Skadeståndsansvar vid dammhaveri

Betänkande 1996/97:LU7

Lagutskottets betänkande 1996/97:LU07

Skadeståndsansvar vid dammhaveri

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1996/97
LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet
proposition 1996/97:46 Skadeståndsansvar
vid dammhaveri jämte tre motioner. I
propositionen föreslås en ny bestämmelse
i vattenlagen om att den som är skyldig
att underhålla en dammanläggning för
vattenreglering skall vara strikt
ansvarig för skador som orsakas av ett
dammhaveri. Den nya bestämmelsen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
I en av motionerna yrkas att det
strikta ansvaret skall utvidgas till att
omfatta även skador orsakade av annat än
direkta haverier. De två andra
motionerna gäller försäkringsskyddet för
skadelidande till följd av dammhaverier.
Svenska kraftverksföreningen har
inkommit med skrivelser och har inför
utskottet framfört synpunkter i ärendet.
Utskottet tillstyrker bifall till
propositionen. Motionsyrkandena
avstyrks.
Till betänkandet har fogats två
reservationer.

Propositionen

I proposition 1996/97:46 föreslår
regeringen (Justitiedepartementet) -
efter hörande av Lagrådet - att
riksdagen antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i vattenlagen (1983:291).
Lagförslaget har intagits som bilaga
till betänkandet.

Motionerna

1996/97:L7 av Tom Heyman (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär
förslag om ersättning för skador vid
dammbrott i enlighet med vad som anförts
i motionen.

1996/97:L8 av Olle Lindström (m) vari
yrkas att riksdagen beslutar om utökat
strikt ansvar för dammägaren enligt vad
som anförts i motionen.

1996/97:L9 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagstiftning med
innebörd att vattenkraftsproduktionens
externa riskkostnader till fullo bärs av
vattenkraftsproducenterna själva.

Utskottet

Inledning

Enligt uppgift finns det i Sverige
närmare 6 000 dammar av olika storlekar
som anlagts för skilda ändamål. Förutom
kraftverks- och regleringsdammar finns
sågverksdammar och kvarndammar,
invallningsdammar samt dammar anlagda
vid gruvor och anrikningsverk för
avfallssedimentering. Dammar som är
högre än 15 meter brukar benämnas höga
dammar . Antalet sådana dammar uppgår
till 140, varav tre är högre än 100
meter. De vanligaste typerna av dammar
är sten- eller jordfyllningsdammar, som
har en kärna av packad morän. En annan
typ är betongdammar, som normalt
grundläggs på berg.
I vattenlagen (1983:291) finns
bestämmelser som reglerar dammar och
deras säkerhet. Uppförande, ändring och
lagning av dammar utgör vattenföretag
och kräver tillstånd av vattendomstol.
Vid sin bedömning skall domstolen beakta
säkerhetsaspekterna. En vattenanläggning
skall också underhållas så att det inte
uppkommer skada för allmänna eller
enskilda intressen genom ändringar i
vattenförhållanden. Vattenföretag som
inverkar på vattenförhållandena skall
drivas så att de inte i onödan skadar
allmänna eller enskilda intressen. I
vattenlagen finns också särskilda regler
om tillsyn och besiktning.
Brott på en fylld kraftverks- eller
regleringsdamm kan frigöra mycket stora
vattenmassor och medföra omfattande
skador. När det gäller höga dammar har i
Sverige endast ett dammbrott inträffat,
nämligen år 1985, varvid utströmmande
vatten orsakade skador på skog. På grund
av ett tekniskt fel kunde inte dammen
öppnas tillräckligt för att släppa fram
ett extremt stort flöde. År 1973 rasade
en mindre damm i Värmland med ett
dödsfall som följd. Dammsäkerheten i
Sverige har emellertid i olika
sammanhang bedömts som god och risken
för dammbrott anses vara låg (se bl.a.
SOU 1995:40, Älvsäkerhet).
Några särskilda lagbestämmelser som
direkt reglerar skadeståndsansvaret vid
ett dammhaveri finns inte.
Utgångspunkten är skadeståndslagens
regler om att var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person-
eller sakskada skall ersätta skadan (2
kap. 1 §). Försummat underhåll kan
utgöra sådan vårdslöshet som medför
skadeståndsskyldighet enligt
skadeståndslagen för den ansvarige
ägaren på grund av vållande hos
företagets ledning eller dess personal
(2 kap. 1 § och 3 kap. 1 §). Oaktsamhet
vid anläggningens konstruktion och
utförande kan också medföra rätt till
ersättning för uppkomna skador.
Vattenlagens bestämmelser medför inte
någon skadeståndsskyldighet för
dammhaverier som går längre än
skadeståndslagens regler om ansvar för
vållande. De stränga krav som ställs på
vattenföretag när det gäller åtgärder
mot skaderisker gör emellertid att man
många gånger när en översvämningsolycka
beror på anläggningens bristfälliga
skick kan konstatera att det föreligger
oaktsamhet. Det har ansetts som tänkbart
att en domstol vid ett dammhaveri med
stöd av allmänna, icke lagfästa
rättsgrundsatser skulle ålägga ett
skärpt ansvar för översvämningsskador,
dvs. ett ansvar som går längre än uppsåt
eller vårdslöshet. Rättsläget kan
emellertid inte anses vara klart.
I en skrivelse år 1995 fäste Sveriges
Försäkringsförbund regeringens
uppmärksamhet på det oklara rättsläget
när det gäller ansvaret för
dammhaverier. Justitiedepartementet lät
därefter utreda frågan om
skadeståndsansvaret för skador till
följd av dammbrott. Arbetet redovisades
i slutet av år 1995 i promemorian (Ds
1996:6) Ersättning vid dammbrott.
Promemorian har remissbehandlats och
ligger till grund för förslagen i
förevarande proposition. Promemorian
innehåller också vissa förslag rörande
försäkringsskyddet för de skadelidande.
Dessa förslag behandlas dock inte i
propositionen.
I propositionen föreslås en ny
bestämmelse i vattenlagen om att den som
är skyldig att underhålla en
dammanläggning för vattenreglering skall
vara strikt ansvarig för skador som
orsakas av dammhaveri. Den nya
bestämmelsen är avsedd att träda i kraft
den 1 juli 1997.
Med anledning av propositionen har
väckts tre motioner. En av motionerna
gäller ansvaret vid andra skador än vid
direkta haverier. I de två andra
motionerna tas upp frågor som gäller
försäkringsskyddet för de skadelidande.
Utskottet kommer nedan att under skilda
rubriker ta upp dels frågor om
skadeståndsansvaret, dels de genom
motionerna aktualiserade
försäkringsfrågorna.

Skadeståndsansvaret

I propositionen föreslås att ett strikt
ansvar, dvs. ansvar oavsett om någon har
varit vårdlös eller inte, för skador
till följd av dammhaveri införs i 17
kap. vattenlagen. Ansvaret skall ligga
på den som är skyldig att underhålla
dammanläggningen. Denne är i allmänhet
ägaren men kan också vara den som annars
brukar anläggningen eller den till
vilken underhållsskyldighet har
överförts. Det strikta ansvaret -
inskränkt endast genom vissa bestämda
undantag - skall gälla för skada till
följd av att dammanläggningen inte ger
avsett skydd mot utströmmande vatten,
dvs. dammhaveri. Från det strikta
ansvaret skall undantag gälla endast i
de fall där den ansvarige visar att
orsaken till dammhaveriet är en
krigshandling eller liknande. Det
strikta ansvaret skall omfatta alla
dammanläggningar för vattenreglering.
Med uttrycket vattenreglering avses
ändring av vattenföringen i ett
vattendrag till förmån för ett annat
vattenföretag. Det innebär att
kraftverksdammar för strömdrift kan
omfattas. Sådana dammar som annars avser
att skydda mot vatten, t.ex. i händelse
av översvämning, eller tidigare satts
upp för att underlätta flottning faller
däremot inte under bestämmelsen.
Som skäl för förslaget anför regeringen
att det är otillfredsställande att
rättsläget i dag inte är klart när det
gäller ansvarsfrågan. Osäkerheten gör
det svårt för vattenföretagen och
försäkringsbolagen att bedöma hur stora
ansvarsriskerna är och vilka åtgärder
som bör vidtas. Enligt regeringens
mening bör rättsläget klarläggas, och
det ligger då nära till hands att
föreskriva ett strikt ansvar vid
dammhaveri. Regeringen anser att det är
rimligt att den som bedriver verksamhet
av ifrågavarande slag som kostnader i
verksamheten bär risken för de skador
som kan orsakas. Ett ytterligare skäl
för strikt ansvar vid dammbrott, som
regeringen för fram, är att
skadekostnaderna bäst reduceras, om de
läggs på den som har största möjligheten
att kontrollera risken. Det är företagen
som kan göra något åt risken medan de
skadelidande har högst begränsade
möjligheter att skydda sig mot den.
Regeringen anser att det är angeläget
att de skadelidande ges ett tillräckligt
skydd och att de inte behöver visa att
vållande föreligger. Härutöver anför
regeringen skäl av mer rättsteknisk
natur till stöd för förslaget. Enligt
regeringens mening är det beträffande
farliga verksamheter enklare att
tillämpa ett strikt skadeståndsansvar än
att göra en aktsamhetsbedömning som i de
allra flesta fall leder till att
företaget anses ha försummat att vidta
de åtgärder som kan krävas på grund av
den betydande skaderisken.
Utskottet delar regeringens bedömning
och anser att det finns goda skäl för
att lagfästa en regel om strikt ansvar
för skador till följd av dammhaveri.
Mycket talar visserligen för att den
föreslagna lagregeln inte innebär någon
egentlig förändring i förhållande till
vad som enligt allmänna
skadeståndsrättsliga principer redan kan
antas gälla. Ett undanröjande av
osäkerheten om rättsläget ger emellertid
så många positiva effekter att detta i
sig är skäl nog för att den föreslagna
lagstiftningen genomförs. Som framgår av
propositionen är en regel om strikt
ansvar ägnad bl.a. att underlätta
skadeståndsregleringen och ge
skadelidande möjligheter att snabbare få
ersättning. Utskottet ansluter sig
således till propositionens förslag.
Olle Lindström (m) anför i motion
1996/97:L8 att ansvarsfrågan måste
klarläggas även i andra fall än vid
direkta haverier. I motionen redovisas
några fall från åren 1989 och 1993 då
dammägare tvingats att öppna
dammluckorna helt för att undvika
dammhaverier. Åtgärderna var i huvudsak
betingade av att redan fyllda
vattenmagasin inte kunde ta emot
ytterligare vattenmassor orsakade av
riklig nederbörd samt kvarvarande is och
snö i fjällområdena. De utströmmande
vattenmassorna orsakade skador för
fastighetsägare som ännu inte fullt ut
blivit ersatta. Erfarenheterna av dessa
händelser visar enligt motionärens
mening att ansvarsfrågan måste
klarläggas även när dammägaren tvingas
till åtgärder för att undvika en
katastrof. Motionären anför vidare att
det endast är dammägaren som har rätt
och möjlighet att reglera vattenflödet,
varför han också bör ha ansvaret. I
motionen yrkas att riksdagen skall
besluta om utökat strikt ansvar för
dammägaren enligt vad som sålunda
anförts.
Utskottet konstaterar att den i
propositionen föreslagna bestämmelsen
inte kommer att omfatta den situation
som beskrivs i motionen. Enligt vad som
redovisats i propositionen förutsätter
ansvar enligt den föreslagna regeln att
dammen inte ger ett avsett skydd mot
utströmmande vatten. En sådan situation
föreligger endast om dammen hastigt
havererar eller om den så småningom
eroderas och skador uppkommer nedströms.
Även när dammen på grund av
felmanövrering inte skyddar på avsett
sätt föreligger dammhaveri i den
föreslagna bestämmelsens mening -
däremot inte när den fullgör sin
funktion men ändå vatten strömmar över
den och orsakar skada. I detta
sistnämnda fall blir dammägaren inte
ansvarig enligt den nya paragrafen men
kan naturligtvis ändå vara
ersättningsskyldig på annan grund,
exempelvis enligt skadeståndslagen.
Något närmare underlag för riksdagen
att inom ramen för detta ärende ta
ställning till frågan om ytterligare
lagstiftning rörande dammägares
skadeståndsansvar finns inte. I
sammanhanget bör dock påpekas att
Kammarkollegiet i sitt remissvar över
promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid
dammbrott välkomnat om en ytterligare
utvidgning av gränserna för det strikta
ansvaret övervägdes i syfte att uppnå en
närmare överensstämmelse med vad som som
gäller enligt bl.a. miljöskadelagen
(1986:225). Utskottet vill också erinra
om att Utredningen om dammsäkerhet och
höga flöden i sitt betänkande (SOU
1995:40) Älvsäkerhet lagt fram en mängd
förslag i syfte att begränsa stora
översvämningar vid höga flöden.
Utredningen har bl.a. föreslagit ett
tillägg i vattenlagen som gör det
möjligt för länsstyrelsen att besluta om
ökning och begränsning av tappning om
det är nödvändigt för att avvärja fara
för liv eller hälsa eller rädda
värdefull egendom eller av annan sådan
orsak. Avsikten är att ingripanden skall
kunna göras på ett tidigare stadium än
som nu är möjligt. Vidare har
utredningen föreslagit ett centralt
organ på området med uppgift att följa
utvecklingen och föreslå de åtgärder den
finner motiverade och i övrigt
rapportera till regeringen om
utvecklingen beträffande dammsäkerhet
och åtgärder mot översvämningar.
Utskottet utgår från att regeringen i
samband med den fortsatta beredningen av
förslagen i betänkandet om älvsäkerhet
överväger om några ytterligare
lagändringar eller klargöranden när det
gäller skadeståndsansvaret för dammägare
kan vara påkallade och, om så är
erforderligt, återkommer till riksdagen
med erforderliga lagförslag.
Med det anförda tillstyrker utskottet
bifall till regeringens förslag och
avstyrker bifall till motion 1996/97:L8.

Försäkringsfrågor

Försäkringar som täcker den
skadeståndsskyldiges ansvar,
ansvarsförsäkringar, utgör i många fall
ett nödvändigt komplement till
skadeståndsregler. Ansvarsförsäkringen
tecknas av den som kan bli
skadeståndsskyldig och primärt fungerar
den till försäkringstagarens skydd. En
ansvarsförsäkring förbättrar också den
skadelidandes utsikter att få
skadestånd. Möjligheterna att täcka
skadeståndsansvaret genom en
ansvarsförsäkring beror dels på
försäkringsgivarnas principer för
beviljande av sådan försäkring, dels av
villkoren för de försäkringar som står
till buds i olika fall.
Ansvarsförsäkring kan tecknas antingen
separat eller som en del i en kombinerad
försäkring, exempelvis i en
företagsförsäkring. En ansvarsförsäkring
täcker, där inte annat sägs,
skadeståndsansvar enligt gällande
rättsregler, såväl ansvar för egen och
annans vållande som för rent strikt
ansvar. Försäkringsskyddet omfattar
regelmässigt att försäkringsgivaren
betalar det skadestånd som den
försäkrade är skyldig att utge, att han
utreder om skadeståndsskyldighet
föreligger när skadeståndskrav riktas
mot den försäkrade, att han förhandlar
med den som kräver skadestånd samt att
han för rättegång för den försäkrade och
därvid betalar kostnaderna för
rättegången. Många ansvarsförsäkringar
täcker skada på person och skada på sak,
t.ex. byggnader och lösa föremål. Om
sådan skada inträffar sträcker sig
försäkringsgivarens ansvar lika långt
som skadeståndsansvaret. Villkoren för
ansvarsförsäkringar innehåller
regelmässigt ett stort antal undantag
för vissa särskilda typer av skador som
av olika anledningar ansetts böra
uteslutas ur försäkringen. Undantagen
motiveras vanligen av att
försäkringsbolagen anser att en täckning
av skadorna är alltför vansklig eller av
att premien skulle bli alltför hög. Vid
ansvarsförsäkring för företag brukar
exempelvis skador på grund av
översvämningar i samband med nederbörd
vara undantagna. Ansvarsförsäkringar har
också begränsade ansvarsbelopp och för
vad som överstiger dessa belopp ansvarar
den skadeståndsskyldige ensam.
Av promemorian (Ds 1996:6) Ersättning
vid dammbrott framgår att de större
vattenkraftsproducerande företagen har
tecknat särskilda ansvarsförsäkringar
med maximibelopp om 2 miljarder norska
kronor, begränsat till två olyckor per
år, och en självrisk på 1 miljon kronor.
Försäkringsbeloppet är högre än vid
atomskador och lär även internationellt
sett vara ett av de högsta som
förekommer vid ansvarsförsäkring med
visst undantag. Vissa mindre svenska
kraftverk har dock i stället tecknat en
ansvarsförsäkring av mera ordinär typ
och med ett lägre försäkringsbelopp.
Som tidigare redovisats behandlades i
promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid
dammbrott också frågan om
skadeståndsansvaret behöver kompletteras
med regler om försäkringsskydd för de
skadelidande. I promemorian föreslogs
att skadelidande skulle ges samma
försäkringsskydd som det som genom
miljöförsäkringen gäller för
miljöskadornas del.
Bestämmelser om obligatorisk
miljöskadeförsäkring finns i
miljöskyddslagen (1969:387).
Försäkringen meddelas av ett s.k.
miljöskadekonsortium och finansieras
genom bidrag från miljöfarliga
verksamheter som kräver tillstånd eller
anmälan. Bidragens storlek beräknas
efter försäkringsmässiga grunder.
Försäkringen täcker personskada och
sakskada för vilken fysisk person skulle
ha ägt rätt till skadestånd enligt
miljöskadelagen, under förutsättning att
skadevållaren är insolvent och inte kan
förmås att betala skadan utan dröjsmål,
skadevållaren inte kan identifieras
eller rätten till ersättning enligt
miljöskadelagen är preskriberad.
Ersättning till näringsidkare för
sakskada kan utgå endast under vissa
förutsättningar. Ansvaret enligt
konsortiets åtagande är begränsat till 5
miljoner kronor för varje skadad person
och 50 miljoner för varje sakskada samt
till 200 miljoner kronor för samma
försäkringsår.
Promemorians förslag innebär att
vattenföretagen skulle bidra till
försäkring för personskador och vissa
sakskador som orsakas av dammbrott men
som de skadelidande inte får ersatta
genom skadestånd eller genom annan
försäkring. Förslaget medför dock inte
att man kan räkna med att
miljöförsäkring skulle ge full
ersättning vid de största tänkbara
dammkatastroferna.
De flesta remissinstanserna avstyrkte
promemorians förslag till
försäkringslösning. Flera
remissinstanser pekade på andra möjliga
försäkringslösningar och menade att
frågan behövde utredas ytterligare. I
propositionen upplyses att regeringen
därför avvaktar med försäkringsfrågan
för att - om det visar sig nödvändigt -
återkomma till den i ett senare
sammanhang.
I motion 1996/97:L7 anför Tom Heyman
(m) att en stor del av Sveriges
befolkning, som lever i potentiella
riksområden, i dag saknar ett lämpligt
försäkringsskydd vid stora dammhaverier.
Även om strikt ansvar för dammägaren
införs blir följden av ett dammhaveri
att varje enskild drabbad måste söka
ersättning från dammägaren. Med tanke på
beloppens storlek kan man förmoda att
ersättningen kommer att bestämmas först
efter en lång civilprocess. Det strikta
ansvaret i förening med de omfattande
skadebeloppen innebär att dammägarens
risk är obegränsad, vilket i sin tur
innebär att risken inte går att
försäkra. Motionären menar att
dammföretagen inte förmår täcka ens
mindre haverier, varför det strikta
ansvaret kommer att bli utan betydelse.
De drabbade kommer ändå, anför
motionären, att bli utan ersättning för
skadan. Frågan bör enligt motionärens
mening få en skyndsam lösning. I
motionen yrkas att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag om
ersättning för skador vid dammbrott i
enlighet med vad som sålunda anförts.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) kritiserar i
motion 1996/97:L9 att propositionen inte
innehåller några förslag när det gäller
försäkringsfrågan. Eftersom denna fråga
lämnats utanför anser motionärerna att
någon lösning på ersättningsproblemen
vid dammhaverier inte åstadkommits.
Frågan om ersättning till tredje man vid
en större dammkatastrof måste enligt
motionärernas mening få en snar lösning.
I motionen yrkas att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till
lagstiftning med innebörd att
vattenkraftsproduktionens externa
riskkostnader till fullo bärs av
vattenkraftsproducenterna själva.
Utskottet anser i likhet med
motionärerna att det är ett väsentligt
trygghetskrav för skadelidande att ha en
verklig möjlighet att få ut den
ersättning som de är berättigade till.
Vid katastrofskador är det emellertid
förenat med särskilda svårigheter att
genom försäkringar, vare sig de är
frivilliga eller obligatoriska,
tillskapa system som innebär att full
ersättning kan utgå vid de största
tänkbara katastroferna. Sådana skador är
mycket speciella. De kännetecknas av att
de inträffar mycket sällan men då kan
uppgå till avsevärda belopp. En stor
dammolycka har beräknats kunna medföra
skador i storleksordningen tiotals
miljarder kronor. Gränser för ansvaret
måste sättas upp på grund av att det
inte ens på den internationella
försäkringsmarknaden går att få täckning
för en obegränsad skadeståndsskyldighet.
Med hänsyn till att kapaciteten i
försäkringssystemen har vissa
begränsningar måste också vid
obligatoriska försäkringssystem med
försäkringsbolag som försäkringsgivare
ansvarsbeloppen hållas på begränsade
nivåer. I sammanhanget kan nämnas att
exempelvis atomansvarighetslagen
(1968:45) och sjölagen (1994:1009), vari
föreskrivs obligatorisk försäkring,
innehåller särskilda regler om
beloppsmässiga ansvarsbegränsningar vid
atomskador respektive oljeskador med
katastrofala verkningar.
När det gäller frågan om ett lagstadgat
försäkringsskydd vid dammhaverier bör
man enligt utskottets mening, såsom
också regeringen är inne på, avvakta med
ett slutligt ställningstagande till dess
man sett vilka frivilliga
försäkringslösningar som kan komma till
stånd med den nya skadeståndsregeln. Som
tidigare framhållits har den nuvarande
osäkerheten medfört svårigheter för
vattenföretagen och försäkringsbolagen
att bedöma hur stora ansvarsriskerna är
och vilka åtgärder som bör vidtas. Att
dammägarnas skadeståndsansvar nu
preciseras i lag bör rimligtvis leda
till att möjligheten till frivilliga
försäkringslösningar underlättas. De
vattenföretag som det nu är fråga om
torde i regel redan nu ha en
ansvarsförsäkring, och där de största
riskerna finns ger denna ett ovanligt
omfattande skydd. Såvitt utskottet kan
bedöma kan inte uteslutas att det finns
möjligheter att nu bygga ut detta
försäkringsskydd ytterligare. I
sammanhanget måste också beaktas att den
nya skadeståndsregeln innebär vissa
förbättringar för skadelidande. Med den
nya ordningen behöver de inte visa att
vållande föreligger och kan därmed
snabbare än för närvarande komma i
åtnjutande av ersättning. Vidare torde
översvämningsskador i allmänhet, i vart
fall i viss utsträckning, också
fortsättningsvis kunna täckas genom
vanliga egendomsförsäkringar såsom
fastighetsförsäkring, villaförsäkring,
hemförsäkring och företagsförsäkring.
Mot bakgrund av vad som anförts i
propositionen anser sig sig utskottet på
goda grunder kunna utgå från att
regeringen noga följer den fortsatta
utvecklingen och, om så skulle sig visa
sig erforderligt, återkommer till
riksdagen med erforderliga lagförslag.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna 1996/97:L7 och
1996/97:L9.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande skadeståndsansvar
vid dammhaveri m.m.
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:L8 antar regeringens förslag
till lag om ändring i vattenlagen
(1983:291),
2. beträffande
försäkringsfrågor
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:L7 och 1996/97:L9.
res. 1 (m)
res. 2 (mp)

Stockholm den 28 januari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tomas
Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Kerstin
Kristiansson (s), Lennart Thörnlund (s),
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Karl-
Erik Persson (v).

Reservationer

1. Försäkringsfrågor (mom. 2)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas
Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 7 börjar med Utskottet anser
och på s. 8 slutar med och 1996/97:L9
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening borde
regeringen i förevarande proposition
också ha behandlat och redovisat sina
ståndpunkter när det gäller frågan om
möjligheterna till ersättning till dem
som kan komma att drabbas av skador till
följd av ett dammhaveri. Med hänsyn till
omfattningen av de skador som kan
uppkomma vid dammbrott hade det varit
betydligt angelägnare att ha fått
försäkrings- och ersättningsfrågorna
klarlagda än själva ansvarsfrågan. Detta
gäller särskilt mot bakgrund av att det
framlagda lagförslaget inte ansetts
innebära någon ändring i förhållande
till vad som kan antas gälla redan i
dag. Införandet av ett strikt ansvar för
dammägarna kommer, såsom också
framhållits i motion 1996/97:L7, inte
att innebära några förbättringar för de
skadelidande i en katastrofsituation.
Som Svenska kraftverksföreningen anfört
och som också påpekats i motion
1996/97:L7 är en lösning av försäkrings-
och ersättningsfrågorna förenad med
betydande svårigheter på grund av att
det inte är möjligt för dammägare att
erhålla försäkringar som helt kan täcka
skadeståndsansvaret vid ett dammhaveri.
Vid remissbehandlingen av promemorian
(Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott
framhöll också flera remissinstanser att
andra möjliga försäkringslösningar än
den som lades fram i promemorian behövde
utredas. Såvitt framgår av propositionen
synes det från regeringens sida inte
finnas några som helst planer på att gå
remissinstanserna till mötes.
Mot denna bakgrund finner utskottet att
det är påkallat med ett tillkännagivande
i frågan från riksdagens sida. Utskottet
anser att regeringen omgående bör ta
initiativ till en lösning. En lämplig
ordning kan därvid vara, såsom också
Svenska kraftverksföreningen varit inne
på, att samordna erforderligt
utredningsarbete med det som nu bedrivs
rörande atomansvarighetslagen. Inom
ramen för detta arbete måste, enligt
utskottets mening, klargöras att staten,
på samma sätt som gäller för atomskador,
skall ha ett lagstadgat ansvar för
skador vid dammhaverier som inte kan
täckas genom dammägarnas försäkringar.
Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motion
1996/97:L7 som sin mening ge regeringen
till känna.
Av det anförda framgår att utskottet
inte kan ställa sig bakom en sådan
lösning av problemen som förordas i
motion 1996/97:L9. Motionen avstyrks
därför.

dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande försäkringsfrågor
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:L7 och med avslag på motion
1996/97:L9 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Försäkringsfrågor (mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 7 börjar med Utskottet anser
och på s. 8 slutar med och 1996/97:L9
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som
förts fram i motion 1996/97:L9 och anser
att det är en brist att propositionen
inte anvisar någon lösning på de
skadelidandes ersättningsproblem som
uppstår vid ett dammhaveri. Enligt
utskottets mening bör regeringen ånyo
låta utreda frågan och därefter
återkomma till riksdagen med
erforderliga förslag.
Målet för det fortsatta arbetet bör,
enligt utskottets mening, vara att
tillskapa ett system som bygger på
principen att varje energislag skall
bära sina egna riskkostnader. En sådan
ordning bygger på de i Riodeklarationen
fastställda principerna och innebär att
riskkostnaderna internaliseras i
kraftproduktionen. Kostnaderna
tydliggörs därmed och läggs över på
kraftverksföretagen.
Enligt utskottets mening bör man inom
ramen för det fortsatta arbetet även
pröva möjligheterna att införa krav på
obligatorisk ansvarsförsäkring upp till
vissa belopp eventuellt i kombination
med ett system för riskdelning mellan
vattenkraftsföretagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motion
1996/97:L9 och med anledning av motion
1996/97:L7 som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande försäkringsfrågor
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:L9 och med anledning av
motion 1996/97:L7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i
vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att det i
vattenlagen (1983:291) skall införas en
ny paragraf, 17 kap. 4 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.
4 §
Den som är skyldig
att underhålla en
dammanläggning för
vattenreglering
skall ersätta skada
som orsakas av att
anläggningen inte
ger avsett skydd
mot utströmmande
vatten
(dammhaveri), även
om varken den
underhållsskyldige
eller någon som han
svarar för är
vållande till
skadan.
Den
underhållsskyldige
är dock fri från
ansvar, om han
visar att
dammhaveriet
orsakats av en
krigshandling eller
liknande handling
under väpnad
konflikt,
inbördeskrig eller
uppror.

____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1997.

Gotab, Stockholm 1997