Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen

Betänkande 2010/11:UFöU3

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
1 april 2011

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Sverige deltar i den militära insatsen i Libyen (UFöU3)

Sverige deltar i den internationella militära insatsen i Libyen. Sverige ställer en väpnad styrka på högst 250 personer till förfogande i högst tre månader. Den svenska styrkan ska delta i insatsen för att upprätthålla den flygförbudszon som FN:s säkerhetsråd har beslutat om. I styrkan ingår högst åtta stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen, ett transportflygplan av typ Tp84 samt spanings- och stödresurser. Riksdagen sa ja till regeringens förslag.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionen.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2011-03-31
Justering: 2011-03-31
Trycklov till Gotab och webb: 2011-04-01
Trycklov: 2011-04-01
Reservationer: 1
Betänkande 2010/11:UFöU3

Alla beredningar i utskottet

2011-03-31

Sverige ska delta i den militära insatsen i Libyen (UFöU3)

Sverige ska delta i den internationella militära insatsen i Libyen. Enligt förslaget ska Sverige ställa en väpnad styrka på högst 250 personer till förfogande i högst tre månader. Den svenska styrkan ska delta i insatsen för att upprätthålla den flygförbudszon som FN:s säkerhetsråd har beslutat om. I styrkan ingår högst åtta stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen, ett transportflygplan av typ Tp84 samt spanings- och stödresurser.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2011-04-01

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Mikael Jansson (Sd)
Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation. Regeringen har i en proposition till riksdagen begärt att få skicka åtta JAS Gripen till Libyen för att under Natokommando hjälpa till att upprätthålla säkerhetsrådets flygförbud. Det goda syftet är att skydda civilbefolkningen undan de inbördes striderna. Mot det goda syftet har jag inget att invända. Jag har heller inget att invända mot möjligheten att lyckas med den primära uppgiften att patrullera en ruta av Libyens luftrum. Få tror annat än att det svenska flygvapnet är moget att lösa den tilldelade uppgiften. JAS Gripen är inte prövat i strid men står sig bra i internationella övningar, vilket också våra piloter gör. Vår stridsförmåga är där. Men vi äger också något annat - en vilja att respektera dem som vi ska hjälpa. Nationer och folk som utsätts för intervention med bringande av fred och säkerhet som motiv måste behandlas med respekt och förståelse. Vi måste kunna se förloppet även med deras glasögon. All svensk militär utomlands är genomsyrad av denna seriösa och viktiga syn. Jag har själv haft möjlighet att besöka den svenska truppen i Afghanistan och blev där djupt imponerad av hur genomtänkt och smart vår militär agerade. Tanken är där från början till slut att afghanerna själva ska växa in i rollen att lösa sin egen säkerhet. Varje svensk soldat i ISAF jobbar för detta mål, men segern i Afghanistan måste i slutändan bli en civil seger. Den internationella insatsen i Afghanistan har varit enorm. Men den sanna och bestående segern beror på om demokrati och rättsväsen kan uppstå. Hur det ska gå i Afghanistan vet vi inte än. Libyen är en annan nöt att knäcka. Där är den internationella insatsen i sin början. Den svenska militären meddelar klokt att våld utöver uppgiften ska undvikas i flyginsatsen i Libyen. Om svenska plan beskjuts från marken ska de om möjligt vika undan och endast om det är absolut nödvändigt i försvarsstrid slå mot angriparen på marken. Med detta sagt om den kloka svensk militära strategin måste jag säga att min syn på USA:s internationella insatser är en helt annan. USA har en övertro på att det går att bomba fram det man vill. I den andan har vi sett Natos flygstridskrafter verka i Libyen mot markmål tillhörande den ena sidan i konflikten. Ett stort antal tomahawkrobotar har också avfyrats med motsvarande effekt. Så ser Natos insatser i Libyen ut för tillfället. Utskottets förslag, som vi sverigedemokrater har reserverats oss mot, vilar på föreställningen att Sverige kan delta i Natos insats utan att göras ansvarig för markangreppen. Vi anser att detta synsätt är omöjligt. Natos insats är en helhet vari vi kommer att ingå. Sköter vi patrullering i luften frigör vi resurser för andra att beskjuta markmål. Fru talman! Är vi redo att ta fullt ansvar för Natoinsatsen i Libyen? Röstar vi för utskottets förslag har vi axlat detta ansvar. Det är omöjligt att diskutera konflikten i Libyen utan att åtminstone som hastigast beröra regionens historia. Som vi kan se är ju rebellerna baserade i den östra delen av landet medan Gaddafi verkar ha sina baser och sitt stöd i den västra delen. Detta går tillbaka på den historiska utvecklingen av Libyen som land. Ursprungligen var Libyen länge uppdelat i två tre regioner som styrdes av Osmanska riket och blev inte ett land innan det fascistiska Italien slog ihop hela landet till en italiensk koloni 1934. Efter andra världskriget delades Libyen kortvarigt igen, innan det nuvarande Libyen bildades. Poängen här är att Libyen är ett land med regioner som har en lång historia av att verka separat. Muammar Gaddafi själv har sitt ursprung i Tripolitanien, som västra Libyen egentligen heter, och när han gjorde sin militärkupp på 60-talet så gjorde han den mot kung Idris, som hade sitt stöd i Cyrenaika, vilket är det verkliga namnet på östra Libyen. Den gamla kungens klan har fortfarande visst stöd i Cyrenaika, och den flagga som rebellerna använder sig av är det gamla kungadömets flagga. Detta leder oss fram till slutsatsen att det tråkigt nog finns dåliga förutsättningar för en fredlig utveckling för alla libyer eftersom det är långt ifrån säkert att alla ens känner sig lojala mot staten Libyen. I själva verket är Libyen ett land som präglas av komplicerade lojaliteter mot klanhövdingar av olika slag och minnen av gamla konflikter mellan kungadömet och kuppmakaren Gaddafi. Detta återspeglas också i rebellsidans sammansättning. På rebellsidan trängs en blandning av avhoppade Gaddafisupportrar, deserterade militärer och klanhövdingar som sett sin chans till inflytande. Där finns förvisso en del genuina demokratiaktivister men också grupperingar av islamistiska libyer som har slagits mot USA i såväl Afghanistan som Irak. Därför måste man ställa sig frågan: Vilka är det egentligen vi hjälper i Libyen? Det är oerhört naivt att tro att det är så enkelt som att striden står mellan gott och ont, mellan den nattsvarte skurken Gaddafi och ljusets riddarvakt på rebellsidan. Så enkelt är det aldrig. Man ska inte förutsätta att en lyckosam utveckling automatiskt skulle materialisera sig även om Gaddafi skulle avgå i denna stund. Även om rebellsidan skulle bilda regering omedelbart skulle problemen inte sluta där. Strider mellan olika klangrupper skulle fortsätta. Rebellsidan har inte egentlig kontroll över sina stridande, och stora mängder vapen från de tömda vapenförråden är nu i omlopp. Är det någon som tror att de gamla al-Qaidakämparna på rebellsidan bara kommer att gå till förråden och lägga tillbaka dem? Svaret på frågan är att vi inte vet. Ingen vet vad som kommer att bli resultatet av det pågående inbördeskriget eller vem och vilka som kommer att bli de styrande i landet, men en sak är säker: Libyen kommer att lida under lång tid framöver. Fru talman! Vad har vi för rätt att tillsammans med Nato ta ställning i ett inbördeskrig genom ensidigt bombardemang? Ryssland, Kina och Tyskland lade ned sina röster i säkerhetsrådet angående flygförbudet. Vad vet vi som inte Ryssland, Kina och Tyskland vet om situationen? Tanken är att libyerna ska sköta sig själva efter flygbombningarna, och någon ockupationsstyrka ska inte föras in för att stabilisera och säkra landet. USA vill inte eller har inte råd. Med allt detta sagt vill jag poängtera att Sverigedemokraterna inte i princip är mot fredsbevarade eller fredsskapande insatser. Vi vill däremot peka på två saker: 1. Våra resurser att hjälpa såväl militärt som humanitärt är begränsade. Vi måste alltså prioritera rätt insatser där behovet är stort och där vi verkligen kan hjälpa. 2. Vi måste ha en civil syn på läget och hur det ska kunna stabiliseras efter en militär fredsskapande insats. I fallet Libyen finns ingen tydlig civil målbild. Rebellsidan, som beskrivs som bättre än den fallande regimen, har ingen vald ledning eller programförklaring. Beslut om militära insatser är tunga och irreversibla. Jag kan därför förstå att utrikesminister Carl Bildt inte ville ta ställning snabbt eller spontant när Libyenkrisen först växte fram. Kanske var det utrikesministerns klokaste ord när utrikesministern talade om att inte stödja den ena eller den andra. Fru talman! Utvecklingen är att vi följer EU och snart Nato förutsättningslöst.

Anf. 2 Urban Ahlin (S)
Fru talman! Låt mig få börja med att yrka bifall till det sammansatta utrikes- och förvarsutskottets betänkande om deltagande i den internationella insatsen i Libyen. Jag vill också påminna riksdagen om att det är Sveriges riksdag som fattar besluten när vi skickar svenska soldater till internationella insatser. Det är unikt att det är på det sättet. I de flesta andra länder i världen är det en regering som fattar beslutet att skicka ut soldater. Det betyder att ansvaret ligger på oss riksdagsledamöter att noggrant och nogsamt gå igenom förutsättningarna och villkoren innan vi sänder ut soldaterna. Det är på oss det åligger. Det är bra att vi har en sådan ordning i Sverige. Jag vill inte komma till en sådan situation där en regering med en knapp majoritet i denna kammare skickar ut svenska soldater i omvärlden, och jag vill inte ha en situation där en knapp majoritet i denna kammare skickar ut soldater i omvärlden. Därför finns ett intresse från både oppositionens sida och regeringen sida att hitta en gemensam ståndpunkt och på det sättet har ett brett stöd för de kvinnor och män som vi skickar ut i internationella insatser. Det är exakt det vi har nått. I en diskussion och en förhandling mellan regeringen och oppositionen har vi kommit fram till denna proposition och detta betänkande där vi med en oerhört stor majoritet i Sveriges riksdag är beredda att bidra till att skydda civila i Libyen. Vi ska känna tacksamhet och stolthet över de svenska kvinnor och män som är beredda att göra en internationell insats i världen för att skydda civila människor. Det är värt att påminnas om en dag som denna när vi som har ansvaret för att skicka ut dessa kvinnor och män i farliga uppdrag fattar beslutet. För några veckor sedan hukade Benghazis befolkning under hotet från Gaddafi om massiv vedergällning. Kackerlackorna skulle krossas, och pansarkolonnerna var på väg mot Benghazi. Hela världen såg och förstod: Här står vi inför ett blodbad. En galen diktator är beredd att använda sitt flygvapen, sin militär och sina elitförband för att krossa sin civilbefolkning. Vi var många som höll andan och hoppades att Förenta nationernas säkerhetsråd skulle kunna samla sig för att fatta ett beslut. Det gjorde det. Jag vill i denna kammare sända en tacksamhet till Kina och Ryssland som avstod i säkerhetsrådet för att låta en säkerhetsresolution gå igenom som hindrade ett blodbad på människorna i Benghazi. Det är ett kvalitativt steg i folkrätten att Förenta nationernas säkerhetsråd på detta sätt ingriper när civila hotas av landets egen regim. Det är det vi brukar tala om som ansvar att skydda. I denna kammare har det funnits ett otroligt starkt stöd för att Förenta nationerna ska gå i den riktningen och inte bara bry sig om staters säkerhet utan om individers säkerhet. Det var just det som Förenta nationernas säkerhetsråd gjorde när man utvecklade folkrätten och nu såg till att vi kan agera för att stoppa en massaker på civila. Det är oerhört positivt att det har skett. Det var naturligtvis oerhört positivt att slakten på civila i Benghazi stoppades även om klockan var en minut i tolv. FN har antagit en resolution som innehåller tre delar, nämligen 1. vapenembargo, att se till att inga vapen levereras in till Libyen 2. skydd av civila 3. upprätthållande av en flygförbudszon över området. Vi har i en diskussion med regeringen kommit fram till att vi ska vara med i den del som handlar om en flygförbudszon. Vi socialdemokrater krävde för flera veckor sedan att Sverige skulle vara aktivt pådrivande i den internationella debatten och pressa på Förenta nationerna om behovet av en flygförbudszon. Vi såg det uppenbara hotet från Gaddafi att han var beredd att begå våld mot sin egen befolkning. Det är bra att vi har kommit dit. Vi ställer upp i Sverige när FN kallar för att skydda civila. Det är en svensk tradition. Jag hörde den föregående talaren här tala om att vi inte borde lägga oss i detta. Det är tämligen osvenskt. I Sverige har vi en tradition av att när Förenta nationerna samlar sig och ber medlemsstaterna om hjälp för att skydda människor i nöd i världen är Sverige ett av de länderna som ställer sig först i kön. Vi är beredda att bidra. Den hållning som föregående talare hade är tämligen osvensk. Det har varit en diskussion i medierna efter att propositionen blev känd om de begränsningar som finns i den svenska insatsen. Vi säger att planen inte ska få angripa markmål. Låt mig förklara varför jag tycker att det är lämpligt att vi har ett sådant förbehåll i den här insatsen. Jag tror att alla och envar förstår vilket trubbigt instrument det är att agera flygvapen. Sker någonting felaktigt får det oerhörda konsekvenser. Frågan är: Är vi ledamöter här beredda att ta den risken och lägga det ansvaret i händerna på piloterna? Vi vet inte hur alla målen ser ut. Vi vet att vi har att göra med en diktator av Gaddafis kaliber som är beredd att gå väldigt långt för att ändra den internationella opinionen. Det är det absolut viktigaste argumentet för oss. Men det finns ett till. Det är det jag sade. Jag är oerhört tacksam över att Förenta nationerna har tagit detta kvalitativa steg och utvecklat folkrätten till ansvar att skydda. Det har inte varit ett lätt beslut för Kina och Ryssland som i alla andra tidigare fall har påtalat att detta är interna angelägenheter som omvärlden ska lägga sig i. Men de avstod den här gången. De lät en stark resolution passera som gör att omvärlden har rätt att agera. Jag menar att det är oerhört väsentligt att vi håller oss inom det mandat som Förenta nationerna har slagit fast. Det vore förödande för framtiden om säkerhetsrådets permanenta medlemmar känner att mandatet utnyttjades till mer än vad mandatet gav mandat till. Vi ska ärligt talat våga säga att en del av de bombningar som i dag pågår tangerar vad FN-mandatet ger tillstånd till. Det handlade om att ge skydd till civila som står under hot. En del av de bombningar som jag ser i dag är jag lite tveksam till om de verkligen utgör ett direkt hot mot civila. Jag menar att det är smartare av Sverige att ställa sig ordentligt inom FN-mandatet och inte äventyra det. Vi vill inte ha en situation där Kina och Ryssland i framtiden när något liknande händer säger: Förra gången vi släppte igenom en FN-resolution utnyttjade Nato, västvärlden och EU det för att göra någonting som vi inte ville. Det är rimligt att vi har satt ett förbehåll: Inga attacker på markmål. Flygvapen är ett väldigt trubbigt instrument, och det kan få oerhörda konsekvenser. Vi slår vakt om FN-mandatet och är glada över att FN har tagit ett kvalitativt steg för att utveckla folkrätten. Anders Fogh Rasmussen, Natos generalsekreterare, var här i går och var väldigt tydlig med vad insatsen handlar om. Det handlar inte om att vi ska beväpna någon sida. Det handlar om att vi ska se till att det inte blir någon beväpning, det vill säga att vapenembargot ska upprätthållas. Det handlar inte om att skydda civila på den ena eller den andra sidan, utan det handlar om att skydda civila. Det är exakt vad det går ut på. Om det är så att det är Gaddafitrogna som begår övergrepp på civila ska omvärlden reagera. Om det är rebellerna som begår övergrepp på civila ska omvärlden också reagera. Det är vad FN-mandatet handlar om. Detta är naturligtvis ingen lätt situation och inget lätt beslut för oss att fatta. Det finns inte en militär lösning på situationen i Libyen. Det måste självklart komma fram en politisk dialog. Det måste vara libyerna själva som bestämmer sig för hur de vill utveckla sitt samhälle. Dit är det långt. Det vi nu borde fokusera på är att se till att stridigheterna upphör och få i gång en politisk dialog och få in det humanitära biståndet, vilket är oerhört svårt när situationen ser ut som den gör. Men det måste in. Carl Bildt har mycket riktigt pekat på detta vid Londonkonferensen. 75 procent av all mat som finns i Libyen är importerad. Människor i Misrata lever just nu under enormt svåra förhållanden, där ingen hjälp kommer in. Vi måste fokusera på att få in det humanitära stödet. Den europeiska unionen måste fundera långsiktigt på hur vår relation till Nordafrika ska vara. Alltför länge har den präglats av den kontraproduktiva politiken, det vill säga att vi stöder stabiliteten och dessa diktatorer därför att de hjälper oss med att stoppa flyktingströmmar och med att bekämpa islamistiska extremister. Detta har inte varit en långsiktig lösning. Vad Europeiska unionen måste förstå är att Medelhavet är vårt Rio Grande, där människor i rangliga båtar tar sig från fattigdom och hopplöshet i norra Afrika till Europa. De dör på vägen och sköljs upp på Kanarieöarnas stränder. EU är inte långsiktigt hållbart med en sådan välfärdsklyfta till våra grannländer söder om Europeiska unionen. För att komma till rätta med det handlar det inte om Frontex, kustbevakningar och höga stängsel. Det handlar om att få en social och ekonomisk utveckling i norra Afrika. Och hur gör vi det, då? Vi gör det genom att uppfylla de löften som vi redan har gett om frihandelsområden. Vi gör det genom att se till att reformera vår jordbrukspolitik, där vi slutar med exportsubventioner och importhinder och låter deras bönder exportera sina varor till oss. Vi gör det genom att ändra vår handelspolitik så att det blir en rättvis handel där de har möjlighet att konkurrera på lika villkor med oss. Det är det enda sättet att få till en social och ekonomisk utveckling som i längden kommer att vara fruktbar för oss och fruktbar för det nordafrikanska folket. Det finns inte någon militär lösning på den situation vi ser nu, utan det krävs en mer rättvis politik i världen.

Anf. 3 Cecilia Widegren (M)
Fru talman! Moderaterna och alliansregeringen välkomnar den breda uppslutning som finns här inne i Sveriges kring det beslut som vi ska fatta om ett par timmar. Det ger särskilt stor legitimitet till beslutet och en otroligt tydlig signal till de män och kvinnor som tar på sig uppgiften att utföra uppdraget. Det är en signal som de får från svenska folket via oss valda ledamöter av Sveriges riksdag - ett fullt stöd. Och det spelar roll. För några veckor sedan var jag tillsammans med representanter från alla riksdagens partier på plats i Afghanistan och samtalade med våra svenska soldater där. Det är kvinnor och män som har valt att riskera sina liv för att säkra andras fred och säkerhet. I deras ögon betyder de breda politiska uppgörelserna gällande insatser som deras och den som nu påbörjas i Libyen väldigt mycket - inte bara för dem själva utan självfallet också för deras familjer, deras anhöriga och de samhällen som de kommer ifrån. Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen och till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet. Fru talman! Riksdagen har i dag att besluta om att sända ytterligare svenska män och kvinnor för att främja fred och säkerhet och för att skydda medmänniskor som utsätts för våld och övergrepp. Beslut som dessa är bland de mest betydelsefulla och svåraste som vi har att fatta i riksdagen. Jag vill börja med att understryka vår uppskattning för det som våra svenska soldater, officerare och även civila på plats gör varje dag. De tar en risk när de bidrar till andras fred och säkerhet i Afghanistan, i Kosovo, nu också i Libyen och på många andra platser där vi befinner oss. Vi här hemma har all anledning att vara stolta, som Urban Ahlin sade. Fru talman! Alla kan nu bevittna kampen för demokratins möjligheter i Nordafrika. Denna kamp som ges ett ansikte av kämpande och flyende människor från till exempel Libyen. Det är en historisk utveckling som vi bevittnar och en utveckling som har ett högt pris i form av död och lidande. I Libyen ser vi en alltmer desperat regim som i stället för att värna sin befolkning våldför sig på civila människor med till synes urskillningslöst våld. Sverige kan inte stå passivt inför detta. Fru talman! Sverige har ett ansvar för att bidra till fred och säkerhet i vår omvärld. Sverige har också ett ansvar för att skydda människor som hotas. När FN beslutar att ingripa och när vi har förmåga att göra det ska vi ställa upp. Ett verktyg som nu gör detta möjligt är den nordiska snabbinsatsstyrkan, NBG, som just nu står till EU:s förfogande under svensk ledning. Detta är en förmåga som Sverige har byggt upp under en längre tid och en förmåga som till del nu kommer att användas via den flygenhet som främst utgår från Kallinge i Blekinge. I dag kommer vi att fatta beslut om att skicka i väg denna styrka. Den nordiska snabbinsatsstyrka som Sverige nu leder har gjort detta möjligt. Sverige tar sitt ansvar genom Försvarsmaktens pågående militära insatser. Sverige tar sitt ansvar också genom ett omfattande utvecklings- och biståndsprogram. Sverige tar genom att fatta detta beslut även sitt ansvar för Libyen och Libyens befolkning. Fru talman! Sverige redan bidragit med flyginsatser i Libyen, bland annat genom Herculesplan från Såtenäs i Västergötland som har varit nere och evakuerat svenskar. Det handlar också om akuta humanitära insatser för att hjälpa människor att fly från Libyen. Senast nu i veckan var man ett stöd för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap när man flög in kontorsmoduler som ska vara till för uppbyggnaden av kommande räddningsinsatser. Fru talman! Sverige är inte neutralt. Vi är för demokrati och vi är mot diktatur. Vi är för mänskliga rättigheter och vi är mot förtryck. Det svenska militära bidraget ska bestå av en styrka om högst åtta stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen som aktivt deltar i insatsen. Det gäller också ett transportflygplan av modell Hercules med lufttankningsförmåga samt spanings- och stödresurser. Utöver detta kommer stabsofficerare att placeras på plats på olika nivåer som är relevanta i Natos organisation. Det svenska bidraget kommer att uppgå till 130 personer - högst 250 totalt - i längst tre månader med insats i två månader. Fru talman! Det är av vikt att betona att grunden för insatsen är FN:s resolution 1973. Där uppmanar Förenta nationerna medlemsstaterna att bistå med alla nödvändiga medel när det gäller att skydda civila i Libyen och att inrätta och upprätthålla en flygförbudszon över Libyen. Ledningen av operationen blev klar och verkställdes i går. Det är Nato som leder. Nu vet vi vem som leder. Efter överläggningar med oppositionen har vi enats om att begränsa den svenska insatsen till att tillsammans med andra upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. Det innebär i realiteten att den svenska insatsen inte kommer att tillåtas medverka i stridsinsatser mot mål på marken. Fru talman! Debatten om Sveriges engagemang i Libyen har ensidigt kommit att fokusera på de militära insatserna och förmågan från flygvapnet. Därför är det viktigt att betona också det humanitära stöd som Sverige bidrar med. Jag har redan nämnt transportflyget. Det handlar även om Sidas insatser med omkring 50 miljoner kronor för humanitär hjälp. Vi ger också ett stöd via andra viktiga FN-organ till Libyen, i och utanför Libyen. Sveriges och det internationella samfundets gemensamma insatser för att skydda den libyska befolkningen är på intet sätt en lösning på konflikten i landet. En förutsättning för att fred och demokrati ska utvecklas är en politisk process. EU och Sverige ska självfallet göra vad vi kan för att stödja en sådan process, men grunden för en sådan är det libyska folket. Avslutningsvis, fru talman: Det riksdagen beslutar om i dag är historiskt för Sverige. En mycket bred överenskommelse och uppgörelse har gjorts i riksdagen. Det är också första gången Sverige kommer att göra en insats internationellt med svenskt stridsflyg i form av JAS 39 Gripen. Vi använder nu stridsflyg för första gången sedan 60-talet i annan insats. Detta är möjligt tack vare att Gripen är ett väl kvalificerat flygplan och även nu fullt ut Natointeroperabelt. Det har underlättats av att Sverige har övat tillsammans med andra länder i bland annat Red Flag och Loyal Arrow. Det är också möjligt tack vare att Sverige just nu leder den nordiska stridsgruppen med den aktuella ingående flygenheten. Fru talman! Det breda politiska stödet i riksdagen har varit helt avgörande. Gripen och personalen kommer nu att göra en insats i Libyen för att värna civilbefolkningens säkerhet i enligt med FN:s mandat.

Anf. 4 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! FN:s resolution 1973 visar att världssamfundet tar ansvar. Den visar med sin tydlighet att världen inte accepterar att härskare begår brott mot sin egen befolkning och mot mänskligheten och att den viktigaste uppgiften är att skydda människor, inte länder. Den handlar om att rädda många människors liv, inte om att hjälpa en galen härskare att behålla makten. Miljöpartiet välkomnar att FN tar steg för steg mot ett nytt tänkande, det vill säga att sätta människors säkerhet för territoriell säkerhet. Vi agerade för en flygförbudszon i Libyen och välkomnar FN:s resolution. Fru talman! Säkerhetsrådets beslut att skydda Libyens befolkning mot den härskare som kallar dem kackerlackor och råttor är historiskt. Resolutionen visar att den i FN-sammanhang nya uppgiften skyldighet att skydda inte bara är vackra ord på ett papper utan att världssamfundet faktiskt inte tolererar att civila slaktas. Även om resolutionen inte avskräckt Gaddafi från att fortsätta att jaga råttor hus för hus kanske andra likasinnade härskare drar öronen åt sig i framtiden innan de attackerar den egna befolkningen. Jag tänker på andra aktuella exempel som Syrien, Bahrain och Jemen, för att nämna några. Gaddafi fick alla chanser att rätta in sig i ledet efter flera resolutioner och att sluta attackera sin befolkning. Han valde, och väljer en annan väg som vi alla vet. Och svaret har inte låtit vänta på sig. Den 17 mars stod vi inför en annalkande humanitär katastrof. Att Gaddafis flyg och andra stridskrafter snabbt slogs ut räddade många människors liv. Vi slapp se ett blodbad utspela sig mitt framför ögonen på oss i Benghazi med sina 700 000 invånare. Det är dock långt ifrån slut ännu, och var detta hamnar i slutänden kan vi inte förutse. Fru talman! Efter resolutionens antagande natten till den 18 mars har det pågått diskussioner om vad Sverige ska bistå med. Såvitt jag förstått råder det full enighet här i kammaren om att vi ska bistå på ett eller annat sätt. Vi i Miljöpartiet har från första stund sagt att vi tar ställning den dag ett förslag från regeringen kommer. Vi har också sagt att det är viktigt att länderna i närområdet är delaktiga och att de länder som försett med Gaddafi med vapen bör ta ett extra stort ansvar. Resolutionstexten utgår från en nära samverkan med Arabförbundet, och vi har också fått bekräftat att denna samverkan fungerar. Om länder som sålt vapen tar ansvar är svårare att säga. Ryssland förlorade en stororder på 4 miljarder dollar på grund av vapenembargot, och det kan förstås vara en bidragande orsak till motspänstigheten att rösta för resolutionen. Det kanske inte är så roligt att bli nedskjuten av sina egna vapen. Det kan man ju tänka sig. Just i Libyenfallet verkar det inte finnas några svenska vapen sålda från Sverige utan bara sådana som kommit dit på avvägar. Vi har däremot sålt vapen till många av länderna runt omkring som knappast heller kan kallas för demokratier och där brott mot de mänskliga rättigheterna är mer regel än undantag och varifrån vapen kan leta sig in i Libyen. Att sälja vapen är alltid fel och ännu mer fel när det sker till diktatorer. Det tål att sägas om och om igen trots att den svenska vapenindustrin och exporten ger många arbetstillfällen och exportinkomster i Sverige. Det är nog mer tur än skicklighet att vi slipper stå här med skammen över att ha sålt övervakningsutrustning till Libyen efter den uppmärksammade ministerresan för några år sedan. Fru talman! Nu har Sverige fått en förfrågan, och vi har regeringens förslag och det gemensamma utskottets betänkande på bordet. Vi kommer strax att besluta att Sverige ska delta med högst åtta JAS-plan, ett Herculesplan och ett spaningsplan. Planen ska delta i att upprätthålla den av FN i resolutionen antagna flygförbudszonen. Sverige är inte ensamt om denna begränsning, utan Tyskland och Turkiet gör den också. Uppdraget baserar sig på ett tydligt FN-mandat som Nato fått i uppdrag att leda från den 31 mars. För oss i Miljöpartiet är det av avgörande betydelse att uppdraget håller sig inom ramarna för resolutionstexten med tanke på de utsvävningar vissa länder föreslagit och med tanke på att det annars kan leda till att vetot kommer att användas nästa gång en uppgift att skydda civila kommer till FN:s säkerhetsråd. Bland annat Ryssland protesterade mot de första attackerna som de ansåg låg utanför resolutionstextens ram. Att gå utanför resolutionstexten är en farlig väg att gå. Vi har dock fått försäkringar från Natochefen om att inga övertolkningar av resolutionen, som till exempel införsel av vapen till någon av parterna, kommer att göras. Uppdraget handlar om att skydda civila. Vi i Miljöpartiet är starka anhängare av FN och anser alltid att de militära insatser vi deltar i ska ha ett tydligt FN-mandat. I det här fallet är det ett mycket tydligt FN-mandat och en tydlig avgränsning i uppdraget. Vi motsätter oss därför inte förslaget, och detta trots att Miljöpartiet är ett parti som tror på icke-våld som metod till förändring. För oss är fred inte bara målet utan också vägen. I Tunisien och Egypten var icke-våld vägen till frihet. I flera länder i området finns hoppet om frihet med grund i icke-våld, det vill säga fredliga demonstrationer, fortfarande kvar trots regimernas brutala motangrepp. Även i Libyen började det med icke-våldsmetoder, men de möttes av en man som inte verkar styras av någon som helst logik och som kanske egentligen allra mest skulle behöva behandling för diverse psykiska åkommor. Icke-våld som metod biter uppenbarligen inte på Gaddafi. Fru talman! Att Sveriges insats skulle bestå av JAS-plan kom dock som en överraskning. Både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt talade tidigare om behoven av helt andra insatser, till exempel logistik och insatser av mer humanitär karaktär. Vi delade deras uppfattning. På det EU-nämndsmöte vi hade den 18 mars fick jag uppfattningen att det inte fanns några som helst tankar på att skicka plan. Den tanken förstärks naturligtvis när man först i ett TT-meddelande den 24 mars kunde läsa att Bildt menade att det redan fanns tillräcklig flygkapacitet och sedan i onsdag kunde läsa att det inte finns något stort behov av svenska angrepp på marken. Det finns en överkapacitet av flyg. Både Norge och Sverige är militära småmakter, verkliga juniorpartner. Det är på det humanitära planet vi är stora, säger Egeland som tidigare ansvarade för FN:s humanitära bistånd. Likaså visade tv-nyheterna i går att de humanitära behoven är enorma. Det råder brist på sjukvårdsutrustning, medicin och mat i bland annat Misrata där de civila lever under stora påfrestningar. Att skydda civila innebär naturligtvis inte bara att skydda dem mot militära attacker. Att förse människor med mat, medicin och andra förnödenheter är minst lika viktigt. Om alla bestämmer sig för att skicka plan och ingen ställer upp med de mer basala behoven, vad händer då? Om alla lägger sig i militärt, vem ska då vara neutral nog att kunna medla eller förhandla i ett senare skede då den politiska lösningen börjar närma sig. För Miljöpartiets del vill jag understryka att mänskliga grundläggande behov måste sättas i centrum. Den humanitära hjälpen är av avgörande vikt för att skydda civila. Att en mängd länder cirkulerar runt på libyskt luftrum är inte tillräckligt. Det behövs civila insatser på marken också. Frågan är hur många länder som vill ta det ansvaret. Jag hade önskat att den svenska insatsen handlat mer om det än om att delta militärt. Jag tror att vi hade gjort större nytta för 200 miljoner med civila insatser. Det bör vara nyttan för det libyska folket som står i centrum. Det behövs också hjälp till den stora mängd flyktingar som redan lämnat eller kommer att lämna Libyen. Det skulle därför vara intressant att veta varför regeringen gjort denna plötsliga helomvändning och om insatsen som nu görs kommer att innebära att de viktiga och långsiktiga humanitära insatserna och insatserna för att stärka den demokratiska utvecklingen i landet kommer att få stryka på foten. Det är sant som Egeland säger, att vi på det humanitära planet är en stor och erkänd internationell aktör. Det är vi stolta över, och jag måste erkänna att jag tycker att det är viktigare att Sverige vårdar sitt renommé som biståndsaktör än att vi försöker bli en större militär sådan. Även på det diplomatiska planet har Sverige gott internationellt rykte och skulle kunna spela en stor roll för att bidra till en fredligare framtid i Libyen och i flera av de andra länderna i regionen. Diplomatin måste förstås användas även nu, parallellt med övriga insatser. Fru talman! Det är lätt att vara efterklok. Den tidigare terroristklassade Gaddafi blev plötsligt rumsren när han lovade att stoppa flyktingströmmarna till Europa, på samma sätt som många andra av diktatorerna i Nordafrika och Mellanöstern. I svensk politik är mänskliga rättigheter ett honnörsord i alla deklarationer, men vi handlar med diktatorer och ser mellan fingrarna på deras brott mot de egna medborgarna om vi själva har något att vinna på att hålla tyst. Det kommer i längden att kosta mer än det smakar. Det är också lätt att vara klok i tid. Miljöpartiet har alltid kritiserat både Gaddafi och andra diktatorer och protesterat mot regeringens flathet gentemot regimerna runt Medelhavet när vi gång efter annan påmints om de brott som begås. Regeringen tror att handel löser alla problem, men Gaddafi och de andra gubbarna har inte blivit ett dugg snällare mot sina egna befolkningar för att vi handlar med deras länder. Det är dags att tänka framåt. Det kommer en dag när kriget i Libyen är över och landet ska byggas upp igen. Vem som kommer att styra då vet vi inte. Vi vet inte ens om Gaddafi i slutändan blir kvar. Det vi bör veta är att vi ska vara lika villiga att bistå civilbefolkningen med civila insatser som vi varit att bistå militärt. Vi måste också ta oss en ordentlig funderare vad gäller relationen till alla diktaturer som vi, trots vår politik för global utveckling, håller under armarna med hjälp av förmånliga EU-avtal och partnerskap. I detta anförande instämde Peter Rådberg (MP).

Anf. 6 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Det här är en mycket speciell dag i Sveriges riksdag. Som tidigare nämnts är det nästan på dagen 50 år sedan svenskt stridsflyg skickades till skarpa operationer utomlands. Senast skedde det i september 1961, och bara sju dagar efter den dåvarande regeringens beslut befann sig stridsflyget på väg mot operationsområdet. Mot bakgrund av detta är det viktigt att erinra om skälen till varför Sverige nu bidrar med förmågor till den internationella operationen i Libyen. Det mest uppenbara är naturligtvis att vi därigenom medverkar till att undvika en humanitär katastrof. Det torde vara uppenbart för oss alla att om inte Natoländerna USA, Storbritannien och Frankrike för omkring tio dagar sedan, alldeles efter FN:s resolution 1973, hade ingripit skulle blodbadet ha varit ett faktum. Det är någonting helt unikt att FN nu agerar och praktiserar skyldigheten att skydda, att inte bara stater och internationella organisationer utan också enskilda människor nu är föremål, subjekt, i folkrätten. När någonting så unikt inträffar ligger det ett starkt svenskt intresse i att bidra. Vi har under vintern och våren sett hur frihetsrörelsen upphävt sin röst i allt fler länder runt omkring i Mellanöstern. Det har kallats för den arabiska våren. Om inte världssamfundet hade ingripit när Muammar Gaddafi gav sig på sin egen befolkning tror jag att det skulle ha varit en mycket illavarslande signal till andra diktaturer i regionen, till Jemen, Bahrain, Syrien med flera. Fru talman! Sveriges säkerhetspolitik, alla europeiska länders säkerhetspolitik, blir alltmer solidarisk. I detta ligger att när problem uppstår, oavsett om de är nära eller långt borta, har alla länder en skyldighet att hjälpa till och stödja. I och med att Sverige nu bidrar till det som är ett säkerhetsproblem söder om EU kan vi påräkna samma engagemang från alla länder i Europa när problemen ligger närmare oss. Det har från många håll framförts kritik mot att FN:s ingripande inte har några långsiktiga och tydliga mål. Jag kan delvis instämma i den kritiken, men jag vill samtidigt erinra om det akuta läge som rådde. Enligt min mening hade världssamfundet inget att välja på mer än att ingripa. Varje dag som nu förflyter utan att Muammar Gaddafi har möjlighet att angripa sin egen befolkning är en framgång. Glädjande nog kan vi konstatera att det sker allt fler avhopp från Gaddafis närmaste krets. Samtidigt vet vi att Libyen nu är helt isolerat. Det kommer inga förstärkningar. De förfogar inte över sina tillgångar. Det gäller en lång rad begränsningar för rörelsefriheten. Det är klart att detta över tid innebär att Gaddafis krafter sinar. Fru talman! Sverige deltar inte i stridsinsatser mot marken. Jag vill för Folkpartiets räkning säga att jag finner detta olyckligt. Kärnan i resolution 1973 är att skydda civilbefolkningen. Det är en uppgift som i dag inte kan utföras effektivt genom att enbart bekämpa luftburna mål. Det finns, som Urban Ahlin var inne på, alltid en risk när man utför markattacker med stridsflyg att enskilda oskyldiga människor kan komma till skada. Jag vill dock erinra om att ifall alla länder resonerade på det sättet hade förmodligen oppositionen i Libyen redan varit utplånad. Den relevanta fråga som jag tror att man måste ställa sig är: Är det Gaddafis beväpnade förband eller den internationella insatsen som utgör det största hotet mot den libyska civilbefolkningen? För mitt vidkommande är det ingen tvekan om hur den frågan bör besvaras. Jag beklagar de begränsningar som är satta men anser samtidigt att det är helt självklart att den överenskommelse som träffats mellan oppositionspartier och regeringen måste respekteras och hedras. Fru talman! Ibland talar vi om den strategiske sergeanten i försvars- och säkerhetspolitiken. Det är ett uttryck för att den internationella operationsmiljön i dag är så komplex, så politiskt känslig, att det som enskilda soldater gör i de internationella operationerna kan få långtgående effekter på situationen i stort. Detta faktum har gjort att insatsregler, eller som det ibland heter rules of engagement, blivit allt viktigare. Det är dessa insatsregler som ytterst fördelar ansvaret mellan oss som sitter i denna kammare och fattar beslut om insatser och de enskilda soldaterna och officerarna ute på fältet. Av det skälet, fru talman, har utskottet betonat vikten av att insatsreglerna för den här operationen blir så tydliga att ingen militär personal ska sväva i ovisshet om gränserna för våldsanvändning. I propositionen från regeringen finns inget uttryckligt förbud mot bekämpning av markmål. I stället väljer utskottet att referera till vad statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan uttalade i kammaren, nämligen att någon markmålsbekämpning i realiteten inte ska ske. Givet detta tillägg, givet denna begränsning, anser jag att det hade varit mycket bra om vi tydligt angett att rätten till självförsvar likväl ska gälla, och ska gälla även om de hot som riktas mot svenska stridsflygplan kommer från marken. Jag tyckte att det var olyckligt att en sådan skrivning inte kom med i betänkandet. Jag tror att det hade varit välgörande och lett till att eventuella oklarheter utretts på ett tydligt sätt. Jag får dock här nöja mig med att konstatera att enligt alla de informationer som har givits till det sammansatta utskottet gäller självförsvarsrätten för svensk militär personal, även om hotet kommer från marken. Jag yrkar bifall till förslaget i det sammansatta utskottets betänkande. I detta anförande instämde Karin Granbom Ellison, Roger Haddad och tredje vice talman Liselott Hagberg (alla FP).

Anf. 7 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Människors drömmar om frihet, om att få styra sig själva, om demokrati och om ett bättre liv kan inte stängas inne och kan i längden inte förtryckas. Människorna på torgen i land efter land i Nordafrika är ännu ett bevis för just detta. Vi har sett det förut genom historien, och vi kommer att få se det igen, för världen är inte fri, inte demokratisk. Förtryckare härskar alltjämt. Därför räds förtryckare världen över utvecklingen i Nordafrika. Men en sak är säker. Utvecklingen stannar inte. Utvecklingen mot frihet och demokrati stannar inte för tanks. Möjligen kan den göra en tillfällig paus. För vår utrikes- och säkerhetspolitik är det klart att det i länder där förtryck och diktatur råder alltid föreligger en risk för oroligheter, konflikter och i förlängningen krig. Det får aldrig finnas något tvivel, fru talman, om var Sverige står i den delen. Vi ställer upp för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati, mot förtryckare och diktaturer. Det finns aldrig en neutral hållning till mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Folket i Libyen gör uppror och kräver sin frihet från undantagslagar och en diktator som härskat i årtionden, men möts med våld, övergrepp, fängslanden och död. Då krävs, fru talman, att världssamfundet reagerar. Från vår sida var det välkommet när FN:s säkerhetsråd samlade sig för att besluta om sanktioner, om krav på eldupphör, om att föra de övergrepp som gjorts efter att upproret började till den internationella brottmålsdomstolen och om sanktioner och frysta tillgångar mot ett antal av de personer som tillhör kärnan i förtrycket. Vi var många som hörde Gaddafi tala om att han skulle följa FN och FN:s beslut. Men han fortsatte att angripa sitt folk, fortsatte att tala till sitt folk som vore de råttor, kackerlackor, drogade och så vidare, som han själv sade. Och tanksen fortsatte. Vi såg alla med förskräckelse vad som skulle kunna bli följden när tanksen radade upp sig utanför Benghazi. Risken för att än en gång få uppleva det som inte fick hända efter Rwanda var överhängande. Det var många som förväntade sig och krävde att FN och FN:s säkerhetsråd skulle göra skillnad och att världssamfundet skulle ta sitt ansvar för att förhindra att det som inte får hända händer igen i Benghazi. Det var med stort intresse man följde dessa timmar för att försöka se vad som kunde bli utfallet i FN:s säkerhetsråd. Det var ett unikt och viktigt beslut som togs när säkerhetsrådet bestämde att ge ett kapitel 7-uppdrag till sina medlemsstater för att förhindra brott mot mänskligheten, folkmord och blodbad i Libyen. Det var första gången sedan toppmötet 2005 som man kunde samla sig till ett sådant beslut. Fru talman! När vi hade diskussioner i FN i höstas när jag var där närmade man sig begreppet "skyldighet att skydda". Jag minns hur många som blev förskräckta, hur rädd man var för den typen av uttryck. De flesta länder såg detta som ett rött skynke, omöjligt att komma i närheten av. Detta gör det ännu större att man ändå kunde samla sig, och det säger någonting om hur världssamfundet såg på det som höll på att hända i Libyen och Benghazi. Det var ett beslut utan nej-röster, utan veto, och det var viktigt. Det var ett beslut som också hade ett tydligt stöd från arabländerna, inte minst genom den begäran som kommit från Arabförbundet, vilket var viktigt för att det skulle bli möjligt. När Gaddafi talade om att gå från hus till hus och möta de människor som krävde frihet med uttryck som att de var råttor som skulle drivas ut, då gjorde världssamfundet skillnad. Jag måste säga tack till dem som snabbt var ute för att förhindra att det som inte fick hända hände. Utan de insatser som snabbt kom på plats från FN-alliansen vet vi inte vad som hade blivit fallet. Det finns och fanns ett tydligt folkrättsligt mandat i alla delar för den insatsen och de insatser som nu görs, måste jag säga. Det handlar om att upprätthålla flygförbudszonen, att säkra vapenembargot och att skydda civila och civila områden. Det är ett lika starkt mandat i denna del som när det gäller att frysa tillgångar vid uppdrag till brottmålsdomstolen och att kräva tillträde för humanitära organisationer för att kunna rädda och skydda civila. För Sverige, som har ett starkt engagemang för FN, för frihet och demokrati och för folkrätten, måste det vara självklart att ta ansvar för att följa säkerhetsrådets resolutioner. För Centerpartiet är det klart att vi ska bidra med de insatser som vi kan göra. Det är bra att vi i så bred enighet i dag kan ta beslut om att bidra med att upprätthålla en del av FN:s säkerhetsrådsbeslut när det gäller kapitel 7-uppdragen, nämligen att upprätthålla flygförbudszonen. Den insatsen är ett stöd för världssamfundet för att hindra brott mot mänskligheten och för att skydda civila i Libyen. Från Centerpartiets sida hade vi varit beredda att gå längre för att skydda civila och civila områden, därför att vi ser att alla delar är viktiga för att upprätthålla FN:s säkerhetsrådsbeslut. Men vi är glada över att det finns en bred samsyn i riksdagen. Det är unikt med denna breda uppställning. Det är naturligtvis någonting som vi välkomnar. Det är fullt stöd för detta förslag till beslut, men också för de människor, de soldater, de personer som kommer att göra vårt beslut till verklighet. Det är viktigt att vi har haft en snabbinsatsstyrka på plats, vilket gör att vi inte får de långa ledtider som vi är vana vid utan fort kan göra skillnad. Fru talman! Jag måste, inte minst med anledning av Allan Widmans kommentar, säga att det var bra att svaret på frågan om det fanns några juridiska oklarheter var ett entydigt nej när vi hade utskottssammanträde i går. Det är en viktig kunskap för den här kammaren när vi ska ta beslut om att sända människor på ett viktigt internationellt uppdrag i FN:s och civilbefolkningens tjänst. Fru talman! Jag vill säga några ord om de insatser som görs i övrigt. Detta är inte den enda insats vi gör för Libyens folk. Vi har självklart fullt ut följt sanktionspolitiken. Vi satsar på att stärka insatser för humanitärt stöd i Libyen och i andra länder i Nordafrika. Vi är en stor givare till Ocha som stöttar och hjälper flyktingar. Vi kommer att försöka skapa förutsättningar för en långsiktig politisk lösning. För min del är Gaddafi inte en del av den lösningen. Men det krävs politiska beslut i Libyen, och det är där de besluten ska fattas. Det finns ingen enkel väg för att nå framgång i den delen. Demokratin är inte enkel men den är den bästa väg vi har för att styra. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i det sammansatta utskottets betänkande och avslag på reservationen. I detta anförande instämde Staffan Danielsson, Fredrick Federley och Anders Flanking (alla C).

Anf. 8 Hans Linde (V)
Fru talman! År 2011 har inletts på ett sätt som få av oss kunde förutse. I några av vår tids mest hårdföra diktaturer har folket rest sig, drivna av sina drömmar om frihet, demokrati och social rättvisa. Vi har sett prov på ett överväldigande mod när vanliga människor har riskerat livet i länder som alltför många trodde var dömda till förtryck och diktatur. I dag ska vi diskutera insatser i Libyen, men låt mig inledningsvis påminna om att folket i Egypten och i Tunisien må ha segrat men deras arbete för att bygga demokrati och frihet behöver fortfarande vårt stöd. Låt oss inte glömma alla de människor som nu fortfarande modigt går ut på gatorna med krav på förändring i Bahrain, i Jemen, i Syrien och i flera andra länder i Mellanöstern och Nordafrika. Bara för att dessa människors kamp nu kommit i medieskugga på grund av utvecklingen i Libyen får vi inte tumma på vårt ansvar att ge dessa människor allt vårt stöd när flera av regionens regimer försöker krossa dessa folkliga protester med blod, förföljelse och övergrepp. Om det är något vi har lärt oss av de senaste månadernas folkliga revolter runt om i Nordafrika och Mellanöstern är det att Sverige glasklart måste stå på folkets sida när de kräver sin frihet mot auktoritära stater som försöker krossa dessa drömmar med blod och förföljelse. Behovet av att EU omprövar sin grannskapspolitik har varit uppenbart de senaste månaderna. Man måste ompröva det långtgående samarbetet, inte minst inom migrationsområdet, som EU har haft med flera av regionens mest auktoritära stater. För svensk del har revolten också satt fingret på problemen med den svenska vapenexporten. Samtidigt som vi har stått i denna talarstol och pratat om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter har den borgerliga regeringen genom den svenska krigsmaterielexporten varit med och beväpnat några av de regimer som nu försöker krossa just frihetsdrömmar och kamp för demokrati. Fru talman! Jag går då över till dagens huvudfråga. Vänsterpartiet har uttalat sitt tydliga stöd för Förenta nationernas säkerhetsrådsresolution 1973, vars syfte är att få till stånd ett eldupphör i Libyen och skydda civilbefolkningen. Vi stöder i dag också från Vänsterpartiets sida att Sverige skickar max åtta JAS Gripen-plan under som mest tre månader för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. Vi välkomnar den tydliga gräns som har satts för insatsen och det tydliga besked som utskottet i dag ger i betänkandet att svenska plan inte kommer att bidra till att attackera mål på marken. För Vänsterpartiet har detta varit ett både enkelt och svårt ställningstagande. Det har varit enkelt i den bemärkelsen att vi anser att världssamfundet inte bara har ett ansvar utan också en plikt att agera när regimer försöker tysta folkets krav på frihet mot övergrepp och förföljelse. Vi anser att Sverige måste vara ett land som agerar och reagerar i både ord och handling när mänskliga rättigheter kränks, oavsett var, av vem och med vilka motiv de mänskliga rättigheterna kränks eller inskränks. Muammar Gaddafi har visat att han inte tvekar att attackera sin egen befolkning med stridsflygplan och attackhelikoptrar. Det är alldeles för tidigt att i dag säga att Muammar Gaddafi inte längre har kapaciteten att göra det igen. Flygförbudszonen över Libyen är dessutom vidsträckt. Det svenska bidraget behövs för att skydda civilbefolkningen. När FN ger ett tydligt mandat för en flygförbudszon för att skydda civilbefolkningen, när FN uppmanar sina medlemsstater att bidra och när flygförbudszonen åtnjuter ett starkt stöd från den libyska oppositionen tycker vi inte att Sverige kan ställa sig vid sidan och tacka nej. Men, fru talman, det här har också varit ett svårt ställningstagande eftersom vi ser att utvecklingen i Libyen nu snabbt förändras och att några av de länder som deltar i insatsen lyfter fram krav som skulle innebära att insatsen rör sig bort mot FN-resolutionens gränser, ja till och med över dem. Det är inte heller svårt att se att några av de enskilda länder som deltar i insatsen har andra intressen än att bara skydda det libyska folket. Vi har därför från Vänsterpartiets sida varit tydliga i vårt särskilda yttrande att om insatsen utvecklar sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder kommer vi att förbehålla oss rätten att ompröva vårt stöd till den svenska insatsen. Med tanke på det tydliga stöd som ges till FN-resolutionen i betänkandet från den tydliga majoriteten i Sveriges riksdag förutsätter och hoppas jag att den borgerliga regeringen kommer att göra detsamma i ett sådant läge. Det är avgörande att understryka att FN gett mandat för en insats i Libyen för att skydda civilbefolkningen, inte för att bedriva ett krig mot Muammar Gaddafis regim. Jag kan som vänsterpartist självklart känna avsky inför de grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna som den libyska regimen har gjort sig skyldig till i dag och under en lång rad år, och jag stöder självklart det tydliga krav som har rests av den libyska befolkningen om att Muammar Gaddafi måste avgå. Men det är också min övertygelse att ett demokratiskt Libyen inte kan och inte kommer att byggas med hjälp av vapenmakt eller utländska militärer. Fru talman! Fokus i dagens debatt är av naturliga skäl Sveriges bidrag till flygförbudszonen. Men låt oss inte glömma att FN:s resolution 1973 också tydligt understryker vikten av ett omedelbart eldupphör. Parallellt med ett deltagande i flygförbudszonen måste också Sverige och övriga världssamfundet agera för att ett eldupphör omedelbart kommer till stånd. I längden finns det självklart ingen militär lösning på Libyens många utmaningar - då krävs i grunden en politisk lösning. Vi får inte heller glömma bort det överväldigande behovet av humanitärt stöd. 355 000 människor beräknas redan ha flytt. Många av dem befinner sig under vidriga humanitära förhållanden i flyktingläger i grannländerna. Enligt FN:s organ för humanitära frågor, Ocha, beräknas 600 000 behöva humanitärt stöd. Från Misrata får vi rapporter om hur läkare opererar utan bedövningsmedel och att det råder akut brist på mat. Behoven av humanitärt stöd är i dag enorma. Sverige har hitintills, inom ramen för Förenta nationernas appell, gett 50 miljoner kronor i humanitärt stöd. Det är välkommet, men vi ska också komma ihåg i sammanhanget att FN i ett inledningsskede har efterfrågat 160 miljoner dollar. Det finns därför god anledning för Sverige att skyndsamt öka sitt stöd till humanitära satsningar och ha en tydlig beredskap att i ett läge där det blir möjligt gå in med humanitärt stöd och bistå befolkningen även inne i Libyen. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. I detta anförande instämde Jacob Johnson (V).

Anf. 9 Désirée Pethrus (Kd)
Fru talman! Vi ska i dag i denna kammare fatta ett beslut som vi kristdemokrater tar på största allvar. Att delta i en militär insats är något som kräver noga överväganden och noggranna förberedelser. Det kräver i denna typ av insatser ett klart FN-mandat för att ha en rättslig grund för agerandet. Insatsen är viktig för att skydda dem som ska skyddas i Libyen, men det innebär naturligtvis också att vi tar risker. För dem som deltar i insatsen och deras anhöriga är det här ingen enkel sak. Därför är det bra att vi är en i stort sett enig riksdag med sju av åtta partier som står bakom betänkandet. Anledningen till att vi kristdemokrater nu är med och stöder ett svenskt deltagande i den internationella insatsen i Libyen är att vi tror att det bidrar till att skydda Libyens civilbefolkning. När människor runt om i vår värld reser sig mot diktatorer, mot repression och mot förtryck måste vi stå redo att stödja dem. Vi har nu sett flera länders befolkningar i Nordafrika och Mellanöstern resa sig mot sina förtryckare. Tunisien och Egypten hade sina särskilda processer där civilbefolkningen med fredliga medel lyckades kasta ut ledargarnityret. I Libyen däremot fick överste Gaddafi med sig stora delar av armén i det fortsatta förtrycket av folket. Han inte bara hotade utan satte också in skarp ammunition mot civilbefolkningen, som demonstrerade på gatorna. Till slut tvingades befolkningen beväpna sig för att kunna försvara sig. I Libyen har vi nu därför mer eller mindre ett inbördeskrig. När krisen i Libyen tog fart var vi kristdemokrater tidigt ute i debatten och hävdade att vi måste vara tydliga och fördöma Gaddafis övergrepp på civilbefolkningen. Vi fick så småningom via EU:s utrikes- men även stats- och regeringschefer tydliga uttalanden till stöd för folket och mot Gaddafi. Frankrike och Storbritannien engagerade sig snart för ett ingripande till stöd för folket. De ville se en militär insats med en flygförbudszon. För att upprätthålla en flygförbudszon krävs militära insatser, och det är ingenting som på något sätt är ofarligt. Det kan också få långtgående säkerhetspolitiska konsekvenser. Vi kristdemokrater såg inte detta som en enkel lösning eller en quick fix, som man brukar säga. Att ge sig in i en konflikt med Natoledda operationer i ett land som har starka kopplingar till Arabförbundet och Afrikanska unionen kräver noggranna överväganden. Vad ville man uppnå? Hur skulle det ske? Vem skulle leda insatsen? Det var en fråga som det tog tid att få svar på. Hur lång tid ska insatsen pågå, och vilka ska involveras? Många frågor kom upp, och många återstår ännu att besvara. Många kommer vi dess värre förmodligen inte att få svar på förrän i backspegeln. Snart blev situationen i framför allt Benghazi allvarlig. Civilbefolkningen måste få ett skydd, i syfte att förhindra ett blodbad. Gaddafi verkade inte ha några spärrar som skulle skona civilbefolkningen. Eftersom både Arabförbundet och Afrikanska unionen initialt starkt efterfrågade en insats med en flygförbudszon var det viktigt att världssamfundet lyssnade. Därför kom också så småningom ett beslut i FN:s säkerhetsråd, resolution 1973, som gav stöd för en flygförbudszon. Det var 10 länder av 15 som röstade för. Det var fem nedlagda röster. De länder som lade ned sin röst var inte emot att man skulle ge stöd för skydd av civilbefolkningen. Men de kände sig inte säkra på vad det militära ingripandet skulle leda till. Och det är ingen enkel situation. Vi vet ännu inte vart det slutligen leder. Vi måste laga efter läge. Vi fick, som sagt, till slut FN:s resolution i syfte att stödja civilbefolkningen genom FN:s beslut om en flygförbudszon. Vi fick också beslut om starka sanktioner, såsom frysning av tillgångar samt reserestriktioner mot flera personer, mot både Gaddafi och personer i hans närhet. Vi fick ett vapenembargo mot landet, som också ingår i beslutet. Men vi fick också någonting som är väldigt viktigt, ett prejudikat om att FN nu tydligt tagit ställning för principen om skyldigheten att skydda civilbefolkning. EU ställde sig bakom FN:s resolution 1973 men gick också längre än FN när det gällde att markera att Gaddafi inte längre är en legitim företrädare för Libyen. För oss kristdemokrater var det därför viktigt att förebygga en humanitär katastrof men inte att starta krig. Sverige ska naturligtvis bistå efter förmåga, men vi ska inte göra mer än vad som krävs för att förebygga att våldet eskalerar. Vi ska inte starta en ockupation av Libyen utan stabilisera och skydda folket, vilket också flera länder hävdar i säkerhetsrådet. Fru talman! Jag skulle vilja lyfta fram att det nu också är viktigt att kvinnors röster får höras. I en tidigare FN-resolution, 1325, sägs det att kvinnor ska involveras i arbetet kring lösningar av krig och konflikter. Här har nu världssamfundet ett ansvar att visa på handlingskraft och att se till att kvinnor finns med i de uppdrag som ges i samband med resolutionens genomförande. Alltför ofta talar vi med väldigt fina ord om resolution l325, men nu kan vi visa konkret handling. Jag förväntar mig att denna resolutions genomförande blir så också i praktiken. Den humanitära situationen i Libyen har blivit värre för varje dag. Det är svårt för hjälporganisationer att komma in i landet, men uppgifter gör gällande att det råder stor brist på mediciner och att den humanitära situationen är svår. Sverige har där en viktig uppgift att bidra med hjälp för att bistå dem som har drabbats. Det totala Sidastödet till Libyen uppgår till knappt 50 miljoner kronor. Det är pengar som går till UNHCR, alltså FN:s flyktingfond, Unicef, barnfonden, och Islamic Reliefs arbete. Det är bra, men vi måste vara beredda på att bidra med mer i framtiden. Vi måste också vara beredda på att hjälpa till med att upprätta kapacitet för att kunna ta emot stora flyktingströmmar från Libyen. När det gäller frågan om vapen ska föras in till rebellerna svarade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i går i Stockholm att detta inte är aktuellt. Han menar att Natos roll utifrån FN:s uppdrag är att skydda civilbefolkningen, inte att skicka in vapen. Det var en tydlig och bra markering. Han menar dock att Gaddafi enligt FN:s resolution, naturligtvis, förmodligen kan ställas till svars för att han har begått brott mot mänskligheten och att han därmed kan komma att ställas inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Det är på så sätt vi också ska försöka att verkligen lagföra Gaddafi och hans gäng. Precis som Natos generalsekreterare i går hävdade kan militära insatser inte lösa de politiska processer som måste till för att man ska komma fram till en lösning till skydd för folket. Att befria människor i Libyen kräver bland annat att FN:s sändebud till Libyen tar kliv framåt och att många länder gör stora ansträngningar för att förmå Gaddafi att inse att loppet är kört. Vi hoppas förstås att sanktionerna också ska göra sitt, så att han inser att det i det långa loppet inte går att hålla sig kvar. Men det kan ta tid. Vårt beslut i dag omfattar tre månader. Vi kan bara hoppas att det då är slut på stridigheterna i landet. Fru talman! Det beslut vi i dag ska fatta innebär att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla flygförbudszonen. Den väpnade styrkan kommer att ha högst åtta stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen som aktivt deltar i insatsen, ett transportflygplan med lufttankningsförmåga samt spanings- och stödresurser. Den svenska styrkan kan med riksdagens beslut inte slå till mot marken, utom vid fall av självförsvar i enlighet med internationell rätt. Vi kristdemokrater hoppas trots detta att Sveriges medverkan på ett aktivt sätt kan påskynda och öka trycket på en förändring. Det är viktigt att, som Londonkonferensen gjorde, markera att det är FN som ytterst ansvarar för den internationella militära insatsen. Det är FN som har fattat beslut om sanktioner och embargon. De har även diplomatiska och politiska påtryckningar till sitt förfogande. Det Sverige och EU kan göra är naturligtvis att stödja FN i det arbetet och förstärka det. Fru talman! Många människor i Nordafrika och Mellanöstern kräver nu sina självklara mänskliga fri- och rättigheter utan förtryck. Det vill vi förstås bejaka. Låt oss hoppas att det vi nu ser är starten på en ny tid och att vi framför oss har en framtid där globaliseringens positiva effekter får genomslag och där Internet, medier, sociala medier och möten över gränserna gör att avstånden mellan folken minskar och att respekten mellan folken ökar! Kanske är det så att det vi nu ser hända i vår omvärld bryter ned gamla barriärer som finns mellan väst och öst, mellan nord och syd, mellan olika religioner och mellan olika kulturer. Det kräver att vi i väst inte utnyttjar dessa länder utan blir mer likvärdiga partner och att vi inte har egenintresse utan mänskliga fri- och rättigheter och länders utveckling för ögonen. Fru talman! Jag hoppas att det beslut vi i dag fattar om en svensk insatsstyrka till Libyen ska få en positiv effekt och bidra till en lösning på krisen i Libyen. Jag vill därmed yrka bifall till förslaget i betänkandet. I detta anförande instämde Anders Andersson, Annika Eclund och Roland Utbult (alla KD).

Anf. 10 Carl Bildt (M)
Fru talman! I jag tror samtliga inlägg från företrädare för samtliga partigrupper har det uttryckts stolthet över de insatser som svenskar gör runt om i världen i olika typer av fredsbevarande eller humanitära insatser. Det kan vara på det ena eller det andra sättet. Den stolthet som vi känner över detta är någonting som är viktigt och som är viktigt som stöd för dem som i mycket svåra situationer gör sådant där de också kan riskera sina egna liv. I Elfenbenskustens tidigare huvudstad Abidjan är striderna nu hårda. Vi får rapporter om att tunga vapen och kulsprutor används i det som rimligtvis är slutavgörandet när FN-styrkorna ur UNOCI försöker genomföra ett mandat som innebär att ett demokratiskt val ska respekteras. Vi nås av uppgiften att en svensk FN-anställd har dödats i dessa strider. Det visar de risker som finns men också att de insatser som sker av män och kvinnor i den ena eller andra delen av världen är någonting som vi alla tycker är viktigt och som vi känner stolthet inför. Fru talman! Alla har nog instämt i att det är en svensk tradition att bidra till internationella fredsinsatser. Det har också påpekats att det är en svensk tradition att detta alltid sker med bred förankring i denna kammare i Sveriges riksdag. Det tog en månad av våld och övervåld efter det att revolten hade brutit ut huvudsakligen och först i Benghazi innan FN:s säkerhetsråd kunde fatta det historiska beslutet om resolution 1973. Avgörande för att detta verkligt historiska beslut kunde fattas var självfallet Arabförbundets tydliga ställningstagande den 12 mars, också det historiskt. Där förklarade Arabförbundet att regimen Gaddafi hade förlorat sin legitimitet, och där begärde Arabförbundet ett tydligt ingripande av FN:s säkerhetsråd inkluderande en flygförbudszon. Resolutionen 1973 gick längre än så, och det tror jag var nödvändigt. Den ger rätt till att vidta, som man säger, alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och civilt befolkade områden som är utsatta för hot om attacker. De ingripanden som kom att ske inom loppet av bara några dygn från ett antal stater med stöd av denna resolution kom att vända en hotfull utveckling som har beskrivits av flera av de föregående talarna. Det var nödvändigt och det var bra. Vi välkomnar det, och betydelsen av det kan knappast överskattas. Det var ett robust ingripande i enlighet med det tydliga mandat som kom fram i säkerhetsrådets historiska resolution. De militära delarna av resolution 1973 är tämligen omfattande. De omfattar vapenembargot som självfallet är viktigt. Det vapenembargot kräver en övervakning av landgränser, av sjögränser och av luftterritorium för att förhindra att vapen, legoknektar eller annat kommer in för att försöka rädda den döende regimen Gaddafi. Flygförbudszonen ska också ses i detta sammanhang, men den har också komplexiteten att skilja mellan flygningar som är nödvändiga, till exempel för humanitära ändamål, och sådana som definitivt är förbjudna enligt FN-resolutionen och så de direkta insatserna för att skydda civila som sker med de flygoperationer som diskuteras. Det här kräver tydlig och sammanhållen ledning. Det kräver tydlig och sammanhållen politisk inriktning för att det ska fungera. Det var därför viktigt att Nato enades om att kunna ta det samlade ansvaret och den samlade ledningen för genomförandet av de militära delarna av resolution 1973. Inom ett dygn efter det att Nato hade fattat de besluten fick Sverige som bekant frågan om vi var beredda att ställa upp med stridsflygplan, spaningsresurser eller helikopter. Omedelbart därefter, efter öppna och konstruktiva konsultationer med den parlamentariska oppositionen på det sätt som ska vara, lämnade vi beskedet att ja, vi är beredda att medverka med stridsflygplan och ja, vi är beredda att medverka med olika former av spaningsresurser. Det är det beslut som nu, efter utskottsbehandling, ligger på kammarens bord. Omedelbart efter det att riksdagen har fattat sitt beslut kommer regeringen i eftermiddag att fatta det formella insatsbeslut som krävs i det här sammanhanget. Det är viktigt att det finns ett brett samförstånd om vår insats - vad vi vill göra, vad vi kan göra och vad vi kommer att göra. Mandatets utformning är ju, och i detta ser jag ingenting som är särskilt anmärkningsvärt, resultatet av de diskussioner som har lett fram till detta samförstånd. Flyginsatser mot markmål är operativt mycket krävande. Det råder ingen tvekan om det. Jag säger detta också mot bakgrund av personliga erfarenheter efter att ha varit mycket nära inblandad både i flygoperationerna i Bosnien 1995 och i flygoperationerna i samband med Kosovokriget 1999. Riskerna är betydande för skador utöver vad som är nödvändigt och vad som är avsett. Men ibland är riskerna med att inte ingripa större än riskerna med att faktiskt ingripa. Därför stöder vi också denna del av resolutionen och denna del av de samlade militära operationerna, även om Sverige inte kommer att medverka i den delen av de militära operationerna. Det är viktigt att också det är sagt. Man har även diskuterat de andra delarna av det som vi försöker göra tillsammans med andra länder. Vi är del av en mycket bred internationell koalition i Libyen. Bodil Ceballos nämnde de humanitära insatserna. Låt mig säga att när vi kommit lite längre fram är jag alldeles övertygad om att vi alla kommer att se att de svenska humanitära insatserna kommer att vara större än de svenska militära insatserna, detta utan att på något sätt förringa betydelsen av det militära bidraget. Men våra möjligheter att ställa upp humanitärt, finansiellt och på annat sätt, är ännu större än våra möjligheter att ställa upp militärt, och det ska vi också göra fullt ut. Det är en självklarhet, och det tror jag också har ett mycket brett stöd i denna kammare. Det är viktigt att säga att de olika delarna av resolutionen bildar en helhet. Det är inte det ena eller det andra. Det är allting tillsammans för att försöka nå vissa politiska mål som har med Libyen att göra - skydda civila och bereda möjligheten för en bättre utveckling i framtiden - men som också ska ses i det bredare perspektivet som flera av ledamöterna, Urban Ahlin bland dem, under debatten har berört och som självfallet är väldigt viktigt för oss. I tisdags samlades ett fyrtiotal utrikesministrar i London i två olika konstellationer: vi som först var mer inblandade i de militära operationerna, och därefter den bredare grupp som är inblandad inte bara i de militära utan också i de humanitära och politiska ansträngningarna. Det fanns där den breda enigheten om att de militära operationerna är nödvändiga, men de militära operationerna är som vanligt i sådana här sammanhang inte tillräckliga. Det är helheten man måste utforma på ett viktigt och riktigt sätt. Vi var överens om att göra mer för den humanitära delen av dessa operationer. Därför söker vi på olika sätt att få in hjälpsändningar. Det är lättare i vissa delar av Libyen än i andra delar, men vår hjälp måste nå alla. Människor som drabbas ska inte drabbas ytterligare av att de råkar vara i ett område som behärskas av till exempel Gaddafiregimens kvarvarande styrkor. Vi måste nå också dem med vår hjälp för att visa att vårt stöd inte avser den ena eller den andra utan Libyen i dess helhet och dess folks möjligheter att forma en bättre framtid. Vi uttalade oss för en snar verifierad vapenvila. Det är inget egenvärde att vapnen får tala länge. Det är ett egenvärde att vi får en vapenvila, men inte en vapenvila som i politiskt propagandistiskt syfte utfärdas på en presskonferens och sedan inte motsvaras av verkligheten på marken. Det måste vara en verifierad vapenvila som en del av en politisk process, och den politiska processen måste vara bred och omfatta Libyen i dess helhet. Vi har lärt av tidigare misstag. Det vi diskuterade i London var en bred nationell dialog som kanske kan kulminera i en nationell konferens där man börjar diskutera en konstitution för detta land som totalt saknar konstitution, där man kan börja sätta upp institutioner som kan ge en bättre framtid, där man kan sätta upp de institutioner som då också har möjlighet att disponera de ekonomiska medel, mycket omfattande sådana, som vi nu har frusit genom FN-beslut och EU-beslut i olika delar av världen. De politiska kontakter som är en del av förberedelserna för denna nationella dialog pågår när vi talar i denna kammare och har ju som bekant redan avsatt en del resultat. Här spelar FN:s generalsekreterares särskilda sändebud och här spelar Arabförbundet en viktig roll. Vi måste också inse de krav som kan ställas på flyktingpolitiken. 380 000 människor har redan lämnat Libyen. Det finns risk för att det blir många fler. Födosituationen - jag tror att det var Urban Ahlin som nämnde det faktum att 75 procent av alla livsmedel i Libyen i normalläget är importerade. Nu sker ingen import alls. Vi kan alla lista ut vad det kommer att få för konsekvenser. Detta är en del av en bredare utveckling. Egypten och Tunisien går mot val detta år. Vi ska stödja dem. I Syrien väntar vi fortfarande på de reformer som är absolut nödvändiga i detta land som har haft ett totalitärt styre alltför länge. I Jemen blir situationen alltmer ohållbar. I andra länder är reformtrycket på goda grunder mycket starkt. Låt oss säga och låt oss vara klara över det, att länderna söder om Medelhavet är våra grannar. De är grannar till den union i vilken vi helt och fullt är en medlem. Lampedusa är lika mycket del av denna union som Ven är, Sicilien och Kreta lika mycket del av denna union som Gotland och Öland faktiskt är. Det handlar om solidaritet, europeisk, global och internationell, med militära, med humanitära och med politiska insatser. Det handlar om stolthet över de insatser som svenska medborgare i Natos, i EU:s eller i FN:s tjänst gör i olika delar av världen.

Anf. 11 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Det här uppdraget, precis som alla andra uppdrag där vi har sänt ut våra kvinnor och män som soldater, är inte riskfritt. Det ska vi aldrig tro. Jag vill återkomma till den delen. Vi har alltså ett FN-mandat i botten för den här insatsen. Det är det alltid nödvändigt att vi har, men det räcker inte. Vi måste veta att när FN säger att vi ska ställa upp ska vi göra det. Det förpliktar oss att göra det. Vi måste vara de som går i bräschen för att FN:s mandat ska gälla. Och vi ska bidra på det sätt som vi kan. Den här gången är insatsen Natoledd. Jag tror mig komma ihåg att vi var i Kongo. Jag var väldigt liten på den tiden. Som vi har hört från Allan Widman gick det väldigt fort när vi skulle till Kongo. Vi flög dit efter några dagar. Jag hade förmånen att bo i samma by som en av dem som ledde operationen i Kongo. Vi har många gånger efteråt pratat om det. Det kanske är därför jag tror att jag kommer ihåg när de flög i väg. Den här gången testar vi också våra plan. Tio dagar ska vi vara där nere. Tiden är den viktigaste faktorn. Det är nu det händer. Vi kan inte stå i beredskap och vänta och vänta, utan det här måste ske nu, innan de civila blir mer utsatta än de är i dag. Vi skickar alltså en styrka som tas från den stridsgrupp som står i beredskap. De andra länder som finns med i stridsgruppen och som fortfarande står i beredskap har fått meddelande om att vi gör så här, och de har sagt ja till det. Det betyder att den grupp som vi sänder ned är ett svenskt bidrag. Det här är vårt sätt, vår pusselbit att lägga till det stora spel som nu ska äga rum. Det handlar inte bara om de militära resurserna. Det är, som vi har hört tidigare också, de civila delarna som samtidigt måste stödjas. Vi fick lyssna till Anders Fogh Rasmussen i går och föra samtal med honom. Han sade då att Sveriges bidrag passar perfekt. Sveriges bidrag passar perfekt. Så är det. Jag instämmer också i det ÖB har sagt. Våra JAS-flygplan är bland det bästa vi kan sätta till från Europa. Trots det skickar vi ned människor av kött och blod. När vi tar de här besluten känner vi samtidigt en vånda. Vad är det som kan hända? Ni ska veta, ni som åker ned dit, att vi tänker på er. Vi är med er hela tiden. Vi följer er på alla de sätt som går, för vi är oroliga. Men vi är också stolta över att vi kan bidra på det här viset. Jag vet att många av dem som flyger nu har varit med på många internationella uppdrag. Man har tränat, man har försökt att göra sitt bästa och man har lyckats väldigt bra. Det är inga oerfarna personer, tvärtom. Det är de bäst tränade vi har just nu som ska åka ned. Vi från det sammansatta utskottet vill verkligen önska er alla lycka till. Kom ihåg, vi tänker på er och vi är stolta över er.

Anf. 12 Åsa Lindestam (S)
Fru talman! Vi har under flera månaders tid kunnat följa oroligheterna i Libyen. Vi har kunnat se hur Muammar Gaddafi steg för steg har trappat upp våldet mot sin egen befolkning. Den första tiden av protester i Libyen såg det ut som om Gaddafi skulle pressas bort från makten, ungefär som i Tunisien och i Egypten. Men så blev det inte. Ledaren mobiliserade i stället sina stödtrupper och militären. Han anammade en skoningslös och oförsonlig retorik mot sina motståndare och han manade sina anhängare att attackera dem med våld. När oppositionens illa beväpnade och dåligt utbildade frivilliga trängts tillbaka har ett skoningslöst våld och dödande skett i de libyska pansarvagnarnas spår. Gaddafi har fört sitt krig också med hjälp av betalda legoknektar från andra afrikanska länder. Det framstod med största tänkbara tydlighet att ett regelrätt blodbad stod för dörren när den libyska armén närmade sig oppositionens främsta fäste Benghazi i östra Libyen. Det var efter FN:s säkerhetsråds andra resolution, resolution 1973, som i huvudsak amerikanskt stridsflyg lyckades stoppa Gaddafi från att genomföra ett sådant blodbad mot befolkningen i Benghazi. De långa knivarnas natt uteblev. I stället tycks striderna därefter ha böljat fram och tillbaka. Givet det militära överläget som regimen har med bättre utbildade soldater och de importerade legoknektarna finns risken för att ett längre utdraget dödande kommer att pågå om inte Gaddafis framfart stoppas. Från Folkpartiets sida, fru talman, välkomnar vi FN:s resolution 1973. Den innehåller i huvudsak tre delar: ett skärpt vapenembargo, en flygförbudszon och skydd för civila. Vi välkomnar givetvis likaså att Sverige förhoppningsvis, efter ett riksdagsbeslut efter denna debatt, deltar i denna insats med militära komponenter bestående av upp till åtta JAS 39 Gripen-plan, ett Herkulesplan samt spanings- och stödresurser för att verkställa denna FN:s säkerhetsråds resolution. Det är viktigt för Sverige att ställa upp. Vi har gjort det tidigare. Vi är det enda landet i Europeiska unionen, om jag inte minns fel, som har ställt upp på alla missioner som EU har, säkerhetsmissioner, polismissioner och så vidare, runt om i världen. Det är ett tjugotal. Vi har en lång tradition av att ställa upp för människor som är förtryckta och som har det svårt runt om i världen på olika sätt, och det ska vi givetvis fortsätta med. Det är mycket välkommet att det finns en så pass bred enighet i riksdagen om detta. Fru talman! I det längre perspektivet kommer också FN:s agerande att få konsekvenser för utvecklingen inom den internationella rätten. Det här är väldigt väsentligt, som flera talare har tagit upp tidigare. Nu används för första gången normsystemet skyldigheten att skydda - responsibility to protect, eller R2P - för att skydda civila i Libyen. Vi kan bara gissa hur många liv som hade kunnat räddas i Rwanda, Darfur och på andra håll i världen om detta varit i kraft för två eller tre decennier sedan. Detta är ytterligare ett steg mot en världsordning där det internationella samfundet kan auktorisera interventioner för att skydda civila mot storskaligt dödande från en övermäktig statsmakt. Det borgar för en ordning där diktatorer inte lika lätt som tidigare kan hänvisa till "inre angelägenheter", som det så fint heter, eller gömma sig bakom folkrätten. Fru talman! Jag vill samtidigt betona, i likhet med min partikollega Allan Widman här tidigare, att det hade varit välkommet om det funnits ett brett stöd i riksdagen för att Sverige också ska kunna bidra till att slå ut militära mål på marken i Libyen för att kunna skydda civila. Jag noterar att partier som höll en väldigt hög profil för några veckor sedan inte håller en riktigt lika hög profil i den frågan just nu. Samtidigt är det viktigt att vi har respekt för att den positionsförflyttning som nu har ägt rum, från att tidigare ha krävt att USA ska lämna alla militärbaser i hela världen till att acceptera att amerikanskt stridsflyg tar kontroll över nordafrikanskt luftrum, är ett ganska långt steg. Vi välkomnar den processen inom oppositionspartierna. Men skyddet av de civila i Libyen innebär i praktiken att Muammar Gaddafi måste bort från makten i landet. Det står inte skrivet uttryckligen i de centrala dokumenten, men en logisk tolkning av situationen i Libyen nu ger vid handen att FN:s resolution inte kommer att kunna verkställas utan att den libyske diktatorn avgår eller på annat sätt försvinner från makten. Och ju längre Gaddafi sitter kvar vid makten, desto längre riskerar den internationella militära insatsen i Libyen att tvingas pågå. Om alla andra länder skulle resonera så att stridsflyg endast ska få patrullera luftrum men inte kunna slå ut militära installationer, pansarvagnar, raketramper och annat, ja, då skulle det inte vara möjligt att verkställa FN:s resolution 1973. Den som vill se ett snabbt slut på våldet i Libyen och en förhållandevis kort internationell mission bör således verka för ett mandat i FN:s säkerhetsråd och att detta mandat som nu har getts ska kunna genomföras fullt ut med hjälp av de verktyg vi förfogar över militärt. Fru talman! I ljuset av den arabiska våren finns det några andra iakttagelser att notera och viktiga punkter att lyfta fram. I ljuset av revolterna i arabstaterna måste vi i Sverige också analysera och diskutera vår egen och Europeiska unionens relationer och förhållningssätt till vårt södra och sydöstra närområde. Efter den 11 september läste en rad regimer i arabvärlden av förändringarna i framför allt den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa regimer levde redan då på övertid, men genom att samarbeta med länder i väst om att bekämpa terrorismen, om att acceptera Israels existens i retorik och praktik och i Libyens fall även om att avveckla massförstörelsevapen släpptes de in i stugvärmen igen. Vi fick då bekanta oss med begreppet moderate Arab states. Detta har i grund och botten fått till följd att Europeiska unionen, grovt sett, har varit intresserad av två saker vad gäller Libyen: Vi vill ha olja därifrån, men vi vill inte ha flyktingar därifrån. När oroligheterna börjar riskerar situationen att utvecklas så att det blir precis tvärtom, att det kommer många flyktingar men ingen olja. Många sydeuropeiska länder har resonerat på ungefär detta sätt. Men dessa stater som har samarbetat med västvärlden mot terrorismen har inte på motsvarande sätt försökt stärka värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter i sina egna samhällen. De här staterna, så kallade moderate Arab states, som vi nu diskuterar och där det har rasat våldsamma protester i flera månaders tid har i retorik och i praktik accepterat Israels existens, men de har inte gjort någonting för att bekämpa antisemitismen i sina egna länder. De har kunnat sluta olika typer av handelsavtal, associationsavtal och associeringsavtal med Europeiska unionen om investeringar och varuutbyte men inte på samma sätt varit intresserade av att ha ett utbyte kring pluralism och humanism och att investera i sin egen befolknings skaparkraft, energi och framtidstro. Dessa länder har också på olika sätt, i kraft av att ha varit sunniarabiska stater, varit oroade över utvecklingen i Iran men sällan höjt rösten, om vi ska vara uppriktiga. Europeiska unionen, fru talman, har fokuserat på att upprätta goda förbindelser med dessa regimer, men vi har bara talat med eliterna, i stort sett. Själva subjektet i sammanhanget, miljoner vanliga människor i Libyen, Egypten, Tunisien och så vidare, har inte varit i fokus för Europeiska unionens relationer med dessa länder. Men nu sveps de här eliterna bort från makten - först Ben Ali, sedan Mubarak och sedan kanske Gaddafi. Vi vet inte vad som händer med Saleh i Jemen och de andra ledarna i regionen. Ingen av dessa stater som efter elfte september släpptes in i den här typen av relationer med västvärlden har varit demokratier. Vi har genom dessa förbindelser delvis bidragit till att de här regimerna har överlevt 2000-talets första decennium. Men de lever i dag på övertid. Deras invånare vänder dem ryggen, och det är dags att vi slutar att hålla dessa regimer om ryggen. Fru talman! Vi måste därför formulera en ny diplomati och nya relationer med vårt södra grannskap som syftar till att skapa kontaktytor och kanaler rätt in i civilsamhället. Eliternas tid är förbi. Den arabiska våren har visat att västvärlden har underskattat vikten av krav på demokrati och mänskliga rättigheter i våra relationer med staterna i den här regionen. Men det kommer, fru talman, också en morgondag. Vi måste ha beredskap för att hjälpa till på många olika sätt, inte bara militärt. I närtid handlar det nu om en militär insats, en intervention, för att skydda civila i Libyen, men på längre sikt handlar det givetvis om andra faktorer, mer civila faktorer, demokratibyggande, påtryckningar i relationer med olika typer av politiska och andra ledarskap i regionen, satsningar på utbildning och mycket annat. Vi var inte likgiltiga inför utvecklingen i Östeuropa efter murens fall. För oss kvittar det inte om det blir demokrati som det blev i Tjeckien eller diktatur som det blev i Vitryssland. Tvärtom anser vi att det under en transformationsprocess är viktigt att också ge stöd till dem som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Samma sak gäller givetvis också i arabvärlden. Vi kan inte vara likgiltiga för utvecklingen i dessa stater, om till exempel Egypten skulle riskera att bli en teokrati inspirerad av Iran. Nu tror inte jag att det kommer att bli så, men vi kan inte vara likgiltiga inför en sådan utveckling i så fall. Det är nödvändigt att vi identifierar aktörer i dessa länder som vill se demokrati, som värnar minoriteters skydd, som vill se marknadsekonomi och lika rättigheter för kvinnor och män och att vi sedan försöker stödja dem på bästa möjliga sätt. Jag har noterat att det finns debattörer i Sverige som tycks anse att det kvittar om det är Muslimska brödraskapet eller sekulära demokrater som i framtiden kommer att styra i Egypten. Det tycker inte jag att det gör. Likaså finns det de som hävdar att omvärlden inte ska ha några speciella synpunkter på Hamas eftersom de vann de palestinska valen. Jag delar inte den uppfattningen heller. Tvärtom måste vi vara tydliga med att vi stöder demokrater - annars blir det ingen demokrati. Religiösa fundamentalister bygger inte demokrati - de bygger teokrati. Militanta våldsgrupper skapar inte rättvisa - de skjuter raketer. Det är viktigt att vi inför den morgondag som kommer klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste mycket tydligt stå upp, vilket vi också gör nu, för den legitima rätten för människor i Libyen och de andra staterna att göra motstånd mot korrupta regimer som styr över dem genom diktatoriskt våld. Vi måste vara mycket tydliga i vårt moraliska politiska ställningstagande till stöd för dessa människor som kämpar mot korrupta regimer. Inför morgondagen, när dessa stater får nya ledningar och ska byggas upp igen efter det som tidigare ledare under årtionden har förstört, måste vi vara lika tydliga med att vi står på den sida som de sekulära demokraterna står på och inte är likgiltiga inför hur utvecklingen blir. Vi måste därför, fru talman, genom vår biståndspolitik, vår diplomati, vår utrikespolitik och så vidare hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Vi har ett moraliskt ansvar för att ställa upp för människor, och det beslut som vi fattar efter denna debatt i Sveriges riksdag kommer att stärka Sverige på det sättet. Vi är inte födda i det här landet för att vi är extra starka, smarta eller snygga. Vi är födda i det här landet för att vi är lyckligt lottade att vara födda i ett land av frihet och demokrati. Men även här fanns det människor som fick plikta med sina liv för hundra och tvåhundra år sedan. Nu har vi på samma sätt en skyldighet att ställa upp för de civila i Libyen genom att inom ramen för denna insats auktoriserad av Förenta nationerna bidra till att skydda civila i Libyen. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande UFöU3. I detta anförande instämde Allan Widman (FP).

Anf. 12 Fredrik Malm (Fp)
Fru talman! Vi har under flera månaders tid kunnat följa oroligheterna i Libyen. Vi har kunnat se hur Muammar Gaddafi steg för steg har trappat upp våldet mot sin egen befolkning. Den första tiden av protester i Libyen såg det ut som om Gaddafi skulle pressas bort från makten, ungefär som i Tunisien och i Egypten. Men så blev det inte. Ledaren mobiliserade i stället sina stödtrupper och militären. Han anammade en skoningslös och oförsonlig retorik mot sina motståndare och han manade sina anhängare att attackera dem med våld. När oppositionens illa beväpnade och dåligt utbildade frivilliga trängts tillbaka har ett skoningslöst våld och dödande skett i de libyska pansarvagnarnas spår. Gaddafi har fört sitt krig också med hjälp av betalda legoknektar från andra afrikanska länder. Det framstod med största tänkbara tydlighet att ett regelrätt blodbad stod för dörren när den libyska armén närmade sig oppositionens främsta fäste Benghazi i östra Libyen. Det var efter FN:s säkerhetsråds andra resolution, resolution 1973, som i huvudsak amerikanskt stridsflyg lyckades stoppa Gaddafi från att genomföra ett sådant blodbad mot befolkningen i Benghazi. De långa knivarnas natt uteblev. I stället tycks striderna därefter ha böljat fram och tillbaka. Givet det militära överläget som regimen har med bättre utbildade soldater och de importerade legoknektarna finns risken för att ett längre utdraget dödande kommer att pågå om inte Gaddafis framfart stoppas. Från Folkpartiets sida, fru talman, välkomnar vi FN:s resolution 1973. Den innehåller i huvudsak tre delar: ett skärpt vapenembargo, en flygförbudszon och skydd för civila. Vi välkomnar givetvis likaså att Sverige förhoppningsvis, efter ett riksdagsbeslut efter denna debatt, deltar i denna insats med militära komponenter bestående av upp till åtta JAS 39 Gripen-plan, ett Herkulesplan samt spanings- och stödresurser för att verkställa denna FN:s säkerhetsråds resolution. Det är viktigt för Sverige att ställa upp. Vi har gjort det tidigare. Vi är det enda landet i Europeiska unionen, om jag inte minns fel, som har ställt upp på alla missioner som EU har, säkerhetsmissioner, polismissioner och så vidare, runt om i världen. Det är ett tjugotal. Vi har en lång tradition av att ställa upp för människor som är förtryckta och som har det svårt runt om i världen på olika sätt, och det ska vi givetvis fortsätta med. Det är mycket välkommet att det finns en så pass bred enighet i riksdagen om detta. Fru talman! I det längre perspektivet kommer också FN:s agerande att få konsekvenser för utvecklingen inom den internationella rätten. Det här är väldigt väsentligt, som flera talare har tagit upp tidigare. Nu används för första gången normsystemet skyldigheten att skydda - responsibility to protect, eller R2P - för att skydda civila i Libyen. Vi kan bara gissa hur många liv som hade kunnat räddas i Rwanda, Darfur och på andra håll i världen om detta varit i kraft för två eller tre decennier sedan. Detta är ytterligare ett steg mot en världsordning där det internationella samfundet kan auktorisera interventioner för att skydda civila mot storskaligt dödande från en övermäktig statsmakt. Det borgar för en ordning där diktatorer inte lika lätt som tidigare kan hänvisa till "inre angelägenheter", som det så fint heter, eller gömma sig bakom folkrätten. Fru talman! Jag vill samtidigt betona, i likhet med min partikollega Allan Widman här tidigare, att det hade varit välkommet om det funnits ett brett stöd i riksdagen för att Sverige också ska kunna bidra till att slå ut militära mål på marken i Libyen för att kunna skydda civila. Jag noterar att partier som höll en väldigt hög profil för några veckor sedan inte håller en riktigt lika hög profil i den frågan just nu. Samtidigt är det viktigt att vi har respekt för att den positionsförflyttning som nu har ägt rum, från att tidigare ha krävt att USA ska lämna alla militärbaser i hela världen till att acceptera att amerikanskt stridsflyg tar kontroll över nordafrikanskt luftrum, är ett ganska långt steg. Vi välkomnar den processen inom oppositionspartierna. Men skyddet av de civila i Libyen innebär i praktiken att Muammar Gaddafi måste bort från makten i landet. Det står inte skrivet uttryckligen i de centrala dokumenten, men en logisk tolkning av situationen i Libyen nu ger vid handen att FN:s resolution inte kommer att kunna verkställas utan att den libyske diktatorn avgår eller på annat sätt försvinner från makten. Och ju längre Gaddafi sitter kvar vid makten, desto längre riskerar den internationella militära insatsen i Libyen att tvingas pågå. Om alla andra länder skulle resonera så att stridsflyg endast ska få patrullera luftrum men inte kunna slå ut militära installationer, pansarvagnar, raketramper och annat, ja, då skulle det inte vara möjligt att verkställa FN:s resolution 1973. Den som vill se ett snabbt slut på våldet i Libyen och en förhållandevis kort internationell mission bör således verka för ett mandat i FN:s säkerhetsråd och att detta mandat som nu har getts ska kunna genomföras fullt ut med hjälp av de verktyg vi förfogar över militärt. Fru talman! I ljuset av den arabiska våren finns det några andra iakttagelser att notera och viktiga punkter att lyfta fram. I ljuset av revolterna i arabstaterna måste vi i Sverige också analysera och diskutera vår egen och Europeiska unionens relationer och förhållningssätt till vårt södra och sydöstra närområde. Efter den 11 september läste en rad regimer i arabvärlden av förändringarna i framför allt den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa regimer levde redan då på övertid, men genom att samarbeta med länder i väst om att bekämpa terrorismen, om att acceptera Israels existens i retorik och praktik och i Libyens fall även om att avveckla massförstörelsevapen släpptes de in i stugvärmen igen. Vi fick då bekanta oss med begreppet moderate Arab states. Detta har i grund och botten fått till följd att Europeiska unionen, grovt sett, har varit intresserad av två saker vad gäller Libyen: Vi vill ha olja därifrån, men vi vill inte ha flyktingar därifrån. När oroligheterna börjar riskerar situationen att utvecklas så att det blir precis tvärtom, att det kommer många flyktingar men ingen olja. Många sydeuropeiska länder har resonerat på ungefär detta sätt. Men dessa stater som har samarbetat med västvärlden mot terrorismen har inte på motsvarande sätt försökt stärka värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter i sina egna samhällen. De här staterna, så kallade moderate Arab states, som vi nu diskuterar och där det har rasat våldsamma protester i flera månaders tid har i retorik och i praktik accepterat Israels existens, men de har inte gjort någonting för att bekämpa antisemitismen i sina egna länder. De har kunnat sluta olika typer av handelsavtal, associationsavtal och associeringsavtal med Europeiska unionen om investeringar och varuutbyte men inte på samma sätt varit intresserade av att ha ett utbyte kring pluralism och humanism och att investera i sin egen befolknings skaparkraft, energi och framtidstro. Dessa länder har också på olika sätt, i kraft av att ha varit sunniarabiska stater, varit oroade över utvecklingen i Iran men sällan höjt rösten, om vi ska vara uppriktiga. Europeiska unionen, fru talman, har fokuserat på att upprätta goda förbindelser med dessa regimer, men vi har bara talat med eliterna, i stort sett. Själva subjektet i sammanhanget, miljoner vanliga människor i Libyen, Egypten, Tunisien och så vidare, har inte varit i fokus för Europeiska unionens relationer med dessa länder. Men nu sveps de här eliterna bort från makten - först Ben Ali, sedan Mubarak och sedan kanske Gaddafi. Vi vet inte vad som händer med Saleh i Jemen och de andra ledarna i regionen. Ingen av dessa stater som efter elfte september släpptes in i den här typen av relationer med västvärlden har varit demokratier. Vi har genom dessa förbindelser delvis bidragit till att de här regimerna har överlevt 2000-talets första decennium. Men de lever i dag på övertid. Deras invånare vänder dem ryggen, och det är dags att vi slutar att hålla dessa regimer om ryggen. Fru talman! Vi måste därför formulera en ny diplomati och nya relationer med vårt södra grannskap som syftar till att skapa kontaktytor och kanaler rätt in i civilsamhället. Eliternas tid är förbi. Den arabiska våren har visat att västvärlden har underskattat vikten av krav på demokrati och mänskliga rättigheter i våra relationer med staterna i den här regionen. Men det kommer, fru talman, också en morgondag. Vi måste ha beredskap för att hjälpa till på många olika sätt, inte bara militärt. I närtid handlar det nu om en militär insats, en intervention, för att skydda civila i Libyen, men på längre sikt handlar det givetvis om andra faktorer, mer civila faktorer, demokratibyggande, påtryckningar i relationer med olika typer av politiska och andra ledarskap i regionen, satsningar på utbildning och mycket annat. Vi var inte likgiltiga inför utvecklingen i Östeuropa efter murens fall. För oss kvittar det inte om det blir demokrati som det blev i Tjeckien eller diktatur som det blev i Vitryssland. Tvärtom anser vi att det under en transformationsprocess är viktigt att också ge stöd till dem som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Samma sak gäller givetvis också i arabvärlden. Vi kan inte vara likgiltiga för utvecklingen i dessa stater, om till exempel Egypten skulle riskera att bli en teokrati inspirerad av Iran. Nu tror inte jag att det kommer att bli så, men vi kan inte vara likgiltiga inför en sådan utveckling i så fall. Det är nödvändigt att vi identifierar aktörer i dessa länder som vill se demokrati, som värnar minoriteters skydd, som vill se marknadsekonomi och lika rättigheter för kvinnor och män och att vi sedan försöker stödja dem på bästa möjliga sätt. Jag har noterat att det finns debattörer i Sverige som tycks anse att det kvittar om det är Muslimska brödraskapet eller sekulära demokrater som i framtiden kommer att styra i Egypten. Det tycker inte jag att det gör. Likaså finns det de som hävdar att omvärlden inte ska ha några speciella synpunkter på Hamas eftersom de vann de palestinska valen. Jag delar inte den uppfattningen heller. Tvärtom måste vi vara tydliga med att vi stöder demokrater - annars blir det ingen demokrati. Religiösa fundamentalister bygger inte demokrati - de bygger teokrati. Militanta våldsgrupper skapar inte rättvisa - de skjuter raketer. Det är viktigt att vi inför den morgondag som kommer klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste mycket tydligt stå upp, vilket vi också gör nu, för den legitima rätten för människor i Libyen och de andra staterna att göra motstånd mot korrupta regimer som styr över dem genom diktatoriskt våld. Vi måste vara mycket tydliga i vårt moraliska politiska ställningstagande till stöd för dessa människor som kämpar mot korrupta regimer. Inför morgondagen, när dessa stater får nya ledningar och ska byggas upp igen efter det som tidigare ledare under årtionden har förstört, måste vi vara lika tydliga med att vi står på den sida som de sekulära demokraterna står på och inte är likgiltiga inför hur utvecklingen blir. Vi måste därför, fru talman, genom vår biståndspolitik, vår diplomati, vår utrikespolitik och så vidare hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Vi har ett moraliskt ansvar för att ställa upp för människor, och det beslut som vi fattar efter denna debatt i Sveriges riksdag kommer att stärka Sverige på det sättet. Vi är inte födda i det här landet för att vi är extra starka, smarta eller snygga. Vi är födda i det här landet för att vi är lyckligt lottade att vara födda i ett land av frihet och demokrati. Men även här fanns det människor som fick plikta med sina liv för hundra och tvåhundra år sedan. Nu har vi på samma sätt en skyldighet att ställa upp för de civila i Libyen genom att inom ramen för denna insats auktoriserad av Förenta nationerna bidra till att skydda civila i Libyen. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande UFöU3. I detta anförande instämde Allan Widman (FP).

Anf. 13 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Den mycket allvarliga fråga som vi behandlar här i dag är den fruktansvärda situationen i Libyen. Efter växande demonstrationer valde Muammar Gaddafi att med tunga vapen urskillningslöst attackera demonstranter och annan civilbefolkning. Hur många som har dödats eller skadats, som har torterats eller som lider svårt med pågående strider och med brist på mat, vatten och medicin - till exempel i Misrata just nu - det vet vi inte. Det handlar om många tusentals och tiotusentals människor. Ännu många fler har flytt eller vill fly från striderna. Sverige har drivit på för att FN skulle ingripa och stoppa dödandet, och det är ett genombrott att världssamfundet kunde samla sig till den här resolutionen. Det är också naturligt att Sverige nu bidrar i fredsinsatsen genom att skicka åtta stridsflygplan som under Natos ledning ska fullfölja FN:s beslut, och det är bra att en mycket bred majoritet i riksdagen står bakom detta. Med tanke på Sveriges goda tradition att delta i FN:s fredsinsatser och med tanke på hur starkt vi har drivit på för ett FN-mandat är detta ett logiskt beslut. Det underlättas ytterligare av det faktum att Sverige just nu svarar för en av EU:s stridsgrupper där stridsflygplanen ingår. Centerpartiet står, som Kerstin Lundgren framhöll, helt bakom dagens riksdagsbeslut. Det är dock ingen hemlighet att vi gärna hade sett att stridsflygplanens mandat inte hade inskränkts på det sätt som nu sker. Jag skulle vilja problematisera något kring detta, med tanke på hur situationen är och kan utvecklas. Först och främst: Sveriges bidrag sker inom ramen för FN:s beslut och nu under Natos ledning. Nato välkomnar Sveriges bidrag. Vid fredsinsatser villkorar länder ibland sina insatser. Det kan vara nödvändigt, men det är naturligtvis så att det inte underlättar för den gemensamma insatsledningen när deltagande länder sätter upp begränsningar av olika slag. Den svenska begränsningen är nu att våra flygplan får användas endast för att skydda civilbefolkningen genom att flygförbudet upprätthålls. Om ett Gripenplan exempelvis upptäcker Gaddafis stridsvagnar alldeles utanför till exempel Benghazi i färd med att påbörja beskjutning och attacker mot staden och civilbefolkningen, då får inte Gripen ingripa för att avvärja detta. I stället ska hotet mot civilbefolkningen rapporteras, och andra länders stridsflygplan får snabbt tillkallas för att förhindra attacken mot civilbefolkningen. Det känns ändå lite konstigt. Sverige accepterar FN:s resolution, vi deltar med stridsflyg i Natos insats, och vi accepterar att stridsvagnar i attack mot städer bekämpas för att civilbefolkningen ska skyddas. Men andra stridsflygplan än de svenska ska utföra det skyddet. Det hotande blodbadet i Benghazi avvärjdes genom att flygplan slog ut attackerande stridsvagnar. Samtidigt förs det fram att det är ett trubbigt instrument att med flygplan angripa markmål, vilket inte bör ske. Ett motiv som framförts i debatten för denna begränsning är att "drogade barnsoldater" skulle kunna skadas. Det argumentet känns tunt, eftersom det dels måste ifrågasättas om stridsvagnarna bemannas av sådana, om de nu finns, dels eftersom vi ändå accepterar att civilbefolkningen ska skyddas genom att stridsvagnarna stoppas. Logiken i att begränsa våra stridsflygplans uppdrag på det sätt som sker men samtidigt acceptera att andra plan i stället utför uppdragen känns inte helt övertygande. Centerpartiet står bakom dagens riksdagsbeslut och välkomnar det. Det innebär att vi accepterar den begränsning som jag har problematiserat här, eftersom det enligt vår uppfattning krävs en bred majoritet i riksdagen för att ta sådana här svåra och viktiga beslut. Jag välkomnar också den rörelse hos oppositionen som gör att man kan stå bakom detta viktiga beslut. Som utrikesministern framhöll är detta svårt och komplicerat. Vi får nu se hur situationen utvecklas i Libyen. Skulle verkligheten kräva anpassningar av dagens riksdagsbeslut är vi självfallet beredda att vara med i en dialog kring detta. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till det sammansatta utskottets förslag.

Anf. 14 Carl B Hamilton (Fp)
Fru talman! Mitt inlägg är lite på samma tema som Staffan Danielssons, med en del problematiserande reflexioner inför det beslut som vi står inför och fortsättningen på det beslutet. Hyllningstalen klingar bort. Vad finns sedan? Detta riksdagsbeslut gäller i tre månader. Det innebär att vi kanske redan om två eller två och en halv månader står inför en ny beslutssituation och ett nytt riksdagsbeslut. Självfallet kommer innehållet i det riksdagsbeslutet i så fall att påverkas av utvecklingen på marken i Libyen och om det outtalade antagande som jag tycker har legat i många av anförandena, nämligen att Gaddafi kommer att vara borta inom två tre månader, faktiskt inte uppfylls. Då uppstår den situation som Staffan Danielsson antydde, att den princip om skyldighet att skydda som kom fram som en utveckling av de fruktansvärda erfarenheterna i Rwanda och andra ställen där massakrer har utförts och där världssamfundet inte var förmöget att ingripa ställs på sin spets igen: Hur ska detta undvikas? Då kan inte skyldigheten att skydda, the responsibility to protect, upphöra att gälla bara därför att åtgärderna inte kan utföras med flyg. Det är ju inte verktyget som är det centrala, utan det är faktiskt att lösa uppgiften att skydda. Därför ställs vi och världssamfundet - om Gaddafi sitter kvar, till exempel i den västra delen av Libyen - inför fortsatta insatser, och humanitära katastrofer fortsätter att hota. Detta är en viktig fråga att diskutera inför den fortsatta insatsen och inför ett eventuellt nytt beslut. Varför får skyldigheten att skydda utföras bara med flyg, bara genom en flygförbudszon? Det är inte logiskt, och i slutändan är det kanske också kontraproduktivt. Så till den andra reflexion som jag vill göra. Vi har utgått från att vi alla är samlade i koalition bakom FN. Urban Ahlin var lite grann inne på att vi inte vet hur stabil koalitionen är. Ryssland och Kina nämnde Urban Ahlin lade ned sina röster. Men det gjorde också Tyskland. Danmark och Norge, som visserligen inte sitter i säkerhetsrådet, har fattat ett annat beslut än Sverige. De har inte inskränkning till flygförbudszon utan kan även angripa markmål. I gruppen av europeiska länder finns alltså en ganska stor oenighet. Vi vet inte inför utvecklingen på marken hur det kommer att påverka beslutsamheten i fortsättningen. Herr talman! Vid nästa riksdagsbeslut måste vi därför vara öppna för att beslutet kan få en delvis annorlunda utformning, beroende på utvecklingen på marken och på utvecklingen i den europeiska koalitionen. Beslutet bör då också, enligt min mening, innehålla mer om de humanitära insatser som vi alla förefaller vara eniga om behövs. I detta anförande instämde Tina Acketoft, Anita Brodén, Ismail Kamil, Anna SteeleKarlström och Allan Widman (alla FP).

Beslut, Genomförd

Beslut: 2011-04-01
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:111 och avslår motion 2010/11:U7.
    • Reservation 1 (SD)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (SD)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S850027
    M900017
    MP130111
    FP16008
    C130010
    SD01802
    KD14005
    V9046
    Totalt24018586
    Ledamöternas röster