Upphovsrättsliga frågor

Betänkande 1991/92:LU26

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU26

Upphovsrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92

LU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner om
upphovsrättsliga frågor. En motion (s) rör skyddet för folkmusik
och två motioner (kds) angår upphovsmännens rättigheter när verk
framförs i samband med gudstjänst. I den fjärde motionen (s) tas
upp frågor rörande rättigheterna till noter.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motionerna

1991/92:L801 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den nuvarande lagstiftningen om
upphovsrätt bör kompletteras med regler som skyddar traditionell
musik.

1991/92:L802 av Alwa Wennerlund och Rose-Marie Frebran (kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att musik som framförs som
komplement i en gudstjänst skall undantagas från STIM-avgifter.

1991/92:L805 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ett bibehållet undantag för gudstjänstmusik i
upphovsrättslagen.

1991/92:Kr226 av Per Olof Håkansson (s) vari -- såvitt nu är i
fråga -- yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en utredning av
rättighetsfrågorna m.m. på musikområdet i syfte att undanröja
onödiga hinder m.m.,

Utskottet

1 Allmän bakgrund

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat
ett sådant verk. Skyddet innebär att den som skapat verket har
rätt att utnyttja detta ekonomiskt och har ett visst ideellt
betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används.
Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har
var och en av dem upphovsrätt.

Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket
vidsträckta. Till litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och
beskrivande framställningar i ord såsom vetenskapliga arbeten
och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i princip alla
former, i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig
verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör
bl.a. målningar, alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som
teaterpjäser och koreografiska verk, musikaliska kompositioner
både när de framförs och framträder i notskrift samt filmverk,
både spelfilmer och under vissa förutsättningar kortfilmer och
journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk
och därmed komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha
vad man brukar kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan
uttryckas så, att en produkt är ett verk, om den praktiskt sett
inte har kunnat framställas av två personer oberoende av
varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som
flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga
samtal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av
rutinmässig eller alldaglig karaktär.

Ett verk kan framträda i många olika former. Det kan vara
fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar.
Exemplar av verket är inte blott en bok eller en målning, som
kan ge en omedelbar upplevelse av verket, utan också en
grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som
endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också
framträda i obeständig form, t.ex. i uppläsarens ord, i tonerna
av ett musikstycke, i bilden på filmduken eller
televisionsskärmen. Alla former vari verket framträder faller
inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk
innefattar en principiell ensamrätt att framställa exemplar av
verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten, t.ex.
genom att framföra eller visa det offentligt och sprida exemplar
av verket. Som framställning av exemplar anses bl.a.
fotokopiering av en bok eller ett nothäfte eller inspelning av
verket på band eller annan anordning från vilken det kan
återges.

Ett verk framförs offentligt när det presenteras för
allmänheten i obeständig form, t.ex. när en dikt läses upp, ett
musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i
ljudradio eller televisionen. Ett framförande är offentligt, när
det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fallet att framförandet anordnas i
förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på
en större arbetsplats (s.k. industrimusik).

Det upphovsrättsliga skyddet gäller i 50 år, som regel räknat
från upphovsmannens död.

Upphovsrättslagen innehåller också regler om s.k. närstående
rättigheter. Dessa regler ger musiker, skådespelare och andra
utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära
eller konstnärliga verk. Till de närstående rättigheterna räknas
även det skydd som fonogramproducenter samt radio- och
TV-företag har enligt upphovsrättslagen.

Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa
avseenden inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda
intressen.

Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän
och andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas
utge skadestånd.

Upphovsrättslagen omfattar inte fotografier. Fotografers
rättigheter till sina bilder regleras i stället genom
bestämmelserna i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild.
Dessa regler, som är tillämpliga på bl.a. fotografer som
medverkar vid filminspelningar och i TV-sändningar, ansluter
nära till upphovsrättslagens regelsystem.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk
och prestationer. Genom Sveriges anslutning till olika
internationella konventioner har Sverige förpliktat sig att ge
skydd också åt verk och prestationer med ursprung i ett stort
antal andra länder. Den svenska lagstiftningen bygger liksom
motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i dessa
konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt
1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga
verk, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års
internationella konvention om skydd för utövande konstnärer,
framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen).
Konventionerna bygger på i huvudsak två principer. Den ena är
att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och
prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger
sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en
konventionsstat är förpliktad att garantera de andra
konventionsstaternas verk och prestationer visst minimiskydd.

Den svenska upphovsrättslagstiftningen har varit föremål för
en allmän översyn av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02). Också
i övriga nordiska länder har liknande utredningsarbeten kommit
till stånd. Upphovsrättsutredningen har bedrivit sitt arbete i
etapper och avlämnade år 1990 sitt slutbetänkande (SOU 1990:30)
Översyn av upphovsrättslagstiftningen -- fotografirättens
integration -- 2 kap. upphovsrättslagen -- särskilda frågor om
konstverk. Utredningen har tidigare avlämnat två promemorior med
lagstiftningsförslag samt fyra delbetänkanden. Promemoriorna och
tre av delbetänkandena har helt eller delvis lett till
lagstiftning. Utredningens slutbetänkande och fjärde
delbetänkande, (SOU 1988:31) Översyn av
upphovsrättslagstiftningen, Delbetänkande 4 som behandlar --
enskilt bruk -- institutionell exemplarframställning, har
remissbehandlats och är jämte vissa av utredningens tidigare
förslag föremål för överväganden inom justitiedepartementet.

Inom EG har upphovsrättsfrågorna under senare år tilldragit
sig allt större uppmärksamhet. År 1990 utfärdade EG-kommissionen
ett meddelande med titeln "Follow-up to the Green Paper. Working
Programme of the Commission in the Field of Copyright and
Neighbouring Rights". Dokumentet avses främst vara ett underlag
för diskussion om åtgärder för att stärka upphovsrätten och de
närstående rättigheterna. Av dokumentet framgår att kommissionen
strävar efter en omfattande harmonisering av EG-ländernas
nationella regelverk på området. Ett första steg avses bli ett
förslag till direktiv från kommissionen om att samtliga
EG-länder skall vara anslutna till Bernkonventionens s.k.
Paristext samt Romkonventionen vid utgången av år 1992. I ett
längre tidsperspektiv är syftet att åstadkomma en harmonisering
av upphovsrätten i ett antal särskilt betydelsefulla hänseenden.

2 Skydd för folkmusik

2.1 Arbete inom WIPO och Unesco

Skyddet för folkmusik togs år 1980 upp inom Unesco, där en
arbetsgrupp tillsattes för frågan. Gruppens arbete resulterade i
en rekommendation om att WIPO:s och Unescos sekretariat fick i
uppdrag att revidera ett tidigare utarbetat förslag till
modellag. En sådan revidering skedde sedermera inom
sekretariaten, och ett förslag till modellag antogs år 1982 av
en expertkommitté, som tillsatts av WIPO:s och Unescos
generaldirektörer efter rekommendation av organisationerna.

Förslaget till modellag omfattar inte bara folkmusik utan
också andra konstarter som folkdans, folksagor m.m. En
förutsättning för skydd är att verken ingår i en konstnärlig
tradition som utvecklats i en bygd eller av enskilda personer
och speglar traditionella konstnärliga uttrycksmedel i bygden.
Skyddet gäller oavsett om verket på något sätt materialiserats
eller endast lever vidare muntligen. Enligt modellagen får --
med vissa undantag -- skyddade verk inte utan myndighets
tillstånd publiceras eller mångfaldigas eller framföras
offentligt genom radio och TV eller på annat sätt. Även
spridning av exemplar av verket omfattas av skyddet. Myndigheten
i fråga har rätt att bestämma avgifter för verkens utnyttjande.
Skyddet är inte tidsbegränsat och gäller vid sidan av det skydd
som kan tillkomma verket på grund av upphovsrättsliga regler.

Såvitt känt har inte något industriland infört en särreglering
på grundval av modellagen.

2.2 Motionsmotivering

I motion 1991/92:L801 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist
(s) hävdas att folkmusik inte omfattas av upphovsrättslagen och
att lagen bör ändras så att upphovsrättslig ersättning kan utgå
till denna genre i samma utsträckning som andra musikgenrer.
Motionärerna anser att den av WIPO och Unesco utarbetade
modellagen kan vara ett riktmärke och kan inte finna några
hinder mot att en lagstiftning genomförs i Sverige på grundval
av modellagen.

2.3 Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att motioner med samma syfte som den nu
aktuella prövats i riksdagen såväl våren 1988 (bet. LU
1987/88:28) som hösten 1991 (bet. 1991/92:LU5). Då frågan senast
behandlades underströk utskottet att upphovsrättslagen gäller
för alla former av litterärt och konstnärligt skapande och
således också för folkmusik. Likaså skyddas de som bearbetar och
framför folkmusik. Samtidigt förhåller det sig obestridligen så,
fortsatte utskottet, att åtskilliga verk inom folkmusiken faller
utanför det skydd som upphovsrättslagen ger. En orsak härtill
kunde enligt utskottet vara att skyddstiden, 50 år från
upphovsmannens död, gått till ända. En annan anledning kunde
vara att verket inte kan tillskrivas någon viss upphovsman
därför att det har kommit till genom långvarig utveckling i en
viss trakt och under medverkan av en obestämd krets människor. I
dessa hänseenden, påpekade utskottet, skiljer sig emellertid
inte folkmusiken från andra former av konstnärligt skapande. För
t.ex. många verk inom den seriösa musiken som allmänt utnyttjas
har skyddstiden gått till ända, och inom jazzen är det inte
ovanligt att verk saknar kända upphovsmän. Någon anledning till
att just folkmusiken skulle ges ett mera långtgående
upphovsrättsligt skydd än andra konstnärliga alster kunde
utskottet inte finna. Inte heller i övrigt hade det framkommit
några omständigheter som föranledde utskottet att frångå sin
tidigare bedömning av spörsmålet. Utskottet vidhöll sålunda sin
uppfattning att några särskilda regler om skydd för folkmusik
inte borde införas. En annan sak var enligt utskottet att det
kan finnas anledning att i ett vidare perspektiv överväga
huruvida skyddet för litterära och konstnärliga verk bör
förbättras med hänsyn till de intressen som gör sig gällande på
bl.a. musikområdet. Denna fråga föll dock utanför ramen för det
då aktuella ärendet. Behovet av ökade ekonomiska resurser till
folkmusiken fick därför tills vidare tillgodoses på annat sätt
än genom särskild lagstiftning. Liksom tidigare förutsatte
utskottet att regeringen följer utvecklingen på området. På
hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna.

Enligt utskottets mening finns det inte anledning för
riksdagen att nu knappt ett halvår senare ändra sin inställning
till frågan om införandet av särskilda regler om skydd för
folkmusik. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L801.

3 Upphovsrätten till noter

3.1 Gällande ordning

Med musikaliska verk avses i upphovsrättslagen musikaliska
kompositioner, och det upphovsrättsliga skyddet för dem omfattar
alla de former som verket kan framträda i, främst då
framföranden, inspelningar och notskrift. Liksom när det gäller
andra upphovsrättsligt skyddade verk har upphovsmannen till ett
musikaliskt verk en ensamrätt att framställa exemplar (kopior)
av verket och framföra verket offentligt. Varje nothäfte och
inspelning vari verket framträder är ett exemplar av verket.
Utan upphovsmannens samtycke får dock privatpersoner framställa
enstaka exemplar för enskilt bruk. Som enskilt bruk räknas bl.a.
att en person tar kopior av ett verk för nyttjande inom mindre,
slutna kretsar av mera privat karaktär, t.ex. föreningar eller
klubbar. Om kopieringen sker för att verket skall göras
tillgängligt för allmänheten, exempelvis vid en offentlig
konsert, eller för repetition inför ett sådant frammförande
krävs upphovsmannens tillstånd. I upphovsmannens rättigheter
ingår också en rätt att ensam bestämma över om och i vilken
omfattning exemplar av verket skall spridas till allmänheten
t.ex. genom försäljning, uthyrning eller utlåning. Rätten att
sprida exemplar av verket är emellertid inskränkt i
betydelsefulla hänseenden. Enligt 23 § upphovsrättslagen får
sålunda exemplar av litterära och musikaliska verk sedan de en
gång givits ut fritt spridas vidare bland allmänheten. På grund
av denna bestämmelse kan bl.a. utlåning inom ramen för den
offentliga biblioteksverksamheten bedrivas utan upphovsmännens
tillstånd. När det gäller musikaliska verk gäller dock att
uthyrning och därmed jämförlig verksamhet inte får ske utan
samtycke från upphovsmannen.

Upphovsmannen kan helt eller delvis överlåta sin rätt att
utnyttja verket ekonomiskt. Sålunda kan genom förlagsavtal en
förläggare få rätt att genom tryck eller på annat liknande sätt
månfaldiga och ge ut exempelvis ett musikverk.

Spörsmålet om musiklivets möjligheter att få tillgång till
notmaterial har samband med frågan om kostnaderna för utskrift
och utgivning av noter. Mot bakgrund av att utgivningen och
distributionen av noter varit bristfällig i många avseenden har
sedan åtskilliga år medel anvisats över statsbudgeten i bidrag
till dels Musikaliska akademien för att stimulera utgivningen av
noter till äldre svenska tonsättares verk, dels STIM:s
informationscentral för svensk musik (Svensk musik) för bl.a.
utgivning av noter till samtida svensk musik. En anledning till
statsbidragen har också varit att strukturförändringar inom
musikhandeln lett till att det på många håll finns begränsade
möjligheter att köpa noter. I 1991/92 års budgetproposition
(prop. 1991/92:100 bil. 12, C 3 Stöd till fonogram och
musikalier) föreslås att för budgetåret 1992/93 361 000 kr.
utgår som stöd till utgivning av äldre svenska tonsättares verk.
För STIM/Svensk musik föreslås ett bidrag på 1842000 kr. för
information och utgivning av noter.

3.2 Motionsmotivering

I motion Kr226 (yrkande 4) framhålls att det för ett aktivt
musikliv är av vitalt intresse att tillgången till noter
tryggas. Flera olika förhållanden begränsar emellertid
musiklivets möjligheter att få tillgång till noter. Hindren
beror sällan på tonsättarnas uppträdande utan snarast på
kommersiella och juridiska förhållanden. Motionären anser att
upphovsrättsfrågorna på området är komplicerade och att en
översyn bör ske i syfte att det svenska musiklivets tillgång
till noter skall öka.

3.3 Tidigare behandling

Regeln i upphovsrättslagen att uthyrning av musikaliska verk
kräver samtycke från upphovsmannen fick sin nuvarande utformning
genom en lagändring år 1982 (prop. 1982/83:40, LU 11). Tidigare
gällde att uthyrning av noter men inte inspelade verk omfattades
av upphovsmannens rättigheter.

Beträffande upphovsmannens rättigheter vid uthyrning av noter
framhölls i det till grund för upphovsrättslagen liggande
betänkandet (SOU 1956:25 Förslag till lag om upphovsmannarätt
till litterära och konstnärliga verk, m.m.) att inom
musikförlagsbranschen uthyrning var en normal form för
distribution av mer omfattande notmaterial, såsom noter till
orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjde i
regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i
allmänhet uthyrdes mot viss avgift för varje utförande. Kända
svenska köpare brukade dock få förvärva exemplar med äganderätt.
Förlagen hade enligt betänkandet utan stöd av lagbestämmelser
kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vilket
i de flesta fall var en förutsättning för att verkets utgivning
skall kunna finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en
normal form att förfoga över musikverk av detta slag, syntes det
riktigast att hänföra uthyrningen till tonsättarens ensamrätt.
Därigenom gav man bl.a. musikförlagen rättslig möjlighet att
inskrida mot uthyrning, som äger rum utan tillstånd. I
proposition 1959:17 med förslag till upphovsrättslag anslöt sig
departementschefen till vad som anfördes i betänkandet.

Hösten 1987 behandlade utskottet en motion med samma syfte som
den nu aktuella motionen. I sitt av riksdagen godkända
betänkande LU 1987/88:9 avstyrkte utskottet på närmare anförda
skäl bifall till motionen. Utskottet framhöll därvid bl.a. att
motionärens önskemål fick ses mot bakgrund av att orkestrar,
körer m.m. i stor utsträckning är hänvisade till att hyra de
noter som behövs och att hyreskostnaderna i många fall kan vara
höga. Endast i begränsad mån fanns noter tillgängliga för
utlåning eller för försäljning. Till bilden hörde också att
handel och uthyrningsverksamhet med noter för vissa typer av
musik inte var ekonomiskt bärkraftig.

Utskottet hänvisade också till en rapport som avlämnats av
statens kulturråd år 1985. Av rapporten framgick att både
utgivningen och distributionen av noter var bristfällig i många
avseenden. Problemen på området berodde i viss mån på att
produktionen av notmaterial var kostsam. En starkt bidragande
orsak var också enligt rapporten att rätten att framställa
kopior av noter för enskilt bruk i stor utsträckning utnyttjas
på ett inte tillåtet sätt och att denna privatkopiering gjort
handeln med noter olönsam. I sammanhanget erinrade utskottet om
att riksdagen -- för att öka tillgången på noter -- på förslag
av regeringen beviljat särskilda medel för bidrag till
notutskrifter och notutgivning.

3.4 Utredningsarbete

Den nuvarande regeln om kopiering för enskilt bruk har
behandlats av upphovsrättsutredningen i dess andra delbetänkande
(SOU 1983:65, Översyn av upphovsrättslagen Delbetänkande 2 som
behandlar -- närstående rättigheter -- enskilt
bruk -- videogram). Utredningen föreslog en skärpning av
bestämmelsen som bl.a. innebär att det i princip skall vara
förbjudet att anlita utomstående för kopiering av musikaliska
verk. Syftet med förslaget är att begränsa tillämpningsområdet
för bestämmelsen om kopiering för enskilt bruk till sådant
mångfaldigande som sker för att tillgodose en enskild persons
behov av att framställa något eller några exemplar för ett rent
personligt bruk. I delbetänkandet 4 återkom utredningen till
frågan om det enskilda bruket och tog därvid upp också det
halvenskilda bruket eller den s.k. institutionella
exemplarframställningen. Utredningen vidhöll sin tidigare
uppfattning att rätten att fritt framställa exemplar av skyddade
verk i princip endast skall få utnyttjas inom den rent privata
sfären. I den mån det finns intresse av att utanför den privata
sfären kopiera verk borde enligt utredningen det behovet
tillgodoses med stöd av en särskild ordning. I delbetänkandet 4
föreslås att bestämmelsen i 11§ upphovsrättslagen om kopiering
för enskilt bruk ändras så att rätten att fritt framställa
exemplar av ett skyddat verk begränsas till den rent privata
sfären. Förslaget innebär att det inte längre skall vara möjligt
att inom ramen för regeln om kopiering för enskilt bruk göra
inspelningar eller andra kopior av skyddade verk inom
myndigheter, företag, organisationer m.m., s.k. institutionell
exemplarframställning. Enligt förslaget skall det i princip inte
heller bli möjligt att låta utomstående framställa exemplar av
bl.a. musikaliska verk. Myndigheters och andras behov av att
kunna framställa exemplar för den egna verksamheten föreslås bli
tillgodosett genom en ordning med avtalslicenser. I betänkandet
lägger utredningen också fram förslag på de områden av
institutionell exemplarframställning som ansetts mest angelägna.
Förslagen gäller kopiering av tidnings- och tidskriftsartiklar
för intern information till anställda och vissa andra,
inspelning av radio- och TV-program för visning på
vårdinrättningar och inom undervisningsverksamhet samt
inspelning av radio- och TV-program med ekonomiskt, politiskt,
religiöst eller liknande innehåll för intern visning.

Utredningens förslag övervägs för närvarande inom
regeringskansliet.

3.5 Utskottets överväganden

I likhet med motionären anser utskottet att det är en
grundläggande förutsättning för musiklivet att utbudet av
notmaterial är brett och allsidigt. Att noter finns tillgängliga
på marknaden är också av stor betydelse för tonsättarna eftersom
deras möjligheter att få sina verk spelade då ökar.

Som framgår av redogörelsen ovan behandlade utskottet år 1987
en motion med samma syfte som den nu aktuella. Sedan dess har --
såvitt utskottet kunnat finna -- några nämnvärda förändringar på
området inte inträffat. Fortfarande är således orkestrarna i
betydande utsträckning hänvisade till att låna noter till
orkesterverk från olika notbibliotek eller hyra materialet från
musikförlagen. Lånemöjligheterna är enligt inhämtade
upplysningar i stort sett begränsade till äldre musikaliska verk
för vilka den upphovsrättsliga skyddstiden gått ut. Noter till
nyare verk lär i huvudsak endast kunna hyras, och
hyreskostnaderna är förhållandevis höga. Från statsmakternas
sida har musiklivets behov av notmaterial fortlöpande ägnats
upmärksamhet, och riksdagen har på förslag av regeringen
alltsedan början av 1980-talet anvisat särskilda medel för
bidrag till notutskrifter och notutgivning. Som utskottet
påpekade år 1987 kan emellertid problemen på området inte lösas
enbart genom statliga bidrag. Även utformningen av det
upphovsrättsliga regelsystemet måste övervägas. Utskottet har
därför förståelse för att motionären nu åter tagit upp
rättighetsfrågorna på musikområdet. Enligt utskottets mening bör
dock inte komma i fråga att problemen skall lösas genom ett
slopande eller en stark begränsning av upphovsmännens rätt att
bestämma över uthyrningen av musikaliska verk. En sådan ändring
kan få negativa effekter på utbudet av notmaterial och därmed
strida mot motionärens syften. När det gäller noter till kör-
och orkesterverk har nämligen förhållandena på marknaden inte
förändrats i någon mer väsentlig grad sedan upphovsrättslagen
kom till, och fortfarande är notuthyrning en huvudsaklig
inkomstkälla inom branschen. De ovan (avsnitt 3.3) redovisade
skälen för att upphovsmännen givits en ensamrätt till
notuthyrning har därför i allt väsentligt fortfarande bärkraft.
I sammanhanget vill utskottet också peka på att en orsak till
att orkestrarna har svårigheter att få tillgång till notmaterial
är att själva notproduktionen är kostsam. Detta förhållande
synes knappast kunna rättas till genom inskränkningar av
upphovsmännens rättigheter.

En åtgärd som däremot på sikt kan tänkas leda till ett
förbättrat utbud av noter kan vara en begränsning av de
nuvarande möjligheterna till kopiering för enskilt bruk. I
kulturrådets rapport år 1985 (se avsnitt 3.3) uttalades att
privatkopieringen gjort handeln med noter olönsam, och utskottet
har -- med hänsyn till vad som i andra sammanhang framkommit
rörande effekterna av privatkopieringen -- anledning att anta
att detta uttalande fortfarande har giltighet. Frågan om
skärpning av upphovsrättslagens regel om kopiering för enskilt
bruk bereds för närvarande inom regeringskansliet på grundval av
upphovsrättsutredningens förslag i delbetänkandet 4. Regeringens
ställningstagande till spörsmålet bör inte föregripas. Utskottet
utgår emellertid från att regeringen vid sitt ställningstagande
tar hänsyn till förhållandena på notområdet och även i övrigt
överväger vilka åtgärder som kan behövas för att stimulera
utbudet av noter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Kr226
yrkande 3.

4 Framförande av verk vid gudstjänst

4.1 Gällande ordning

Som tidigare nämnts får litterära och musikaliska verk som
huvudregel inte framföras offentligt utan tillstånd av
upphovsmannen. Enligt en särskild undantagsregel i
upphovsrättslagen (20 §) får dock verk som är utgivna framföras
offentligt vid gudstjänst eller undervisning. Utgivna verk får
också framföras offentligt vid tillfällen där framförande av
verk inte är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt
och anordnandet inte sker i förvärvssyfte. Även för
allmännyttiga ändamål får verken framföras om de medverkande gör
det utan ersättning.

4.2 Motionsmotiveringar

I motionerna 1991/92/:L802 av Alwa Wennerlund och Rose-Marie
Frebran (kds) samt 1991/92:L805 av Tuve Skånberg (kds) hänvisas
till att upphovsrättsutredningen föreslagit att undantagsregeln
i 20 § upphovsrättslagen slopas. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att undantaget för gudstjänstmusik skall
behållas i upphovsrättslagen.

4.3 Utredningsarbete

Den nuvarande regeln i 20 § upphovsrättslagen om undantag
beträffande offentliga framföranden som sker vid gudstjänst m.m.
har tagits upp av upphovsrättsutredningen i slutbetänkandet.
Utredningen föreslår att undantagsregeln slopas. Som skäl för
förslaget framhåller utredningen bl.a. att det -- med nutida
betraktelsesätt -- knappast kan anses rimligt att upphovsmän som
skapar verk avsedda att användas vid gudstjänster och liknande
förrättningar inte skall ha rätt att begära ersättning, när
deras verk framförs just i sådana sammanhang. Med nuvarande
ordning berövas dessa upphovsmän i praktiken den huvudsakliga
inkomstkällan för denna produktion. Utredningen anser att det
finns starka skäl för en ändring till upphovsmännens förmån och
att det saknas några allmänna skäl som talar mot en ändring.

Slutbetänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds för
närvarande inom regeringskansliet.

4.4 Utskottets överväganden

Som framgår av den lämnade redovisningen övervägs för
närvarande frågan om upphovsmännens rättigheter när verk
framförs vid gudstjänst och i vissa andra sammanhang.
Regeringens ställningstagande till frågan bör inte föregripas
genom några uttalanden från riksdagen i saken. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna L802 och L805.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skyddet för musikaliska verk
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L801 och 1991/92:Kr226
yrkande 3,

2. beträffande undantag för gudstjänstmusik
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L802 och 1991/92:L805.

Stockholm den 17 mars 1992

På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Stig
Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Maud
Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).