Tid för undervisning (Betänkande 2013/14:UbU19 Utbildningsutskottet)

Anf. 33 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Ofta kan det vara bra att gå tillbaka till gamla texter - till ursprunget, till intentionerna. Så är det med åtgärdsprogram. Första gången åtgärdsprogram nämns är i SIA-utredningen från 1974. Man betonade mycket klokt att åtgärdsprogram skulle vara en process med delaktighet från både föräldrar och elever. Helt centralt inom specialpedagogiken då och nu var att åtgärdsprogram både skulle omfatta individuella insatser för eleven och se till elevens hela skolsituation. Man skrev också att det var elevens starka sidor som skulle vara utgångspunkt. Det var kloka ord då, och det är kloka ord i dag. Kravet på åtgärdsprogram infördes första gången i Lgr 80 - men bara för grund- och specialskola. Från 1995 reglerades åtgärdsprogram i grundskoleförordningen. Men det var ingen skillnad i skrivningen från texten i Lgr 80. I dag återfinns åtgärdsprogram i skollagen, vilket jag tycker är bra. Den ursprungliga texten om åtgärdsprogram var inte kopplad till kunskapsmål utan till elevens skolsituation i dess helhet. Då framgick av texten att om en elev behöver särskilda stödåtgärder ska ett åtgärdsprogram utarbetas av berörd skolpersonal. Vid utarbetandet av programmet bör skolpersonalen samråda med eleven och elevens vårdnadshavare. Sedan kom Funkisutredningen 1998. I den utredningen föreslogs att man i alla skolformer utom förskola skulle skriva åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd. Samma förslag lades också fram i en departementsskrivelse, Elevens framgång - skolans ansvar . Skolverket hade då i omgångar kritiserat arbetet med åtgärdsprogrammen. En del av kritiken rörde att arbetet är bristfälligt eller obefintligt. Vidare ansågs det att uppföljning och utvärdering görs för sällan samt att individperspektivet dominerar. I dag är det framför allt två områden som kritiseras. Fortfarande dominerar individperspektivet. Det heter fortfarande att man hanterar elever med särskilda behov. För mer än 20 år sedan ändrades formuleringen till elever i behov av särskilt stöd - för att betona omgivningens ansvar. I flera olika rapporter framgår att det råder brister i föräldrarnas ansvar. Många uttrycker att föräldrarna visst är med, men när det sker kvalitativa undersökningar framgår det att föräldrarnas underskrifter har betraktats som aktivt deltagande. Skolverket har kritiserat att det sällan sker en analys av problemet, det vill säga att orsaker inte har noterats skriftligt. Vad kan göras för att förbättra åtgärdsprogrammen? Ett förslag är att ta fram intentionerna från 1974 och titta på vad Skolverket har kritiserat i stället för att ge sig på andra områden. Föräldrars och elevers medverkan är en sådan sak. Enligt Skolverket är syftet med ett åtgärdsprogram att det ska vara ett redskap för lärare, annan personal och rektorer i arbetet med att stödja en elev i behov av särskilt stöd. I det praktiska arbetet fungerar åtgärdsprogrammen som ett stöd i planeringen och genomförandet av den pedagogiska verksamheten runt eleven. Jag anser att åtgärdsprogrammen är ett av de allra viktigaste verktygen läraren har för att skapa en bra skolsituation för elever i behov av särskilt stöd. Jag är inte ensam om den åsikten. Det finns också tunga remissinstanser som betonar det starka behovet av att åtgärdsprogrammen finns kvar till stor del som de ser ut i dag. Det gäller Skolverket, Lärarförbundet och Skolväsendets överklagandenämnd. De allra flesta ärenden som kommer in till Skolväsendets överklagandenämnd rör elever i behov av särskilt stöd. Ska något över huvud taget ändras? Lärarna behöver vila, som vi alla säger. Då är det inte dessa frågor man ska ge sig på. Remissinstanserna är mycket tveksamma till om en ändring över huvud taget förändrar någonting i fråga om lärarens administrativa arbetssituation. Slutligen vill jag säga något om frågan om diagnoser. Jag vet att det inte är skrivet någonstans att eleven måste ha en diagnos för att få stöd. Tyvärr ser det dock ofta ut så i skolorna. Miljöpartiet tycker att det är viktigt att det klargörs och tydliggörs att en diagnos inte är nödvändig för att få stöd. Tyvärr ser det ut så i praktiken. Sedan är det frågan om särskilt stöd i undervisningen. Jag blev inte så mycket klokare när jag läste texten. Flera remissinstanser har svarat att de vill ha ett förtydligande av vad som är stöd och särskilt stöd. Jag har inte blivit klokare av texten i propositionen. Jag tror att frågan fortfarande kommer att vålla stora praktiska problem på skolorna.

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 33 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Ofta kan det vara bra att gå tillbaka till gamla texter - till ursprunget, till intentionerna. Så är det med åtgärdsprogram. Första gången åtgärdsprogram nämns är i SIA-utredningen från 1974. Man betonade mycket klokt att åtgärdsprogram skulle vara en process med delaktighet från både föräldrar och elever. Helt centralt inom specialpedagogiken då och nu var att åtgärdsprogram både skulle omfatta individuella insatser för eleven och se till elevens hela skolsituation. Man skrev också att det var elevens starka sidor som skulle vara utgångspunkt. Det var kloka ord då, och det är kloka ord i dag. Kravet på åtgärdsprogram infördes första gången i Lgr 80 - men bara för grund- och specialskola. Från 1995 reglerades åtgärdsprogram i grundskoleförordningen. Men det var ingen skillnad i skrivningen från texten i Lgr 80. I dag återfinns åtgärdsprogram i skollagen, vilket jag tycker är bra. Den ursprungliga texten om åtgärdsprogram var inte kopplad till kunskapsmål utan till elevens skolsituation i dess helhet. Då framgick av texten att om en elev behöver särskilda stödåtgärder ska ett åtgärdsprogram utarbetas av berörd skolpersonal. Vid utarbetandet av programmet bör skolpersonalen samråda med eleven och elevens vårdnadshavare. Sedan kom Funkisutredningen 1998. I den utredningen föreslogs att man i alla skolformer utom förskola skulle skriva åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd. Samma förslag lades också fram i en departementsskrivelse, Elevens framgång - skolans ansvar . Skolverket hade då i omgångar kritiserat arbetet med åtgärdsprogrammen. En del av kritiken rörde att arbetet är bristfälligt eller obefintligt. Vidare ansågs det att uppföljning och utvärdering görs för sällan samt att individperspektivet dominerar. I dag är det framför allt två områden som kritiseras. Fortfarande dominerar individperspektivet. Det heter fortfarande att man hanterar elever med särskilda behov. För mer än 20 år sedan ändrades formuleringen till elever i behov av särskilt stöd - för att betona omgivningens ansvar. I flera olika rapporter framgår att det råder brister i föräldrarnas ansvar. Många uttrycker att föräldrarna visst är med, men när det sker kvalitativa undersökningar framgår det att föräldrarnas underskrifter har betraktats som aktivt deltagande. Skolverket har kritiserat att det sällan sker en analys av problemet, det vill säga att orsaker inte har noterats skriftligt. Vad kan göras för att förbättra åtgärdsprogrammen? Ett förslag är att ta fram intentionerna från 1974 och titta på vad Skolverket har kritiserat i stället för att ge sig på andra områden. Föräldrars och elevers medverkan är en sådan sak. Enligt Skolverket är syftet med ett åtgärdsprogram att det ska vara ett redskap för lärare, annan personal och rektorer i arbetet med att stödja en elev i behov av särskilt stöd. I det praktiska arbetet fungerar åtgärdsprogrammen som ett stöd i planeringen och genomförandet av den pedagogiska verksamheten runt eleven. Jag anser att åtgärdsprogrammen är ett av de allra viktigaste verktygen läraren har för att skapa en bra skolsituation för elever i behov av särskilt stöd. Jag är inte ensam om den åsikten. Det finns också tunga remissinstanser som betonar det starka behovet av att åtgärdsprogrammen finns kvar till stor del som de ser ut i dag. Det gäller Skolverket, Lärarförbundet och Skolväsendets överklagandenämnd. De allra flesta ärenden som kommer in till Skolväsendets överklagandenämnd rör elever i behov av särskilt stöd. Ska något över huvud taget ändras? Lärarna behöver vila, som vi alla säger. Då är det inte dessa frågor man ska ge sig på. Remissinstanserna är mycket tveksamma till om en ändring över huvud taget förändrar någonting i fråga om lärarens administrativa arbetssituation. Slutligen vill jag säga något om frågan om diagnoser. Jag vet att det inte är skrivet någonstans att eleven måste ha en diagnos för att få stöd. Tyvärr ser det dock ofta ut så i skolorna. Miljöpartiet tycker att det är viktigt att det klargörs och tydliggörs att en diagnos inte är nödvändig för att få stöd. Tyvärr ser det ut så i praktiken. Sedan är det frågan om särskilt stöd i undervisningen. Jag blev inte så mycket klokare när jag läste texten. Flera remissinstanser har svarat att de vill ha ett förtydligande av vad som är stöd och särskilt stöd. Jag har inte blivit klokare av texten i propositionen. Jag tror att frågan fortfarande kommer att vålla stora praktiska problem på skolorna.

Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 34 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Jag var ganska liten när jag bestämde mig för att bli lärare. Min dröm då var att få bli lärare i engelska. När jag sedan fick chansen att vikariera i skolan efter avslutat gymnasium upptäckte jag att det verkligen var det roligaste arbete man kunde tänka sig. Att få vara en del av elevernas resa i skolan och att känna att jag kunde bidra till den blev för mig den största utmaning och den viktigaste uppgift som jag kunde tänka mig att arbeta med. Det är eleverna som gör detta. Bra kolleger som tillsammans i arbetslag utvecklar en bra skola är naturligtvis också jätteviktigt, men utan elever finns liksom inte uppgiften. Tiden tillsammans med eleverna är vad läraryrket handlar om - att få till de där magiska mötena mellan lärare och elev, att se ljuset tändas i ögonen på eleverna framför dig, att höra de underbara reflexionerna över en text man läst, att läskoden knäcks. Då öppnar sig bokstavligt talat en helt ny värld. Det är ju inte kärnfysik direkt när vi mottar forskningsbelägg för att det är vad som händer mellan lärare och elev som ger de goda förutsättningarna för lärande. Det känns faktiskt ganska självklart. Läraryrket har dock alltid inkluderat en viss mängd administration. Denna har på olika sätt ökat, och i dag behandlar vi regeringens proposition Tid för undervisning . Regeringens arbete med att minska lärarnas arbetsbörda fortsätter. Efter förra årets beslut att ta bort de individuella utvecklingsplanerna, de så kallade IUP, i de årskurser där betyg ges handlar dagens betänkande om regeringens förslag om ändringar och tillägg i skollagen i syfte att förtydliga reglerna om stöd och särskilt stöd samt förenkla lärarnas arbete med åtgärdsprogram och annan dokumentation. Lärarna upplever att de inte hinner med sitt kärnuppdrag, att undervisa, och regeringen är mycket mån om att både lärarnas arbetsbelastning ska minska och att tiden med eleverna ska öka. Herr talman! Det är bekymmersamt när man som lärare upplever att det är bäst att man skriver ett åtgärdsprogram så att man i alla fall har ryggen fri om Skolinspektionen kommer. Så upplevs det av många lärare i dag, och det gör att det kan finnas ohyggligt många åtgärdsprogram i en och samma klass. Åtgärdsprogram behövs, men det är klokt och bra att vi nu får förtydliganden som kommer att minska lärarnas dokumentationsbörda och som också ska ge de elever som särskilt behöver det den hjälp som krävs. Det ska nu bli tydligt att de behov som ska framgå av åtgärdsprogrammet är de behov av särskilt stöd eleven har. Det krävs inte längre att man ska ange hur uppföljning och utvärdering ska ske, utan det ska vara tillräckligt att ange vid vilken tidpunkt det ska ske och vem som ansvarar för att det sker. Ett välkommet tillägg är också att skollagen ska förändras så att det blir tydligt att om ett åtgärdsprogram finns behöver inte den skriftliga individuella utvecklingsplanen innehålla samma information. Av många lärare har detta uppfattats som ett dubbelarbete, och det med all rätt. Herr talman! Jag håller med Miljöpartiet då de säger att det fram till i dag har satts in resurser främst i de högre årskurserna, inte sällan något panikartat då man vid jul i årskurs 8 sett att betygen inte är godkända. Att reparera ett helt skollivs misslyckande på vad som i praktiken blir ett år är verkligen inte lätt. Detta vill alliansregeringen ändra på och har därför satt in en rad olika åtgärder för att förändra fokus till att resurserna ska sättas in tidigt, och ju tidigare desto bättre. Miljöpartiet noterar också att speciallärare och specialpedagoger försvunnit från de svenska skolorna. Det är en i sig riktig iakttagelse, men man försöker göra gällande att det hänt sedan 2006. Man borde vara väl medveten om att den önskade regeringskompisen Socialdemokraterna under 1990-talet avvecklade dessa viktiga resurser i skolan, men att alliansregeringen 2008 återinförde speciallärarutbildningen. I vårbudgeten för 2014 byggs speciallärarutbildningen ut med 900 platser per år. Denna satsning ska börja 2015 och bygger kraftigt vidare på den satsning som gjordes i budgetpropositionen inför 2014. Tillsammans innebär detta att ytterligare 3 000 speciallärare tillförs under en femårsperiod. Utöver detta har regeringen aviserat en examenspremie på 50 000 kronor för den som avlägger en speciallärar- eller specialpedagogexamen. Speciallärarna och specialpedagogerna har alltid varit värda sin vikt i guld. Det kan jag inte minst som lärare intyga. De har ofta "ätits upp" av de behov som funnits ute i skolorna, och det faktum att deras antal har minskat är väl ganska lätt att förstå. Det utbildades inte några speciallärare eller specialpedagoger under alltför många år. Det fanns inga nya att få tag på. Det hade nämligen den då socialdemokratiska regeringen sett till. Stänger man utbildningar brukar det få en effekt med brister. S-ledda regeringar har även gjort detta försök med polisutbildningen, med samma effekt. Det fula försöket att hänföra den minskningen till året då alliansregeringen tillträdde faller platt. Människor blir äldre och går i pension, så även speciallärare. År 2008 återinförde alliansregeringen dessa viktiga resurser. Vi förstår nämligen både lärares och speciallärares värde. Herr talman! Lagändringarna vi i dag diskuterar föreslås träda i kraft redan den 1 juli i år, och det innebär att detta börjar gälla kommande läsår. Jag tror att vi i alla sammanhang måste se över olika slags arbetsuppgifter i skolan. Min förhoppning är att till exempel modern teknik i framtiden ska underlätta för såväl elever som lärare. En sak kan vara vid rättning där så är möjligt. Diskussionen om PISA och nationella prov är nu aktuell. Att elever som lyckas väl på nationella prov och som har goda resultat och bra betyg i övrigt inte lyckas i PISA-undersökningen ger också en del vid handen. De vill göra gällande att de är provtrötta efter anhopningen av betyg och att PISA ju inte var betygsgrundande. Låt oss ta även detta på allvar och titta på vad vi kan göra för den samlade situationen i skolan och förändra den för både elever och lärare. Det känns bra att vi i dag är redo att fatta beslut som ytterligare kan stärka våra barns möjligheter till rätt hjälp i skolan i ett tidigt skede och som också innebär att vi ger våra lärare bättre förutsättningar att få mer tid för barnen och mindre tid till administration och dokumentation - mer tid till undervisning helt enkelt. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna. (Applåder)

Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 34 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Jag var ganska liten när jag bestämde mig för att bli lärare. Min dröm då var att få bli lärare i engelska. När jag sedan fick chansen att vikariera i skolan efter avslutat gymnasium upptäckte jag att det verkligen var det roligaste arbete man kunde tänka sig. Att få vara en del av elevernas resa i skolan och att känna att jag kunde bidra till den blev för mig den största utmaning och den viktigaste uppgift som jag kunde tänka mig att arbeta med. Det är eleverna som gör detta. Bra kolleger som tillsammans i arbetslag utvecklar en bra skola är naturligtvis också jätteviktigt, men utan elever finns liksom inte uppgiften. Tiden tillsammans med eleverna är vad läraryrket handlar om - att få till de där magiska mötena mellan lärare och elev, att se ljuset tändas i ögonen på eleverna framför dig, att höra de underbara reflexionerna över en text man läst, att läskoden knäcks. Då öppnar sig bokstavligt talat en helt ny värld. Det är ju inte kärnfysik direkt när vi mottar forskningsbelägg för att det är vad som händer mellan lärare och elev som ger de goda förutsättningarna för lärande. Det känns faktiskt ganska självklart. Läraryrket har dock alltid inkluderat en viss mängd administration. Denna har på olika sätt ökat, och i dag behandlar vi regeringens proposition Tid för undervisning . Regeringens arbete med att minska lärarnas arbetsbörda fortsätter. Efter förra årets beslut att ta bort de individuella utvecklingsplanerna, de så kallade IUP, i de årskurser där betyg ges handlar dagens betänkande om regeringens förslag om ändringar och tillägg i skollagen i syfte att förtydliga reglerna om stöd och särskilt stöd samt förenkla lärarnas arbete med åtgärdsprogram och annan dokumentation. Lärarna upplever att de inte hinner med sitt kärnuppdrag, att undervisa, och regeringen är mycket mån om att både lärarnas arbetsbelastning ska minska och att tiden med eleverna ska öka. Herr talman! Det är bekymmersamt när man som lärare upplever att det är bäst att man skriver ett åtgärdsprogram så att man i alla fall har ryggen fri om Skolinspektionen kommer. Så upplevs det av många lärare i dag, och det gör att det kan finnas ohyggligt många åtgärdsprogram i en och samma klass. Åtgärdsprogram behövs, men det är klokt och bra att vi nu får förtydliganden som kommer att minska lärarnas dokumentationsbörda och som också ska ge de elever som särskilt behöver det den hjälp som krävs. Det ska nu bli tydligt att de behov som ska framgå av åtgärdsprogrammet är de behov av särskilt stöd eleven har. Det krävs inte längre att man ska ange hur uppföljning och utvärdering ska ske, utan det ska vara tillräckligt att ange vid vilken tidpunkt det ska ske och vem som ansvarar för att det sker. Ett välkommet tillägg är också att skollagen ska förändras så att det blir tydligt att om ett åtgärdsprogram finns behöver inte den skriftliga individuella utvecklingsplanen innehålla samma information. Av många lärare har detta uppfattats som ett dubbelarbete, och det med all rätt. Herr talman! Jag håller med Miljöpartiet då de säger att det fram till i dag har satts in resurser främst i de högre årskurserna, inte sällan något panikartat då man vid jul i årskurs 8 sett att betygen inte är godkända. Att reparera ett helt skollivs misslyckande på vad som i praktiken blir ett år är verkligen inte lätt. Detta vill alliansregeringen ändra på och har därför satt in en rad olika åtgärder för att förändra fokus till att resurserna ska sättas in tidigt, och ju tidigare desto bättre. Miljöpartiet noterar också att speciallärare och specialpedagoger försvunnit från de svenska skolorna. Det är en i sig riktig iakttagelse, men man försöker göra gällande att det hänt sedan 2006. Man borde vara väl medveten om att den önskade regeringskompisen Socialdemokraterna under 1990-talet avvecklade dessa viktiga resurser i skolan, men att alliansregeringen 2008 återinförde speciallärarutbildningen. I vårbudgeten för 2014 byggs speciallärarutbildningen ut med 900 platser per år. Denna satsning ska börja 2015 och bygger kraftigt vidare på den satsning som gjordes i budgetpropositionen inför 2014. Tillsammans innebär detta att ytterligare 3 000 speciallärare tillförs under en femårsperiod. Utöver detta har regeringen aviserat en examenspremie på 50 000 kronor för den som avlägger en speciallärar- eller specialpedagogexamen. Speciallärarna och specialpedagogerna har alltid varit värda sin vikt i guld. Det kan jag inte minst som lärare intyga. De har ofta "ätits upp" av de behov som funnits ute i skolorna, och det faktum att deras antal har minskat är väl ganska lätt att förstå. Det utbildades inte några speciallärare eller specialpedagoger under alltför många år. Det fanns inga nya att få tag på. Det hade nämligen den då socialdemokratiska regeringen sett till. Stänger man utbildningar brukar det få en effekt med brister. S-ledda regeringar har även gjort detta försök med polisutbildningen, med samma effekt. Det fula försöket att hänföra den minskningen till året då alliansregeringen tillträdde faller platt. Människor blir äldre och går i pension, så även speciallärare. År 2008 återinförde alliansregeringen dessa viktiga resurser. Vi förstår nämligen både lärares och speciallärares värde. Herr talman! Lagändringarna vi i dag diskuterar föreslås träda i kraft redan den 1 juli i år, och det innebär att detta börjar gälla kommande läsår. Jag tror att vi i alla sammanhang måste se över olika slags arbetsuppgifter i skolan. Min förhoppning är att till exempel modern teknik i framtiden ska underlätta för såväl elever som lärare. En sak kan vara vid rättning där så är möjligt. Diskussionen om PISA och nationella prov är nu aktuell. Att elever som lyckas väl på nationella prov och som har goda resultat och bra betyg i övrigt inte lyckas i PISA-undersökningen ger också en del vid handen. De vill göra gällande att de är provtrötta efter anhopningen av betyg och att PISA ju inte var betygsgrundande. Låt oss ta även detta på allvar och titta på vad vi kan göra för den samlade situationen i skolan och förändra den för både elever och lärare. Det känns bra att vi i dag är redo att fatta beslut som ytterligare kan stärka våra barns möjligheter till rätt hjälp i skolan i ett tidigt skede och som också innebär att vi ger våra lärare bättre förutsättningar att få mer tid för barnen och mindre tid till administration och dokumentation - mer tid till undervisning helt enkelt. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna. (Applåder)

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 35 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Det är härligt att vara värd sin vikt i guld. Det är jag glad över. Att man särskiljer åtgärdsprogram och IUP, att man inte ska skriva dubbelt, är bra och har mitt fulla stöd. När det sedan gäller särskilt stöd och stöd inom ordinarie undervisning skriver man att det är klargjort. När jag läser texten kan jag inte säga att jag blir så väldigt mycket klokare. Man tar upp anpassning som ett exempel, att en elev kanske behöver hjälp med struktur. Det kommer även i fortsättningen att bli massor av gränsdragningsproblem som tyvärr inte gör det lättare eller tydligare. Jag skulle önska att det gjorde det. En del elever behöver andra anpassningar. Är det då stöd inom ordinarie undervisning, eller är det särskilt stöd? De frågor som handlar om speciallärarens och rektorns vardag ser jag inte som lösta med det här. Att specialpedagoger sätts in sent verkar vi vara överens om. När det däremot gäller åtgärdsprogram är bilden lite annorlunda. Det skrivs mest åtgärdsprogram i de tidiga årskurserna, inte i de senare. Det är något som en skolforskare, Bengt Persson, har tittat på. Detta kan man fundera över, och det kan ju finnas förklaringar till det som att lärarna i de tidiga årskurserna jobbar så bra att det helt enkelt inte behövs åtgärdsprogram. Sedan är det en del åtgärdsprogram i årskurs 7, då de första betygen tidigare gavs.

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 35 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Det är härligt att vara värd sin vikt i guld. Det är jag glad över. Att man särskiljer åtgärdsprogram och IUP, att man inte ska skriva dubbelt, är bra och har mitt fulla stöd. När det sedan gäller särskilt stöd och stöd inom ordinarie undervisning skriver man att det är klargjort. När jag läser texten kan jag inte säga att jag blir så väldigt mycket klokare. Man tar upp anpassning som ett exempel, att en elev kanske behöver hjälp med struktur. Det kommer även i fortsättningen att bli massor av gränsdragningsproblem som tyvärr inte gör det lättare eller tydligare. Jag skulle önska att det gjorde det. En del elever behöver andra anpassningar. Är det då stöd inom ordinarie undervisning, eller är det särskilt stöd? De frågor som handlar om speciallärarens och rektorns vardag ser jag inte som lösta med det här. Att specialpedagoger sätts in sent verkar vi vara överens om. När det däremot gäller åtgärdsprogram är bilden lite annorlunda. Det skrivs mest åtgärdsprogram i de tidiga årskurserna, inte i de senare. Det är något som en skolforskare, Bengt Persson, har tittat på. Detta kan man fundera över, och det kan ju finnas förklaringar till det som att lärarna i de tidiga årskurserna jobbar så bra att det helt enkelt inte behövs åtgärdsprogram. Sedan är det en del åtgärdsprogram i årskurs 7, då de första betygen tidigare gavs.

Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 36 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Jag uppfattar inte fullt ut vad Agneta Luttropps fråga består av, men jag förstår så mycket som att hon är orolig över att den proposition vi i dag diskuterar inte ska ge den tydlighet hon önskar. Man kan väl konstatera att det finns en rad olika delar i detta. Jag som har upprättat ett antal åtgärdsprogram genom åren kan konstatera att den dubbla bördan, alltså att man har skrivit saker både i de individuella utvecklingsplanerna och i åtgärdsprogrammen, nu försvinner. Jag skulle vilja säga att det är en ganska betydande börda som våra lärare efter den här propositionen inte kommer att behöva arbeta med. Sedan har vi delen att man så fort man har varit rädd för att någon inte ska uppnå kunskapsresultaten har satt sig för att skriva åtgärdsprogram. I de underlag vi har ser vi att ett antal åtgärdsprogram skrivs och att det läggs ned en enorm arbetsbörda på detta där det kanske inte skulle behövas. Där ser jag att propositionen ger stöd för att den bördan inte ska behöva fortgå. Det är en del i en minskad arbetsbörda. Det är dock fortfarande rektorernas ansvar att ta detta. Där vill vi trycka på att det är professionen som ska ha ansvaret, inte politikerna.

Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 36 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Jag uppfattar inte fullt ut vad Agneta Luttropps fråga består av, men jag förstår så mycket som att hon är orolig över att den proposition vi i dag diskuterar inte ska ge den tydlighet hon önskar. Man kan väl konstatera att det finns en rad olika delar i detta. Jag som har upprättat ett antal åtgärdsprogram genom åren kan konstatera att den dubbla bördan, alltså att man har skrivit saker både i de individuella utvecklingsplanerna och i åtgärdsprogrammen, nu försvinner. Jag skulle vilja säga att det är en ganska betydande börda som våra lärare efter den här propositionen inte kommer att behöva arbeta med. Sedan har vi delen att man så fort man har varit rädd för att någon inte ska uppnå kunskapsresultaten har satt sig för att skriva åtgärdsprogram. I de underlag vi har ser vi att ett antal åtgärdsprogram skrivs och att det läggs ned en enorm arbetsbörda på detta där det kanske inte skulle behövas. Där ser jag att propositionen ger stöd för att den bördan inte ska behöva fortgå. Det är en del i en minskad arbetsbörda. Det är dock fortfarande rektorernas ansvar att ta detta. Där vill vi trycka på att det är professionen som ska ha ansvaret, inte politikerna.

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 37 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! När det gäller IUP och åtgärdsprogram sade jag att jag tycker att det var helt okej. När det gäller stöd och särskilt stöd är jag dock fortfarande tveksam. Det var just professionen jag skulle komma till i mitt andra inlägg. Det är något också Miljöpartiet starkt poängterar. Det är ju därför vi vill att läraren ska ha ordinationsrätt när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Jag har också jobbat med åtgärdsprogram, sedan 1980-talet, och jag ser att det är många blivande lärare som går ut på praktik och får i uppdrag att skriva åtgärdsprogram under praktiken. De ska vara med om det med sina mentorer. Sedan kommer de tillbaka till utbildningen och säger: Nja, det gick inte så bra, för min lärare sade att jag inte fick skriva det. Det kunde nämligen föra med sig kostnader eller skillnader i organisation; det kunde helt enkelt föra med sig pengar eller jobb. Därför var det många lärare som uttryckte att de inte skriver det som behövs, eftersom rektorn har sista ordet. Då är det ingen idé. Det här tycker jag är en springande punkt när det gäller åtgärdsprogrammen: Det måste vara läraren som har rätt att ordinera. Det är nämligen läraren som är närmast eleven, och det är läraren som ser behoven. Det är lärarens professionalitet man ska lita på. Det är därför Miljöpartiet väldigt starkt vill ha en ordinationsrätt. Hur ser du på ordinationsrätt i förhållande till professionalitet, Camilla Waltersson Grönvall?

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 37 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! När det gäller IUP och åtgärdsprogram sade jag att jag tycker att det var helt okej. När det gäller stöd och särskilt stöd är jag dock fortfarande tveksam. Det var just professionen jag skulle komma till i mitt andra inlägg. Det är något också Miljöpartiet starkt poängterar. Det är ju därför vi vill att läraren ska ha ordinationsrätt när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Jag har också jobbat med åtgärdsprogram, sedan 1980-talet, och jag ser att det är många blivande lärare som går ut på praktik och får i uppdrag att skriva åtgärdsprogram under praktiken. De ska vara med om det med sina mentorer. Sedan kommer de tillbaka till utbildningen och säger: Nja, det gick inte så bra, för min lärare sade att jag inte fick skriva det. Det kunde nämligen föra med sig kostnader eller skillnader i organisation; det kunde helt enkelt föra med sig pengar eller jobb. Därför var det många lärare som uttryckte att de inte skriver det som behövs, eftersom rektorn har sista ordet. Då är det ingen idé. Det här tycker jag är en springande punkt när det gäller åtgärdsprogrammen: Det måste vara läraren som har rätt att ordinera. Det är nämligen läraren som är närmast eleven, och det är läraren som ser behoven. Det är lärarens professionalitet man ska lita på. Det är därför Miljöpartiet väldigt starkt vill ha en ordinationsrätt. Hur ser du på ordinationsrätt i förhållande till professionalitet, Camilla Waltersson Grönvall?

Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 38 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Ja, här står två lärare och debatterar detta. Det är inte svårt att understryka att både du och jag anser att det är professionen som ska ha det avgörande inflytandet över detta, Agneta Luttropp. Där är det så att rektorn naturligtvis vilar på lärarens bedömning. Inte sällan är det nämligen läraren som avgör och slår larm om att ett åtgärdsprogram behöver skrivas. Här ser jag inte det problem Agneta Luttropp pekar på, alltså att man på något sätt får indikationer från sin rektor på att man inte ska skriva det som uppenbarligen skulle behövas. Det kommer man inte till rätta med på det här viset, utan där måste vi från politikens sida slå fast att elevernas behov ska styra. Detta står mycket tydligt i de styrdokument vi har att förlita oss på. Om en elev eller vårdnadshavare därefter anser att åtgärdsprogrammet inte uppfyller kraven i skollagen kan det faktiskt anmälas till Statens överklagandenämnd. Här finns också möjlighet att anmäla till Skolinspektionen. På det sättet bedömer vi alltså att det i dag i den svenska skolan finns möjligheter att överklaga och på det viset få en undersökning om man anser att man inte har fått ett korrekt åtgärdsprogram.

Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 38 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Ja, här står två lärare och debatterar detta. Det är inte svårt att understryka att både du och jag anser att det är professionen som ska ha det avgörande inflytandet över detta, Agneta Luttropp. Där är det så att rektorn naturligtvis vilar på lärarens bedömning. Inte sällan är det nämligen läraren som avgör och slår larm om att ett åtgärdsprogram behöver skrivas. Här ser jag inte det problem Agneta Luttropp pekar på, alltså att man på något sätt får indikationer från sin rektor på att man inte ska skriva det som uppenbarligen skulle behövas. Det kommer man inte till rätta med på det här viset, utan där måste vi från politikens sida slå fast att elevernas behov ska styra. Detta står mycket tydligt i de styrdokument vi har att förlita oss på. Om en elev eller vårdnadshavare därefter anser att åtgärdsprogrammet inte uppfyller kraven i skollagen kan det faktiskt anmälas till Statens överklagandenämnd. Här finns också möjlighet att anmäla till Skolinspektionen. På det sättet bedömer vi alltså att det i dag i den svenska skolan finns möjligheter att överklaga och på det viset få en undersökning om man anser att man inte har fått ett korrekt åtgärdsprogram.

Tina Acketoft (FP)

Anf. 39 Tina Acketoft (FP)

Herr talman! Tid på dygnet är nog faktiskt det enda som är helt rättvist fördelat eftersom vi alla har lika många minuter per dag - även om det ibland kan upplevas som att man över huvud taget inte hinner det man hade tänkt göra. I de många samtalen med lärare runt om i landet var temat just detta: De har så fullt upp att göra med allt annat att de inte hinner göra det de en gång brann för och utbildade sig till, det vill säga vara lärare. Det var då den stora frågan sattes i rullning. Vad kan vi från politiskt håll göra för att rensa bort administration samt förenkla och förtydliga regelverk, så att elevens rätt till en god och likvärdig utbildning säkerställs samtidigt som vi befriar lärartid? Regeringens förslag till ändringar i skollagen syftar just till att förtydliga reglerna om stöd och särskilt stöd samt till att förenkla lärarnas arbete med åtgärdsprogram och annan dokumentation. Det är ett bra steg på vägen, men jag tror inte att vi är framme. Jag tror att vi kommer att behöva göra ytterligare mer. Bestämmelserna om åtgärdsprogram ändras nu så att det blir tydligt att det är de behov av stöd som eleven har som ska dokumenteras. Det blir också tydligt när och av vem programmet ska utvärderas samt att man inte längre behöver duplicera uppgifterna i två olika planer, det vill säga både i åtgärdsprogrammet och i den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Här har det varit ett dubbelarbete för lärarna; det är helt uppenbart. Det har även varit otydligt vad "stöd" och "särskilt stöd" är, vilket redan har debatterats. Det har inneburit att det också där har varit upplagt för extraarbete, eftersom stöd, det vill säga anpassningar som kan behövas under en tid för en elev, inte kräver samma dokumentation som särskilt stöd. Särskilt stöd är sådant som särskilda undervisningsgrupper, enskild undervisning och elevassistent, och det kommer att kräva individuella åtgärdsprogram. Det kommer också att finnas kvar oavsett om det begärs eller inte av eleven eller vårdnadshavarna. Det är som en säkerhet från statens sida - samhället lämnar ingen efter sig, utan de som behöver stöd ska få det. Som en liten personlig anekdot kan jag berätta att stöd, extraanpassning, särskilt stöd, åtgärdsprogram, individuella program och så vidare var ett sammelsurium för mig till för några år sedan, då en till mig närstående ung man hade börjat i årskurs 1 på gymnasiet. Denne unge man hade enkelt kunnat glida igenom grundskolan bara genom att vara där och snacka sig fram. Nu när han kom till gymnasiet mötte han helt plötsligt en annan värld. Det gick inte längre att snacka sig fram, och plötsligt var uppgifterna inte koordinerade mellan lärare. Man förväntades leverera skrivningar i tid, och man förväntades dessutom - hör och häpna - plugga efter skoltid. Eleven tappade boll efter boll, och snart hade han ett helt bollhav av missade tentor och inlämningar runt omkring sig. Självklart tärde det på honom. Föräldrar, lärare, rektor och eleven kallades till ett möte, och ett gediget detektivarbete sattes i gång. Vad behövde just den här enskilda eleven för att kunna klara av sin skolgång och nå sin maxpotential? Svaret blev stöd och anpassning i form av handgriplig hjälp med att planera skolgången. Det handlade om extra tydliga veckoscheman som visade exakt var han skulle vara, vad som skulle göras och vad som skulle lämnas in till vem samt vem som skulle stötta honom. Extralektioner sattes in för att han skulle kunna hämta igen de bollar han missat på vägen. Allra viktigast var dock handledning i studieteknik. För en som aldrig har behövt göra en läxa är det inte så enkelt att bara plugga. Detta var stöd, extra anpassningar och åtgärdsprogram i praktiken. Allt dokumenterades på längden och tvären med ansvariga, möten och kontrollpunkter i överflöd. Den unge mannen är nu uppe på banan igen, och jag är övertygad om att det extra stöd och de anpassningar han fick insatta under en kort tid kommer att göra att han inte bara klarar sig in på högskolan utan faktiskt också kommer att veta hur man studerar där. Det finns tusentals och åter tusentals liknande solskenshistorier i det svenska skolsystemet. Jag är glad att det gjordes tydligt och korrekt, men jag är ledsen att det skedde så sent - det vi nu ser är att åtgärder som dessa ska sättas in tidigare. Tyvärr fick berättelsen ytterligare en verklighetsförankring i och med att läraren gick in i den berömda väggen och blev långtidssjukskriven på kuppen. Hade det varit i dag hade hon åtminstone inte behövt ha samma dokumentationskrav som för den elev som är i behov av särskilt stöd. Det hade varit tydligare och enklare för alla, och det hade uppenbarligen bidragit till att göra papperstid till lärartid för denna lärare. Eftersom jag i går återigen hörde detta vill jag förtydliga: Att åtgärdsprogrammen tas bort betyder inte att det särskilda stödet tas bort. När lärarna redan vet vad som gäller för att eleverna ska få stöd är det viktigare att lärarna fokuserar på att ge det stödet, i stället för att skriva detaljerade planer om det stöd som borde ges. I förslagen finns också ett förtydligande om att elever som behöver det skyndsamt ska ges stöd inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det är inte ett krav att eleven ska ha en diagnos för att få stöd, även om jag är fullständigt medveten om att vissa kommuner hänvisar till detta som ett sätt att ta sig ur det hela. Det stämmer inte. I de fallen finns överklagandemöjligheterna kvar, på samma sätt som i dag, för den förälder som vill överklaga elevens otillräckliga särskilda stöd. Folkpartiets bedömning är att det flyttar fokus från formerna för dokumentation till det stöd som eleverna behöver. Min eminenta kollega har redan tagit upp betydelsen av speciallärarutbildningen. Det är ett kapitel som har varit sorgligt eftersatt sedan mitten av 1990-talet men som återinfördes 2008. Vi ser att det finns ett ytterst stort behov av speciallärare. Nu får de möjlighet att komma in på skolorna. I och med detta betänkande hoppas jag att det kommer att ges mer tid för undervisning och mindre tid för pappersarbete. Men vi följer detta noga, som sagt, och det är helt klart att vi behöver göra fler reformer. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Tina Acketoft (FP)

Anf. 39 Tina Acketoft (FP)

Herr talman! Tid på dygnet är nog faktiskt det enda som är helt rättvist fördelat eftersom vi alla har lika många minuter per dag - även om det ibland kan upplevas som att man över huvud taget inte hinner det man hade tänkt göra. I de många samtalen med lärare runt om i landet var temat just detta: De har så fullt upp att göra med allt annat att de inte hinner göra det de en gång brann för och utbildade sig till, det vill säga vara lärare. Det var då den stora frågan sattes i rullning. Vad kan vi från politiskt håll göra för att rensa bort administration samt förenkla och förtydliga regelverk, så att elevens rätt till en god och likvärdig utbildning säkerställs samtidigt som vi befriar lärartid? Regeringens förslag till ändringar i skollagen syftar just till att förtydliga reglerna om stöd och särskilt stöd samt till att förenkla lärarnas arbete med åtgärdsprogram och annan dokumentation. Det är ett bra steg på vägen, men jag tror inte att vi är framme. Jag tror att vi kommer att behöva göra ytterligare mer. Bestämmelserna om åtgärdsprogram ändras nu så att det blir tydligt att det är de behov av stöd som eleven har som ska dokumenteras. Det blir också tydligt när och av vem programmet ska utvärderas samt att man inte längre behöver duplicera uppgifterna i två olika planer, det vill säga både i åtgärdsprogrammet och i den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Här har det varit ett dubbelarbete för lärarna; det är helt uppenbart. Det har även varit otydligt vad "stöd" och "särskilt stöd" är, vilket redan har debatterats. Det har inneburit att det också där har varit upplagt för extraarbete, eftersom stöd, det vill säga anpassningar som kan behövas under en tid för en elev, inte kräver samma dokumentation som särskilt stöd. Särskilt stöd är sådant som särskilda undervisningsgrupper, enskild undervisning och elevassistent, och det kommer att kräva individuella åtgärdsprogram. Det kommer också att finnas kvar oavsett om det begärs eller inte av eleven eller vårdnadshavarna. Det är som en säkerhet från statens sida - samhället lämnar ingen efter sig, utan de som behöver stöd ska få det. Som en liten personlig anekdot kan jag berätta att stöd, extraanpassning, särskilt stöd, åtgärdsprogram, individuella program och så vidare var ett sammelsurium för mig till för några år sedan, då en till mig närstående ung man hade börjat i årskurs 1 på gymnasiet. Denne unge man hade enkelt kunnat glida igenom grundskolan bara genom att vara där och snacka sig fram. Nu när han kom till gymnasiet mötte han helt plötsligt en annan värld. Det gick inte längre att snacka sig fram, och plötsligt var uppgifterna inte koordinerade mellan lärare. Man förväntades leverera skrivningar i tid, och man förväntades dessutom - hör och häpna - plugga efter skoltid. Eleven tappade boll efter boll, och snart hade han ett helt bollhav av missade tentor och inlämningar runt omkring sig. Självklart tärde det på honom. Föräldrar, lärare, rektor och eleven kallades till ett möte, och ett gediget detektivarbete sattes i gång. Vad behövde just den här enskilda eleven för att kunna klara av sin skolgång och nå sin maxpotential? Svaret blev stöd och anpassning i form av handgriplig hjälp med att planera skolgången. Det handlade om extra tydliga veckoscheman som visade exakt var han skulle vara, vad som skulle göras och vad som skulle lämnas in till vem samt vem som skulle stötta honom. Extralektioner sattes in för att han skulle kunna hämta igen de bollar han missat på vägen. Allra viktigast var dock handledning i studieteknik. För en som aldrig har behövt göra en läxa är det inte så enkelt att bara plugga. Detta var stöd, extra anpassningar och åtgärdsprogram i praktiken. Allt dokumenterades på längden och tvären med ansvariga, möten och kontrollpunkter i överflöd. Den unge mannen är nu uppe på banan igen, och jag är övertygad om att det extra stöd och de anpassningar han fick insatta under en kort tid kommer att göra att han inte bara klarar sig in på högskolan utan faktiskt också kommer att veta hur man studerar där. Det finns tusentals och åter tusentals liknande solskenshistorier i det svenska skolsystemet. Jag är glad att det gjordes tydligt och korrekt, men jag är ledsen att det skedde så sent - det vi nu ser är att åtgärder som dessa ska sättas in tidigare. Tyvärr fick berättelsen ytterligare en verklighetsförankring i och med att läraren gick in i den berömda väggen och blev långtidssjukskriven på kuppen. Hade det varit i dag hade hon åtminstone inte behövt ha samma dokumentationskrav som för den elev som är i behov av särskilt stöd. Det hade varit tydligare och enklare för alla, och det hade uppenbarligen bidragit till att göra papperstid till lärartid för denna lärare. Eftersom jag i går återigen hörde detta vill jag förtydliga: Att åtgärdsprogrammen tas bort betyder inte att det särskilda stödet tas bort. När lärarna redan vet vad som gäller för att eleverna ska få stöd är det viktigare att lärarna fokuserar på att ge det stödet, i stället för att skriva detaljerade planer om det stöd som borde ges. I förslagen finns också ett förtydligande om att elever som behöver det skyndsamt ska ges stöd inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det är inte ett krav att eleven ska ha en diagnos för att få stöd, även om jag är fullständigt medveten om att vissa kommuner hänvisar till detta som ett sätt att ta sig ur det hela. Det stämmer inte. I de fallen finns överklagandemöjligheterna kvar, på samma sätt som i dag, för den förälder som vill överklaga elevens otillräckliga särskilda stöd. Folkpartiets bedömning är att det flyttar fokus från formerna för dokumentation till det stöd som eleverna behöver. Min eminenta kollega har redan tagit upp betydelsen av speciallärarutbildningen. Det är ett kapitel som har varit sorgligt eftersatt sedan mitten av 1990-talet men som återinfördes 2008. Vi ser att det finns ett ytterst stort behov av speciallärare. Nu får de möjlighet att komma in på skolorna. I och med detta betänkande hoppas jag att det kommer att ges mer tid för undervisning och mindre tid för pappersarbete. Men vi följer detta noga, som sagt, och det är helt klart att vi behöver göra fler reformer. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 40 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Jag ska läsa upp en kort grej: "Eleven vantrivs i skolan, har svårt att fungera i gruppen, har ett utåtagerande beteende eller drar sig undan." Behöver den eleven stöd eller särskilt stöd?

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 40 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Jag ska läsa upp en kort grej: "Eleven vantrivs i skolan, har svårt att fungera i gruppen, har ett utåtagerande beteende eller drar sig undan." Behöver den eleven stöd eller särskilt stöd?

Tina Acketoft (FP)

Anf. 41 Tina Acketoft (FP)

Herr talman! Jag hoppas att en välutbildad lärare med sin legitimation är fullständigt kapabel att bedöma vilka insatser som behövs, till exempel i samråd med rektor och i samråd med elevvården.

Tina Acketoft (FP)

Anf. 41 Tina Acketoft (FP)

Herr talman! Jag hoppas att en välutbildad lärare med sin legitimation är fullständigt kapabel att bedöma vilka insatser som behövs, till exempel i samråd med rektor och i samråd med elevvården.

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 42 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Med det här vill jag egentligen bara belysa svårigheten att avgöra om det behövs stöd eller särskilt stöd. Skolväsendets överklagandenämnd, som jag har tagit citatet från, har bedömt detta som särskilt stöd. Jag läser innantill: "Andra tecken på att en elev har behov av särskilt stöd kan vara att eleven vantrivs i skolan, har svårt att fungera i gruppen, har ett utåtagerande beteende eller drar sig undan." Med det här vill jag påvisa att det inte är så lätt. Jag tycker inte att den skrivning som finns i dag gör det lättare. Som jag har sagt tidigare tror jag att det är bra att man skiljer på åtgärdsprogram och IUP. Det har varit dubbelt, och det har varit helt onödigt. Någonting som oroar mig är däremot detta med dokumentation och stöd. Det är självklart att stödet är viktigt, och det är det som är slutprodukten. Men att inte ha dokumentation innan ser jag som en brist. Det är ju verkligen det som är rättssäkert, mycket mer än att "bara" ge stödet. Det ska vara dokumentation, och förälder och elev ska ges möjlighet att diskutera stöd och problem. Ger man bara stödet är risken väldigt stor att dokumentationen försvinner. Är det okej att plocka bort så mycket av den?

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 42 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Med det här vill jag egentligen bara belysa svårigheten att avgöra om det behövs stöd eller särskilt stöd. Skolväsendets överklagandenämnd, som jag har tagit citatet från, har bedömt detta som särskilt stöd. Jag läser innantill: "Andra tecken på att en elev har behov av särskilt stöd kan vara att eleven vantrivs i skolan, har svårt att fungera i gruppen, har ett utåtagerande beteende eller drar sig undan." Med det här vill jag påvisa att det inte är så lätt. Jag tycker inte att den skrivning som finns i dag gör det lättare. Som jag har sagt tidigare tror jag att det är bra att man skiljer på åtgärdsprogram och IUP. Det har varit dubbelt, och det har varit helt onödigt. Någonting som oroar mig är däremot detta med dokumentation och stöd. Det är självklart att stödet är viktigt, och det är det som är slutprodukten. Men att inte ha dokumentation innan ser jag som en brist. Det är ju verkligen det som är rättssäkert, mycket mer än att "bara" ge stödet. Det ska vara dokumentation, och förälder och elev ska ges möjlighet att diskutera stöd och problem. Ger man bara stödet är risken väldigt stor att dokumentationen försvinner. Är det okej att plocka bort så mycket av den?

Tina Acketoft (FP)

Anf. 43 Tina Acketoft (FP)

Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om att vad lärarna behöver är mer frilagd tid för undervisning. I och med detta förslag går vi in och rensar där vi anser att man kan ta bort dubbel administration men samtidigt behålla rättssäkerheten och likvärdigheten för eleverna. Jag är också helt övertygad om, som jag sade i mitt anförande, att vi kommer att behöva göra mer inom detta område. Det är helt klart. Det gläder mig att Socialdemokraterna ställer sig bakom det här och anser att man i en framtid bör överväga om de individuella utvecklingsplanerna helt ska slopas. Det är den hårdaste kritiken mot detta. Jag tror att vi är helt överens där. Vi måste fortsätta att följa denna fråga. Men jag ställer mig väldigt frågande till Miljöpartiets ställningstagande. Man tycker att det är ett sammelsurium i dag, men man vill inte göra någonting åt det. Där ställer jag mig väldigt frågande, som sagt. Med detta förslag hoppas jag att vi har kommit en bit på vägen. Jag tycker att det är avsevärt mycket tydligare vad som är stöd och vad som är särskilt stöd. Men jag lämnar åt professionen att sitta ned och diskutera i de fall där de anser att det är en avvägningsfråga. Det kommer det alltid att vara. Detta kommer alltid att vara en bedömningsfråga. Det är precis likadant som på många andra områden där stöd behöver ges i olika former. Oavsett om det är på skolområdet eller inom omsorgen är det en bedömningsfråga. Vad vi som politiker kan göra är att skapa ett så tydligt regelverk som möjligt. Sedan måste vi se till att ha många fler välutbildade lärare i skolan, naturligtvis, som har detta som sitt kunskapsområde. Jag kommer aldrig att kunna konkurrera med dem om denna kunskap.

Tina Acketoft (FP)

Anf. 43 Tina Acketoft (FP)

Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om att vad lärarna behöver är mer frilagd tid för undervisning. I och med detta förslag går vi in och rensar där vi anser att man kan ta bort dubbel administration men samtidigt behålla rättssäkerheten och likvärdigheten för eleverna. Jag är också helt övertygad om, som jag sade i mitt anförande, att vi kommer att behöva göra mer inom detta område. Det är helt klart. Det gläder mig att Socialdemokraterna ställer sig bakom det här och anser att man i en framtid bör överväga om de individuella utvecklingsplanerna helt ska slopas. Det är den hårdaste kritiken mot detta. Jag tror att vi är helt överens där. Vi måste fortsätta att följa denna fråga. Men jag ställer mig väldigt frågande till Miljöpartiets ställningstagande. Man tycker att det är ett sammelsurium i dag, men man vill inte göra någonting åt det. Där ställer jag mig väldigt frågande, som sagt. Med detta förslag hoppas jag att vi har kommit en bit på vägen. Jag tycker att det är avsevärt mycket tydligare vad som är stöd och vad som är särskilt stöd. Men jag lämnar åt professionen att sitta ned och diskutera i de fall där de anser att det är en avvägningsfråga. Det kommer det alltid att vara. Detta kommer alltid att vara en bedömningsfråga. Det är precis likadant som på många andra områden där stöd behöver ges i olika former. Oavsett om det är på skolområdet eller inom omsorgen är det en bedömningsfråga. Vad vi som politiker kan göra är att skapa ett så tydligt regelverk som möjligt. Sedan måste vi se till att ha många fler välutbildade lärare i skolan, naturligtvis, som har detta som sitt kunskapsområde. Jag kommer aldrig att kunna konkurrera med dem om denna kunskap.

Ulrika Carlsson (C)

Anf. 44 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Tid för undervisning - det är ett viktigt namn på den proposition och det betänkande som vi behandlar här i dag. Det är en tydlig signal om vad som är viktigt i skolan. Det är att det finns tid för undervisning, tid för lärande och tid att göra alla de saker som leder fram till att de barn och elever som finns i skolan når så långt som möjligt utifrån sin potential. Det handlar om tid för undervisning och om lärarens arbete med stöd, med särskilt stöd och med åtgärdsprogram. Vi från allianspartierna i utskottet gör samma bedömning som regeringen: Detta är ett viktigt förtydligande när det gäller att titta på behovet av stöd, behovet av särskilt stöd och på vilket sätt man ska dokumentera de olika delarna. Alla elever har rätt att få möjlighet att nå så långt som möjligt utifrån sin potential. Det har vi fastslagit i skollagen. Det är viktigt att upptäcka behov av stöd eller behov av särskilt stöd tidigt. Därför har vi satsat ytterligare på lärarutbildningen, och därför finns det sedan 2008 en speciallärarutbildning som är så viktig för den svenska skolan. Det är klart att lärare kan upptäcka behov av stöd, men när man sedan ska utforma det särskilda stödet är speciallärarnas unika kompetens oerhört viktig, likaväl som specialpedagogernas viktiga kompetens. Därför krävs det ett förtydligande från politiken om på vilket sätt man ska skilja på stöd och särskilt stöd i åtgärdsprogram. Men det är till syvende och sist ute i verksamheten som man sedan gör skiljelinjerna och får dra gränserna. Det är viktigt att det finns ett stöd för det. Mina kolleger har tidigare redogjort för betydelsen av de olika delarna i fråga om hur man definierar stöd och särskilt stöd. När det gäller stöd handlar det om de insatser som ska ske inom ordinarie undervisning och därefter anmälan till rektor om det finns stor risk att man inte når målen. Vi är ett antal personer här inne med lärarbakgrund, och vi är många som har suttit i olika former av elevvårdskonferenser och sett att det är väldigt många elever är i behov av stöd. Jag tror att de elever som är i behov av särskilt stöd ibland har råkat i kläm därför att det har funnits så många elever som är i behov av stöd - och de har rätt att få det. Men för dem som är i behov av särskilt stöd krävs det ytterligare insatser. Det är viktigt att vi skapar en likvärdighet så att alla elever får det stöd som de behöver och har rätt till. Därför är det bra med detta förtydligande. Det har dokumenterats och det dokumenteras väldigt mycket i den svenska skolan. Visst har vi från politiskt håll också bidragit till att dokumentationen har ökat. En tidigare regering inrättade IUP, individuella utvecklingsplaner, som skulle vara framåtsyftande. Det är viktigt att ge framåtsyftande feedback. Att man nu vill avskaffa dem helt och hållet ger kanske bara bränsle till uttrycket att plötsligt är tiden en annan. Vi måste komma till rätta med att man dokumenterar alltför mycket. Det har framförts från Skolverket och Skolinspektionen att det är för många åtgärdsprogram. Om dessa är väldigt omfattande får man lägga väldigt mycket tid på att formulera sig för att förklara på vilket sätt man ska följa upp och utvärdera åtgärdsprogrammet. Därför tycker jag att det är bra att vi nu tydliggör att man ska tala om när det ska utvärderas och följas upp, inte precis hur det kommer att gå till, för det kunnandet finns hos professionen, lärarna. Då behöver vi inte detaljstyra alltför mycket i de delarna. Jag ser fram emot att det blir allt fler speciallärare i den svenska skolan tack vare att speciallärarutbildningen har återinförts. Vi har ett stort ansvar politiskt för att ge förutsättningar och tid för undervisning. Vi har bidragit till en tydligare gränsdragning. Jag skulle vilja, så här i slutet av mitt anförande, nämna, herr talman, det betänkande som ska behandlas efter detta, nämligen det om vissa skollagsfrågor. Det är viktigt att koppla det till det vi nu debatterar. Det handlar om att resursfördelningen ska ske utifrån behov. Det vi gör klart i det betänkandet från utbildningsutskottet är att kommuner, rektorer och förskolechefer ska fördela resurser efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Det skapar förutsättningar för att säkerställa en större likvärdighet. Det förtydligas att rektorer och förskolechefer har ansvar för att fördela resurserna efter barns och elevers olika förutsättningar och behov inom respektive skol- och förskoleenhet. Jag ville nämna det därför att tid för undervisning, behovet av särskilt stöd och åtgärdsprogram hör ihop med att man fördelar resurser efter behov. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Ulrika Carlsson (C)

Anf. 44 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Tid för undervisning - det är ett viktigt namn på den proposition och det betänkande som vi behandlar här i dag. Det är en tydlig signal om vad som är viktigt i skolan. Det är att det finns tid för undervisning, tid för lärande och tid att göra alla de saker som leder fram till att de barn och elever som finns i skolan når så långt som möjligt utifrån sin potential. Det handlar om tid för undervisning och om lärarens arbete med stöd, med särskilt stöd och med åtgärdsprogram. Vi från allianspartierna i utskottet gör samma bedömning som regeringen: Detta är ett viktigt förtydligande när det gäller att titta på behovet av stöd, behovet av särskilt stöd och på vilket sätt man ska dokumentera de olika delarna. Alla elever har rätt att få möjlighet att nå så långt som möjligt utifrån sin potential. Det har vi fastslagit i skollagen. Det är viktigt att upptäcka behov av stöd eller behov av särskilt stöd tidigt. Därför har vi satsat ytterligare på lärarutbildningen, och därför finns det sedan 2008 en speciallärarutbildning som är så viktig för den svenska skolan. Det är klart att lärare kan upptäcka behov av stöd, men när man sedan ska utforma det särskilda stödet är speciallärarnas unika kompetens oerhört viktig, likaväl som specialpedagogernas viktiga kompetens. Därför krävs det ett förtydligande från politiken om på vilket sätt man ska skilja på stöd och särskilt stöd i åtgärdsprogram. Men det är till syvende och sist ute i verksamheten som man sedan gör skiljelinjerna och får dra gränserna. Det är viktigt att det finns ett stöd för det. Mina kolleger har tidigare redogjort för betydelsen av de olika delarna i fråga om hur man definierar stöd och särskilt stöd. När det gäller stöd handlar det om de insatser som ska ske inom ordinarie undervisning och därefter anmälan till rektor om det finns stor risk att man inte når målen. Vi är ett antal personer här inne med lärarbakgrund, och vi är många som har suttit i olika former av elevvårdskonferenser och sett att det är väldigt många elever är i behov av stöd. Jag tror att de elever som är i behov av särskilt stöd ibland har råkat i kläm därför att det har funnits så många elever som är i behov av stöd - och de har rätt att få det. Men för dem som är i behov av särskilt stöd krävs det ytterligare insatser. Det är viktigt att vi skapar en likvärdighet så att alla elever får det stöd som de behöver och har rätt till. Därför är det bra med detta förtydligande. Det har dokumenterats och det dokumenteras väldigt mycket i den svenska skolan. Visst har vi från politiskt håll också bidragit till att dokumentationen har ökat. En tidigare regering inrättade IUP, individuella utvecklingsplaner, som skulle vara framåtsyftande. Det är viktigt att ge framåtsyftande feedback. Att man nu vill avskaffa dem helt och hållet ger kanske bara bränsle till uttrycket att plötsligt är tiden en annan. Vi måste komma till rätta med att man dokumenterar alltför mycket. Det har framförts från Skolverket och Skolinspektionen att det är för många åtgärdsprogram. Om dessa är väldigt omfattande får man lägga väldigt mycket tid på att formulera sig för att förklara på vilket sätt man ska följa upp och utvärdera åtgärdsprogrammet. Därför tycker jag att det är bra att vi nu tydliggör att man ska tala om när det ska utvärderas och följas upp, inte precis hur det kommer att gå till, för det kunnandet finns hos professionen, lärarna. Då behöver vi inte detaljstyra alltför mycket i de delarna. Jag ser fram emot att det blir allt fler speciallärare i den svenska skolan tack vare att speciallärarutbildningen har återinförts. Vi har ett stort ansvar politiskt för att ge förutsättningar och tid för undervisning. Vi har bidragit till en tydligare gränsdragning. Jag skulle vilja, så här i slutet av mitt anförande, nämna, herr talman, det betänkande som ska behandlas efter detta, nämligen det om vissa skollagsfrågor. Det är viktigt att koppla det till det vi nu debatterar. Det handlar om att resursfördelningen ska ske utifrån behov. Det vi gör klart i det betänkandet från utbildningsutskottet är att kommuner, rektorer och förskolechefer ska fördela resurser efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Det skapar förutsättningar för att säkerställa en större likvärdighet. Det förtydligas att rektorer och förskolechefer har ansvar för att fördela resurserna efter barns och elevers olika förutsättningar och behov inom respektive skol- och förskoleenhet. Jag ville nämna det därför att tid för undervisning, behovet av särskilt stöd och åtgärdsprogram hör ihop med att man fördelar resurser efter behov. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Rossana Dinamarca (V)

Anf. 45 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Lärare har en tuff arbetssituation och en alltför stor börda. De administrativa delarna av jobbet har börjat ta alltför mycket tid och energi. Regeringen har belagt läraren med en mängd nya uppgifter som har tagit tid från undervisning, planering och utvärdering av undervisningen. Betyg tidigare och fler nationella prov är exempel på detta, och det är också några av de nyheter som vi kunnat höra talas om här i dag. I arbetet med att minska lärarnas administrativa börda hoppas jag att detta också är något som kommer att tas upp och beaktas. Vi delar uppfattningen att den administrativa bördan hos lärare måste minska. Samtidigt är det viktigt att betona att lärarna behöver bli fler och elevgrupperna bli mindre för att den totala arbetsbördan ska kunna lättas. I regeringens proposition föreslås välavvägda ändringar av den detaljnivå som skollagen kräver vad gäller åtgärdsprogram. Men förslaget om lärares arbete med stöd och särskilt stöd väcker en del frågor. Enligt regeringens förslag ska det i första hand ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, om det kan befaras att en elev inte kommer att uppfylla kunskapskraven. Om man trots sådana anpassningar fortfarande befarar att eleven inte kommer att nå målen ska man vända sig till rektor, som då ska utreda behovet av särskilt stöd. Redan i dag ska en lärare vända sig till rektor för utredning av särskilt stöd om man befarar att en elev inte kommer att nå målen. Regeringen anser dock att lärarna har varit lite för snara att gå den vägen och att det har lett till för mycket administration. Liksom Skolverket är vi i Vänsterpartiet tveksamma till att det kommer att leda till minskad arbetsbörda för lärarna. De exempel som har getts på stöd inom ramen för den ordinarie undervisningen gäller sådana fall som redan täcks av alla elevers rätt till en individanpassad skolundervisning enligt skollagen. Skolverket och Lärarförbundet menar därför att förslaget blir otydligt och att det riskerar att fördröja särskilt stöd för dem som behöver sådana insatser. Vi anser inte att regeringen har rätat ut de frågetecken som remissinstanserna satt. Även om lärarnas vardag måste underlättas får det inte ske på bekostnad av att problem och otydligheter uppstår när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Om förslagen ska genomföras måste de på ett tydligare sätt motiveras och kvalitetssäkras på ett sätt som kan ligga till grund för ett riksdagsbeslut. Därmed yrkar jag bifall till motion 2013/14:Ub9.

Rossana Dinamarca (V)

Anf. 45 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Lärare har en tuff arbetssituation och en alltför stor börda. De administrativa delarna av jobbet har börjat ta alltför mycket tid och energi. Regeringen har belagt läraren med en mängd nya uppgifter som har tagit tid från undervisning, planering och utvärdering av undervisningen. Betyg tidigare och fler nationella prov är exempel på detta, och det är också några av de nyheter som vi kunnat höra talas om här i dag. I arbetet med att minska lärarnas administrativa börda hoppas jag att detta också är något som kommer att tas upp och beaktas. Vi delar uppfattningen att den administrativa bördan hos lärare måste minska. Samtidigt är det viktigt att betona att lärarna behöver bli fler och elevgrupperna bli mindre för att den totala arbetsbördan ska kunna lättas. I regeringens proposition föreslås välavvägda ändringar av den detaljnivå som skollagen kräver vad gäller åtgärdsprogram. Men förslaget om lärares arbete med stöd och särskilt stöd väcker en del frågor. Enligt regeringens förslag ska det i första hand ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, om det kan befaras att en elev inte kommer att uppfylla kunskapskraven. Om man trots sådana anpassningar fortfarande befarar att eleven inte kommer att nå målen ska man vända sig till rektor, som då ska utreda behovet av särskilt stöd. Redan i dag ska en lärare vända sig till rektor för utredning av särskilt stöd om man befarar att en elev inte kommer att nå målen. Regeringen anser dock att lärarna har varit lite för snara att gå den vägen och att det har lett till för mycket administration. Liksom Skolverket är vi i Vänsterpartiet tveksamma till att det kommer att leda till minskad arbetsbörda för lärarna. De exempel som har getts på stöd inom ramen för den ordinarie undervisningen gäller sådana fall som redan täcks av alla elevers rätt till en individanpassad skolundervisning enligt skollagen. Skolverket och Lärarförbundet menar därför att förslaget blir otydligt och att det riskerar att fördröja särskilt stöd för dem som behöver sådana insatser. Vi anser inte att regeringen har rätat ut de frågetecken som remissinstanserna satt. Även om lärarnas vardag måste underlättas får det inte ske på bekostnad av att problem och otydligheter uppstår när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Om förslagen ska genomföras måste de på ett tydligare sätt motiveras och kvalitetssäkras på ett sätt som kan ligga till grund för ett riksdagsbeslut. Därmed yrkar jag bifall till motion 2013/14:Ub9.

Annika Eclund (KD)

Anf. 46 Annika Eclund (KD)

Herr talman! Lärares huvudsakliga uppgift är att undervisa. Kristdemokraterna vill att mer tid går till lärarledda lektioner och mindre till skrivbordsarbete. I dag debatterar vi förändringar för att minska lärarnas administration med åtgärdsprogrammen i skolan. Herr talman! Under fyra år var jag som lärare mentor till Oskar - Oskar heter egentligen någonting annat. Oskar hade grav dyslexi. Bokstäver och sammanhang hoppade runt i en enda röra. Oskar behövde många hjälpmedel, men framför allt behövde han undervisning av speciallärare med rätt kompetens. Oskar hade tur. Han fick rätt hjälp, behöll sin självkänsla genom hela sin skolgång och behöll lusten att lära. I dag är Oskar egenföretagare i anläggningsbranschen, och han vinkar fortfarande glatt åt sina gamla lärare trots att han i dag är 25 år. Tyvärr finns det många berättelser som inte är lika ljusa som den om Oskar. Även det har jag sett som lärare på nära håll. Viktigt är att komma ihåg att det i första hand inte var min anmälan till rektor som gjorde att Oskar fick rätt hjälp eller att rätt dokument satt i rätt pärm. Det som gjorde skillnad var att det fanns en speciallärare tillgänglig vid varje tillfälle när Oskar behövde hjälp och när jag behövde hjälp. Det är precis det vi ska besluta om i dag, det vill säga att en lärare skyndsamt sätter in extra resurs utan att behöva gå omvägen till rektor och ägna sig åt tidskrävande skrivbordsarbete. Det är tyvärr så att många lärare i dag sitter och dokumenterar sig till döds i rädsla för att bli anmälda. Nej, den tiden lärare i dag sitter och dokumenterar ska i stället tillbringas tillsammans med eleverna. Professionella lärare ser när extra stöd behövs, och då är uppgiften för huvudmän och skolledare att se till att det finns tillräckligt med speciallärarresurs på skolan. Är det något vi lärde oss när utskottet besökte Finland så var det just erfarenheten från speciallärarinsatser. I Finland har man tidiga diagnostiska tester som klargör var resurser behöver sättas in. Det är heller inte stigmatiserande att behöva specialpedagogiska insatser. Alla kan behöva det någon gång under sin skolgång. Insatserna sätts dessutom in tidigt, vilket är helt avgörande. Herr talman! Åtgärdsprogram skrivs ofta i dag direkt när en elev riskerar att inte uppfylla kunskapskraven i ett ämne. Det innebär att lärare och rektor ägnar tid åt dokumentation i stället för faktiskt stöd till eleven. Vi vill att åtgärder ska kunna sättas in direkt av lärare, utan att det i varje fall behöver upprättas ett åtgärdsprogram. På så vis får eleven snabbare hjälp, och administrationen minskar. Stödet ska bestå av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det kan till exempel handla om att eleven under ett par månader behöver visst stöd av speciallärare eller särskilda läromedel. För detta behöver det inte skrivas något åtgärdsprogram. Det är viktigt att påpeka att det även fortsättningsvis kommer att finnas rätt till särskilt stöd. Där råder det en missuppfattning. Dagens regler, alltså kravet på att upprätta åtgärdsprogram, kommer att finnas kvar där inte extra anpassningar är tillräckliga, vare sig det är uppenbart från början eller om extra anpassningar har getts under en tid. Det betyder att rektor ska utreda behovet av särskilt stöd, och för den elev som behöver särskilt stöd ska åtgärdsprogram upprättas. Särskilt stöd kan till exempel vara en elevassistent eller enskild undervisning av speciallärare. Detta kan sedan överklagas, precis som i dag. Herr talman! Att behandla alla lika är inte rättvisa. Alla är olika och unika och behöver olika lösningar för att utvecklas maximalt. Det finns ingen skolform som passar alla. Det finns ingen pedagogisk metod som är lösningen på alla problem. Vi måste erbjuda en palett av skolformer och erbjuda individuella lösningar för våra elever. Det är därför oerhört frustrerande att eleverna med de allra största behoven många gånger undervisas av personal med den lägsta utbildningen. Dessa barn har rätt att kräva de mest professionella pedagogerna. Under lång tid har det varit brist på både specialpedagoger och speciallärare, särskilt speciallärare. Alliansregeringen har därför öppnat speciallärarutbildningen igen och dessutom aviserat många nya platser framöver. Dessutom kommer en skattefri examenspremie att utfärdas till dem som tar examen som speciallärare. Vi kristdemokrater har också ett förslag om ett särskilt speciallärarlyft. Detta är en bra bit på väg mot en skola som ser varje elev och där man får vara olika. Det är de specialpedagogiska insatserna som kommer att göra skillnad, inte ett gulnat papper i en pärm på rektorsexpeditionen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Annika Eclund (KD)

Anf. 46 Annika Eclund (KD)

Herr talman! Lärares huvudsakliga uppgift är att undervisa. Kristdemokraterna vill att mer tid går till lärarledda lektioner och mindre till skrivbordsarbete. I dag debatterar vi förändringar för att minska lärarnas administration med åtgärdsprogrammen i skolan. Herr talman! Under fyra år var jag som lärare mentor till Oskar - Oskar heter egentligen någonting annat. Oskar hade grav dyslexi. Bokstäver och sammanhang hoppade runt i en enda röra. Oskar behövde många hjälpmedel, men framför allt behövde han undervisning av speciallärare med rätt kompetens. Oskar hade tur. Han fick rätt hjälp, behöll sin självkänsla genom hela sin skolgång och behöll lusten att lära. I dag är Oskar egenföretagare i anläggningsbranschen, och han vinkar fortfarande glatt åt sina gamla lärare trots att han i dag är 25 år. Tyvärr finns det många berättelser som inte är lika ljusa som den om Oskar. Även det har jag sett som lärare på nära håll. Viktigt är att komma ihåg att det i första hand inte var min anmälan till rektor som gjorde att Oskar fick rätt hjälp eller att rätt dokument satt i rätt pärm. Det som gjorde skillnad var att det fanns en speciallärare tillgänglig vid varje tillfälle när Oskar behövde hjälp och när jag behövde hjälp. Det är precis det vi ska besluta om i dag, det vill säga att en lärare skyndsamt sätter in extra resurs utan att behöva gå omvägen till rektor och ägna sig åt tidskrävande skrivbordsarbete. Det är tyvärr så att många lärare i dag sitter och dokumenterar sig till döds i rädsla för att bli anmälda. Nej, den tiden lärare i dag sitter och dokumenterar ska i stället tillbringas tillsammans med eleverna. Professionella lärare ser när extra stöd behövs, och då är uppgiften för huvudmän och skolledare att se till att det finns tillräckligt med speciallärarresurs på skolan. Är det något vi lärde oss när utskottet besökte Finland så var det just erfarenheten från speciallärarinsatser. I Finland har man tidiga diagnostiska tester som klargör var resurser behöver sättas in. Det är heller inte stigmatiserande att behöva specialpedagogiska insatser. Alla kan behöva det någon gång under sin skolgång. Insatserna sätts dessutom in tidigt, vilket är helt avgörande. Herr talman! Åtgärdsprogram skrivs ofta i dag direkt när en elev riskerar att inte uppfylla kunskapskraven i ett ämne. Det innebär att lärare och rektor ägnar tid åt dokumentation i stället för faktiskt stöd till eleven. Vi vill att åtgärder ska kunna sättas in direkt av lärare, utan att det i varje fall behöver upprättas ett åtgärdsprogram. På så vis får eleven snabbare hjälp, och administrationen minskar. Stödet ska bestå av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det kan till exempel handla om att eleven under ett par månader behöver visst stöd av speciallärare eller särskilda läromedel. För detta behöver det inte skrivas något åtgärdsprogram. Det är viktigt att påpeka att det även fortsättningsvis kommer att finnas rätt till särskilt stöd. Där råder det en missuppfattning. Dagens regler, alltså kravet på att upprätta åtgärdsprogram, kommer att finnas kvar där inte extra anpassningar är tillräckliga, vare sig det är uppenbart från början eller om extra anpassningar har getts under en tid. Det betyder att rektor ska utreda behovet av särskilt stöd, och för den elev som behöver särskilt stöd ska åtgärdsprogram upprättas. Särskilt stöd kan till exempel vara en elevassistent eller enskild undervisning av speciallärare. Detta kan sedan överklagas, precis som i dag. Herr talman! Att behandla alla lika är inte rättvisa. Alla är olika och unika och behöver olika lösningar för att utvecklas maximalt. Det finns ingen skolform som passar alla. Det finns ingen pedagogisk metod som är lösningen på alla problem. Vi måste erbjuda en palett av skolformer och erbjuda individuella lösningar för våra elever. Det är därför oerhört frustrerande att eleverna med de allra största behoven många gånger undervisas av personal med den lägsta utbildningen. Dessa barn har rätt att kräva de mest professionella pedagogerna. Under lång tid har det varit brist på både specialpedagoger och speciallärare, särskilt speciallärare. Alliansregeringen har därför öppnat speciallärarutbildningen igen och dessutom aviserat många nya platser framöver. Dessutom kommer en skattefri examenspremie att utfärdas till dem som tar examen som speciallärare. Vi kristdemokrater har också ett förslag om ett särskilt speciallärarlyft. Detta är en bra bit på väg mot en skola som ser varje elev och där man får vara olika. Det är de specialpedagogiska insatserna som kommer att göra skillnad, inte ett gulnat papper i en pärm på rektorsexpeditionen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Cecilia Dalman Eek (S)

Anf. 47 Cecilia Dalman Eek (S)

Herr talman! Varje barn ska kunna lyckas i skolan. I dag vet vi att det viktigaste för barns lärande är mötet med en skicklig lärare som har tid att undervisa. Men i dag upptas alltmer av lärarnas arbetstid av administration. Många har talat om det i dag. Fler nationella prov, obligatorisk närvarorapportering, skriftliga omdömen för alla elever från årskurs 1, individuella utvecklingsplaner och skriftliga åtgärdsprogram är alla exempel på åtgärder som var och en för sig är fullt rimliga. Men sammantaget innebär de en kraftig minskning av den tid lärare kan lägga ned på undervisningen. Socialdemokraterna står bakom det förslag som regeringen presenterat. Det handlar om att förenkla hanteringen av åtgärdsprogram och individuella utvecklingsplaner. Men det finns viktiga lärdomar att dra när det gäller hur de individuella utvecklingsplanerna har fungerat. När de skriftliga utvecklingsplanerna infördes 2006 angavs i regleringen att planen skulle vara framåtsyftande och sammanfatta insatser som behövdes för att eleven skulle nå målen och i övrigt utvecklas så långt som möjligt. Vid införandet gavs betyg från årskurs 8. Den nuvarande regeringen införde skriftliga betygsliknande omdömen 2008 i de individuella skriftliga utvecklingsplanerna. Regeringen ökade då lärarnas administrativa börda. Det sades att omdömena skulle vara formativa, till skillnad från betyg, som är summativa. Men det visar sig att de skriftliga omdömena ofta har fått en summativ karaktär. I dag använder många duktiga lärare andra verktyg för att ge formativ bedömning. Snabba återkopplingar vid samtal men också så enkla saker som smartphones och andra digitala hjälpmedel ger en bättre återkoppling. Det är viktigt att elever och föräldrar vet och litar på att de får den information som behövs. Men hur det ska gå till avgörs bäst av professionen. Det är lärare och rektorer som är bäst på att avgöra vilka verktyg som ska användas och hitta metoder för att säkerställa att det sker. En lärare som undervisar i flera klasser och ämnen lägger i dag ofta så mycket som en hel arbetsvecka per läsår på att producera även de mest rudimentära omdömen en gång per termin. Det kanske inte ens bidrar nämnvärt till elevernas utveckling. Detta påpekade vi socialdemokrater redan i oktober förra året i vår motion med anledning av propositionen om minskade krav på dokumentation. Det gläder oss att regeringen har tagit intryck av det vi då lade fram förslag om. Det förslag som nu föreligger minskar administrationen. Vi tror att det stärker lärarprofessionen. Därför ställer vi oss i dag bakom regeringens förslag och nöjer oss med ett särskilt yttrande för att klargöra vår position. Herr talman! I utbildningsutskottets debatter har jag vid flera tillfällen haft anledning att påtala det problematiska med att regeringen behandlar skolpolitiken som om de dansade jenka. Med oplanerade och snabba hopp tar man sig framåt, bara för att tvingas göra halt och kliva ett steg tillbaka. Det stärker inte lärarprofessionen eller läraryrkets status att utsättas för den sortens hafsverk, och det ger inte skolan arbetsro. Hanteringen av åtgärdsprogrammen visar hur det här slår. När det visar sig att lärarna tyngs av administration som inte uppfyller syftet drar regeringen i bromsarna. Men det kom ett helt huvudlöst förslag, nämligen att bara de barn skulle få åtgärdsprogram vars föräldrar krävde det. Det visar på hur okänsligt regeringen har hanterat lärarprofessionens kompetens. Men det visar också på hur lätt man tar på det faktum att bristerna i likvärdighet ökar alarmerande i skolan. Herr talman! Den svenska lärarkåren behöver ett brett politiskt stöd. Vi socialdemokrater anser att det är dags att lita på professionen, att låta lärare vara lärare. (Applåder)

Cecilia Dalman Eek (S)

Anf. 47 Cecilia Dalman Eek (S)

Herr talman! Varje barn ska kunna lyckas i skolan. I dag vet vi att det viktigaste för barns lärande är mötet med en skicklig lärare som har tid att undervisa. Men i dag upptas alltmer av lärarnas arbetstid av administration. Många har talat om det i dag. Fler nationella prov, obligatorisk närvarorapportering, skriftliga omdömen för alla elever från årskurs 1, individuella utvecklingsplaner och skriftliga åtgärdsprogram är alla exempel på åtgärder som var och en för sig är fullt rimliga. Men sammantaget innebär de en kraftig minskning av den tid lärare kan lägga ned på undervisningen. Socialdemokraterna står bakom det förslag som regeringen presenterat. Det handlar om att förenkla hanteringen av åtgärdsprogram och individuella utvecklingsplaner. Men det finns viktiga lärdomar att dra när det gäller hur de individuella utvecklingsplanerna har fungerat. När de skriftliga utvecklingsplanerna infördes 2006 angavs i regleringen att planen skulle vara framåtsyftande och sammanfatta insatser som behövdes för att eleven skulle nå målen och i övrigt utvecklas så långt som möjligt. Vid införandet gavs betyg från årskurs 8. Den nuvarande regeringen införde skriftliga betygsliknande omdömen 2008 i de individuella skriftliga utvecklingsplanerna. Regeringen ökade då lärarnas administrativa börda. Det sades att omdömena skulle vara formativa, till skillnad från betyg, som är summativa. Men det visar sig att de skriftliga omdömena ofta har fått en summativ karaktär. I dag använder många duktiga lärare andra verktyg för att ge formativ bedömning. Snabba återkopplingar vid samtal men också så enkla saker som smartphones och andra digitala hjälpmedel ger en bättre återkoppling. Det är viktigt att elever och föräldrar vet och litar på att de får den information som behövs. Men hur det ska gå till avgörs bäst av professionen. Det är lärare och rektorer som är bäst på att avgöra vilka verktyg som ska användas och hitta metoder för att säkerställa att det sker. En lärare som undervisar i flera klasser och ämnen lägger i dag ofta så mycket som en hel arbetsvecka per läsår på att producera även de mest rudimentära omdömen en gång per termin. Det kanske inte ens bidrar nämnvärt till elevernas utveckling. Detta påpekade vi socialdemokrater redan i oktober förra året i vår motion med anledning av propositionen om minskade krav på dokumentation. Det gläder oss att regeringen har tagit intryck av det vi då lade fram förslag om. Det förslag som nu föreligger minskar administrationen. Vi tror att det stärker lärarprofessionen. Därför ställer vi oss i dag bakom regeringens förslag och nöjer oss med ett särskilt yttrande för att klargöra vår position. Herr talman! I utbildningsutskottets debatter har jag vid flera tillfällen haft anledning att påtala det problematiska med att regeringen behandlar skolpolitiken som om de dansade jenka. Med oplanerade och snabba hopp tar man sig framåt, bara för att tvingas göra halt och kliva ett steg tillbaka. Det stärker inte lärarprofessionen eller läraryrkets status att utsättas för den sortens hafsverk, och det ger inte skolan arbetsro. Hanteringen av åtgärdsprogrammen visar hur det här slår. När det visar sig att lärarna tyngs av administration som inte uppfyller syftet drar regeringen i bromsarna. Men det kom ett helt huvudlöst förslag, nämligen att bara de barn skulle få åtgärdsprogram vars föräldrar krävde det. Det visar på hur okänsligt regeringen har hanterat lärarprofessionens kompetens. Men det visar också på hur lätt man tar på det faktum att bristerna i likvärdighet ökar alarmerande i skolan. Herr talman! Den svenska lärarkåren behöver ett brett politiskt stöd. Vi socialdemokrater anser att det är dags att lita på professionen, att låta lärare vara lärare. (Applåder)

Parti	Ja	Nej	Frånvarande
S	95	0	17
M	91	0	16
MP	18	1	6
FP	20	0	4
C	19	0	4
SD	18	0	2
KD	17	0	2
V	0	17	2
Totalt	278	18	53

Parti	Ja	Nej	Frånvarande
S	95	0	17
M	91	0	16
MP	0	19	6
FP	20	0	4
C	19	0	4
SD	18	0	2
KD	17	0	2
V	17	0	2
Totalt	277	19	53

Tid för undervisning

Ärendet är avslutat

Utskottens betänkanden

Beslut

Lärare ska få mer tid för undervisning (UbU19)

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Alla beredningar i utskottet

Lärare ska få mer tid för undervisning (UbU19)

Debatt

Webb-tv: Tid för undervisning

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 33 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 33 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 34 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 34 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 35 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 35 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 36 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 36 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 37 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 37 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 38 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 38 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Anf. 39 Tina Acketoft (FP)

Anf. 39 Tina Acketoft (FP)

Anf. 40 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 40 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 41 Tina Acketoft (FP)

Anf. 41 Tina Acketoft (FP)

Anf. 42 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 42 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 43 Tina Acketoft (FP)

Anf. 43 Tina Acketoft (FP)

Anf. 44 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Anf. 44 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Anf. 45 Rossana Dinamarca (V)

Anf. 45 Rossana Dinamarca (V)

Anf. 46 Annika Eclund (KD)

Anf. 46 Annika Eclund (KD)

Anf. 47 Cecilia Dalman Eek (S)

Anf. 47 Cecilia Dalman Eek (S)

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Lagförslaget i fråga om lärares stöd och särskilt stöd

Beslut:

Utskottets förslag:

Lagförslaget i övrigt

Beslut:

Utskottets förslag:

Ökade lärarbefogenheter

Beslut:

Utskottets förslag:

Speciallärare och specialpedagoger

Beslut:

Utskottets förslag:

Rätten till särskilt stöd

Beslut:

Utskottets förslag:

Utskottens betänkanden