Sjukhus med vinstsyfte (förnyad behandling)

Betänkande 2000/01:SoU11

Socialutskottets betänkande 2000/01:SOU11

Sjukhus med vinstsyfte (förnyad behandling)

---

Innehåll

• Utskottet
• Hemställan

2000/01

SoU11

Ärendet

I betänkande 2000/01:SoU6 behandlade utskottet
proposition 2000/01:36 Sjukhus med vinstsyfte samt
sju motionsyrkanden som väckts med anledning av
propositionen.

Vid kammarbehandlingen av betänkandet den 13
december 2000 beslöt riksdagen att återförvisa
ärendet till socialutskottet för ytterligare
beredning.

Regeringens förslag samt de motionsyrkanden som
utskottet nu på nytt behandlar finns redovisade i
betänkande 2000/01:SoU6. Regeringens förslag till
lagtext är fogat som bilaga 1 till nämnda
betänkande. Utskottet inhämtade vid sin tidigare
behandling av propositionen yttranden från Lagrådet,
konstitutionsutskottet, näringsutskottet och
Konkurrensverket. Yttrandena är fogade till
betänkande 2000/01:SoU6 som bilagorna 2-5.

Utskottet

M-, kd-, c- och fp-ledamöterna begär dels att
Nämnden för offentlig upphandling skall få till
uppgift att belysa lagförslagets förenlighet med
annan lagstiftning vad avser lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling och gemenskapsrätten, dels att
skriftligt yttrande inhämtas från professorn Ulf
Bernitz, Stockholm.

Utskottet finner inte anledning att ändra de
ställningstaganden som gjordes i betänkande
2000/01:SoU6. Beträffande motiveringen till
utskottets ställningstaganden hänvisas därför till
detta betänkande. Detta gäller ställningstagandena
till såväl propositionens förslag som beredningen i
utskottet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslaget till lag om
inskränkning i landstingens rätt att överlämna
driften av akutsjukhus till annan

att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:36 och med
avslag på motionerna 2000/01:So29, 2000/01:So31,
2000/01:So32, 2000/01: So33 och 2000/01:So34
antar regeringens förslag till lag om
inskränkning i landstingens rätt att överlämna
driften av akutsjukhus till annan,

res. (m, kd, c, fp)

2. beträffande definition och sanktioner

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So30 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast
en bordläggning.

Stockholm den 14 december 2000

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Leif Carlson
(m), Conny Öhman (s), Lars U Granberg (s), Elisebeht
Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth
Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars
Elinderson (m), Rosita Runegrund (kd) och Lotta
Nilsson-Hedström (mp).

Reservation

Förslaget till lag om inskränkning i
landstingens rätt att överlämna driften av
akutsjukhus till annan (mom. 1)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth
Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars
Elinderson (m) och Rosita Runegrund (kd) anser

dels att den del av utskottets bedömning som på s. 1
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "i
utskottet" bort ha följande lydelse:

Även efter riksdagsdebatten den 13 december
kvarstår enligt utskottet så stora oklarheter kring
lagförslagets effekter att utskottets tidigare
bedömning att förslaget till lag är otillräckligt
berett snarast förstärkts. Lagrådets kritik har inte
vederlagts utan den hårda kritiken kvarstår. Enligt
utskottet är principen om det kommunala självstyret
och respekten för väljarnas val i kommuner,
landsting och regioner grundläggande. Härtill kommer
att det vid beredningen i utskottet och i
riksdagsdebatten framkommit ytterligare oklarheter
när det gäller den föreslagna lagens förenlighet med
bl.a. lagen (1992:1528) om offentlig upphandling och
EG-rätt. Utskottets begäran att propositionen som
en konsekvens härav avslås kvarstår därför.

En grundläggande utgångspunkt för hälso- och
sjukvårdspolitiken måste enligt utskottet vara att
alla människor garanteras god vård i rätt tid.
Systemen skall utformas efter den enskilde
patientens behov och önskemål. Sjukvården behöver
ständigt förändras och förbättras. För att kunna
förbättra vården är det viktigt att ta till vara
alla goda krafter, såväl sjukvårdspersonalen som nya
entreprenörer.

Propositionens förslag innebär att viss sjukvård
förbjuds. Därmed hindras utveckling och mångfald på
ett område där det så väl behövs, nämligen i
akutsjukvården. Genom att stänga dörrarna för
företag och föreningar som ger vinstutdelning från
att driva sjukhus, är risken stor att följden blir
stängda sjukhusdörrar. Landstingen kommer i
fortsättningen att ha möjlighet att lägga ned
sjukhus, men det blir förbjudet för andra vårdgivare
att driva dem. En sådan lagstiftning är varken
logisk eller försvarbar för den som värnar om vården
och patienterna. Det finns helt enkelt inget problem
som motiverar lagen. Inget tyder på att inslag av
vinstdrivande verksamhet försämrat det totala
vårdutbudet. De som främst kommer att drabbas är
patienterna eftersom förslaget innebär sämre
valfrihet och mindre vårdutbud.

Propositionens förslag inskränker utrymmet för dels
ett flertal grundläggande fri- och rättigheter som
exempelvis näringsfriheten och äganderätten, dels
den kommunala självstyrelsen. Denna kritik har
framförts av bl.a. Lagrådet. Syftet med förslaget
tycks främst vara att förhindra att den politik som
väljarna ställt sig bakom genomförs i praktiken i
vissa regioner/landsting. Sådan lagstiftning innebär
ett missbruk av den nationella makten och
undergräver medborgarnas tilltro till demokratin.

Lagförslaget syftar enligt propositionen endast
till att skydda och säkerställa att de grundläggande
principerna för svensk hälso- och sjukvård även i
framtiden kan upprätthållas. Vården skall vara
demokratiskt styrd, solidariskt finansierad och ges
efter behov. Utskottet ifrågasätter inte att dessa
allmänna mål för hälso- och sjukvården i Sverige
skulle vara ett betydande allmänt intresse.
Utskottet ifrågasätter däremot om den föreslagna
regleringen har något med dessa mål att göra.
Regeringen har inte kunnat visa på vilket sätt målet
för hälso- och sjukvården främjas genom denna
inskränkning i den näringsfrihet som regleras i 2
kap. 20 § regeringsformen (RF).

Beslut som berör kommunens invånare skall fattas
nära medborgarna och i samråd med medborgarna.
Demokratin riskerar att urholkas om medborgarnas
krav i allmänna val om politiska majoriteter inte
respekteras. Respekten för den kommunala
självstyrelsen är avgörande för att upprätthålla
förtroendet för den lokala demokratin. Människor
måste veta vem som är ansvarig för de politiska
besluten och ha möjlighet att utkräva ansvar av de
förtroendevalda - en grundläggande del i det
demokratiska systemet. Regeringens förslag
inskränker det kommunala självstyret på ett
oacceptabelt sätt.

Lagrådet har anfört att ett synsätt som kan ligga
nära till hands när man diskuterar huruvida de
föreslagna lagbestämmelserna inkräktar på den
kommunala självstyrelsen är att undersöka om syftet
med bestämmelserna kan uppnås på ett för det
kommunala självbestämmandet mindre ingripande sätt
än det som föreslås. Tanken skulle vara att om olika
möjligheter finns att nå samma mål skall riksdagen
välja den som lägger minst band på kommunernas
självbestämmanderätt, enligt en sorts
proportionalitetsprincip som motsvarar den som
kommer till uttryck i 2 kap. 12 § RF och som avser
begränsningar i grundläggande medborgerliga fri- och
rättigheter.

Utskottet anser att regeringen borde utgå från det
synsättet i frågor som gäller det kommunala
självstyret och - som i detta fall - fullföljandet
av målet för hälso- och sjukvården. Som utskottet
tidigare understrukit har det inte visats att
fullföljandet av målet kräver att den kommunala
självstyrelsen inskränks. Inte heller vid
riksdagsdebatten har, varken av socialministern
eller företrädare för majoriteten, lämnats några
klargörande uppgifter som stöder att den kommunala
självstyrelsen behöver inskränkas på föreslaget sätt
för att det nationella målet för sjuk- och
hälsovården skall kunna fullföljas. Utskottet
kvarstår därför vid sin tidigare deklarerade
uppfattning.

Graden av självstyrelse avgörs, enligt förarbetena,
ytterst av formerna för samverkan mellan staten och
den kommunala sektorn. Enligt utskottet är det
föreliggande förslaget inte ett uttryck för
samverkan utan en form av diktat.

Regeringens förslag om vinstförbud innebär enligt
utskottet en diskriminering av dem som bedriver vård
i vinstsyfte. Lagen om offentlig upphandling (LOU)
bygger på EG-rätten, vilket innebär att undantag
från den lagen inte kan göras utan noggrann analys
av de EG-rättsliga aspekterna. Regeringen har i
propositionen inte redovisat någon sådan analys,
trots Lagrådets påpekande. Inte heller vid
riksdagsdebatten har socialministern eller
företrädare för majoriteten kunnat redovis en sådan
analys av de EG-rättsliga aspekterna.

Lagrådet har ifrågasatt om inte LOU, liksom EG-
reglerna om offentlig upphandling, ställer krav på
en individuell bedömning av en upphandling och om
det inte därmed skulle strida mot dessa regler att i
lag generellt undanta en viss kategori av företag.
Vid en hearing inför socialutskottet har Nämnden för
offentlig upphandling klargjort att man delar
Lagrådets syn i denna del och nämnden vidhåller sin
tidigare kritik mot förslaget. Utskottet delar
Lagrådets och Nämnden för offentlig upphandlings
farhågor på denna punkt.

Regeringens farhågor över att kommersiella
intressen kommer att ta överhanden i svensk sjukvård
eller att överlämnandet av driften av ett
akutsjukhus till den som avser att driva det med
vinstintresse skulle innebära ett allvarligt
risktagande förefaller enligt utskottet överilade. I
ett läge när landet har 79 akutsjukhus varav två
drivs med vinstintresse och när 90 % av vård- och
omsorgspersonalen arbetar i offentlig tjänst kan man
inte seriöst påstå att det privata inslaget hotar
att ta överhanden eller innebära ett risktagande.
Förekomsten av enstaka vinstdrivna sjukhus är inte i
sig något systemskifte, men kan mycket väl innebära
ett betydelsefullt steg mot en ny politik med ökad
mångfald och bättre vård. Utskottet delar också
Lagrådets uppfattning att argumentationen om
allvarligt risktagande för landstingen i så fall har
minst lika stor bäring på företag utan vinstsyfte,
som t.ex. ideella föreningar, vilka vill överta
ansvaret för sjukhusdrift. I själva verket är
enligt utskottets mening det stora risktagandet för
vård och omsorg att nu kväva alternativ och
förnyelse.

Utskottet vill också understryka den osäkerhet som
Lagrådet uttalat vad gäller möjligheten att i
praktiken få till stånd en laglighetsprövning
enligt kommunallagen av ett landstingsbeslut att
överlämna ansvaret för driften av ett akutsjukhus.
Det beslut som torde bli aktuellt är beslutet om att
i ett upphandlingsförfarande välja en av
anbudsgivarna. Enligt Lagrådet är detta ett beslut
som kan överklagas enligt LOU, vilket innebär att
laglighetsprövningen enligt kommunallagen utesluts.

Utskottet menar att de ovan redovisade oklarheterna
ytterligare måste belysas innan ärendet kan anses
tillfredsställande berett.

Den föreslagna lagen skall enligt propositionen
träda i kraft den 1 januari 2001 och gälla till
utgången av år 2002. Samtidigt står det i
propositionen "att lagförslaget inledningsvis är
tidsbegränsat i två år". Det finns alltså ingenting
som hindrar regeringen från att föreslå riksdagen
att permanenta lagen. I propositionen aviseras att
det under alla omständigheter förbereds fortsatt
lagstiftning med samma syfte. Det nu föreliggande
förslaget måste därför ses som inledningen på en mer
permanent inskränkning av den kommunala demokratin.
Det gör förslaget än mer utmanande.

Utskottet, som delar bedömningen i motionerna So29
(m), So31 (m), So32 (c), So33 (fp) och So34 (kd),
anser således att propositionen skall avslås.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande förslaget till lag om
inskränkning i landstingens rätt att överlämna
driften av akutsjukhus till annan

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So29,
2000/01:So31, 2000/01:So32, 2000/01:So33 och
2000/01:So34 avslår proposition 2000/01:36.

Särskilt yttrande

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth
Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars
Elinderson (m) och Rosita Runegrund (kd) anför:

Ledamöterna för m, kd, c och fp har i ett tidigare
yttrande starkt kritiserat majoritetens beslut att
vägra minoriteten en fullgod beredning av ärendet.
Med stöd av riksdagsordningen 4 kap. 10 § begärde
dessa ledamöter efter att ha tagit del av
skriftliga synpunkter från Lagrådet, KU och NU samt
efter en hearing med representanter för
Socialdepartementet och Nämnden för offentlig
upphandling att Nämnden för offentlig upphandling
skulle få i uppdrag att ytterligare belysa de
problem lagförslaget aktualiserar i förhållande till
LOU och EG-rätten. Skälet för detta är att det vid
sagda hearing framkommit att förslaget sannolikt
strider mot gemenskapsrätten och LOU.

Den 5 december beslutade utskottet genom sin
majoritet bestående av s-, v- och mp-ledamöter att
motsätta sig detta med åberopande av att ett sådant
förfarande skulle fördröja behandlingen av ärendet
på ett sådant sätt att det skulle leda till avsevärt
men.

Vi konstaterade att det inte lämnats något skäl
till att avsevärt men skulle föreligga. Såvitt känt
föreligger inte för närvarande några konkreta planer
på att överlåta driften av något akutsjukhus till
ägare med vinstintresse. En förskjutning av
riksdagens beslut i detta ärende på några veckor
skulle inte på minsta vis påverka de faktiska
förhållandena. Det förelåg enligt vår mening
följaktligen inget underlag för att åberopa "men"
över huvud taget och än mindre riksdagsordningens
stipulat om "avsevärt men". Majoriteten har, till
synes av ideologiska skäl, förmenat utskottet
möjligheten till en fullgod beredning av ärendet som
grund för ett sakligt ställningstagande.

Efter riksdagsdebatten den 13 december konstaterar
vi att inga av de oklarheter gällande LOU och EG-
rätt, som enligt Lagrådet och Nämnden för offentlig
upphandling föreligger, på ett nöjaktigt sätt
klarats ut ej heller har man kunnat påvisa på vilket
sätt avsevärt men skulle föreligga. Snarare
föreligger ytterligare oklarhet efter de olika
inlägg som gjorts av socialministern och
företrädare för majoriteten. Det kan dessutom
ifrågasättas om inte också ytterligare konflikter
med gällande lag kan anses föreligga. Riksdagen
begärde därför att ärendet skulle återförvisas till
utskottet för förnyad behandling eftersom ärendet
inte kunde anses färdigbehandlat.

Den 14 december återupptog utskottet behandlingen
av ärendet. Vi måste åter konstatera att majoriteten
vägrat ta hänsyn till kraven på en fullgod beredning
av ärendet och därmed förvägrat minoriteten den rätt
riksdagsordningen ger att inhämta för ärendets
beredande nödvändiga upplysningar. Detta har
dessutom, enligt vår mening, skett utan att
riksdagsordningens krav på att skäl för avslag
nöjaktigt kunnat redovisas. Att avsevärt men skulle
uppkomma på grund av en något förlängd
behandlingstid har ej kunnat troliggöras.

Vi finner det ytterligt anmärkningsvärt att
utskottsmajoriteten på detta vis åter sätter sig
över riksdagsordningen. Vi anser att
utskottsmajoriteten härigenom drar vanrykte över
riksdagen, försämrar de folkvaldas anseende och
förklenar allvaret i att riksdagen utgör den
lagstiftande församlingen.