbyggnad. Det är säkert så. När man säger att vår kvalitetssatsning inte innebär några verkliga pengar förutsätter man ju att högskolornas effektivitetsarbete ska upphöra. Varför skulle det göra det? Jag har, som jag sade, besökt ett antal universitet. Där har man berättat för mig: Vi får så här mycket i kvalitetssatsning. De pengarna använder vi si och så. Det är inte så att de pengarna bara sätts in på lönekonto. De används till offensiva satsningar. Men hur kompenserar ni att PLO-ersättningen - pris- och löneomräkningen - inte är tillräckligt hög? Så har det alltid varit, säger de. Det kompenserar vi genom vårt löpande effektivitetsarbete. Det är klart att man retoriskt gärna säger: Vi vill ha mer pengar. De här pengarna räcker inte. Men i praktiken vet alla att det är vad som gäller. Att regeringen och alliansen nu har tillfört nya pengar ger nya möjligheter. Det tror jag är väldigt positivt. Det är verksamheter som är väldigt avgörande för Sverige.

Anf. 45 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Jag vet inte hur jag ska reagera när Lars Leijonborg står i talarstolen och tror att Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly har skrivit att Vänsterpartiets skolpolitik ska bli mer lik allianspolitiken. Det är allt annat än det. Vi står fortfarande långt ifrån varandra. Jag tror att vi nog aldrig insåg att vi skulle ha en så stor klassfråga igen i utbildningspolitiken. Den är kanske av lika stora mått som den när folkskolan infördes. Det är en stor klassfråga. Vänsterpartiet gjorde kanske en missbedömning när det gällde det. Men vi har inte ändrat inställning. Vi tror att det är mycket viktigare att vi har bra lärare i skolan än att ha betyg tidigare. Vi har tyckt det tidigare, och vi fortsätter att tycka det. Vi tycker att det är viktigare med mer resurser till skolan än nationella prov i trean. Vi tycker att det är viktigt att vi har breda ingångar till gymnasiet i stället för att urholka vissa gymnasieprogram. Vi tycker att det är viktigt att bredda rekryteringen till högskola och universitet och inte smalna av. Vi vill ha en bra vuxenutbildning som ger alla möjligheten att gå vidare. De kan vara till högre studier, men det kan också vara i arbetslivet. Man behöver inte bara bli akademiker när man studerar. När vi har stått här i kammaren har det talats om vilket party som det är viktigast att gå på. Skolministern har alldeles nyligen haft en presskonferens. Man ska nu på utredningens förslag ranka grundskolor. Jag skulle vilja fråga ministern vilka av ämnena som vi har nämnt i tidigare replikskiften som regeringen vill ta bort i gymnasiet.

Anf. 46 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! När folkskolan infördes 1842 var det liberalerna i ståndsriksdagens olika kamrar som drev fram det beslutet. Det var i hög grad en klassfråga. Det handlade om att bana vägen för demokratin och den standardhöjning som industrialismen innebar. Jag ser det väldigt mycket så när jag försvarar en skola av hög kvalitet för alla där alla har rätt till en hög kvalitet. Det är väldigt mycket en klassfråga. Nedmontering är kanske ett starkt ord. Men försämringen av kvaliteten både i ungdomsskolan i allmänhet och i yrkesprogrammen i synnerhet är en klassfråga. Hur den nya gymnasieskolan ska se ut utreds just nu. I en av DN Debatt-artiklarna som jag syftade på där LO:s ordförande skrev med ordföranden i ett lärarförbund var poängen att de så kallade karaktärsämnena, de ämnen som ger en gedigen yrkeskunskap, måste få större utrymme på de teoretiska ämnenas bekostnad, som är vad Mikael Damberg kallar för kunskap. Det LO:s ordförande säger är att kunskap i karaktärsämnena är så viktigt för att ge en gedigen framtid i yrkeslivet att det ska prioriteras. Vad det innebär i praktiken utreds just nu. Det finns också starka stämningar i arbetarrörelsen för att karaktärsämnena i yrkesutbildningen måste få en starkare ställning.

Anf. 47 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Det är bra att Lars Leijonborg försvarar folkskolans införande och den väg man tog i skolpolitiken på den tiden. Men grejen är att den här regeringen har vänt om och går tillbaka. Det gör man trots att man under industrialiseringen insåg att det behövdes mer kunskaper. Vi har i dag gått ännu längre än så. I dag krävs ännu mer kunskaper, såväl teoretiska som praktiska. Men ni drar ned på de teoretiska kunskaperna. Det handlar inte bara om att gå in på en arbetsmarknad. Det handlar också om att vara delaktig i samhället. Nivån har också höjts på vad man faktiskt måste kunna för att vara en aktiv samhällsmedborgare. Är det inte också viktigt att bildningsuppdraget är prioriterat? Jag vill att Lars Leijonborg åtminstone försöker att ge en hint om vilka av de fem kärnämnena som jag antar ska försvinna. Det är samhällskunskap, idrott, estetisk verksamhet, religion eller naturkunskap. Vilka ämnen är det som ska bort? Jag ville i mitt förra anförande säga något om rankningen som jag förstår att man nu vill ha på grundskolans område. Det är egentligen samma typ som man talar om på högskolans område. På vilket sätt tjänar de skolor som skulle få ett dåligt betyg och inte får möjlighet till kvalitetspengar på det? Hur gör man det möjligt för dem att kunna bli bättre? Hur gör man det möjligt för de studenter som väljer den högskolan eller det universitetet att få en bra utbildning oavsett vilket universitet de har valt? Det kan inte vara valfriheten. Valfriheten måste vara att alla får en bra möjlighet med en bra utbildning så att man sedan kan göra riktiga val.

Anf. 48 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Den här regeringen vill ha mer kunskap och inte mindre kunskap. Rossana Dinamarca nämnde partyn. En av de saker som jag har föreslagit och fått igenom i riksdagen är att partykunskap inte ska ha samma meritvärde när man söker till högskolan som B-tyska. (ROSANNA DINAMARCA (v): Jag talar inte om det.) Nej, men jag talar om det. Det är ett mycket bra exempel på hur vi prioriterar gedigna kunskaper. Den explosion av tillvalskurser som kommit i gymnasiet är ett exempel på att kvaliteten i gymnasieskolan har sjunkit. Det försöker vi nu vända eftersom vi vill ha mer kunskaper, och därför förändrar vi meritvärderingssystemet. Om man har några pengar och ska ge dem till ett utbildningsväsende, ska man då i första hand ge dem till dem som har misslyckats eller har problem, eller ska man ge dem till dem som har lyckats? Det finns den sovjetiska modellen där man framför allt satsar på de lösningar och system som redan har misslyckats. Problemet med det är att man väldigt lätt får en nedåtgående spiral. Poängen med kvalitetsutvärderingssystem är att man ska tillföra resurser till de institutioner som redan har visat på kvalitet: Vi har bra lösningar, och vi har bra system som lyckas. Då får man en uppåtgående spiral. Jag inser också att det ibland kan finnas motiv att ge extra pengar till dem som har problem. Men som princip är det ändå bättre att satsa på dem som har visat resultat: Vi klarar kvaliteten.

Anf. 49 Marie Granlund (S)

Herr talman! Just nu, när vi debatterar det här betänkandet, föds det ungefär 16 barn i Sverige. Det är många frågor som de här barnen kommer att ställas inför. Vem är det som ska bli ens bästa kompis? Ska man välja franska eller tyska? När de här barnen blir äldre kommer en stor del av deras tid att upptas av andra val: Vilket försäkringsbolag ska jag ha? Vilket telefonbolag är det bästa? Men något som de här barnen aldrig kommer att kunna välja är vilka föräldrar som är deras, och det kommer att påverka dem mer än någonting annat i livet. Utbildning och bildning är ett av de mest effektiva vapnen för att utjämna de här skillnaderna. Drömmen för oss socialdemokrater har varit att skolan ska bryta klassklyftor och ge alla barn samma livschanser. Alla barn ska ha rätt till den kunskap de har rätt att kräva och en möjlighet att välja sina egna liv. Det är det som det livslånga lärandet handlar om från förskolan till högskolan, för dem som vill det. Hur ser det då ut i den svenska skolan? Ja, den svenska skolan hävdar sig faktiskt väldigt väl i internationella jämförelser, och nio av tio föräldrar tycker att skolan är bra. Detta är en stark kontrast mot skolministerns och de borgerligas ständiga svartmålning av skolan. Men med det är det inte sagt att skolan inte står inför stora utmaningar och också har allvarliga problem. Skillnaderna mellan olika skolor och mellan olika klasser och mellan olika elever ökar. Det är den verkliga utmaningen som vi står inför. Alltför många går också ut från grundskolan utan att vara behöriga, och olika undersökningar visar att vi måste ta krafttag för att förbättra undervisningen i matematik och naturvetenskap. Men i stället för att man tar de här problemen på allvar växer det nu fram en omodern, oansvarig och orättvis skolpolitik som dessutom, eller just därför, är väldigt konfrontatorisk. Vi socialdemokrater har valt en annan väg. Vi startade ett rådslag om skolan, och vi har varit i kontakt med säkert ungefär 250 000 människor och fått in tusentals förslag och funderingar. Detta har resulterat i en skolpolitik som sätter tydligt fokus på de framgångsfaktorer som också ger dokumenterat resultat. Det handlar om tydliga mål. Det handlar om systematisk uppföljning. Det handlar om höga förväntningar och om en benhård övertygelse om att alla vill och kan lära. Det handlar om en respekt för varandra som ger studiero och trygghet och inte minst om ett tydligt professionellt ledarskap både i skolan och i klassrummet. Vi lyfter fram de fem områden som vi upplever är skolans verkliga utmaningar inför framtiden. Det genomgående är att alla elever måste få lära sig att lära och utvecklas maximalt efter sina egna förutsättningar. Kunskap är inte, som ni i den borgerliga regeringen och borgarna i riksdagen säger, en bristvara. Så är det inte. Kunskap är ingenting som måste ransoneras, och rätten till kunskap får aldrig bli en klassfråga där föräldrarnas bakgrund eller var du bor avgör dina livschanser. Det handlar om kunskap för en ny tid. Vad är det vi behöver för morgondagen? Vi tror att det handlar mycket om språk. Men det handlar också om färdigheter som kreativitet, självständigt tänkande och uppfinningsrikedom. Det handlar om en skola som ger alla samma chans, oavsett vilken bakgrund man har. Det handlar om att ha en skola med valfrihet och mångfald men också om att ha en gemensam skola. Det handlar om en ny gymnasieskola för morgondagens arbetsliv och om att Sverige självklart ska ha världens bästa pedagoger. Och det handlar om eleven i centrum. Vi har varit ute och rest i hela landet och träffat föräldrar, lärare och elever. Det finns några saker som hela tiden återkommer. Det handlar om att man är djupt oroad över vad som håller på att hända på skolans område. Man är djupt oroad över att det kommer att införas nya betygssystem, en ny lärarutbildning, en ny gymnasieskola och en ny skollag och att oppositionen inte bjuds in att vara med. Man är djupt oroad över att man inte ska få arbetsro, att det inte kommer att vara ordning och reda i skolpolitiken, att det kommer att ske förändringar på de här fundamentala, viktiga områdena vart fjärde år. Det är något som oroar oerhört mycket ute på skolorna. Vi har tagit vara på det här och tagit till oss detta och säger därför att en av de viktigaste sakerna för ordning och reda också i skolpolitiken är att hitta minsta gemensamma nämnare och hitta blocköverskridande överenskommelser. Därför räcker vi ut handen och säger: Vi är beredda att sätta oss ned och diskutera betygen. Vi säger att sjuåringar inte ska ha betyg, men vi kan diskutera om betygsåldern ska sänkas till sexan eller sjuan. Jag skulle vilja passa på att fråga samtliga partier här som ska vara med i debatten sedan: Hur ställer ni er till det här? Kommer vi att bli inbjudna? Är ni verkligen beredda att förhandla för lärarnas och elevernas skull? Hur blir det med lärarutbildningen? Kommer vi att bjudas in till samtal? Hur blir det med skollagen, och hur blir det med gymnasieskolan? Det finns en annan stor fråga som dominerar när man är ute på skolor och när man är ute och pratar med människor. Alla framhåller vikten av det livslånga lärandet och att man hela tiden ska få en andra chans. Det livslånga lärandet startar i förskolan, denna lilla svenska exportsuccé. Utländska delegationer besöker hela tiden vårt land för att titta på hur vi har gjort. Nu hotas den svenska förskolan. Vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng och fri etableringsrätt kommer att gröpa ur den svenska förskolan. Se på Norge! Det var precis så det blev. De barn som behöver förskolan allra bäst riskerar att ställas utanför. Jag besökte en förskola i Malmö, en avdelning med 20 barn mellan tre och fem år. Så här beskriver rektorn den avdelningen: En flickas familj kom som flyktingar från Irak för en månad sedan. Pappan är försvunnen i Irak. En flicka har sett mamman utsättas för mycket våld under hela sin uppväxt. Familjen tillhör den släkt som är inblandad i en släktfejd som pågår. Mamman behöver mycket stöd av personalen. Två flickor har en pappa som suttit häktad misstänkt för terrorism och har fotboja. En flicka har tre syskon som nyligen har anlänt från Marocko. De hade lämnats där under många år. Mamman och flickan kom till Sverige ensamma. Så fortsätter berättelsen om en vanlig avdelning i min stad Malmö. Jag skulle vilja fråga den borgerliga regimen vad ni - jag har aldrig hört talas om det - vill göra för att ge dessa barn samma chans som andra barn. Jag skulle också vilja fråga: Är det någon som tror att de här barnen skulle få bättre förutsättningar i livet genom att inte gå i förskolan och kanske komma i kontakt med det svenska språket först när de är sex år? Det är nämligen det som är realiteten med den politik som ni har för avsikt att driva igenom. Vi vill i stället stärka förskolans kunskapsuppdrag och ge alla barn en mer jämlik skolstart. Vi tycker faktiskt att det är rimligt att fyra- och femåringar, om de vill, får börja lära sig läsa och skriva. Och varför inte ett nytt språk, även för förskolebarn, när man är som allra mest entusiastisk? Varför inte mandarin på dagis? Så till grundskolan. Där sker det också stora förändringar just nu. I många kommuner, inte minst den som vi just nu befinner oss i, är det stora skattesänkningar. Detta drabbar framför allt den kommunala skolan, och sorteringsskolan breder ut sig. Vi säger i stället: Resurser måste fördelas efter behov. Alla barn är inte lika. Vi säger: Vi måste ta till oss nya kunskaper. Vi måste bli mer aktiva mot mobbning, och vi måste sätta som mål att lärarna ska vara behöriga. Men de borgerliga pratar mest om ordningsbetyg. Och, som sagt, i många kommuner sker det stora resursminskningar. Sedan till friskolorna. Friskolorna har kommit för att stanna och är många gånger otroligt bra och ett jättebra komplement. Men det vore konstigt om man inte såg att systemet fullständigt håller på att kapsejsa. Skolan kan aldrig vara en del av marknadsekonomin. Skolan är en del av samhället och ska finansieras gemensamt för att ge alla barn en likvärdig chans till utveckling. Vi måste förnya friskolesystemet. Alla skolor oavsett huvudman måste tillhöra vårt gemensamma nationella svenska skolsystem. Alla skolor ska verka under samma skollag och följa samma nationella läroplan, kursplan och betygssystem. Jag har hört skolministern uttrycka liknande åsikter. Däremot gick Moderaterna med Margareta Pålsson i spetsen ut och sade att det inte alls var vad man hade kommit överens om inom alliansen. Kommer det att bli samma regler för kommunala skolor och de fristående skolorna? Det är min fråga till den borgerliga alliansen. Och hur gör vi med avarterna? Det är inte rimligt att sekter som förespråkar mannens överordning över kvinnan får lov att starta skola. Det görs i det borgerliga Sverige. Vad ska man göra åt detta? Det är inte heller rimligt att man kan tjäna 120 miljoner kronor som i fallet med John Bauer. Något av det första som ni gjorde när ni tillträdde var att lägga ned den utredning vi hade tillsatt för att man inte skulle kunna tjäna pengar på barn och ungdom, för att de pengar som skattebetalarna avstår som ska gå till skolan ska gå just till barn och ungdom. Är ni beredda att ta tag i den frågan? Sedan gäller det avknoppningarna: Tibble, Strängnäs senast - Karinslundsskolan där. Det sker hela tiden. När kommer den utlovade skyddslagstiftningen mot de moderata företrädarna ute i kommunerna som hejdlöst knoppar av? Det sker mot föräldrar, mot lärare, mot elevernas önskemål och också till underpris. Tibble har det pratats mycket om här, kanske inte lika mycket om Strängnäs. Där ville det moderata kommunalrådet Ann Landerholm slumpa ut skolan till Europaskolan där hennes man Henrik Landerholm, tidigare riksdagsledamot, var vice ordförande och skulle ta över. Det ryktas om att den utredning som skulle tillsättas nu kommer att handhas av Mats Odell, samma människa som säljer ut Vin & Sprit. Är det er uppfattning att Vin & Sprit och skolor ska hanteras på samma sätt? Om vi hade fortsatt hade denna höst en ny modern gymnasieskola varit i kraft med nya moderna och kraftfullare yrkesinriktade program och en ny modern lärlingsutbildning. Men detta stoppades, och en hel ungdomskull missade möjligheterna till en bättre utbildning på grund av politisk dogmatism. Nu kommer i stället någonting med sänkta kunskapskrav, där man tydligt delar upp: Du är teoretiker, och du är praktiker. Det är något som såväl fackföreningsrörelsen som Svenskt Näringsliv reagerar mot. Viktiga kunskaper som svenska, engelska, matte och naturkunskap måste man självklart ha med sig oavsett vilken arbetsplats man ska jobba på. Det sägs att om man sedan vill läsa vidare ska man gå på komvux. Men komvux slaktades. 600 miljoner kronor togs bort, och det har skett stora nedskärningar i vårt land. Man säger att komvux inte behövs för att arbetsmarknaden är så god. Jag vet inte vilken verklighet ni lever i. Det är brist på arbetskraft inom en rad olika områden. Det behövs utbildningar för elektriker och på vårdområdet som både arbetsmarknadsutbildningar och komvux har givit och som ni bara har dragit ned på. Detta är djupt anmärkningsvärt. Det här är en omodern, oansvarig och orättvis utbildningspolitik. Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet och tycker att vårt särskilda yttrande är alldeles utmärkt.

Anf. 50 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik, men ibland är man tvungen att göra det. Jag kände att jag var tvungen för att korrigera lite i debatten. Marie Granlund är en väldigt erfaren politiker och har varit inom politiken under många år. Då tycker jag att det är en hederssak att man ska försöka hålla sig till sanningen och vara korrekt i debatterna när man beskriver olika förslag. Marie Granlund pratar bland annat om nedmontering av förskolan som om detta skulle vara något slags allianspolitik som vi bedriver. I det familjepolitiska program som alliansen har presenterat ligger två av delarna inom ett annat utskott, nämligen socialförsäkringsutskottet. Två delar ligger under det här utskottet. Jag vill understryka att det inte handlar om någon nedmontering. Det handlar om att vi utökar, breddar möjligheterna för familjerna. Jag vet inte var Marie Granlund har läst att vi ska avveckla förskolan. Jag skulle vilja se den skrivningen, var det står och hur det står. Det står däremot att vi tillskjuter medel för att höja kvaliteten. Jag tycker att det är viktigt att man definierar saker och ting och håller sig till sanningen. En annan definition är ordet slakt som Marie Granlund använder när hon pratar om komvux. Slakt är för mig död, slut, upphör. Alliansen har beslutat att 80 000 platser ska vara kvar inom komvux. Det kallar inte jag en slakt.

Anf. 51 Marie Granlund (S)

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera Eva Johnsson att göra ett studiebesök i Norge. Där införde hennes partikolleger ett kontantstöd som var som vårdnadsbidraget. Vad ledde det till? Jo, till minskade resurser till förskolan. Och vad ledde det till i övrigt förutom att kvaliteten blev sämre? Det var framför allt invandrarkvinnor som stannade hemma och där var många barn, de som antagligen behövde förskolan allra bäst, som inte kom i kontakt med det norska språket förrän de började i skolan. Det finns en väldigt stor risk att det blir på samma sätt i Sverige. Någonstans ska ju pengarna tas för att införa vårdnadsbidraget. Någonstans kommer detta att få konsekvenser. Det är ganska naivt att inte se det. När det handlar om komvux är det en slakt. 600 miljoner kronor som tas bort kan man väl inte säga något annat om än att det är en väldigt stor neddragning. Om inte annat skulle man kunna göra studiebesök i den här staden, där den borgerliga regimen i Stadshuset här i Stockholm väljer att dra ned oerhört mycket på komvux. Människor kan inte ens fullfölja sin kommunala vuxenutbildning i ett läge när arbetsmarknaden skriker efter arbetskraft med kompletteringsutbildningar, vårdutbildningar och så vidare. Vad säger Eva Johnsson om detta? Vore det inte rimligt att just nu satsa väldigt mycket på utbildning för att se till att människor kommer ut i arbetslivet så att Sverige kan fortsätta att stå starkt?

Anf. 52 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Det här blir delvis en pseudodebatt om något som inte ligger under utskottets ansvar. Vårdnadsbidraget gör som bekant inte det. Marie Granlund har rest omkring i Norge och tittat på konsekvenserna där. Jag skulle föreslå att Marie Granlund reser lite grann i Sverige och pratar med svenska småbarnsföräldrar. Det är rätt så upplysande det också, både om vad man önskar, vad man vill och vad man saknar efter tolv år av socialdemokratiskt styre. Vi öppnar för fler möjligheter till valfrihet. Vi minskar inte. Vi tar inte bort. Vi öppnar för fler möjligheter. Detta är ett hot för Socialdemokraterna, för det ger människor ytterligare en möjlighet, ytterligare ett val. Då kanske man inte väljer som ni har bestämt att man ska välja. Man kanske gör egna val. Det tycker inte vi är någon fara. Vi tycker att det är en möjlighet och en frihet. Där tänker vi olika. När det gäller gymnasieutbildning och vuxenutbildning vill jag hänvisa till det jag har sagt i tidigare replikskiften. Vi understryker och har dessutom beslutat om rätten till gymnasieutbildning. Det har aldrig funnits under Socialdemokraternas tid. Nu ger vi alla människor rätt till gymnasieutbildning. Det är starkt.

Anf. 53 Marie Granlund (S)

Herr talman! Det är faktiskt så, Eva Johnsson, att förskolan är beroende av resurser. Res till Norge och se hur det blev där! Man drog ned när man införde vårdnadsbidrag där, någonting som den nuvarande arbeiderregeringen håller på att avskaffa. Det var de konsekvenserna man fick, och så kommer det att bli här också. De barn som behöver utbildning i förskolan allra bäst kommer självklart att ställas utanför det här. Vad är det för sätt att utjämna skillnader? Det livslånga lärandet börjar inte på lågstadiet - det börjar faktiskt i förskolan.

Anf. 54 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Det område vi diskuterar här i dag är ju ett område där det händer väldigt mycket. Utbildningsområdet är ju en av de delar som regeringen satsar väldigt stort på, och då inte bara budgetmässigt, som vi kan se i de budgetdelar vi har på bordet här i dag, utan också vad gäller konkreta verktyg för dem som arbetar i skolan, verktyg för att kunna arbeta och förbättra för alla elever i varenda skola runt om i landet. Regeringen håller på att lägga fast en ny kurs för svensk skola, en kurs som är viktig för likvärdigheten och för alla elevers chans att kunna lyckas i skolan. Det nya fokuset på skolan handlar delvis om tidiga insatser, en bra koppling till utvärdering - utvärdering och insatser ska gå hand i hand - och ett väldigt viktigt fokus på att den enskilde eleven ska ha en ärlig chans att lyckas. Herr talman! De senaste veckorna har vi fått oss till livs två rapporter som visar på läget i den svenska skolan, rapporter som tyvärr återigen visar att vi halkar efter, både jämfört med oss själva kunskapsmässigt sedan tidigare och jämfört med andra länder internationellt. En av de mest omfattade läsundersökningar som har gjorts, Pirls, visar resultatet att svenska elever blir allt sämre på att läsa. Den visar också att själva den individuella undervisningen inte är så vass som vi skulle önska. Den andra undersökningen, PISA, visar på att svenska elever också halkar efter i matematik och naturkunskap. Den pekar också på en del som är väldigt oroväckande, nämligen att kunskapssegregationen i vårt land ökar. Det här är tråkiga nyheter, tyvärr, och det är ingenting nytt heller. De här utvärderingarna har tidigare visat på en långsiktig riktning i en negativ trend, och det är just den långsiktiga riktningen som är oroväckande. Under Socialdemokraternas långa tid vid regeringsmakten har segregeringen i skolan ökat, vi har fått dalande kunskapsresultat och vi har fått färre elever som klarar målen. Den dåvarande socialdemokratiska regeringens medicin, när den fick samma siffror framför sig på bordet, var att fortsätta i samma takt med den politik som man så klart kunde se visade sig göra att kunskapsskolan i Sverige gick i fel riktning. Den fortsatte man med utan att göra några förändringar. Det är ett tungt ansvar som Socialdemokraterna bär vad gäller resultaten i den svenska skolan. Herr talman! För att öka elevernas möjligheter att lyckas behöver vi göra flera saker, och för att Sverige ska hålla sig som en kunskapsnation har också alliansregeringen satsat stort på att stärka eleven och lärarna och på den svenska skolan som helhet. Om vi ska ha ett samhälle för alla, där man har möjligheter till en god grundutbildning, till fortsatt lärande och till arbete och också till att bli en aktiv medborgare ute i samhället efter skoltiden, måste vi se till att satsa stort på den svenska skolan och också på en ny kurs för den svenska skolan. Många inom skolans värld - det vet vi - gör ett fantastiskt arbete, och många skolor fungerar väldigt bra. Men vi måste ju se till att alla, varenda skola runt om i landet, kommer upp till den nivån, så att det inte spelar någon roll var den enskilde eleven går någonstans i landet eller vilken typ av skola man går i. Därför är det viktigt med likvärdighet - dock inte att det ska bli likadant. Mellan dessa två ord har den tidigare regeringen tyvärr satt ett likhetstecken. Allianspartierna i regeringen är övertygade om att det är de tidiga åren i skolan som det är absolut viktigast att satsa på. Det är där som de stora resurserna ska läggas och inte i den laga-lappa- och efterhandspolitik som vi har sett alltför länge. Vi måste ha en skola som i större utsträckning innebär individuella möjligheter. Vi kan inte längre ha en skola där elever kan gå osedda alldeles för länge och där man inte får möjligheter till stöd och hjälp tidigt. Regeringen har som sagt en del utmaningar framför sig. Om vi ska kunna vända trenden med att var fjärde elev inte klarar sig igenom och lyckas uppnå grundskolans kunskapsmål måste vi se till att lägga fokus på en skola där eleverna lyckas, där man får stöd och hjälp och där man också kan känna sig trygg. Arbetet med att förbättra och ge verktyg till skolan är, som alla har kunnat se, i full gång. Jag tänkte nämna några delar. I den budget som vi diskuterar ligger ju flera stora satsningar - en del väldigt stora. En av de riktigt stora satsningarna är läsa-skriva-räkna-delen på 900 miljoner under de kommande åren, som till stora delar ska fokuseras på tidiga år för att stärka baskunskaperna hos eleverna. Vi återinför speciallärarutbildningen, som har varit borta i många år, och det stärker stödet just för den enskilde elevens rättighet och möjlighet att lyckas i skolan. Vi har åtgärdsprogram mot mobbning på 40 miljoner kronor som ska vara forskningsbaserade åtgärdsprogram för att stärka tryggheten och arbetet med trygghet runt om på svenska skolor. Vi har det stora lärarlyftet - lärarfortbildning - på drygt 3 miljarder fram till 2010. Det gör alliansregeringen därför att vi vet att välutbildade och väl fortbildade lärare också ger resultat för den enskilda eleven. Detta är en oerhört viktig satsning. Detta i kombination med utredningen om en ny lärarutbildning och en auktorisation för lärare visar på att vi tar läraryrket på allvar, och vi ser att lärarna är skolans viktigaste resurs. Vi satsar på en akademisk rektorsutbildning. Vi inför en modern lärlingsutbildning med en försöksverksamhet som kommer under hösten 2008. Vi fördubblar anslagen till skolinspektionen. Vi lägger 150 miljoner kronor extra för att kunna få bättre kvalitet på inspektionerna. De ska bli tätare, och de ska också bli skarpare för att kunna öka likvärdigheten mellan svenska skolor. Det är också ett antal översyner och utredningar på gång. En av dessa översyner gäller att stärka de individuella utvecklingsplanerna. De ska kunna titta framåt på vad som är viktigt för eleven men också kunna se vad man skulle kunna förbättra i det arbete som har gjorts. Regeringen kommer att införa mål i årskurs 3 med nationella prov i svenska och matematik i trean för att se om den enskilda eleven under de första åren har nått upp till de kunskapsnivåer som anses viktiga för att kunna fortsätta. Har eleven inte det ska ytterligare stöd och hjälp sättas in. Vi ska ha betyg från sexan. Skollagen är på väg fram. Denna mastodontlag, som den tidigare s-märkta regeringen tyvärr lade i byrålådan i flera år, har den här regeringen tagit tag i, och nu är den på väg fram under våren 2008. Regeringen håller också på att ta fram en nationell strategi för entreprenörskap i den svenska skolan - en viktig del, tycker jag, för att också få i gång lusten till lärande och innovationer. Det görs också en översyn av kursplanerna och läroplanerna med inriktning på färre och tydliga mål. Det här var ett smakprov av vad som är på gång. Det visar tydligt att regeringen tar ett helhetsgrepp om utbildningen, någonting som vi inte har kunnat se tidigare När det gäller gymnasieskolan, som flera har varit inne på, har vi en inriktning med studieförberedande program, yrkesförberedande program och den lärlingsutbildning som är på gång. Den förändringen sker på grund av att eleverna ska kunna bli bättre rustade både för att komma ut i yrkeslivet och för det fortsatta lärandet. Inom vuxenutbildningen pågår också många delar. Vi vet att valideringen behöver stärkas. Vi behöver öka valfriheten för studenterna. En yrkeshögskola är på väg att växa fram i Sverige. Herr talman! Om man tittar på oppositionspartiernas budgetmotioner får man en del spännande och även förvånande läsning. Socialdemokraterna som tog det relativt lugnt med skolfrågorna under sin regeringstid har vaknat till liv. De vill se några förändringar - trist nog, tycker jag, när vi kan höra det som sägs i debatten och i det arbete som Marie Granlund har gjort inom Socialdemokraterna. Där säger man: Vi behöver göra förändringar i skolpolitiken utifrån att det var en av de frågor vi förlorade valet på. Man gör det alltså inte därför att man vill stärka den svenska skolan och de enskilda eleverna! Mona Sahlin har gett sin syn på hur skolan ska förändras. Socialdemokraternas partistyre har gett en annan syn och framtidskonventet en tredje syn på hur man vill att skolan ska se ut. Man undrar vilken politik det är som Socialdemokraterna ska föra inom skolan. Vad tycker ni egentligen, och vad är det som ska förändras? Det är otydligt för en utomstående som försöker hänga med i svängarna. Socialdemokraterna pratar mycket i motioner, men har pengar till lite. Över huvud taget är det ganska snålt med både förslag och siffror för att vara en budgetmotion. Det är spridda skurar i oppositionens budget. Socialdemokraterna tycker att läxor är bra. De lägger till och med extra pengar på läxläsning. Vänsterpartiet vill absolut inte ha några läxor över huvud taget i skolan. Socialdemokraterna - i alla fall Mona Sahlin - vill ha betyg tidigare i skolan. Vänsterpartiet vill över huvud taget inte ha några betyg. Vänstern vill inte ha några friskolor. Socialdemokraterna vill ha några. Miljöpartiet älskar alla friskolor. Det är rätt så spretigt i förslaget från oppositionen, och en tydlig linje lyser med sin frånvaro. Avslutningsvis, herr talman, syns det tydligt att regeringen har en ärlig vilja att förändra och förbättra för eleverna i skolan i vårt land. Det syns i de många förslagen, i det helhetsgrepp som regeringen tar om skolpolitiken och även i de stora resurserna som satsas. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet.

Anf. 55 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Sofia Larsen pratar om konkreta verktyg. Hon nämner inspektion. Rankning nämnde hon inte, men det har ju skolminister Jan Björklund suttit och pratat om i en annan byggnad. Hon nämnde också betyg, ordningsomdömen och nationella prov. Sofia Larsen säger även att det är i de tidiga åren satsningarna ska göras. Det är där man ska lägga resurserna. Det hörde vi mycket om även före valet; krutet skulle läggas tidigt. Men var är krutet någonstans? Var finns lärarna? Var finns resurserna till det här? Nu pratar inte jag bara om grundskolan utan även om förskolan och om skolbarnsomsorgen, som lyser med sin frånvaro i debatten. Ni gör en korrekt beskrivning av hur situationen är på fritids i dag, men vad gör ni åt den? Det behövs en ordentlig satsning för att kunna erbjuda barnen en meningsfull fritid. Alla elever ska kunna bli sedda, säger Sofia Larsen. Det tycker vi också. Vi tycker att det är viktigt att ha fler lärare och att kunna ha mindre grupper för att man ska kunna hjälpa de elever som behöver hjälpen. Vi säger inte att man ska avskaffa läxorna, men skolarbetet ska precis som allt annat arbete göras under arbetstid, och därmed för elevernas del under skoltid. Därför behövs det fler lärare - för att möjliggöra det. Vi vill ha en satsning på elevhälsan. Det finns kuratorer i landet i dag som ansvarar för över 1 000 elever spridda på sex olika skolor. Det är inte någon rimlig situation. Jag vill gärna se mer av de konkreta verktygen. Det ska vara någonting som spelar roll för eleverna. Betygen är inte svaret på ökade kunskaper.

Anf. 56 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Det är trevligt att Rossana Dinamarca vill se mer av alliansregeringens politik. En del tycker att det händer för mycket och att det går för fort fram. Alliansregeringen har sett att det finns ett stort behov av att göra översyner och komma med förslag så snabbt som möjligt. Det gäller allt ifrån förskolan till den högre utbildningen. Det är den stora helheten som är på väg fram. Det vi hittills har kunnat se i budgeten är satsningen på närmare 1 miljard på en läsa-räkna-skriva-satsning. Den tycker Vänsterpartiet tyvärr inte är viktig, utan man vill i stället satsa på bland annat genuspedagoger - som kan var viktigt - men också på feministiskt självförsvar. Det är trist att man gör den förändringen i Vänsterpartiets roll eftersom vi ser så tydligt att det är de tidiga insatserna som är viktiga för att varje elev ska kunna få en ärlig chans. Vad gäller förskolan pågår det stora familjepaket som är på väg fram. Hittills har vi jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget. Sedan kommer de pedagogiska förstärkningarna i förskolan med bland annat allmän förskola från tre år och en barnomsorgspeng. Den är steg två, som kommer under 2009. Det är alltså allt från förskolan till den högre utbildningen som är på väg fram. Det är viktiga och tidiga insatser, som Vänsterpartiet tyvärr inte orkar prestera i sin budget.

Anf. 57 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Jag vill nog inte se mer av alliansregeringen, i alla fall inte efter 2010. Däremot efterfrågar jag riktiga konkreta verktyg i form av fler lärare. Jan Björklund säger hela tiden att vi har världens mest personaltäta skola. Men de facto kan man gå in i klassrummen och se hur det ser ut. Lärare känner sig frustrerade över att inte hinna med alla elever och att inte hinna se alla elever. Det behövs uppenbarligen. Man kan inte dra till med internationella sifferjämförelser, för det handlar om eleverna i skolan här och i dag. De behöver få fler lärare, och det behövs fler specialpedagoger. Och ja, det behövs också fler genuspedagoger så att vi kan få igenom ett verkningsfullt jämställdhetsarbete! Vi säger inte nej till läsa-skriva-räkna-satsningen därför att vi inte är intresserade av att eleverna ska lära sig att läsa. Vi satsar i stället på permanenta och långsiktiga läsfrämjande åtgärder. Ni - den här regeringen - ströp medlen till En bok för alla. Jag har inte sett att ni har gjort någon ansträngning för att satsa på att öka antalet skolbibliotek eller att öka standarden på dem. Jag har inte sett att ni har gjort någon ansträngning för att se till att det finns arbetsplatsbibliotek på varje arbetsplats. Där har du de riktiga läsfrämjande insatserna! Om man har böcker hemma och om man har föräldrar som läser så läser också barnen. Vi ser i mätningar att antalet böcker har minskat i hemmen. Då är det inte så konstigt att även läsningen tar stryk. Slutligen vill jag försöka få ett svar från Sofia Larsen, som ändå är utskottets ordförande och borde kunna svara. De andra har ju vägrat att svara. Vilka av de fem kärnämnena i gymnasiet, som jag har tjatat om i dag, är det som ska bort?

Anf. 58 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Rossana Dinamarca och Vänsterpartiet har i sin motion sagt att det ska anställas ett antal personer rätt av inom offentlig sektor. Tanken kan vara väldigt god. Det behövs många personer både inom äldrevården och inom skolan som gör ett kvalitetsriktigt arbete. Men att bara göra detta och inte någonting annat är ekonomiskt totalt oförsvarbart i den marknadsekonomi som vi ändå lever i. Man måste kunna se till att vi har en budget som är hållbar vad gäller både välfärden, arbete och företagande. Det är en tydlig linje som Vänsterpartiet tyvärr inte driver. Man tror bara att det blir stora offentliga utgifter och löser detta med att man ska få inkomster till staten som inte finns i er budget. I en budget måste man ha balans. Vi vet att många lärare tyvärr anser att de inte har tillräcklig tid i klassrummen. Det beror också på att många elever behöver extra stöd och hjälp. Vi ger nu verktyg i form av fortbildning. Vi stramar upp med en auktorisation. Vi höjer kraven på lärarna och utökar möjligheterna för dem. Det handlar om verktygen i form av mål i årskurs 3. Vi stärker de individuella utvecklingsplanerna. Fortbildningen i sig gör också att lärarna får ett ökat stöd i att kunna arbeta i klassrummet. Vi för tillbaka speciallärarna och speciallärarutbildningen som ska bli ett komplement till specialpedagogerna och lärarna i varje klassrum. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är långt ifrån de insatser som regeringen gör. De finns inte i närheten.

Anf. 59 Marie Granlund (S)

Herr talman! Jag kan förstå att processen inom det socialdemokratiska partiet kan förvirra en hel del, kanske framför allt för en centerpartist. Vi har behållit vår karaktär av folkrörelse. Vi har ett väldigt stort medlemsinflytande, och vi diskuterar och debatterar såväl inom partiet som utom. Det kan jag förstå är förvirrande. Men jag kan försäkra Sofia Larsen om att såväl partistyrelse som förtroenderåd, som det heter och inte framtidskonvent, och Mona Sahlin och andra är fullständigt överens om färdriktningen här. Anledningen till att vi tillsatte ett skolrådslag var att vi upplevde att väljarna inte hade tillräckligt förtroende för vår skolpolitik. En av de saker där vi upplever att vi inte har lyckats fullt ut är att skillnaderna mellan olika skolor och mellan olika elever ökar. Det här måste vi göra något åt. Det är därför som vi bland annat har haft skolrådslaget. Jag skulle vilja återknyta till frågan i mitt inledningsanförande om detta med breda överenskommelser. Vad blev det av det? Det ges olika bud hela tiden. Hur blir det med betygen? Kommer vi att få vara med och diskutera skollagen? Hur blir det med lärarutbildningen och med gymnasieskolan - sådana frågor som berör så otroligt många människor? Kommer vi att kunna försöka hitta minsta gemensamma nämnare, eller är det politisk dogmatism som gäller? Min andra fråga som jag också ställde tidigare är: Har Sofia Larsen för avsikt att ta initiativ till att göra någonting åt avarterna inom friskolesystemet - med de vinster som görs, med religiösa friskolor och med avknoppningar?

Anf. 60 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Det låter ju bra, Marie Granlund, att Socialdemokraterna är eniga och håller på att anta en ny inriktning vad gäller skolpolitiken. Vad jag förstår verkar den gå i alliansens riktning. Det är trevligt, tycker jag. Marie Granlund nämner också att en av grunderna till den inriktningen är att kunskapssegregationen i skolan ökar. Det är en riktig bedömning. Det ser vi väldigt tydligt. Men vems är det ansvaret? Vems är ansvaret att vi ser att fler och fler elever inte når kunskapsmålen? Vems är ansvaret att en tredjedel av gymnasieeleverna inte når upp till gymnasiets krav efter tre år och bara 75 procent av eleverna efter fyra år? Vems är det ansvaret, Marie Granlund? Vad gäller kopplingen till förändringarna i arbetet säger Socialdemokraterna nu väldigt tydligt att man vill följa alliansens linje. Välkomna! Jag tycker att det är viktigt att man har en dialog och också ett samspel kring detta. Men det kan vara väldigt svårt att ha ett samspel om man inte alltid vet vart ni är på väg. Ni säger ju i den ena stunden att ni tycker att det är jättebra med mål i årskurs 3, i nästa stund tycker ni att betyg i en viss årskurs är jättebra. En tydlig linje är en förutsättning för en bättre samverkan. Vad gäller kvaliteten i friskolorna och de kommunala skolorna är det något som regeringen verkligen arbetar med. Vi vill ha mer likvärdiga krav och utvärderingar både i den kommunala skolan och inom friskolornas värld, något som Socialdemokraterna verkar se som uteslutet. Man vill bara försämra för de fristående skolorna.

Anf. 61 Marie Granlund (S)

Herr talman! Jo, det är klart att om man förlorar ett val finns det anledning till det. Det är därför som vi går ut så brett och frågar människor vad de tycker om skolan och om andra frågor. Det som vi tycker är något av det viktigaste för att åstadkomma en mer likvärdig skola är att våga styra resurserna ännu mer, inte som ni som säger att alla barn ska ha precis lika mycket pengar. Vi säger att alla barn är olika och kräver också olika resurser. Vi säger att man måste satsa på förskolan ännu mer, för det är första steget till att utjämna de skillnader som finns beroende på vilket hem barnen kommer från. Vi säger att vi framöver också vill satsa på mindre klasser för att öka kunskapen för alla barn men också för att de på det sättet ska få mer lugn och ro i skolan. Jag får fortfarande inget svar på frågan om man är beredd att göra några breda överenskommelser på skolans område. Vi ansvarar för oss. Vi har sträckt ut en hand. Kommer ni att ta den eller kommer ni att avvisa den? Vi säger oerhört tydligt att vi tycker att det är fel att sexåringar och sjuåringar ska kunna få veta att de inte är godkända. Men vi är beredda att diskutera om man för första gången ska få betyg i sexan eller i sjuan. Är den utsträckta handen verklig eller inte? Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett svar, ett ja eller ett nej. Jag skulle också vilja veta vilken uppfattning det är som gäller i frågan om likvärdiga villkor mellan kommunala skolor och fristående skolor. Är det skolminister Jan Björklunds eller är det Margareta Pålssons uppfattning som gäller? Vad anser Sofia Larsen, ordförande i utbildningsutskottet i riksdagen?

Anf. 62 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Det är väldigt glädjande att Marie Granlund och Socialdemokraterna nu så starkt pläderar för en bättre elevanpassad skola. Det är något som allianspartierna under en lång tid har påpekat. Vi har sagt att vi inte kan ha en så fyrkantig struktur i skolan att alla ska gå under samma tid och läsa i stort sett samma sak. Vi har sagt att vill ha en större flexibilitet, en mer elevanpassad undervisning där man både kan få möjligheten att gå lite snabbare fram och få det stöd och den hjälp som man behöver för att lyckas i skolan. Det är detta som ni totalt har misslyckats med. Det är därför skolan ser ut som den gör. Därför har alliansregeringen tagit fram det riktigt stora partiet med förslag om alltifrån förskolan till den högre utbildningen. Det var ett måste för att eleverna ska kunna lyckas. Ert ansvar har varit och är att svensk skola inte har lyckats uppnå det som vi önskade. Spring inte bort från det ansvaret! Det är glädjande att Socialdemokraterna nu är med på att elevanpassa skolan på ett annat sätt. Frågan om de likvärdiga villkoren för de kommunala och de fristående skolorna är också väldigt viktig. Hittills har Socialdemokraterna enbart sagt att friskolorna är de som ska ha försämringar, att de ska ha mycket mer krångliga regler. Vi har sagt att de kommunala skolorna måste få en del av friheten som de fristående skolorna har. När det gäller de fristående skolorna behöver vi rätta till en del saker. Det gäller till exempel rättssäkerheten för betyg och elever, så att man inte kan gå ut utan att få slutbetyg när man lämnar grundskolan. Det handlar om flera viktiga delar som gör att rättssäkerheten och kunskapskraven blir mer likvärdiga i den kommunala och den fristående skolan. En viktig del är också den fördubbling av pengarna till skolinspektionen som också gör att vi kommer att få en mer likvärdig skola.

Anf. 63 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Det är naturligtvis viktigt att ta de brister som visar sig i svensk skola på allvar. Det är brister som har visat sig i internationella undersökningar. Tyvärr är de inte nya. Problemet med alliansens förslag är att man slår ned på såväl bristerna som de positiva delarna. Några av delarna är sådana som jag alltid har upplevt Centerpartiet som försvarare av. Det som jag vill ta upp först är detta med elevinflytandet. Regeringen tog ju bort möjligheten till lokala styrelser med elevinflytande. Sedan råkade man också ta bort möjligheten att ha föräldrainflytande. Nu återinför man som tur är föräldrainflytandet. Men som vanligt verkar man gå in och slå brett utan att riktigt fatta vad man håller på med och får sedan rätta till det i efterhand. Men jag vet att Sofia Larsen har vurmat för elevinflytande och elevernas medverkan, och det är en sak som vi är bra på i Sverige. Alla som har arbetat i ett klassrum vet att en av grunderna för god inlärning är att eleverna trivs. En grund för trivsel är delaktighet. Det är en mycket viktig del, och den tar man bort. Jag kom att tänka på det när jag i måndags läste om det ganska bedrövliga sättet, tycker jag, att lägga ut lärare på nätet som man har filmat och sedan betygsätter. Ett sätt att motverka det är större delaktighet av eleverna i skolan. Hur ser Sofia Larsen på elevmedverkan? Det verkar vara ganska lågprioriterat i budgetförslaget, och det finns inga förändringsförslag på det området trots att Centern har ordförandeskapet. Jag saknar det.

Anf. 64 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Det är bra att Mats Pertoft tar upp frågan om elevinflytande, för den är mycket viktig. Jag tycker dock inte att det system vi hade innan med försöksverksamhet där eleverna var i majoritet i styrelserna var den ultimata. Jag skulle i stället vilja gå ännu längre än man gjorde under den perioden och se mer kommunala självstyrande skolor där man både får makten och ansvaret ut till den enskilda skolan. Då kan man både förändra, förbättra och ha en snabbare kommunikation. Jag skulle vilja gå längre än vad Mats Pertoft och den tidigare socialdemokratiska regeringen lyckades med. Jag kan försäkra att elevinflytandet är en del som är på väg och kommer senare under nästa år.

Anf. 65 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Detta är frågor som även Miljöpartiet har drivit länge, så där hoppas jag att vi kan hitta några bra bitar. Jag har en annan fråga som jag är orolig för. Det talas mycket om friskolor. Från Miljöpartiets sida har vi länge drivit att det ska vara samma villkor för kommunala och fristående skolor. Jag håller helt med om att det är bra. Men när jag lyssnar på utbildningsminister Björklund blir jag oroad. Det låter som att regeringen är ett betydligt större hot mot friskolornas pedagogiska och styrelsemässiga frihet än till exempel Socialdemokraterna som har reviderat sina bitar. Regeringen vill inskränka pedagogiskt, man vill ha andra regler och man uttalar sig skeptiskt om pedagogik, överskott, religiösa friskolor och så vidare. Kontrollbehovet och viljan att skapa en statsstyrd skola har tagit över så till den milda grad att jag varken ser Centerns, Moderaternas eller Kristdemokraternas politik utan enbart Folkpartiets. Hur står Sofia Larsen i dessa frågor? Likvärdighet mellan kommunala och fristående skolor är bra, men frågan är om det ska innebära att den pedagogiska friheten och professionens inflytande på det sättet minskar. Det är det vi ser i dag i Sverige.

Anf. 66 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Allianspartierna och Miljöpartiet har ett förflutet tillsammans vad gäller friskolorna. Vi lyckades gemensamt stoppa den tidigare regeringens mycket tuffa krav på att skruva åt och försämra för de fristående skolorna, så det är ett trevligt arbete allianspartierna och Miljöpartiet har gjort. Det som är viktigt och som vi också har varit överens om är att vi behöver se mer likvärdiga möjligheter och också krav på de fristående och de kommunala skolorna. Följer man inte de uppsatta kriterier som vi har ska det också kunna vidtas åtgärder. Det har varit mycket diskussioner om att skolinspektionen inte har tillräckligt mycket muskler för att förändra, oavsett om det är en kommunal eller en fristående skola. Vi vill fördubbla anslaget till skolinspektionen. Det ska bli skarpare och tätare kvalitetsinsatser. Om inte skolorna, oavsett om de är kommunala eller fristående, följer de uppsatta regelverken ska de betala vite. I slutändan ska man kunna dra in tillståndet för en fristående skola eller motsvarande för en kommunal skola. Det är viktigt för den enskilda eleven ur kvalitets- och rättssäkerhetsaspekt. I dessa delar är jag övertygad om att både allianspartierna och Miljöpartiet är överens om att göra förbättringar men också att ställa likvärdiga krav för elevernas skull.

Anf. 67 Margareta Pålsson (M)

Herr talman! Jag ska i mitt anförande mest tala om var vi är i den svenska grundskolan, hur vi har kommit hit och vad vi ska göra för att komma ifrån det som finns nu, för resultaten ser inte bra ut. 24 procent av de elever som slutade årskurs 9 i våras hade underkänt eller ofullständiga betyg i ett eller flera ämnen. Av den gruppen var 40 procent födda i något land utanför Sverige. Så ser verkligheten ut. De flesta förstår varför vi snart kommer att genomföra de största förändringarna någonsin i den svenska skolan. Alltför länge har skolans kunskapsuppdrag nedprioriterats. Nu är det slut med det. Skolan är Sveriges största och viktigaste arbetsplats. Mycket av det vi vill med vårt land börjar i skolan. En bra skola är en förutsättning för att värna demokratin och för att ge alla människor oavsett bakgrund möjlighet att utveckla sina färdigheter. En persons utbildning får aldrig vara beroende av social bakgrund eller ekonomiska resurser. Därför är det så bekymmersamt att ta del av SCB:s undersökning från i höstas som visar att föräldrarnas utbildningsnivå har mycket stor betydelse för barnens val av gymnasieutbildning och att skillnaderna dessutom ökar. Så mycket som 70 procent av en speciell årskull elever med välutbildade föräldrar avslutade gymnasieskolans studieinriktade program. Bland dem med föräldrar med lägre utbildning var andelen bara 20 procent. Denna undersökning är bara en i raden som visar att föräldrarnas bakgrund, utbildning och ekonomiska förhållanden har fått allt större betydelse för en elevs skolresultat. Det har blivit allt svårare att göra en klassresa, och klyftorna i samhället har ökat. Det är resultatet av tolv års socialdemokratisk skolpolitik. Det var en politik där kunskap och kvalitet inte sattes i främsta rummet. Det var en politik där ordning och reda ansågs omodernt. Socialdemokraternas stora svek slår mest mot dem som varit allra mest beroende av en bra skola, nämligen de elever vars föräldrar inte har möjlighet att reparera kunskapsmisstagen hemma vid köksbordet. Socialdemokraterna talar gärna om att de driver en politik för samhällets svaga och att det är en politik för ökad rättvisa. I själva verket har deras skolpolitik varit mest förödande för just den gruppen. För oss moderater och våra vänner inom alliansen är det högsta prioritet att skapa en skola där ingen elev lämnas på efterkälken. Det är en skola där varje elev möts av höga förväntningar och ges förutsättningar att komma till sin rätt. Nu gör vi det som Socialdemokraterna misslyckades med, och på ett år har vår regering påbörjat ett större förändringsarbete än vad Socialdemokraterna mäktade med under tolv år. Vi ska införa ett nytt betygssystem. Vi ska ha betyg redan i årskurs 6 och i fler steg än i dag. Som det är nu är det alldeles för sent att göra något åt det på kort tid om kunskapsluckor upptäcks. Vi ska ha kontrollstationer i årskurs 3, 6 och 9. I årskurs 3 kommer den första obligatoriska kontrollstationen när skolan ska undersöka om eleverna kan läsa, skriva och räkna. I dag är det alldeles för många elever som lämnar grundskolan utan att kunna läsa ordentligt och utan att ha godkänt i matematik. För att komma till rätta med problemet har vår regering en läsa-skriva-räkna-satsning i budgetpropositionen. Under tre år ska 900 miljoner användas för att förbättra elevernas baskunskaper. Om man bryter ned det på individnivå innebär det 1 000 kronor per elev och läsår i årskurs 1, 2 och 3. Syftet med satsningen är naturligtvis att alla barn ska kunna läsa, skriva och räkna när de lämnar årskurs 3. Syftet är naturligtvis att de elever som inte lyckas med det ska få extra stöd och hjälp. Vi återinför speciallärarutbildningen, som Socialdemokraterna lade ned, så att de barn som har det svårast i skolan får den professionella hjälp de förtjänar. Forskning visar att lärarnas kompetens är den viktigaste faktorn för goda kunskapsresultat. Avgörande för att vi ska få fler elever som når kunskapsmålen är skolans förmåga att dra till sig välutbildade och kunniga lärare. För att stärka skolan krävs att kvaliteten i lärarnas utbildning och fortbildning förbättras och att skolan uppmuntrar professionella välutbildade lärare och ger dem bra arbetsvillkor. De senaste åren har utvecklingen tyvärr gått åt fel håll. På bara tio år har andelen obehöriga lärare i grundskolan mer än fördubblats. I dag saknar en av fem lärare i grundskolan och en av fyra lärare i gymnasieskolan pedagogisk utbildning. I svenska, engelska och matematik har bara mellan 60 och 70 procent av lärarna både en lärarutbildning och en utbildning i det ämne som de undervisar i. Ett viktigt steg för att höja lärarkårens kompetens blir därför den moderata hjärtefrågan Lärarlyftet. Det är kanske den viktigaste satsningen som alliansregeringen hittills har föreslagit på skolans område. Dessutom kommer vi att skriva om skollagen, bland annat för att ge lärarna ökade befogenheter. Vi satsar på förebyggande åtgärder mot mobbning och inför krav på att alla rektorer ska ha en akademisk rektorsutbildning. Förslagen är bra och nödvändiga för att vända utvecklingen. Vi kommer aldrig att acceptera en skola där föräldrarnas utbildning och ekonomi avgör hur eleverna lyckas i skolan. Skolan ska tvärtom vara en plats som möjliggör en klassresa för alla. I den bästa av världar är alla skolor bra skolor med undervisning av hög kvalitet. Men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Av olika anledningar kan kvaliteten under några år sjunka dramatiskt i en skola. Därför måste staten kontrollera alla skolor, och kontrollera dem oftare än man gör nu. Nu sker det vart sjätte år. Sex år är en väldigt lång tid i en elevs liv. En dålig skola kan verkligen försämra en elevs framtidsutsikter. Nu tillför vi 150 miljoner så att Sveriges skolor kan kontrolleras vart tredje år. Framför oss ligger stora förändringar, inte minst på gymnasieskolans område. Alliansen har aviserat en helt ny gymnasieskola. Vi måste helt enkelt sluta att lämna 25 procent av gymnasieeleverna utan godkänd utbildning. Det är ett sådant slöseri med mänskliga resurser och med skattepengar. Dagens elever är morgondagens arbetskraft och utan fullgod arbetskraft klarar sig inte Sverige i den globaliserade ekonomi vi står inför. Tänk om vi kunde trycka ned de 5 miljarder som det individuella programmet kostar på förskolan och de tidigaste åren i grundskolan. Där hade pengarna verkligen gjort mer nytta. Vi hoppas och tror mycket på försöksverksamheten med lärlingsutbildning. Alla goda krafter måste samverka för att stoppa det utflöde till arbetslöshet och utanförskap som ofta blir följden när ungdomar lämnar gymnasieskolan utan slutbetyg. I synnerhet pojkar på yrkesinriktade program lämnar skolan för att de är trötta på teori och för att gymnasieskolan är alldeles för lik grundskolan. Vi ser också effekterna i samhället av den uteblivna satsningen på lärlingsutbildning och praktiska program. Det är näst intill omöjligt att få tag på en hantverkare. Hade vi inte haft människor från andra länder i de yrkena hade det varit ännu värre. Herr talman! Slutligen kan jag konstatera att det är mindre skillnader mellan Socialdemokraternas skolpolitik och allianspolitiken nu än det har varit på många år. Vi har i flera år förespråkat ordning och reda, tidigare betyg, bättre utbildade lärare, tätare inspektioner, tidigare nationella prov och så vidare. Nu har inte Socialdemokraterna något motstånd mot det längre. Det tackar jag naturligtvis för. Det är bättre att sent komma till insikt än att inte alls komma dit. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 68 Marie Granlund (S)

Herr talman! Ordning och reda i skolan är faktiskt inte något partiskiljande. Jag tror inte att någon har något emot ordning och reda. Det är en förutsättning för att man ska kunna lära sig något. Vi är emellertid av den uppfattningen att man måste vara motiverad för att det ska bli så. Det går inte genom piska och rapp. Kunskap är inte heller något partiskiljande. Jag tror att ni också vill att alla ska uppnå kunskap. Det är inte något som skiljer oss åt. De stora skillnaderna nu handlar om att skillnaderna mellan olika elever, kommuner och skolor ökar. Vad vill ni göra åt det? Har ni släppt tanken på en nationell skolpeng? Finns den tanken fortfarande kvar? Skulle ni vara beredda att skriva in i skollagen att resurser ska fördelas efter behov eftersom inte alla barn är lika utan kräver olika mycket resurser? Jag har frågat Sofia Larsen, men inte fått något svar, när det gäller den fråga som medborgarna tycker är den absolut viktigaste på skolområdet. Det handlar om att hitta en minsta gemensam nämnare som håller över val när det gäller frågor som betyg, skollag, lärarutbildning, gymnasieskola. Kommer ni att ta initiativ till att vi blir inbjudna och att vi faktiskt kan försöka kompromissa för elevernas skull? Jag har en fråga till Margareta Pålsson när det gäller friskolor. Hur kommer det att bli? Kommer det att bli lika regler för kommunala skolor och fristående skolor? Jan Björklund vill det verkligen, men Margareta Pålsson har sagt att ni inte är överens om det. Vad kommer resultatet att bli?

Anf. 69 Margareta Pålsson (M)

Herr talman! Visst ser vi de ökade skillnaderna mellan elever, skolor och kommuner. Det är just det som ni bär ansvaret för. De resultat vi ser i skolan i år beror ju inte på att vi har haft regeringsinnehavet i ett år. De beror på tolv års socialdemokratisk regering. Våra förslag diskuteras om och om igen. Vi är alla väl medvetna om dem. De förslag som vi lägger fram nu och som vi har lagt fram syftar i allra hösta grad till att utjämna de här skillnaderna som inte är acceptabla. Jag pratade i mitt anförande om hur viktigt det är att man kan göra klassresan. Under tidigare decennier var inte föräldrars inkomst- och utbildningsnivå så avgörande för elevers skolresultat som nu. Jag har aldrig hört någon politiker - av någon kulör - säga att alla elever ska ha lika mycket resurser. Jag har definitivt inte hört någon moderat säga det. Man kan ha ett system som man har i många kommuner där man fördelar resurserna efter antalet elever, men överallt finns det förstärkningar av resurserna till de elever som har det svårt. Det vill vi naturligtvis fortsätta med. Friskolorna har kommit för att stanna. De blir fler och fler. Det tyder på att det finns brister i de kommunala skolorna, annars hade inte friskolorna expanderat i antal som de har gjort. Vi vill att alla skolor ska vara bra skolor. Men vi vill att det fortfarande ska finnas en skillnad mellan friskolor och kommunala skolor annars är det inte någon mening med att ha friskolor. Men friskolorna ska kvalitetssäkras och granskas lika ofta som de kommunala skolorna.

Anf. 70 Marie Granlund (S)

Herr talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Margareta Pålsson inte tidigare har upplevt att föräldrars utbildningsbakgrund och arbete har påverkat elevers möjligheter i skolan. En gång i tiden fick man över huvud taget inte gå i skolan om man inte hade rätt bakgrund. Så har det fortgått under en längre tid, att det har stor betydelse för dina möjligheter vilket hem du kommer från. Det är klart att vi bär ett ansvar för det. Vi vill gå vidare för att se till att utjämna skillnader. Men ni gör precis tvärtom. Jag frågade er om diskussionerna om nationell skolpeng är borta, och kommer man att se till att alla barn ska ha lika mycket resurser? Är ni beredda att faktiskt skriva in i skollagen att resurser ska fördelas efter behov och att de barn som har de största behoven också får den bästa hjälpen? Ingen svarar på frågan. Har Jan Björklund lagt munkavle på er, eller vad handlar det om? Kommer vi att bli inbjudna till samtal om betyg? Kommer vi att bli inbjudna till samtal om gymnasieskolan? Kommer vi att bli inbjudna till samtal om lärarutbildningen? Och kommer vi att bli inbjudna till samtal om skollagen? Detta är den fråga som medborgarna tycker är den viktigaste att nå breda överenskommelser om på skolans område. Det hade därför varit väldigt intressant att veta om det kommer att bli verklighet eller inte. Det måste ni faktiskt kunna svara på.

Anf. 71 Margareta Pålsson (M)

Herr talman! Jag ska försöka svara på allt som Marie Granlund frågar om. Men jag hinner inte med det på två minuter. Jag ska ta upp frågan om betygen först, så att vi inte fler gånger behöver höra att vi inte svarar. Jag tyckte att Sofia Larsen svarade. Men jag ska svara igen. Ja, ni kommer att bli inbjudna. Betygsutredningen pågår. När den är färdig ska den skickas ut på remiss. När remissvaren kommer in kommer ni att bjudas in för att diskutera den. Om ni sedan kommer att bli inbjudna till diskussion om alla förslag som vi lägger fram vet inte jag och kanske inte ens vår utbildningsminister. Jag kan inte minnas att vi blev inbjudna till er regering när ni lade fram alla era förslag. För er var det viktigt att hålla överenskommelser med Miljöpartiet och Vänstern, precis som det är viktigt för oss att följa de överenskommelser som finns mellan allianspartierna. Jag har aldrig sagt att utbildning och ekonomi inte har påverkat elevernas resultat i skolan. Jag har bara sagt att det under 50-, 60- och 70-talen inte hade så stor påverkan på elevernas resultat. Förslag om nationell skolpeng finns ingenstans i Moderaternas skolprogram. Det fanns inte heller med i de program som vi lade fram före valet. Om detta är ett orosmoment kan jag lugna Marie Granlund i fråga om detta nu. Därmed tror jag att jag har svarat på alla frågor.

Anf. 72 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Margareta Pålsson har talat mycket om kontroll. Det är väldigt bra. Vi måste ha mer återkoppling och på det sättet också garantera likvärdigheten för skolor. Nästa fråga handlar om att man i själva utförandet också ger stor frihet. Sofia Larsen var inne på detta i fråga om till exempel kommunala friskolor. Detta har berörts från flera håll i dag när det gäller skillnaden mellan kommunala och fristående skolor. Jag vill då ställa följande fråga: Kan Moderaterna tänka sig att utöka det fria utrymmet för kommunala skolor på det sättet att de därmed blir likvärdiga med fristående skolor? Det som skolministern hela tiden aviserar är att man ska inskränka det fria utrymmet för friskolor så att de därmed blir lika de kommunala skolorna. Miljöpartiet fick på sin tid med sig Skollagskommittén i fråga om detta. Man var snarare inne på motsatsen, just att utöka det fria utrymmet för de kommunala skolorna för att det därmed skulle bli samma regelverk för friskolor och kommunala skolor. Nu tycker jag att jag hör att det ska vara olika igen. Jag vet att Folkpartiet driver sin linje, men jag undrar om Moderaterna står kvar vid den linje som jag har uppfattat att i alla fall Mats Gerdau står för, alltså att man ska utöka det fria utrymmet för kommunala skolor så att vi kan ha friskolor överallt, oberoende av huvudman.

Anf. 73 Margareta Pålsson (M)

Herr talman! Moderaternas inställning till friskolor är densamma som den var före valet. Även om man kan hitta nyanser i ord mellan partierna i alliansen har jag inte hittat någon skillnad mellan vad Mats Gerdau säger och vad jag säger. Vi har kanske lite olika dialekter, men jag tror att innehållet är precis detsamma. Vi vill att de fristående skolorna ska ha bra villkor och att de ska ha villkor som är likvärdiga med de kommunala skolornas. Men det ska inte vara likadana skolor. Då faller hela vitsen med att vi har fristående skolor som erbjuder föräldrar och elever alternativ som ökar valfriheten. Däremot har vi talat mycket om - vi jobbar för det i alliansen, och jag uppfattar att vi är överens om det också - att de kommunala skolorna ska få större frihet. Vi vill att alla skolor ska vara bra skolor och att alla skolor ska inspekteras vart tredje år. Och när man hittar kvalitetsförsämringar ska någonting göras åt dem. Men vi vill ha kommunala skolor där professionen har större inflytande, där fler beslut lämnas ned på skolnivå, och där politiken träder tillbaka. Vi har sett hur detta utvecklar skolorna, och genom den utvecklingen ökar måluppfyllelsen, vilket är något som vi verkligen är för.

Anf. 74 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! När det gäller målbilden är det mycket av det som vi diskuterar i dag som vi är väldigt överens om. Frågan är hur man gör det på riktigt. Jag är övertygad om att man inom Moderaterna är väldigt överens. Jag kan förstå era båda dialekter. Så det är inga problem. Min fråga gäller snarare hur det är mellan allianspartierna. Detta handlar inte om att vara lika utan att ha ett lika stort frihetsutrymme för att på det sättet kunna möta elevernas behov på det mest optimala sättet. Det är där som jag upplever att utbildningsministern gång på gång snarare är beredd att göra inskränkningar. Vi hade i våras, inte minst, ett flertal debatter då jag tog upp till exempel Waldorfskolans problem med nationella prov och så vidare, alltså olika pedagogiska alternativ som nu blir grusade på ett sätt som inte skedde under den förra mandatperioden. Jag kan lägga till den fråga som också Marie Granlund tog upp när det gäller blocköverskridande överenskommelser. Vi i Miljöpartiet gav vårt högst individuella bidrag till detta under den förra mandatperioden, särskilt på skolområdet. Jag minns att Lars Leijonborg förra vintern uttalade att det var svårt att klara av att vara överens inom mer än fyra partier. Jag undrar hur allvarligt menad inviten är denna gång - att vi verkligen kan komma så att säga på talefot med varandra.

Anf. 75 Margareta Pålsson (M)

Herr talman! Vi har ofta talat väl om Miljöpartiet och dess inställning till friskolorna. Det kan jag gärna göra en gång till. Jag har många gånger sagt att friskolorna utan Miljöpartiet inte hade haft det som de har det i dag. Utan Miljöpartiet hade det funnits en majoritet i Sveriges riksdag under den förra mandatperioden för att inskränka villkoren för friskolorna. Vi är därför tacksamma för detta. Vi hoppas att det kan bli fler tillfällen till överenskommelser om friskolorna. Jag har pratat om att utbildningsministern har aviserat att ni ska bjudas in till en diskussion om betygen. Det kan jag säga en gång till om det är någonting som Mats Pertoft vill höra. För övrigt kan jag inte vare sig veta eller hålla reda på allt som sägs. Jag förstår att Mats Pertoft syftar på en interpellationsdebatt här i kammaren där jag inte var närvarande och från vilken jag inte läst protokollet. Jag nöjer mig med detta med betygen. Slutligen: Ja, ni ska bjudas in. Det kommer att bli så. Om vi också kommer överens är det så mycket bättre.

Anf. 76 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Margareta Pålsson sade här i talarstolen att hon vill ha en skola för alla där bakgrunden inte spelar någon roll. De borgerliga företrädarna har pratat mycket om en skola för alla. Men ärligt talat begriper jag inte riktigt hur ni får ihop det. Ett exempel: Vilken elev i årskurs 5 vet själv att göra rätt språkval till sexan? För att kunna skaffa sig meritpoäng till högskolan krävs det nämligen att man gör rätta valet när man är elva år. Har man inte föräldrar som vet är det med andra ord kört. På vilket sätt är det alltså en skola för alla där bakgrunden inte spelar någon roll? Jag tänker inte besvära med att fråga Margareta Pålsson vilka kärnämnen som är oviktiga för dem som väljer yrkes- eller lärlingsprogram. Jag lär ändå inte få något svar; hittills har jag ju inte fått det. Men att sänka kunskapskraven för de elever som väljer nämnda program är att upprätthålla och förstärka klasskillnaderna och därmed att kullkasta möjligheten till makten att påverka sitt liv.

Anf. 77 Margareta Pålsson (M)

Herr talman! Rossana Dinamarca pratar om att vi sänker kunskapskraven därför att vi har som ambition en gymnasieskola där 100 procent ska gå ut med fullständiga betyg. Om Rossana Dinamarca inte kan förstå hur jag resonerar när jag säger att jag vill att alla ska kunna göra en klassresa och att alla ska klara skolan måste jag säga att jag inte förstår hur ni under tolv år har kunnat åse att allt fler trillar ur gymnasieskolan på grund av att teorin är för besvärlig och att det är för mycket likt grundskolan. I synnerhet pojkar på de praktiska programmen väljer att helt sluta. Vi har sett att LO-kollektivets barn är de som misslyckas mest. Ni tycker inte att det är ett så stort problem att ni gör något åt det. Sedan säger ni att vi sänker kunskapskraven. Men hur är det för alla dem som kommer ut och inte har en gymnasieexamen? Det är ungefär 30 000 elever varje år som ni genom att biträda Socialdemokraternas skolpolitik har lämnat utanför. Det är verkligen att sänka kunskapsnivån för dem. De hamnar i arbetslöshet och utanförskap. Visst är det bra att man i livet kan få en andra chans, men det är banne mig viktigare att få den första chansen!

Anf. 78 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Jag frågar igen: Vilken elev i årskurs 5 vet själv att göra rätt språkval till sexan? Förälderns bakgrund spelar faktiskt roll i de valen. Valfrihet för mig och Vänsterpartiet handlar inte om att välja förskola åt sina barn eller om att välja vilken skola man ska gå i. Verklig valfrihet handlar om att alla barn - oavsett i vilken förskola och skola och oavsett på vilket gymnasium de går och oavsett vilket gymnasieprogram de går på - ska ha möjligheter att göra riktiga val i livet oavsett om de vill gå till en högre utbildning eller om de vill gå ut på arbetsmarknaden. Margareta Pålsson säger att man gör det här för att alla ska klara gymnasiet. Men sedan då - för att klara livet efter gymnasiet och för att klara sig i samhällslivet och i arbetslivet? Ni lurar en mängd elever som väljer ett gymnasieprogram där kärnämnena urholkas. Ingen bransch vill ha elever som inte har tillräckligt med kunskaper. Och vad gör man sedan när man ett par år eller kanske tio år efter det att man lämnat gymnasiet väljer att utbilda sig vidare eller göra någonting annat samtidigt som man inte har de kunskaper som krävs för att kanske gå på en högre utbildning eller kanske på en vuxenutbildning? Ni skär dessutom ned på medlen till vuxenutbildningen. Vi har aldrig sagt att vi inte tycker att det är ett problem att elever inte klarar skolan. Det är ju just därför som vi gör satsningar på skolan. Det är vi som lägger pengar på fler lärare och ökade resurser till skolan. Jag skulle gärna se att vi kommer ifrån tabutänket när det gäller att man på gymnasiet inte får något stöd. Varför skulle inte också elever på gymnasiet behöva stöd? Det finns studenter på högskolan som också skulle behöva stöd.

Anf. 79 Margareta Pålsson (M)

Herr talman! Rossana Dinamarca och jag är verkligen överens om en sak, nämligen om att målet är att alla klarar skolan och att alla får ett jobb. Det är vi överens om. Däremot är vi inte överens om hur vägen dit ser ut. Er väg visar tydligt att den inte lett till jobb eller till att man klarar skolan. Nu anvisar vi en annan väg. Verkligheten kommer att visa om vår väg är bättre eller sämre än er. När ni hjälpte Socialdemokraterna med att dra ned med 500 miljoner på komvux var det en bra politik. Det gjorde man därför att arbetsmarknaden såg så bra ut. Nu är arbetsmarknaden så mycket bättre, och vi drar ned med 600 miljoner. Vi raserar alltså hela välfärden genom att göra det som gjorts i alla tider i Sverige, det vill säga ökat eller minskat satsningen på komvux. De elever som väljer att gå på de praktiska programmen i vår nya gymnasieskola och som väljer att inte läsa till högskolebehörighet har naturligtvis en andra chans att göra det. Man kommer att kunna läsa till högskolebehörighet; man kan välja. Vi vet ju att många av de elever som vill ha ett praktiskt yrke också har lätt för teori. De kan välja att läsa till högskolebehörighet. Men för dem som först inte vill och som sedan ändrar finns komvux och alla möjligheter att komplettera sin utbildning för att sedan gå in i högskolan. När det sedan gäller att välja rätt språk i årskurs 5 vet jag inte vilken förälder som kan hjälpa till med det. Det finns ju ingenting som är rätt språk. Det som är rätt för Rossana Dinamarca är inte rätt för mig. Man gör ett val. Om föräldrarna inte kan hjälpa till med valet har vi ju lärare och syokonsulenter som kan hjälpa till.

Anf. 80 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Låt mig börja med att säga att det går framåt i världen. Sedan 2002 har antalet barn i världen som inte får gå i skola minskat med 20 procent. Under samma period har allt fler länder infört principen att flickor har samma rätt till skola som pojkar - detta enligt Unicef. Visst är det ganska härligt att leva i en tid då fler och fler länder inser att detta är någonting viktigt. Och visst är det härligt att leva i den typen av värld där fler och fler länder säger att detta med skola, kunskap och utbildning är någonting som vi ska satsa på. Land efter land säger detta. Det är väldigt bra. Det ger den enskilde mer chanser att utveckla sitt liv, vilket stärker det egna landet. Att allt fler länder gör detta innebär också att det ställs nya krav på Sverige. Och när allt fler satsar på utbildning och forskning måste vi i Sverige bli ännu bättre. Det är det vi ser i undersökningarna Pisa och Pirls. Det är inte bara så att våra egna kunskaper försämras på några områden, utan det är också så att många andra hinner ifatt oss och till och med går om oss. Ska vi klara att behålla vår position måste vi bli ännu bättre. Det är faktiskt en härlig utmaning. Sverige har en regering som har insett denna utmaning, och därför genomförs nu en lång rad kunskapsreformer i Sverige. Under mandatperioden kommer vi att genomföra reformer och en omfattande upprustning av hela utbildningssystemet från förskola till forskning. Mina allianskolleger har i tidigare inlägg berättat om flera av de här inslagen, och jag ska bara lägga lite extra tyngd på några av dem. Låt oss börja med förskolan. I budgetpropositionen, som vi nu behandlar, lägger regeringen fast ramen för en kvalitetssatsning för en förstärkning av förskolan. Det innebär ett tydligare pedagogiskt uppdrag för förskolan. Det innebär att en allmän förskola från tre års ålder ska införas. Det innebär också fortbildning för förskollärare och mycket annat. Jag tror att detta är väldigt viktigt. Jag tror att det är väldigt viktigt, som många av oppositionens företrädare också har sagt, att man får börja med en bra förskola för att lyckas i resten av utbildningssystemet. Det vi kan vinna där har vi nytta av senare och hela vägen. Vi gör satsningar på lärarna. Vi vet att ingenting är viktigare för att eleven ska lyckas i skolan än att man har duktiga, kunniga och engagerade lärare. Därför ser vi över lärarutbildningen för att göra den bättre. Egentligen skulle man vilja att ännu flera av dagens ungdomar sökte sig till lärarutbildningen så att söktrycket där blev mycket högre. Vi vet att skolan därmed kommer att bli bättre. Kan vi öka söktrycket på lärarutbildningen så att de bästa kommer in och att det blir lika starkt tryck att komma in där som på ett elituniversitet kommer också skolan så småningom att bli mycket bättre. Vi satsar på ett lärarlyft, som Margareta Pålsson tidigare var inne på. Det är en jättestor satsning på att lärare ska få en bättre fortbildning. Tyvärr har det inte använts fullt ut i kommunerna. Jag skulle vilja använda det här tillfället till att säga till mina egna kommunala skolpolitiker: Använd Lärarlyftet bättre. Se till att lärarna får chansen till fortbildning. Jag hoppas att andra partier också ska använda sin chans i talarstolen eller på annat sätt påtala vikten av att Lärarlyftet genomförs på ett bra sätt. Vi ser till att lärarna får tydliga befogenheter. Vi inför auktorisation. Att höja läraryrkets status är centralt för Sverige för att vi ska lyckas i framtiden. Vi inför också nya system för uppföljning i skolan. Svensk skola får nya uppföljningssystem genom att vi får mål i årskurs 3. Vi får flera nationella prov. Det är viktigt att fånga upp elever med problem så tidigt som möjligt så att man kan göra någonting åt det. Fler ska få chansen att lyckas i skolan. Förslag om skriftliga omdömen och en ny betygsskala kommer som en extra julklapp några veckor efter jul, hoppas jag. Vi har i dag fått nya förslag från en utredning om skolinspektion. Den innehåller en hel del intressanta förslag om hur skolinspektionen ska kunna bli bättre i Sverige. Det föreslås till exempel att 10 procent av de nationella proven ska rättas centralt så att vi får mer rättssäkra betyg och att elever som söker sig till gymnasiet inte ska känna att de har sämre chans därför att deras grundskola var snålare än andra grundskolor. Betygssättningen ska bli mer rättssäker. Inspektionsutredningen, såvitt jag hunnit läsa under förmiddagen här under debatten, föreslår också att inspektörerna ska berätta hur väl skolorna lyckats i sitt kunskapsuppdrag. Man vill ha en bedömning av kvaliteten i fyra steg och också göra jämförbart vad de olika inspektionerna kommer fram till. Man skulle kunna kalla det för en tydligare information till föräldrarna, eller kanske kan vi kalla det för förankringssystem. Men i grunden är det väldigt sympatiskt att föräldrar och elever bättre ska få reda på hur det fungerar i skolan och hur deras skola klarar uppdraget. Min bedömning är att båda de här förslagen skulle innebära ökad tydlighet i svenskt skolväsende men också innebära att vi får en bättre skola och en tydligare fokusering på kunskapsuppdraget. Herr talman! Sverige har som sagt en regering med ett engagerat ledarskap i utbildningsfrågorna och en omfattande reformagenda. Det är väldigt viktigt för Sverige. Det är också bra att Socialdemokraterna nu signalerar, i alla fall ledningen, att man börjar fundera i nya banor. Men det är tre saker som får mig att tveka om det är på allvar. Finns engagemanget där? Vi har hört både Mona Sahlin och Marie Granlund säga att huvudanledningen till att man lägger om skolpolitiken är att man inte fick godkännande i valet. Var finns då engagemanget för kunskapsskolan om det bara är en valtaktisk manöver? Medan Socialdemokraterna oroas över att de förlorade valet oroas vi i alliansen över att Sverige håller på att förlora konkurrenskraft i världen i den globala konkurrensen. Skillnaden på drivkraft kan inte bli tydligare. Granlund och Sahlin vill stärka partiet, alliansen Leijonborg och Björklund vill stärka Sverige. En annan fundering är om gräsrötterna kommer att försöka stoppa försöken till omtänkandet. Så har skett förut när man har velat införa nationella prov i trean. Den debatt som förs tyder på att det är fler socialdemokrater som vill avskaffa betygen helt än som vill ha betygen tidigare, i lägre årskurser. Jag har också en fråga till de andra oppositionspartierna: Menar ni allvar med att ni kommer att stoppa varje överenskommelse som regeringen gör med Socialdemokraterna? Så har man sagt tidigare. Om Socialdemokraterna gör upp med regeringen är det inte värt någonting om det skulle gå så illa att det blev en annan regering efter valet. Slutligen några ord om de breda överenskommelserna. Marie Granlund sade i sitt anförande: Nu hotas förskolan. Sedan fyller hon på med att den skolpolitik som förs är omodern, orättvis, oansvarig. Därefter sade hon: Om detta vill vi göra upp. Det gav inte särskilt goda vibrationer om att man verkligen vill ha en bred överenskommelse på det här området. Den utsträckta handen lät mer som en knytnäve. Samma inställning som man hade mot sina gamla samarbetspartier under förra mandatperioden verkar man ha nu - gärna ett samarbete men i så fall helt och hållet efter våra förutsättningar. Jag tror att det hade varit bra om Sverige på några områden hade haft breda överenskommelser om utbildningspolitiken. Jan Björklund har redan bjudit in till samtal om betygsskalan. Vi kommer säkert att föra samtal om flera områden, men huvudsaken är den att Sverige måste få en politik som från förskolan till skolan, från skolan till forskningen ser till att Sverige stärker sin konkurrenskraft i världen och ser till att enskilda människor får större chans att forma sitt eget liv.

Anf. 81 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! Jag ska först svara på den raka frågan om vi skulle stoppa överenskommelser mellan Socialdemokraterna och alliansen. Jag föredrar att ta förhandlingar i det ögonblick man har dem. Sedan får man se hur det blir. Från Miljöpartiets sida har vi tackat ja till den inbjudan om samtal om betygssteg som har framförts. Sedan får vi se. Ultimativa krav har aldrig varit en bra väg att gå. Det utgår vi ifrån, och den politiken brukar vi föra. Jag vill ställa en fråga. Jag håller helt med om allt detta att Sverige måste bli en kunskapsnation, att vi ska gå vidare och så vidare. Hur ser det egentligen ut när det gäller kunskapsmålen? Hur ställer sig Christer Nylander till det som jag har intresserat mig för, nämligen att forskningen väldigt tydligt visar att betyg inte fungerar särskilt bra som kunskapsinitiator för att uppmuntra elever att prestera mer? Betygsforskningen visar väldigt starkt att det är omdömen som egentligen är mycket bättre. Betyg kan ha en annan effekt, nämligen som utsorteringsinstrument, för att se vem som ska komma in på högskolan och så vidare. Det här är ingen diskussion för eller mot betyg. Jag vill betona det, utan det handlar om hur vi kan hitta de bästa instrumenten för att uppmuntra till mer kunskap i skolan. Det tror jag att vi har ett gemensamt intresse av.

Anf. 82 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Det är mycket bra, jag tar gärna den diskussionen. Vår inställning är att svensk skola behöver en tydligare uppföljning. Vår inställning är att vi behöver skriftliga omdömen, precis som Mats Pertoft säger, gärna från första klass. Vi är också beredda att diskutera att ta bort förbudet mot betygsliknande omdömen. Dessutom vill vi ha betyg. Jag tror inte att de två sakerna måste stå mot varandra, utan man kan ha både-och, både skriftliga omdömen och betyg. Vi vet att det inte finns någonting som är viktigare än att se till att barnen får bättre stöd så tidigt som möjligt i skolan. Får man inte stöd tidigt har man en mycket liten chans och en mycket stor uppförsbacke att fånga upp det senare. Det är därför som vi lägger på mycket kraft på detta. Det är därför vi inför läsa-skriva-räkna-strategin, där nästan 1 miljard kronor satsas på lågstadiet för att se till att fler lär sig rätt från början. Det blir mycket dyrare, mycket svårare och mycket inhumant att inte göra en sådan insats tidigt. Det paket vi erbjuder är både läsa-skriva-räkna-satsning, skriftliga omdömen och betyg. Jag tror att alla de tre sakerna behövs.

Anf. 83 Mats Pertoft (Mp)

Herr talman! När det gäller läsa-skriva-räkna-satsningen anser vi från Miljöpartiets sida att detta måste ske tidigare. Man kastar i dag bort den kunskap som finns i förskolan om elever som har särskilda behov, som riskerar att redan från början halka efter när de börjar skolan. Det är viktigt att nyansera frågan om omdömen. Om vi pratar om betygsliknande omdömen är det fråga om just betygsliknande. Det specifika med fungerande omdömessystem är att man pekar ut möjligheter, inte stänger dörrar. När de börjar likna betyg är de inte särskilt konstruktiva sett som en framtidsinriktning. Då får de inte bli alltför betygsliknande eftersom det då blir en motverkande effekt. Då tappar man det positiva. Det ska inte heller ske för tidigt. Där finns en kunskapsprocess där ett omdöme blir mer och mer konkret i takt med åldern. Det är intressant att det finns en positiv inställning till att hitta alternativ. Det vore positivt om vi kunde hitta system i skolpolitiken där vi tar till oss den pedagogiska forskning som finns och använder den konstruktivt om vi vill komma vidare i utvecklingen av synen på kunskap i Sverige.

Anf. 84 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Vår grundinställning är att skolpolitik så långt det är möjligt ska föras på en vetenskaplig grund. Det är därför vi satsar på lärarna. Vi vet om att ingenting är viktigare än duktiga lärare i skolan. Det är därför vi försöker satsa tidigt, och det är därför vi är beredda att göra utvärderingar och annat. Man ska absolut satsa så tidigt som möjligt. Därför tar vi upp en del av den förskolesatsning som är på gång. Den är viktig. Den handlar om att ge förskollärarna tydliga uppdrag, till exempel att de har det pedagogiska ansvaret i förskolan. Det innebär att förskolan ges ett ännu tydligare pedagogiskt uppdrag än vad den har i dag. Jag är, precis som Mats Pertoft, övertygad om att det vi vinner i förskolan har vi nytta av under hela utbildningssystemet. När det gäller frågan om betygsliknande omdömen eller inte tror jag - och det är många som har sagt det tidigare, bland annat Skolverket - att det är svårt att säga vad som är betygsliknande och vad som inte är betygsliknande. En elev klarar målen, och en annan elev klarar målen mycket väl. Vad är betygsliknande och vad är inte betygsliknande? Det är dessutom omöjligt att se framåt utan att veta var man är någonstans. Därför är tanken att skriftliga omdömen inte ska få lov att vara tillbakablickande en omöjlig tanke. Vi måste först veta var den enskilde eleven befinner sig för att kunna peka ut vad den enskilde eleven måste bli bättre på. Därför måste också reglerna för de skriftliga omdömena ändras på det området. Jag tror, precis som Mats Pertoft, att skriftliga omdömen är viktiga. De kan utvecklas till en mycket bra pedagogisk resurs i skolan. Dessutom behöver vi betygen för att ge en tydligare signal till hemmen om vad deras barn behöver ökad hjälp med.

Anf. 85 Marie Granlund (S)

Herr talman! Det är fascinerande: Sofia Larsen var inne på det, och nu är det Christer Nylander. Det är en total fixering vid socialdemokratiska partiet. Men jag kan förstå det, och jag kan bli glad för det. Någonstans erkänner ni att det är vi som är en ledande kraft i svensk politik. Det är hos oss idéerna formuleras. Jag kan förstå att när man är ett folkparti och inte ett folkrörelseparti är det, som jag sade till Sofia Larsen, förvirrande att man i ett stort parti måste ta hänsyn och diskutera. Vi har mandat att diskutera med er om att hitta breda lösningar för medborgarnas skull, för lärarna i skolan och för att elever ska slippa byta betygssystem vart fjärde år. Jag hoppas verkligen att ni tar det här på allvar, bjuder in och är beredda att kompromissa för att hitta minsta gemensamma nämnare. Från vår horisont blir det i så fall en mindre orättvis, omodern och oansvarig skola. Vi måste hitta minsta gemensamma nämnare. Men då måste båda parter faktiskt bjuda in till detta. Lars Leijonborg talade tidigare i debatten om 1842, folkskolan och så vidare. Det var enormt viktigt att socialdemokrater och frisinnade liberaler gjorde upp om det. Under åren därefter har vi gemensamt kommit fram till flera olika lösningar på skolpolitiken. Det har varit viktigt. Hur känns det nu, Christer Nylander, att som folkpartist införa ett vårdnadsbidrag som kommer att gröpa ur förskolan och göra skolan ännu mer ojämlik?

Anf. 86 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Det är sant att det skedde en viktig reform i utbildningspolitiken 1842. De kommande åren skedde omfattande och viktiga saker. Jag är dålig på historia, och jag minns inte om socialdemokrater ens fanns 1842 när skolreformen genomfördes. Men det är möjligt att det var så. Vi genomför ett brett familjepolitiskt program. En av de delarna är att stärka förskolan. Det är viktigt. En annan del är att öka valfriheten för familjer. Det är också viktigt. Vi försöker gå fram med ett program som underlättar för föräldrar men som samtidigt skärper förskolan. Jag tycker att balansen i det programmet har blivit bra. Sedan var det frågan om breda lösningar och fixering vid socialdemokratin. Det enda jag noterade var att få äktenskap skapas av att man i början säger att någon är orättvis, oansvarig eller omodern. Det är ett konstigt sätt att be att få samtal om viktiga framtidsfrågor. Är det en fixering vid s? Nej, men om vi ska ha någon form av samtal måste också vi fundera på var ni befinner er på den politiska skalan. Vi blir både förvånade och bekymrade. Ni kom med några bra förslag som gick i rätt riktning, men varje gång de har prövats har det gått åt fel håll. Därför blir vi bekymrade över var någonstans detta ska landa vid er kongress år 2009. Ska varje samtal som ni har fört fram till dess bli fullständigt meningslösa därför att gräsrötterna, precis som vid andra tillfällen när ni har försökt att förnya kunskapsuppdraget, säger nej? Jag har sagt i mitt anförande - och det tror jag också att Margareta Pålsson sade - att skolministern har sagt att det ska bli samtal. Vi ska inte utesluta att det blir ännu fler samtal. Det kommer att finnas fler chanser att svänga och byta politik.

Anf. 87 Marie Granlund (S)

Herr talman! Det är ni som sitter i regeringen, och då måste det vara ni som bjuder in till samtal. Vi vill vara med och diskutera för elevernas, föräldrarnas och lärarnas skull. Vi tycker att det är förfärligt att införa mer eller mindre betyg för sjuåringar, att en liten tjej eller kille kan få reda på att han eller hon är Icke godkänd. Däremot är vi beredda att rucka på andra principer. Vi är beredda att sänka betygsåldern till sjätte eller sjunde klass. Vad är ni beredda att göra? Det handlar om att ta och ge, att hitta en minsta gemensam nämnare. Vi socialdemokrater har faktiskt alltid vårdat de överenskommelser som vi har gått in i. Vi har gjort det med pensionerna. Det var ni som höll på att rycka upp pensionsöverenskommelsen genom den orättfärdiga behandlingen av förtidspensionärerna. Vi stod för uppgörelsen vad gällde energipolitiken tillsammans med Centerpartiet. Det var Centerpartiet som valde att lämna den. Vi stod för försvarsuppgörelsen. Så gör vi. Om vi ingår en uppgörelse står vi också för den. Det behöver ni inte vara oroliga för. Jag skulle vilja ha svar på en fråga. Hur känns det som folkpartist att införa vårdnadsbidrag, som med största sannolikhet, eftersom erfarenheter i andra länder pekar på det, kommer att gröpa ur den allmänna förskolan och göra det svårare för barn som kommer från studieovana hem att lära sig och komma i kapp sina kamrater? Hur känns det? Folkpartiet och Socialdemokraterna har faktiskt en gemensam historia på utbildningsområdet.