Transporter av farligt gods

Betänkande 1990/91:FöU1

Försvarsutskottets betänkande 1990/91:FÖU01

Transporter av farligt gods

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
FöU1

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande tolv motioner om transporter av
farligt gods vilka avgivits under den allmänna motionstiden år 1990. Efter en
bakgrundsbeskrivning som i stort redovisar riksdagens tidigare behandling av
sådana transporter tar utskottet upp yrkanden med anknytning till val av ett
transportsätt före ett annat. Härefter behandlas i skilda avsnitt yrkanden som
rör s. k. vägvalsstyrning, tillsyn och kontroll, påföljd vid överträdelser,
information och utbildning samt tillämpning av miljöskyddslagen.

Utskottet föreslår inte bifall till något av de behandlade motionsyrkandena.
Det främsta skälet till detta är att det har vidtagits åtgärder och initierats
verksamhet inom en rad områden sedan riksdagen senast behandlade transporter av
farligt gods. Såvitt utskottet kan bedöma är dessa åtgärder och initiativ en
följd av, eller i linje med, riksdagens tidigare ställningstaganden i ärendet.
Det är enligt utskottets mening olämpligt att nu ändra inriktningen av det
pågående arbetet. Erfarenheterna från detta bör i stället få ge underlag för
eventuella framtida förändringar. Utskottet föreslår därför i sina
sammanfattande synpunkter att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att erfarenheterna från det säkerhetshöjande arbetet fortlöpande skall
redovisas för riksdagen.

Motionerna

1989/90:Fö703 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att transport av farligt gods måste ske under så säkra och trygga
betingelser som möjligt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om brottsförebyggande arbete på våra vägar och i hamnar.

1989/90:Fö704 av Pär Granstedt och Karin Söder (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram för att öka
säkerheten vid miljöfarliga transporter genom Stockholms skärgård, Stockholm,
Södertälje och Mälaren,
2. att riksdagen begär att regeringen i detta sammanhang skyndsamt låter
utreda överförande av en del av de i yrkande 1 omnämnda transporterna till
pipelines och i första hand en pipeline för olja mellan Nynäshamn och
Stockholm.

1989/90:Fö705 av Göran Engström och Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om vägvalsstyrning vid
transport av farligt gods enligt de riktlinjer som anges i motionen.

1989/90:Fö707 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad säkerhet
vid miljöfarliga transporter.

1989/90:Fö711 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vägar där
farligt gods tillåts transporteras skall märkas ut med särskilt vägmärke,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att farligt gods i första hand skall gå per järnväg eller till sjöss
med säkra dubbelbottnade fartyg,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att transport av
farligt gods skall betraktas som miljöfarlig verksamhet och därmed prövas
enligt miljöskyddslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av skärpt kontroll av farligt gods, och att det skall ske i
samarbete med andra berörda länder.

1989/90:Fö712 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om åtgärder för att förbättra säkerheten vid farligt
gods-transporter.

1989/90:Fö717 av Elisabeth Fleetwood (m) vari yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av skärpta föreskrifter
för transport av farligt gods på statens järnvägar.

1989/90:Fö718 av Carl Frick och Lars Norberg (mp) vari yrkas 1. att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att det måste byggas upp en beredskap kring Vättern för att kunna klara olyckor
med transporter av miljöfarligt gods,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det måste göras transportplaner så att miljöfarligt gods i
första hand går på järnväg,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att transporter av miljöfarligt gods i görligaste mån inte sker i
närheten av vattentäkter.

1989/90:Fö719 av Claes Roxbergh och Elisabet Franzén (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att farligt gods i första hand skall gå per järnväg eller till sjöss
med säkra dubbelbottnade fartyg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att transport av
farligt gods skall betraktas som miljöfarlig verksamhet och därmed prövas
enligt miljöskyddslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av skärpt kontroll av farligt gods, och att det skall ske i
samarbete med andra berörda länder.

1989/90:Fö721 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljöfarliga
transporter genom huvudstaden bör begränsas.

1989/90:Fö722 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta
säkerhetskrav i samband med transporter av miljöfarligt gods i anslutning till
storstädernas vattentäkter.

1989/90:Jo871 av Karin Starrin och Gunnar Björk (c)
vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär en landsomfattande studie av
hanteringen och transporterna av miljöfarligt gods enligt vad som anges i
motionen.

Bakgrund

Utskottet har vid flera tillfällen berett frågor som rör transport av farligt
gods. Sålunda behandlades 19 motioner härom i betänkandet 1987/88:FöU7.
Utskottet fann då inte skäl att föreslå bifall till några av de enskildheter
som förts fram i de olika motionsyrkandena, främst med hänvisning till pågående
arbete i regeringskansliet och hos berörda myndigheter. Utskottet föreslog dock
ett riksdagsuttalande som betonade statens räddningsverks samordnande funktion
och underströk att vidtagna och planerade myndighetsåtgärder inom området borde
genomföras med kraft och utan onödig tidsutdräkt. Riksdagen beslutade (rskr.
1987/88:214) i enlighet med vad utskottet föreslagit.

Vidare har utskottet i betänkandet 1988/89:FöU12 uttalat sig positivt om vad
försvarsministern i budgetpropositionen anförde om s.k. vägvalsstyrning vid
transport av farligt gods. I samma betänkande behandlas även 14 motioner om
sådana transporter. Utskottet fann det inte heller då nödvändigt att göra
uttalanden i enlighet med de olika motionsyrkandena. Utskottet förutsatte
nämligen att flera av de åtgärdsförslag som motionärerna förde fram skulle
komma att beaktas i det pågående arbetet med att höja säkerheten vid
transporter av farligt gods. Samtidigt betonade utskottet vikten av att det
utarbetades en långsiktig policy rörande dessa transporter och att det för
ändamålet var betydelsefullt med ett målmedvetet samarbete mellan de ansvariga
myndigheterna.

Det finns ett omfattande regelverk för farliga transporter. Grundläggande är
lagen (1982:821) och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.
Vidare är lagen (1980:424) om vattenförorening från fartyg samt
fartygssäkerhetslagen (1988:49) tillämpliga. Enligt den nämnda förordningen
(1982:923) är statens räddningsverk (SRV) s.k. transportmyndighet för
landtransporter, luftfartsverket (Lfv) för lufttransporter och sjöfartsverket
(SjöV) för sjötransporter. Förordningen utpekar också tillsynsmyndigheter,
nämligen SjöV, Lfv, polismyndigheterna, sprängämnesinspektionen,
tullmyndigheterna och banverket. Dessa myndigheter har bemyndigande att inom
sina resp. ansvarsområden utfärda detaljbestämmelser samt att tillse att
reglerna följs. Härutöver har SRV ett övergripande samordningsansvar.

Utskottet behandlar i det följande de motioner om transporter av farligt gods
som har avgivits under den allmänna motionstiden år 1990. I likhet med vad som
skett sedan riksmötet 1987/88 gör utskottet detta samlat för alla sådana
motionsyrkanden, även om yrkandena ingår som delar i motioner som med hänsyn
till departementsindelning och myndigheters ansvar bereds av andra
riksdagsutskott. Flera av de väckta motionerna tar på nytt upp frågor som
tidigare behandlats av riksdagen.

Till ett inledande avsnitt har förts de motionsyrkanden som har en
övergripande innebörd beträffande valet av transportsätt för farligt gods. De
har således anknytning till den grundsyn eller långsiktiga policy som utskottet
framfört behov av i sitt betänkande 1988/89:FöU12 (s. 34). Övriga
motionsyrkanden behandlas sedan i anslutning till skilda ämnesrubriker. SRV har
till utskottet lämnat synpunkter på de flesta motionerna. Statens järnvägar
(SJ), SjöV och statens naturvårdsverk (SNV) har härutöver yttrat sig över vissa
motioner.

Grundsyn för val av transportsätt

Sju motioner innehåller yrkanden om skilda åtgärder för att kunna välja
säkrare transportsätt för farligt gods än i dagsläget. Sålunda anses det i
motion Fö704 (c) nödvändigt med kraftfulla åtgärder för att förebygga en
miljökatastrof i samband med sjötransporter i Stockholms skärgård och i
Mälaren. Några mera avgörande initiativ för att lösa de aktuella problemen sägs
inte ha vidtagits. Riksdagen bör därför, enligt motionärerna, hos regeringen
begära ett åtgärdsprogram för att öka säkerheten vid miljöfarliga transporter
genom Stockholms skärgård, Stockholm, Södertälje och Mälaren. I sammanhanget
bör också regeringen utreda om delar av de aktuella transporterna kan överföras
till pipelines, i första hand en pipeline för olja mellan Nynäshamn och
Stockholm. En likartad syn framförs i motion Fö721 (fp) om miljön i Stockholms
län. Miljöfarliga transporter genom huvudstaden bör enligt denna motion
begränsas. Oljehamnen i Stockholm bör således flyttas till Nynäshamn och
möjligheterna att transportera olja i en pipeline därifrån prövas. Vidare bör
flygdrivmedel föras till Arlanda i en pipeline i stället för med tankbil.

I ett från jordbruksutskottet överlämnat yrkande i motion Jo871 (c) om
miljösituationen i Gävleborgs län förordar motionärerna att SRV gör en skyndsam
och landsomfattande studie av hur transporterna av farligt gods hanteras. Den
bör omfatta såväl väg- som järnvägs- och sjötransporter. Motionärerna anser
nämligen att underlaget för transport och lagring av farligt gods är föråldrat
och att därför varken länsstyrelsen, SRV eller kommunernas räddningstjänst har
grepp om situationen.

Motion Fö717 (m) framhåller riskerna med transporter av t.ex. ammoniak, klor,
svaveldioxid och gasol genom Stockholm. Många andra orter i landet utsätts för
liknande hot men riskerna för Stockholms stad anses särskilt allvarliga. Trots
att SJ under senare år begränsat godsmängderna genom centrala Stockholm anser
motionären att föreskrifterna för järnvägstransporter av farligt gods bör
skärpas.

Två motioner, Fö711 och Fö719 (båda mp), behandlar trafiksäkerhet och miljö.
I likalydande formuleringar anges att visst farligt gods, som nu transporteras
på väg, i åtskilliga fall skulle kunna transporteras betydligt säkrare på
järnväg eller sjöledes med dubbelbottnade fartyg. Myndigheterna borde beakta
detta när tillstånd ges för transport av farligt gods.

Även motion Fö718 (mp) förordar att miljöfarligt gods i första hand
transporteras på järnväg. Ett yrkande med denna innebörd ingår bland
motionärernas förslag till åtgärder för att rädda Vättern.

Utskottet

Det som i fråga om transporter av farligt gods behandlas i de nyss nämnda
motionerna berör i samtliga fall de relativa riskerna vid olika transportsätt.
Enligt vad utskottet har inhämtat från SRV har denna övergripande fråga
studerats men den är fortfarande dåligt utredd. Även SJ framhåller detta i sitt
yttrande. Det går därför för närvarande, enligt SRV, inte att avge några
underbyggda generella omdömen om när det ena eller det andra transportsättet är
att föredra. SRV har, bl.a. som följd av regeringens och riksdagens uttalanden
under budgetåret 1988/89, i samverkan med berörda myndigheter börjat studera
hur farligt gods över huvud taget bör transporteras. En probleminventering har
gjorts. Det vidare arbetet kommer i ett första skede att behandla relationerna
mellan väg- och järnvägstransporter. Jämförelsen mellan land- och
sjötransporter sägs också komma att behandlas relativt tidigt. Enligt SRV bör
dessa studier kunna ge underlag för den efterfrågade policyn för val av
transportsätt med utgångspunkt i bedömd säkerhet under olika förutsättningar.

Även SJ anmäler i sitt yttrande att studier pågår. SjöV framhåller å sin sida
att det är både angeläget och självklart att göra bedömningar av säkerheten för
skilda transportmedel och att en vägning av risker--kostnader--säkerhet i stor
utsträckning därvid utfaller till sjötransporternas fördel. SjöV hänvisar också
till att man i juni 1990 redovisat ett regeringsuppdrag att utreda sjöfartens
miljökonsekvenser och föreslå åtgärder. Till del behandlar denna utredning
transporter av farligt gods.

SjöV framhåller vidare att de skärpta krav som motionärerna föreslår
svårligen kan genomföras utan att det märkbart påverkar in- och utflödet av
gods. Förslaget om dubbelbottnade fartyg för oljetransporter är förståeligt,
och har framförts tidigare, men Sverige kan inte ensamt införa ökade krav för
vissa typer av transporter. Internationellt arbetar man, enligt SjöV, även med
andra lösningar för att höja säkerheten. Den svenska handelsflottan utgör för
övrigt endast en del av det tonnage som anlöper Sverige.

SNV framför inga synpunkter på vilka transportslag som är att föredra ur
miljösynpunkt. Verket framhåller dock att inte endast riskerna i samband med
olyckor bör beaktas utan också de miljöstörningar som själva transporterna ger
upphov till.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det delar motionärernas
uppfattning om hur viktigt det är att höja säkerheten i samband med transporter
av farligt gods. Åtgärder med sådant syfte bör prioriteras och erforderliga
resurser avdelas för ändamålet. Samtidigt inser utskottet att frågan om
riskbedömningar för skilda transportsätt är komplex. Förutsättningarna varierar
inom ett brett spektrum vilket gör det svårt att formulera generella
slutsatser. För att ändra i transportsystem och godsflöden blir det också ofta
nödvändigt att vidta åtgärder som berör olika samhällssektorer och som kräver
stora investeringar. Arbetsmarknad, regionalpolitik, internationellt samarbete
och nationell ekonomi kan således komma att beröras. Detta har för övrigt
uppmärksammats när riksdagen beslutade om ett program för ökad säkerhet vid
sjötransporter (prop. 1980/81:199 bil. 2, TU 31, rskr. 442). I propositionen
anförde t.ex. föredragande statsrådet att frågorna om Stockholms och
Mälarregionens oljetransporter är mycket komplicerade och att egentliga
alternativ till sjötransporter saknas. Vidare konstaterades i propositionen att
oljetransporter inte kan isoleras från mera övergripande frågor om den framtida
hamnstrukturen och energiförsörjningen i regionen. En radikal omläggning av
nuvarande transportsystem, bl.a. genom en ny oljeterminal i Nynäshamn och
vidare transport därifrån i rörledning eller med tåg, skulle medföra stora
ekonomiska konsekvenser och skapa nya problem. Riksdagen hade ingen erinran mot
vad föredraganden anfört (TU 1980/81:31 s. 18, rskr. 442). Riksdagen anslöt sig
vid samma tillfälle också till föredragande statsrådets uppfattning om
olägenheterna av ett ensidigt svenskt krav på fartygs konstruktion och
utrustning, t.ex. dubbelbotten för oljetankfartyg (TU 1980/81:31 s. 12, rskr.
442).

Med hänvisning till denna tidigare behandling fann riksdagen under riksmötet
1987/88 inte skäl för att bifalla motioner om bl.a. skärpta regler för
miljöfarliga transporter i innerskärgårdar och insjöar samt om ett
åtgärdsprogram för att öka säkerheten vid transport av farligt gods i nämnda
farvatten (FöU 1987/88:7 s. 10--11, rskr. 214).

Utskottet konstaterar att arbete nu pågår för att få fram den efterfrågade
grundsynen om hur farligt gods över huvud taget skall transporteras. Med stöd
av en sådan grundsyn bör skilda åtgärder sedan kunna genomföras eller initieras
för att välja säkraste transportsätt under varierande förutsättningar.
Utskottet förutsätter att SRV och andra berörda myndigheter ger frågan sådan
prioritet att den kan drivas vidare med kraft och också leder till resultat
utan onödig tidsutdräkt. Samtidigt utgår utskottet från att regeringen, med
hänsyn till ärendets komplexa och sektorsövergripande karaktär, tar
erforderliga initiativ med utgångspunkt i det underlag som myndigheterna tar
fram. Utskottet förutsätter vidare att riksdagen fortlöpande hålls underrättad
om hur arbetet fortskrider.

Med hänsyn till vad som här har anförts om arbetet med att skapa ett
övergripande underlag för val av transportsätt för farligt gods, anser
utskottet att förutsättningarna för detta arbete inte nu bör ändras. Riksdagen
bör därför inte bifalla motionerna Fö704 (c), Fö711 yrkande 2 (mp), Fö717 (m) i
denna del, Fö718 yrkande 2 (mp), Fö719 yrkande 1 (mp), Fö721 (fp) i denna del
samt Jo871 yrkande 6 (c).

Vägvalsstyrning

Ett antal motionsyrkanden berör s.k. vägvalsstyrning för att minska riskerna
i samband med transporter av farligt gods. I motion Fö705 (c) anses sålunda
dagens lagstiftning inte vara till fyllest, främst genom att endast
rekommendationer om vägval kan utfärdas. Regeringen bör därför, enligt
motionärerna, ges i uppdrag att bl.a. utreda möjligheterna att förbjuda vissa
vägar för sådana transporter.

I motion Fö718 (mp), som föreslår ett antal åtgärder för att rädda Vättern,
anförs att miljöfarligt gods i görligaste mån inte bör transporteras i närheten
av denna sjös vattentäkter. Motion Fö722 (c) har liknande krav i fråga om
storstäders vattentäkter.

Motionerna Fö717 (m) och Fö721 (fp) behandlar till del frågan om
vägvalsstyrning eftersom det i båda motionerna framförs skilda krav på att
miljöfarliga transporter genom Stockholm bör begränsas.

I motion Fö711 (mp), slutligen, anser motionärerna att vägar där farligt gods
tillåts transporteras skall märkas ut med ett särskilt vägmärke.

Utskottet

Utskottet konstaterar att SRV år 1987 fick uppdraget att utarbeta riktlinjer
för vägvalsstyrning. En rapport härom låg till grund för regeringens förslag om
sådana riktlinjer i 1989 års budgetproposition. Riksdagens beslut (prop.
1988/89:100, bilaga 6, FöU12, rskr. 149) innebar att vägvalsfrågorna i allt
väsentligt skulle hanteras i enlighet med vad som föreslagits i SRV:s rapport.
Utskottet behandlade härutöver vägvalsstyrningen relativt utförligt när
ställning togs till motioner som avgivits under riksmötena 1986/87 och 1987/88
(1987/88:FöU7, s. 6--8).

Enligt vad utskottet erfarit har nyligen SRV och boverket gemensamt utfärdat
rekommendationer om vägvalsstyrning till samtliga länsstyrelser. Dessa grundas
på statsmakternas ställningstaganden till nyss nämnda rapport och anger bl.a.
att lokala trafikföreskrifter bör utformas med utgångspunkt i rekommenderade
vägar samt att förbud bör undvikas. Vidare har länsstyrelserna anmodats att
senast till den 1 juli 1991 rapportera sina erfarenheter. Med hänsyn till vad
som sålunda har hänt sedan utskottet senast behandlade frågan om
vägvalsstyrning finner utskottet inte tillräckliga skäl för att nu förändra
förutsättningarna för detta arbete. Motion Fö705 (c) bör därför avslås av
riksdagen.

När det gäller riskerna för vattentäkter håller utskottet med motionärerna om
det önskvärda i att förbättra skyddet för dessa. Utskottet anser dock att
erfarenheterna från tillämpningen av nämnda rekommendationer bör inväntas innan
reglerna för vägvalsstyrning ändras. Motion Fö718 yrkande 3 (mp) bör därför
avslås av riksdagen liksom motion Fö722 (c) till den del den behandlar
vägvalsstyrning.

SJ hävdar i sitt yttrande att säkerheten vid järnvägstransporter i dag är hög
och att åtgärder vidtagits för att begränsa mängden farligt gods genom
Stockholm. SRV anser härutöver att reglerna för järnvägstransporter är bra och
att det nu främst gäller att få dem tillämpade på bästa sätt. De nyss utfärdade
rekommendationerna för vägvalsstyrning bör sålunda, enligt SRV, på flera
punkter kunna tillgodose motionernas önskemål. Mot bakgrund av det sagda anser
utskottet att motionerna Fö717 (m) och Fö721 (fp) inte bör bifallas av
riksdagen i de delar de berör välvalsstyrning.

Enligt vad utskottet erfarit har frågan om skyltning av vägar behandlats i
arbetet med vägvalsstyrning. Det finns för närvarande endast ett särskilt
internationellt märke som uppmanar att välja annan väg för farliga transporter
(orange kvadrat med svart mittprick). Särskilda svenska lösningar har i det
sammanhanget inte ansetts önskvärda men SRV avser ändå att utreda
förutsättningarna för ett förbudsmärke som skulle kunna användas i anslutning
till särskilt skyddsvärda objekt. Enligt utskottets mening bör utvecklingen
avvaktas och därför motion Fö711 yrkande 1 (mp) avslås av riksdagen.

Tillsyn och kontroll

Likalydande krav på skärpt kontroll av farligt gods, och på samtal med
berörda länder för att finna effektiva åtgärder mot fusk, framförs i motionerna
Fö711 (mp) och Fö719 (mp).

Även motion Fö703 (fp) tar upp brister i kontrollen och förordar bl.a. ökade
resurser till tullen och till länstrafikgrupperna för att de skall kunna utöka
de flygande besiktningarna.

Motion Fö722 (c) berör till del tillsyn och kontroll. Sålunda hävdas i denna
partimotion om en levande och fungerande storstadsmiljö att kontrollen av
miljöfarliga transporter i dag är dålig. Skärpta säkerhetskrav bör därför
införas för sådana transporter.

Utskottet

Det finns ett omfattande regelverk för transporter av farligt gods, där de
nationella bestämmelserna till en betydande del grundas på internationella
överenskommelser. Utskottet har förstått att efterlevnaden ännu inte är
tillfredsställande och att åtgärder behöver vidtas för att ändra på detta
förhållande.

SRV har, enligt vad utskottet har erfarit, i samverkan med berörda beslutat
ett åtgärdsprogram för 1990-talet som syftar till att få gällande regler att
fungera bättre. I detta ingår bl.a. utbildningsinsatser samt användning av
SRV:s datoriserade informationsbank (RIB) som stöd vid tillsyns- och
kontrollarbetet. RIB har nyligen tagits i bruk. En annan åtgärd, som SRV
framhåller, är ett av SRV lett projekt för att effektivisera tillsynen av
landsvägstransporter. Tillsynsmyndigheterna rikspolisstyrelsen,
generaltullstyrelsen, banverket och sprängämnesinspektionen medverkar i
projektet. I detta har bl.a. ingått försök med samordnade inspektioner på
godsterminaler, bangårdar och vägar i Malmöhus och Värmlands län. I en
projektrapport föreslås flera åtgärder, t.ex. att tillsynsmyndigheterna
samordnar sin planering i berört avseende, att de samverkar enligt den modell
som prövats i Malmöhus och Värmlands län samt att särskilda samverkansgrupper
bildas och att dessa även ges ansvar för övergripande information. Rapporten
har remitterats till myndigheter och länsstyrelser.

När det gäller internationell samverkan har utskottet noterat att den
nordiska kontaktgruppen för transport av farligt gods under Nordiska
ministerrådet har föreslagit en samordnad kontroll vid de nordiska ländernas
gränser.

Vad som här har anförts om reglerna för transport av farligt gods visar,
enligt utskottet, att myndigheterna är medvetna om problemen med den bristande
efterlevnaden men också att det vidtagits eller planeras åtgärder för att ändra
på detta. Utskottet utgår från att myndigheterna prioriterar dessa insatser och
avsätter erforderliga resurser för ändamålet. I avvaktan på erfarenheter från
det nu pågående arbetet med att förbättra tillsyner och kontroller anser
utskottet att det inte finns skäl för några uttalanden från riksdagen enligt
motionärernas förslag. Motionerna Fö703 yrkande 1 (fp), Fö711 yrkande 4 (mp),
Fö719 yrkande 3 (mp) samt Fö722 (c) i denna del bör därför inte bifallas av
riksdagen.

Påföljd vid överträdelser

Motion Fö703 (fp) innehåller krav på översyn av påföljderna för dem som
överträder bestämmelserna vid transporter av farligt gods. Som ett led i det
brottsförebyggande arbetet bör därför, enligt motionärerna, bötesbeloppen göras
kännbara och inte endast drabba chaufförerna, när det är fråga om
vägtransporter. Vidare bör frihetsberövande komma i fråga om förseelsen varit
särskilt grov.

Utskottet

Utskottet har erfarit att en gemensam arbetsgrupp med företrädare från
rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet år 1988 började
bearbeta frågor som rör utredning och påföljd vid brott mot bestämmelserna för
transporter av farligt gods. Gruppen har nyligen lämnat rapporten "Farligt
gods. Tillsyn, utredning, lagföring". I denna föreslås dels myndighetsvisa
förändringar för en ökad effektivitet i arbete och tillsynsutbildning, dels
gemensamma åtgärder för att effektivisera utredning och lagföring, dels vissa
författningsändringar. I detta senare sammanhang föreslås bl.a. ändringar i
straffskalan samt möjlighet till ordningsbot, sanktionsavgift och företagsbot
vid enklare förseelser. I allvarligare fall anses strängare bestämmelser i
brottsbalken, t.ex. 13 kap. 9 §, kunna tillämpas än ansvarsbestämmelserna i
lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

Utskottet utgår från att nämnda rapport utan oskäligt dröjsmål läggs till
grund för förslag som kan omsättas i praktisk tillämpning och att motionens
syfte därmed kommer att tillgodoses. Riksdagen bör därför inte bifalla motion
Fö703 yrkande 2.

Information, utbildning och beredskap

Tre motioner har yrkanden som direkt knyter an till information, utbildning
och beredskap för att höja säkerheten vid transporter av farligt gods. I motion
Fö707 (s) framhålls sålunda att det är utomordentligt viktigt att
räddningskårerna i resp. kommun är väl informerade om aktuella miljöfarliga
transporter. I syfte att öka beredskapen för snabbt och effektivt
omhändertagande vid en eventuell olycka föreslår motionärerna en undersökning
av möjligheterna att med datorhjälp registrera och vidarebefordra aktuell
information om färdväg, tidsplan, godsinnehåll och bekämpningsmetod.

I motion Fö712 (fp) föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag till
åtgärder för att förbättra säkerheten när farligt gods transporteras.
Motionsyrkandet baserar sig på vad den s.k. katastrofkommissionen (Kn 1981:2) i
sina rapporter har anfört om betydelsen av bl.a. fordon med tillhörande
utrustning, vägstandard, förarkompetens och förarutbildning samt
hastighetsövervakning.

Slutligen innehåller den tidigare behandlade motionen Fö718 (mp) ett yrkande
om att bygga upp en beredskap kring sjön Vättern för att kunna klara olyckor i
samband med transporter av farligt gods.

Utskottet

Enligt vad utskottet har inhämtat från SRV är det i dagsläget inte möjligt
att i ett informationssystem ge den totala beskrivning av transportsituationen
som efterlyses i motion Fö707 (s). Den i det föregående omnämnda
informationsbanken (RIB) vid SRV borde dock på sikt kunna ge den efterfrågade
informationen för de mest oroande transporterna. SRV har sagt sig arbeta för en
sådan utveckling. Utskottet, som noterar att ett motsvarande motionsyrkande
tidigare har behandlats (1987/88:Fö7 s. 7--8), utgår från att SRV i enlighet
med sitt övergripande ansvar verkar för att relevant information om farliga
transporter snabbt och på enklaste sätt görs tillgänglig för berörda
räddningskårer. Med detta konstaterande föreslår utskottet att riksdagen avslår
motion Fö707 (s).

Utskottet har från SRV vidare erfarit att ett arbete pågår med att successivt
utveckla säkerhetsreglerna. Enligt verket behövs en ordentlig satsning för att
minska den mänskliga faktorns betydelse som olycksorsak. Ett omfattande
utbildningsprogram har därför inletts. Utskottet kan härutöver konstatera att
regeringen i januari i år i två beslut tagit ställning till
katastrofkommissionens rapporter (1988:4) om tankbilsolyckor och (1989:2) om
explosionsolyckan på E 18 inom Köpings kommun i december 1988. I
ställningstagandet ingår ett uppdrag åt SRV att i samverkan med berörda
intressenter fortsätta arbetet med att förbättra säkerheten för
tankbilstransporter. Vidare ingår att reglerna för behörighet att föra tunga
tankfordon skall övervägas av kommittén (1989:04) med uppgift att se över
förarutbildning och författningar som rör körkort. Det här sagda visar enligt
utskottet att flera åtgärder vidtagits eller initierats sedan utskottet senast
behandlade (FöU 1987/88:7 s. 6) utbildningsfrågor med anknytning till transport
av farligt gods. Syftet med motion Fö712 (fp) får därmed anses tillgodosett
varför riksdagen bör avslå motionen.

När det slutligen gäller motion Fö718 yrkande 1 (mp) vill utskottet hänvisa
till att 4 § räddningstjänstlagen (1986:1102) kräver att det skall finnas en
godtagbar beredskap för att inom rimlig tid och på ett effektivt sätt ta hand
om olyckor. Detta gäller således även området kring Vättern varvid erforderliga
hänsyn bör tas till de lokala förhållandena, bl.a. när det gäller risker.
Utskottet utgår från att berörda länsstyrelser och kommuner i sin
beredskapsplanering tar sådana hänsyn. Utskottet föreslår att motionen avslås.

Tillämpning av miljöskyddslagen

I två motioner, Fö711 och Fö719 (båda mp), hävdas att transporter av farligt
gods utgör miljöfarlig verksamhet. I likalydande yrkanden föreslås att sådana
transporter skall prövas enligt miljöskyddslagen.

Utskottet

SNV framhåller i sitt yttrande att vägar inte är förprövningspliktiga enligt
miljöskyddslagen (1969:387). I stället krävs i samband med prövningen enligt
väglagen (1971:948) en särskild miljökonsekvensbeskrivning (MKB) innan
vägplanen fastställs. SNV har rätt att överklaga vägplanen. Vägverket har
nyligen i samråd med SNV gjort en översyn av systemet med MKB och då funnit
behov av att tidigare i planeringen införa sådana beskrivningar, så att
praktisk möjlighet föreligger att påverka lokaliseringen av vägar. En sådan
förändring avses införas enligt SNV. Motsvarande system som för vägars prövning
saknas för farleder, järnvägar och gator. SNV och boverket har gemensamt till
regeringen föreslagit att systemet med MKB skall utvidgas väsentligt.

SjöV framhåller å sin sida att transporter av vattenförorenande produkter är
reglerade i lagen (1980:42) om åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg.
Lagen föreskriver bl.a. besiktning av fartyg för att säkerställa ett fullgott
skydd mot vattenförorening. SjöV har kompletterat lagen med särskild kungörelse
(1985:19). Med hänsyn till nämnda författningar finns det enligt SjöV inte
något skäl för att pröva sjötransporter enligt miljöskyddslagen.

Utskottet konstaterar att miljöskyddslagen främst är skriven mot bakgrund
av de förhållanden som råder i samband med utsläpp från eller användning av
mark, byggnad eller anläggning. Det torde vara svårt att för transporter
tillämpa denna lag med sitt omfattande prövningsförfarande och sin
tillståndsgivning, och någon formell grund för att göra detta finns heller
inte. Utskottet bedömer att det omfattande regelverket för miljöfarliga
transporter för närvarande är tillräckligt och föreslår att riksdagen avslår
motionerna Fö711 yrkande 3 (mp) och Fö719 yrkande 2 (mp).

Utskottets sammanfattande synpunkter

Transporter av farligt gods har stor omfattning. De är förenade med risker,
och olyckor har inträffat. Konsekvenserna för människor och miljö kan bli
mycket stora. Säkerhetsfrågorna i samband med farliga transporter ägnas därför,
med rätta, stort intresse i samhället. Riksdagen har också vid ett flertal
tillfällen framhållit betydelsen av att säkerhetsarbetet drivs vidare med kraft
och utan onödig tidsutdräkt.

Det omfattande regelverket för farliga transporter har i stor utsträckning
vuxit fram genom internationella överenskommelser eller kontakter. Reglerna
bör, enligt utskottet, utvecklas vidare i takt med att erfarenheter från deras
tillämpning föreligger. Efterlevnaden bör förbättras.

Utskottet har i detta betänkande behandlat en rad motioner som ur olika
aspekter pekar på brister i den nuvarande säkerheten och som föreslår skilda
åtgärder för att förbättra denna. Under sin beredning har utskottet funnit att
regeringen och berörda myndigheter inom en rad delområden genomfört åtgärder
eller tagit initiativ i förhållande till det läge som rådde när utskottet
senast behandlade transporter av farligt gods.

Även om utskottet i flera avseenden håller med motionärerna i beskrivningen
av problem och brister så anser utskottet att de enskilda motionsyrkandena inte
nu bör föranleda uttalanden från riksdagen. Det säkerhetshöjande arbetet bör
fortsätta enligt den nuvarande inriktningen och, som utskottet tidigare
uttalat, ges prioritet. Det är, enligt utskottet, olämpligt att ändra
förutsättningarna innan erfarenheter föreligger från det som nu pågår.

Utskottet utgår från att riksdagen successivt får del av dessa erfarenheter.
Utskottet vill härutöver framhålla att åtgärder som rör transporter av farligt
gods ses och behandlas i sitt sammanhang i den mån åtgärderna är övergripande
och berör andra sektorer som t.ex. nationell ekonomi, internationellt
samarbete, regionalpolitik och arbetsmarknad. Detta är en fråga främst för
regeringen.

Vad utskottet sammanfattningsvis här har anfört om en fortlöpande
erfarenhetsredovisning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärdsprogram m.m. för att öka säkerheten vid miljöfarliga
transporter
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fö704, 1989/90:Fö717 i denna del,
1989/90:Fö721 i denna del och 1989/90:Jo871 yrkande 6,

2. beträffande åtgärder för att i första hand transportera farligt gods per
järnväg eller till sjöss med dubbelbottnade fartyg
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fö711 yrkande 2, 1989/90:Fö718
yrkande 2 och 1989/90:Fö719 yrkande 1,
res. 1 (mp)

3. beträffande vägvalsstyrning vid transport av farligt gods
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fö705, 1989/90:Fö711 yrkande 1,
1989/90:Fö717 i denna del, 1989/90:Fö718 yrkande 3, 1989/90:Fö721 i denna del
och 1989/90:Fö722 i denna del,

4. beträffande tillsyn och kontroll
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fö703 yrkande 1, 1989/90:Fö711
yrkande 4, 1989/90:Fö719 yrkande 3 samt motion 1989/90:Fö722 i denna del,

5. beträffande påföljd vid överträdelser
att riksdagen avslår motion 1989/90:Fö703 yrkande 2,

6. beträffande information, utbildning och beredskap
att riksdagen avslår motionerna 1989/90Fö707, 1989/90:Fö712 och 1989/90:Fö718
yrkande 1,

7. beträffande tillämpning av miljöskyddslagen
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fö711 yrkande 3 och 1989/90:Fö719
yrkande 2,
res. 2 (mp)

8. beträffande fortlöpande erfarenhetsredovisning
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
res. 3 (mp) -- motiv.

Stockholm den 16 oktober 1990

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

Närvarande: Arne Andersson i Ljung (m), Roland Brännström (s), Ingvar
Björk (s), Gunhild Bolander (c), Barbro Evermo Palmerlund (s), Göran Allmér
(m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Karin Wegestål (s), Ivar Virgin
(m), Hans Lindblad (fp), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Jan Jennehag (v),
Paul Ciszuk (mp), Alf Egnerfors (s) och Carl-Johan Wilson (fp).

Reservationer

1. Åtgärder för att i första hand transportera farligt gods per järnväg eller
till sjöss med dubbelbottnade fartyg (mom. 2)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 7 börjar med "Med
hänsyn" och slutar med "yrkande 6 (c)" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är dock de säkerhetshöjande åtgärder som beträffande
val av transportsätt för farligt gods har vidtagits eller initierats inte
tillräckliga. Tiden är nu mogen för att göra något mera radikalt. Sålunda bör
betydande delar av det farliga gods som nu transporteras på landsväg styras
över till de säkrare järnvägs- och sjötransporterna. En åtgärd kan därvid vara
att upprätta transportplaner med detta syfte. Vidare bör ett krav införas på
att oljetransporter sker i fartyg med dubbelbotten. Regeringen bör sätta
tidsgränser för när skilda åtgärder av detta slag skall ha genomförts. Vad
utskottet här -- med tillstyrkan av motionerna Fö711 yrkande 2, Fö718 yrkande 2
och Fö719 yrkande 3 -- har anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande åtgärder för att i första hand transportera farligt gods per
järnväg eller till sjöss med dubbelbottnade fartyg
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Fö711 yrkande 2,
1989/90:Fö718 yrkande 2 och 1989/90:Fö719 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört.

2. Tillämpning av miljöskyddslagen (mom. 7)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 12 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 2 (mp)" bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att transporter av farligt gods måste betraktas som
miljöfarlig verksamhet. Sådana transporter bör därför prövas enligt
miljöskyddslagen. Lagen kan därvid behöva ändras för att täcka in de speciella
förhållanden som råder i samband med transporter.

dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande tillämpning av miljöskyddslagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Fö711 yrkande 3 och
1989/90:Fö719 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
har anfört.

3. Fortlöpande erfarenhetsredovisning (mom. 8 -- motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 1 och/eller 2

Paul Ciszuk (mp) anser att den del av utskottets anförande som på s. 13
börjar med "Även om" och slutar med "nu pågår" bort ha följande lydelse:

Utskottet håller i flera avseenden med motionärerna i beskrivningen av
problem och brister och anser att tiden nu är mogen för att öka ambitionerna i
det säkerhetshöjande arbetet. Utskottet har i det föregående föreslagit bifall
till motionsförslag med sådan inriktning. Härutöver är det viktigt att
erfarenheterna från det säkerhetshöjande arbetet successivt tas till vara.

Särskilt yttrande

Skärpta säkerhetskrav i samband med transporter av farligt gods

Gunhild Bolander och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (båda c) anför:

Utskottet har bl.a. funnit att kontrollen av miljöfarligt gods inte är
tillfredsställande och därför bör förbättras. Samtidigt konstaterar utskottet
att det i flera avseenden vidtagits eller initierats åtgärder sedan riksdagens
tidigare behandling av miljöfarliga transporter. Detta tar utskottet till
utgångspunkt för att inte nu ändra inriktningen av det säkerhetshöjande
arbetet. Samtidigt föreslås ett uttalande med innebörd att erfarenheterna från
detta arbete successivt skall redovisas för riksdagen. Vi anser att det hade
varit en fördel om utskottet i detta sammanhang också hade uttalat sig för
skärpta säkerhetskrav på sätt som förordats i motion 1989/90:Fö722. Vi utgår
emellertid ifrån att dessa kommer att bli beaktade utan att detta särskilt
påpekas i motivering till det föreslagna uttalandet.