Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011
Betänkande 2010/11:UFöU2
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Under beredning
- 2010-11-25
- Debatt
- 2010-12-13
- Avgörande
- 2010-12-14
- Beslut fattades
- 2010-12-14
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Sveriges deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011 (UFöU2)
I budgetpropositionen för 2011 talar regeringen om att den har för avsikt att ställa den nordiska stridsgruppen till EU:s förfogande under den första halvan av 2014 med Sverige som ledande nation. Det är viktigt att sådana uppdrag är väl förankrade i riksdagen. Riksdagen bad därför regeringen att återkomma med ett förslag på hur Sverige ska bidra till EU:s stridsgrupper efter 2011. Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har granskat en rapport från regeringen om Sveriges deltagande i den nordiska stridsgruppen under första halvan av 2011. Förutom Sverige deltar också Estland, Finland, Irland och Norge. Utskottet anser att den nordiska stridsgruppen kommer att bidra till FN:s och det övriga internationella samfundets förmåga att agera snabbt och effektivt vid svåra humanitära kriser. Riksdagen avslutade ärendet med detta.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 3 motioner.
Från ledamöterna
- Motion 2010/11:Fö1 av Torbjörn Björlund m.fl. (V) Redogörelse för svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011
- Motion 2010/11:Fö2 av Håkan Juholt m.fl. (S) Redogörelse för svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011
- Motion 2010/11:Fö3 av Mikael Jansson och Richard Jomshof (SD) Redogörelse för svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011
Beredning, Genomförd
Betänkandet kommer beredas 25 november 2010, justerades 2 december 2010 och fick trycklov 6 december 2010.Reservationer: 5
Alla beredningar i utskottet
2010-11-30
Sveriges deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011 (UFöU2)
I budgetpropositionen för 2011 talar regeringen om att den har för avsikt att ställa den nordiska stridsgruppen till EU:s förfogande under den första halvan av 2014 med Sverige som ledande nation. Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet påpekar att det är viktigt att sådana uppdrag är väl förankrade i riksdagen. Utskottet föreslår därför att riksdagen ber regeringen återkomma med ett förslag på hur Sverige ska bidra till EU:s stridsgrupper efter 2011.
Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har granskat en rapport från regeringen om Sveriges deltagande i den nordiska stridsgruppen under första halvan av 2011. Förutom Sverige deltar också Estland, Finland, Irland och Norge. Utskottet anser att den nordiska stridsgruppen kommer att bidra till FN:s och det övriga internationella samfundets förmåga att agera snabbt och effektivt vid svåra humanitära kriser.
Utskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet med detta.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2010/11:UFöU2
Webb-tv: Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 144 Mikael Jansson (Sd)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 under punkt 3 och reservation 5 under punkt 4.
Den nordiska stridsgruppen 2011 är redan ett faktum och står under beredskap. Det är därför svårt att diskutera vara eller inte vara. Vi yrkar att Sverige inte ska delta i ytterligare beredskapsperioder. Det vi ska ha beredskap på ytterligare är att strängt bedöma en eventuell insats med stridsgruppen.
Om EU vill sätta stridsgruppen i insats vill vi sverigedemokrater att man noga ska utvärdera insatsen. Det finns en risk för att en stridsgrupp går in i en insats under ett främmande kommando. I och med att det innebär Nato innebär det också att risken finns att truppen sätts in på ett sådant sätt som inte passar i ett svenskt perspektiv.
En annan aspekt är att risken för vedergällning ökar i form av terrorism om trupp sätts in internationellt. Det är en viss skillnad om truppen sätts in på ett sådant sätt att det naturligt känns att truppen skapar trygghet och är enbart hjälpande.
Men det finns vissa internationella insatser där det mer verkar vara så att det sätter in Sverige som en krigförande part. Där finns risken för vedergällning i form av terrorism. Vi har sett i Sverige att det är högst aktuellt att den risken finns. Vi har fått vår första självmordsbombare, vilket är ett tråkigt exempel på just detta.
När vi bedömer stridsgrupperna handlar debatten ofta om att det finns en tydlig majoritet i kammaren för att Sverige ska delta i EU:s stridsgrupper och mycket om detaljer och utformning av stridsgrupperna. För oss i Sverigedemokraterna handlar det mer om att vi ser risken att EU:s stridsgrupper är början, ett embryo, till att det utvecklas en EU-armé, vilket vi motsätter oss. I stort ser vi i EU-frågor att makten sipprar uppåt och sällan tillbaka. Vi ser just risken att detta kan vara ett embryo till en EU-armé. Därför motsätter vi oss kommande beredskapsperioder.
Nato är den organisation som förmodligen kommenderar och leder en sådan insats. I Nato har man ett militärt perspektiv där man är van att föra krig offensivt. Det är ganska stor skillnad mellan det synsättet och det svenska försvarets och vår försvarslednings synsätt. När svenska trupper ingår i Natosammanhang finns en bristande insyn. Det är väldigt svårt för oss att se strukturen. Här finns det en risk att svensk trupp sätts in på ett sådant sätt att det inte passar ett svenskt perspektiv och det sätt vi ser på fredsbevarande och fredsframtvingande insatser.
Fru talman! Vi har en syn på fredsbevarande och fredsframtvingande insatser som är positiv. Vi tycker inte att det ska avvecklas. Men vi tycker inte att det ska ske i EU-ramen. Vi lägger lite fräckt fram ett eget förslag här. Det kunde på sikt vara positivt att se en egen stående trupp i Sverige för internationella insatser.
Man kan gärna se en sådan trupp i ett nordiskt perspektiv. Vi kan tänka oss ett nordiskt samarbete där kommandostrukturen stannar i Norden. Vi är inte negativa till fredsbevarande och fredsframtvingande insatser, fast inte i EU-ramen.
En annan faktor som ingår i detta när man betraktar stridsgrupperna är att utlandstjänstgöring ska vara obligatorisk för all militär personal. Det motsätter vi oss. Vi tycker att utlandstjänstgöring för all militär personal ska vara frivillig. Det ingår även i denna bedömning.
Om vi ser på den förra stridsgrupp som Sverige var med i, NBG 2008, var det en del saker som inte fungerade bra. Det har Riksrevisionen påpekat. Exempelvis fick den fel beväpning och fel utbildning. Det var svårt att se vad förbandet kostade. Det var en dålig ekonomisk styrning. Det fanns inte konkreta mål, och det var svårt att se måluppfyllelsen.
NBG 2011 är producerad och står redan i beredskap. Det återstår väl bara en revision även där. Men det är väldigt viktigt att vi ser över att det som hände med NBG 2008 inte händer med denna stridsgrupp.
Fru talman! Man kan också se stridsgruppen som ett slags gökunge i svenskt försvar. Vilket ändamål har det svenska försvaret primärt? Vi sverigedemokrater tycker att det ska skydda det svenska territoriet. Det är det primära. Det är viktigt att man kan öka försvarsanslagen så att de även kan rymma de fredsbevarande insatserna.
I nuläget är det så att NBG i viss mån är en gökunge som äter ut de resurser som borde användas till att hålla ett svenskt försvar. Vi tycker nämligen att Sverige ska ha ett invasionsförsvar. Det är ett gammalmodigt påstående, men vi tycker att det är väldigt viktigt. Vi tror att det har med svenskt självbestämmande på sikt att göra.
Den här omformningen av Europa till en överstat och att EU skulle vara en ny statsbildning är mycket negativ och mot vår ideologi. Försvarspolitiken följer samma strömning.
Vi vill ha ett invasionsförsvar som är organiserat i militärdistrikt, ett stärkt frivilligförsvar och ett Sverige där försvarstanken är stark. Vi tror därför att det är väldigt viktigt att man satsar just på en regional förankring av det svenska försvaret.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag kommentera att vi tycker att det är viktigt att öka försvarsanslagen. De är för låga, och vi har i vår första budget föreslagit 1 miljard mer än regeringen. Det är dock för lite. På sikt vill vi se att man kan lösgöra mer resurser för att se till att Sverige har ett trovärdigt försvar.
Det är också viktigt att de anslag som finns används på rätt sätt. Ekonomistyrningen, har vi förstått, är kanske lika viktig som anslagens nivå.
Anf. 145 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Det betänkande vi har framför oss om Nordic Battlegroup, eller nordiska stridsgruppen 2011, innehåller flera saker som vi i Vänsterpartiet är väldigt kritiska till.
Vi har tre reservationer som innehåller flera förslag till vad vi tycker vore ett lämpligt hanterande av frågan. Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bara bifall till reservation 1.
Fru talman! Vänsterpartiet har i grunden en kritisk inställning till konceptet med Nordic Battlegroup. Det är i våra ögon en del av den utökade militariseringen av EU, vilket i framtiden kan bli en del av utvecklingen av ett Europas förenta stater. Officiellt är Sverige fortfarande alliansfritt, men med vårt deltagande i Nordic Battlegroup har vi i princip gett upp det i och med att vi släppt det gamla kravet på att svenska militära insatser alltid ska ha ett direktmandat från FN. Vi tycker att Sverige ska avstå åtagande i Nordic Battlegroup-konceptet.
Fru talman! Vänsterpartiet har tidigare flera gånger påpekat att Nordic Battlegroup har blivit och är en väldigt kostsam historia. I den rapport som Riksrevisionen nyligen presenterade kunde vi konstatera att NBG 2008 blev fyra gånger så dyrt som det var tänkt i den information som delgavs riksdagen. 1 miljard blev 4 miljarder. De påvisade också att det inte gick att hitta var besluten tagits för denna fördyring - varken av regeringen eller av Försvarsmakten och än mindre av riksdagen som ju faktiskt har beslutanderätten när det gäller beslut av den här arten.
Med tanke på erfarenheterna från Nordic Battlegroup 2008 menar vi att det finns stor risk att även Nordic Battlegroup 2011 blir en dyr affär. I regeringens redovisning räknar man med att en insats kan kosta mellan 1 och 1 ½ miljard. Dessa pengar finns inte redovisade i budgeten. Regeringen tänker hantera det med ett antal finansiella knep, dock utan att kunna redovisa hur det ska gå till i detalj.
Vi menar att det behövs en betydligt mer noggrann redovisning för att man ska kunna se vilka konsekvenser som kan uppstå om man ska sättas in någonstans. Med omfördelning inom budgeten, vilket regeringen anför som en del av lösningen, drabbas ju ofrånkomligen andra delar av försvaret. Dessa konsekvenser måste vara tydliga för att det ska gå att ta ställning till den belastning vårt deltagande i Nordic Battlegroup medför.
Fru talman! Ett deltagande i Nordic Battlegroup, en av EU:s stridsgrupper, är ett långtgående politiskt åtagande mot EU och andra deltagande länder, inte minst om man, som Sverige nu ska vara, är ramnation. Förutom den ekonomiska biten finns även den organisatoriska, och det är krävande för både insats- och grundorganisationen att delta i stridsgruppen av den här modellen.
Regeringen har också aviserat nya åtaganden: ett deltagande i en stridsgrupp med Storbritannien som ramnation 2013 och ett nytt åtagande som ramnation 2014 för Sveriges del.
Vänsterpartiet är starkt kritiskt till dessa åtaganden. Det kommer högst troligt att leda till ytterligare deltagande i EU:s militarisering och inte helt otänkbart ett svenskt medlemskap i Nato inom en inte alltför avlägsen framtid, något som Vänsterpartiet starkt tar avstånd ifrån.
Anf. 146 Karin Enström (M)
Fru talman! Sverige ska tillhöra kärnan i Europasamarbetet. Så formulerade Alliansen sin vision för Europapolitiken inför den förra mandatperioden. Och vi har faktiskt, för att använda utrikesminister Carl Bildts ord, under mandatperioden arbetat för att göra Sverige starkare i Europa och bidragit till att göra Europa starkare i världen.
Sverige har en lång tradition av att bidra till internationell fred och säkerhet genom ett omfattande deltagande i fredsfrämjande insatser. Att just stärka Försvarsmaktens förmåga att genomföra internationella insatser har också varit en av de främsta ambitionerna inom försvarspolitiken för Alliansen under den gångna mandatperioden.
Det är i skärningen mellan dessa två ambitioner om ett starkare Europasamarbete och arbetet med att främja internationell fred och säkerhet genom ett omfattande deltagande i internationella insatser som vi möts i kväll för att debattera regeringens skrivelse
Redogörelse för svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011
.
Det finns sannolikt inget lands försvarsmakt som har utvecklats så mycket tack vare stridsgruppskonceptet som Sveriges. Vi har utvecklat vår materiel- och personalförsörjning och varit en viktig reformmotor för den nya försvarsmaktsstruktur som vi lade fast genom inriktningsbeslutet i juni 2009. Det har även bidragit till att stärka och fördjupa det nordiska samarbetet och i vissa stycken faktiskt också gett oss en ledande roll i de här sammanhangen.
Därmed är det dock inte sagt att stridsgruppskonceptet är fulländat. Det faktum att inga stridsgruppsinsatser har genomförts, trots att det ibland har funnits både möjligheter och behov, är ett problem för konceptets trovärdighet. I omsorg om konceptet har Alliansen och alliansregeringen inom EU-kretsen arbetat för att göra det mer flexibelt, inte minst under vårt ordförandeskap.
Fru talman! Vi har hört att det finns dem som säger att EU:s stridsgrupper aldrig kommer att användas att vi därför kan ta lite lättare på NBG 2011 än vad vi kanske gjorde med NBG 2008. Jag vill varna för den typen av resonemang och påminna om att ett deltagande i stridsgruppskonceptet i allmänhet och ett ramnationsansvar i synnerhet innebär ett betydande nationellt ansvar.
Den nordiska stridsgruppen är liksom alla andra stridsgrupper framtagen för att med mycket kort varsel kunna sättas in i områden med olika grader av konfliktintensitet. Den är tänkt som ett spjutspetsförband som ska kunna vara först på plats och sannolikt också först ut ur sådana områden.
Det kan bli krävande och till del mycket farliga insatser som stridsgruppen kan komma att användas för. Svenska soldater kan, återigen, komma att förolyckas. Jag vill flagga för att vi här i vår kammare måste ha en mental beredskap för detta under de närmaste sex månaderna. Det här är inte ett beslut vi ska ta lätt på.
Mot bakgrund av att det kan bli mycket krävande insatser som kan komma i fråga i användandet av stridsgruppen välkomnar jag också det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets tillkännagivande att regeringen ska återkomma till riksdagen angående utformningen av framtida stridsgrupper. Det är ett bra beslut som värnar om den långa tradition som den här kammaren har av att fatta viktiga säkerhetspolitiska beslut med brett parlamentariskt stöd.
Fru talman! Det är naturligt att Sverige tar ramansvar för ytterligare en stridsgrupp, för det första eftersom Sverige redan har haft ramansvar för NBG 2008 och det är den rollen som vi har övat, tränat och utbildat för. För det andra har Sverige deltagit i så gott som alla EU:s krishanteringsinsatser.
Det här har varit ett medvetet val som ger oss trovärdighet och inflytande. Sverige är en tung aktör inom detta område. Det gör oss starkare i Europa, och det förbättrar våra möjligheter att bidra till internationell säkerhet och stabilitet. Ytterst handlar det om att våra värderingar och intressen får genomslag.
Men det finns inga genvägar till trovärdighet och inflytande här. Man måste kunna leverera på fältet om man vill vara med och bestämma.
Valet att leda den nordiska stridsgruppen är mer kostsamt och krävande. Men det förbättrar också våra möjligheter att påverka och ta ansvar. Detta är också ett uttryck för Alliansens höga ambitioner inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.
Därför ser jag med viss oro på att Socialdemokraterna som också har en lång tradition av att främja deltagande i internationella insatser har sänkt sina ambitioner på detta område när det gäller anslaget till internationella insatser som de har föreslagit ska sänkas även för nästa år. Det är ett val man kan göra. Självklart är det upp till alla partier att prioritera någonting annat. Men då måste man också kunna erkänna att det innebär en ambitionssänkning för Sveriges möjlighet att bidra till det fredsfrämjande arbetet.
Vissa partier här i kammaren är emot Nordic Battlegroup därför att de är emot att EU över huvud taget har en gemensam säkerhets-, utrikes- och försvarspolitik. Man kallar det för militarisering av EU och ett underminerande av FN:s roll. Då kan det vara värt att komma ihåg att det i FN-stadgan välkomnas att andra internationella organisationer tar ett större regionalt ansvar för fred och säkerhet. FN har även välkomnat utvecklingen av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inom EU, såväl som EU-stridsgruppskonceptet, vilket kan användas för att stärka pågående FN-insatser. Är man som jag för ett starkt FN bör man också vara för ett starkare europeiskt samarbete inom säkerhets- och försvarspolitiken.
Innan jag kommenterar några av de anföranden som har hållits yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.
Jag vill räta ut några frågetecken som har framkommit här. Det ena gäller finansieringen och finns med i en reservation. Regeringen har redovisat för oss hur en insats kan komma att finansieras. Däremot kan kostnaderna för en insats vara väldigt olika stora beroende på var man sätter in stridsgruppen, hur snabbt det ska ske, var man ska vara, omständigheterna och hur länge man är på plats. Därför välkomnar vi och ser framför oss att regeringen återkommer med den finansieringen när vi vet var insatsen skulle kunna sättas in.
Det andra gäller att en EU-stridsgrupp skulle ställas under Natobefäl. Det har jag svårt att tro. Vi har inga dåliga erfarenheter av att ha svensk trupp Natoledd i olika insatser. Det har vi haft i Kosovo, och det har vi Afghanistan. Det har vi inte dåliga erfarenheter av. Men detta är EU:s insatser. Vi har också goda erfarenheter av andra EU-ledda insatser. Det tror jag inte att man ska blanda samman.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna.
I detta anförande instämde Elisabeth Björnsdotter Rahm, Walburga Habsburg Douglas, Anders Hansson, Christian Holm och Ulrik Nilsson (alla M).
Anf. 147 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Karin Enström för fram rätt många synpunkter på våra reservationer och riktar sin kritik mot oss. Det förstår jag eftersom det egentligen bara är vi som är riktigt kritiska mot detta koncept, både när det gäller Nordic Battlegroup och finansieringen.
Jag har två frågor. Rimmar det inte illa att Sverige är militärt alliansfritt och deltar i en allians? Följdfrågan är: Finns det inte risk att vi då faktiskt vandrar in i Nato, och vill vi det? Om man vill att vi ska in i Nato då ska man säga det rakt ut. Vill man inte det ska man vara försiktig med sådana saker.
Det andra gäller kostnaderna för Nordic Battlegroup. Det redovisas att man ska omfördela. Men det finns inte redovisat hur man gör omfördelningen. Detta tycker jag är ett dilemma. Vad händer med övriga delar av Försvarsmakten om man omfördelar? Om kostnaden för en insats blir 1 ½ miljard är det mycket pengar som ska omfördelas. Jag skulle vilja veta var dessa pengar tas, hur de i så fall fördelas, och vad man i så fall drar ned på.
Anf. 148 Karin Enström (M)
Fru talman! Vi debatterar och diskuterar deltagandet i EU:s snabbinsatskoncept med en eventuell Nordic Battlegroup. Det är ganska naturligt eftersom det är EU som är en av de främsta hörnstenarna i vår utrikespolitik, och EU är en politisk allians. Däremot är vi inte medlemmar i någon militär allians, och det är inte aktuellt under den här mandatperioden heller. Detta har därför väldigt lite med den delen att göra. Att vara med i en EU-stridsgrupp har väldigt lite med Nato att göra, som jag sade i mitt anförande. Snarare handlar det om att vi tar vårt ansvar för att EU ska bli en ännu bättre krishanterare. Det råder det tyvärr inte överskott på i världen, utan vi behöver fler organisationer som kan ta ansvar om det händer någonting och med kort varsel ska kunna sätta in en insats för att bidra till internationell fred och stabilitet.
Den andra frågan kommenterade jag också i mitt anförande. Det är mycket svårt i dag att veta exakt vad en insats skulle komma att kosta. Det är också det som pekas ut som en av svagheterna i stridsgruppskonceptet för hela EU:s del, därför att den som har ramnationsansvaret får också ta en väldigt stor del av insatskostnaden. Det är bra att det är uppe till diskussion hur denna mekanism ska lösas. Men fram till dess får vi vara beredda på att ta pengar ur vår egen budget. Regeringen får återkomma och visa hur detta kommer att falla ut. Till en del kommer det att drabba Försvarsmaktens budget. Men man måste också kunna se att om vi tar på oss ett sådant stort ansvar får man vara beredd på det. Men det går inte att i dag avsätta 1 ½ miljard extra.
Anf. 149 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Jag uppskattar att Karin Enström försöker svara på frågorna. Men det blir egentligen inte några svar. Det blir ganska luddigt vad som egentligen menas med att vi är med i EU som är en allians men ändå är alliansfria. Frågan är vad EU:s överhöghet över stridsgruppen Nordic Battlegroup verkligen innebär. Det är inte vi som bestämmer när den ska sättas in. Det är EU som gör det. Vi har bara att följa med eftersom vi har gått med på det. Jag menar att det är något slags militärallians som vi inte styr över. Då är frågan: Var kommer nästa steg? EU har i dag ett antal länder som också är med i Nato, och Nato trycker naturligtvis på för att få med Sverige, tror jag, för att man vill ha så många länder i Europa som möjligt med i Nato. Det är en utveckling och tankar som man inte kan förneka finns. Det går inte att förneka att Nato är en maktspelare i detta sammanhang.
Har man när det gäller dessa kostnader haft en fördyring av en tidigare stridsgrupp 2008 på fyra gånger det som man har beräknat, alltså från 1 miljard till 4 miljarder, då måste man naturligtvis vara försiktig och från regeringen kunna redovisa var man tar pengarna om det blir 1 miljard eller 1 ½ miljard. Men någonstans ska vi ta pengarna. Var gör vi det? Det tycker jag man måste kunna göra innan man går in i ett sådant samarbete.
Anf. 150 Karin Enström (M)
Fru talman! Det är helt klart att Vänsterpartiet inte gillar EU i allmänhet och särskilt inte det utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska samarbete som nu är under stor framväxt. I och med antagandet av Lissabonfördraget är det tydligt. Vi har inom EU antagit en solidaritetsdeklaration. Det gillar inte Vänsterpartiet, och då är det klart att ni inte gillar NBG. Vill man sätta på sig Vänsterpartiets glasögon och säga att detta är en genväg in i Nato tror jag att man har fel. Ta av dessa glasögon och titta i stället.
I EU har vi valt att samverka. Vi bygger fred i samverkan. Vi vill också kunna bidra till att hjälpa andra länder som hamnar i konflikt eller stora humanitära katastrofer. Vi har därför skapat en krishanteringsmekanism som ska kunna sättas in med otroligt kort varsel. Sedan har vi andra mekanismer för att göra andra insatser som kan vara EU-ledda eller Natoledda. EU är ett samarbete där vi är med. Vi tillsammans med flera andra partier här i kammaren tycker att det är bra. Det är egentligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som sticker ut i detta sammanhang.
Sverige är militärt alliansfritt, och det finns också skrivningar i Lissabonfördraget som ger länder ett spelrum. Om det blir fler och andra typer av bindande eller överstatliga överenskommelser ska vi fatta särskilda beslut om det. Det är vi här i Sveriges riksdag som bestämmer - det är bra - huruvida vi ska göra ett åtagande om en sådan beredskapsperiod. Det är också vi i Sveriges riksdag som kommer att svara på om vi tycker att det är okej att vi säger ja eller nej till en eventuell insats med denna stridsgrupp. Det är också bra.
Vi har ett nationellt självbestämmande, och så länge vi inte har bestämt något annat är det precis så det ska vara.
Anf. 151 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Det finns återigen en majoritet i denna kammare som är beredd att låta svenska soldater gå ut i väpnad konflikt om en sådan situation skulle uppstå och låta Sverige återigen ta ramansvar för 2011 års Nordic Battlegroup.
Naturligtvis måste riksdagen godkänna, om det folkrättsliga mandatet så medger, användande av våld utöver fredsbevarande styrkors rätt till självförsvar. Men det eventuella beslut som riksdagen kommer att stå inför kommer med all sannolikhet inte att vara speciellt tydligt. Därför måste man i ett sådant beslut kalkylera med att svenska soldater kan komma att hamna i väpnad konflikt under Nordic Battlegroup.
Det sätts upp fyra battlegroups varje år, och de har ännu inte varit ute en enda dag och kommer, enligt mitt sätt att se, troligtvis heller aldrig att vara det.
Frågan är om EU-länderna har ekonomiska resurser eller vill prioritera battlegroups i dag. De flesta EU-länder, med Storbritannien och Tyskland i spetsen, har dålig ekonomi och har flaggat för reduceringar i sina försvarsbudgetar. Att dessa länder ska lägga ytterligare resurser på att skicka i väg ett insatsförband någonstans i världen är inte troligt.
Många Natoländer är inte heller särskilt intresserade av att bygga upp en parallell militär struktur vid sidan av Nato. Frågan är därför om EU ens vågar dra saken till sin spets och försöka skicka i väg en battlegroup, eftersom den i sig konkurrerar med EU:s militära försvar.
Men de europeiska länderna är framför allt rädda för ett misslyckande med både Irak- och Afghanistankriget i färskt minne. Med EU:s ljumma intresse för Nordic Battlegroup - det är ett historiskt faktum att de aldrig har varit ute en enda dag - är det mycket svårt att förstå borgerlighetens engagemang kring detta och framför allt att man återigen vill ha ett ramansvar för 2011. Man har tidigare också flaggat för ett ramansvar för 2014, men det har man tagit bort.
Jag kan hålla med Torbjörn Björlund. Man kanske ska se detta engagemang som att Nato hägrar i skyn. Jag håller med Karin Enström om att det naturligtvis inte finns några paralleller där. Men man kan fråga sig hur det är: I alla de uppdrag som Sverige har är vi alltid bäst i klassen, oavsett vad vi håller på med.
Fru talman! Riksrevisionens slutsats om Nordic Battlegroup 2008 som Sverige deltog i är mycket hård.
Nordic Battlegroup styrdes inte på något effektivt sätt, enligt Riksrevisionen. När soldaterna anställdes saknades viktig materiel. Soldaterna hade inte heller tillräcklig utbildning när beredskapsperioden började
.
Högkvarteret släppte styrningen av materielbeställningar till förbandsenheterna, vilket medförde att för mycket och i vissa fall direkt felaktig materiel beställdes. När Försvarsmakten slutligen satte ett sista datum för materielbeställningar till april 2007 var det ett och ett halvt år för sent med hänsyn till de förband som skulle byggas upp. Styrkan blev inte heller samövad, och Riksrevisionen ifrågasätter - här kommer den allvarligaste kritiken - om de hade förutsättningar att klara de uppgifter de var satta att göra. Det är inte jag som säger detta, utan det är Riksrevisionen.
Självklart tillbakavisar Försvarsmakten och regeringen dessa påståenden. Något annat är inte att vänta i den typen av retorik.
Riksrevisionen konstaterar vidare att varken Försvarsmakten eller regeringen hade definierat någon bortre gräns för hur stor styrkan skulle vara. Den kunde i praktiken ha blivit hur stor som helst - det fanns inget tak.
Detta bidrog till att styrkan växte med 100 procent, från 1 100 till 2 350 soldater som skulle stå i beredskap dygnet runt och kunna åka ut 600 mil från Bryssel om något skulle inträffa. Det borde man fundera ett varv till på: Fanns det inget tak? Hur kan man som regering inte styra Försvarsmakten? Och hur kan Försvarsmakten bara acceptera den här tågordningen? Det är för mig fullkomligt ofattbart.
Regeringen var införstådd med att de svenska soldaterna i Nordic Battlegroup hade ökat radikalt, men man valde att inte informera riksdagen. Det visste man så sent som hösten 2006 när den nya regeringen hade tillträtt. Att styrkan växte från 1 100 till 2 350 var naturligtvis en avgörande faktor för att kostnaderna ökade så dramatiskt. Som har sagts tidigare ökade man från ca 1 miljard upp till 4 miljarder kronor. Hur kunde detta ske?
När Riksrevisionen kom till vårt utskott ställde vi naturligtvis frågan och bad om en redogörelse: Vem har fattat detta beslut? Vem gav order om dessa materielbeställningar, och hur kunde kostnaderna skena i väg? Svaret vi fick var att det inte gick att hitta i protokollet - det fanns inte.
Allt har gått på löpande räkningar. Detta är återigen, fru talman, fullkomligt ofattbart. Det säger rätt mycket om hur själva organisationen var beskaffad vid denna tidpunkt. Det är naturligtvis en jättestor brist på kontroll från regeringen men självklart också från Försvarsmakten som inte hade kontroll över de beslut som de fått ta.
Försvarsministern är inte här, och man ska inte tala om honom. Men man kunde ändå hoppas att han skulle vara lite ödmjuk inför detta. Men icke sa Nicke. Försvarsministern skyller naturligtvis på den tidigare regeringen för att det blev som det blev. Det är utifrån vad Sten Tolgfors sade. Han gör med andra ord ingen pudel utan skyller gärna på någon annan. Men ansvaret faller tungt på regeringen och självklart också på Försvarsmakten, som inte hade koll på händelseförloppet.
Vi som var med för två år sedan minns också mycket väl det svarta hål som uppstod i försvarsbudgeten. Nu vet vi anledningen till att det uppkom.
Fru talman! Jag kan inte låta bli att nämna Mikael Jansson från Sverigedemokraterna som vill ha en stående svensk battlegroup - det var exakt vad han sade - med uppdrag för internationella uppdrag. Jag vill gärna se budgeten. Varifrån får Sverigedemokraterna de pengarna? Ett invasionsförsvar lade han dessutom till. Min nästa fråga är: Var är hotbilden? Eftersom jag inte kunde göra någon kommentar till Mikael Jansson tidigare var jag tvungen att säga det här. Det är ohyggliga miljarder man kastar ut utan att förklara med ett enda ord.
För Miljöpartiet är det självklart att vi ska vara med och bygga freden här hemma och utanför vårt lands gränser, och naturligtvis tillsammans med andra.
Men vi vill se över Nordic Battlegroup. Det är väl uppenbart för alla som har följt Nordic Battlegroup under åren att den inte fungerar i nuvarande form. Vi kan inte hålla på med att år ut och år in sätta upp dessa battlegroups som aldrig kommer ut. Dessa kostnader kan man lägga någon annanstans, och de pengarna skulle göra stor nytta någonstans i världen.
Sverige och EU lägger betydande summor på en organisation som inte är i tjänst över huvud taget. Jag tycker att det är anmärkningsvärt.
Fru talman! Sverige ska lägga all kraft på att verka under FN:s regi där huvudsyftet är att förebygga konflikter runt om i världen och inte, som i dag, ha en stående battlegroup redo att åka ut och släcka bränder. Kostnaderna är helt enkelt för stora. Det måste bli en större effektivitet.
Hotbilden är i dag mer komplex och oförutsägbar än den har varit tidigare. Det kanske vi fick en varning om bara för ett par dagar sedan här i Stockholm när en självmordsbombare sprängde sig själv till döds. Om det var ett terrordåd mot Sverige eller inte låter jag vara osagt - det får säkerhetspolisen utreda. Men så kommer morgondagens hot mot Sverige att se ut. Dagens hotbild ser hur som helst helt annorlunda ut i dag jämfört med hur det såg ut för några år sedan. Morgondagens hot är terrorhot, IT-sabotage, miljöförstöring och grov brottslighet. Det är mot dessa hot Sverige ska vara väl rustat.
Kriget i Afghanistan och Irak talar sitt tydliga språk. Den typen av insatser löser inte freden på sikt i världen.
Fru talman! Vad gäller det framtida svenska deltagandet i EU:s stridsgrupper som kommer att äga rum 2014 hade regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen först för avsikt att inte ha någon kammardebatt utan ville egentligen köra igenom det.
Men lyckligtvis accepterade de borgerliga ledamöterna i utskottet det förslag som vi lade om att regeringen ska återkomma och att vi ska ta ett beslut efter 2011. Jag välkomnar det.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att jag för Miljöpartiets del yrkar bifall till utskottets förslag, och jag hänvisar också till vårt särskilda yttrande.
I detta anförande instämde Torbjörn Björlund (V).
Anf. 152 Fredrik Malm (Fp)
Fru talman! Vi har nu att diskutera det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2, som gäller den nordiska stridsgruppen för nästa år.
Inledningsvis, fru talman, skulle jag vilja säga det som tidigare talare har sagt men som är väldigt viktigt att återigen upprepa: Vår säkerhet i Sverige bygger i dag i stor utsträckning på gemenskap och samverkan med andra. Vi kan tro att vi är säkra enbart med ett invasionsförsvar, som någon har nämnt. Men världen ser inte riktigt ut så i dag. Det är betydligt mer komplext, och olika hot sammanvävs i varandra. Vi påverkas av allt från epidemier från andra sidan jorden som kommer hit till det vi såg i helgen, med attentatet i Stockholm, eller vår insats i Afghanistan och så vidare.
Sverige måste vara mycket aktivt internationellt på olika sätt: inom Förenta nationerna, inom Europeiska unionen, i OSSE, i Europarådet och med en aktiv handels- och biståndspolitik och så. I hela den kontexten är det klart att det är viktigt att Sverige kan delta i fredsbevarande insatser, att Sverige kan delta också om FN kallar, inom ramen för EU:s snabbinsatskoncept kan agera i en humanitär katastrof, i en katastrofsituation som den på Haiti eller efter en tsunami eller för den delen en militär konflikthantering, fredsbevarande insats, till exempel civil eller militär insats.
Det är väldigt lätt för Miljöpartiet att säga: Vi i Miljöpartiet värnar freden. Ja, det vet vi. Miljöpartiet är i grund och botten ett pacifistiskt parti. Det betyder att man inte vill agera på de håll där det inte råder fred. Därmed är så att säga uppdraget redan uppfyllt, eftersom engagemanget inte sträcker sig bortom där det redan råder fred, om man ska vara uppriktig.
Fru talman! Sverige ledde den nordiska stridsgruppen på våren 2008, och vi nu ska ta ramnationsansvar även i vår. Det är viktigt att betona: Snabbinsatsstyrkorna har inte satts in. Men om de kommer att göra det är det inte alls avgjort att de kommer att sättas in i en militär situation. Det kan handla om en annan typ av katastrofinsats som är viktig.
Vi har inom ramen för Lissabonfördraget och med den solidaritetsförklaring som riksdagen antog för två år sedan varit mycket tydliga med att om ett annat land drabbas av en epidemi, katastrof, jordbävning, terroristattentat eller något sådant, då ska Sverige självfallet ställa upp. På samma sätt ska vi kunna förvänta oss att andra länder ställer upp för oss, även om svenskar drabbas på andra sidan jorden. Det tycker vi i Folkpartiet är en självklarhet. Detta är givetvis sagt med anledning av den svåra situation som kan råda exempelvis för en del östeuropeiska stater, om relationerna med Ryssland skulle försämras. Då är solidaritetsförklaringarna viktiga.
I ljuset av detta är Sveriges engagemang i stridsgrupperna ett sätt att inte bara stärka våra intressen utan också ställa upp för det gemensamma bästa. Det är en form av solidaritetshandling också indirekt. Även om trupperna inte sätts in och soldaterna inte har någonting annat att göra än att stå i beredskap är det ändå i förlängningen en viktig del där vi bidrar till det gemensamma bästa och en solidaritet.
Precis som ordföranden i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet, Karin Enström, nämnde tidigare har det förbättrat vår försvarsstruktur och förbättrat det nordiska samarbetet. Det är alltså viktigt för Sverige. Det är också viktigt för EU att ha den här kapaciteten till snabba insatser. Man ska kunna vara på plats efter tio dagar och kunna stanna kvar i en månad och därutöver kunna få förlängd insats upp till fyra månader om det går att få underhållsstöd, om logistiken fungerar.
Fru talman! Jag skulle också vilja nämna något som har nämnts i betänkandet och som är viktigt med anledning av en del FN-säkerhetsresolutioner som har nämnts i betänkandet och som också ska beaktas i arbetet. Det gäller inte minst resolution 1325, som handlar om situationen för kvinnor och flickor i krigssituationer. Det är något som har tagits upp och där Sverige har varit aktivt pådrivande också inom ramen för Nato.
Nu har Nato antagit ett nytt koncept kring hur man definierar säkerhetshot och annat. På Natotoppmötet för några veckor sedan tog man också ett beslut om att arbeta fram en handlingsplan kring resolution 1325. Detta visar - vilket vi i Folkpartiet alltid har välkomnat - att Sverige ska engagera sig mycket för att Nato ska utvecklas.
Avslutningsvis, fru talman: Några tidigare talare har sagt att NBG11 är ett steg mot en militarisering av Europeiska unionen. Så behöver det definitivt inte vara, och så bör det inte heller vara. Vår uppfattning i Folkpartiet är att EU inte ska skapa ett EU-försvar. Det ansvaret bör i stället ligga på Nato. Dessutom skulle det, tror jag, riskera att underminera den mjuka makt som EU har varit mycket framgångsrik på att bygga upp, nämligen möjligheten att få medlemskap i Europeiska unionen som en katalysator för reformer och så vidare. Det handlar inte om att EU skulle ha ett stort gemensamt försvar, men eftersom man använder ute-på-sluttande-planet-argumentationen är det viktigt att bemöta detta, anser jag.
Det är klart att ett EU-försvar kommer att innebära förhoppningar för människor som lider runt om i världen: Kan inte EU komma hit och befria oss? Det är förhoppningar som ett EU-försvar sannolikt aldrig skulle kunna infria. Det innebär att det riskerar att underminera det som är EU:s stora styrka i dag, nämligen den mjuka makten.
Men här gäller det något annat, att ha en snabbinsatskapacitet för att kunna hjälpa till vid en jordbävning eller för att under en kortare tid mycket snabbt kunna agera i en krissituation. Det är inte samma sak som att EU har ett gemensamt försvar.
Anf. 153 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Sveriges framtida säkerhet bygger på gemenskap och samverkan. Om det råder en stor och bred enighet i denna kammare. Vi har nyligen, fru talman, ägnat någon timme åt att diskutera internationell samverkan och bistånd. Det handlar om en insikt om att utveckling, fattigdomsbekämpning och säkerhet är något som vi bygger tillsammans med olika redskap, olika instrument, och att vi behöver ha möjlighet att spela på dem alla för att det ska fungera.
Om det händer någonting långt borta måste vi vara beredda att göra insatser för att lösa konflikter, för att skapa fred eller till och med tvinga fram fred, om så skulle vara.
Det handlar om insikten att där krig eller ofrihet råder skapas inte möjligheter för människor att nå utveckling, välstånd och en bättre framtid.
Här har EU en central roll. Sverige ska verka för att göra EU till en global aktör. Även om detta råder det en bred samsyn här i kammaren, kan jag konstatera. EU:s roll i internationell krishantering har förstärkts markant under senare år.
EU är i sig ett fredsprojekt som måste klara att ta ansvar för både civila och militära kris- och fredsfrämjande insatser inom EU, i närmiljön, men också utanför EU:s gränser.
Det finns lärdomar av det som hände när före detta Jugoslavien sönderföll, kriget i Kosovo och den etniska rensningen, som vi såg igen på vår kontinent. Det är inte långt borta, elva år. Detta lärde oss att vi måste kunna göra någonting när det bränner till. Vi måste ha förmåga att själva släcka bränder. Vi kan inte lita på att det är någon annan, Peter Rådberg, som ska göra det i vårt ställe.
Det är det som är grunden för snabbinsatsstyrkorna, för EU:s förmåga att gripa in när någon konflikt eskalerar, om freden hotas eller om det till och med är krig på platsen.
Om snabbinsatsstyrkorna säger nog någon: Ja, men det är ett spår in i Nato. Jaha, tänker jag, är det därför som vi ser Irland som en av våra medaktörer i denna snabbinsatsstyrka som vi sätter upp? Jag tror inte det.
Vi har jobbat tillsammans, Sverige, Estland, Finland, Norge och Irland, i en tidigare insats och ska göra det nu igen, första halvåret 2011.
Ja, men det kostar mycket, säger kanske någon. Det skulle kunna göra det, men det kostar naturligtvis oerhört mycket om freden skulle vara hotad, om kriget är ett faktum eller etnisk rensning på nytt sker i vår närmiljö. Det kostar också, och då måste vi naturligtvis vara beredda att göra insatser. De ska anpassas efter uppdragets natur och kunna gälla hela konfliktskalan. Så är det uttalat. Det finns också tydligt sagt från utskottets sida att vi förväntar oss en redovisning av kostnaderna om insatsen skulle bli aktuell.
För militär våldsanvändning krävs samtycke från landet, där det är aktuellt. Det var därför som det inte var möjligt att gå in i Sudan eller Tchad, när vi en gång i tiden diskuterade en NBG-insats där.
Vi har naturligtvis också krav på auktorisation från säkerhetsrådet om det gäller annat än bara självförsvar. Och det ska naturligtvis vara i enlighet med folkrätten.
Någon sade tidigare i debatten att världen ser annorlunda ut - jag tror att det var Peter Rådberg. Jag delar den uppfattningen. Världen ser annorlunda ut. Den har också krympt. Det som händer långt borta påverkar vår säkerhet här hemma och påverkar vår säkerhet inom EU. Då måste vi vara beredda att ställa upp och göra insatser för att bygga fred och säkerhet, utveckling och möjlighet.
Jag tycker att det är bra med ett brett parlamentariskt stöd i kammaren för den insats som gäller från den 1 januari 2011. Men det är också bra att vi markerar ansvar för riksdagen när det gäller ett beslut om hur Sverige ska bidra till EU:s stridsgrupper efter 2011, såsom vi gör i detta betänkande.
Jag noterar också den socialdemokratiska motionen i betänkandet om internationell samverkan, där man just markerar att man vill att EU ska stärka sin förmåga att bevara fred, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet. Man markerar att EU ska vara en global aktör och att EU:s kris- och konflikthanteringsförmåga också utanför EU:s gränser ska stärkas.
Fru talman! Det finns gott hopp om att vi också ska hitta lösningar för tiden efter 2011. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
Anf. 154 Håkan Juholt (S)
Fru talman! Frågan om Nordic Battlegroup har varit aktuell i snart tio års tid. Beslut om Sveriges medverkan och om att man skulle vara ramnation för den nordiska stridsgruppen år 2008 togs av riksdagen 2004 på förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Försvarsberedningen hade tidigare än så konstaterat att deltagandet i Nordic Battlegroup är centralt för omställningen av vårt militära försvar, från förrådsställt till insatsberett. Hela tiden, oavsett regering, har det dock funnits frågor om konceptet, förmågan och kostnaden.
Den nu aktuella stridgruppen, NBG11, har regeringen ensidigt beslutat att sätta upp. Det menar vi socialdemokrater är ett felaktigt tillvägagångssätt. Riksdagen ska besluta om Försvarsmaktens förband, och NBG är där inget undantag.
Vi socialdemokrater och Miljöpartiet betonar att det är viktigt att det är riksdagen som beslutar om ett eventuellt deltagande i EU:s stridsgrupper och på vilket sätt det ska ske, inte minst med hänvisning till de politiska åtaganden visavi EU och övriga länder som ett beslut innebär samt de omfattande ekonomiska konsekvenserna.
Vi menar att ordningen bör vara sådan att regeringen måste begära riksdagens godkännande innan ett åtagande om deltagande i EU:s snabbinsatsstyrkor görs.
Det är därför bra att det under det sammansatta utskottets beredning av frågan vuxit fram en majoritet för att regeringen ska återkomma till riksdagen i frågan. Vi vidhåller vår kritik mot att Sverige tar ramansvar för den nordiska stridsgruppen 2011, men då beslutet är fattat accepterar vi det. Vi är även fortsatt kritiska mot att Sverige ska ha ramansvar för stridsgruppen 2014. Med tillkännagivandet att regeringen ska återkomma till riksdagen i frågan väljer vi emellertid att invänta den processen innan frågan avgörs slutgiltigt.
När det sedan gäller stridsgruppens koncept och kostnad finns det en hel del att tillägga. En nyligen genomförd granskning av Riksrevisionen visar att kostnaderna för NBG 2008 tredubblades i jämförelse med den information som getts till riksdagen. De steg från 1 miljard till 4 miljarder, utan att Riksrevisionen kunnat finna att beslut för denna omfattande kostnadsfördyring tagits någonstans, inte av regering eller Försvarsmakten, än mindre av riksdagen, som har uppgiften att fatta ett sådant beslut. Det bara flöt, helt enkelt. Det flöt helt utan kontroll.
Det var telefonsamtal mellan tjänstemän i Regeringskansliet och på Högkvarteret som höll i gång denna historiska och helt okontrollerade miljardrullning. Ansvaret för detta faller naturligtvis ytterst tillbaka på regeringen, som har uppdraget att styra myndigheten. Det gick från 1 miljard till 4 miljarder utan ett enda protokollfört beslut, varken i regering eller i myndighet. Riksdagen lär återkomma i den frågan - tro mig!
På samma sätt kan kritik också riktas mot konceptet. Det är som flera talare har påpekat fram till nu ett ej användbart koncept. Dessutom visade Riksrevisionens granskning att stridsgruppen, trots den historiska pengarullningen, inte klarade sin uppgift. Endast tre av de sex eskaleringssteg som man räknat med att man skulle kunna klara hade uppfyllts. Således blev det väldigt dyrt och långt ifrån tillräckligt bra.
Regeringen redovisar att en insats bedöms kosta 1,1-1,5 miljard kronor. Dessa medel finns uppenbarligen inte i budgeten, utan regeringen räknar med att det ska hanteras med olika finansiella knep, och sedan ställs riksdagen på nytt inför fullbordat faktum, så som man har gjort tidigare. Det är inte godtagbart. Regeringen bör därför skyndsamt återkomma till riksdagen med en betydligt noggrannare redovisning av hur utgifterna för en insats ska finansieras och vilka konsekvenser det för med sig.
Fru talman! Mot bakgrund av detta vill jag, som Peter Rådberg, yrka bifall till förslaget i betänkandet med hänvisning till det särskilda yttrande som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lämnat, där vi motiverar vårt ställningstagande i betänkandet.
I detta anförande instämde Clas-Göran Carlsson, Åsa Lindestam och Anna-Lena Sörenson (alla S) samt Peter Rådberg (MP) och Torbjörn Björlund (V).
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 14 december 2010.Förslagspunkter: 5, Acklamationer: 2, Voteringar: 3.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Det svenska bidraget efter 2011
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att det är lämpligt att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur Sverige ska bidra till EU:s stridsgrupper efter 2011.
Därmed avslår riksdagen motionerna 2010/11:Fö1 yrkandena 2 och 3 samt 2010/11:Fö2 yrkandena 1 och 3.- Reservation 1 (V)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 105 0 0 7 M 103 0 0 4 MP 24 0 0 1 FP 22 0 0 2 C 22 0 0 1 SD 0 0 18 2 KD 17 0 0 2 V 0 17 0 2 Totalt 293 17 18 21 Finansieringen av en eventuell insats under NBG11
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2010/11:Fö1 yrkande 4 och 2010/11:Fö2 yrkande 2.- Reservation 2 (V)
Sveriges roll i EU:s stridsgrupper
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2010/11:Fö1 yrkande 1 och 2010/11:Fö3 yrkande 1.- Reservation 3 (SD)
- Reservation 4 (V)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (SD) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 106 0 0 6 M 103 0 0 4 MP 24 0 0 1 FP 22 0 0 2 C 22 0 0 1 SD 0 19 0 1 KD 17 0 0 2 V 0 0 17 2 Totalt 294 19 17 19 En nordisk stridsgrupp under nordiskt kommando
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2010/11:Fö3 yrkande 2.- Reservation 5 (SD)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 5 (SD) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 106 0 0 6 M 103 0 0 4 MP 24 0 0 1 FP 22 0 0 2 C 22 0 0 1 SD 0 19 0 1 KD 17 0 0 2 V 15 0 1 3 Totalt 309 19 1 20 Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2011
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2010/11:27 till handlingarna.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.