Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdrag för låneränta vid inkomstbeskattningen

Betänkande 1971:SkU56

Skatteutskottets betänkande nr 56 år 1971

SkU 1971:56

Nr 56

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdrag för
låneränta vid inkomstbeskattningen.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

197 1:314 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen beslutar att den i kommunalskattelagen stadgade avdragsrätten
för skuldränta begränsas till att gälla skuldbelopp understigande
100 000 kr. och att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext;

1971:581 av herr Bergqvist m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär en utredning om förutsättningarna för en
förändring av ränteavdraget vid inkomstbeskattningen så att avdraget sker
från skatten med en viss fast del av räntekostnaderna och därmed blir
oberoende av inkomsttagarens marginalskatt.

Gällande bestämmelser m. m.

Skuldränta är en avdragsgill kostnad vid inkomstbeskattningen, oberoende
av om det lånade kapitalet är nedlagt i viss förvärvskälla eller inte. 1
den mån fråga är om ränta på lånat kapital, som investerats i viss
förvärvskälla, är räntan avdragsgill i denna förvärvskälla enligt 22, 25, 29,
33 och 36 §§ kommunalskattelagen. Beträffande inkomst av kapital avser
avdragsrätten enligt 39 § samma lag sådan ränta som inte skall dras av i
annan förvärvskälla.

För fastighet som är inrättad till bostad åt högst två familjer skall
enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen inkomstberäkningen ske enligt
schablon. För sådan fastighet med taxeringsvärde icke överstigande
150 000 kr. upptas bruttointäkten till 2% av taxeringsvärdet. Är taxeringsvärdet
högre tillämpas 2 % i botten och 4 % för den del av
taxeringsvärdet som ligger mellan 150 000 och 225 000 kr. samt 8 % för
den del av taxeringsvärdet som ligger däröver. Från bruttointäkten får
jämlikt 25 § 3 mom. avdrag göras för ränta på lånat, i fastigheten nedlagt
kapital samt, i förekommande fall, för tomträttsavgäld eller liknande
avgäld. Avdrag för övriga fastighetsomkostnader får däremot inte ske. Är
ägaren fysisk person, som är mantalsskriven på fastigheten, medges
därjämte ett extra avdrag med 500 kr., dock att detta avdrag inte får
överstiga bruttointäktens belopp. Angivna regler för förenklad inkomstberäkning
(schablonbeskattning) gäller även om fastigheten utöver bostad

Riksdagen 1971 6 sami. Nr 56

SkU 1971:56

2

åt en eller två familjer innehåller något enstaka rum för uthyrning eller i
ringa omfattning kan användas för annat ändamål än som bostad.
Schablonen tillämpas däremot ej om fastigheten regelbundet och i icke
blott ringa omfattning i förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än för
uthyrning till stadigvarande bostad eller som bostad åt ägaren.

Är förutsättningarna för tillämpning av reglerna om schablonbeskattning
inte uppfyllda, skall inkomstberäkningen ske enligt vanliga grunder.
Detta innebär att som inkomst skall upptas hyresvärdet av egen bostad i
fastigheten samt influtna hyror, varifrån avdrag får göras för omkostnader
såsom ränteutgifter, reparationer, beräknad värdeminskning osv.

För fastigheter tillhöriga bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt
deras medlemmar gäller att hela beskattningen ligger på föreningen eller
bolaget. De enskilda medlemmarna skall, i den mån de själva bebor sina
lägenheter, inte uppge någon inkomst av dessa. Om de däremot hyr ut
lägenheterna, kan skattepliktig inkomst uppkomma. Denna inkomst skall
då upptas som intäkt av kapital. Procenttalet för inkomstberäkningen
utgör i fråga om bostadsföreningarnas och bostadsaktiebolagens fastigheter
3. Avdrag får — liksom i fråga om egnahemsvillorna — göras för
ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt för tomträttsavgäld eller
liknande avgäld.

Villabeskattningsutredningen diskuterade (Stencil Fi 1966:4) ingående
möjligheterna till en begränsning av rätten till skuldränteavdrag vid
schablontaxeringen av en- och tvåfamiljsfastigheter. Utredningen ansåg
praktiska svårigheter utgöra det främsta skälet mot att omkonstruera
schablonmetoden för villabeskattningen genom att angripa ränteavdraget.
Om man skulle förbjuda avdrag för gäldränta eller införa en spärregel för
ränteavdraget, måste man ofta bestämma till vilken förvärvskälla det
lånade kapitalet och den därmed sammanhängande skuldräntan hörde.
Skulle avdragsrätten för ränta upphävas helt eller delvis just för denna
speciella förvärvskälla men i övrigt bibehållas torde den praktiska konsekvensen
bli att många skattskyldiga sökte att i annan förvärvskälla
tillgodogöra sig avdrag för inteckningsränta som egentligen avsåg vilia
fastighet. Det torde vara uppenbart att taxeringsmyndigheterna ofta
skulle sakna möjlighet att motbevisa den skattskyldiges påståenden om
till vilken förvärvskälla räntan hörde. Så skulle särskilt vara fallet när
villaägaren även redovisade inkomst från förvärvskällorna rörelse eller
jordbruksfastighet. Skattskyldiga med möjlighet att ta upp borgenslån i
stället för inteckningslån skulle säkerligen också bli svåra att kontrollera.
En omkonstruktion av villaschablonen så att ränteavdragen helt utgick
eller reducerades skulle därför enligt utredningens mening behöva kompletteras
med regler i syfte att eliminera möjligheten att kunna överföra
ränteavdraget till annan förvärvskälla. Utredningen diskuterade olika
kompletteringsalternativ för sådant ändamål men fann dessa ytterst
komplicerade och trots detta föga tillförlitliga från kontrollsynpunkt.
Utredningen ansåg sig därför inte kunna förorda en omkonstruktion av
villabeskattningen med utgångspunkt från ränteavdraget. Utredningen
ansåg dock att frågan om en begränsning av rätten till avdrag för

SkU 1971:56

3

gäldränta med hänsyn till att räntan kunde anses utgöra levnadskostnad
borde prövas i ett vidare sammanhang.

1 prop. 1966:151, som grundades på villabeskattningsutredningens
förslag, uttalade departementschefen, att ingen remissinstans velat anvisa
någon annan väg att angripa problemet än via schablonens intäktssida,
varför allmän enighet syntes råda om att lösningen inte borde sökas i
en begränsning av avdragsrätten för skuldränta.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 oktober 1969 tillkallade
chefen för finansdepartementet i november samma år särskilda sakkunniga
för översyn av beskattningen av bostadsföreningar och deras medlemmar
m. m. (1970:Fi:68). De sakkunniga, vilka antagit benämningen
bostadsbeskattningsutredningen beräknas enligt uppgift i årets riksdagsberättelse
slutföra sitt arbete under år 1971.

Frågans tidigare behandling

Bevillningsutskottet prövade åren 1969 och 1970 motionsyrkanden
om en begränsning av rätten till avdrag för skuldränta. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1969:23 anförde utskottet att det knappast kunde
bestridas att ränta på en skuld, som en skattskyldig ådrog sig för
bestridande av utgifter i viss förvärvskälla, i regel direkt eller indirekt var
en kostnad för förvärvande av intäkter i denna förvärvskälla. Inte heller
kunde det — menade utskottet — anses strida mot svenska beskattningsprinciper
att en skattskyldig i förvärvskällan kapital fick dra av de
skuldräntor som inte hänförde sig till annan förvärvskälla, då varje
ränteintäkt — oberoende av grunden för dess uppkomst — som inte var
hänförlig till någon annan av den skattskyldiges förvärvskällor beskattades
som intäkt av kapital. Med den konstruktion intäktsbegreppet hade i
denna förvärvskälla kunde det inte undvikas att också räntor som belöpte
på levnadskostnader och andra icke avdragsgilla utgifter blev avdragsgilla.

Fortsättningsvis framhöll bevillningsutskottet bl. a. följande:

”Av två skattskyldiga med lika stora inkomster har otvivelaktigt den
med räntekostnader en lägre skattekraft än den utan sådana kostnader.
Inte heller torde det vara möjligt att — som motionärerna antyder —
slopa rätten till ränteavdrag enligt 39 § kommunalskattelagen. Det skulle
nämligen innebära ett gynnande av alla dem som har möjlighet att uppta
lån i andra förvärvskällor än kapital eller att betala sina utgifter kontant.
Att angripa räntekostnadsavdraget i exempelvis förvärvskällorna rörelse
eller jordbruksfastighet torde komma att leda till samma otillfredsställande
resultat från rättvisesynpunkt och därtill vara förenat med närmast
oöverstigliga tekniska och administrativa svårigheter. Härtill kommer att
en regel som begränsar rätten till skuldränteavdrag torde behöva kompletteras
med bestämmelser, som eliminerar eller åtminstone försvårar möjligheterna
att överföra ränteavdraget till annan förvärvskälla. Såvitt utskottet
kan bedöma torde det vara ytterst svårt att konstruera sådana
bestämmelser, som är någorlunda lättillämpade och dessutom tillförlitliga
från kontrollsynpunkt.

Vad särskilt angår förvärvskällan annan fastighet vill utskottet erinra
om att den schablon för beräkning av intäkt av en- och tvåfamiljsfastig -

SkU 1971:56

4

heter som tillämpas fr. o. m. 1968 års taxering, i vart fall när det gäller
fastigheter med höga taxeringsvärden, upphäver eller motverkar den
skatteeffekt som ett skuldränteavdrag med hänsyn till skatteprogressionen
får i högre inkomstskikt.”

Utskottet

Skuldränta är enligt svenska beskattningsregler att anse som en
avdragsgill kostnad vare sig det lånade kapitalet är nedlagt i viss
förvärvskälla eller inte. Har kapitalet investerats i viss förvärvskälla är
räntan avdragsgill i denna förvärvskälla enligt bestämmelser i 22, 25, 29,
33 och 36 §§ kommunalskattelagen. Enligt 39 § samma lag får från
intäkt av kapital dras av sådan ränta som inte skall dras av i annan
förvärvskälla.

I de förevarande motionerna yrkas begränsningar i rätten till avdrag för
skuldränta. Denna begränsning bör enligt motionärerna i motionen
1971:314 åstadkommas så, att avdrag endast medges för ränta på
skuldbelopp understigande 100 000 kr., medan motionärerna i motionen
1971:58 1 anser att ränteavdraget bör göras direkt på den slutliga skatten
med en viss fast del av räntekostnaderna.

En grundläggande princip i svensk beskattningsrätt är att vid beräkning
av skattepliktig inkomst avdrag medges för samtliga kostnader för
intäkternas förvärvande och bibehållande men att avdrag inte medges för
levnadskostnader och inte heller för kapitalavbetalning på lån. Räntan på
ett lån är däremot avdragsgill oavsett för vilket ändamål lånet tas.

Enligt skatteutskottets mening kan man knappast rikta några berättigade
invändningar mot att ränta alltid behandlas som en avdragsgill
omkostnad. Med nuvarande intäktsbegrepp i förvärvskällan kapital beskattas
nämligen som intäkt av kapital varje ränteintäkt - oavsett
grunden för dess uppkomst - som inte är hänförlig till någon annan av
den skattskyldiges förvärvskällor. Det förefaller då utskottet naturligt att
man i förvärvskällan kapital också får dra av de räntekostnader som inte
hänför sig till någon annan förvärvskälla.

Progressionen vid beskattningen leder naturligt nog till att ett ränteavdrag
ger mera i kronor räknat till en högän en låginkomsttagare.
Detsamma gäller f. ö. alla omkostnadsavdrag enligt kommunalskattelagen.
Den skattereduktion som tillkom i samband med 1970 års skattereform
kan enligt utskottets mening inte jämställas med ett omkostnadsavdrag.
Dess syfte är uteslutande att modifiera effekten av den individuella
beskattningen för bl. a. sådan skattskyldig vars make inte kan utnyttja
grundavdraget. Skattereduktionen ingår inte som ett led i taxeringen, dvs.
det förfarande där man beräknar en skattskyldigs till statlig och kommunal
inkomstskatt beskattningsbara inkomst. Skattereduktionen sker i
stället på uppbördsstadiet och den administreras av lokal skattemyndighet.

Om man i enlighet med yrkandet i motionen 1971:581 beskattar
ränteinkomster enligt en progressiv skala men ger avdrag enligt en

SkU 1971:56

5

proportionell metod förtar man ränteavdraget dess egenskap av omkostnadsavdrag
och detta strider enligt utskottets mening mot principen om
att skatt skall utgöras efter förmåga.

Rätten till avdrag för ränta på skuld måste anses så central i det
svenska beskattningssystemet att en begränsning av denna rätt knappast
torde kunna komma till stånd utan en grundlig omprövning av beskattningsreglerna
över huvud taget. Med hänsyn härtill och då ett förverkligande
av motionärernas förslag kan väntas få betydande negativa effekter
även för andra än höginkomsttagare avstyrker skatteutskottet bifall till
motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1971:314

2. motionen 1971:581.

Stockholm den 13 oktober 1971
På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s),
Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Nilsson i Trobro (m),
Wikner (s), Sundkvist (c), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Olof
Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp). Björk i Gävle (c) och fru
Normark (s).

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.394 S

1

I