Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Straffet för mord m.m.

Betänkande 2008/09:JuU17

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
14 maj 2009

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Straffet för mord m.m.(pdf, 1 MB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2008/09:17 Straffet för mord m.m.

Beslut

Straffskalan för mord skärps (JuU17)

Straffet för mord ska höjas. Det längsta tidsbestämda straffet blir 18 år. Minimistraffet på 10 år blir kvar och livstidstraffet ska fortsättningsvis kunna dömas ut i allvarliga fall. Syftet med lagskärpningen är att få en mer nyanserad straffmätning. En maximumgräns på 18 år införs också för andra allvarliga brott som kan ge tidsbestämt straff eller livstid, till exempel människorov, grov mordbrand, grovt sabotage, grovt spioneri, folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott. Tidsbestämda fängelsestraff på upp till 18 år ska dessutom kunna dömas ut vid upprepad brottslighet eller återfall i särskilt allvarlig brottslighet. Vidare ska den som har begått ett mord eller något annat av de nämnda brotten före 21 års ålder få dömas till fängelse i upp till 14 år. I dag är tidsgränsen 10 år. Riksdagen sa ja till regeringens förslag. Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2009.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 10
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-04-02
Justering: 2009-04-28
Trycklov till Gotab och webb: 2009-04-29
Trycklov: 2009-04-29
Reservationer: 4
Betänkande 2008/09:JuU17

Alla beredningar i utskottet

2009-04-02

Straffskalan för mord skärps (JuU17)

Straffet för mord ska höjas. Det längsta tidsbestämda straffet blir 18 år. Minimistraffet på 10 år blir kvar och livstidstraffet ska fortsättningsvis kunna dömas ut i allvarliga fall. Syftet med lagskärpningen är att få en mer nyanserad straffmätning. En maximumgräns på 18 år införs också för andra allvarliga brott som kan ge tidsbestämt straff eller livstid, till exempel människorov, grov mordbrand, grovt sabotage, grovt spioneri, folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott. Tidsbestämda fängelsestraff på upp till 18 år ska dessutom kunna dömas ut vid upprepad brottslighet eller återfall i särskilt allvarlig brottslighet. Vidare ska den som har begått ett mord eller något annat av de nämnda brotten före 21 års ålder få dömas till fängelse i upp till 14 år. I dag är tidsgränsen10 år. Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 juli 2009. Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2009-05-13
Stillbild från Debatt om förslag 2008/09:JuU17, Straffet för mord m.m.

Debatt om förslag 2008/09:JuU17

Webb-tv: Straffet för mord m.m.

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Karl Gustav Abramsson (S)
Anf. 123 Karl Gustav Abramsson (S)
Fru talman! Den fråga som hanteras i detta betänkande och som behandlas i propositionen är inte speciellt ny. Den utreddes redan i början av 2000-talet. Redan då övervägdes att införa bestämmelser om tidsbestämda straff för mord. Då diskuterade man intervallet 10-16 år eller livstid. Den socialdemokratiska regeringen följde den här frågan. I slutet av 2005 uppdrog den dåvarande regeringen åt riksåklagaren att göra en kartläggning av hur domstolarna mätte ut straff för mord med flera grövre brott. Tanken var att underlaget skulle användas för att man så småningom skulle kunna gå vidare i en parlamentarisk utredning om de här frågorna. Den utredningen hade regeringen planerat att starta under den här mandatperioden, men alla vet att det inte riktigt blev på det sättet. Den borgerliga regeringen har inte tappat bort de här idéerna och de här tankarna, utan man har fortsatt det här arbetet. Vi tycker - det måste vi säga - att det är bra att man tog vid på något sätt. Men det finns ändå en del invändningar att göra mot det sätt på vilket regeringen har hanterat frågan. Vår avsikt var att man skulle göra detta brett och öppet i en större parlamentarisk utredning. Men den borgerliga regeringen valde att tillsätta en ensam utredare för att se över det här. Det tycker vi är lite konstigt. Detta är nämligen ett frågeområde som vi tycker att det är väldigt angeläget att man hanterar brett parlamentariskt. Och det är angeläget att det förbereds på ett helt annat sätt än vad regeringen har gjort. Där är vi väldigt kritiska. Dessutom ska man betänka att mycket av den EU-lagstiftning som vi blir tillhållna att rätta oss efter också berör de här områdena. Därför borde vi ha kunnat se över det i ett större sammanhang. Vår kritik mot det här förslaget gäller att man inte gjorde detta i en bred parlamentarisk ordning. Men det handlar också om att man inte bara skulle titta på straffet för mord och en del andra grövre brott utan att man skulle ta till sig och se över hela det här området och se över straffskalorna. Det vill vi ha sagt. Det finns en annan fråga som har varit föremål för diskussioner som jag möjligen kan tänka mig att vi inte är speciellt oeniga om. Men vi vill ändå understryka att vi har en väldigt klar uppfattning där. Det gäller preskriptionstiderna för allvarliga brott. Även om man klarar upp väldigt många våldsbrott och mord är det ett antal som inte klaras upp. Och när preskriptionstiden har gått ut efter 25 år kan man alltså inte göra någonting åt det, även om man tror sig veta att man skulle ha kunnat göra någonting om inte preskription hade inträtt. Det här gör saken ännu mer tydlig, att man skulle behöva se över detta. Med den nya teknik som vi kan använda oss av, framför allt när det gäller dna-analyser och de register som vi lagligen kan upprätta, kan man efter mycket lång tid träffa rätt. Då tycker vi att man skulle slopa preskriptionstiden för mord, dråp, folkrättsbrott och en del ytterligare brott. Vad hade varit lämpligare att göra i det här sammanhanget än att ta med just preskriptionstidsfrågan? Det kan inte vara särskilt svårt att presentera en analys och ett förslag i det ämnet. Vi vet att det finns något brott här som vi alla verkligen borde vara angelägna om att vi får uppklarat. Där skulle det passa väldigt bra att regeringen kom med ett förslag om slopad preskriptionstid. Jag vet att regeringen hade ställt ut ett löfte om att vi skulle få ett sådant förslag redan 2007, om jag inte minns fel. Det finns inte än. Det borde komma väldigt snart, av många anledningar. Det handlar inte minst om dem som är drabbade eller anhöriga till dem som har blivit tagna av daga. I övrigt kan vi väl säga - det har vi redan sagt i vår motion - att det är ett steg på vägen, ett steg i rätt riktning. Men vi hade velat se ett mer komplett förslag. Därför har vi förordat i vår reservation att man borde göra en översyn av hela det här området. Med det, fru talman, ska jag avsluta mitt anförande och yrka bifall till vår reservation 4 i betänkandet.
Mehmet Kaplan (Mp)
Anf. 124 Mehmet Kaplan (Mp)
Fru talman! Brott och straff är en svår fråga, men vissa principer borde man kunna hålla sig till, som att det ur en mänsklig synvinkel borde vara oacceptabelt att dela ut straff som inte är tidsbestämda. Det är Miljöpartiets bestämda uppfattning. Jag vill yrka bifall till reservation nr 1, som vi har tillsammans med Vänsterpartiet, och vill här lyfta fram ett antal principiella ställningstaganden. Att ta ifrån fångar som har begått ett av de grövsta brotten, nämligen att ta en annan människas liv, just möjligheten att räkna dagar, som brukar vara en av de principer som hanteras i en rättsstat som vill prata om alla människors lika värde, tycker vi är en yttre markering för hur vi väljer att hantera medborgare. Det kan knappast gynna samhällsklimatet att man tar ifrån fångar incitamenten att tänka över hur man bryter med sin tidigare livsstil och sitt livsval. Det är orimligt att fullt ut döma till livstid i ordets egentliga betydelse. Det skulle ge strafftider på 50, 60, 70 år när det handlar om unga människor. Det skulle bli brutalare fängelser och ett ännu brutalare samhälle. Det är väl därför som inte något västland, förutom USA, tillämpar verklig livstid. Många länder har dessutom avskaffat de kvarlevor av livstidsstraffen som fortfarande finns kvar, nämligen det som jag här vill kalla tidsobestämda straff. Norge, till exempel, har infört en högsta straffsats på 21 år, som vi också beskriver närmare i den motion som vi har skrivit från Miljöpartiets sida. Sverige borde följa efter detta grannland. Vi har redan avskaffat andra tidsobestämda straff, som den gamla sortens ungdomsfängelse och internering. Fru talman! Rättsväsendet ska utdöma straff efter de brott man har begått, inte efter de brott som man kan tänkas begå i framtiden. Därför måste strafflängden stå i relation till brottets svårighetsgrad och straffet vara tidsbestämt. Det strider mot allt sunt förnuft att sätta människor i fängelse som inte kan förlora något på hur de beter sig innanför murarna. Det har begåtts brott på svenska fängelser. I de fall det handlar om mord kan det inte ge en ny påföljd om man redan är dömd till livstid. Det får bara bakas in i det tidigare straffet. Så här en bit in på 2000-talet borde humanismen få en renässans, inte medeltidens hårdhet. Sverige måste avskaffa livstidsstraffet och erkänna att ingen handling ska kunna ge någon rätt att sätta en människa i förvar på obestämd tid. Brutalare livstidsfångar ger brutalare andra fångar och ger ett brutalare samhälle. Så enkel tycker vi från Miljöpartiet att ekvationen är. Jag har studerat hur företrädare för andra partier har resonerat kring den här frågan. Man kan väl säga att det finns många olika åsikter. Från Miljöpartiets sida har vi tillsammans med Vänsterpartiet tittat väldigt noga på den här frågan. Från Socialdemokraternas håll finns det också funderingar, djupa funderingar, på hur man skulle kunna avskaffa livstidstraffet helt och hållet. Där har man diskuterat frågorna som rör en speciell typ av brottslingar, nämligen det fåtal som vi inte kan riskera att allmänheten råkar ut för, som inte kan dömas till vård men som är så pass störda att de inte kan vistas ute i samhället heller. När vi har löst denna detalj tror jag att vi skulle kunna komma fram till en majoritet som kan hantera livstidsstraffet. Tittar vi på hur de borgerliga partiernas företrädare har tänkt i frågan under föregående mandatperioder finns det lite olika tankar om hur man kan hantera detta. Till exempel vet jag att Centerstämman har tagit upp frågan tidigare. Även om den har avslagits finns det de som har drivit frågan om ett avskaffande av livstidsstraff. När det gäller frågan om hur det fungerar med livstids fängelse i dag vill jag lyfta upp en del saker som är av betydelse för debatten. Formellt sett innebär en dom på fängelse på livstid att den dömde ska tillbringa resten av sitt liv i fängelse. I Sverige har vi dock haft en praxis där livstidsdomar regelmässigt omvandlas till fängelse på viss tid efter att verkställigheten pågått en tid. Innan omvandlingslagen infördes skedde det genom att den dömde beviljades nåd. I praktiken har därför livstids fängelse fungerat som en inte tidsbestämd frihetsberövande påföljd. I det hänseendet kan det sägas likna överlämnandet till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Tidigare fanns i påföljdssystemet vid sidan av livstids fängelse och överlämnandepåföljderna också vissa särskilda inte tidsbestämda frihetsberövande påföljder. Även livstids fängelse har genom åren utsatts för kritik i olika hänseenden. I motsats till Norge där livstids fängelse avskaffades och ersattes med ett fängelsemaximum om 21 år har lagstiftaren i vårt fall, alltså tidigare riksdagsledamöter, valt att behålla möjligheten att döma till livstids fängelse. Frågan diskuterades under förra mandatperioden i den proposition som låg till grund för omvandlingslagen. De som då satt i riksdagen minns detta väl. Som grund för att behålla livstidsstraffet åberopades främst två skäl. Dels ansågs det vara en fördel att ha kvar livstidsstraffet i straffskalorna för de allra svåraste brotten för att på ett tydligt sätt visa avståndstagande från dessa, dels åberopades ett samhällsskyddsperspektiv. Det var enligt vad som uttalades i propositionen en rimlig utgångspunkt att en person som gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet kan hållas frihetsberövad om det föreligger en risk för återfall i sådana brott. De åberopade skälen för livstidsstraff och då särskilt samhällsskyddsperspektivet är i princip av samma slag som också tidigare åberopats för denna påföljdsform. Det finns ett antal skäl, fru talman, till hur man kan hantera omvandling från livstidsstraff till tidsbestämt straff. Jag vill lyfta upp de fem skäl som åberopas. Det ena är den tid som den dömde har avtjänat. Det andra är vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen. Det tredje är om det finns en risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Det fjärde är om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten. Det femte och sista är om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället. Tittar vi på hur den offentliga debatten har varit när det gäller rätt straff för mord har den av och till varit rätt så hätsk. Vi måste alltid påminna oss om att den grövsta kränkningen när det gäller människors liv och leverne är denna typ av brott. Det har i debatten framkommit många olika åsikter. Men genom att låta personer sitta inlåsta under många år håller staten individen ansvarig för den person som vederbörande var en gång för länge sedan. Särskilt gäller detta mot slutet av verkställigheten. Idén om att man som individ alltid är densamma genom hela det vuxna livet är enligt min mening absurd. Det finns en absurditet i att låsa in folk under extremt långa tider. Föreställningen en gång kriminell alltid kriminell är lika oförnuftig som om man skulle säga en gång outbildad alltid outbildad. Människor förändras och utvecklas, inte minst de som sitter i fängelse. Sett till individen är det således ologiskt och orimligt att en person sitter i fängelse för något vederbörande gjorde för kanske 20 år sedan. Det är värt att notera att avskaffandet av livstidsstraff i Norge inte har ökat den dödliga våldsbrottsligheten, vilket en del kritiker menade skulle bli fallet. Genom att följa vårt grannland Norge och sätta en maxtid skulle straffskalan för mord kunna hållas inom de gränser som vi har skrivit om i vår motion. Det skulle ge domstolarna ett bredare spektrum att döma inom. Nu är steget taget med det föreslagna, och en del av tanken blir till verklighet genom regeringens försorg. Jag vet också att det inom de borgerliga partierna finns företrädare som vill kapa ovanifrån och göra så att det blir tidsbestämda straff. Jag är nyfiken på att höra hur deras ställning är i dag. Trots vikten av att samhället markerar att brottslighet, i synnerhet mord, är oacceptabelt måste alla straff vara tidsbestämda. Det är vår absoluta uppfattning. Till och med samhällsnyttan kräver det. Att tala om pengar kan verka absurt i och med att en människas död för hennes nära och kära inte går att värdera i pengar, men det finns teoretiker som har räknat på detta. Ur ekonomisk synvinkel är det betydligt billigare att hålla någon inlåst en begränsad tid och rehabilitera än att straffa någon för all framtid. Avsikten är inte att värdera människoliv i pengar, men även denna aspekt måste man tänka på. När det gäller Norge ser vi att det har varit lyckosamt. Betänk också att vi de senaste åren inte har dömt på det sätt som man gjorde under framför allt 90-talet då det blev hårdare och hårdare. Med detta, fru talman, vill jag än en gång yrka bifall till reservation nr 1.
Henrik von Sydow (M)
Anf. 125 Henrik von Sydow (M)
Fru talman! Jag vill uppmärksamma kammaren på att det inte är något litet riksdagsbeslut som ligger framför oss, tvärtom. Det är ett stort och viktigt riksdagsbeslut som vi har att ta ställning till. Det är en grannlaga diskussion och grannlaga överväganden. Därför hade det varit intressant att få höra det största oppositionspartiet lite mer motivera sitt ställningstagande i sak i den här propositionen. Fängelsestraff är ett av statens starkaste och yttersta maktmedel mot enskilda människor. Det bidrar till föreställningen att kriminaliserade gärningar är förkastliga. Det fyller därmed en viktig moralbildande funktion som tillsammans med andra rättspolitiska reformer, som en bra kriminalvård med kvalitet, och andra bredare politiska reformer, som att bekämpa arbetslösheten och utanförskapet och skapa en bättre skola, sammantaget bidrar till ett tryggare och säkrare Sverige. Straff som står i proportion till brottets allvar spelar en roll. Det är en nyckel i det viktiga arbetet för att öka rättvisan och tryggheten för alla i Sverige. På riksdagens bord ligger alliansregeringens förslag till skärpta straff för mord. Man föreslår att det tidsbestämda straffet för det allvarligaste brott man kan begå höjs från 10 år till 18 år samtidigt som livstidsstraffet finns kvar. Det är bra och angeläget. Mord är som sagt det allvarligaste brott någon kan begå. Det måste komma till uttryck också i straffskalan. Det föreslås också ett höjt straffmaximum till 18 år för sådana brott som terroristbrott och grovt sabotage. Detta, fru talman, är de första förslagen i en serie reformer som syftar till mer rättvisa och rimligare straff för de grova våldsbrotten. Straffen ska stå i proportion till brottens allvar. Vi har en bred debatt också utanför kammaren om straffrättens skyddsvärde för utsatta människor. Det finns ett våld som drabbar alla. Under den tidiga våren har filmen Män som hatar kvinnor varit aktuell på våra biodukar och blivit särskilt uppmärksammad. Den bygger på böckerna av den bortgångne författaren Stieg Larsson som brutalt skildrar ett brett problem som handlar om makt, våld och över- och underordning. Vi vet att det inte bara är en överdriven dramatisering eller fiktion. Förra året anmäldes i Sverige 25 800 fall av våld och misshandel av kvinnor. Det våldet finns. Tidningen Aftonbladet har i en viktig, berörande och engagerande artikelserie granskat det dödande våldet som drabbar kvinnor i Sverige. Aftonbladet har redogjort för berättelser och omständigheter som lett till att 153 kvinnor i Sverige förlorat livet på grund av dödligt våld, ofta från dem som stått dem nära och som de levt med och delat livet med. I samma artikelserie skriver åklagaren Barbro Jönsson om straffen för mord på kvinnor och domstolarnas generella praxis i synen på detta: Att man mördar sin partner när denna vill lämna ett förhållande ansågs inte vara ett särskilt allvarligt fall. Straffet blev 10 års fängelse. Varför inte 15, 25 eller 50 undrar kanske vän av ordning? För att det svenska påföljdssystemet innebär att man inte kan döma ut längre tidsbestämda straff än tio år för ett brott. Fru talman! Straffen drabbar alla. Straffen ska spegla hur allvarligt samhället ser på grova våldsbrott och fungera moralbildande. Vi ska inte acceptera våld för att utnyttja, hota, misshandla eller trakassera andra människor. Vi ska varken acceptera gatuvåld, våld i hemmet eller brutala uppgörelser mellan kriminella gäng. Vi ska också i lagboken, i brottsbalken, markera vårt motstånd mot övergrepp och grovt våld och ytterst mot det våld som också blir dödligt. Det har betydelse för alla. Mot bakgrund av den viktiga och angelägna debatt som förs om straffen för våld mot kvinnor är detta också en kvinnofridsreform. Vi vet att straffskalan och straffmätningen för mord har betydelse i varje fall i två hänseenden när det gäller att markera samhällets syn på allvarliga våldsbrott. Det ena är att tydliggöra brottets allvar som sådant, det andra är att slå fast en högsta straffnivå för de allvarligaste våldsbrotten till vilken nivå straffen för de övriga våldsbrotten, i enlighet med proportionalitetsprincipen, har att förhålla sig. Genom att göra det möjligt att döma till längre tidsbestämda fängelsestraff för mord skapas ju utrymme för en ökad nyansering, mer rättvisa straff och en höjd straffnivå för sådana gärningar som inte föranleder att fängelsestraffet utdöms på livstid. Straffskalan för mord, som inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft 1965, är utformad så att den endast innehåller två steg, nämligen fängelse i tio år eller på livstid. Detta har inneburit att en höjd straffnivå endast har kunnat åstadkommas genom att i ökad utsträckning döma till livstids fängelse. Av en uppmärksammad dom i Högsta domstolen den 30 mars 2007 följer att det måste föreligga försvårande omständigheter av förhållandevis allvarligt slag för att fängelse på livstid ska dömas ut. Därefter har det följt ett antal domar där straffet för mord har bestämts till tio års fängelse med hänvisning till Högsta domstolens avgörande. Regeringens utredare Anders Perklev konstaterar i sitt delbetänkande Straffskalan för mord , som ligger till grund för den här propositionen, att kombinationen av Högsta domstolens ställningstagande att livstidsstraffet bör förbehållas de allvarligaste fallen av mord och dagens brottsbalk innebär svårigheter att låta generellt strängare syn på straffen för dödligt våld komma till uttryck vid straffmätningen. Fru talman! Med detta lagförslag från alliansregeringen öppnas möjligheten att bryta med det som många uppfattar som generellt alltför låga straff för det allra grövsta och dödliga våldet mot utsatta människor. Domstolarnas möjligheter att skipa rättvisa straff och straff som står i proportion till brottets allvar ökar. Samtidigt kvarstår också livstidsstraffet som det mest kraftfulla fördömande som samhället kan begagna sig av. Det är det yttersta straffet i vår straffskala. Det finns för att vi ska känna oss trygga med att väldigt allvarliga brott också leder till mycket allvarliga konsekvenser samtidigt som domstolarnas möjlighet att göra en nyanserad bedömning och döma mer rättvist nu föreslås öka. Med det här förslaget ökar möjligheterna att döma till straff som står i proportion till brottets allvar. Möjligheterna att skipa rättvisa blir faktiskt större och det straffrättsliga skyddsvärdet för utsatta människor ökar. Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till förslagen i justitieutskottets betänkande. I detta anförande instämde Helena Bouveng, Inge Garstedt, Krister Hammarbergh och Anders Hansson (alla m).
Karl Gustav Abramsson (S)
Anf. 126 Karl Gustav Abramsson (S)
Fru talman! Henrik von Sydow tycker att min analys var tunn. Jag kan väl hålla med om att jag kunde ha gjort en mycket större utläggning för att motivera varför man måste ha en ordning när man ska låsa in människor. Det som Henrik von Sydow tar upp om hur det förhåller sig i samhället i övrigt lämpar sig kanske bättre att diskutera när man pratar om arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och socialförsäkringspolitik. Där har ju alliansen, som jag förstår, ett antal förslag som kanske dessvärre inte gynnar den utveckling som Henrik von Sydow är ute efter. Alliansregeringen har fortsatt det utredningsarbete som påbörjats. Vi tycker att det är för tunt. Vi tycker att vi ska gå igenom det här mer systematiskt och mer analyserande i en parlamentarisk utredning. Jag har två frågor till Henrik von Sydow. Varför kan man inte tänka sig att göra det här på ett rejält sätt och skapa bredd och samsyn när det gäller straffskalor? Vi hade gärna sett att alliansregeringen hade fullföljt det. Min andra fråga rör preskriptionstid, vilket jag tog upp i mitt anförande. Vad är det som gör att alliansregeringen inte har kunnat lägga fram ett förslag om preskriptionstid för den här typen av brott? Det kan väl ändå inte vara så svårt.
Henrik von Sydow (M)
Anf. 127 Henrik von Sydow (M)
Fru talman! Vad gäller frågan om preskription finns det ett långt framskridet arbete. Reformen kommer, och reformen kommer också att vara ett resultat av alliansregeringens politik och reformorientering. Låt oss vara helt klara över det. Karl Gustav Abramsson talade om att det här var något som påbörjades under den tidigare regeringen. När man lyssnar på debatten i dag står det helt klart att en socialdemokratisk regering inte skulle kunna lägga fram ett sådant här förslag. När man tittar i betänkandet och läser reservationerna är det uppenbart hur det spretar också på det här fältet. Det finns inga möjligheter för oppositionen att samla sig. Det är återigen alliansregeringen som samlar sig och kan lägga fram förslag, medan det är mycket tydligt att det inte hade varit möjligt med en rödgrön majoritet. Det tror jag är viktigt att ha med sig. Det förklarar också varför man inte ska ha en överdriven tilltro till parlamentariska utredningar. Vi tycker olika mellan blocken om detta. Mycket av diskussionen kretsar kring synen på om gärningsmannens intressen eller den brottsdrabbades intressen ska gå först. Straffen är en viktig del för upprättelse och för att öka de utsattas skyddsvärde. Mot detta hörs återkommande, och man ser i betänkandet, att det spretar från oppositionens sida. Det är svårt för Karl Gustav Abramsson att prata för andra, men det är något som är viktigt att ha med sig. Alliansregeringen levererar detta. Det hade aldrig en socialdemokratisk regering kunnat göra.
Karl Gustav Abramsson (S)
Anf. 128 Karl Gustav Abramsson (S)
Fru talman! Det är ju bra att Henrik von Sydow vill förekomma någon sorts framtida tänkt oenighet i det rödgröna blocket. Jag tror, som jag har sagt tidigare, att om alliansregeringen ägnade sig mer åt konkret handling för att skapa bra förutsättningar för svenska folket att komma vidare i vardagen skulle problemen vara mindre. Jag tycker att ni har ett överdrivet intresse av att spekulera i hur oeniga vi kommer att vara när vi efter valet 2010 ska ha hand om detta. Det har jag svårt att förstå. Det är den här oron som skapar denna brådska för att lägga fram denna proposition om straffet för mord med flera hemska brott. Jag har lite svårt för att förstå Henrik von Sydows argumentation här. Jag ställer frågan igen: Vad är det som hindrar att man är noggrann med ett så viktigt kriminalpolitiskt område - att man är överens om hur man ska hantera straffskalor, hur man ska komma underfund med hur man ska hantera preskriptionstider och så vidare? Kan det vara svårt att låta partierna i riksdagen vara med i en sådan utredning? Jag begriper inte Henrik von Sydows rädsla för att skapa transparens och samsyn i så viktiga frågor. Detta ska hålla långt över tid eftersom Henrik von Sydow påstår, vilket jag inte betvivlar, att brottsbalkens bestämmelser om den här typen av brott är 40 år eller mer.
Henrik von Sydow (M)
Anf. 129 Henrik von Sydow (M)
Fru talman! Det kanske finns andra dagar då det passar bättre att efterlysa konkret handling från alliansregeringens sida än när vi just här framför oss har ett mycket konkret förslag som är nästan av historisk karaktär, nämligen att förändra brottsbalken vad gäller bestämmelserna för mord. Det är väl verkligen konkret handling och exempel på att alliansregeringen kan leverera förslag och gör det i hög takt också på detta för många väljare så viktiga område. Sedan förstår jag Karl Gustav Abramsson som inte vill att jag ska spekulera i oenigheten hos vänsteroppositionen. Men den är uppenbar när man läser i betänkandet och när man lyssnar på denna debatt och diskussion. Miljöpartiet driver med stort engagemang - det är deras prioritering - att livstidsstraffet ska avskaffas. Det är ett rätt långtgående förslag som har förts fram här i debatten tidigare. Tittar man på Vänsterpartiet ser man att Alice Åström, som inte är här i dag, är en ledande företrädare på detta fält. Hon driver kravet att vi ska införa halvtidsfrigivning i kriminalvården, på våra fängelser, alltså i praktiken att minska straffen, inte skärpa dem för att markera utsatta människors skyddsvärde. Jag förstår därför att Karl Gustav Abramsson inte vill att jag ska spekulera i eller diskutera detta. Men det är i allra högsta grad väsentligt därför att väljarna vill ha besked på detta område om vad som är den samlade vänsteroppositionens alternativ på detta fält. En sak är tydlig: Detta förslag hade inte kunnat läggas fram av en socialdemokratisk regering. Men det läggs fram av en alliansregering. Det blir en klar och konkret skillnad mellan moderater och socialdemokrater och mellan oppositionen och Allians för Sverige när det gäller vad vi förmår att genomföra och vad ni inte förmår att samla er kring.
Johan Linander (C)
Anf. 130 Johan Linander (C)
Fru talman! Att uppsåtligen ta en annan människas liv är ett av de allra grövsta brott som man kan tänka sig. Det är ett brott som ska bestraffas mycket hårt. För de föräldrar som mister ett barn, för den maka som mister sin make, för den bror som mister sin syster eller för det barn som mister en förälder innebär brottet en påföljd på livstid eftersom den mördade inte kommer tillbaka. Den som har mördat ska dömas till ett långt fängelsestraff. Vi har i Sverige en straffskala för mord, och det har varit så under lång tid, som innebär tio års fängelse eller livstid. Det har bara funnits två alternativ. Antingen dömer domstolen till tio års fängelse eller till livstids fängelse. Så länge som livstidsstraffet omvandlades till ett tidsbegränsat straff på 15-18 år gick det att förklara. Då var problemet inte så stort, även om det så klart var ett visst glapp mellan att dömas till tio år eller till livstid. Men det gick ändå att förklara den skillnaden. Tidigare omvandlades livstidsstraffen till tidsbestämda straff genom en nådeansökan till regeringen. Nu är det en domstol som bestämmer om det, och livstidsstraffen hamnar alltid på mer än 20 år. Det kan bli ändå upp till 40 år. Skillnaden mellan att bli dömd till tio års fängelse och att bli dömd till livstids fängelse är mycket stor. Det kan faktiskt finnas fall där det är hårfint huruvida det ska bli livstids fängelse eller tio års fängelse. Men för den enskilde som döms blir det en oerhört stor skillnad. Det tycker vi inte är rimligt. Därför är det välkommet att vi nu höjer det tidsbegränsade straffet från 10 år till maximalt 18 år. Det kan fortfarande bli 10 år, det kan bli 14 år, och det kan bli 15 år. Men det kan bli maximalt 18 år. Det betyder inte heller att det allra högsta straffet skärps. Livstidsstraffet blir kvar som det har varit tidigare. Men det som vi nu inför är ett tidsbestämt straff på upp till 18 år. Det ger domstolarna en möjlighet till ett mer nyanserat straff, och det känns bra. Fru talman! Det har redan sagts mycket i den här debatten. Jag tänkte därför ta upp en annan sak. Samtidigt som vi ändrar straffskalan för mord, och det här betänkandet heter Straffet för mord m.m. , gäller denna ändring för en lång rad andra brott för vilka det finns livstids fängelse i straffskalan. Det handlar om hela 18 brott inom brottsbalken plus att straffskalorna för folkmord och terroristbrott ändras på samma sätt. Det handlar alltså om totalt 20 olika brott som vi ändrar straffskalorna för och inför ett högsta tidsbegränsat straff på 18 års fängelse. Jag tänker inte räkna upp alla 20, men jag kan nämna några. En del av dessa brott är sådana där straffskalorna används från tid till annan, tyvärr får man säga eftersom det alltid är negativt när brott begås. Men det kan handla om människorov, grov mordbrand och grovt sabotage. Men andra brott som vi också ändrar straffskalan för nu är sådana straff som i princip aldrig sker. Det handlar om uppror, grovt myteri och grov olovlig kärnsprängning. Lyckligtvis behöver vi inte använda straff för dessa så ofta. Men oavsett om de används eller inte är det logiskt att göra dessa följdändringar. Alla brott med livstids fängelse i straffskalan får nu ett högsta tidsbestämt straff på 18 år i stället för 10 år. Dock görs ett undantag. Det gäller de brott som förutsätter att landet befinner sig i krig. Det finns ett antal sådana brott, nämligen egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt lydnadsbrott och landsförräderi. Där finns i dag livstids fängelse i straffskalan. Men dessa brott rör vi inte. Det är väldigt speciella fall, kan man säga. Dessa ligger kvar. En annan del som också ändras i den lagstiftning som vi antagligen ska fatta beslut om i morgon gäller när de gärningsmän som har begått brottet inte har fyllt 21 år. Det finns en specialregel som säger att den som inte har fyllt 21 år när brottet begås inte heller får dömas till livstid. I dag är det maximala straffet för den som inte är 21 år 10 års fängelse plus eventuellt ytterligare 4 år om det handlar om flerfaldig brottslighet, alltså om man har begått fler brott samtidigt. Dagens längsta fängelsestraff för gärningsmän mellan 18 och 21 år är alltså 14 års fängelse. Med det nya förslaget blir det också 14 års fängelse. Men skillnaden är att ett enstaka brott kommer att kunna ge upp till 14 års fängelse. Men när det gäller flerfaldig brottslighet ligger det kvar, precis som i dag, med maximalt 14 års fängelse. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat sig mot detta förslag. Motiveringen är att det skulle skapa en större tröskeleffekt mellan dem som är under och över 18 år. Det stämmer att tröskeleffekterna ökar. Men om vi i stället skulle besluta som Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill skulle det bli en ökad tröskeleffekt mellan dem som är under eller över 21 år. Jag för min del tycker att om vi måste ha något slags tröskeleffekt är det mer logiskt att lägga den på myndighetsåldern, alltså 18 år. Det är lättare att förklara att det finns en skillnad mellan den som är 17 år och den som är 18 år än att det finns en skillnad mellan den som är 20 år och den som är 21 år. Fru talman! Det finns ytterligare ett par reservationer som jag tänkte kommentera. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har även reserverat sig mot hela livstidsstraffet. Jag måste säga att jag sympatiserar med några av deras argument. Tidsobestämt straff innebär större svårigheter vid planering, rehabilitering och återanpassning till samhället; så är det. Men den utredning som ligger till grund för ändringen av dagens straffskalor - upp till 18 års tidsbegränsat straff - har inte utrett frågan om avskaffandet av livstidsstraffet. Därför finns det i dag inget underlag för ett sådant beslut. Mehmet Kaplan nämnde att frågan har tagits upp på Centerpartiets stämmor. Det är riktigt. Centerpartiet står bakom att livstidsstraffet ska finnas kvar. Det som sägs i övriga två reservationer, som Socialdemokraterna står bakom, är, tycker jag, lite av att slå in öppna dörrar. När det gäller påföljdssystemet som helhet har vi ju tagit en del i det delbetänkande från Straffnivåutredningen som ligger till grund för dagens ändring. I övriga delar pågår redan ett arbete med att starta en allmän översyn av påföljdssystemet. När det gäller preskriptionstiden för mord och andra allvarliga brott finns det en färdig utredning. Frågan bereds i Regeringskansliet. Det kommer inte att dröja så länge tills en proposition ligger på riksdagens bord. I båda de här fallen instämmer jag i Socialdemokraternas behovsanalys. Jag tycker också att det finns en skevhet i dagens påföljdssystem. Efter ett antal år med ett lappande och lagande har det blivit rätt snett, så där tycker jag att det behöver rättas till. Det kommer att ske med den översyn som redan planeras. Med dagens teknik, inte minst med dna-tekniken, finns det all anledning att förlänga eller att helt ta bort preskriptionstiden för ett antal allvarliga brott - definitivt för mord men säkert även för ett antal sexualbrott, till exempel våldtäkter. Detta återkommer vi alltså vid ett senare tillfälle till; det är ju inte föremål för behandling här i dag. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 131 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Det känns självklart rätt och viktigt för Folkpartiet att ställa sig bakom detta betänkande och de förslag som vår alliansregering har lagt fram - förslag som innebär en skärpt syn och ökade möjligheter att visa på en bredd i straffmätningen för mord från och med den 1 juli i år. Under de år jag hade förmånen att arbeta i domstol - det var innan jag fick förmånen att vara riksdagsman - träffade jag många mördare. Jag har också träffat många anhöriga till personer som har mördats, så jag vet hur denna proposition, detta betänkande och den lagförändring som nu föreslås och som jag hoppas att vi i morgon vid voteringen beslutar om påverkar människors liv. Självklart kommer den som i dag befinns skyldig till mord och som skulle ha dömts till 10 års fängelse men som nu kanske döms till 18 års fängelse att, som den personen upplever det, påverkas negativt. Men andra kan onekligen uppfatta det här som någonting positivt. Vi pratar trots allt om något av det svåraste i den lagstiftning som vilar på vårt samhällskontrakt, det vill säga på att staten tar ansvar för rättskipningen. Tack och lov är det länge sedan vi i vårt land lämnade ordningen med uppgörelser på andra sätt. Ordning och rättvisa återskapas, så långt det går att återskapa dessa, i våra domstolar. Då är det centralt att ha en mer diversifierad möjlighet till mätning av strafflängden när det gäller mord. Mord uppstår, tack och lov, inte ur tomma intet. Vi vet att tragedier ligger bakom. Ofta är det fråga om sådant som följer ibland i spåren av en mycket grov brottslighet, ibland i spåren av misär, och som inte sällan drabbar redan väldigt utsatta miljöer. Från statistiken vet vi att mycket av det våld och de mord som drabbar människor sker inomhus och mellan personer som sedan tidigare känner varandra. Vi vet också att antalet mord som begås relativt sett har varit konstant under de senaste åren. Vi kan glädjas åt att antalet mord på barn exempelvis har minskat. Man kan hoppas och tro att det har att göra med de socialt förebyggande insatser som bland annat denna riksdag fattat beslut om. Vidare vet vi att detta spänner över hela fältet. Jag har tidigare varit inne på det. Det spänner från att livet i grov organiserad brottslighets uppgörelser inte är något värt utan snarare är en handelsvara - man kräver betalning, och får man inte betalt dödar man i stället - till att tragiska personer med psykiska sjukdomar vid självmord kanske tar med sig familjemedlemmar i döden. Sprit och droger kan för den delen också vara inblandade. Ofta är det så. Rena bagatellbråk kan urarta och leda till att människor förlorar livet. Med detta som bakgrund vill jag bara lyfta fram att det för Folkpartiet liberalerna är ganska uppenbart att den straffskärpning som vi i morgon beslutar om och som kommer att gälla från den 1 juli inte är någon lösning på den här problematiken. Men som inte minst Henrik von Sydow tidigare var inne på kan det socialt förebyggande arbetet, det proaktiva arbetet, göra att människor till följd av brott inte längre förlorar livet i den omfattning som vi i dag kan se. Någon i oppositionen tog upp detta med livstid. Jag vill understryka att det visst spelar roll hur man sköter sig vid avtjänandet också av ett livstidsstraff. Det är inte så att det inte spelar roll att man sköter sig. Hur man skött sig är tvärtom ganska avgörande när man får möjlighet till omprövning av sitt livstidsstraff och detta ska omvandlas till ett tidsbestämt straff. Om man medverkar till sin rehabilitering och uppträder på ett sådant sätt att man med trovärdighet kan anses vara i sådant skick att man sannolikt inte återigen mördar någon är helt avgörande. Detta spelar alltså ganska stor roll. Tyvärr finns det personer som i samband med en del mord inte alls döms till fängelse utan till rättspsykiatrisk vård. Det förekommer att människor i Sverige är inlåsta för evigt. Att människor är inlåsta för evigt därför att de är farliga både för sig själva och för andra tillhör också den mörka del av vårt samhälle som vi har att hantera. Det är väl lämpligt att det får förbli så. Men därmed säger jag inte annat än att det fortsatt är tragiskt. Vi ska självklart göra allt för att det ska bli så få fall som möjligt - detta genom att satsa på vård inom rättspsykiatrin. En viktig förändring som har inträffat under senare år är den tekniska utvecklingen och möjligheten att använda dna-analyser. Det sätter verkligen så att säga skarpt ljus på frågan om preskription, något som bärs upp av en av reservationerna. Jag tycker att vi i majoriteten kan vara tydliga där. Åtminstone vi i Folkpartiet hoppas på att få se en sådan förändring som slopad preskriptionstid för mord. Jag tror att det kommer att finnas en ganska bred enighet också om det när det gäller mord och andra mycket grova brott. Det är provocerande att en person som har mördat kanske en, två eller tre personer vid en viss tidpunkt kan säga: Ja, nu kan jag berätta om det här. Det var jag. Sedan ska man kunna gå vidare i livet med det. Tekniken har, menar jag, gjort att det i dag är dags att se till att preskriptionstiden avskaffas. Jag hoppas - ja, jag vet - att min regering ganska snart återkommer till detta. Sedan har vi detta med allmänna påföljder. Den allmänna översyn av påföljder som också från regeringshåll redovisats är på gång är något som vi verkligen är i stort behov av. Men detta är också väldigt komplicerat, så jag vill understryka att man inte får ha en övertro här. Insatserna för rehabilitering och lämplig påföljd med målet att påföljden ska vara avskräckande, normerande, och också leda till att människor rehabiliteras någonstans så att de inte återkommer i någon brottslighet, framför allt inte i den brottslighet som man strax innan varit inlåst för, är ett väldigt angeläget arbete. Men man kan inte ha en övertro på detta. Man kan titta på hur det är runt om i världen och se var det fungerar bäst. Då ligger vi i Sverige ganska långt framme och är ganska duktiga på en hel del områden där vi verkligen har satsat. Men det här är verkligen komplexa saker. Som vi aviserat kommer det att bli en utredning, och den kommer att vara mycket viktig framöver. Som sagt, fru talman, känns det rätt och viktigt för Folkpartiets del att ställa oss bakom detta betänkande och att vi från den 1 juli redan i år har ett mycket mer lämpligt och med verkligheten överensstämmande påföljdssystem för mord, så att jag kan träffa både mördare och offers anhöriga och säga att det här har vi gjort och att det är bra. Men det är inte lösningen på den sociala misär och de tragedier som ofta ligger bakom att människor faktiskt mördas. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).
Otto von Arnold (Kd)
Anf. 132 Otto von Arnold (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka mina allianskolleger för en lysande föredragning i detta besvärliga ämne. Vi har att behandla det grövsta brottet som en människa kan begå mot en annan människa. Jag vill gärna ta tillfället i akt att tala lite grann om den straffteori som ligger till grund för betänkandet. Inom straffrätten har vi välutvecklade teorier. Man måste först fråga sig: Vad är syftet med straff? Som Straffnivåutredningen hävdar är straffet till för att visa att kriminella handlingar är förkastliga och att straffet har en moralbildande funktion. Att straff inte avhåller människor från att begå brott är välkänt, men straffnivån är ett mått på hur moraliskt förkastligt ett brott ska betraktas. Dagens straffrätt bygger i stort sett på två principer: proportionalitetsprincipen och ekvivalensprincipen. Med proportionalitetsprincipen förstås att grövre brott ska bestraffas hårdare än mindre grova brott. Straffet ska stå i proportion till brottet eller, om det är fler brott, till det samlade brottets straffvärde. Med ekvivalensprincipen menas att lika brott ska ge lika straff. Det är dock inte dessa huvudprinciper som är allenarådande, utan det finns även en humanitetsprincip. Bedömningarna görs utifrån en allmänprevention där man tittar på hur allmänheten och hur det offentliga ser på brottet, men framför allt också en individualprevention där man tittar på den enskilde brottslingen och hans agerande. Det är också viktigt att titta på hur återfall i brott påverkas, hur skötsam den dömde är och så vidare när man omvandlar livstidsstraff till ett tidsbestämt straff. Vid en ökning av strafftiden måste man vara medveten om att straffet är ett sätt för samhället att åsamka sina medborgare en skada. Det är tyvärr så. Men det är också ett sätt att ge en möjlighet för samhället att ta hand om sina medborgare, att ge dem en möjlighet att få en adekvat vård och att ge den dömde möjlighet att återvända till samhället som en fullgod medborgare. Det här är straffteorin bakom lagförslaget. Det finns också ett antal andra skäl att se över strafftiden för mord. Det första är vår syn på våldsbrott. Den har förändrats över tiden. Vi anser att våldsbrott inte är acceptabelt i dagens samhälle. En sådan sak är att vi har gått ifrån barnaga. Vi har gått bort från våld i hierarkier såväl i skolan som på arbetsplatser. Det är inte acceptabelt att slå någon annan eller tillfoga någon annan en våldsskada. Tyvärr ser vi att det inte är en allmän uppfattning och inte alltid har acceptans i samhället, men straffen är ju till för att påverka våra medborgare. En annan orsak är att våldsbrott under den socialdemokratiska tiden har nedgraderats lite. Man har prioriterat andra brott som skattebrott, ekonomiska brott och brott mot staten. De har fått ett högre straffvärde. Straffet för våldsbrott och givetvis också för mord är med dagens system relativt sett lågt värderade i förhållande till andra brott. Den tredje aspekten är brottsoffret. Det har hänt en hel del med acceptans för att se brottsoffren. Det började för ett antal år sedan. Vi ser att brottsoffret har ett faktiskt lidande och ett långt lidande. När det gäller brottet mord är det givetvis de anhöriga som får ta den stora olägenheten av att få en nära och kär dödad. Det finns, fru talman, ett antal skäl som talar för att den hittillsvarande straffskalan för mord har varit alltför sammanpressad. Det behövs alltså en större precision i straffmätningen för att kunna ge en adekvat vård och för att kunna skilja de olika typerna av våldshandlingar åt. För oss kristdemokrater är livstidsstraffet en yttersta lösning, men det är en nödvändighet. Vi hade helst velat slippa det, men med den nya anpassningen med maximalt tidsbestämt straff på 18 år får vi betydligt mindre tröskeleffekter upp mot livstidsstraffet. Genom att införa omvandlingen av livstidsstraff till tidsbegränsat ökar också tillämpningen, och vi får en bättre balans i straffmätningen. Omvandlingslagen har tillämpats i 49 fall sedan den infördes, och 30 av dem har blivit omvandlade. Det är alltså 61 procent. Vi ser också fram emot att preskriptionstiderna försvinner och ser fram emot den utredning som kommer. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)
Karl Gustav Abramsson (S)
Anf. 133 Karl Gustav Abramsson (S)
Fru talman! Jag ser att Henrik von Sydow blir lite orolig när jag begär ordet igen, men det är inte alls så märkvärdigt. Det är bara i en liten detalj som jag måste rätta mig själv. Jag yrkade bifall till reservation 4, men det ska givetvis vara reservation 3.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2009-05-14
Förslagspunkter: 6, Acklamationer: 4, Voteringar: 2

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Straffet för mord

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 3 kap. 1 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:118 i denna del och avslår motionerna 2007/08:Ju264, 2007/08:Ju330 yrkandena 1 och 2, 2008/09:Ju15 yrkandena 1 och 3, 2008/09:Ju285 och 2008/09:Ju374 yrkandena 1 och 2.
  2. Livstidsstraffet

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju15 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 1.
    • Reservation 1 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1013026
    m790018
    c22007
    fp24004
    kd21003
    v01804
    mp01306
    Totalt24734068
    Ledamöternas röster
  3. Straffet för unga lagöverträdare

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 29 kap. 7 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:118 i denna del och avslår motion 2008/09:Ju16 yrkande 2.
    • Reservation 2 (v, mp)
  4. Lagförslagen i övrigt

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    a) lag om ändring i brottsbalken,
    b) lag om ändring i lagen (1964:169) om straff för folkmord,
    c) lag om ändring i lagen (1998:1703) om ändring i brottsbalken,
    d) lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott
    i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:118 i denna del.
  5. Påföljdssystemet

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 3.
    • Reservation 3 (s, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (s, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0105025
    m780019
    c22007
    fp24004
    kd21003
    v01804
    mp01306
    Totalt145136068
    Ledamöternas röster
  6. Preskription vid allvarliga brott

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 1, 2008/09:Ju242, 2008/09:Ju252 och 2008/09:Ju367.
    • Reservation 4 (s)

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.