Skadeståndsrättsliga frågor

Betänkande 1992/93:LU41

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU41

Skadeståndsrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1992/93
LU41

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden i olika
skadeståndsfrågor. Två motionsyrkanden rör spörsmålet om högre
skadestånd till kvinnor som utsatts för våldtäkt och andra
våldsbrott. Fyra motionsyrkanden angår det allmännas
skadeståndsansvar och ett motionsyrkande frågan om arbetstagares
skadeståndsansvar.

Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) i fråga om
det allmännas skadeståndsansvar.

Motionerna

1992/93:L602 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av översyn av skadeståndslagens möjligheter att kräva
skadestånd för arbetstagare som genom sitt agerande allvarligt
skadat företaget eller tredje part, t.ex. skattebetalarna.

1992/93:L606 av John Bouvin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det måste skapas ökade förutsättningar
för de personer som lidit skada eller på annat sätt farit illa
av handlingar eller underlåtenheter från stat och kommun att få
ersättning från det allmänna "ex gratia" eller av
billighetshänsyn eller av andra rimliga skäl,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna och formerna
för att ge upprättelse åt personer som lidit skada eller på
annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenheter från
stat eller kommun.

1992/93:L609 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att inrätta en medborgarrättskommission med syfte att handlägga
ersättningsfrågor för personer som söker sin rätt, i vissa
sammanhang kallade "rättshaverister".

1992/93:Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den enskilde måste få full ersättning när fel begås av
myndigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ersättning bör ges för psykiskt lidande.

1992/93:Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v)
vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lag om högre skadestånd till misshandlade
kvinnor.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ersättning och skadestånd till
våldtäktsoffer.

Utskottet

Allmänt

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar på grund av eget
vållande finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum
innehåller den i Sverige sedan länge gällande culparegeln, som
innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan.

Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. SkL. Den
som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § få
ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada.
Principen är att en skadelidande skall få full ersättning för
sina skador. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och
andra utgifter till följd av skadan samt förlorad
arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.

Skadestånd till brottsoffer

Gällande ordning

Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och
värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk
avser i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande som skadan fört
med sig under den akuta sjuktiden. Lyte och annat stadigvarande
men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den
tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas som
varaktig. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i
övrigt till följd av skadan.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att
ersättningsnivån vid ideella skador i hög grad bestämts genom
ett samspel mellan domstolspraxis och försäkringspraxis.
Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men
fastställs i praktiken med ledning av tabeller som upptar
schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av
skador. Tabellerna anger riktpunkter, och varje skadeärende
bedöms efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet.
Tabellerna används av både domstolar och försäkringsbolag. Att
tabellerna fått denna genomslagskraft hänger samman med att en
rättstillämpning grundad på sådana normer uttryckligen godtogs
under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop. 1975:12
s. 109--111, 149) och med att Högsta domstolen i flera domar
godtagit normerna (se t.ex. NJA 1982 s. 793).

De tabeller som allmänt används har utarbetats av
Trafikskadenämnden, vars verksamhet är författningsreglerad.
Nämnden är liksom andra skadeprövningsnämnder främst ett
rådgivande organ.

Som framgår av redogörelsen ovan knyter rätten till ersättning
för ideell skada an till att en personskada uppkommit. I vissa
fall kan emellertid ideell skada ersättas även om någon direkt
personskada inte föreligger. Enligt 1 kap. 3 § SkL skall
sålunda bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan
genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande
som innefattar brott samt genom vissa andra i bestämmelsen
uppräknade brott. Syftet med regeln om ersättning för personligt
lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med
de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra
kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av
ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten.

När det gäller ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL för psykiskt
lidande till följd av brott finns inte några normer motsvarande
dem som tillämpas inom försäkringsbranschen. I stället blir det
enligt förarbetena till lagrummet (prop. 1972:5 s. 572) i första
hand fråga om en skönsmässig bedömning av graden av det lidande
som har tillfogats den kränkte. Därvid skall visserligen den
kränktes personliga upplevelse beaktas. I första hand skall dock
förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund
för bedömningen. Förhållandena kan dock vara mycket varierande,
och det torde enligt dessa förarbeten inte vara möjligt att
lagfästa generella normer eller göra mera preciserade uttalanden
om skadeståndens beräkning. Det bör i första hand ankomma på
domstolarna att sörja för att rättstillämpningen anpassas till
tidens krav.

På senare tid har en relativt omfattande domstolspraxis
utvecklats i frågan om skadeståndets storlek enligt 1 kap. 3 §
SkL (se t.ex. Högsta domstolens avgöranden NJA 1991 s. 766 och
NJA 1992 s. 541). Domstolen har i de båda fallen uttalat att
ersättningen enligt ifrågavarande lagrum skall motsvara ett
belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge
brottsoffret upprättelse för det lidande som han eller hon
drabbats av, särskilt när det är fråga om brott med högt
straffvärde som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav
grymhet och som till följd därav måste ha medfört ett mycket
stort lidande för brottsoffret.

Under vissa förutsättningar kan den som har skadats till följd
av brott få ersättning av statliga medel. Bestämmelser härom
finns i brottsskadelagen (1978:413). Enligt denna lag prövas
ansökningar om ersättning av statliga medel för brottsskador
(brottsskadeersättning) av en särskild myndighet,
Brottsskadenämnden. Reglerna i brottsskadelagen om
brottsskadeersättningens omfattning anknyter till regleringen i
SkL. Den 1 juli 1988 utvidgades möjligheterna till ersättning av
statsmedel till att omfatta även lidande som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat
ofredande som innefattar brott.

Motionerna

Enligt motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) bör
skadestånd till våldtäktsoffer ökas avsevärt. På så sätt skulle
samhället markera hur allvarligt man ser på dessa övergrepp
(yrkande 35).

I motion Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd,
v) anförs att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen
med förslag om lagstiftning om högre skadestånd till
misshandlade kvinnor (yrkande 3).

Utredningsarbete m.m.

På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år
1988 en kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna
om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.

Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för
kommittén är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning
ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det framhålls att
en vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid
allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som
betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog
för denna uppfattning. En väsentlig fråga för kommittén är,
enligt vad som anförs i direktiven, om de allmänna höjningarna
av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på
senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning
till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör
vidare överväga om det finns skäl att beakta också förluster av
andra livskvaliteter än vad som ersätts i dag, t.ex. skadans
inverkan på den egna självkänslan. Enligt direktiven bör
kommittén även undersöka om det finns fog för det påstående
som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i
Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger
på en påfallande låg nivå.

En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta
ställning till är vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas
när ersättningen för ideell skada bestäms och hur
ersättningsnormer för ideell skada skall fastställas. Kommittén
bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera
framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för
närvarande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU25
behandlade utskottet bl.a. en motion om högre skadestånd till
kvinnor som utsatts för våldtäkt eller misshandel. Utskottet
anförde därvid att de ersättningar som utgår vid sexuella
övergrepp och misshandel inte kan anses utgöra en fullgod
kompensation för det lidande och obehag som brotten medför. I
likhet med motionärerna ansåg utskottet därför att det är
angeläget att de drabbade ges rätt till högre ersättning för
lidandet och detta oavsett om de tillfogats en personskada vid
brottet eller ej. Utskottet kunde också dela uppfattningen att i
ersättningen bör inrymmas ekonomiskt stöd för de skadelidande
att på olika sätt komma ur den livssituation de hamnat i på
grund av brotten. Utskottet hänvisade till att olika frågor om
ersättningsnivån vid bl.a. sexuella övergrepp skulle övervägas i
samband med den pågående översynen av reglerna om ersättning för
ideell skada. Enligt utskottet borde emellertid direktiven på
denna punkt förtydligas så att det klart framgick att
utredningsarbetet skulle syfta till en höjning av
ersättningsnivån som ger utrymme för inte bara kompensation för
lidandet utan också hjälp till en förändring av livssituationen.
Utskottet underströk bl.a. vikten av att regeringen så snart ske
kan framlägger förslag till erforderliga lagändringar.

Med anledning av riksdagsbeslutet meddelade regeringen i
november 1990 tilläggsdirektiv till Kommittén om ideell skada
(dir. 1990:66). Enligt dessa skall kommittén överväga en
förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skadestånd
till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger
utrymme för inte bara en kompensation för lidandet utan också
hjälp till en förändring av livssituationen.

Kommittén har behandlat frågan om ersättning för kränkning
genom brott i ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för
kränkning genom brott.

Enligt utredningen skiljer sig ersättningen för kränkning
genom brott från den ersättning för ideell skada i samband med
personskada som regleras i 5 kap. 1 § SkL. Förutom att
ersättningen för kränkning genom brott har till syfte att lindra
verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet
att förändra sin livssituation har den inslag av upprättelse för
den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som
den skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt
utredningen ersättas särskilt för sig, vid sidan av den
ersättning för sveda och värk etc. som den skadelidande kan ha
rätt till om han eller hon samtidigt har tillfogats en
personskada. En utgångspunkt för utredningens överväganden har
varit att brottsoffrens ställning bör stärkas. Det gäller inte
minst kvinnor och barn som utsätts för sexualbrott eller annat
våld i hemmet.

Utredningen hänvisar till att den som kränkt någon genom brott
i regel saknar möjlighet att ersätta denna kränkning av egna
medel. Ersättningen utges i stället i praktiken från det
överfallsskyddsmoment i hem- eller villahemförsäkringen som de
flesta skadelidande håller sig med eller, om de inte har sådant
skydd, av Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan
sådan ersättning inte ges vid alla slags kränkningar genom
brott. Enligt utredningen bör ersättning komma i fråga endast
vid allvarligare kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett
lidande, och bara när kränkningen har tillfogats genom vissa
brott som typiskt sett framstår som särskilt
integritetskränkande. Dessa brott beskrivs i utredningens
lagförslag som brott mot annans person, frihet, frid eller ära.
Sådana brott är bl.a. sexualbrott och andra våldsbrott samt
ärekränkningsbrott.

Utredningen anför att ersättningarna för kränkning genom brott
på senare tid höjts väsentligt, särskilt när det gäller
sexualbrott och grövre våldsbrott. En vanlig uppfattning torde
dock vara att ersättningsnivån i Sverige alltjämt är låg i dessa
fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och inom
andra rättsområden visar också enligt utredningen att
ersättningsnivån -- även om den för det stora flertalet
kränkningar är väl avvägd -- är för låg vid sexualbrott och
grova våldsbrott. Den svåra kränkning som dessa typer av brott
regelmässigt innebär för de skadelidande bör bättre än i dag
återspeglas i den ersättning som utges till dem. Mer än en
fördubbling av ersättningen jämfört med nuvarande nivå -- 40 000
kr vid våldtäktsbrott samt 70000 kr vid incestbrott och grova
våldsbrott -- är dock enligt utredningen inte motiverad.

Utredningen föreslår att vissa omständigheter, som bör
särskilt beaktas när ersättning för kränkning genom brott
bestäms, anges i lagen. Dessa omständigheter är att kränkningen
har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att
framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot
någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga
integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller
förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän
uppmärksamhet. En markering av dessa omständigheter kan enligt
utredningen ses som ett uttryck för utredningens uppfattning att
skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än hittills.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande
inom regeringskansliet.

Kommittén om ideell skada beräknas ha slutfört sitt arbete i
övrigt vid årsskiftet 1993/94.

Utskottets överväganden

När nu åter frågan om högre skadestånd till kvinnor som
utsatts för våldtäkt eller misshandel aktualiseras motionsvägen,
vill utskottet i likhet med tidigare (se bet. 1989/90:LU25)
framhålla att olika former av sexuellt tvång är djupt
integritetskränkande handlingar och i regel orsakar starkt
psykiskt lidande och obehag hos dem mot vilka brotten förövas.
Detsamma torde många gånger gälla vid misshandelsbrott och
särskilt i de fall kvinnor utsätts för misshandel. De
ersättningar som för närvarande utgår vid sexuella övergrepp och
misshandel kan enligt utskottets mening inte anses utgöra en
fullgod kompensation för det lidande och obehag som brotten
medför.

Som framgått av redogörelsen ovan omfattas de frågor som
behandlas i motionerna av det uppdrag som Kommittén om ideell
skada har. Frågan om ersättning för kränkning genom brott som
kommittén behandlat särskilt övervägs för närvarande inom
regeringskansliet. I enlighet med tidigare inställning anser
utskottet att det, i avvaktan på resultatet av det arbete som
sålunda pågår, inte är erforderligt med något särskilt uttalande
i saken från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall
till motionerna A811 yrkande 35 och Ju839 yrkande 3.

Det allmännas skadeståndsansvar

Gällande ordning

Skadeståndslagen (SkL) innehåller också särskilda regler om
arbetsgivares s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är
arbetsgivare ansvarig för skada som vållas av hans arbetstagare
genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivarens
skyldighet enligt detta lagrum omfattar inte endast enskilda
arbetsgivare utan också det allmänna. När t.ex. staten bedriver
ekonomisk verksamhet svarar staten sålunda på samma sätt som
enskilda arbetsgivare för arbetstagarnas fel och försummelser.
Är det fråga om myndighetsutövning sträcker sig statens och
kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. I enlighet
härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada
utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse
begåtts vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL). Däremot utgår i
princip inte ersättning för ideell skada enligt sistnämnda
lagrum.

SkL gäller om annat inte är föreskrivet. Vid sidan av SkL
finns vissa specialregler som ålägger det allmänna ett längre
gående skadeståndsansvar. Dels är det fråga om regler som gäller
oavsett om en skada uppstått vid myndighetsutövning eller ej,
t.ex. skadeståndsreglerna i miljöskadelagen och datalagen, dels
finns det regler som ålägger det allmänna ett ansvar för fel --
i objektiv mening -- som begåtts vid myndighetsutövning. Som
exempel härpå kan nämnas lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning. Ett annat exempel på regler om längre
gående skadeståndsansvar för staten för fel som begåtts vid
myndighetsutövning utgörs av vissa bestämmelser i jordabalken om
fel begångna inom inskrivningsväsendet. I fråga om felaktiga
beslut om betalningssäkring har genom lagstiftning som trätt i
kraft den 1 januari 1990 införts förbättrade möjligheter till
ersättning för den som lider ren förmögenhetsskada till följd av
sådana beslut.

Motionerna

Enligt motion L606 av John Bouvin m.fl. (nyd) måste det
skapas ökade förutsättningar för de personer som lidit skada
eller på annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenhet
från stat och kommun att få ersättning från det allmänna ex
gratia eller av billighetshänsyn (yrkande 1). Vidare framställs
i motionen önskemål om utredning av förutsättningar och former
för upprättelse åt personer som lidit skada av handlingar från
det allmänna (yrkande 2).

I motion L609 av John Bouvin (nyd) anförs att det bör
inrättas en medborgarrättskommission med syfte att handlägga
ersättningsfrågor för personer som söker sin rätt.

I motion Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), som
handlar om skattebetalares rättssäkerhet, anförs bl.a. att en
person som behandlas fel av myndigheter måste få full ekonomisk
kompensation för den skada han drabbats av (yrkande 2).
Ersättning bör därvid ges även för psykiskt lidande (yrkande 3).

Tidigare behandling m.m.

Motioner om det allmännas skadeståndsansvar vid
myndighetsutövning med samma inriktning som de nu aktuella har
behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen tidigare. När
hithörande spörsmål prövades våren 1989 (bet. 1988/89:LU31)
förordade utskottet att frågan om det allmännas
skadeståndsansvar för fel eller försummelse i samband med
myndighetsutövning blev föremål för en utredning, vid vilken
ämnets olika aspekter förutsättningslöst och omsorgsfullt borde
belysas. Vad utskottet anförde gav riksdagen med anledning av
motionerna som sin mening regeringen till känna.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen år
1989 en kommitté (Ju 1989:03) för att se över reglerna om det
allmännas skadeståndsansvar. Enligt direktiven till utredningen
(dir. 1989:52) skall en förutsättningslös och allsidig analys
göras av i vilken utsträckning det allmänna bör svara för skador
som uppkommer för enskilda i samband med myndighetsutövning.
Kommittén bör därvid undersöka bl.a. om ansvaret bör utvidgas så
att det inte krävs ett lika nära samband med
myndighetsutövningen som för närvarande. Vidare bör kommittén
enligt direktiven undersöka om det på vissa särskilda
rättsområden bör införas ett strikt skadeståndsansvar för det
allmänna i samband med myndighetsutövning. Direktiven nämner här
särskilt verksamheter där myndigheten har rätt att vidta
tvångsåtgärder av olika slag. En annan uppgift för kommittén
anges vara att undersöka om ersättning bör bestämmas under
hänsynstagande till även andra omständigheter än sådana som har
rent ekonomisk betydelse. Utredningen är vidare oförhindrad att
ta upp andra frågor om det allmännas skadeståndsansvar och
framlägga förslag i dessa. Kommittén om det allmännas
skadeståndsansvar beräknas vara klar med sitt arbete under
första halvåret 1993.

Utskottets överväganden

I linje med vad utskottet tidigare uttalat vid prövning av
liknande motionsyrkanden (se bl.a. bet. 1991/92:LU29) vill
utskottet framhålla att de aktualiserade spörsmålen ryms inom
ramen för de uppdrag som Kommittén för att se över reglerna om
det allmännas skadeståndsansvar har. Vad särskilt gäller de
frågor som tas upp i motion Sk811 vill utskottet även peka på
den år 1992 tillkallade Rättssäkerhetskommitténs (Fi 1992:07)
arbete. Kommittén, som skall se över rättssäkerheten vid
beskattningen, har enligt direktiven (dir. 1992:27) som en av
sina huvuduppgifter att lägga fram förslag som stärker den
enskildes ställning vid betalningssäkring enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter.

Utskottet vill vidare, beträffande den särskilda fråga om
ersättning ex gratia från det allmänna som tas upp i motion
L606, uttala att det ligger i sakens natur att riksdagen inte
kan ge några generella riktlinjer för när sådan ersättning bör
utgå. Riksdagen har också, bl.a. då fråga om ersättning ex
gratia aktualiserades motionsvägen våren 1991 i det
uppmärksammade fallet Halvar Alvgard (bet. 1990/91:LU27),
framhållit att riksdagen inte är ett förvaltande eller
rättsskipande organ. Inte heller disponerar riksdagen över
statens penningmedel, fordringar och andra tillgångar, utan
dessa står enligt 9 kap. 8 § regeringsformen till regeringens
disposition med de inskränkningar som följer av regeringsformen.
I enlighet med det anförda, fortsatte utskottet, ankommer det
inte på riksdagen att avgöra huruvida i det enskilda fallet en
statens fordran på t.ex. rättegångskostnader skall efterges. Det
ligger också i sakens natur att riksdagen inte -- med för
regeringen bindande verkan -- kan uttala sig i frågor huruvida
ersättning ex gratia skall utbetalas i enskilda fall. Även
sådana spörsmål får, anförde utskottet, överlåtas på regeringen
att avgöra. Riksdagen är dock oförhindrad att -- på eget
initiativ eller efter framställning från regeringen -- anvisa
medel för utbetalning av ex gratia-ersättning. Mot den angivna
bakgrunden ställde sig utskottet i princip avvisande till att
frågor rörande ersättning ex gratia skall tas upp till närmare
övervägande i riksdagen i andra sammanhang än då särskilda medel
behöver anslås för ändamålet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionerna L606, L609 och Sk811 (yrkandena 2 och 3).

Arbetstagares skadeståndsansvar

Gällande ordning

I SkL finns en särskild bestämmelse om arbetstagares
skadeståndsansvar (4 kap. 1 §). Enligt denna är arbetstagare
ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i
tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn
till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den
skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Paragrafen gäller i förhållande till såväl arbetsgivaren som
skadelidande tredje man. Vidare avser den inte bara
arbetstagarens direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren
eller tredje man utan också hans regressansvar, när någon -- i
allmänhet arbetsgivaren -- av honom söker åter ersättningsbelopp
som den regressökande har måst utge till den skadelidande på
grund av arbetstagarens vållande i tjänsten. Bestämmelsen är
vidare tillämplig på all slags skada, sålunda inte bara person-
eller sakskada utan också bl.a. ren förmögenhetsskada.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen om arbetstagares
skadeståndsansvar liksom innebörden av uttrycket "synnerliga
skäl" behandlades utförligt i förarbetena till SkL (se prop.
1972:5, bet LU 1972:10). I frågan om uttrycket synnerliga skäl
delade utskottet departementschefens uppfattning att
utgångspunkten vid tillämpningen av förevarande paragraf bör
vara att en arbetstagare normalt inte skall drabbas av
personligt skadeståndsansvar med anledning av vållande i
tjänsten. Självfallet kan det dock -- om än undantagsvis --
förekomma fall där anledning förekommer att ålägga arbetstagare
full eller jämkad ersättningsskyldighet. Såsom
departementschefen framhållit måste dock enligt utskottet i det
särskilda fallet ha förekommit omständigheter som med betydande
styrka talar för att arbetstagaren rimligen bör utge ersättning
för skadan.

Frågan om synnerliga skäl för arbetstagares skadeståndsansvar
har också prövats av domstolarna i åtskilliga fall.

Motionen

I motion L602 av Ingvar Svensson (kds) framhålls -- mot
bakgrund av bl.a. de s.k. fallskärmsavtalen -- att en översyn
bör göras av möjligheterna att utkräva skadestånd av
arbetstagare som genom sitt agerande allvarligt skadat företaget
eller tredje part, t.ex. skattebetalarna.

Utskottets överväganden

Utskottet är inte berett att med anledning av vad som anförs i
motionen nu förorda en översyn av reglerna om arbetstagares
skadeståndsansvar. I sammanhanget vill utskottet också peka på
att det i aktiebolagslagen (1975:1385) finns särskilda regler om
styrelsens och verkställande direktörens befogenheter och
skyldigheter. Styrelsen eller annan företrädare för bolaget
skall sålunda bl.a. visa lojalitet mot bolaget och får enligt
den s.k. generalklausulen i 8 kap. 13 § aktiebolagslagen inte
fatta beslut som är ägnat att bereda otillbörlig fördel åt
aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan
aktieägare. Styrelseledamöterna och verkställande direktören är
vidare skyldiga att i förhållande till enskilda aktieägare samt
bolagets borgenärer och andra utomstående iaktta bestämmelserna
i aktiebolagslagen och bolagsordningen. Enligt 15 kap. 1 §
aktiebolagslagen är bl.a. styrelseledamot och verkställande
direktör, som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller
av oaktsamhet skadar bolaget, skyldiga att ersätta den uppkomna
skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare eller annan
genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen.
Utskottet vill här tillägga att det aktiebolagsrättsliga
sanktionssystemet i sin helhet är föremål för överväganden av
Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L602.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skadestånd till brottsoffer
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A811 yrkande 35 och
1992/93:Ju839 yrkande 3,

2. beträffande det allmännas skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L606, 1992/93:L609 och
1992/93:Sk811 yrkandena 2 och 3,
res. (nyd)

3. beträffande arbetstagares skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motion 1992/93:L602.

Stockholm den 15 april 1993

På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger
Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar
Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s),
Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören
Norrby (fp) och Stina Eliasson (c).

Reservation

Det allmännas skadeståndsansvar (mom. 2)

Richard Ulfvengren (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "I linje" och på s. 9 slutar med "(yrkandena 2 och 3)" bort
ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L606 har generellt sett utvecklingen i
fråga om det allmännas skadeståndsansvar gått i riktning mot ett
mer utvidgat ansvar för det allmänna. I sammanhanget vill
utskottet vidare peka på den översyn på området som Kommittén om
det allmännas skadeståndsansvar snart avslutar och vari ingått
att undersöka om ansvaret kan vidgas i olika avseenden. Det kan
dock inte uteslutas att fall förekommer i det förflutna där
enskilda drabbats av felaktiga myndighetsbeslut och andra
myndighetsåtgärder men inte fått ersättning som de bort vara
berättigade till. Enligt utskottets mening bör det skapas
förutsättningar för att i efterhand kunna reglera ersättning
eller annan gottgörelse i sådana fall. Regeringen bör därför ta
initiativ till en utredning om möjligheterna till sådan
gottgörelse och i vilka former den skall komma de drabbade till
del.

Även om reglerna om det allmännas skadeståndsansvar
förbättrats ur de enskildas synvinkel under senare år finns det
enligt utskottets mening fortfarande brister i detta hänseende
som bör rättas till. Sålunda bör, i enlighet med vad som
framförs i motion Sk811, en person som behandlats fel av
myndigheterna få full ekonomisk kompensation för den skada han
åsamkats. Vidare bör ersättning ges även för psykiskt lidande.
För att handlägga de ersättningsfrågor som kan uppstå på
förevarande område i framtiden bör i enlighet med önskemålen i
motion L609 en medborgarrättskommission inrättas. Det får
ankomma på regeringen att närmare bestämma inriktningen av de
överväganden som enligt vad nu redovisats bör komma till stånd.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna
L606, L609 och Sk811 yrkandena 2 och 3 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande det allmännas skadeståndsansvar
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L606,
1992/93:L609 och 1992/93:SkU811 yrkandena 2 och 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.