Stödet till rennäringen

Betänkande 1996/97:JoU12

Jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JOU12

Stödet till rennäringen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1996/97
JoU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas Riksdagens revisorers förslag angående stödet till
rennäringen. I anslutning härtill behandlas dels två följdmotioner, dels fem
motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1996 angående rennäringen. Utskottet
instämmer i huvudsak i revisorernas förslag och överväganden och förordar bl.a.
en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur,
rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen. Utskottet förordar
även en utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring. Samtliga
motionsyrkanden avstyrks, dock med anmärkning att de i några fall tillgodoses
genom utskottets ställningstagande.

Riksdagens revisorers förslag 1996/97:RR4

Riksdagens revisorer föreslår
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har
anfört om rennäringens kulturella betydelse för Sverige och statens
förhållningssätt visavi rennäringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har
anfört om ett förenklat system för statens stöd till rennäringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har
anfört om en förenkling av den statliga rennäringsadministrationen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har
anfört om en översyn av rennäringslagstiftningen, syftande till förenkling och
delegering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har
anfört om reglerna för samebys kompetensområde och villkoren för medlemskap i
sameby,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har
anfört om förhandlingar med norska staten rörande gränsöverskridande ren-
skötsel.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av förslaget
1996/97:Jo2 av Rune Berglund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsöverskridande regionalt
samarbete i rovdjursfrågor.
1996/97:Jo3 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den lagstiftning
som reglerar förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1996
1996/97:Jo208 av Gudrun Lindvall och Siw Persson (mp, fp) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som skall lämna förslag
om vilka åtgärder som behöver vidtas för att mobila renslakterier skall
kunna
tas i bruk och transporter av renar till slakt därmed undvikas.
1996/97:Jo233 av Ola Sundell och Eva Björne (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samebyns möjligheter att vidga sitt verksamhetsområde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vinterbetesmarkerna i södra Härjedalen.
1996/97:Jo535 av Birgitta Gidblom och Lennart Klockare (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en översyn av transportstödet för levande renar.
1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommande omförhandling av den nuvarande renbeteskonventionen som
utlöper år 2002 och representationen i den kommission som skall leda
förhandlingarna.

Uppvaktningar m.m.
Utskottet har haft utfrågning med representanter för Sametinget och Svenska
Samernas Riksförbund och har uppvaktats av representanter för LRF:s länsförbund
i Norrbotten och Västerbotten.

Utskottet

Rennäringen som kultur

Riksdagens revisorers förslag
Riksdagens revisorer har granskat stödet till rennäringen och den statliga
rennäringsadministrationen. I granskningen har också ingått en studie av
inkomstförhållandena inom rennäringen.
Granskningen föreslogs av riksdagens bostadsutskott. Resultatet av
granskningen har redovisats i revisionsrapporten (1995/96:8) Stödet till
rennäringen. Efter remissbehandling har revisorerna redovisat sina överväganden
i Riksdagens revisorers förslag (1996/97:RR4) angående stödet till rennäringen.
Revisorerna anför att i stödhänseende tycks statsmakterna ha haft en tvetydig
inställning till rennäringen. I enlighet med grundlagsstadgade och folkrätts-
liga förpliktelser har staten påtagit sig ett särskilt ansvar för att främja
rennäringen som det kanske främsta uttrycket för samisk kultur och byggt upp
ett system av stöd och ersättningar specifikt avsedda för rennäringen.
Samtidigt har staten betraktat rennäringen som en integrerad del av samhället
vilket har berättigat den till olika generella stödformer av t.ex. närings-
politisk, regionalpolitisk och arbetsmarknadspolitisk art.
Det ansvarstagande förhållningssättet visavi rennäringen har i praktisk
politik kommit att ta över ambitionerna att tillförsäkra samerna som
urbefolkning ett ökat mått av självbestämmande. Politiken har inte anpassats
till moderna förvaltningsprinciper om mål- och resultatstyrning, avreglering,
delegering och rambudgetering utan kännetecknas fortfarande av centralt
beslutsfattande och detaljreglering.
Revisorerna anför att det finns goda skäl för att staten inte skall anlägga
samma begränsade sätt att se på rennäringen som på t.ex. jordbruket. Jordbruket
är av strategisk betydelse för folkhushållet. Det har varit ett vitalt intresse
för landet att livsmedel i tillräcklig mängd har kunnat produceras till rimliga
priser. Därför har staten drivit en hård rationaliserings- och
effektiviseringspolitik som lett till att ökade mängder livsmedel har
producerats av allt färre sysselsatta.
Med rennäringen förhåller det sig på annat sätt. Rennäringen är visserligen
också en livsmedelsproducerande näring. Den har stor betydelse för delar av det
samiska folkhushållet. För det svenska folkhushållet är dess betydelse
emellertid marginell. Produktionen av renkött motsvarar endast några tiondels
procent av landets samlade köttproduktion.
Det kan enligt revisorernas uppfattning ifrågasättas om staten behöver ta det
preciserade och ingripande ansvar för rennäringen som fallet är i dag.
Revisorerna anser att i enlighet med moderna förvaltningsprinciper bör staten i
ökad grad låta principer om bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering och
delegering få genomslag också i förhållande till rennäringen. Staten bör
självfallet formulera och följa upp mål för verksamheten. På samma sätt bör
staten ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön eller för
att näringen skall kunna leva sida vid sida med andra brukare av det samiska
bosättningsområdet. Men härutöver bör staten enligt revisorernas uppfattning så
långt det är möjligt överlåta åt näringen själv att utforma verksamheten.
Revisorerna föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts
om rennäringens kulturella betydelse och statens förhållningssätt visavi
rennäringen.

Utskottets överväganden
Samerna har enligt regeringsformen 1 kap. 2 § fjärde stycket ett grundlagsskydd
som etnisk minoritet. Riksdagen har uttalat att samerna är en etnisk minoritet
i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en
särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4). Denna grundsyn
innebär enligt riksdagens uttalande att man vid uppbyggnaden av samhällets stöd
till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan
göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället, samtidigt
som målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångs-
punkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen
jämlikhet, valfrihet och samverkan.
Utskottet delar revisorernas uppfattning att rennäringen är en viktig del av
det samiska kulturarvet. Den hittills dominerande synen på rennäringen som en
areell näring, närmast jämförbar med jordbruket, synes ha lett statsmakterna
till att ställa alltför hårda krav på näringens utveckling. Genom ett
omfattande regelverk och ett komplicerat stödsystem med detaljerade villkor
knutna till de olika stödformerna har man strävat efter rationaliseringar och
en ökad effektivitet. Rennäringen är visserligen liksom jordbruket en
livsmedelsproducerande näring, men produktionen av renkött motsvarar endast
några tiondels procent av landets samlade köttproduktion. Utskottet instämmer
även i att det ligger en motsättning i att värna om rennäringen och samtidigt
främja en utveckling som visserligen kan förbättra lönsamheten men som
samtidigt ger sysselsättning åt en allt mindre del av den samiska befolkningen.
I dag är det enligt revisorerna bara omkring 10 % av samerna som är verksamma
inom rennäringen.
Jordbruksutskottet tillstyrkte hösten 1996 regeringens förslag att kom-
plettera rennäringslagen (1971:437) med ett miljömål (prop. 1995/96:226, bet.
1996/97:JoU5). Utskottet uttalade att det är viktigt att miljömålet uppfylls
och att det krävs metoder för att mäta måluppfyllelse i termer av bl.a.
naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bibehållen biologisk
mångfald (a. bet. s. 28).
Särskilt mot bakgrund av det nyligen införda miljömålet kan utskottet instämma
i revisorernas påpekande att en effektiviserad rennäring lätt kommer i konflikt
med andra mål av överordnad art. En högt mekaniserad renskötsel innebär
påfrestningar på naturen och ökar risken för konflikter med andra brukare inom
det samiska bosättningsområdet. Utskottet anser att man bör ha ett vidare
synsätt på rennäringen än ett strikt rationaliserings- och
effektiviseringstänkande. Ett sådant tänkande synes ändå ha begränsade utsikter
till framgång.
Utskottet instämmer i att rennäringen inte endast har renodlat
samhällsekonomiska värden, utan bidrar till biologisk och kulturell mångfald oc
berikar landet i en rad olika avseenden. Den svenska rennäringen bör omfatta
inte endast själva skötseln av renar, utan bör vara en kultur där djur,
människor och natur ingår som viktiga delar. Det anförda hindrar inte att det
kan finnas betydande utvecklingspotential i samisk verksamhet, t.ex. småskalig
förädling i samisk regi. Det är också angeläget att det inom rennäringen finns
kvar företagsekonomiska motiv. Rennäringen har även en samhällsekonomisk
betydelse för turismen, som kulturbärare och även regionalekonomiskt.
Utskottet anser att staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan
fortleva som en del av det samiska kulturarvet. Samerna som urbefolkning bör
emellertid samtidigt tillförsäkras ett ökat mått av självbestämmande. I enlighe
med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad grad låta principer om bl.a
mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering få genomslag i förhålland
till rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål för verksamheten och
ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön och andra allmänna
intressen. Vidare erfordras regler för att minimera konflikter mellan
rennäringens utövare och andra brukare inom det samiska bosättningsområdet.
Härutöver bör staten så långt möjligt överlåta åt näringen själv att utforma
verksamheten.
Utskottet förutsätter att det nu anförda beaktas i den översyn som utskottet
förordar i det följande. Något fristående tillkännagivande angående de
övergripande principerna för statens förhållningssätt till rennäringen torde
därmed inte behövas.

Ett förenklat stödsystem

Riksdagens revisorers förslag
Enligt revisionsrapporten finns inte mindre än ca 35 olika specificerade stöd-
eller ersättningsformer som under senare år har kommit rennäringen till del. Fö
att åskådliggöra hur stöd och ersättningar till rennäringen är utformade anges
revisionsrapporten att under budgetåret 1994/95 utbetalades till rennäringen
totalt ca 106 miljoner kronor och att beloppet fördelats enligt följande.
Av detta belopp utgick ca 43 miljoner kronor i kilorelaterat pristillägg och
till bl.a. underhåll av riksgränsstängsel, kostnader för mark-
användningsplanering (s. 66). Av budgetmedel utgick vidare ca 4,7 miljoner
kronor i arbetsmarknadsersättningar och landsbygdsstöd, som även rennäringen ka
få del av. Beslut om dessa medels användning fattas av landsbygdsenheten eller
regionalekonomiska enheten, men rennäringsenheten deltar på varierande sätt i
ärendenas handläggning. Vidare utgick ca 46 miljoner kronor i ersättningar på
grund av Tjernobylkatastrofen och för rovdjursrivna eller tågdödade renar (s.
67). Från Samefonden och av s.k. bygdemedel som på olika sätt avsatts för
rennäringen betalades under budgetåret 1994/95 ut ca 8,7 miljoner kronor.
De strukturstöd som riktar sig till jordbruksnäringen kan användas även inom
rennäringen. Strukturstöd utgår under mål 5 a såsom startstöd och stöd till
förädling och avsättning. För mål 6-området har ett sammanhållet samiskt progra
upprättats, som omfattar ca 10 miljoner kronor årligen. För att medlen skall
kunna utnyttjas krävs medfinansiering med 50 % av svenska staten eller
rennäringen. Ansvarig för programområdet är Sametinget (s. 69). Vidare har inom
ramen för de s.k. gemenskapsinitiativen speciella samiska program upprättats fö
näringslivsutveckling inom Nordkalotten, Jämtland/Tröndelag och Barentsregionen
I rapporten konstateras att man, under vissa förutsättningar, för varje krona
i direkt statlig subvention fick ut ett värde i producentledet på 1 krona och 2
öre (s. 87). Subventionsgraden i näringen beräknas till drygt 80 % för
budgetåret 1994/95. Vidare anförs att trots subventioner är inkomsterna från
rennäringen låga i förhållande till inkomsterna inom andra verksamheter, t.ex.
jordbruket i norra Sverige.
Revisorerna anför att en naturlig följd av det betraktelsesätt som anlagts i
det föregående är att stödet till rennäringen kan förenklas avsevärt. En möjlig
lösning är att staten efter förhandlingar med företrädare för rennäringen komme
fram till ett samlat stöd på rimlig nivå. Ett sådant stöd kan ersätta flertalet
nu utgående former av stöd och ersättningar.
Några remissinstanser har riktat invändningar mot förslaget om en
sammanslagning av såväl specifika som generella stöd och ersättningar till ett
samlat stöd till rennäringen. Revisorerna anför häremot att av
remissbehandlingen framgår att samerna själva inte motsätter sig att rennäringe
i stödhänseende betraktas som en alldeles specifik verksamhet.
Revisorerna anser att det bör övervägas att tillföra Samefonden ett samlat
statligt stöd. Därmed skulle huvuddelen av de medel som står till rennäringens
förfogande samlas på ett ställe, vilket skulle öka överblicken och underlätta
planeringen för näringens utövare. Genom revision bör staten försäkra sig om at
stödet hanteras invändningsfritt, så att det t.ex. inte fördelas på ett sätt so
otillbörligt gynnar vissa rennäringsföretag eller grupper av företag. En ordnin
där Samefonden tillförs de statliga medlen förutsätter dock enligt revisorernas
mening att Sametinget tillförsäkras rätten att förfoga över dessa medel. I det
korta perspektivet bör andra administrativa lösningar övervägas.
Sammanfattningsvis föreslår revisorerna att regeringen låter utreda
förutsättningarna för att omvandla statens olika former av stöd och ersättninga
till rennäringen till ett samlat stöd vars storlek bestäms efter förhandlingar
med företrädare för rennäringen.

Utskottets överväganden
Utskottet anser det värdefullt att revisorerna har gjort en grundlig genomgång
av de stöd som kommer rennäringen till del. Utskottet kan inte i alla delar
ställa sig bakom ställningstagandena i rapporten, men anser att den är en god
grund för en fortsatt översyn av stöden till rennäringen.
Det framgår av revisorernas rapport att man kan räkna ca 35 olika
specificerade stöd- eller ersättningsformer som under senare år har utgått till
rennäringen. Stöden har dock olika ändamål. Vissa av stöden är riktade enbart
till rennäringens utövare, medan andra är generella och uppfyller
näringspolitiska, regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska syften. Dessa
senare stöd kan åtnjutas av rennäringens utövare liksom av andra som uppfyller
villkoren för stöden.
Utskottet instämmer i att stödsystemet för rennäringen är onödigt komplicerat
och att det bör finnas utrymme för förenklingar av stödsystemet. Det kan
tilläggas att en viss förenkling redan skett genom att tre tidigare existerande
anslag sammanförts till ett nytt anslag, benämnt Främjande av rennäringen (prop
1996/97:1 utg.omr. 23, bet. 1996/97:JoU1). Regeringen bör göra en översyn av
möjligheterna till ytterligare samordning av de stöd som kommer rennäringen och
samerna till del. Utgångspunkten för denna översyn bör vara att moderna
förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering
bör tillämpas även för stödet till rennäringen. Staten bör formulera och följa
upp mål för stödet till rennäringen och annan samisk verksamhet. Därutöver bör
staten enligt utskottets uppfattning så långt det är möjligt överlåta åt
näringen själv att utforma verksamheten.
Vad utskottet anfört om stödet till rennäring och samisk kultur bör riksdagen,
med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna.

Rennäringsadministrationen

Riksdagens revisorers förslag
Med ett samlat rennäringsstöd och ett samlat ansvar för fördelningen av stödet
kan den nuvarande statliga stödadministrationen enligt revisorerna förenklas.
Merparten av de resurser för stödgivningen som i dag finns vid Jordbruksverket
och länsstyrelserna kan sparas in. Även vid andra myndigheter som handlägger
stöd- eller ersättningsärenden avseende rennäringen möjliggörs administrativa
besparingar.
Den statliga rennäringsadministrationen omfattar enligt revisionsrapporten ca
50 årsarbetskrafter till en sammanlagd kostnad av uppskattningsvis 23 miljoner
kronor.
Miljövårdsberedningen föreslog i betänkandet (1995:226) Hållbar utveckling i
landets fjällområden att Glesbygdsverket skulle överta rollen som central
förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Regeringen har därefter med
instämmande av jordbruksutskottet uttalat (prop. 1995/96:226 s. 51, 1996/97:JoU
s. 28) att det centrala ansvaret för rennäringen skall ligga kvar på
Jordbruksverket. Revisorerna för sin del finner i likhet med
Miljövårdsberedningen att Glesbygdsverket är ett alternativ som bör övervägas.
En annan möjlighet är enligt revisorerna att någon av de berörda
länsstyrelserna, som ju har mångårig erfarenhet på området, får ansvaret för
stödgivningen. På sikt bör även Sametinget kunna komma i fråga som ansvarig
myndighet för stödgivningen.
Administrationen av stöd- och ersättningsfrågor utgör endast en del av den
statliga rennäringsadministrationen. Vid t.ex. Jordbruksverket handläggs
härutöver frågor om rådgivning, utbildning, information och köttklassificering
samt överklaganden med anledning av länsstyrelsernas beslut. Vidare erfordras
resurser för utredningar rörande rennäringen. Vid länsstyrelserna omfattar
rennäringsadministrationen bl.a. förvaltning av statens mark ovan odlingsgränse
och på renbetesfjällen, markanvändningsredovisning, rådgivning, utbildning,
information, utredningar samt administration av byggande och underhåll av
tekniska anläggningar.
Revisorerna utesluter inte att även de delar av den statliga
rennäringsadministration som hanterar andra frågor än stöd och ersättningar kan
förenklas. Några remissinstanser har anfört att vissa uppgifter skulle kunna
delegeras till Sametinget, t.ex. rådgivningsverksamheten. Andra uppgifter är
renodlade myndighetsuppgifter. Revisorerna anser i likhet med vad bl.a.
Sametinget och Svenska Samernas riksförbund har förordat att statsmakterna bör
utreda vad som skall anses vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen.
När detta har fastlagts är det möjligt att bedöma vilka rennäringsadministrativ
uppgifter som staten bör ha kvar och vilka uppgifter som kan delegeras till
t.ex. Sametinget.
Vid en reformering av stödsystemet i den av revisorerna skisserade riktningen
bör merparten av de administrativa resurserna, främst vid Jordbruksverket och
länsstyrelserna, kunna sparas in. Nödvändiga administrativa resurser bör föras
över till den myndighet som får det samlade ansvaret för
rennäringsadministrationen.
Revisorerna föreslår sammanfattningsvis att regeringen ser över den statliga
rennäringsadministrationen. Syftet med översynen bör vara att undersöka vilka
statliga administrativa resurser som en förenkling av stödet till rennäringen
möjliggör, vilka administrativa uppgifter som skall anses vara
myndighetsuppgifter samt vilka uppgifter som kan delegeras till samiska organ.
Vid översynen bör också undersökas om den kvarvarande statliga
rennäringsadministrationen bör vara spridd på centrala och regionala myndighete
eller om den bör sammanföras till en myndighet.

Utskottets överväganden
Utskottet anser i likhet med revisorerna att det är viktigt att undersöka vilka
uppgifter som bör vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. När dett
har fastlagts är det möjligt att bedöma vilka rennäringsadministrativa uppgifte
som staten bör ha kvar och vilka uppgifter som kan föras över till samiska
organ. Med ett samordnat stöd för rennäringen och ett samordnat ansvar för
fördelningen av stödet bedömer utskottet att den nuvarande statliga
stödadministrationen kan förenklas. Även de delar av den statliga
rennäringsadministration som hanterar andra frågor än stöd och ersättningar bör
i möjligaste mån förenklas. Sammantaget bör utgifterna för
rennäringsadministrationen kunna minskas.
En översyn bör således enligt utskottets uppfattning göras av den statliga
rennäringsadministrationen i syfte att förenkla den. Vid översynen bör
klarläggas vilka administrativa uppgifter som även fortsättningsvis bör vara
myndighetsuppgifter och vilka uppgifter som kan föras till samiska organ. För
myndighetsuppgifterna kan Glesbygdsverket vara ett alternativ att överväga. Ett
annat alternativ är att någon av de berörda länsstyrelserna får ansvaret för
stödgivningen. På längre sikt kan även Sametinget komma i fråga som ansvarig
myndighet för stödgivning. Vad utskottet anfört om rennäringsadministrationen
bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge
regeringen till känna.

Rennäringslagstiftningen

Riksdagens revisorers rapport
Rennäringen har enligt revisionsrapporten sedan mer än 100 år omgärdats med
lagstiftning som kommit att bli alltmer detaljerad. Den nuvarande
rennäringslagen (1971:437) reglerar såväl rennäringens relationer till omvärlde
som dess interna förhållanden. Vidare finns en rennäringsförordning (1993:384)
med bestämmelser om bl.a. försäljning och upplåtelse av statens mark ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen, om företagsregister för rennäringen, om
Samefonden och om stöd till rennäringens rationalisering. Vidare finns
bestämmelser om slakt av ren samt angränsande lagstiftning, t.ex.
skogsvårdslagstiftningen, lagstiftningen om hushållning med naturresurser samt
bestämmelser om jakt och fiske och om körning i terräng med motordrivna fordon.
I revisionsrapporten uttalas förståelse för behovet av lagstiftning som
reglerar rennäringens förhållande till omvärlden. Det måste också finnas regler
om rennäringens inre förhållanden, t.ex. hur interna konflikter skall lösas, me
det är enligt rapporten inte självklart att riksdag och regering skall utfärda
sådana regler. Det är inte heller självklart att statsmakterna i detalj skall
föreskriva hur samerna skall organisera sig.
I enlighet med vad som förordades i revisionsrapporten föreslår revisorerna
att regeringen tar initiativ till en översyn av rennäringslagstiftningen. Ett
övergripande syfte med översynen bör vara att bringa regelsystemet i bättre
överensstämmelse med moderna förvaltningsprinciper. Detta bör innebära att
bestämmelser i lagar och förordningar mönstras ut om de kan undvaras eller
ersättas av regler som samerna själva beslutar om.

Motioner
I motion Jo3 (c) yrkas tillkännagivande om en översyn av den lagstiftning som
reglerar förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna. Utvecklinge
av förhållandet mellan rennäringen och övriga areella näringar har under senare
år varit olycklig. Från de areella näringarnas sida anser man att olägenheten a
dagens renskötsel för jord- och skogsbruket har tilltagit. Denna konflikt är
olycklig då det är viktigt att båda dessa näringar utvecklas utan konflikter. I
samband med att regeringen utför en översyn av rennäringslagstiftningen bör
dessa frågor ses över med avsikt att hitta en långsiktig lösning på
konflikterna.
I motion Jo233 (m) anförs att vinterbetesområdena för i första hand
Härjedalens samebyar men även för Idre sameby bör säkerställas och
förutsättningar skapas för att förhandlingar genomförs mot ett av staten
uppställt mål (yrkande 3). Antalet rennäringsföretag ökade under 1970- och 1980
talen på grund av ökad lönsamhet. De höga renantalen vållade bekymmer i form av
skador på ungskog samt trafikproblem vilket ledde till stark irritation mellan
ortsbor, trafikanter och näringen. Det ledde fram till den s.k.
renbetesprocessen mellan markägare och samebyar i Härjedalen. Berörda skogsbola
enades år 1992 och gav samerna rätt att bedriva vinterbete på deras marker. De
enskilda markägarna drev målet vidare. Samebyarna förlorade målet och har
överklagat. Samebyarna har numera kraftigt reducerat sina renantal, och
problemen med de höga renantalen i Jämtlands län är i stort sätt lösta.
I motion Jo208 (mp, fp) begärs en utredning av frågan om erforderliga åtgärder
för att ta i bruk mobila renslakterier för att undvika transport av renar till
slakt. Renar har under senare år slaktats på särskilda slakterier, ofta långt
från insamlingsplatser. Renslakten är enligt motionärerna ett stort
djurskyddsproblem med oacceptabla förhållanden. Transporter som tagit åtta
timmar eller mer har rapporterats och polisanmälningar har gjorts. Senast gälld
det en transport mellan Härjedalen och Övre Soppero, där ett antal renar var
döda vid framkomsten och andra skadade. Renarna kan på grund av sina stora horn
inte stå upp utan att fastna i varandra och tvingas därför ligga ner hela tiden
om många renar transporteras samtidigt.
I motion Jo535 (s) anförs att transport av renar till slakt är en tveksam
företeelse från djurskyddssynpunkt, även om transporten skulle genomföras på
kort tid. Det transportstöd som utgår möjliggör dessa orimligt långa
transporter. En översyn bör göras av att renen som levande djur sorterar under
jordbruksprodukter och därmed anses transportstödsberättigad.

Utskottets överväganden
Utskottet instämmer i revisorernas uppfattning att rennäringslagstiftningen
blivit onödigt detaljerad. Det behövs föreskrifter om rennäringens förhållande
till omvärlden, men det är inte självklart att frågor om rennäringens inre
förhållanden, t.ex. hur samerna skall organisera sig och hur interna konflikter
skall lösas, behöver regleras av riksdag och regering.
Utskottet anser att en förutsättningslös översyn bör göras av rennärings-
lagstiftningen. Ett övergripande syfte med översynen bör vara att förenkla
regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att upphäva
bestämmelser som kan undvaras eller ersättas av regler som kan beslutas av
samerna själva. För statens vidkommande bör ett mål vara att delegera
beslutanderätten. Som utskottet framhållit under föregående rubrik bör till att
börja med klargöras vad som bör vara myndighetsuppgifter och vad som kan
överlämnas till samerna själva att hantera.
Vad utskottet anfört om en översyn av rennäringslagstiftningen bör riksdagen,
med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna.
Även förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna bör omfattas av
översynen. Effekterna av de skärpta bestämmelserna om högsta tillåtna renantal
m.m. (SFS 1993:36) bör också utredas. Motion Jo3 avstyrks i den mån den inte
tillgodosetts med det anförda.
Regeringen har genom beslut den 14 mars 1996 uppdragit åt Länsstyrelsen i
Jämtlands län att snarast utreda och lämna förslag till hur tillgång till
nödvändigt bete skall kunna åstadkommas för samebyarna i Härjedalen och för Idr
sameby. Utskottet har inhämtat att arbetet pågår vid länsstyrelsen. I avvaktan
på att detta arbete kan redovisas finner inte utskottet anledning att vidta
någon åtgärd i denna fråga. Motion Jo233 yrkande 3 avstyrks.
Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1996:105) om transport av
levande djur 4 kap. 8 § får transporttiden för bl.a. renar inte överstiga åtta
timmar. Om transportmedlet är utformat på visst sätt får transporttiden för ren
inte överstiga 15 timmar (4 kap. 10 §). Härutöver får transporttiden förlängas
med högst två timmar om det kan anses lämpligt från djurskyddssynpunkt, särskil
med beaktande av närheten till bestämmelseorten (4 kap. 13 §). För slaktdjur få
transporttiden som huvudregel inte överstiga åtta timmar, men i enstaka fall få
den förlängas med högst tre timmar (4 kap. 9 §). Enligt 5 kap. 23 § skall renar
med stora hornkronor transporteras individuellt. Hornen på sarvar som
transporteras i grupp till slakt skall sågas av före transporten. Övriga
hornbärande renar grupperas efter hornstorlek.
Enligt 6 § förordningen (1980:803) om regionalpolitiskt transportbidrag utgår
bidrag för transporter från orter inom stödområdet av jordbruks- eller
livsmedelsprodukter som härrör från eller har framställts inom stödområdet.
Transportbidraget uppgår till högst 45 % av fraktkostnaden. Utskottet har
inhämtat att transportstöd medges för transport av renar.
Utskottet delar den syn som framförs i motionerna Jo208 och Jo535 att det är
olämpligt att transportera renar långa sträckor. Andra alternativ, dvs. mer
närbelägna renslakterier, bör enligt utskottets uppfattning väljas för att
undvika transport av renar till slakt. Transportstöd bör inte möjliggöra långa
transporter av levande renar. Utskottet anser att frågor om transport av renar
bör ingå i den förordade översynen av rennäringslagstiftningen. Motionerna Jo20
och Jo535 avstyrks i den mån de inte tillgodosetts med det anförda.

Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap

Riksdagens revisorers rapport
Enligt 9 § rennäringslagen får en sameby inte ägna sig åt annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel. Mot detta förbud korresponderar bestämmelsen i 11 §
att med ett par undantag bara den kan vara medlem i sameby som deltar i
renskötseln. I revisionsrapporten föreslås att frågan om en utvidgning av
samebyarnas kompetensområde och mindre strikta villkor för medlemskap utreds. O
sameby får rätt att driva annan ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir
lättare att få medlemskap kan samebyarna i framtiden bli den naturliga hemviste
för betydligt fler samer än i dag.
I dessa frågor redovisar remissinstanserna två inställningar. Vissa anser att
möjligheterna till kombinationsföretagande kan förbättras genom ett ökat
utnyttjande av de vanliga associationsformerna. Andra anför att förbudet är
onödigt kategoriskt och har utgjort en psykologisk spärr mot en breddning av
verksamheten.
Revisorerna ansluter sig till den senare bedömningen. Som ett led i översynen
av rennäringslagstiftningen bör således övervägas om de nu behandlade reglerna
kan förändras. Det finns enligt revisorerna skäl att beakta vad Sametinget har
anfört, nämligen att en utvidgning av samebyns kompetensområde inte bara är
önskvärd utan även en förutsättning för att samerna skall kunna överleva som
folk med egen näring och kultur samt ett eget språk.
Vidare föreslås att regeringen ( som ett led i översynen av
rennäringslagstiftningen ( låter utreda förutsättningar för en förändring av
reglerna om samebys kompetensområde och villkoren för medlemskap i sameby.

Motionen
I motion Jo233 (m) yrkas tillkännagivande om samebyns möjligheter att vidga sit
verksamhetsområde (yrkande 1). Samebyn ställer stora krav på samverkan och
hänsynstagande bland sina medlemmar. Rennäringsföretagare måste inom ramen för
samebyn komma överens om fördelning av renantal och disposition av gemensamma
betesresurser, men samebyn borde också vara en fungerande bas för andra
näringsverksamheter. Den bör ges möjlighet att vidga verksamhetsområdet till
andra områden som samebyn finner intressanta.

Utskottets överväganden
Bostadsutskottet anförde i februari 1996 i fråga om samebyns verksamhetsområde
att till grund för bestämmelserna i denna del ligger bl.a. uppfattningen att de
samebymedlem som enbart vill ägna sig åt renskötsel inte mot sin vilja skall
behöva bli delaktig i de ekonomiska åtaganden som en utökad samebyverksamhet ka
medföra (1995/96:BoU7 s. 5). Mot detta synsätt bör dock enligt bostadsutskottet
mening ställas den centrala roll som samebyn har i det samiska samhället. Det
kan från denna utgångspunkt finnas anledning att på olika sätt medverka till at
utöka samebyns verksamhetsområde. Enligt vad bostadsutskottet erfarit hade
Sametinget beslutat att tillsätta en arbetsgrupp som bl.a. skall se över
möjligheterna att vidga samebyns verksamhetsområde samt kriterierna för
medlemskap. Bostadsutskottet välkomnade detta initiativ och såg det som
angeläget att regeringen i samverkan med Sametinget kommer till en
framåtsyftande lösning av denna fråga.
Jordbruksutskottet anser att det är angeläget att samebyn kan erbjuda ett
varierat utbud av sysselsättning för samebyns medlemmar. Både näringspolitiska
och sysselsättningspolitiska skäl talar för att utöka samebyns verksamhetsområd
och kriterierna för medlemskap. Utskottet instämmer i revisorernas bedömning at
förbudet mot att ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än renskötsel i en
sameby kan vara onödigt kategoriskt och kan ha utgjort en psykologisk spärr mot
en breddning av verksamheten i samebyn. Om sameby får rätt att driva annan
ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir lättare att få medlemskap kan
samebyarna i framtiden bli den naturliga hemvisten för betydligt fler samer än
dag. Det finns också skäl att beakta vad Sametinget har anfört, nämligen att en
utvidgning av samebyns kompetensområde inte bara är önskvärd utan även en
förutsättning för att samerna skall kunna överleva som folk med egen näring och
kultur samt ett eget språk.
Utskottet anser att frågan om utvidgning av samebyarnas kompetensområde och
mindre strikta villkor för medlemskap bör övervägas inom ramen för översynen av
rennäringslagstiftningen. Dessa överväganden bör ske i nära samverkan med det
arbete i denna fråga som pågår i Sametinget och med företrädare för samebyarna.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som
sin mening ge regeringen till känna. Det anförda tillgodoser i allt väsentligt
syftet med motion Jo233 yrkande 1. Motionen avstyrks.

Gränsöverskridande renskötsel

Riksdagens revisorers förslag
Enligt revisorernas uppfattning bör det vara ett riksintresse för både Norge oc
Sverige att söka återskapa de förutsättningar för renskötsel som förelåg före
nationalstatsgränsernas tillkomst och som innebar ett bättre utnyttjande av
betesresurserna. Ett sådant samarbete borde samtidigt innebära att de nuvarande
riksgränsstängslen kunde rivas, vilket skulle frigöra inte obetydliga medel för
en bättre användning. Revisorerna föreslår mot denna bakgrund att den svenska
regeringen i samband med förhandlingarna med Norge om en ny gränskonvention tar
upp frågan om en utvidgad samverkan mellan norsk och svensk näring.

Motion
I motion Jo2 (s) yrkas tillkännagivande av att förhandlingarna med Norge om en
ny gränskonvention i renbetesfrågor bör omfatta också samarbete i
rovdjursfrågor. Båda länderna har undertecknat Bernkonventionens artikel om
livskraftiga rovdjursstammar. Gemensamma gränsöverskridande ställningstaganden
borde kunna göras avseende rovdjursinventeringar, stammarnas storlek och
eventuella insatser och åtgärder
I motion K918 (kd) anförs om den kommande omförhandlingen av den nuvarande
renbeteskonventionen som utlöper år 2002 att utgångsläget för förhandlingarna
måste vila på betesekologiska utgångspunkter med beaktande av tillgång till
olika säsongsbeten (yrkande 5). Vidare framhålls att kommissionen bör ha en bre
samisk representation i förhandlingarna med representation av både Sametinget
och Svenska samernas riksförbund.

Utskottets överväganden
Utskottet anförde i november 1996 att rovdjursfrågan berör många viktiga
aspekter av Sveriges nationella och internationella åtaganden inom faunavården
och dessutom har stor betydelse för vissa näringsgrenar (1996/97:JoU1 s. 53).
Den omvittnat starka ökningen av rovdjursstammen kräver särskild uppmärksamhet
när det gäller utformningen av skyddsjakten och intresset av en bibehållen elle
utökad biologisk mångfald. Utskottet ansåg därför att regeringen bör utarbeta e
sammanhållen rovdjurspolitik som möjliggör en helhetssyn på de biologiska,
jaktliga och näringsmässiga frågorna. I samband härmed bör även undersökas hur
de fortsatta rovdjursinventeringarna skall utformas och finansieras. Vidare bör
regeringen pröva möjligheterna att utvidga rätten till statlig ersättning för
rovdjursskador på andra tamdjur än renar. De finansieringsmöjligheter som
medlemskapet i EU ger bör givetvis ingå i analysen. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik i
enlighet med det anförda.
Utskottet utgår ifrån att i uppdraget att redovisa en sammanhållen rovdjurs-
politik ingår även gränsöverskridande rovdjurspolitiska frågor. Med det anförda
måste syftet med motion Jo2 i allt väsentligt vara tillgodosett. Motionsyrkande
bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Sverige har påkallat att en sådan kommission som avses i 69 § konventionen den
9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning (SFS 1972:114) skall
tillsättas, och överläggningar har påbörjats med Norge om det närmare innehålle
i kommissionens mandat. Sverige och Norge är överens om att kommissionen bör
bestå av fem ledamöter, varav två samer som utses av Sametinget. Utskottet har
inhämtat att i likhet med nu gällande överenskommelse kommer förhandlingarna at
avse svenska sommarbeten i Norge och norska vinterbeten i Sverige. En viktig
utgångspunkt för förhandlingarna bör enligt utskottets uppfattning vara en
utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring samt betesekologiska
hänsyn. Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av riksdagens
revisorers förslag, som sin mening ge regeringen till känna. Motion K918 yrkand
5 avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med det anförda.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande stöd till rennäring och samisk kultur
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande rennäringsadministrationen
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande rennäringslagstiftningen
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag och med avslag på
motion 1996/97:Jo233 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. beträffande utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag och med avslag på
motion 1996/97:K918 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. beträffande areella näringar
att riksdagen avslår motion 1995/96:Jo3,
6. beträffande tillgång till bete
att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo233 yrkande 3,
7. beträffande transport av renar
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Jo208 och 1996/97:Jo535,
8. beträffande rovdjursfrågor
att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo2.

Stockholm den 4 mars 1997

På jordbruksutskottets vägnar

Lennart Daléus

I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson
(s), Göte Jonsson (m), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson
(s), Carl G Nilsson (m), Eva Eriksson (fp), Ann-Kristine Johansson (s), Maggi
Mikaelsson (v), Åsa Stenberg (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart
Brunander (c), Michael Hagberg (s) och Ola Sundell (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1
Riksdagens revisorers förslag 1996/97:RR4...........1
Motionerna..........................................2
Motioner väckta med anledning av förslaget 2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1996 2
Uppvaktningar m.m...................................2
Utskottet...........................................2
Rennäringen som kultur 2
Riksdagens revisorers förslag 2
Utskottets överväganden 4
Ett förenklat stödsystem 5
Riksdagens revisorers förslag 5
Utskottets överväganden 6
Rennäringsadministrationen 7
Riksdagens revisorers förslag 7
Utskottets överväganden 8
Rennäringslagstiftningen 9
Riksdagens revisorers rapport 9
Motioner 9
Utskottets överväganden 10
Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap 11
Riksdagens revisorers rapport 11
Motionen 12
Utskottets överväganden 12
Gränsöverskridande renskötsel 13
Riksdagens revisorers förslag 13
Motion 13
Utskottets överväganden 13
Hemställan 14

Gotab, Stockholm 1997