Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående

Betänkande 2008/09:SoU19

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
13 maj 2009

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående(pdf, 101 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2008/09:19 Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående

Beslut

Stödet till personer som vårdar närstående tydliggörs (SoU19)

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående. Beslutet innebär ett förtydligande av socialnämndens ansvar att erbjuda stöd för personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder. Socialstyrelsen ska få i uppdrag att utarbeta en vägledning för hur stödet ska tillämpas. Socialutskottet noterar i underlaget till beslutet att det inte handlar om att tvinga närstående eller andra personer att utföra mer vård eller stöd, utan att underlätta för dem som av fri vilja utför sådana insatser. Beslutet börjar gälla den 1 juli 2009.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 5
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-04-02
Justering: 2009-04-23
Trycklov till Gotab och webb: 2009-04-28
Trycklov: 2009-04-28
Trycklov: 2009-05-05
Reservationer: 1
Betänkande 2008/09:SoU19

Alla beredningar i utskottet

2009-04-02

Stödet till personer som vårdar närstående tydliggörs (SoU19)

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående, som är tänkt att börja gälla den 1 juli 2009. Förslaget innebär ett förtydligande av socialnämndens ansvar att erbjuda stöd för personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder. Socialstyrelsen ska få i uppdrag att utarbeta en vägledning för hur stödet ska tillämpas. Utskottet noterar att förslaget inte avser att tvinga närstående eller andra personer att utföra mer vård eller stöd, utan att underlätta för dem som av fri vilja utför sådana insatser.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2009-05-13
Stillbild från Debatt om förslag 2008/09:SoU19, Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående

Debatt om förslag 2008/09:SoU19

Webb-tv: Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Magdalena Andersson (M)
Anf. 64 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Det här betänkandet handlar om regeringens proposition Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående . Det finns en motion som har väckts från Vänsterpartiet och Miljöpartiet kring detta. Det finns också ett antal andra motionsyrkanden i betänkandet. Förslaget från regeringen handlar om en lagändring i socialtjänstlagen. Den syftar till att förtydliga att socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stöder någon närstående som har funktionsnedsättning. Det handlar alltså om att ge anhöriga eller andra personer ett stöd och ett erkännande för det arbete de utför, också att förebygga att den anhöriga eller någon annan blir fysiskt eller psykiskt utsliten. Det finns också ett förslag från regeringen om att Socialstyrelsen ska få ge i uppdrag att utarbeta en vägledning till stöd för den här tillämpningen. Socialutskottet noterar att ändringsförslaget i lagen inte avser att tvinga närstående eller andra personer att utföra mer vård eller stöd utan att underlätta för dem som av fri vilja vill utföra de insatserna. Samtliga motionsyrkanden avstyrks i betänkandet. Det finns en reservation. Det här lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 2009.
Eva Olofsson (V)
Anf. 65 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Det är roligt, tycker jag, när vi har ett förslag som alla partier ställer sig bakom. Det här är just ett sådant förslag. Att stödet till anhöriga som stöder och vårdar äldre, långvarigt sjuka eller människor med funktionsnedsättning ska vara obligatoriskt för kommunerna och att det i socialtjänstlagen skrivs in ett "ska" i stället för ett "bör" är något som jag tycker är bra. Vi har däremot i en motion från Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyft ett antal perspektiv som vi tycker bör förstärkas eller som saknas, bland annat när man nu ger i uppdrag till Socialstyrelsen att vara med och utforma en vägledning. Vi vill gärna förstärka barnperspektivet. I propositionen har man pratat om att man ska uppmärksamma föräldrar till barn och syskon. Vi vill också uppmärksamma barnen som har föräldrar som har funktionsnedsättningar till exempel. Det tror vi är väldigt viktigt. Vi vill gärna lyfta fram närstående som förvärvsarbetar och samtidigt ska göra en insats. Väldigt mycket av anhörigstödet, till exempel på äldresidan, har handlat om att stötta makar eller partner som hjälper varandra. De som ska förena förvärvsarbete med en omsorgsinsats är en liten glömd grupp. Det är några perspektiv som vi helt saknar. Det är perspektivet för HBT-personer. De osynliggörs ofta inom äldreomsorg och funktionshinderverksamhet, där familjebildningar som man inte tar som normer eller är de vanliga helt enkelt inte uppmärksammas om de inte får det stöd de behöver. Vi tycker att man inte lyfter upp perspektivet med dem som faktiskt gör den största anhöriginsatsen i Sverige i dag. Det är människor med utländsk härkomst, inte minst de som kommer från länder utanför Europa. Bland dem görs en väldigt stor del av insatserna av anhöriga. Det nämns inte i den här propositionen. Vi tycker också att det är viktigt att påpeka att det nationella kompetenscentrum som finns och som gör ett utmärkt jobb, inriktat helt på äldre, inte har uppdraget att vara ett kompetenscentrum när det gäller stöd för anhöriga till människor med funktionsnedsättning. Fru talman! Jag vill yrka bifall till v:s och mp:s reservation. I går kväll kom jag tillbaka från en dag i Varberg på Anhörigriksdagen. Det var en spännande dag. Det var många hundra människor där, anhörigvårdare och människor som arbetar med anhörigstöd i sin profession ute i kommunerna och från frivilligorganisationer och myndigheter. Det var seminarier, diskussioner och utbyte av erfarenheter. Man var väldigt glad över den förändring vi ska göra i dag. Man tyckte att den var väldigt viktig. Anhöriga gör ju en jätteinsats. När det gäller stödet till gamla, äldre kvinnor och män, pratar vi ofta i Sverige om att i Sverige sätter vi dem på hemmet eller hjälper dem inte alls när det är så att 70 procent av stödet till äldre ges av anhöriga. Stödet till pojkar och flickor eller kvinnor och män med funktionsnedsättning skulle inte fungera utan anhörigas insatser. Men det fanns också en oro. Ibland var den lite större. Det handlade om att många av dem som jobbar med anhörigstödet är i kommuner som i dag har sparbeting, nedskärningar. Man funderade på vad som ska hända med deras verksamhet. Kommunerna är i ett ekonomiskt trängt läge. Skatteintäkterna minskar, socialbidragen ökar, och statsstödet är alldeles för litet för att väga upp det. Många verksamheter är dessutom projekt när det gäller anhörigstöd. Man har fått pengar för att göra något bra några år. I det tuffa ekonomiska läge som Sveriges kommuner är i nu funderar man på om de projekten bara kommer att läggas ned eller om de kommer att få fortsätta. Det finns också en oro för att man inte ska lyfta fram stödet för närstående till människor med funktionsnedsättning. Man tycker att det har lyfts fram alldeles för dåligt i tidigare diskussioner och debatt. Fru talman! För oss är det mycket viktigt, precis som det står i propositionen och som utskottet också sade, att anhörigstödet alltid ska vara frivilligt. Den dubbla frivilligheten är jätteviktig. Jag ska som anhörig inte känna mig tvingad på grund av en dåligt fungerande äldreomsorg eller handikappomsorg att gå in och hjälpa till exempel min gamla mamma och pappa. Det är något jag ska göra för att jag vill, för att jag finner glädje i det. Det här är väldigt viktigt. Lika viktigt är att jag om jag till exempel är en person med funktionsnedsättning inte ska vara tvingad att ta emot stöd från min anhörig eller, som äldre, från min son eller dotter när jag kanske vill ha det av kommunen och vill ha tiden med mina anhöriga för att umgås och göra andra saker än att de ska springa och handla, städa och göra annat. Den dubbla frivilligheten är jätteviktig. Goda föresatser kan ändå komma på skam när kommunernas ekonomi blir allt sämre. Runt om i landet är det faktiskt en verklighet att man drar ned också på äldreomsorg och handikappomsorg när skatteintäkterna inte räcker till. Senast vi hade kris i Sverige, på 90-talet, vältrades ansvar över på anhöriga. Det handlade inte om att man frivilligt tog mer ansvar. Det handlade om att man var tvungen att rycka in eftersom samhället minskade sina insatser. Det var i första hand döttrar och andra kvinnliga släktingar som utökade stödet och hjälpen till sina äldre släktingar. Det är tre gånger vanligare att döttrar hjälper sina föräldrar än att söner gör det. En av fem yrkesverksamma gör också omsorgsinsatser för anhöriga. För många kvinnor runt 45 år kan det vara fortsatt dubbelarbete. Man har haft huvudansvaret för barnen, och nu är det dags att ta det ansvaret för föräldrarna också. Kvinnors obetalda omsorgsarbete får inte bli jämställdhetens blinda fläck. Det här pratar vi alldeles för lite om. Det finns också ett klassperspektiv. Äldre med högre utbildning och gott om pengar köper tjänsterna privat. Äldre som inte har så hög pension eller pengar på banken får lita till sina anhöriga eller klara sig själva. Man kan kort säga att det var arbetarklassens döttrar som fick betala priset för att man på 90-talet faktiskt krympte insatserna till många äldre. Jag är rädd för att det här nu kommer att hända en gång till. Därför är det allra viktigaste anhörigstödet i dag faktiskt mer pengar till kommunerna. Något som också oroar mig är att många kommuner som jag har besökt nu har en taxa för servicetjänster eller några timmars hjälp som kan ligga på från 160 kronor till 239 kronor i timmen. Kommunerna puttar helt enkelt över äldre från den kommunala hemtjänsten till privata firmor och hushållsnära tjänster. I de fall man inte kan betala 160-239 kronor i timmen eller i alla fall vad hushållsnära tjänster kostar får anhöriga självklart rycka in, eller också får man klara sig bäst man kan. Det saknas också ett etniskt perspektiv i propositionen. Jag var i förra veckan i Tensta-Rinkeby. Där har man en anmärkningsvärt stor andel anhöriganställda, 160 stycken. Jag tror att Tensta skulle ha ungefär 10 procent av Sveriges befolkning om deras andel av anhöriganställda var proportionell i förhållande till resten av landet. Det finns 80 hos privata utförare och 80 hos kommunala. Många gör naturligtvis ett bra jobb, men det finns också problem med att man har en sådan stark överrepresentation av anhöriganställda på grund av att många kommer från andra länder och vi inte har en passande äldreomsorg. Det beror också på att man inte har hittat ett jobb och en försörjning på den svenska arbetsmarknaden. Man beskrev det som att man inte har tillräcklig insyn. Vi kan inte garantera vilken kvalitet som ges i en del av den äldreomsorg som har anhöriganställda. Vi har heller inte möjlighet att från kommunens sida tycka att det här är en lämplig anhörigvård eller inte, något som man hade förr. Man har alltså svårt att nå ut med utbildning och informationsinsatser. Ställer man tuffare krav på de kommunala anhörigvårdarna är det enligt kundvalsmodellen i Stockholm bara att byta till en privat utförare. Man var också orolig för kvinnornas situation här. Förutom att familjen blir väldigt sluten kring den äldre blir det likadant för kvinnorna som är i medelåldern, ofta kan svenska dåligt och har svårt att få jobb i Sverige. Det är de som stannar hemma och vårdar den äldre kvar i familjen utan att komma ut och lära sig språket och skaffa sig en yrkesutbildning. Jag tror att det är väldigt viktigt att lyfta fram det här perspektivet, för vi har ett dubbelt problem. Vi får inte göra det så lättvindigt för oss att vi inte anpassar äldreomsorgen eller handikappomsorgen till människors behov när de kommer från andra länder utan i stället lämnar över till en äldreomsorg där vi inte kan garantera kvalitet och insyn. Sammanfattningsvis är vi i Vänsterpartiet jättepositiva till förslaget att "ska" ersätter "bör" och att stödet till anhöriga i kommunen blir obligatoriskt. Anhörigstödet måste vara långsiktigt och permanent. Det får inte vara projekt. Det måste ha bra kvalitet och vara individuellt, annars används det inte. Man måste lyssna på de anhöriga och ta till sig vilka stöd de själva säger att de behöver. Då får vi det bästa stödet. Att som anhörig ge stöd ska vara frivilligt och inte påtvingat genom bristande resurser och kvalitet i äldre- och handikappomsorg, därför är den allra viktigaste frågan i dag när det gäller anhörigstöd mer pengar till kommuner och landsting så att vi kan stoppa de besparingar och nedskärningar som sker i dag.
Thomas Nihlén (Mp)
Anf. 66 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma reservation. Det betänkande som vi ska debattera i dag behandlar regeringens proposition Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående . När man läser vår gemensamma motion kan man se att vi till stora delar ställer oss bakom de slutsatser och förslag som regeringen framför i propositionen. Vi delar också regeringens ambition att förtydliga och förstärka kommunernas ansvar när det gäller stöd till anhöriga som vårdar närstående. Ändå har vi i Miljöpartiet och Vänsterpartiet i vår motion lyft fram ett antal synpunkter och förslag som enligt vår mening ytterligare skulle förtydliga kommunernas ansvar och förbättra situationen för de anhöriga som vårdar närstående. I mitt anförande tänker jag i första hand lyfta fram två förslag och synpunkter. Det första är förslaget om en annan lydelse av lagtexten och det andra är frivilligorganisationernas roll och arbete. Fru talman! När det gäller förslaget till ny lydelse av lagtexten i regeringens proposition har vi ett förslag till en annan skrivning som vi anser skulle förbättra och förtydliga det nu liggande förslaget. Regeringen föreslår i propositionen att den nya formuleringen i lagtexten ska vara: "Socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder." Formuleringen "Socialnämnden ska erbjuda stöd eller avlösning" mötte under remissrundan viss kritik. Flera remissinstanser påpekar att ordet "eller" kan komma att tolkas som "antingen eller". Vi menar att det är bättre att använda begreppen "avlösning" och "annat stöd". På så vis blir det tydligt att avlösning är en typ av de olika sorters stöd som ska erbjudas. I betänkandet kan man läsa att utskottet i sin motivering till avslaget på vår motion inte anser det nödvändigt att i lagtexten specificera olika stödformer. Men eftersom man i den nu gällande socialtjänstlagen föreskriver att det handlar om stöd och avlösning, samt att avlösning är en mycket viktig och den kanske vanligaste stödformen, anser vi att den även fortsättningsvis bör nämnas särskilt i lagtexten. De flesta kommuner erbjuder i dag möjlighet till avlösning, dock inte alla. Vi menar att ett förtydligande av lagen på det här sättet bidrar till att avlösning kommer att erbjudas i alla kommuner och minimerar risken för att utbudet av avlösning skulle minska. Därför föreslår vi följande formulering av 5 kap. 10 §: Socialnämnden ska erbjuda avlösning och annat stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stöder en närstående som har funktionsnedsättning. Fru talman! Det finns ett perspektiv - det finns fler, men jag tänkte ta upp ett - som anmärkningsvärt nog helt saknas i propositionen, nämligen frivilligsektorns viktiga arbete och roll inom anhörigvårdarområdet. Ett bra exempel på en anhörigorganisation är Demensförbundet. Förbundet har 11 000 medlemmar, och av förklarliga skäl är det stora antalet anhöriga. Förbundet har 124 lokala föreningar över hela landet som arbetar intensivt genom att ge stöd och råd till anhöriga. Inte sällan kan det handla om att på olika sätt hjälpa till att ta strid mot kommuner för att anhöriga ska få det stöd de har rätt till enligt socialtjänstlagen. Att det finns oberoende organisationer som kan informera och ge stöd är viktigt. Många anhöriga upplever sig vara i ett påtagligt underläge och har svårt att hävda sig mot handläggare och andra. Anhörigorganisationer erbjuder för enskilda en förståelse och ett stöd som en myndighet svårligen kan ersätta, och de behöver därmed finnas som ett komplement till det som kommuner kan erbjuda. Det är också viktigt att anhörigvårdare får information om att det finns anhörigorganisationer och hur man faktiskt får kontakt med dessa. Naturligtvis vill jag också nämna Anhörigas Riksförbund och deras viktiga arbete. De arrangerar den årligen återkommande Anhörigriksdagen, som vi redan har hört pågår denna dag. Fru talman! Hälso- och sjukvården och framför allt primärvården fyller också en viktig funktion vid vårdkontakter med personer som vårdas hemma av närstående. Det handlar om att man där tar sig tid att fråga ordentligt hur det egentligen fungerar hemma och att man kan vara behjälplig vid kontakter med biståndsbedömare eller annan person vid behov. För att lyfta fram HBT-perspektivet behövs RFSL:s arbete med att åstadkomma attitydförändringar bland allmänheten och som en resurs för att utveckla anhörigstödet för HBT-personer. Invandrarföreningar bör också inkluderas i arbetet med att nå anhöriga med annan etnisk bakgrund än den svenska. Socialstyrelsen bör också få i uppdrag att i utarbetandet av vägledningen för tillämpningen av den lya lagstiftningen se till att skapa en referensgrupp. Referensgruppen bör bestå av representanter för frivilligsektorn, till exempel patient-, anhörig-, handikapp- och pensionärsorganisationer, RFSL, Sios och SKL för att vägledningen ska bli så brukaranpassad som möjligt.
Catharina Bråkenhielm (S)
Anf. 67 Catharina Bråkenhielm (S)
Fru talman! I dag lever vi betydligt längre än vad vi har gjort tidigare. När vi blir allt äldre bor vi också kvar hemma i allt större utsträckning. Det är något som vi själva önskar. Då växer gruppen med anhöriga som vårdar närstående i hemmet. Anhöriga och närstående står för en stor del av den informella vården som ges i dag. Det är en allt större del än vad man egentligen kan tänka sig. Det är massor av gratistimmar som utförs av denna grupp. Dessa insatser är otroligt viktiga. Det är något vi måste visa genom att bland annat göra insatser för dessa människor som utför ett tungt vårdarbete. Det är också otroligt viktigt att samla in fakta och sprida kunskap om de äldres situation. Det sker bland annat med hjälp av det nationella centret. Det är också viktigt att samhället erbjuder en hög kvalitet i vården och omsorgen. Då blir samhället tryggt att leva i. Vi har nu en proposition där regeringen föreslår en lagändring i socialtjänstlagen, som syftar till att förtydliga att socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående. Jag funderar lite över formuleringen "vårdar eller stödjer närstående". Jag tycker att det borde stå "vårdar och stödjer". Det är viktigt och också helt nödvändigt att stödja anhörigvårdarna. De ska få känna uppskattning för sina insatser, få komma ifrån och få vila, kanske ha en hel semester från vårdandet, om det är det de önskar, få tid för personliga saker. De kanske behöver massage, som vi vet ger enorm energi och ett enormt välbefinnande. De måste också få möjlighet att få träffa andra i samma situation. Inte minst viktigt är det att de ska få kunskap så att de kan behärska situationen de är mitt uppe i. Fru talman! Det är inte minst lika viktigt ur samhällets synvinkel att de personer som vårdar och stöder får hjälpen, så att de inte själva får behov av vård inom en snar framtid. Parallellt med detta får man inte glömma att det behövs direkt stöd för anhörigvårdarna. Det behövs också en bra sjukvård, en bra hemsjukvård, hemtjänst och en bra äldreomsorg som gör att de äldre får ett bra liv och får den hjälp de behöver. Just nu sker, som vi har hört, kraftiga neddragningar av just detta runt om i landet. Det är också viktigt att förstå att systemet inte kan byggas utifrån de anhöriga, som många gånger själva har krämpor och är lite till åren. I en del fall yrkesarbetar de och har ett eget liv att ta hand om. Det här får inte bygga på frivilliginsatser. Det skapar otrygghet och ett mycket osunt system. Socialstyrelsens rapport Jämställd socialtjänst? visar att äldreomsorgen är dåligt anpassad till kvinnors behov, trots att kvinnor dominerar i den här gruppen. Vi kan aldrig acceptera omotiverade olikheter i den vård som erbjuds. Kvinnors och mäns behov av vård måste bedömas på ett likvärdigt sätt. Minst lika viktigt är att anhörigomsorgen ska bygga på frivillighet från båda parter i omsorgsrelationen. Det är otroligt viktigt, inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är inte alldeles säkert att vi vill bli vårdade av våra anhöriga. För att kunna utveckla detta så viktiga område behövs mer forskning och mer fakta och framför allt mer uppföljning av äldreomsorgens resultat och kostnader. Den uppföljningen ska vara könsuppdelad. Anhörigas insatser är ovärderliga. De är minst lika omfattande som de offentliga insatserna i äldreomsorgen. De flesta vårdar sina nära därför att de vill det. Men det betyder inte att de orkar med hur mycket som helst hur länge som helst. Många, men långt ifrån alla, kommuner erbjuder i dag en ganska bra service till anhöriga. Det ser olika ut runt om i våra kommuner. Viktigt är att anhöriga ska kunna söka stöd utifrån deras egna behov och inte utifrån kommunernas utbud. Det är en väsentlig skillnad. Det är också viktigt att kommuninvånarna informeras om vilken möjlighet det finns att få hjälp den dag de hamnar i en anhörigvårdarsituation. Fru talman! Att det som åsyftas i propositionen är bra råder det inget tvivel om. Anhörigvården och anhörigvårdarna måste lyftas fram. Det gör man i fina ordalag i propositionen, men var finns de nya pengarna? Under 2009 och 2010 anslås inte en enda ny krona till detta, utan man omfördelar befintliga ansökningsbara medel inom äldrepolitiken. Man ställer alltså grupperna mot varandra. Det är inte en särskilt snygg eller fin politik. Vi vet också att med dagens borgerliga politik, där man har sänkt skatterna kolossalt för de allra rikaste, har man kraftigt utarmat kommunerna ekonomiskt. Vi läser att försörjningsstödet ökar lavinartat runt om i kommunerna, och nedskärningarna duggar tätt. Personal får gå dagligen. Mitt i allt detta tror regeringen på fullt allvar att kommunerna kommer att ha råd att prioritera de anhöriga utan några nya pengar. Fru talman! Intentionen med den nya lagen är jättebra, men den saknar trovärdighet. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s).
Marianne Kierkemann (M)
Anf. 68 Marianne Kierkemann (M)
Fru talman! I går var jag på den årliga Anhörigriksdagen i Varberg tillsammans med nästan 800 engagerade, kunniga, glada och nyfikna människor som på ett eller annat sätt arbetar för att underlätta vardagen för den som är anhörigvårdare - återigen en helt fantastisk dag där man lär sig mycket nytt varje år och som i år på olika sätt kom att handla om den proposition som vi i dag ska debattera. Väldigt många sade: Äntligen! Men kan det inte ändra sig nu? Går den verkligen igenom? Tack, Anhörigriksdagen, för all positiv respons på propositionen! Fru talman! Att vara anhörigvårdare är ett ansvarsfullt arbete. Att vara anhörigvårdare är ett ensamt arbete. Att vara anhörigvårdare är ett fysiskt och psykiskt tungt arbete utan raster eller möjlighet till sammanhållen nattvila, utan betalning, och många gånger utan att någon visar uppskattning för det enorma arbete man utför. Och ändå utförs det av 650 000 närstående eller anhörigvårdare varje dag året runt, år ut och år in. 83 000 äldre personer mellan 75 och 84 år hjälper dagligen eller flera gånger i veckan sin partner i det egna hushållet. För de allra flesta anhörigvårdare innebär det en stor glädje i att finnas till för varandra när krafterna tryter eller man blir sjuk och en tydlig känsla av meningsfullhet i det man gör. Men, det finns ett stort men: Det ska alltid vara ett frivilligt åtagande och får aldrig bli ett tvång vare sig från vårdgivarens eller från vårdtagarens sida. Det ska alltid vara ett frivilligt åtagande! Som anhörig är man specialist på sin anhörigs behov och ska få möjlighet att delta i den utsträckning man önskar både i det egna hemmet och då den ena parten flyttar in i särskilt boende. Det finns inte någon omvårdnadsplikt inskriven i äktenskapsbalken och inte heller några lagliga skyldigheter för vuxna barn att tillgodose föräldrars behov av vård och omsorg. Det framgår också tydligt av 2 kap. 2 § i socialtjänstlagen att det är kommunen som har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver, och en kommun kan inte avslå en ansökan om bistånd med hänvisning till att den anhörige kan tillgodose omvårdnadsbehovet. Fru talman! Signalerna kan inte vara tydligare och stärker anhörigas ställning. Det finns kommuner som ser och uppskattar de anhörigas arbete och som gör mycket för att underlätta deras arbete, men det finns också kommuner som inte gör någonting eller väldigt lite för de anhöriga. Fru talman! Socialdemokraterna har i tio år haft möjlighet att ändra detta lilla ord "bör" till "ska" men har underlåtit att göra något alls. Det kan låta som en obetydlig förändring men kan innebära en stor förändring för den enskilde anhörigvårdaren. I stället har man tillsatt den ena utredningen efter den andra som har kommit till i stort sett samma slutsats. År 1994 föreslogs att anhörigstödet skulle lagfästas - man lät det bli en frivillig insats från kommunernas sida, och många kommuner struntade i att göra någonting. År 1999 föreslog Socialtjänstutredningen återigen att kommunerna skulle bli skyldiga att erbjuda stöd och avlastning, men Socialdemokraterna valde återigen att inte lagstifta trots att nästan 100 kommuner inte hade utvecklat några stödformer alls för anhöriga. I stället har man delat ut pengar i olika omgångar i förhoppningen att det skulle leda till förbättringar. Det gjorde det också på sina håll, men så fort pengarna tog slut tog också insatserna slut i många kommuner. Jag tycker att det är en nonchalant behandling av människor som på grund av kommunernas ovilja själva riskerar att drabbas av ohälsa. Det är därför med stor tillfredsställelse jag konstaterar att den anhörigproposition som alliansregeringen nu lägger fram inte bara ändrar ordet "bör" till "ska" utan också tydligt anger vad som ska känneteckna stödet till de personer som vårdar eller stöder närstående. Individualisering - för att den anhöriges behov är unika och ska utformas därefter. Flexibilitet - för att behov förändras över tid och att även stödet därför behöver förändras över tid. Kvalitet - för att all omsorg ska präglas av kvalitet i omhändertagande, kunskap och bemötande. Socialstyrelsens roll att följa upp och utvärdera blir också mycket viktig. Det finns många olika sätt att stödja anhörigvårdare på, och kommunerna behöver inte uppfinna alla hjul själva. Vi har Nationellt kompetenscentrum Anhöriga. Vi har Anhörigas Riksförbund och anhörigföreningar i många kommuner och flera andra organisationer - alla med bred erfarenhet, god kunskap och vilja att inspirera och visa vägen till ett gott anhörigstöd. De insatser som anhöriga önskar för egen del är betydligt mindre kostsamma för kommunerna än kostnaderna för det bistånd som den närstående annars skulle ha behövt. Jag kan inte låta bli att kommentera lite grann av Eva Olofssons förslag. Det är jättetrevligt att alla partier ställer upp på detta. Jo, det tycker jag är jätteskönt. Men sedan säger Eva: Vad ska hända med anhörigstödet i dessa kristider? Men vi lägger väl inte fram en sådan här proposition för att den ska hålla i ett år! Det här är någonting som borde ha varit gjort för tio år sedan, och den kommer att hålla ytterligare tio år framåt. Det kanske blir så att man inte utökar just nu, men det finns ändå en proposition. Det ställs tydliga krav på kommunerna nu - det har inte gjorts förut. Sedan säger Eva att äldre med gott om pengar kan köpa sina tjänster. Ja, så är det. Men om man har arbetat ett helt långt liv och är tillräckligt gammal för att ha köpt det mesta man behöver kanske man inte kan göra av med de pengar som man har på något annat sätt än att till exempel köpa sig de tjänster man vill ha. Då kan man styra över det på ett helt annat sätt än man kan med kommunens tjänster. Det sägs att för dem som inte kan betala 160-239 kronor i timmen får anhöriga ta över servicen. Ja, men är det någon skillnad om det är en kommunal verksamhet som tar 169 kronor i timmen? Det är ju inte i speciellt många kommuner som man inte behöver betala någonting över huvud taget. Det kostar för det mesta någonting i kommunerna. Jag vet att ni i Vänsterpartiet är pigga på att det offentliga ska göra allting, men de här hushållsnära tjänsterna kan man styra över på ett helt annat sätt än man kan med den kommunala hemservicen. Det är skönt att Socialdemokraterna anständigt nog inte har kommit med någon egen reservation i det här betänkandet. Catharina frågar efter nya pengar. Ja, men det finns ju pengar. Det här är någonting som har återkommit år efter år. När ni satt satsade ni 300 miljoner på tre år, och sedan försvann pengarna. Här satsas pengarna varje år. Dessutom är det inte någonting nytt som nu läggs på kommunerna. De har redan ansvaret, men de tar de inte. Det kommer de att vara tvungna att göra nu. De har redan fått pengarna för detta. Jag vill avsluta med att säga att om man aldrig har varit anhörigvårdare själv har man ingen aning om vad det innebär. Det är hög tid att erkänna anhörigvårdarnas arbetsinsatser och att detta avspeglas i lagstiftningen. Ett rungande bifall till propositionen!
Catharina Bråkenhielm (S)
Anf. 69 Catharina Bråkenhielm (S)
Fru talman! Jag har några frågor till Marianne Kierkemann. För det första är jag intresserad av att veta varför det står "vårdar eller stödjer" och inte "vårdar och stödjer" i propositionen. För det andra: När Marianne Kierkemann pratar om att det finns så mycket nya pengar vill jag ha en precision av vilka nya pengar i budgeten som man har satsat på detta - inte att man har tagit av redan tilldelade pengar i kommunerna. Vilka nya pengar är det som man kan göra verksamhet för ute i kommunerna utan att behöva dra ned på något annat? Annars anser jag inte att man har tilldelat kommunerna några nya pengar. I nästa andetag säger Marianne Kierkemann också att det kanske inte blir någon förändring nu utan först om flera år framåt i tiden. Det var exakt så du sade. Det kanske inte blir så att man nu utökar i kommunerna, för det är kristider nu. Egentligen handlar den här propositionen bara om en ändring från "ska" till "bör". Det är det enda propositionen handlar om. Det finns inga pengar eller något annat som gör att man verkligen kan få en förändring som anhörigvårdare nu, och det tycker jag är ganska dåligt. Marianne Kierkemann pratar om att 160 kronor inte innebär så stor skillnad och att pensionärerna har råd med det. Samtidigt tillhör hon ett parti som har höjt skatten för pensionärer som har det dåligt ställt. Det är inget man behöver rynka på ögonbrynen åt, utan det är en höjd skatt för människor som inte arbetar, tillika pensionärerna. När det är kommunen som är ansvarig finns oftast ett inkomsttak, ett tak för hur mycket man behöver betala. Det har inte de privata företagen. Där får man oavsett inkomst betala för varje timme. Jag tycker att detta är ett hån mot pensionärerna. Man höjer skatten och hänvisar sedan till att man har råd med minst 160 kronor i timmen. Jag vill gärna ha svar på de frågorna.
Marianne Kierkemann (M)
Anf. 70 Marianne Kierkemann (M)
Fru talman! För det första har det som jag sade kommit pengar varje år för stödet till närstående. Det här handlar faktiskt om att bygga en struktur för närståendestöd, och det har man inte satsat på tidigare. Då har det varit flashiga projekt som har försvunnit när pengarna har försvunnit. Nu kan man bygga en struktur som inte behöver försvinna om ett år eller när pengarna försvinner, för de försvinner inte. Det blir kanske ingen förändring nu. Det är så mycket som händer i samhället nu, och alla behöver på ett eller annat sätt hålla igen på kostnaderna. Men som jag sade tidigare: Kommunerna har redan detta ansvar, vilket innebär att de redan har fått pengar. Det ska egentligen inte behövas några nya pengar, men regeringen har ändå satsat nya pengar. Det finns pengar. Det finns 115 miljoner för 2009, och för 2010 och framåt finns 300 miljoner som kommer att omfördelas. Catharina Bråkenhielm säger sedan att vi har höjt skatterna för pensionärerna. Det är en ren lögn. Vi har inte höjt några skatter för pensionärerna. Vi har sänkt skatterna för pensionärerna. Vi har sänkt skatterna för löntagarna och för pensionärerna, men vi har inte sänkt skatterna lika mycket eftersom regeringens mål har varit att det är de som arbetar som ska ha denna morot för att snabbare komma in i arbete. Att vi skulle ha höjt skatterna är en ren lögn.
Catharina Bråkenhielm (S)
Anf. 71 Catharina Bråkenhielm (S)
Fru talman! Jo, vi vet att svårt cancersjuka som har jobbat ett helt liv och har en pension betalar mer skatt än andra. Det är sann moderat politik. Med de pengarna ska man betala privata tjänster hemma. Det är vad Marianne Kierkemann säger. Har man inte råd får man stå sitt kast. Jag vill fortfarande ha en förklaring av vilka pengar det är och inte en omfördelning mellan äldre i kommunerna. De pengarna har man redan fått. Det är alltså inga nya pengar som det handlar om. Den här propositionen är egentligen ett luftslott. Det är ett enda ord det handlar om. Det står också i propositionen: "Promemorians bedömning: Stöd till anhöriga som vårdar och stödjer närstående medför inte några ökade kostnader för kommunerna eftersom de redan i dag enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (.) är skyldiga att erbjuda den som behöver insatser." Alltså blir det ingen förändring. Vad är det som är så bra i denna proposition? Det är bra att man lyfter fram detta, men vad är det som är den stora förbättringen? Det blir inga nya pengar och egentligen ingen förändring. Det kommer heller inte att hända något nu, för man har inga pengar. Kanske blir det något på sikt. Vad är det som är så fantastiskt bra som man pratar om? I detta anförande instämde Marina Pettersson (s).
Marianne Kierkemann (M)
Anf. 72 Marianne Kierkemann (M)
Fru talman! Catharina Bråkenhielm, det var faktiskt så att när det tidigare stod "bör" gjorde kommunerna inte något. Nu vill vi få en förändring, så att kommunerna faktiskt ska göra något. Det fanns en frivillighet i detta tidigare, vilket det inte finns längre. Man sätter ett vapen i händerna på de anhöriga, och man talar om att det är ett frivilligt åtagande - det står inget om det i äktenskapsbalken, och det står inget om att barn har någon omvårdnadsplikt gentemot sina föräldrar. Catharina Bråkenhielm säger att det inte skulle göra någon skillnad. Jag förstår över huvud taget inte vad hon pratar om. Vi pratar om pensionärerna, och du fortsätter att hävda att vi har höjt skatterna. Vi har inte höjt några skatter för pensionärerna. Dessutom: Man kan vara sparsam under den tid man arbetar. Jag har ett väldigt nära exempel på att man inte kan göra slut på pengarna på så mycket annat när man börjar bli 85-90 år än att faktiskt köpa service för dem. Man måste inte köpa den från kommunen. Det är inget som säger att ingen har råd att köpa dessa tjänster. Så är det ju inte.
Eva Olofsson (V)
Anf. 73 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Man beskattar i alla fall pensionärerna hårdare, och det är de väl medvetna om. Men jag är kanske inte så förvånad över att en moderat ledamot inte förstår när man pratar om klassperspektiv. Det finns dock väldigt bra forskning på området. Marta Szebehely är en känd forskare som har tittat på vad som hände under 90-talskrisen, när man helt enkelt gav mindre hjälp till dem som inte hade så mycket och koncentrerade hjälpen på dem som hade stora omsorgsinsatser. Det var alltså döttrarna som fick ta över, och det var de döttrar som själva inte tjänade mycket och kunde köpa tjänster, och den äldre kunde inte heller köpa tjänster. Har jag till exempel jobbat som undersköterska, delvis deltid, under hela mitt liv och inte haft så mycket i lön får jag inte så hög pension. Jag kanske har bott i hyreslägenhet och har inget boendekapital, och jag har inte jättemycket pengar på banken. Då är 160 kronor i timmen - eller 239, som man tog i Uppsala, där jag var för några veckor sedan - mycket pengar. Mitt resonemang handlar inte om att de som har råd köper. Det handlar om dem som inte kommer att ha råd att köpa och inte får någon hjälp alls, eller där kvinnor får ta över. Det vill alltså säga det handlar om de fattigare pensionärerna, som många gånger är kvinnor själva, och deras döttrar, som får ta över det som samhället inte gör. Den utvecklingen vill jag inte se. Därför är jag mycket gladare åt Göteborgs 80 kronor i timmen än åt Uppsalas 239 kronor i timmen. Det är ett växande problem att kommunerna nu när det finns en maxtaxa i hemtjänsten går runt den genom att sätta självkostnadspris på varje timme i stället, så att människor inte har råd. Därmed gör man sig av med denna grupp människor, som inte har något annat val än att lita till anhöriga - eller att klara sig själva om de inte har någon anhörig.
Marianne Kierkemann (M)
Anf. 74 Marianne Kierkemann (M)
Fru talman! Eva Olofsson menar att en moderat inte förstår något om klassperspektiv. Nu vill jag inte bli alltför personlig, men hon har ingen aning om vilka förhållanden jag kommer ifrån. Det tycker jag är irrelevant över huvud taget. Det kan vi ta efteråt, Eva, och du kommer kanske att bli förvånad. Sedan tycker jag att det är alldeles utmärkt att Göteborg håller sig på 80 kronor i timmen för hemtjänsten. Det är väl jättebra. Men någonting kostar det, och det är det vi pratar om. Genom sparsamhet kan man faktiskt ha så mycket kvar när man är gammal att man till och med kan ha råd med de där 160 kronorna i timmen. Men det är upp till den enskilde att bestämma vad man vill göra med sina pengar. Det är inte upp till klåfingriga politiker att tala om att man inte ska få lov att köpa det här utan att det är ett absolut krav på att det är det offentliga som ska utföra de här tjänsterna. Det är inte rimligt.
Eva Olofsson (V)
Anf. 75 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag vet ingenting om din bakgrund, Marianne. Men jag kan bara konstatera att du vänder på perspektivet. Jag är inte bekymrad över att några som har mycket pengar använder pengarna. Jag är bekymrad över dem som inte har det. Då svarar du att alla kan spara. Jag tror att man ska höra efter med dem som inte har haft det livet och som i dag sitter med lägsta möjliga pension, om de får så mycket pengar över. Då säger du: Det är deras fel om de inte har sparat. Jag tycker att det är en mycket märklig syn. Jag tycker faktiskt att vi ska ha ett samhälle som tillåter att också de pensionärerna har möjlighet att få hjälp med städning, tvätt och inköp. De ska inte bli utestängda av att kommunerna sätter så höga timkostnader. Då blir den lägsta kostnaden hushållsnära tjänster, och det kanske man inte har råd med. Ska de här lämnas utanför? Det är det jag pratar om, Marianne, inte om dem som har råd att köpa. De är inte bekymret. De får för min del gärna köpa hushållsnära tjänster. Jag tycker att de pengar som man lägger där i stället skulle användas till att förbättra äldreomsorgen, men det är en annan fråga. Det handlar alltså om dem som kommer att hamna emellan, som inte kommer att få någon hjälp alls. Eller också är det kvinnor, dessa människors döttrar, som kommer att få ta ansvaret och göra det här som obetalt omsorgsarbete. Det här är för mig en viktig jämställdhets- och jämlikhetsfråga. Det bekymrar mig lite att du inte kan se dem som inte har råd med detta, som liksom förr kommer att hamna utanför när man nu medvetet lägger priserna så här på hemtjänsten ute i kommunerna. De ska då inte köpa detta utan vända sig till de privata eller, så att säga, låta bli. Det är det som är bekymret.
Marianne Kierkemann (M)
Anf. 76 Marianne Kierkemann (M)
Fru talman! Men Eva Olofsson menar väl inte att de som Eva Olofsson säger inte har råd helt och hållet blir lämnade utanför. Det är självklart att kommunen är tvungen att hjälpa dem också, oavsett om de har råd eller inte. Det finns ju en summa pengar. Nu kommer jag inte ihåg hur mycket det är, om det är 1 700 kronor som man ska ha kvar i månaden efter att man har betalat sin hyra och sin mat och så vidare. Detta ska kommunen se till. Det är självklart att kommunerna har en skyldighet att hjälpa till, alltså att stödja dem som har behov av hjälp på ett eller annat sätt. Man ska ju ha en skälig levnadsstandard i sitt liv, även när man är gammal. Det är väl ingenting som vi behöver diskutera. Det borde Eva veta.
Maria Kornevik Jakobsson (C)
Anf. 77 Maria Kornevik Jakobsson (C)
Fru talman! Många har liksom jag både barn och barnbarn. Jag har fem barn och snart sju barnbarn. Jag har en mamma. Jag har en farmor. Och fram till alldeles nyss hade jag en pappa. För många med mig är det här den riktigt stora behållningen av livet, att vara nära anhörig och att finnas till för varandra i olika skeden i livet. Det är självklart att det lilla barnet behöver hjälp med det mesta för att klara sig, men vi har också behov av stöd till och från under hela livet. Det handlar om mamma, pappa, mor- och farföräldrar, livskamraten, vännen, vårdbiträdet, sköterskan, doktorn. Synen på familjens roll och anhörigas roll när det gäller stöd varierar mellan kulturer och även över tid. I ett alltmer mångkulturellt samhälle ges det nya utmaningar men också nya möjligheter. Det har då varit ett frivilligt åtagande att vårda anhöriga. Och nu skrivs det in i socialtjänstlagen att kommunerna ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stöder en närstående som har funktionshinder. I lagteknisk mening är det inte någon jättestor förändring. Lite förenklat kan man väl säga att det är ett enda ord som man har bytt ut mot ett annat. Bör har bytts ut mot ska. Men det ordet betyder mycket. För nu står det klart och tydligt i lagen att kommunerna ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stöder en närstående som har funktionshinder. Denna lagändring gäller då från och med den 1 juli i år, 2009. Regeringens ambition är att ge anhörigstödet ett nytt perspektiv, ett perspektiv som utgår från den anhörigas mycket grundläggande betydelse för vården och omsorgen. Precis som någon nämnde förut finns det 650 000 personer som regelbundet hjälper äldre personer eller personer med funktionshinder. Av dessa vårdar ca 83 000 personer i åldrarna 75-84 år sina anhöriga. Och - vet ni? - det är lika många som ett Karlstad, ett och ett halvt Varberg eller två Motala. Det är alltså en rätt stor mängd människor. Vanligtvis är det makan eller maken som hjälper sin partner i det egna hushållet. Det handlar om hjälp från varje dag till flera gånger i veckan. Det handlar om att komma upp ur sängen, få frukost, duscha, få på sig kläderna, gå till affären och så vidare. Det finns personer som regelbundet hjälper sjuka, äldre eller personer med funktionshinder utan att bo tillsammans med den hjälpbehövande. Dessa kallas ibland för informella hjälpgivare, och det finns många av dem, 166 000. Ca 415 000 personer, vanligast i åldern 55 och äldre, hjälper närstående en gång per vecka eller mer sällan. Fru talman! Utan dessa personer skulle det stanna i Sverige. Sedan andra halvan av 90-talet har anhöriga fått ett större ansvar för vården och omsorgen av de närstående. De som fått kommunal äldreomsorg är färre till antalet. Å andra sidan är hjälpbehovet hos dem som har fått äldrevård större än tidigare. Trenden är tydlig. De som inte har så stort hjälpbehov har fått klara sig själva med anhörigas hjälp. Det är ingenting som den nya regeringen har hittat på, mina vänner. Det är en trend som började på 90-talet. Med det här nya beslutet eller förslaget tydliggör vi nu för kommunerna att de har ett ansvar för anhörigstödet. Och dessa människor får äntligen fullt ut ett erkännande för det oerhört viktiga arbetet som de gör. Genom att kommunerna blir skyldiga att erbjuda anhörigvårdare stöd blir också signalen tydligare. Anhörigvårdare gör skillnad. De är kärleksfulla, inte bara för den närstående, och de är betydelsefulla för hela samhället. Många av dem som vårdar och stöder en närstående gör det av kärlek, omtanke eller trofasthet. Vård av en närstående betyder oftast mycket för den som blir vårdad men också för den som vårdar. I min närhet är det inte bara kvinnor. Det är en myt som ni hela tiden från den vänstra sidan håller på med. Det är inte bara kvinnor. Det är bara det att ni ser när det är kvinnor, och ni blundar när det är män. Det kan vara både fysiskt och psykiskt tungt att vårda en närstående. Varje anhörigsituation är unik, och det stöd som en anhörig behöver är därför mycket individuellt. Uppgiften att vara anhörigvårdare måste vara frivillig, precis som vi har sagt. Och det ska vara frivilligt åt båda håll. Självklart ska jag inte bli vårdad av den som jag inte vill bli vårdad av. Och jag vill heller inte tvingas att vårda någon. Där är vi allihop helt överens, tror jag. En anhörig måste själv avgöra hur stort ansvar hon eller han vill ta när det gäller att vårda och stödja, precis som jag sade, och det är bara den anhörige som vet vilket stöd som han eller hon behöver. Fru talman! Vad är det för insatser som kan komma i fråga? Vilket är stödet som kommunerna ska ge dem som vårdar anhöriga? Propositionen tar upp några exempel. Det kan handla om att delta i en anhörigcirkel och träffa andra som är i samma situation och utbyta erfarenheter, få prata av sig och kanske få tips och vägledning. Det kan också handla om att få information om den närståendes sjukdom eller handikapp. Har man kunskap om vilka beteendeförändringar en sjukdom för med sig blir det kanske lättare för en anhörig i de nya situationer som uppstår under sjukdomsförloppet. Det kan även handla om att som anhörig ha möjlighet till enskilda samtal om man tycker att situationen är tung. Det kanske inte är så lätt att säga hur man känner det till någon annan nära. En annan sak är hälsosamtal som kan vara viktiga eftersom många anhöriga som vårdar närstående lätt glömmer av sin egen hälsa i och med att de är så fokuserade på att ta hand om andra. Den som blir vårdad kanske också är lite sjukare än den som vårdar. Många kommuner har i dag anhörigstödjare, anhörigkonsulenter, anhörigkoordinatorer och allt vad det kallas. Dessa personer kommer att bli ännu mer betydelsefulla när den nya lagen träder i kraft. Lagändringen i socialtjänstlagen innebär också en statushöjning av anhörigstödet, vilket innebär att socialtjänstens insatser kommer att kräva en mer noggrann dokumentation. Det är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt men också för att få bättre uppföljning av underlagen. I dag finns det ingen samlad översikt av hur många anhöriga som får del av anhörigstödjande insatser eller om en insats ges som anhörigstöd eller som direkt stöd till den sjuke. Bristen på statistik gör det svårt att ur ett nationellt perspektiv bedöma vilka insatser som fungerar bäst och vilket utvecklingsarbete som behövs. Fru talman! Slutligen låter socialutskottets ordförande Kenneth Johansson som är på anhörigstämman hälsa att de som är på stämman är oerhört glada och positiva till propositionen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
Solveig Hellquist (Fp)
Anf. 78 Solveig Hellquist (Fp)
Fru talman! När man kommer som sjätte talare är mycket redan sagt. Jag tänker ändå framföra några tankar om det här viktiga betänkandet, lite grann utifrån verkligheten. Jag vill betona att ett litet ord på tre bokstäver i lagstiftningen kan innebära stor skillnad för många människor. Att det står "ska" i stället för "bör" är jätteviktigt. Vi har nog alla närstående och bekanta som kämpar i vardagen för att hjälpa och stötta anhöriga på olika sätt. Jag kommer ihåg en man som plötsligt blev svårt sjuk mitt i livet. Det här var på 60-talet. Hans fru varken ville eller orkade sköta honom. Han hade varit en aktiv och kraftfull man och blev plötsligt en man med stora omvårdnadsbehov och personlighetsförändringar. Jag upplevde att samhällets dom föll hårt över den svikande hustrun. Moralen var att man skulle finnas vid sin makes sida i både lust och nöd. I nutid, 40 år senare, har jag också mött anhöriga som inte orkar ta hand om sina närstående och som lider av dåligt samvete varje dag. De lider av att inte vilja, inte kunna eller inte räcka till. Fru talman! Jag kommer också ihåg den gamla damen som levde ihop med en man som inte alltid hade behandlat henne så väl under äktenskapet. När han blev bunden till sängen och beroende av hennes stöd och hjälp tog hon revansch, inte genom fysiskt våld men väl genom verbala angrepp. Anhöriga, till exempel till åldrande föräldrar, känner de facto ofta ett stort ansvar. Det gäller i synnerhet de anhöriga som bor närmast, på orten. De drar det största lasset. Min upplevelse är att detta kan ställa till problem i syskonskaror. Dessutom finns det män och kvinnor som behöver samhällets stöd och hjälp men som av olika skäl vägrar ta emot hjälp. Närstående har i dessa fall svårt att få stöd. Frågan blir då hur vi ska förmå enskilda i behov av insatser från samhället att ta emot den hjälp som finns, vilket också skulle vara ett ovärderligt stöd för anhöriga. När jag arbetade som socialkonsulent kom jag i kontakt med föräldrar till funktionshindrade barn. En del familjer hade en obeskrivligt tuff tillvaro. Det handlade ibland om dygnetruntarbete, lite sömn, lite egen tid, mycket omsorg, mycket oro och många kontakter med myndigheter och sjukvård - bara det ett heltidsjobb. Det sades ibland att det ingick i föräldraansvaret. Det kan jämföras med att det finns fullt friska föräldrar med fullt friska barn som ändå inte orkar med sina barn och inte ger dem den tillsyn, omvårdnad, omsorg och fostran som de har rätt till. Därför är det bra att det finns ett allsidigt barnperspektiv. Det finns också tusentals närstående som av hela sitt hjärta känner att de vill vara närvarande och ge den omsorg som nära och kära behöver och som i det tysta ägnar sin tid åt att hjälpa till. Vi vet dock att utöver den fysiska stressen som ligger i att försöka hinna med alla förpliktelser finns också den psykiska stressen i att veta att någon annan är helt beroende av dig. Varför står jag här och radar upp dessa exempel? Jo, jag vill understryka att när vi talar om anhörigvård är varje människas livssituation unik, varje familjeförhållande unikt, varje relation till den man ska stötta unik och förutsättningarna unika och olika. Det bör Socialstyrelsen ha med sig när den får i uppdrag att utarbeta en vägledning till stöd för tillämpning av lagstiftningen. Det är ett viktigt uppdrag. För oss människor handlar det inte om hur vi har det utan om hur vi tar det. En kvinna som sköter sin mamma kan tycka att det är jättejobbigt på grund av att hon har ett trassligt äktenskap och ett svårhanterligt barn. Någon annan sköter både svärmor och mamma men har bra familjeförhållanden. Men man kan inte säga att den andra har det värre för att hon sköter två, utan man måste titta på förhållandena. Ett förtydligande av att socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar närstående är ett viktigt steg som kommer att underlätta, förebygga och på sikt ge många människor ökad livskvalitet. Det nationella centrumet fungerar väl och är en resurs för kunskaps- och verksamhetsutveckling. Man vänder sig till en bred grupp människor, anhöriga, brukare, organisationer, personal och beslutsfattare. Förändringen som vi gör i socialtjänstlagen bådar gott. Jag kommer att följa med intresse hur lagen tillämpas. Jag yrkar självklart också bifall till utskottets förslag i detta utmärkta betänkande och avslag på motionerna.
Eva Olofsson (V)
Anf. 79 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag ska återge något som man sade från Anhörigas Riksförbund när man öppnade Anhörigriksdagen i går. Det är något som Solveig var inne på. Man sade att anhöriga ska vara lika mycket respekterade vare sig de väljer att göra en stor anhöriginsats eller säger att de vill göra något annat med sitt liv eller inte kan gå in i denna insats just nu. Det tror jag är en väldigt viktig fråga. Jag tror, precis som Solveig, att normen gör att kvinnor kommer att dömas hårdare än män om de inte gör den här insatsen. Vi har ju efterlyst ett perspektiv där den största anhöriginsatsen finns, alltså bland människor som är födda i ett annat land än Sverige. Man har kanske på grund av brister i vår egen äldreomsorg och kanske på grund av vad man har med sig i bristande utbyggd välfärd i det land man kommer ifrån en stor andel anhöriginsats. Där har man också det sämsta anhörigstödet. Jag vill fråga Solveig vad hon skulle vilja göra för att lyfta in detta. Det finns ju inte alls med i propositionen. Nationella kompetenscentrum som jobbar med detta har inte tagit upp frågan än. De anser inte att de har resurser till det med de 5 miljoner de har, så de jobbar heller inte med frågan. När jag var i Rinkeby beskrev man hur oerhört komplicerat och svårt det är. Man kunde också se hur den kundvalsmodell man hade, utan krav på kompetens eller speciell insyn där man hade tittat på just den här situationen, gjorde att man hade väldigt små möjligheter att garantera kvalitet och insyn. Jag skulle vilja höra vad Solveig Hellquist tycker att man ska göra för att förbättra anhörigstödet när det gäller människor med utländsk bakgrund där behovet är så stort.
Solveig Hellquist (Fp)
Anf. 80 Solveig Hellquist (Fp)
Fru talman! Socialstyrelsen ska göra det här speciella arbetet. Jag är alldeles säker på att sådana här frågor kommer in där. Jag såg en dokumentär från Kuba för ett antal år sedan. Det var en kvinna som skötte sina föräldrar. Man jämförde med hur vi hade det i Sverige med utbyggd äldreomsorg och hemtjänst. Där var det så självklart: Jag vill sköta mina föräldrar. Jag tror att det beror på vilket samhälle vi lever i. Det kan till och med gälla svenskar, att man vill sköta sina anhöriga. Min dotter jobbade en sommar inom äldreomsorgen i Göteborg. Jag vet inte vad hon upplevde då, men hon sade i alla fall: Mamma, när du blir gammal vill jag sköta om dig. Jag tror att man får skilja på detta. Det ska inte vara ett tvång för vare sig svenskar eller människor med utländsk härkomst att sköta närstående. Där tycker jag att det är samma förutsättningar.
Eva Olofsson (V)
Anf. 81 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag tror inte att förutsättningarna är riktigt desamma. Det som oroar mig är att äldre med utländsk härkomst i Rinkeby i vissa fall - inte alla - kan få en sämre kvalitet, och förvaltningen och äldreomsorgen har inte möjlighet till insyn när det gäller kvalitet. En anhörigvårdare är ju inte alltid utbildad. Man har inte alltid lyckats fånga in utbildning för anhörigvårdare. Man går inte heller självklart på informationsträffar eftersom exempelvis språket ställer till bekymmer. Man kanske också är så sluten till familjen att det är hotfullt att gå utanför familjens hank och stör. Måste vi inte ha kvalitetskrav på äldreomsorgen för äldre med utländsk härkomst också när vi har anhöriganställningar? Det tycker jag är en viktig fråga. Man får nog ha med i bilden att om vi har ett samhälle där man inte har sin försörjning kan det bli ett tvång för försörjningen att ta hand om anhöriga. Det kan bli ett stort problem när den anhörige inte finns längre. Jag vill ställa en annan fråga till Solveig. Ser du risken för en ojämställd börda när vi nu har en ekonomisk kris igen? Det finns forskning på detta, och lärdomen från den förra krisen var ju att kvinnor till lågutbildade äldre, alltså äldre med lite pengar, har fått gå in och ta över mycket av det som samhället släppte då. Vad ska vi göra för att detta inte ska upprepas? Finns det en risk för ojämlikhet och ojämställdhet om vi inte gör några aktiva insatser för att inte hjälp till äldre ska gå över på arbetarklassens döttrar?
Solveig Hellquist (Fp)
Anf. 82 Solveig Hellquist (Fp)
Fru talman! Vi lägger nu fram ett förslag som är väldigt uppskattat och efterlängtat. Det tydliggör kommunens ansvar. Jag har i mitt anförande försökt att med några exempel tala om hur olika tillvaron kan vara. Jag har också sagt att det blir intressant att följa tillämpningen. De utrikes födda kvinnorna kommer också upp på banan. Jag tror att det här är ett långsiktigt arbete, men vi sätter ned foten genom att göra förändringen "ska" i lagstiftningen. Som jag ser det finns det oändligt mycket som man kan ge i uppdrag. Hur ser det ut i familjen där det finns en anhörig som missbrukar? Hur är det med anhöriga som också har funktionshindrade barn? Det tycker jag är lite komplext. Min egen personliga uppfattning som inte finns i vare sig Folkpartiets eller alliansens dokument är att vi ibland försöker mäta det som inte är mätbart. Vi försöker hitta vad kvalitet är. Det är ju oerhört subjektivt många gånger. Jag tror att det sociala arbetet är mycket på upplevelseplanet. En människas situation är oerhört beroende av många faktorer.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 83 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Jag vill börja med ett citat från ett häfte som Lennarth Johansson på Socialstyrelsen författade för några år sedan. Det heter Anhörig omsorg - omsorg om anhöriga . Där står det: Människan är inte ett isolat. Tvärtom. Det som kännetecknar människan är beroendet av andra människor. Alla utgör vi delar i ett nätverk av relationer som formas under livsloppet med en egen historia, egna normer och värderingar. Alla är vi anhöriga. Som barn, syskon eller föräldrar ingår vi alla i kretsen anhöriga. Fru talman! När vi talar om stöd till anhöriga glömmer vi ofta den som vårdas. Kvalitet och respekt handlar också om att en person eller en äldre som drabbas av sjukdom och vårdas av en närstående ges rätten att vårdas av en närstående med bibehållen hälsa. Fru talman! I dag är det en glädjens dag för mig som kristdemokrat. Men framför allt är det en glädjens dag för alla de vardagshjältar runt om i Sverige som under lång tid har arbetat i det tysta, utan den trygghet som det innebär att någon ser och lyssnar på dem. Man kan säga att vi äntligen ska besluta enligt förslaget från alliansregeringen om en skärpning i lagtexten när det gäller att förtydliga att socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stöder en närstående som har funktionsnedsättning, eller funktionshinder som det står i propositionen. Detta hade den socialdemokratiska regeringen inte modet att genomföra. Detta hade på den tiden, i början av 2000-talet, starkt stöd från Miljöpartiet. Men Socialdemokraterna hade inte modet att göra det, trots de tillkännagivanden som riksdagen gjorde om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med olika lagregleringar i avsikt att stödja anhöriga. Regeringens proposition klargör att vikten av att lagstiftningen är tydlig vad gäller stödet till de personer som vårdar eller stöder närstående väger tyngre än kommunernas intresse av självstyre i detta fall. Så resonerar modiga ministrar och en lyssnande regering. Vi känner väl till att projektmedlen till Anhörig 300 i slutet av 90-talet var startskottet till ett uppvaknande om att en så stor del som två tredjedelar av vården utfördes av anhöriga. Vi politiker, ideella organisationer, äldreomsorgens och socialtjänstens personal - fler och fler - valde att bli de tystas röst, och kunskapen om en så viktig del av vården växte betydligt. Det blev möjligt att diskutera kommunikation och bemötandefrågor som av många anhörigvårdare upplevdes som frustrerande. Det var inte självklart, och är fortfarande inte självklart, att anhörigas kunskap om de personer som de vårdat togs till vara när tiden kom att make eller maka flyttade in på särskilda boenden eller för den delen vid avlastning. Det blev också med Anhörig 300 tillåtet att tala om skam och skuldkänslor, och anhörigvårdare gavs möjlighet att dela erfarenheter, både det positiva - vi glömmer så ofta bort glädjen i att vårda en närstående - och det negativa. Det har, tack och lov, på många håll varit en positiv utveckling under de elva år som jag har följt frågan. Med dagens beslut ger vi ett redskap som man kan gå vidare med. Det ser olika ut i landet. Därför utarbetas nu ett stöd för tillämpning av lagstiftning som rör socialtjänstens arbete med stöd till dem som vårdar eller stöder närstående. Det är bra. Jag var också på Anhörigriksdagen i går. Det var så kul att det var en person som kom fram till mig och sade: Tänk att du fortfarande håller fast vid den frågan, och tänk att du är här i år igen. En annan person sade: Nu ska jag vara med och arbeta fram stöd till anhöriga i min kommun. Men hur hittar jag dessa personer? Förstår ni? Det handlar om att de tysta som inte har gjort sin röst hörd nu ges möjlighet genom att det utarbetas ett stöd. Fru talman! För mig som kristdemokrat är det oerhört viktigt, som det framgår av propositionen, att stöd till de personer som vårdar eller stöder närstående måste kännetecknas av individualisering, flexibilitet och kvalitet. Eftersom behov förändras över tid handlar flexibilitet om att insatsen och dess resultat fortlöpande följs upp och vid behov förändras. Det handlar om att rätt stöd ges vid rätt tidpunkt. Det är en grundförutsättning för att kunna stödja den anhöriga eller annan person. Insatserna måste vara av god kvalitet och till nytta för dem som behöver dem. Kombinationer av olika insatser över tid borde ha de största förutsättningarna att få framgång. Stöd till anhöriga som vårdar är en viktig del och dessutom en stor del av vården. För att människor ska känna förtroende måste tilliten till vården upprätthållas. Frågan om stöd till de personer som vårdar eller stöder närstående är alltså en förtroendefråga - att man kan lita på att samhället har insatser att erbjuda när sådana behövs. Fru talman! Trygghet i det lilla ger trygghet i det stora. Nu sätter vi som lagstiftare ned foten. Vi lyfter fram vikten av behovet om ett nytt perspektiv som utgår från de anhöriga och andra personers grundläggande betydelse. Vi tydliggör vikten av att förebygga ohälsa, vikten av valfrihet och vikten av dokumentation, och vi erkänner anhörigas och andra personers arbetsinsatser, delaktighet och kunskap. Att detta nu avspeglas i lagstiftningen är jag oerhört glad för.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2009-05-13
Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 2, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453).
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:82 och avslår motionerna
    2008/09:So16 av Eva Olofsson m.fl. (v, mp) yrkandena 1-7,
    2008/09:So214 av Chatrine Pålsson Ahlgren (kd),
    2008/09:So435 av Christina Axelsson m.fl. (s) yrkande 2 och
    2008/09:So554 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 20.
    • Reservation 1 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s991030
    m780019
    c22007
    fp22006
    kd18006
    v01705
    mp01306
    Totalt23931079
    Ledamöternas röster
  2. Tillämpning av 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2008/09:So435 av Christina Axelsson m.fl. (s) yrkande 1.
  3. Kunskap och forskning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2008/09:So420 av Billy Gustafsson (s).

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.