Sjöfylleri m.m.

Betänkande 1990/91:LU35

Lagutskottets betänkande 1990/91:LU35

Sjöfylleri m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
LU35

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslag från regeringen (prop.
1990/91:128) om ändring av sjölagens bestämmelser om onykterhet
till sjöss och om en ny straffsanktionerad bestämmelse om
störande sjötrafik.

Sjölagens onykterhetsbrott delas enligt förslaget in i två
grader som kallas sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Straffskalan
för sjöfylleri föreslås vara böter eller fängelse i högst sex
månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år. Den
föreslagna bestämmelsen i sjölagen om störande sjötrafik innebär
att man vid sjöfärder är skyldig att anpassa färdväg, hastighet
och färdsätt i övrigt så att inte omgivningen störs i onödan.
Straffet för överträdelse av bestämmelsen föreslås vara
penningböter.

I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet
dels fem med anledning av propositionen väckta motioner, dels
sju motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990/91.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker
samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och två
särskilda yttranden.

Propositionen

I proposition 1990/91:128 föreslår regeringen
(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen
antar i propositionen framlagda förslag till
1.lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
2.lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.

Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:128

1990/91:L19 av Sören Norrby (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det fortsatta utredningsarbetet bl.a.
skall inriktas på förslag om promilleregler,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om informationsinsatser.

1990/91:L20 av Martin Olsson (c) vari hemställs att riksdagen
vid behandlingen av proposition 1990/91:128 fastslår att
normalpåföljd för grovt sjöfylleri skall vara fängelse.

1990/91:L21 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om promilleregler för sjöfarande.

1990/91:L22 av Elisabet Franzén (mp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skyndsam utredning och lagförslag i avsikt
att senast till nästa sommar ha infört promilleregler till
sjöss,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sjöfylleri och annan vårdslöshet till sjöss skall kunna leda
till att körkort för bil dras in om motsvarande förseelse vid
vägkörning skulle ha medfört detta,

3. att ovarsam sjötrafik, som kan störa växt- och djurliv även
utanför områden som formellt förklarats som skyddsvärda, skall
vara straffbelagd.

1990/91:L23 av Göran Ericsson (m) vari hemställs att riksdagen
beslutar om nedanstående ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

325 §

Är den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas att han inte på ett betryggande sätt kan
utföra vad som därvid åligger honom, döms han till böter eller
fängelse i högst ett år.

Är den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas att han inte på ett betryggande sätt kan
utföra vad som därvid åligger honom och uppgick
alkoholkoncentrationen till 0,5 men ej 1,0 promille, döms han
för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst ett år.

Till samma straff döms den som var av annat berusningsmedel
så påverkad som nyss sagts.

Den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och var han så
påverkad av alkoholhaltiga drycker att alkoholkoncentrationen i
hans blod vid tillfället uppgick till 1,0 promille och däröver
skall han för grovt sjöfylleri dömas till fängelse lägst i sex
månader och högst två år.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L901 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
promilleregler i sjölagen motsvarande reglerna i
trafikbrottslagen.

1990/91:L903 av Elver Jonsson och Lars Ernestam (båda fp) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagstiftning som innebär införande av
en promillegräns för sjötrafik.

1990/91:L904 av Isa Halvarsson (fp) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning med promillegräns vid
båttrafik.

1990/91:L910 av Jan Strömdahl m.fl. (v) vari -- med hänvisning
till vad som anförts i motion 1990/91:T631 -- hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
sjölagen att de tunga högfartsbåtarna klassas som skepp.

1990/91:L911 av Rune Thorén och Gudrun Norberg (c, fp) vari
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att den till lands tillämpade promillelagen även
kommer att gälla i sjötrafik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en bred informationskampanj
inför den stundande båtsäsongen, där budskapet om en alkoholfri
båttrafik måste vara klart och entydigt.

1990/91:L915 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med
hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T610 --
hemställs att riksdagen beslutar att samma straffbarhetsgräns
för sjöonykterhet skall gälla som för rattonykterhet.

1990/91:L916 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning rörande promillegräns för
sjöfylleri.

Utskottet

Trafiksäkerhetsfrågor har länge haft hög prioritet i vårt
land. Ett viktigt led i strävandena mot en säker och bra
trafikmiljö har varit att inskärpa att alkohol och trafik inte
hör ihop. För landtrafikens del har detta kommit till uttryck
genom att straffbestämmelserna om onykterhet i trafik successivt
skärpts och ansvarsområdet utvidgats. Den senaste skärpningen
skedde år 1990 då bl.a. reglerna i lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) ändrades (prop.
1989/90:2, bet. JuU2, rskr. 106). Ändringarna, som trätt i kraft
den 1 juli 1990, innebär att trafiknykterhetsbrotten delats upp
i två grader, rattfylleri (4§) och grovt rattfylleri (4 a §).
Har någon fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha
förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till
minst 0,2 i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans
utandningsluft skall han dömas för rattfylleri till böter eller
fängelse i högst sex månader (den s.k. promilleregeln). För
rattfylleri skall också dömas den som för ett motordrivet fordon
eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte
på ett betryggande sätt kan föra fordonet (s.k. kliniskt
rattfylleri). Denna senare regel är tillämplig dels i fall då
det inte finns någon bevisning om alkoholhalten, dels då någon
fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol.
För grovt rattfylleri är straffet fängelse i högst ett år. Vid
bedömningen av om ett rattfylleri är grovt skall särskilt
beaktas vissa omständigheter, nämligen om föraren haft en
alkoholkoncentration som uppgått till 1,5 i hans blod eller
0,75 milligram per liter i hans utandningsluft, om föraren
annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller om
framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.

För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig
straffbestämmelse om trafikonykterhet. Bestämmelsen finns i
325 § sjölagen (1891:35 s. 1) och har inte ändrats i sak sedan
dess tillkomst. I lagrummet stadgas straff för den som framför
fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste
antas att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som
därvid åligger honom. Straffskalan upptar böter eller fängelse i
högst ett år. Ansvarsbestämmelsen är tillämplig på all sjöfart
och således även på fritidsbåtar. Stadgandet innehåller inte
någon särskild brottsbenämning. Brottet brukar emellertid
benämnas onykterhet till sjöss.

I propositionen föreslås att sjölagens
trafiknykterhetsbestämmelse utformas efter mönster av
trafikbrottslagens regler om s.k. kliniskt rattfylleri. Enligt
förslaget skall trafiknykterhetsbrott till sjöss delas in i två
grader, sjöfylleri (325 §) och grovt sjöfylleri (325 a §). Vid
bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller
något annat medel, om den uppgift gärningsmannen haft att
fullgöra varit särskilt krävande till följd av fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av
fartyget har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till
sjöss. Straffskalan för sjöfylleri föreslås vara böter eller
fängelse i högst sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i
högst ett år.

Propositionen innebär vidare att 325 § sjölagen skall anpassas
till trafikbrottslagen på så sätt att det för ansvar är
tillräckligt "att det kan antas" att gärningsmannen inte på ett
betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Enligt den
nuvarande lydelsen krävs, såsom tidigare redovisats, att
gärningsmannen är så påverkad "att det måste antagas" att han
inte på ett betryggande sätt kan utföra sina uppgifter.

Slutligen föreslås i propositionen att i sjölagen införs en
straffbestämmelse om störande sjötrafik.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Propositionen grundar sig på en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds 1990:52) Sjöfylleri m.m. Promemorian
har remissbehandlats.

Som framgår av den lämnade redogörelsen läggs i propositionen
inte fram något förslag om införande av promillegränser för
sjöfarten. Departementschefen gör bedömningen att det nu inte
finns ett tillräckligt beredningsunderlag för ett sådant
förslag. Hon anser samtidigt det angeläget att frågan snarast
blir föremål för förnyade överväganden och att en utredning
därför bör få i uppdrag att behandla frågan. Utredningens
uppdrag bör omfatta även frågor om behovet av kompetenskrav
eller behörighetsvillkor för vissa typer av sjötrafik liksom
vissa andra frågor som kan ha samband med, eller vara av
betydelse för, frågan om promilleregler.

Frågor som gäller promilleregler för sjötrafiken tas upp i tio
motioner. I motion L23 av Göran Ericsson yrkas (delvis) att
riksdagen beslutar införa sådana regler som innebär att ansvar
för sjöfylleri skall inträda vid minst 0,5 samt för grovt
sjöfylleri vid 1,0 och däröver. Enligt motionären innebär
sådana regler bl.a. att övervakningen kan effektiviseras.

I motion L915 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen beslutar om samma promillegränser för sjöfylleri som
för rattfylleri. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion
1990/91:T610, vari motionärerna pekar på att någon straffbarhet
för alkoholpåverkan hos den som för båt inte finns enligt
gällande bestämmelser.

Avsaknaden av promillegränser för sjötrafiken kritiseras även
i motion L901 av Martin Olsson m.fl. (c). Motionärerna anför att
när promillereglerna för vägtrafiken infördes år 1941 detta
medförde förbättrade möjligheter att bekämpa
trafiknykterhetsbrott och att det mot denna bakgrund finns skäl
att införa motsvarande regler även till sjöss. Motionärerna
hänvisar vidare till att alkoholförtäring är en väsentlig orsak
till många båtolyckor och att denna utveckling motiverar att
kravet på fullständig nykterhet måste inskärpas ytterligare.
Enligt motionärerna har önskemålet om promilleregler för
sjötrafiken vunnit ett allt starkare stöd i olika sammanhang. I
motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av promilleregler i sjölagen motsvarande dem i
trafikbrottslagen.

I motion L911 anför Rune Thorén och Gudrun Norberg (c, fp) att
sjösäkerheten kräver en helt alkoholfri trafik och att
införandet av promilleregler möjliggör en enklare och klarare
handläggning för polisen. Avsaknaden av sådana regler innebär
bl.a. problem med bevisningen, vilket får till följd att endast
kraftigt berusade personer blir föremål för ingripanden och
lagföring. Vidare anför motionärerna att det är ett känt faktum
att man vid långt mindre alkoholpåverkan än där man uppträder
märkbart berusad har påtagligt försämrad förmåga att lösa
komplicerade uppgifter jämfört med när man är nykter -- ett
förhållande som får antas gälla även sjötrafiken. I motionen
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
lagändringar att de till lands tillämpade promillereglerna även
kommer att gälla i sjötrafik (yrkande 1).

I motion L916 av Gunnar Thollander m.fl. (s) anförs att kraven
på en båtförare i många fall kan vara större än på en bilförare.
Enligt motionärerna finns det många argument för att införa
promilleregler till sjöss, och i motionen yrkas tillkännagivande
om sådan lagstiftning.

I motion L903 av Elver Jonsson och Lars Ernestam (båda fp)
anförs att en oacceptabelt stor del av olyckorna med
fritidsbåtar har samband med alkoholförtäring. Enligt
motionärerna är det klarlagt att alkoholförtäring försämrar
omdömet och ökar risken för olycksfall. Även små mängder alkohol
kan inverka negativt på prestationsförmågan och omdömet.
Motionärerna menar att det borde vara lika naturligt att ha en
promillegräns till sjöss som att ha en sådan gräns för trafik på
land. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regering
till känna vad som sålunda anförts om införande av lagstiftning
om promillegräns för sjötrafik.

Liknande synpunkter förs fram i motion L904 av Isa Halvarsson
(fp). Enligt motionären visar utvecklingen av sjötrafiken och
den ökade olycksfrekvensen att det måste ställas strängare krav
än de nuvarande på nykterhet till sjöss. Eftersom lagstiftning
saknas som överensstämmer med reglerna för vägtrafiken uppfattas
det av många som om det är tillåtet att förtära alkohol i
samband med sjötrafik. En särskild lagstiftning om
promillegränser bör införas, vilken skulle medföra att olyckorna
på sjön minskade. En sådan lagstiftning skulle rädda liv och
dessutom leda till en minskning av den totala
alkoholkonsumtionen i landet. Samhällets mål måste vara 0 i
trafiken -- både på land och på vatten. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
sålunda anförts.

I motion L21 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs att det är
en stor brist att den föreslagna ändringen av 325 § sjölagen
inte innehåller någon fast promillegräns för sjöfylleri resp.
grovt sjöfylleri. Bortsett från fall där det föreligger
påtagliga påverkanssymtom är möjligheterna att i den praktiska
tillämpningen göra en tillförlitlig, individuell bedömning av
förares nykterhetstillstånd starkt begränsade. Flera studier har
visat att kliniska läkarundersökningar och vittnesmål för att
bedöma graden av påverkan är förhållandevis otillförlitliga.
Även om det finns vissa skillnader mellan sjötrafik och
vägtrafik finns ingen anledning att inte använda någon
promillegräns i sjölagen. Den föreslagna lydelsen av 325 a §
komplicerar enligt motionärerna rättstillämpningen vid
bevisningen av sjöfylleribrottet och underlättar inte
ansträngningarna att förbättra säkerheten till sjöss.
Motionärerna anser att efter erforderlig beredning sjölagen bör
kompletteras med promilleregler och yrkar att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.

Också i motion L22 av Elisabet Franzén (mp) kritiseras att
propositionen inte innehåller några förslag om promilleregler.
Om regeringen låtit utreda frågan omedelbart skulle det ha
inneburit att lagstiftning om promilleregler kunnat vara i kraft
redan i sommar. Enligt motionären riskerar man nu ytterligare en
eller två somrar med intensiv båttrafik utan några regler om
promillegränser. I motionen yrkas ett tillkännagivande om en
skyndsam utredning och lagförslag i avsikt att senast till nästa
sommar ha promilleregler till sjöss (yrkande 1).

I motion L19 av Sören Norrby (fp) anförs att det finns ett
starkt opinionsstöd för en lagstiftning som likställer
onykterhet till sjöss med onykterhet i vägtrafiken när det
gäller promilleregler. Tekniska kontrollmöjligheter har dessutom
förbättrats radikalt genom att luftutandningsprov kan användas i
praktiken. Enligt motionären borde detta ha avspeglats i
propositionen genom ett bestämt uttalande om inriktningen av den
utredning som förordas. I motionen yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
det fortsatta utredningsarbetet bl.a. skall inriktas på förslag
om promilleregler (yrkande 1).

Som utskottet framhöll våren 1988 vid behandlingen av bl.a. en
motion om påföljden vid onykterhet till sjöss (se bet. LU
1987/88:23) är alkoholförtäring i samband med sjötrafik inte
förenlig med de krav sjölivet ställer och leder till ökade
risker för allvarliga olyckor. Under senare år har antalet
fritidsbåtar ökat kraftigt, och trafiken på vattnet har därmed
kommit att bli allt tätare. Till bilden hör också att många
fritidsbåtar numera utrustas med starka motorer som medger att
båtarna framförs i hög hastighet. Det kan numera med fog hävdas
att särskilt under sommarmånaderna trafikförhållandena till
sjöss alltmer kommit att likna dem på våra vägar. Båtlivet
ställer därför högre krav än tidigare på reaktionssnabbhet, gott
omdöme och andra för säkerheten viktiga egenskaper. Enligt
utskottets mening har utvecklingen medfört att betydelsen av
nykterhet till sjöss ökat i väsentlig mån.

Överväganden av denna art föranledde utskottet att våren 1988
uttala att man i högre grad än förr måste inskärpa kravet på
nykterhet till sjöss. Utskottet hänvisade till att högsta
domstolen i ett år 1987 avgjort mål om ansvar enligt 325 §
sjölagen (NJA 1987 s. 237) anfört att det med hänsyn till
nöjesbåtstrafikens starka utveckling fanns anledning att se
strängare än tidigare på brottslighet av nu ifrågavarande slag.
I målet ansåg dock högsta domstolen att den åtalade gärningen
inte var av så allvarlig natur från sjösäkerhetssynpunkt att
fängelse borde ifrågakomma. Enligt utskottet avvek en sådan
praxis i fråga om påföljdsvalet som kommit till uttryck i domen
i väsentlig mån från vad som tillämpades för rattfylleri, där
fängelse var normalstraffet och böter utdömdes endast i rena
undantagsfall. Det anförda ledde utskottet till att man borde
överväga om inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde
komma till uttryck genom en ändring av 325 § sjölagen så att
bestämmandet av påföljd för brottet närmare anpassades till vad
som gäller enligt trafikbrottslagen. Vid en sådan anpassning
måste emellertid, fortsatte utskottet, hänsyn tas till att
sjölagens bestämmelse har betydligt vidsträcktare
tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Sålunda gäller regeln
i sjölagen inte endast den som för fartyget utan också andra
personer som utför viktiga uppgifter ombord. Vidare är dess
tillämpningsområde inte inskränkt till motordrivna
fortskaffningsmedel utan omfattar även andra farkoster, t.ex.
segelbåtar och roddbåtar. Också i övrigt måste skillnaderna
mellan förhållandena till lands och till sjöss beaktas.
Utskottet påpekade härvidlag bl.a. att det till sjöss ofta kan
uppkomma situationer då det får anses mindre straffvärt att
någon fört båt i alkoholpåverkat tillstånd. Ett betydande
utrymme för utdömande av böter som påföljd vid onykterhet till
sjöss liksom eljest för en nyanserad bedömning av varje enskilt
fall måste således finnas även i fortsättningen. Utskottet ansåg
att det borde ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang
närmare överväga spörsmålet och lägga fram förslag till
erforderliga ändringar i sjölagen. Det anförda gav riksdagen som
sin mening regeringen till känna.

Regeringens nu framlagda förslag till straffbestämmelser om
sjöfylleri ligger helt i linje med vad utskottet anförde år
1988. Genom att onykterhet till sjöss delas in i två grader
kommer det således till klart uttryck att vissa gärningar bör
bedömas strängare än hittills och föranleda annan påföljd än
böter. Samtidigt innebär förslaget att det kommer att finnas
utrymme för en nyanserad bedömning i varje enskilt fall av
påföljdsfrågan. Utskottet vill vidare peka på att förslaget i
propositionen innebär en skärpning även så till vida att
förutsättningarna för ansvar vidgas. Som tidigare berörts skall
det nämligen efter mönster av trafikbrottslagen i fortsättningen
vara tillräckligt att någon varit så påverkad att det kan antas
att han inte på ett betryggande sätt kunnat fullgöra sina
åligganden. Enligt utskottets mening ligger det också ett
särskilt värde i att bestämmelserna i trafikbrottslagen fått
tjäna som förebild för de föreslagna ändringarna i sjölagen.
Genom en sådan lagstiftningsteknik markeras att den
grundläggande synen på trafiknykterhetsbrott till sjöss och till
lands är enhetlig och att samma principiella krav på nykterhet
uppställs för landtrafiken och sjötrafiken.

När det gäller motionärernas önskemål om promilleregler delar
utskottet departementschefens uppfattning att det för närvarande
saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana
bestämmelser skall kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad
som anförs i propositionen utgår utskottet från att direktiven
för utredningen på området kommer att utformas så att arbetet
inriktas på frågan om en promillereglering. En lagstiftning om
promillegränser till sjöss är emellertid förenad med åtskilliga
svårigheter, vilka bl.a. har samband med att förhållandena till
sjöss i väsentlig mån avviker från dem till lands. Som tidigare
nämnts har sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse ett betydligt
mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det är
enligt utskottets mening varken lämpligt eller motiverat att
regler om promillegränser får omfatta samtliga fartyg i
sjölagens mening eller alla de ombordvarande som den nuvarande
trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra
skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss
måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.
Åtskilliga avgränsningsproblem m.m. måste alltså lösas innan
sjölagen kan tillföras bestämmelser om promillegränser.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet i
sammanhanget påpeka att avsaknaden av promilleregler i sjölagen
inte innebär att alkoholhalten i den misstänktes blod eller
utandningsluft skulle sakna betydelse vid tillämpningen av de
nya bestämmelserna om sjöfylleri. Som framhålls av
departementschefen är det en fördel om det i förundersökningarna
finns tillgång till analysbevis om alkoholhalten. I de fall där
analysresultatet visar att alkoholhalten uppgått till 1,5 i
blodet resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft torde
gärningsmannen -- med hänsyn till vad som är känt om alkoholens
inverkan på människan -- i allmänhet få anses ha varit så
avsevärt påverkad av alkohol att ansvar för grovt sjöfylleri kan
vara motiverat. Avsevärd påverkan kan emellertid, som påpekas i
propositionen, föreligga även vid lägre alkoholhalter. Vid
bedömningen av om brottet skall anses som grovt måste dock också
andra omständigheter än graden av påverkan vägas in. Det bör
vidare framhållas att även om gärningsmannen inte varit avsevärt
påverkad förhållandena likväl kan vara sådana att sjöfylleriet
skall anses som grovt.

Enligt utskottets mening får önskemålet i motion L19 yrkande 1
anses i huvudsak tillgodosett genom vad utskottet ovan anfört
angående inriktningen av utredningsarbetet rörande
promilleregler. Några uttalanden härutöver i enlighet med
önskemålen i motionerna L21, L22 yrkande 1, L901, L903, L904,
L911 yrkande 1, L915 och L916 anser sig utskottet inte böra
göra. I det sagda ligger också att utskottet inte kan ställa sig
bakom kravet i motion L23 i denna del på ett omedelbart
införande av promilleregler i sjölagen. Utskottet avstyrker
alltså bifall till samtliga de nämnda motionsyrkandena.

Frågor som gäller påföljden för sjöfylleri och grovt
sjöfylleri tas upp i två motioner. I motion L23 av Göran
Ericsson (m) anförs att sjöfylleri måste anses som betydligt
allvarligare än rattfylleri och i motionen yrkas (delvis) att
riksdagen beslutar att straffet för sjöfylleri skall vara böter
eller fängelse i högst ett år och för grovt sjöfylleri fängelse
lägst sex månader och högst två år.

I motion L20 av Martin Olsson (c) yrkas att riksdagen skall
slå fast att normalpåföljden för grovt sjöfylleri skall vara
fängelse. Motionären anför att om riksdagen inte gör några
uttalanden i enlighet med yrkandet kommer reformen vad gäller
sjöonykterhet att få samma konsekvenser som reformen av
trafikbrottslagen, dvs. en lindring av straffen för dem som kör
med hög alkoholhalt i blodet.

Som utskottet tidigare framhållit bör en enhetlig grundsyn
prägla utformningen av trafiknykterhetsbestämmelserna i
trafikbrottslagen och de motsvarande reglerna i sjölagen. I
linje härmed anser utskottet liksom departementschefen att samma
principer för påföljdsbestämningen bör gälla vid onykterhet till
sjöss som rattfylleri. Det kan därför inte gärna komma i fråga
att straffskalorna vid sjöfylleri skall vara strängare än vad
som gäller på vägtrafikens område enligt trafikbrottslagen.
Redan på grund av detta, mera principiella, skäl ställer sig
utskottet avvisande till önskemålet i motion L23. Också andra
omständigheter talar emellertid emot motionärens förslag.
Motionären synes sålunda inte i tillbörlig mån ha beaktat att
bestämmelserna om sjöfylleri är tillämpliga vid all sjötrafik
och således inte bara omfattar motordrivna fartyg oavsett deras
storlek utan också gäller vid trafik med segelbåtar och
roddbåtar. Reglerna skall dessutom tillämpas såväl på den som
för fartyget som på alla andra ombordvarande, vilka fullgör en
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Något
belägg för påståendet att sjöfylleri skulle vara ett
allvarligare brott än rattfylleri har inte heller getts av
motionären. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till
motion L23 i denna del.

Vad därefter gäller yrkandet i motion L20 vill utskottet
hänvisa till att de principer som sedan den 1 januari 1989
gäller för straffmätning och påföljdsval (30 kap. brottsbalken)
är allmänt tillämpliga och därför även gäller vid val av påföljd
för onykterhetsbrott både till sjöss och på land. Principerna
innebär bl.a. att domstolen alltid skall fästa särskilt avseende
vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än
fängelse. Som skäl för fängelse får domstolen -- utöver
brottslighetens straffvärde och art -- beakta att den tilltalade
tidigare har gjort sig skyldig till brott (prop. 1987/88:120,
JuU 45, rskr. 404). Frågor rörande valet av påföljd vid
rattfylleri behandlades av justitieutskottet i samband med de år
1989 genomförda ändringarna i trafikbrottslagen. I sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:JuU2 erinrade
justitieutskottet om de nämnda principerna och framhöll att
straffvärdet för grovt rattfylleri inte alltid är så högt att
detta i och för sig utesluter en inte frihetsberövande påföljd.
Däremot stod det enligt justitieutskottet klart att återfall i
grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör
att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga
som i praktiken är svårast att avgöra är därför, anförde
justitieutskottet vidare, i vilken utsträckning
rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör
följas av fängelse. Justitieutskottet instämde härvid i
justitieministerns uppfattning att en avgörande faktor måste
vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Om
gärningsmannen genom körsätt, den omfattning som körningen haft
eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid
körningen eller genom andra sådana omständigheter har visat en
uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste
detta anses tala starkt för fängelse. Om däremot några särskilda
omständigheter av det slag som berörts inte har förelegat bör,
anförde justitieutskottet, normala principer för påföljdsval
kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som
tidigare var fallet. Att de vanliga reglerna för val av påföljd
är tillämpliga innebar enligt justitieutskottet att även
omständigheter som i det enskilda fallet talar för en lindrigare
påföljd än fängelse skall beaktas. Om en domstol har funnit att
brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse,
fortsatte utskottet, står domstolens val i princip mellan
villkorlig dom och skyddstillsyn. Utskottet hade inte något att
invända mot vad justitieministern härvidlag anfört i
propositionen om de närmare förutsättningarna för det inbördes
valet mellan dessa påföljder. Utskottet konstaterade att
användningen av icke frihetsberövande påföljder bör öka
väsentligt.

Det ankommer inte på lagutskottet att göra några uttalanden
beträffande valet av påföljd vid rattfylleri. Som utskottet ovan
uttalat bör emellertid grundsynen på olika trafiknykterhetsbrott
vara densamma och påföljderna för brotten bestämmas efter samma
principer. Utskottet har också i det föregående tagit avstånd
från tanken på att sjöfylleri skulle vara ett allvarligare brott
än rattfylleri. I linje härmed anser utskottet att grovt
sjöfylleri allmänt sett inte är av annan art eller har högre
straffvärde än grovt rattfylleri. Valet av påföljd för grovt
rattfylleri resp. grovt sjöfylleri bör därför träffas enligt
enhetliga normer. Om det i framtiden skulle bli aktuellt med
ändringar i trafikbrottslagen som påverkar påföljsvalet vid
grovt rattfylleri måste självfallet också påföljdsfrågan vid
grovt sjöfylleri bli föremål för överväganden. Utöver det sagda
föranleder motion L20 inte några uttalanden från utskottets
sida, och utskottet avstyrker alltså bifall till motionen.

I motion L22 av Elisabet Franzén yrkas tillkännagivande om att
sjöfylleri m.m. skall kunna leda till körkortsåterkallelse
(yrkande 2). Enligt motionären skulle en sådan rättsverkan ha en
starkt återhållande effekt på många fritidsbåtstrafikanter.

Utskottet erinrar om att allmän brottslighet eller personliga
förhållanden i övrigt kan vara grund för körkortsåterkallelse
enligt 16 § 6 körkortslagen (1977:477). Under denna bestämmelse
faller främst kvalificerad brottslighet som bedrivs yrkesmässigt
eller varit särskilt grov liksom återfall i mera allvarliga
brott. Bestämmelsen har emellertid också kommit att tillämpas
vid onykterhet till sjöss, bl.a. i ett fall där en berusad
person med en blodalkoholhalt på minst 2,49 promille vid färd
med motorbåt i hög fart sammanstött med en annan båt och
gärningen inneburit att människor både på land och på sjön
utsatts för fara (rättsfallet RÅ 82 2:73). Däremot har enbart
den omständigheten att en körkortshavare dömts till 80 dagsböter
för onykterhet till sjöss inte ansetts utgöra grund för
återkallelse av körkortet (rättsfallet RÅ 1989 ref. 106).

Utskottet kan alltså konstatera att gällande bestämmelser i
körkortslagen möjliggör återkallelse av körkort vid allvarligare
fall av onykterhet till sjöss. Med de nu aktuella ändringarna i
sjölagens onykterhetsbestämmelser markeras en strängare syn på
onykterhet i samband med båttrafik, vilket enligt utskottets
bedömning får antas innebära att det i framtiden blir vanligare
med körkortsåterkallelser till följd av sådan brottslighet.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L22
yrkande 2.

Som tidigare berörts föreslås i propositionen att ett
straffstadgande om störande sjötrafik införs i sjölagen.
Enligt den nya bestämmelsen, 324 a §, skall den som tar en sådan
färdväg, håller en sådan hastighet eller annars med ett fartyg
färdas så att han i onödan stör omgivningen dömas till
penningböter.

Som skäl för den föreslagna nya bestämmelsen anför
departementschefen att det finns ett klart behov av att försöka
komma till rätta med båtmanövrar som är onödiga och störande för
omgivningen. Som exempel på sådana nämns att någon, utan att i
tid visa att han tänker iaktta de väjningsregler som finns,
framför en båt med sådan hastighet och kurs att andra personer
som befinner sig till sjöss kan befara att en sammanstötning
skall äga rum. Ett annat exempel som nämns är att någon hanterar
båten på ett sätt som i onödan stör medtrafikanter eller
personer som idkar friluftsliv eller bor längs färdvägen.
Onödiga störningar kan också, framhåller departementschefen,
uppstå genom starkt motorljud i närheten av fågelskyddsområden
eller genom att någon kör på ett sådant sätt att svallvågor rivs
upp och vållar problem för andra båtar, badande eller personer
som vistas på land. Störningarna behöver inte nödvändigtvis avse
människor utan kan även gälla exempelvis djurlivet inom ett
fågelskyddsområde.

I motion L22 av Elisabet Franzén (mp) yrkas tillkännagivande
om att sjötrafik som kan störa växt- och djurliv, även utanför
områden som formellt förklarats som skyddsvärda, skall omfattas
av den föreslagna straffbestämmelsen om störande sjötrafik
(yrkande 3).

I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör
införas en bestämmelse som medger ingripanden mot dem som färdas
med fartyg på ett sådant sätt att omgivningen störs i onödan.
Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig på all sjötrafik men
den torde, som departementschefen påpekar, i praktiken främst
komma att få betydelse för fritidsbåttrafiken. I kravet på att
störningen skall vara onödig ligger att hänsyn skall tas inte
endast till störningens karaktär utan även till i vad mån
störningen kunnat undvikas genom en anpassning av färdsättet. En
störning genom exempelvis buller kan därför vara att bedöma
annorlunda när den orsakas av en fritidsbåt än när den härrör
från ett fartyg i yrkesmässig trafik. Med anledning av yrkandet
i motion L22 vill utskottet understryka att den föreslagna
bestämmelsen tar sikte på beteenden som typiskt sett kan sägas
vara hänsynslösa mot omgivningen men som inte behöver vara
ägnade att leda till sjöolycka. Uttalandena i propositionen är
att se som exempel på fall där den kan bli tillämplig och
hindrar således inte att stadgandet också kan komma att åberopas
i fall då någon genom t.ex. okynneskörning med en bullrande
fritidsbåt stör häckande fåglar i ett område som formellt inte
förklarats som fågelskyddsområde. Det förhåller sig vidare så
att bestämmelsen kan komma att få betydelse för skyddet av växt-
och djurlivet längs våra stränder. Beteenden som stör
medtrafikanter och människor som idkar friluftsliv eller bor
längs färdvägen verkar nämligen i allmänhet störande också på
naturen. Några ytterligare uttalanden om tillämpningsområdet för
straffbestämmelsen i enlighet med motionärens önskemål anser sig
utskottet inte böra göra. Det skulle enligt utskottets mening
leda till en alltför långtgående kriminalisering med uppenbar
risk för praktiska tillämpningsproblem. Med det anförda
tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker
bifall till motion L22 yrkande 3.

Frågor som gäller informationsåtgärder tas upp i två
motioner. I motion L911 av Rune Thorén och Gudrun Norberg (c,
fp) anförs att båtliv för tusentals människor är en symbol för
frihet och samvaro med familj och vänner. Fritidsbåtarnas antal
har ökat kraftigt under 1980-talet och fler småbåtar kan numera
framföras med mycket höga farter, vilket minskar marginalerna
vid navigering och ökar riskerna för kollisioner,
grundstötningar m.m. Att inskärpa kravet på nykterhet till sjöss
blir därför enligt motionärerna allt viktigare. I motionen yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en bred informationskampanj inför
den stundande båtsäsongen, där budskapet om en alkoholfri
båttrafik måste vara klart och entydigt (yrkande 2).

I motion L19 anför Sören Norrby (fp) att de nu föreslagna
ändringarna i sjölagen ställer stora krav på snabba
informationsinsatser, som lämpligen bör uppdras till
sjösäkerhetsrådet genom ianspråktagande av medel ur det
särskilda anslaget Information om lagstiftning m.m. I motionen
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till
känna (yrkande 2).

Spörsmål beträffande information om nödvändigheten av
nykterhet i samband med båtliv har behandlats av utskottet
åtskilliga gånger under senare år med anledning av motioner.
Senaste behandlades frågan hösten 1989 (bet. 1989/90:LU8), och
utskottet framhöll då att sjösäkerhetsrådet fyller en viktig
uppgift i försöken att motverka olyckor till sjöss genom
information och utbildning angående gällande bestämmelser och
olycksriskerna vid alkoholförtäring i samband med båtliv.
Särskilt påpekade utskottet att sjösäkerhetsrådet i samarbete
med Systembolaget årligen anordnar informationskampanjer inför
sommarsäsongen och att rådet även mera långsiktigt arbetar med
informationsverksamhet i samarbete med skolor och
vuxenutbildning. Vidare underströk utskottet angelägenheten av
att den informationsverksamhet som sjösäkerhetsrådet bedriver
fortsätter och, i den mån tillgängliga resurser medger, utökas
och intensifieras. Något initiativ från riksdagens sida kunde
inte anses påkallat, och utskottet avstyrkte bifall till det då
aktuella motionsyrkandet.

Vad utskottet sålunda uttalat om sjösäkerhetsrådets viktiga
uppgift och önskemålen om att informationsinsatserna fortsätter
och intensifieras äger fortfarande giltighet. Enligt vad
utskottet nu inhämtat kommer sjösäkerhetsrådet i samarbete med
Systembolaget att också inför kommande båtsäsong vidta särskilda
informationsinsatser. En viktig målgrupp för
informationsverksamheten är därvid liksom tidigare år män över
40 år som fritidsfiskar i småbåtar, dvs. den grupp som är
särskilt olycksdrabbad. Informationen kommer också i år att ske
genom TV, annonser i dags- och fackpress samt genom spridande av
en mängd trycksaker.

Vad gäller yrkandet i motion L19 vill utskottet erinra om att
riksdagen vid åtskilliga tillfällen (se bl.a. LU 1986/87:18)
framhållit behovet av information om ny lagstiftning och dess
innehåll. De nu aktuella lagstiftningsåtgärderna innebär att
kraven på nykterhet och aktsamhet till sjöss skärps. De nya
bestämmelserna berör en stor del av befolkningen och kan, om de
efterlevs, förväntas få avsevärd betydelse för sjösäkerheten och
trivseln på sjön redan under innevarande fritidsbåtsäsong.
Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund angeläget att
en brett upplagd informationskampanj om de nya reglerna och
deras konsekvenser snabbt kommer till stånd, och utskottet utgår
från att regeringen kommer att föranstalta härom.

Av det anförda framgår att något särskilt tillkännagivande
från riksdagens sida med anledning av motion L911 yrkande 2 och
L19 yrkande 2 inte är påkallat. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionsyrkandena.

I motion L910 av Jan Strömdahl m.fl. (v) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådana ändringar av sjölagen
att tunga högfartsbåtar klassas som skepp. Motiveringen till
yrkandet återfinns i motion 1990/91:T631, vari motionärerna
anför att de tunga högfartsbåtarna alltför ofta uppträder
störande och hotande gentemot andra fartyg, djur och natur. Om
dessa båtar klassades som skepp skulle körkortskrav och
åldersgränser komma att gälla. Vidare menar motionärerna att
förutsättningar skulle skapas för att dessa farliga båtar
framförs av ansvarsfulla och kunniga skeppare.

Enligt 2 § sjölagen gäller att fartyg, vars skrov har en
största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst
fyra meter betecknas som skepp. Annat fartyg kallas båt.
Svenskt skepp skall vara inskrivet i skeppsregistret som förs av
en särskild registermyndighet. Också skepp under byggnad kan
registreras. Reglerna om registrering av skepp är inte betingade
av sjösäkerhetsintressen utan har tillkommit på grund av
offentligrättsliga och civilrättsliga skäl och för att
tillgodose den yrkesmässiga sjöfartens behov. Det
offentligrättsliga motivet för skeppsregistret är behovet av ett
register över skepp av svensk nationalitet. I civilrättsligt
hänseende gäller att betydelsefulla rättsverkningar är knutna
till registreringen. Registrering ger sålunda bl.a. möjlighet
till inteckning av skeppet för att det skall kunna utnyttjas som
kreditsäkerhet. Båtar som används i yrkesmässig sjöfart skall
registreras i båtregistret, och fritidsbåtar skall med vissa
undantag registreras i fritidsbåtsregistret. Närmare
bestämmelser härom finns i lagen (1979:377) om registrering av
båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. samt lagen (1987:773) om
fritidsbåtsregister. Till skillnad från skeppsregistreringen
finns inga civilrättsliga verkningar förenade med registreringen
av båtar. Några bestämmelser om behörighetskrav som knyter an
till registreringen finns inte vare sig i sjölagen eller någon
av de senast nämnda lagarna eller i andra författningar. Mot den
angivna bakgrunden kan utskottet inte finna annat än att
motionen måste bygga på ett missförstånd om innebörden av
gällande rätt. Ett tillgodoseende av motionärernas önskemål om
ändringar i sjölagen skulle således inte ha någon inverkan på
behörighetskraven för att föra höghastighetsbåtar utan endast
innebära att sådana båtar blir inteckningsbara och därmed kan
användas som säkerhet för lån.

I sammanhanget vill utskottet även erinra om att riksdagen
nyligen på hemställan av trafikutskottet (bet. 1990/91:TU16)
avstyrkt ett motionsyrkande om att lämplig utbildning och
behörighet skall krävas för att få framföra bl.a. maskindrivet
fartyg som har en maximal hastighet på minst sju knop.
Trafikutskottet hänvisade därvid till kungörelsen (1970:344) om
kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar, vilken innebär
att det krävs skepparexamen för att få föra fritidsbåtar, vars
skrov har en största längd av minst tolv meter och en största
bredd av minst fyra meter, och anförde bl.a. att sjöfartsverket,
polisen och båtorganisationerna efter överläggningar inte funnit
sig nu böra förorda införande av obligatoriska kunskapskrav för
förare av andra fritidsbåtar än dem som omfattas av kungörelsen.

Vidare vill utskottet hänvisa till att den utredning om
promillegränser för sjötrafiken som enligt propositionen skall
komma till stånd även skall omfatta bl.a. frågor om behovet av
kompetenskrav eller behörighetsvillkor för vissa typer av
sjötrafik.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L910.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder
propositionen och motionerna inte några uttalanden från
utskottets sida. Utskottet tillstyrker således bifall till
propositionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande promilleregler
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L19 yrkande 1,
1990/91:L21, 1990/91:L22 yrkande 1, 1990/91:L23 i denna del,
1990/91:L901, 1990/91:L903, 1990/91:L904, 1990/91:L911 yrkande
1, 1990/91:L915 och 1990/91:L916,
res. 1 (c, mp)
res. 2 (m) - motiv.

2. beträffande straffskalan
att riksdagen avslår motion 1990/91:L23 i denna del,

3. beträffande påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L20 godkänner vad
utskottet anfört,
res. 3 (c, mp)

4. beträffande sjöfylleri
att riksdagen antar 325 och 325 a §§ i regeringens förslag
till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

5. beträffande körkortsåterkallelse
att riksdagen avslår motion 1990/91:L22 yrkande 2,
res. 4 (mp)

6. beträffande störande sjötrafik
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L22 yrkande 3 antar
324 a § i regeringens förslag till lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),
res. 5 (c, mp)

7. beträffande förslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om
ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) i den mån det inte omfattas av
vad utskottet hemställt under mom. 4 och 6, dels lag om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.,

8. beträffande informationsåtgärder
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L19 yrkande 2 och
1990/91:L911 yrkande 2,
res. 6 (fp, c)

9. beträffande högfartsbåtar
att riksdagen avslår motion 1990/91:L910.
res. 7 (v, mp) - motiv.

Stockholm den 14 maj 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Stig
Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger
Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Lena Boström
(s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina
Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp),
Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall (s) och Gunilla Andersson
(s).

Reservationer

1. Promilleregler (mom. 1)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén
(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "När det" och på s. 9 slutar med "nämnda motionsyrkandena"
bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L901 har vi sedan lång tid tillbaka
haft promilleregler som grund för straffbarhet för
trafikonykterhet enligt trafikbrottslagen medan en motsvarande
reglering saknas i sjölagen. Till skillnad från trafik på land
är gränsen för straffbar alkoholpåverkan till sjöss således inte
knuten till en viss mängd alkohol i blodet eller i
utandningsluften. Mot bakgrund av vikten av att öka
trafiksäkerheten till sjöss och med hänsyn till arbetet på
nordisk och nationell nivå i syfte att begränsa
alkoholkonsumtionen bör enligt utskottets mening regler
motsvarande trafikbrottslagens promillebestämmelser införas i
sjölagen. Som framhålls i några av motionerna finns det ett
starkt opinionsstöd för en sådan lagstiftning. Tekniska
kontrollmöjligheter i form av luftutandningsprov har dessutom
numera tillkommit som underlättar övervakningen av sådana
regler. Som framgår av motionerna torde promilleregler till
sjöss ha fördelar som betydligt överstiger dess nackdelar.
Förutom de pedagogiska vinsterna underlättas bevakningen, och
beivranden kan ske utan att någon olycka har inträffat. Vidare
förenklas rättstillämpningen när åklagaren inte behöver föra
vittnesbevisning om gärningsmannens påverkansgrad.
Erfarenheterna från införandet av promilleregler för vägtrafiken
år 1941 talar också sitt tydliga språk. Även om det finns vissa
skillnader mellan sjötrafik och vägtrafik finns enligt
utskottets mening inget bärande skäl att inte använda
promillegränser i sjölagen.

Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund direktiven för
den i propositionen aviserade utredningen utformas på ett sådant
sätt att det klart och otvetydigt framgår att utredningsarbetet
skall inriktas på en promillereglering till sjöss.
Utredningsarbetet bör vidare bedrivas skyndsamt.

I anslutning härtill vill utskottet peka på att det hade varit
önskvärt om regeringen i den departementspromemoria som ligger
till grund för propositionen närmare låtit överväga införande av
promilleregler till sjöss. Om så skett skulle remissinstanserna
fått tillfälle att ordentligt belysa frågan, ett tillräckligt
beredningsunderlag ha förelegat och riksdagen fått tillfälle att
i detta lagstiftningsärende överväga sådana regler. Som saken nu
förhåller sig måste ytterligare en utrednings- och remissomgång
komma till stånd med tidsutdräkt och onödigt merarbete som
följd. Med regeringens ovilja att låta utreda frågan om
promilleregler i sjölagen kan inte utskottet göra annat än att
dela departementschefens uppfattning att det för närvarande
saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana
bestämmelser skall kunna införas i sjölagen inom ramen för detta
ärende.

Vad utskottet sålunda med bifall till motionerna L19 yrkande 1
(fp), L21 (s), L22 yrkande 1 (mp), L901 (c), L903 (fp), L904
(fp), L911 yrkande 1 (c, fp) och L916 (s) och med anledning av
motionerna L23 (m) i denna del och L915 (mp) bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande promilleregler
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L19 yrkande
1, 1990/91:L21, 1990/91:L22 yrkande 1, 1990/91:L901,
1990/91:L903, 1990/91:L904, 1990/91:L911 yrkande 1 och
1990/91:L916 samt med anledning av motionerna 1990/91:L23 i
denna del och 1990/91:L915 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

2. Promilleregler (mom. 1, motiveringen)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "När
det" och på s. 9 slutar med "om promillegränser" bort ha
följande lydelse.

När det gäller motionärernas önskemål om promilleregler delar
utskottet departementschefens uppfattning att det för närvarande
saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana
bestämmelser skall kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad
som anförs i propositionen utgår utskottet från att direktiven
för utredningen på området kommer att utformas så att arbetet
kan bedrivas förutsättningslöst.

Lagstiftning om promilleregler till sjöss är nämligen förenad
med åtskilliga svårigheter, vilka bl.a. har samband med att
förhållandena till sjöss i väsentlig mån avviker från dem till
lands. Som tidigare nämnts har sjölagens trafiknykterhetsbrott
ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än
trafikbrottslagen. Det är enligt utskottets mening sålunda
varken lämpligt eller motiverat att regler om promillegränser
får omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening -- segelbåtar,
roddbåtar och kanoter -- eller alla de ombordvarande som den
nuvarande trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också
andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till
sjöss måste beaktas och inte minst övervaknings- och
kontrollaspekterna. Resurserna för övervakning och kontroll är
inte alls lika stora som i fråga om vägtrafiken. Speciellt
svårlöst torde bevakningsproblemen vara för landets alla insjöar
där en mycket stor del av fritidsbåtarna finns och där också ett
stort antal olyckor inträffar enligt den tillgängliga
statistiken. Det framstår därför som tveksamt om det är möjligt
att uppnå någon nykterhetsbefrämjande effekt utan att
bevakningsresurserna byggs ut väsentligt. Regler vilkas
efterlevnad inte kan kontrolleras innebär alltid risker inte
endast för att dessa regler inte efterlevs utan även för att
respekten för och viljan att följa andra regler urholkas. Det
går inte heller att bortse från att stränga och formellt
lättillämpade regler i ett visst hänseende kan medföra att de
begränsade bevakningsresurser som finns används på ett för
sjösäkerheten ineffektivt sätt genom att koncentreras på
förhållandevis bagatellartade fall medan mer komplicerade men
samtidigt mer angelägna bevakningsuppgifter eftersätts.

3. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén
(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Vad därefter" och på s. 11 slutar med "till
motionen" bort ha följande lydelse:

Vad utskottet nu uttalat innebär inte att synen på grovt
sjöfylleri och grovt rattfylleri med nödvändighet behöver vara
densamma i fråga om påföljdsvalet. I linje med vad motionären i
motion L20 uttalat anser utskottet att grovt sjöfylleri är ett
synnerligen allvarligt brott. Det rör sig således om fall där
gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, hans uppgifter ombord varit särskilt krävande med
hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter
eller hans framförande av fartyget inneburit en påtaglig fara
för sjösäkerheten. Enligt utskottets mening bör i sådana fall
annan påföljd än fängelse normalt inte komma i fråga. De
riktlinjer som för närvarande tillämpas i fråga om påföljder för
rattfylleri bör således inte gälla vid val av påföljd för grovt
sjöfylleri.

Utskottet anser således att normalpåföljden för grovt
sjöfylleri skall vara fängelse såvida det inte föreligger
särskilda skäl att bestämma annan påföljd. Annan påföljd än
fängelse bör endast komma i fråga i fall då det rör sig om
alkoholproblematiker, som behöver särskilda insatser för att
komma till rätta med sitt missbruk, varvid t.ex. kontraktsvård
kan bli aktuellt.

Utskottet utgår i detta sammanhang från att regeringen tar
erforderliga initiativ till att få till stånd en anpassning av
trafikbrottslagens bestämmelser om grovt rattfylleri till vad
som enligt det ovan anförda enligt utskottets mening bör gälla
för grovt sjöfylleri.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:

3. beträffande påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L20 godkänner vad
utskottet anfört.

4. Körkortsåterkallelse (mom. 5)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:

Utskottet konstaterar således att gällande bestämmelser i
körkortslagen endast i begränsad utsträckning möjliggör
återkallelse av körkort vid onykterhet till sjöss. Som
motionären i motion L22 är inne på torde ökade möjligheter till
körkortsåterkallelse vid sjöfylleri ha en starkt återhållande
effekt på många fritidsbåtstrafikanter. Bara vetskapen om att
körkortet skulle kunna återkallas vid alla typer av sjöfylleri
skulle med all sannolikhet leda till att nykterheten till sjöss
förbättrades avsevärt.

Enligt utskottets mening bör dessa frågor om ökade möjligheter
till körkortsindragningar vid sjöfylleri lämpligen tas upp av
den utredning om promilleregler för sjötrafiken som aviseras i
propositionen.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till
motion L22 yrkande 2 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:

5. beträffande körkortsåterkallelse
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L22 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Störande sjötrafik (mom. 6)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén
(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 3" bort ha
följande lydelse:

I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör
införas en bestämmelse som medger ingripanden mot dem som färdas
med ett fartyg på ett sådant sätt att omgivningen störs i
onödan. Genom de uttalanden som gjorts i propositionen finns det
emellertid en risk för att bestämmelsen i praktiken kommer att
få en alltför begränsad tillämpning. Som framhålls i motion L22
är det inte bara störningar på växt- och djurlivet inom vissa
områden som bör skyddas, utan bestämmelsen bör ha som mål att
skydda växter och djur även utanför områden som formellt inte
förklarats som skyddsområden.

Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i
propositionen och motion L22 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:

6. beträffande störande sjötrafik
att riksdagen dels antar 324 a § i regeringens förslag till
lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), dels med bifall till
motion 1990/91:L22 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört.

6. Informationsåtgärder (mom. 8)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp)
och Stina Eliasson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Vad gäller" och på s. 14 slutar med "till
motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Vad gäller yrkandet i motion L19 vill utskottet erinra om att
riksdagen vid åtskilliga tillfällen (se bl.a. LU 1986/87:18)
framhållit behovet av information om ny lagstiftning och dess
innehåll. I detta ärende är informationsbehovet särskilt
angeläget. De nya bestämmelserna avses träda i kraft redan den 1
juli 1991, dvs. endast en dryg månad efter riksdagens beslut.
Bestämmelserna berör en stor del av befolkningen. Om man kan få
till stånd en omedelbar efterlevnad kan de nya reglerna
förväntas få avsevärd betydelse för sjösäkerheten och trivseln
på sjön redan under innevarande båtsäsong. Att, såsom framhålls
i motion L911, inskärpa kravet på nykterhet till sjöss ter sig
mot denna bakgrund synnerligen angeläget inför just kommande
båtsäsong.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att regeringen
genom ett uppdrag till sjösäkerhetsrådet eller på annat lämpligt
sätt skall föranstalta om en brett upplagd informationskampanj
och andra lämpliga informationsåtgärder med anledning av de nya
reglerna i sjölagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L19 yrkande 2 och med anledning av motion L911 yrkande 2
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:

8. beträffande informationsåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L19 yrkande 2 och
med anledning av motion 1990/91:L911 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Högfartsbåtar (mom. 9, motiveringen)

Elisabeth Persson (v) och Elisabet Franzén (mp) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
"Vidare vill" och slutar med "av sjötrafik" bort ha följande
lydelse:

Lagutskottet vill för sin del framhålla att de problem som
aktualiseras i motion L910 under senare år blivit allt
allvarligare. Det framförs numera ofta kritik i massmedierna och
i andra sammanhang mot hur förarna av de motorstarka båtarna
beter sig i sjötrafiken. Frågor om kompetenskrav eller
behörighetsvillkor för denna typ av fartyg framstår som allt
angelägnare. Utskottet ser därför med tillfredsställelse på att
den utredning om promillegränser för sjötrafiken, som enligt
propositionen skall komma till stånd, även skall omfatta bl.a.
sådana frågor. Utskottet utgår från att direktiven för
utredningen kommer att utformas så att arbetet inriktas på att
få till stånd sådana ändringar i de den tidigare nämnda
kungörelsen om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar
att obligatoriska kunskapskrav införs för att få framföra s.k.
högfartsbåtar.

Särskilda yttranden

1. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m)
anför:

I ärendet ägnas ingående uppmärksamhet åt brottet rattfylleri
och åt valet av påföljd. Utskottet hänvisar bl.a. till
justitieutskottets betänkande 1989/90:JuU2, som avser de år 1989
genomförda ändringarna i trafikbrottslagen. I betänkandet gör
utskottet uttalanden som lett till att domstolarna i stor
utsträckning frångått att utdöma fängelse som normalpåföljd,
i följd varav reformen anmärkningsvärt nog fått motsatt verkan
mot vad som förutsatts. Moderaterna reserverade sig i utskottet
mot denna uppmjukning av straffpåföljden. Enligt de moderata
företrädarna borde här som eljest de allmänpreventiva
synpunkterna tillmätas avgörande betydelse. Domstolspraxis borde
följaktligen inte mildras. Vi moderater i lagutskottet finner
det angeläget att göra dessa påpekanden, eftersom vi icke till
någon del bär ansvaret för nuvarande otillfredsställande
ordning. Vi har också i särskilda motioner yrkat återinförande
av tidigare ordning.

Enligt vår mening bör andra påföljdsregler inte gälla till
sjöss än på land, detta av hänsyn till enhetlighet och harmoni i
rättsordningen. Vi är därför icke beredda att stödja förslaget i
reservation 3 att fängelse bör utdömas i större utsträckning
enligt sjölagen än enligt trafikbrottslagen och detta trots vår
allmänna inställning till straffets ändamål.

2. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Vi anser att alkohol och trafik inte hör ihop vare sig till
lands eller till sjöss. Därför behövs det en rättslig samordning
av trafiknykterhetslagstiftningen i fråga om både
straffbestämmelsernas utformning och påföljdsval.

Frågan om promillereglering inom sjötrafiken har länge drivits
från folkpartiets sida, senast genom en reservation till
lagutskottets betänkande 1989/90:LU15. Vi har i det nu aktuella
ärendet medverkat till lagutskottets ställningstagande och
därmed till att frågan förts avsevärt närmare sin lösning.

När det gäller påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri har i
lagutskottet uppkommit meningsskiljaktigheter som får ses mot
bakgrund av oklara uttalanden i justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU2 om rattfylleri. Enligt vår uppfattning får
riksdagens mening anses ha varit att rattfyllerister även efter
ändringarna i trafikbrottslagen skall dömas minst lika strängt
som tidigare men att särskilda påföljder skall tillämpas för
alkoholproblematiker. Oavsett hur riksdagens ställningstagande i
fråga om påföljden för grovt rattfylleri än må uppfattas anser
vi dock att ett enhetligt synsätt bör prägla påföljdsvalet vid
grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri.

Sammanfattningsvis måste enligt vår mening målet vara att
uppnå en harmoniserad trafiknykterhetsreglering för väg- och
sjötrafiken.

I proposition 1990/91:128 framlagda lagförslag
Bilaga