Talerätt för vissa utländska konsumentorgan

Betänkande 2000/01:LU3

Lagutskottets betänkande 2000/01:LU03

Talerätt för vissa utländska konsumentorgan

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

2000/01

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2000/2001:34 om talerätt för vissa
utländska konsumentmyndigheter och
konsumentorganisationer jämte två med anledning av
propositionen väckta motioner.

I syfte att genomföra ett EG-direktiv (98/27/EG) om
förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas
intressen föreslås i propositionen en lag som
säkerställer att utländska godkända organ i en annan
EES-stat ges behörighet att företräda sitt lands
konsumentintressen i svensk domstol, i första hand
Marknadsdomstolen, gentemot en näringsidkare i
Sverige. Den nya lagstiftningen föreslås träda i
kraft den 1 januari 2001.

I motionerna tas upp frågor om dels vilket lands
lag som skall tillämpas, dels vilka svenska organ
som skall anmälas till kommissionen som godkända
organ.

Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag med en
lagteknisk justering och avstyrker bifall till
motionerna.

Till betänkandet har fogats två reservationer och
ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 2000/01:34 föreslår regeringen
(Finansdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -
att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till

1. lag om talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till
betänkandet.

Motionerna

2000/01:L1 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om godkännande av
organ.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inte utesluta
företag eller företagsorganisationer som möjliga
godkända organ.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
sändarlandsprincipen.

2000/01:L2 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om kriterier för
vilka myndigheter och organisationer som kan anmälas
som godkända organ.

Utskottet

Inledning - direktivet

Inom EU har ett flertal direktiv tagits fram i syfte
att skydda konsumenter - både som enskilda och som
kollektiv. Det har emellertid visat sig att det inte
alltid varit möjligt att få överträdelser till skada
för konsumenternas kollektiva intressen att upphöra
i tid. Anledningen härtill är bl.a. att ett
rättsligt avgörande på den kollektiva
konsumenträttens område inte kan påräkna erkännande
och verkställighet i andra länder på samma sätt som
domar på privaträttens område (se Michael Bogdan,
EU-direktivet om förbudsföreläggande för att skydda
konsumenternas intressen, Svensk Juristtidning,
1998, s. 532).

I maj 1998 antog Europaparlamentet och Europeiska
unionens råd direktiv (98/27/EG) om
förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas
intressen. Medlemsstaterna skall ha genomfört
direktivet senast den 1 januari 2001.

Direktivets syfte är att stärka konsumentskyddet
vid sådana överträdelser av bestämmelser som
genomför vissa konsumentskyddsdirektiv när
överträdelserna har sitt ursprung i en medlemsstat
men sina skadeverkningar i en annan medlemsstat.
Detta konsumentskydd kan enligt direktivet
åstadkommas genom ömsesidigt erkännande av s.k.
godkända organ, vilka ges rätt att vända sig till
tillsynsorgan och domstol i det land varifrån
överträdelsen har sitt ursprung med yrkande om att
den fortsatta överträdelsen omedelbart skall
stoppas. Härigenom finns, enligt direktivet, goda
utsikter för att tillsynsorganen effektivt kan
ingripa mot överträdelser inte bara i det egna
landet utan även i ett annat land inom EU.
Direktivet syftar till att stärka både
konsumentskyddet vid gränsöverskridande
överträdelser och den inre marknadens funktion. I
artikel 1 anges direktivets tillämpningsområde.
Syftet är att tillnärma medlemsstaternas lagar och
andra författningar till varandra när det gäller
åtgärder för förbudsföreläggande till skydd för de
kollektiva konsumentintressen som omfattas av de
direktiv som anges i en förteckning som finns i en
bilaga till direktivet. Med överträdelse avses i
direktivet varje handling som strider mot de
direktiv som anges i förteckningen, så som de har
införlivats i medlemsstaternas rättsordningar, och
som skadar de kollektiva konsumentintressena.

Direktivets genomförande - lagförslagen

I propositionen föreslås en ny lag, en allmän
processuell speciallag, som syftar till att
genomföra direktivet. Alternativet - att genomföra
direktivet genom att komplettera de enskilda lagarna
som i svensk rätt genomfört de direktiv som anges i
förbudsföreläggandedirektivets bilaga - avvisas av
lagtekniska skäl.

Flera av de lagar som genomför direktiven i bilagan
till förbudsföreläggandedirektivet omfattar även
stater som är anslutna till Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Den nya lagen föreslås
därför omfatta även sådana stater. Genom den nya
lagen säkerställs att utländska godkända organ i en
EES-stat ges behörighet att företräda sitt lands
konsumentintressen i svensk domstol, i första hand
Marknadsdomstolen. Talan får riktas mot en
näringsidkare i Sverige och får avse föreläggande om
förbud eller åläggande att betala särskild avgift.
Innan talan väcks skall det godkända organet först
genom samråd med motparten ha gett denne möjlighet
att frivilligt upphöra med överträdelsen.

Förutom den nya lagen föreslår regeringen en
ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Förslaget innebär att Marknadsdomstolen ges
behörighet att tillämpa den nya lagen om talerätt.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
januari 2001.

Till grund för förslagen ligger en inom
Finansdepartementet utarbetad promemoria (Ds
2000:32) Talerätt vid gränsöverskridande
överträdelser inom konsumenträtten - genomförande av
förbudsföreläggandedirektivet. Promemorian har
remissbehandlats.

Några invändningar mot de i propositionen framlagda
lagförslagen har inte framställts motionsledes.
Utskottet kan inte finna annat än att vad som
föreslås innebär att Sverige uppfyller vad som
åläggs medlemsstaterna genom
förbudsföreläggandedirektivet, och utskottet
tillstyrker att lagförslagen genomförs.

När det gäller förslaget till lag om ändring i
lagen om marknadsdomstol m.m. (lagförslag 2)
framlägger utskottet ett eget förslag till ny
lydelse av 1 § nämnda lag enligt vad som framgår av
bilaga 2. Skälet härtill är att riksdagen nyligen
har beslutat om en viss annan ändring av paragrafen
i fråga, vilken skall träda i kraft den 1 januari
2001 (prop. 1999/2000:140, bet. NU4, rskr. 16, SFS
2000:1024).

Tillämplig lag - lagvalsfrågan

Enligt artikel 2.2 i förbudsföreläggandedirektivet
skall direktivet inte påverka internationellt
privaträttsliga regler med avseende på tillämplig
lag. Detta leder således, enligt vad som anges i
artikeln, normalt till tillämpning av antingen lagen
i den medlemsstat där överträdelsen har sitt
ursprung (ursprunglandsprincipen) eller lagen i den
medlemsstat där överträdelsen får effekt
(effektlandsprincipen).

Europaparlamentet och rådets direktiv 2000/31/EG om
vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets
tjänster, särskilt elekronisk handel, på den inre
marknaden (direktivet om elektronisk handel) har
nyligen antagits och skall genomföras i svensk rätt.
Direktivet föreskriver som huvudregel en tillämpning
av ursprungslandets (sändarlandets lag) för
informationssamhällets tjänster. I Regeringskansliet
bereds ett förslag till den reglering som behövs för
genomförandet.

I propositionen gör regeringen bedömningen att
någon bestämmelse om vilket lands materiella regler
om konsumentskyddet som skall tillämpas inte bör
införas. Formuleringen av artikel 2.2 i
förbudsföreläggandedirektivet är, enligt regeringens
mening, så allmän och utan styrande effekt att den
knappast medför några förpliktelser för
medlemsstaterna. Det är uppenbart att man med enbart
bestämmelsen som grund inte kan träffa något bestämt
val mellan ursprungslandets lag - som också är
domstolslandets lag - och effektlandets lag när det
gäller tillämplig kollektiv konsumenträtt.

När det gäller bestämmelser som har övervägande
processrättslig karaktär, exempelvis möjligheterna
att förelägga och utdöma viten, gör regeringen
bedömningen, att det inte bör råda någon tvekan om
att svensk domstol har att tillämpa endast svenska
bestämmelser.

Med anledning av att vissa remissinstanser påpekat
att avsaknaden av materiella lagvalsregler kan leda
till rättsosäkerhet anför regeringen att det
naturligtvis vore tillfredsställande för den svenske
näringsidkaren att kunna förlita sig på att svensk
rätt, som får antas vara mer bekant än främmande
rätt, kommer att tillämpas på marknadsföringen.
Häremot kan, enligt regeringens mening, ställas
konsumenternas intresse av att kunna förlita sig på
att samma regler gäller inom samma marknad oavsett
var aktiviteten har sitt ursprung. Från
konkurrenssynpunkt kan det också ligga i
näringsidkarens intresse att marknadsföringsåtgärder
som riktar sig till en viss marknad behandlas på
samma sätt och inte enligt olika rättsordningar.

I motion L1 av Stig Rindborg m.fl. (m) kritiseras
att det framlagda lagförslaget inte innefattar någon
lagvalsregel. Enligt motionärernas mening blir
därför förutsebarheten i fråga om vilket lands lag
som kommer att tillämpas låg. På en alltmer
internationaliserad marknad är det, anför
motionärerna, rimligt att företag kan förutse vilka
regler som kommer att tillämpas på deras
marknadsföring. I en tillvaro där marknadsföring och
handel alltmer sker via Internet blir, enligt
motionärernas mening, situationen orimlig om
effektlandsprincipen tillämpas. I motionen pekas på
att sändarlandsprincipen nu slagits fast i det s.k.
e-handelsdirektivet. För att uppnå klarhet och
förutsebarhet bör sändarlandsprincipen tillämpas
även när det gäller andra internationella
handelsrättsliga företeelser. Mot denna bakgrund
föreslås i motionen att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
sändarlandsprincipen (yrkande 3).

I likhet med regeringen anser utskottet att det är
svårt att ge generella riktlinjer för i vilka
situationer ursprungslandsprincipen respektive
effektlandsprincipen bör tillämpas på lagvalet. Den
omständigheten att direktivet om elektronisk handel
som huvudregel föreskriver tillämpning av
ursprungslandets (sändarlandets) lag kan inte läggas
till grund för att generellt förorda
ursprungslandsprincipen i fråga om
förbudsföreläggandedirektivet - i vart fall inte i
nuvarande beredningsläge. Som regeringen anfört kan
det inte heller ligga i svenska företags intressen
att den svenska jämförelsevis långtgående kollektiva
konsumenträtten skall hindra dem från att i ett
annat EES-land vidta marknadsföringsåtgärder som är
tillåtna för inhemska företag. Till saken hör också
att EG-domstolen kan förväntas komma att ge
vägledning till de inhemska domstolarna i fråga om
vilken lagvalsprincip som skall tillämpas. I
enlighet med vad bl.a. Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet påpekat i sitt remissvar
över den promemoria som ligger till grund för
propositionen, torde det sålunda vara lämpligast att
lämna dessa frågor till rättstillämpningen. Enligt
Juridiska fakultetsnämnden är det emellertid en
svaghet att direktivet inte innehåller någon
lagvalsregel. Om det skulle visa sig att avsaknaden
av en lagvalsregel medför olägenheter utgår
utskottet från att regeringen i lämpligt sammanhang
agerar för att få till stånd en ändring eller
tillägg i direktivet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L1 yrkande 3.

Svenska behöriga organ - vem eller vilka
skall anmälas?

I artikel 3 i förbudsföreläggandedirektivet
definieras de i effektlandet godkända organ som kan
väcka talan mot ett företag i domstolslandet. Det
rör sig om varje organ eller organisation som
verderbörligen inrättas i enlighet med lagen i en
medlemsstat och som har ett berättigat intresse av
att säkerställa att man följer de bestämmelser som
nationellt genomförts på grundval av de direktiv som
finns i en bilaga till
förbudsföreläggandedirektivet. Som sådana organ
anges särskilt ett eller flera oberoende offentliga
organ, med särskilt ansvar för att skydda kollektiva
konsumentintressen eller organisationer vilkas syfte
är att skydda sådana intressen. Respektive
medlemsstat skall anmäla godkända organ till
kommissionen för publicering i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning. Ett publicerat
organ har rättskapacitet till dess motsatsen
publicerats.

Av propositionen (avsnitt 6) framgår att de svenska
organen skall anmälas till kommissionen efter beslut
av regeringen. Enligt vad regeringen uttalar bör
endast sådana organ som har ekonomiska
förutsättningar och realistiska möjligheter att både
initiera och föra en process utomlands anmälas. I
det avsnitt av propositionen som behandlar frågan om
vem som skall vara dömande instans (avsnitt 5.1)
säger regeringen dock att det ligger nära till hands
att Konsumentombudsmannen kan ses som ett sådant
godkänt organ som för Sveriges del skall få föra
talan i ett annat land.

Vad som anges i artikel 3 torde, enligt regeringens
mening, utesluta att exempelvis företag eller
företagsorganisationer kan tillerkännas status som
godkänt organ. En annan begränsning är att det
endast kan komma i fråga att godkänna organ som har
inrättats i enlighet med lagen i en medlemsstat. Det
betyder att världsomfattande organisationer med säte
utanför EU inte kan bli godkända organ. En annan
fråga beträffande företagsorganisationer och sist-
nämnda slag av organisationer är om domstolen ändå
vill ge organisationen talerätt i ett enskilt fall.
Detta torde, enligt regeringens bedömning, knappast
direktivet eller den föreslagna lagen hindra.

Frågor som gäller vilka organ som lämpligen för
svenskt vidkommande bör anmälas till kommissionen
som godkända organ tas upp i båda de i ärendet
aktuella motionerna.

Stig Rindborg m.fl. (m) anför i motion L1 att det
är oklart vilka kriterier som kommer att gälla för
att ett svenskt organ skall anmälas. Det enda
klargörande som står att finna i propositionen är,
enligt motionärernas mening, att regeringen inte
kommer att acceptera vare sig företag eller
företagsorganisationer. Motionärerna anser att den
knapphändiga information som regeringen gett i detta
avseende inte är tillfyllest när det gäller att
avgöra vilka organ som kan komma i fråga. Enligt
motionärernas mening finns inte någon anledning till
att kategoriskt utestänga företag och
företagsorganisationer från möjligheten att föra
talan för ett allmänt konsumentintresse. Företag och
branschorganisationer som arbetar för fri konkurrens
är, anser motionärerna, ofta de första som reagerar
mot konkurrenternas överträdelser. Motionärerna
menar att självsanering är en metod som skall
uppmuntras också i förevarande sammanhang. Med
hänsyn till de svårigheter som föreligger i fråga om
valet av godkända organ bör lagen, enligt
motionärernas mening, bli föremål för bevakning och
uppföljning. Därutöver bör riksdagen ge regeringen i
uppdrag att lägga fram förslag till riksdagen för
beslut av vilka organ som skall godkännas. I
motionen föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförts
dels om godkännande av organ (yrkande 1), dels om
att inte utesluta företag eller
företagsorganisationer som möjliga godkända organ
(yrkande 2).

I motion L2 är också Ana Maria Narti m.fl. (fp)
kritiska mot att regeringen i förevarande
proposition inte redovisat vilka organisationer och
myndigheter som regeringen avser att anmäla till
kommissionen. Inte heller framgår, framhåller
motionärerna, vilka kriterier som regeringen kommer
att använda vid valet av godkända organ.
Motionärerna anser att regeringen brustit i
tydlighet beträffande beskrivningen av de organ som
kommer att få företräda de svenska konsumenternas
intresse i internationella tvister. Enligt
motionärernas uppfattning bör konsumenternas
företrädare inte bestå av organ som samtidigt
försvarar intressen hos grupper av producenter eller
distributörer av varor och tjänster. I motionen
namnges vissa fackliga organisationer och ekonomiska
föreningar som motionärerna anser inte bör komma i
fråga som godkända organ (LO, TCO och KF). Enligt
motionärernas mening bör klargöras att endast
myndigheter och organisationer som uteslutande har
till uppgift att ta till vara konsumentintressen kan
komma i fråga som godkända organ. I motionen
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförts om
kriterier för vilka myndigheter och organisationer
som kan anmälas som godkända organ.

Utskottet delar regeringens bedömning att det med
hänsyn till vad som föreskrivs i direktivets artikel
3 torde vara uteslutet att företag och
företagsorganisationer kan utses till godkända
organ. Yrkande 2 i motion L1 bör därför inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och
utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Enligt utskottets mening hade det varit
ändamålsenligt om regeringen i förevarande
proposition tydligare hade redovisat sin syn på
frågan vilka svenska organ eller organisationer som
i enlighet med artikel 3 bör komma i fråga för
anmälan till kommissionen som godkända organ.
Utskottet har emellertid, efter det att
propositionen överlämnats till riksdagen, erfarit
att regeringen har för avsikt att till kommissionen
anmäla Konsumentombudsmannen som godkänt organ.
Önskemålen i motion L2 torde därmed, enligt
utskottets mening, till viss del vara tillgodosedda.

Utskottet har inte någon närmare kännedom om det
föreligger intresse hos någon svensk
konsumentorganisation att bli anmält till
kommissionen som ett godkänt organ. Att väcka talan
utomlands kan vara både omständligt och dyrt med
hänsyn till att man troligtvis blir tvungen att
anlita utländska advokater, översättare och andra
experter. Därtill kommer risken att slutligt bli
ålagd att betala motpartens rättegångskostnader
eller i vart fall inte få ersättning för sina egna.
För det fall en svensk konsumentorganisation i
framtiden skulle framställa önskemål om att bli
anmält som godkänt organ förutsätter utskottet att
regeringen kommer att pröva en sådan ansökan med
utgångspunkt i vad som föreskrivs i
förbudsföreläggandets artikel 3. Om organisationen i
fråga uppfyller direktivets krav och därtill har
ekonomiska förutsättningar och realistiska
möjligheter att både initiera och föra processer
utomlands kan utskottet inte se några hinder mot att
organisationen kan anmälas till kommissionen som ett
godkänt organ. Utskottet kan inte se att det för
närvarande finns behov av att ställa upp ytterligare
kriterier för de organisationer som eventuellt vill
bli anmälda som godkända organ. De tankegångar som
förts fram i motion L1 att riksdagen skall godkänna
de organ som anmäls till kommissionen kan utskottet
inte heller ställa sig bakom.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L1 yrkande 1 och L2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om
talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och
konsumentorganisationer,

dels med anledning av regeringens förslag antar
av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till
lag om ändring i lagen (2000:1024) om ändring i
lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

2. beträffande tillämplig lag

att riksdagen avslår motion 2000/01:L1 yrkande 3,

res. 1 (m, kd, fp)

3. beträffande företag som godkända
organ

att riksdagen avslår motion 2000/01:L1 yrkande 2,

4. beträffande organisationer som godkända
organ

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L1 yrkande 1 och
2000/01: L2.

res. 2 (m, kd, fp)

Stockholm den 21 november 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes
(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),
Anders Berglöv (s), Agne Hansson
(c) och Ulf Nilsson (fp).

Reservationer

1. Tillämplig lag (mom. 2)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4
börjar med "I likhet" och på s. 5 slutar med
"yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det
är en brist att förbudsföreläggandedirektivet och
det framlagda lagförslaget inte innehåller någon
materiell lagvalsregel. En grundprincip inom den
internationella privaträtten är att man skall
försöka förhindra att flera länders lagar blir
tillämpliga på ett och samma förfarande - en princip
som inte upprätthållits i förevarande ärende. För
att tillgodose kravet på rättssäkerhet måste de som
skall efterleva den kollektiva konsumenträtten inom
EES med någorlunda lätthet kunna bedöma vilka
kriterer som gäller.

Det finns också andra än rent juridiska
invändningar mot avsaknaden av en materiell
lagvalsregel. I ett alltmer internationaliserat
samhälle där integration och handelsutbyte länderna
emellan skall stimuleras framstår behovet av en
lagvalsregel som uppenbar. Den omständigheten att
företag inte kan förutse vilka regler som kommer att
tillämpas på deras marknadsföringsåtgärder i andra
länder är knappast ägnat att främja en sådan
utveckling. Företag som vill marknadsföra sina varor
eller tjänster i flera olika länder kommer att leva
i ovisshet hur man i respektive land kommer att
bedöma marknadsföringen. En sådan ovisshet kan i
värsta fall leda till att man avstår från att
marknadsföra sina varor och tjänster på en
internationell marknad och därmed inte tar till vara
sina utvecklingsmöjligheter.

I valet mellan ursprungslandsprincipen och
effektlandsprincipen framstår, enligt utskottets
mening, den förstnämnda principen som den mest
ändamålsenliga. En enskild näringsidkare kan då, med
iakttagande av bestämmelserna i sitt eget hemlands
lagstiftning, vara säker på att hans
marknadsföringsåtgärder inte kommer att prövas
enligt någon för honom okänd lagstiftning. Till
saken hör nämligen att det finns inte oväsentliga
skillnader mellan lagstiftningen på ifrågavarande
område i de olika länderna. Det kan även finnas
skillnader i fråga om lagtillämpningen, trots att
lagarna kan synas identiska. Som redovisats i
propositionen och i motionen föreskriver direktivet
om elektronisk handel ursprungslandsprincipen, och
enligt utskottets mening bör denna princip också få
genomslag på ifrågavarande område.

Enligt utskottets mening bör regeringen verka för
att få till stånd en ändring i
förbudsföreläggandedirektivet som innebär att
urspungslandsprincipen skall tillämpas. I det
sammhanget är det angeläget att regeringen gör en
översyn av den i Sverige gällande kollektiva
konsumenträtten och bedömer dess konsekvenser för
svenskt näringsliv i jämförelse med övriga EES-
länder. En rimlig utgångspunkt för ett sådant arbete
är att konsumenträtten inom EES i så stor
utsträckning som möjligt skall vara harmoniserad.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L1 yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande tillämplig lag

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L1 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Organisationer som godkända organ
(mom. 4)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Utskottet har" och slutar med "och L2"
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att
regeringen i förevarande proposition inte redovisat
några som helst kriterier för de organisationer som
vill och kan komma i fråga som svenska godkända
organ. Av propositionen att döma synes regeringen
vilja ha full frihet att helt på egen hand och utan
insyn från riksdagens sida välja den eller de
organisationer som man vill anmäla till
kommissionen. En sådan ordning bör riksdagen inte
godta.

Utskottet anser det nödvändigt att valet av
organisationer som godkända organ görs med stor
omsorg och eftertanke. Som framhållits i motion L2
bör de valda organisationerna inte ha några som
helst kopplingar till exempelvis fackliga eller
kooperativa intressegrupper. I enlighet med
tankegångar som förts i motion L1 bör regeringen
återkomma till riksdagen och redovisa vilka
organisationer man har för avsikt att anmäla som
godkända organ.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motionerna L1 yrkande 1 och L2 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande organisationer som godkända
organ

att riksdagen med bifall till motionerna
2000/01:L1 yrkande 1 och 2000/01:L2
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Direktivets genomförande - lagförslagen

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anför:

De i propositionen framlagda lagförslagen innebär
att Marknadsdomstolen ges behörighet att tillämpa
den nya lagen om talerätt. Med anledning härav vill
vi peka på att vi i motion 1999/2000:Ju413, väckt
under den allmänna motionstiden, framfört den
åsikten att Marknadsdomstolen bör avskaffas. I
motionen anser vi att det finns goda möjligheter att
föra över Marknadsdomstolens arbetsuppgifter till de
allmänna domstolarna.

Vi vidhåller denna ståndpunkt också i detta
lagstiftningsärende men har inte funnit skäl att nu
återupprepa yrkandet.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om talerätt för vissa
utländska konsumentmyndigheter och
konsumentorganisationer

2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring
i lagen (2000:1024) om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m. i paragrafens lydelse enligt
lagen (2000:1024) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
1 §
-----------------------------------------------------
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt

1. konkurrenslagen (1993:20),

2. lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska
gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,

3. marknadsföringslagen (1995:450),

4. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden,

5. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare,

6. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
-----------------------------------------------------
7. lagen (1994:615) om 7. lagen (1994:615) om
ingripande mot ingripande mot
otillbörligt beteende otillbörligt beteende
avseende offentlig avseende offentlig
upphandling. upphandling,

8. lagen (2000:000) om
talerätt för vissa
utländska konsument-
myndigheter och
konsumentorganisationer.
-----------------------------------------------------
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte
i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, lagen om
tillämpningen av Europeiska gemenskapernas
konkurrens- och statsstödsregler eller
marknadsföringslagen. I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I
stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.