Sakrättsliga frågor

Betänkande 1991/92:LU7

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU07

Sakrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner med
sakrättslig anknytning. I en av motionerna (fp) begärs
tillkännagivande om en översyn av det sakrättsliga
konsumentskyddet. I de tre andra (c, fp resp. m) begärs
åtgärder i syfte att försvåra förvärv av stöldgods.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Motionerna

1990/91:L902 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att tillämpningen av lagen om
godtrosförvärv undersöks och att förslag till erforderliga
lagändringar framläggs.

1990/91:L905 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av det sakrättsliga
konsumentskyddet.

1990/91:L909 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johan
Wilson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn
av gällande regler om förvärv av stöldgods.

1990/91:L914 av Göran Ericsson (m) vari -- med hänvisning
till vad som anförts i motion 1990/91:T439 -- hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av lagen om
hittegods,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av regeln om
godtrosförvärv mot bakgrund av vad som anförts i motionen.

Utskottet

1 Allmän bakgrund

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande
inte bara mellan parterna i ett rättsförhållande utan också
mot utomstående person -- tredje man. Som exempel på sakrätt
kan nämnas äganderätt och panträtt. Det sakrättsliga
regelsystemet avser i huvudsak frågan om i vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar parterna i ett
avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens
sida vid överlåtelse eller upplåtelse av en rättighet.
Betydelsen av de sakrättsliga reglerna är särskilt stor när
det gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda sitt
anspråk mot den andra partens borgenärer vid utmätning eller
konkurs som riktar sig mot den sistnämnde. Förvärvarens
sakrättsliga skydd vid utmätning eller konkurs mot motparten
brukar kallas separationsrätt.

Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från
säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom och
köparen därigenom blir sakrättsligt skyddad finns inte i
svensk lagstiftning. Tidpunkten för äganderättens övergång
har ansetts kunna bestämmas enligt två principer. Den ena
innebär att äganderätten övergår till köparen i och med
avtalet (avtalsprincipen). Den andra principen innebär att
äganderätten övergår först genom tradition
(traditionsprincipen), dvs. då egendomen överlämnas till
köparen som därmed fått den i sin besittning. Med uttrycket
besittning avses i juridiska sammanhang det faktiska
förhållandet att någon, med eller utan rätt, innehar
någonting -- inte att någon har en viss rättighet till t.ex.
ett föremål eller en fastighet.

Vid tidpunkten för tillkomsten av 1734 års lag eller något
senare ansågs avtalsprincipen gälla som en allmän grundsats
vid köp av lös egendom. Genom tillkomsten av förordningen
(1835:25 s. 3) angående vad som iakttagas bör vid handel med
lösören, vilka köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
ändrades rättsläget såvitt gällde sådan lös egendom som
brukar betecknas lösören, dvs. i princip alla flyttbara
saker såsom fordon, maskiner, möbler, råmaterial och varor.
Förordningen ersattes år 1845 med en ny förordning i ämnet
vars bestämmelser fortfarande är gällande. År 1977 ändrades
dock rubriken till lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. Liksom 1835
års förordning var 1845 års förordning ursprungligen
tillämplig endast vid utmätning men utvidgades år 1907 till
att också gälla vid konkurs. Bestämmelserna innebär att den
som köper lösöre men låter det stanna kvar hos säljaren
måste iaktta vissa formföreskrifter för att egendomen skall
kunna skyddas mot att den utmäts för säljarens skuld och,
vid säljarens konkurs, mot att den räknas in bland
konkursboets tillgångar. Bland formföreskrifterna ingår att
en skriftlig handling skall upprättas över köpet, att
uppgifter om köpet skall kungöras genom annonsering i en
ortstidning samt att köpehandlingen skall uppvisas för
kronofogdemyndigheten och registreras hos tingsrätten.

De nämnda reglerna om s.k. lösöreköp kom i rättspraxis att
motsatsvis tolkas så att köp av lösöre som inte sker enligt
formföreskrifterna kan ges sakrättsligt skydd först sedan
egendomen kommit i köparens besittning. Sedan början av
1900-talet har traditionsprincipen blivit den härskande vid
köp av lösöre. Kravet på besittningsöverföring gäller numera
vid alla köp av lösöre och oavsett om köparen betalat i
förskott eller först vid leveransen. Högsta domstolen har i
rättsfallet NJA 1987 s. 3 uttalat att överlåtelse av andel i
lösöre från den som äger egendomen i dess helhet för att bli
giltig mot överlåtarens borgenärer kräver besittningsändring
eller någon motsvarande åtgärd. Som det främsta skälet för
att upprätthålla traditionsprincipen anförde högsta
domstolen det syfte som kravet på besittningsöverföring i
allmänhet anses ha, nämligen att motverka skenöverlåtelser
och därigenom förhindra att egendom undandras borgenärerna.
I den juridiska litteraturen och rättspraxis har också andra
skäl för traditionsprincipen åberopats.

Också vid byte, gåva och pantsättning knyts de
sakrättsliga verkningarna till besittningen. Besittningens
betydelse för övergången av äganderätten har även kommit
till uttryck i utsökningsbalken (UB). Enligt 4 kap. 18 § UB
skall den som har lös egendom i sin besittning antas vara
ägare till den om det inte framgår att egendomen tillhör
någon annan. Presumtionen medför att egendom i någons
besittning i allmänhet kan mätas ut för vederbörandes skuld.
Reglerna i UB kan på detta sätt sägas vara en spegelbild av
vad som gäller vid förvärv av lös egendom.
Den omständigheten att en person fått besittning till en
sak har vidare betydelse för hans möjligheter att skydda
sina rättigheter vid förvärv av egendom från en person som
saknar rätt att förfoga över egendomen, t.ex. när det är
fråga om förvärv av stöldgods. I sådana fall blir
förvärvaren skyddad mot den rätte ägarens anspråk på att få
tillbaka egendomen, om förvärvaren fått egendomen i sin
besittning och var i god tro (exstinktionsprincipen).
Bestämmelser härom finns i lagen (1986:796) om
godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den 1
januari 1987.

Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de
rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen
innebär emellertid också en skärpning och precisering av de
krav som ställs på en förvärvare av lösöre för att denne
skall anses vara i god tro. Sålunda skall enligt 3 § en
förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är
sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under
vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana
att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt
att förfoga över egendomen. Regeln, som kom till bl.a. i
syfte att motverka handeln med stöldgods, kan sägas innebära
att, om situationen vid köpetillfället på något sätt avviker
från vad som kan anses normalt, krav ställs på särskild
försiktighet hos förvärvaren.

I samband med lagens tillkomst uttalade lagutskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:4 (s. 5)
att bestämmelsen i 3 § om innebörden av kravet på god tro
tillgodosåg de önskemål riksdagen tidigare framställt om en
lagstiftning som försvårar möjligheterna till förvärv av
stöldgods. Samtidigt konstaterade utskottet att regeln inte
innebär någon inskränkning av möjligheterna att göra
legitima godtrosförvärv.

Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler
om att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har
förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få
tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig
egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre
månader från det att han fick eller måste antas ha fått
kännedom om dennes innehav. Gör han inte det är rätten att
kräva tillbaka egendomen förlorad (4 §). Lösenbeloppet skall
motsvara innehavarens kostnader för förvärvet av egendomen
och dess förbättring. Vidare skall hänsyn tas till
förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock aldrig
överstiga sakens värde i den allmänna handeln (5 §). Rätten
till lösen torde ha störst betydelse när det gäller
personliga värdeföremål med andra värden än rent ekonomiska,
museiföremål och andra saker där utgiven
försäkringsersättning inte medger ersättningsköp.

Om förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv måste han
lämna ifrån sig saken utan lösen men har alltid rätt att
återfå erlagd köpeskilling från den obehöriga överlåtaren.

När det gäller borttappade eller eljest förlorade saker
finns bestämmelser i bl.a. lagen (1938:121) om hittegods.
Reglerna innebär i huvudsak att upphittaren har en
anmälningsplikt, som syftar till att den rätte ägaren skall
få tillbaka sin egendom. Om någon ägare inte ger sig till
känna inom tre månader från det att fyndet anmäldes hos
polismyndigheten eller om ägaren inte kommer inom en månad
från det att han av polismyndigheten underrättades om fyndet
tillfaller godset upphittaren. Också i andra fall då ägaren
kan anses ha gett upp sin rätt till godset tillfaller detta
upphittaren. Är godset i polismyndighetens vård och
underlåter upphittaren att inom en månad betala
polismyndighetens kostnader eller kan han eljest anses ha
gett upp sin rätt skall godset tillfalla staten (4 §).

Beträffande stöldgods där ägaren inte är känd finns
bestämmelser i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.
Bestämmelserna innebär bl.a. att sådant gods som anträffas
hos någon som uppenbart saknar rätt till egendomen eller
anträffas utan att vara i någons besittning skall tas i
förvar om det inte är uppenbart oskäligt.

2 Motionsmotiveringar

Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anser i motion 1990/91:L905
att det bör tillskapas ett bättre sakrättsligt skydd för
konsumenterna, dock utan att traditionsprincipen behöver
frångås som en huvudregel. Syftet kan enligt motionärerna
uppnås genom att den nuvarande lösöreköplagen ersätts med en
modern rättslig reglering. Eftersom någon modernisering av
lösöreköplagen inte är aktuell krävs ett tillkännagivande
från riksdagens sida.

I motion 1990/91:L902 av Martin Olsson m.fl. (c)
ifrågasätts om tillämpningen av nuvarande regler om
godtrosförvärv på avsett sätt förhindrar handel med
stöldgods. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen
begär att tillämpningen av lagen om godtrosförvärv undersöks
och att förslag till erforderliga lagändringar läggs fram.

Också i motion 1990/91:L909 av Ingrid Ronne-Björkqvist och
Carl-Johan Wilson (fp) begärs en översyn av gällande regler
om godtrosförvärv främst i syfte att minska
tillgreppsbrotten i handeln.

Göran Ericsson (m) yrkar i motion 1990/91:L914
tillkännagivande om en översyn av lagen om hittegods
(yrkande 1) och bestämmelserna om godtrosförvärv (yrkande
2). Motiveringarna återfinns i motion 1990/91:T439, vari
motionären anför att de nuvarande reglerna kan utnyttjas för
att komma över stöldgods.

3 Tidigare behandling

Frågor om en översyn av det sakrättsliga regelsystemet har
behandlats av riksdagen flera gånger under senare år med
anledning av bl.a. motioner med liknande innehåll som de nu
aktuella. Motionerna har därvid avstyrkts av riksdagen på
hemställan av utskottet. Beträffande motiven för
ställningstagandena hänvisas till betänkandena LU 1987/88:1,
1989/90:LU5, 1989/90:LU27 och 1989/90:LU35.

4 Utskottets överväganden

Vad först gäller yrkandet i motion 1990/91:L905 om ett
bättre sakrättsligt skydd för konsumenter vill utskottet
erinra om att detta spörsmål, som ovan nämnts, behandlats
vid flera tillfällen under senare år, senast våren 1990 i
samband med förslaget till ny konsumentköplag (prop.
1989/90:89, LU35). Utskottet avvisade därvid tanken på att
man skulle frångå traditionsprincipen och därmed kravet på
besittning med hänsyn bl.a. till den betydelse som detta
krav har på många rättsområden. Samtidigt framhöll utskottet
att ställningstagandet inte uteslöt att det fanns anledning
att närmare överväga om de problem som kravet på
besittningsöverföring medför kan lösas på annat sätt än
genom en uppluckring av nuvarande regler. En lösning som
utskottet pekade på kunde vara att ersätta den nuvarande
lösöreköplagen med en mera tidsenlig och för köparen
användbar reglering. Mot bakgrund av departementschefens
uttalanden i propositionen ansåg sig utskottet kunna utgå
från att spörsmålet om en modernisering av lösöreköplagen
skulle komma att övervägas ytterligare inom
regeringskansliet.

Då nu spörsmålet om det sakrättsliga konsumentskyddet åter
aktualiseras finner utskottet inte skäl att frångå sin
tidigare uppfattning i saken. Utskottet förutsätter därvid
liksom tidigare att frågan om att ersätta den nuvarande
lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen praktiskt
hanterbara bestämmelser kommer att tas upp till närmare
övervägande inom regeringskansliet. Med hänsyn till att de
flesta konsumenter saknar kännedom om kravet på
besittningsöverföring vill utskottet också understryka
vikten av att informationsarbete kommer till stånd i syfte
att göra klart för konsumenterna vilka risker de kan löpa
när en betald vara lämnas kvar hos säljaren och om vilka
åtgärder de bör vidta för att förhindra rättsförluster.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion 1990/91:L905.

Vad härefter gäller frågan om en översyn av bestämmelserna
om godtrosförvärv vill utskottet i linje med sina
tidigare ställningstaganden (se senast bet. 1989/90:LU27)
framhålla att lagen om godtrosförvärv innebär en skärpning
och precisering av de krav som ställs på en förvärvare för
att denne skall anses vara i god tro. Enligt utskottets
mening finns inte anledning att nu ompröva de principer och
skäl som ligger bakom lagen.

I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att
ett frångående av nuvarande huvudprincip i lagen om
godtrosförvärv skulle innebära att det vid exempelvis
överlåtelse av stöldgods blev den godtroende förvärvaren som
drabbades av en ekonomisk förlust i stället för den
ursprunglige ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns i
allmänhet goda möjligheter för den enskilde att försäkra sig
mot skador som uppkommer på grund av stölder m.m. medan
några motsvarande möjligheter inte torde stå till buds för
den som i god tro förvärvat något som tillhör en annan
person. Enligt utskottets mening utgör detta förhållande ett
starkt skäl för gällande ordning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1990/91:L902, 1990/91:L909 och 1990/91:L914 yrkande 2.

När det slutligen gäller motion 1990/91:L914 yrkande 1
vill utskottet inte utesluta att det förekommer att
bestämmelserna i lagen om hittegods kan leda till att
någon i enstaka fall kommer över föremål som han eller någon
annan har stulit. Det påtalade problemet är dock inte av
sådan betydelse att det motiverar någon allmän översyn av
lagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen också
i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av det sakrättsliga
konsumentskyddet
att riksdagen avslår motion 1990/91:L905,

2. beträffande översyn av reglerna om godtrosförvärv
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L902, 1990/91:L909
och 1990/91:L914 yrkande 2,

3. beträffande översyn av reglerna om hittegods
att riksdagen avslår motion 1990/91:L914 yrkande 1.

Stockholm den 12 november 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m),
Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m),
Carin Lundberg (s) och Hans Stenberg (s).