Sakrättsliga frågor m.m.

Betänkande 1992/93:LU2

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU02

Sakrättsliga frågor m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
LU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som tar upp
olika sakrättsliga frågor. De frågor som därvid berörs gäller
översyn av svensk sakrätt, reglerna om godtrosförvärv och ansvar
vid fakturaservice. Vidare behandlas i betänkandet en motion om
konsumentfordringar i konkurs samt en motion vari framställs
önskemål om lagstiftning om franchising.

Utskottet har i samband med en studieresa till Australien i
september 1992 inhämtat information om franchising.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motioner

1991/92:L901 av Sven-Olof Petersson och Birger Andersson (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen avseende godtrosförvärv och att erforderliga
förslag till ändringar läggs fram i syfte att motverka handel
med stöldgods samt att förbättra den ursprunglige ägarens
ställning vad gäller förvärv i god tro.

1991/92:L902 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fakturaservice.

1991/92:L903 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att analysera behovet av en reformering av svensk sakrätt.

1991/92:L904 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om
franchising.

1991/92:L905 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen skyndsamt beslutar sådan ändring i
förmånsrättslagen att konsumentens handpenning vid beställning
hos näringsidkare, vilken överstiger en tiondel av basbeloppet,
medger förmånsrätt i konkurs efter särskilda förmånsrätter men
före allmänna förmånsrätter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av reglerna i syfte att
förbättra konsumentens rätt vid näringsidkares konkurser.

Utskottet

Allmän bakgrund

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande inte
bara mellan parterna i ett rättsförhållande utan också mot
utomstående person -- tredje man. Som exempel på sakrätt kan
nämnas äganderätt och panträtt. Det sakrättsliga regelsystemet
avser i huvudsak frågan i vilken utsträckning och under vilka
förutsättningar parterna i ett avtalsförhållande har skydd mot
tredje man på motpartens sida vid överlåtelse eller upplåtelse
av en rättighet.

Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från
säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom och köparen
därigenom blir sakrättsligt skyddad finns inte i svensk
lagstiftning. Huvudprincipen är emellertid att äganderätten
övergår först genom tradition (traditionsprincipen), dvs. då
egendomen överlämnas till köparen som därmed får den i sin
besittning.

Traditionsprincipen kan utläsas av lagen (1845:50 s. 1) om
handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
(lösöreköplagen). Reglerna innebär att den som köper lösöre
men låter det stanna kvar hos säljaren måste iaktta vissa
formföreskrifter för att få sakrättsligt skydd mot säljarens
borgenärer.

Också vid byte, gåva och pantsättning knyts de sakrättsliga
verkningarna till besittningen.

Traditionsprincipen är emellertid förenad med väsentliga
undantag, och på vissa områden erbjuds möjligheter att uppnå
sakrättsligt skydd på annat sätt än genom att besittningen
överförs från säljaren till köparen. Sålunda vinner köparen
sakrättsligt skydd till virke genom att låta märka virket enligt
lagen (1944:302) om köpares rätt till märkt virke. När det
gäller enkla skuldebrev, dvs. skuldebrev som är ställt till viss
man, är själva handlingen inte bärare av rättigheten utan utgör
endast ett bevis om denna, och köparen får enligt lagen
(1936:81) om skuldebrev skydd mot säljarens borgenärer genom
underrättelse -- denuntiation -- till gäldenären om
överlåtelsen. Detsamma gäller andra penningfordringar som inte
är knutna till värdepapper, t.ex. fordringar enligt kontrakt och
s.k. muntliga fordringar. I vissa fall uppnås det sakrättsliga
skyddet genom registrering av förvärvet. I enlighet härmed
gäller t.ex. vid skepp och skeppsbygge att köparen vinner skydd
mot säljarens borgenärer genom att ansöka om inskrivning av
förvärvet enligt sjölagen (1891:35 s. 1). Lagstiftningen om ett
kontobaserat aktiesystem är ett exempel från senare tid där de
sakrättsliga verkningarna i fråga om betydelsefulla grupper av
värdepapper inträder vid registrering av rättighetens övergång.

Översyn av svensk sakrätt

Enligt motion L903 av Nic Grönvall (m) är den svenska
sakrätten dåligt anpassad till internationella civilrättsliga
regler och till nya finansieringsformer, t.ex. leasing, som
utvecklats i Sverige under senare år. Det är bl.a. reglerna för
äganderättens övergång till lös sak i svensk rätt som enligt
motionen inte följt med i utvecklingen. En reformering av svensk
sakrätt bör därför övervägas.

Frågan om en översyn av det sakrättsliga regelsystemet har
behandlats av riksdagen flera gånger under senare år med
anledning av bl.a. motioner med liknande innehåll som den nu
aktuella. Motionerna har därvid avslagits av riksdagen på
hemställan av utskottet (se bet. LU 1987/88:1, 1989/90:LU5, LU27
och LU35 samt 1991/92:LU7).

När spörsmålet behandlades hösten 1987 (bet. LU 1987/88:1)
anförde utskottet att ett frångående av kravet på besittning för
äganderättens övergång till lös sak kunde få vittgående och
svåröverblickbara konsekvenser, bl.a. för kreditväsendet. Det
måste därför enligt utskottet krävas tungt vägande skäl för att
en ändrad ordning skulle kunna övervägas. Utskottet kunde inte
finna att en så genomgripande översyn som begärts i motionen var
motiverad. Det kunde dock finnas anledning att närmare överväga
om de problem som kravet på besittningsöverföring medför kunde
lösas på annat sätt än genom uppluckring av nuvarande regler. En
lösning kunde därvid enligt utskottet vara att ersätta
lösöreköplagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar
reglering.

I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till
konsumentköplag (prop. 1989/90:89, bet. LU35) tog utskottet med
anledning av ett motionsyrkande upp spörsmålet om sakrättsligt
skydd vid konsumentköp. Utskottet hänvisade återigen till
tidigare ställningstaganden angående behovet av en översyn av
svensk sakrätt. Utskottet ansåg sig vidare -- mot bakgrund av
ett uttalande av departementschefen i nyssnämnda proposition --
kunna utgå från att spörsmålet om en modernisering av
lösöreköplagen kommer att övervägas ytterligare inom
regeringskansliet.

Samma inställning hade utskottet då riksdagen hösten 1991
senast behandlade frågan om en översyn av det sakrättsliga
regelsystemet med anledning av ett motionsyrkande om bättre
sakrättsligt skydd för konsumenter (bet. 1991/92:LU7). Utskottet
underströk därvid -- med hänsyn till att de flesta konsumenter
saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring -- också
vikten av att informationsarbete kommer till stånd i syfte att
göra klart för konsumenterna vilka risker de kan löpa när en
betald vara lämnas kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de
bör vidta för att förhindra rättsförluster.

Som utskottet tidigare uttalat måste, vid en bedömning
huruvida en översyn av svenska sakrättsliga regler bör komma
till stånd, beaktas den betydelse som kravet på besittning har
på många olika rättsområden och att kravet utgör en väl
förankrad rättsregel som i flertalet fall är enkel att tillämpa
i det praktiska rättslivet. Utskottet vill mot bakgrund härav än
en gång understryka att det måste krävas tungt vägande skäl för
att en ändrad ordning skall kunna övervägas. Utskottet anser att
det inte heller nu finns sådana skäl och att därför en allmänt
inriktad översyn av det sakrättsliga regelsystemet inte är
motiverad. En sådan översyn föranleds inte heller av Sveriges
anslutning till avtalet om det Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet). I artikel 125 av avtalet stadgas
nämligen att avtalet inte i något hänseende skall ingripa i de
avtalsslutande parternas egendomsordning. Enligt utskottets
mening torde innebörden härav vara att EES-avtalet över huvud
taget inte berör sakrättsliga principer i de nationella
rättsordningarna.

Utskottets ställningstagande utesluter emellertid inte att det
på särskilda rättsområden kan finnas anledning att överväga om
kravet på besittningsöverföring alltjämt bör upprätthållas.
Utskottet förutsätter därvid att frågan om att ersätta den
nuvarande lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen
praktiskt hanterbara bestämmelser nu kommer att tas upp till
närmare övervägande inom regeringskansliet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L903.

Godtrosförvärv

Den omständigheten att en person fått besittning till en sak
har även betydelse för hans möjligheter att skydda sina
rättigheter vid förvärv från någon som saknar rätt att förfoga
över egendomen, t.ex vid förvärv av stöldgods. Skydd inträder
här mot rätte ägarens anspråk på att få tillbaka egendomen om
förvärvaren fått egendomen i sin besittning och var i god tro
(exstinktionsprincipen). Bestämmelser härom finns i lagen
(1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de rättsregler
på området som utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid
också en skärpning och precisering av de krav som ställs på en
förvärvare av lösöre för att denne skall anses vara i god tro.
Sålunda skall enligt 3§ en förvärvare anses ha varit i god tro
endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i
övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren
saknade rätt att förfoga över egendomen. Regeln, som kom till
bl.a. i syfte att motverka handeln med stöldgods, kan sägas
innebära att, om situationen vid köpetillfället på något sätt
avviker från vad som kan anses normalt, krav ställs på särskild
försiktighet hos förvärvaren.

I samband med lagens tillkomst uttalade lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:4 (s. 5) att
bestämmelsen i 3§ om innebörden av kravet på god tro
tillgodosåg de önskemål riksdagen tidigare framställt om en
lagstiftning som försvårar möjligheterna till förvärv av
stöldgods. Samtidigt konstaterade utskottet att regeln inte
innebär någon inskränkning av möjligheterna att göra legitima
godtrosförvärv.

Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler om
att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat
äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka
egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall
kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det
att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes
innehav. Gör han inte det är rätten att kräva tillbaka egendomen
förlorad (4§). Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens
kostnader för förvärvet av egendomen och dess förbättring.
Vidare skall hänsyn tas till förändringar i penningvärdet.
Beloppet behöver dock aldrig överstiga sakens värde i den
allmänna handeln (5§). Rätten till lösen torde ha störst
betydelse när det gäller personliga värdeföremål med andra
värden än rent ekonomiska, museiföremål och andra saker där
utgiven försäkringsersättning inte medger ersättningsköp.

Om förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv måste han
lämna ifrån sig saken utan lösen men har alltid rätt att återfå
erlagd köpeskilling från den obehöriga överlåtaren.

I motion L901 av Sven-Olof Petersson och Birger Andersson
(s) anförs att reglerna om godtrosförvärv bör ses över i syfte
att stärka den ursprunglige ägarens rättsställning vid
godtrosförvärv och att motverka handeln med stulet gods. Därvid
bör bl.a. ställas strängare krav på förvärvarens
undersökningsplikt.
Även frågan om en översyn av bestämmelserna
om godtrosförvärv har med anledning av motioner i ämnet prövats
tidigare av riksdagen, senast hösten 1991 (se bet. 1991/92:LU7).
Utskottet framhöll därvid att lagen om godtrosförvärv innebär en
skärpning och precisering av de krav som ställs på en förvärvare
för att denne skall anses vara i god tro. Det fanns enligt
utskottet inte någon anledning att då ompröva de principer och
skäl som ligger bakom lagen, och motionerna avstyrktes.
Utskottet påpekade vidare att ett frångående av huvudprincipen i
lagen om godtrosförvärv skulle innebära att det vid exempelvis
överlåtelse av stöldgods blev den godtroende förvärvaren som
drabbades av en ekonomisk förlust i stället för den ursprunglige
ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns, anförde
utskottet, i allmänhet goda möjligheter för den enskilde att
försäkra sig mot skador som uppkommer på grund av stölder m.m.,
medan några motsvarande möjligheter inte torde stå till buds för
den som i god tro förvärvat något som tillhör en annan person.
Enligt utskottet utgjorde detta förhållande ett starkt skäl för
gällande ordning.

Utskottet anser att det inte heller nu, knappt ett år efter
det att frågan senast behandlades, föreligger skäl att se över
reglerna om godtrosförvärv på sätt motionären önskar. Utskottet
förutsätter emellertid att reglerna följs upp och att regeringen
ser till att en utvärdering av lagen kommer till stånd i
lämpligt sammanhang. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion L901.

Ansvar vid fakturaservice

Betydelsen av de sakrättsliga reglerna är särskilt stor när
det gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda sitt
anspråk mot den andra partens borgenärer vid utmätning eller
konkurs som riktar sig mot den sistnämnde. Detta sakrättsliga
skydd vid utmätning eller konkurs mot motparten brukar kallas
separationsrätt.

I lagen (1944:181) om redovisningsmedel anges
förutsättningarna för att separationsrätt skall föreligga till
redovisningsmedel. I grova drag krävs för separationsrätt att
medlen skall ha mottagits för huvudmannen med
redovisningsskyldighet och att mottagaren har avskilt ett
motsvarande belopp, dvs. han skall i princip inte ha
sammanblandat dem med sina egna medel. Redovisningsskyldighet
anses föreligga om medlen inte får riskeras.

Lagen om redovisningsmedel föreskriver ingen skyldighet att
hålla medlen avskilda utan anger förutsättningarna för att ett
sakrättsligt skyddat anspråk på redovisningsmedel -- en
separationsrätt -- skall kunna göras gällande i gäldenärens
konkurs eller vid utmätning hos honom.

Beträffande uppdragsavtal i allmänhet gäller bl.a. att
uppdragstagaren har en allmän -- obligationsrättslig --
skyldighet att visa omsorg vid fullgörandet av uppdraget. Häri
ligger att uppdragstagaren anses skyldig att behandla de
tillgångar han får ta hand om för sin huvudmans räkning som
främmande värden i sin ekonomi. För penningmedel innebär detta
bl.a. att uppdragstagaren måste avskilja medlen från sina egna.
En bristande uppfyllelse av uppdragstagarens förpliktelser
gentemot huvudmannen i detta hänseende kan leda till att denne
häver uppdragsavtalet eller kräver skadestånd.

För viss uppdragsverksamhet är en skyldighet för
uppdragstagaren att avskilja egendom för huvudmannens räkning
särskilt föreskriven, t.ex. för advokater, mäklare och i
inkassoverksamhet.

Ytterst garanteras efterlevnaden av de civilrättsliga
förpliktelserna i uppdragsförhållandet av det straffrättsliga
ansvaret för förskingring och olovligt förfogande.

I motion L902 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle
(fp) behandlas en särskild form av uppdragsavtal, nämligen
fakturaservice. Enligt motionärerna innebär fakturaservice sådan
uppdragsverksamhet som avser enbart administration av fakturor
och mottagande av betalning för redovisning till uppdragsgivaren
utan -- och häri ligger en skillnad i förhållande till factoring
-- något inslag av finansiering. I motionen framhålls att det
vid fakturaservice saknas regler till skydd för uppdragsgivaren.
Någon separationsrätt för denne vid uppdragstagarens konkurs
finns t.ex. inte. Genom lagstiftning bör det enligt motionärerna
åläggas en skyldighet för uppdragstagaren vid fakturaservice att
hålla medlen avskilda.

Utskottet vill framhålla att även vid fakturaservice gäller de
allmänna förutsättningar för sakrättsligt skydd --
separationsrätt -- som ställs upp i lagen om redovisningsmedel.
Dessa civilrättsliga förutsättningar -- däribland att
redovisningsmedlen måste vara avskilda -- förfogar parterna
själva över, och de är således något annat än en särskilt i lag
föreskriven skyldighet att hålla redovisningsmedel avskilda. En
skyldighet av sistnämnda slag utgör i allmänhet ett inslag i en
offentligrättslig reglering av en verksamhet. Ett åsidosättande
av skyldigheten kan sålunda leda till att den auktorisation
genom godkännande, registrering eller liknande som meddelats för
verksamheten i fråga återkallas. Vid fakturaservice förekommer
inte något sådant offentligrättsligt inslag, utan
uppdragsförhållandet får bedömas från privaträttsliga
utgångspunkter. Uppdragsgivarens yttersta garantier för att
uppdragstagaren uppfyller sina förpliktelser enligt avtalet
utgörs därvid, som nämnts, av de allmänna möjligheterna att göra
gällande påföljder för kontraktsbrott och av uppdragstagarens
straffrättsliga ansvar om han förskingrar medlen eller annars
olovligen förfogar över dem. Något skäl att nu ändra på denna
ordning och, på samma sätt som för t.ex. advokater eller
fastighetsmäklare, införa en lagreglerad skyldighet att vid
fakturaservice hålla redovisningsmedlen avskilda föreligger
enligt utskottets mening inte. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion L902.

Konsumentfordringar i konkurs

I motion L905 av Bert Karlsson (nyd) pekas på att antalet
konkurser ökar kraftigt. Ett fall som enligt motionären särskilt
uppmärksammats under senare tid är husfabrikanten Boros konkurs.
Företaget tillverkar och levererar nyckelfärdiga hus. Vid en
husbeställning betalas som regel en hög handpenning, och
handpenningen riskeras vid en konkurs hos husfabrikanten. Även i
andra branscher förekommer enligt motionären höga handpenningar
vid beställningar. Mot denna bakgrund bör enligt motionen
konsumentfordringar få en bättre ställning i konkurs än vad som
gäller i dag (yrkande 2). I avvaktan på att denna fråga utreds
mer allmänt bör skyndsamt en ändring göras i förmånsrättslagen
så att konsumenter som betalat en handpenning i vissa fall får
förmånsrätt i konkurs för sin fordran med ställning mellan
särskild förmånsrätt och allmän förmånsrätt. Av praktiska skäl
bör det emellertid sättas ett gränsbelopp för vilka fordringar,
grundade på handpenning, som skall vara förmånsberättigade.
Enligt motionen är det lämpligt att knyta an detta gränsbelopp
till basbeloppet och bestämma det till en tiondel av basbeloppet
(yrkande 1).

År 1988 tillkallades utredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att
utreda vissa konkursrättsliga frågor. Utredningen, som har
namnet Insolvensutredningen, har enligt sina direktiv (dir.
1988:52) till uppgift bl.a. att utreda ett nytt
rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris. I
direktiven anges att frågan om rekonstruktion av
näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftningen på
det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet
för sina fordringar ofta saknar intresse av att ta initiativ
till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en
besvärlig ekonomisk situation. Mot den angivna bakgrunden finns
det enligt direktiven anledning att mer förutsättningslöst se
över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs
av rekonstruktionsfrågorna. Utredaren bör dock vara oförhindrad
att -- i den mån utredningsarbetet ger anledning till det --
komma in på även andra delar av förmånsrättsordningen.
Utredningen beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992.

Utskottet kan konstatera att det ingår i Insolvensutredningens
uppgifter att se över förmånsrättsordningen, och utskottet
förutsätter att de spörsmål om konsumentfordringars ställning i
konkurs som motionären tar upp därvid kommer att övervägas. Med
hänsyn härtill bör motion L905 inte nu föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Franchising

Franchising är en form för samverkan mellan två näringsidkare,
franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter
genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare
rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under ett
visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av
franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt
uppträdande utåt från franchisegivarens och hans
franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock
i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten
regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Det
finns ingen svensk lagstiftning om franchising.

Svenska Franchiseföreningen är en ideell sammanslutning med
uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att
franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen har
såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar. Den har
utarbetat etiska regler för franchising. Föreningen är vidare
huvudman för en etisk nämnd som skall verka för upprättande och
vidmakthållande av god affärssed inom svensk franchising.
Nämnden fullgör sin uppgift genom uttalanden och består av
ordförande, vice ordförande och ytterligare fyra ledamöter.
Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister med erkänd
kompetens, fristående från huvudmannen men med kännedom om
franchising. De övriga ledamöterna skall hämtas från föreningens
medlemsföretag, två från givare- och två från tagaresidan.
Samtliga ledamöter utses av huvudmannen. Nämnden kan ta upp
ärende efter framställning från myndighet, företag, organisation
eller enskild person som har ett berättigat intresse av frågan.
Nämnden kan också ta upp ett ärende på eget initiativ.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde
utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan
aktualiseras i samband med franchising (bet. NU 1983/84:3)
tillsattes år 1984 Franchiseutredningen med uppdrag att utreda
frågor om franchising. Utredningen presenterade betänkandet (SOU
1987:17) Franchising vari framlades ett förslag till lag om
franchising. Lagförslaget innehöll en definition av vad som
avses med franchising samt vidare bestämmelser om bl.a.
uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i förhållande
till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren.
Regeringen har hösten 1991 beslutat att lägga utredningen till
handlingarna.

I motion L904 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén
(s) anförs att det är en allvarlig olägenhet att företagsformen
franchising inte är lagreglerad. En lag på området skulle utgöra
ett skydd för franchisetagarna. Motionärerna hänvisar till
Franchiseutredningens betänkande från år 1987 och anser att en
lagstiftning bör bygga på förslagen i betänkandet. Motionärerna
hänvisar också till att det bl.a. inom Europarådet pågår ett
arbete som syftar till att reglera franchising.

Utskottet kan konstatera att franchising är en samverkansform
som, att döma av bl.a. ett kraftigt växande antal
franchisesystem, uppenbarligen ligger i tiden och verkar
tilltalande på näringsidkare. Detta gäller såväl i Sverige som
internationellt. Frågan om franchising berörs också i
EES-avtalet genom bestämmelserna om konkurrens. Avtalets
bestämmelser härom sammanfaller i huvudsak med EG:s gällande
konkurrensregler. Konkurrensbestämmelserna i EES-avtalet är
tillämpliga endast om handeln mellan länder berörs och innebär
bl.a. förbud mot avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, om de kan
påverka den gränsöverskridande handeln och om de har till syfte
eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida
konkurrensen.

För vissa grupper av avtal har i EES-avtalet undantag gjorts
från det generella förbudet mot ovannämnda konkurrensbegränsande
förfaranden. Detta har skett genom att förordningar från
EG-kommissionen om s.k. gruppundantag kommit att utgöra del av
EES-avtalet. Grunden för dessa undantag är att de avtal som
avses i allmänhet anses förbättra varudistributionen och utbudet
av tjänster samt ge även konsumenter och andra slutanvändare en
skälig andel av de fördelar som uppnås. Sålunda skall enligt
EES-avtalet en EG-förordning om gruppundantag för franchiseavtal
tillämpas med viss anpassning. I denna förordning anges de
förpliktelser som ett franchiseavtal får innehålla och under
vilka förutsättningar.

I regeringens proposition om EES-avtalet (prop. 1991/92:170
Del III Bilaga 11) föreslås att avtalets konkurrensregler skall
vara tillämpliga i Sverige. Enligt förslaget skall de regler som
kräver lagform vid införlivandet inkorporeras i svensk rätt
genom den särskilda EES-lag som också föreslås i
EES-propositionen. När det gäller de s.k.
gruppundantagsförordningarna är avsikten att de skall införlivas
i svensk rätt genom särskilda författningar.

Utskottet vill också erinra om att en proposition med förslag
om en ny konkurrenslag, som skall ersätta bl.a. den nuvarande
konkurrenslagen från år 1982, är aviserad under hösten 1992.
Enligt lagrådsremissen i ärendet föreslås att de materiella
konkurrensreglerna i lagen utformas efter förebild från EG:s
konkurrensregler i Romfördraget och EES-avtalets
konkurrensregler. Det innebär principiella förbud mot dels
samarbete mellan företag som har till syfte att begränsa
konkurrensen på den svenska marknaden eller som ger detta
resultat, dels missbruk från ett eller flera företags sida av en
dominerande ställning på den svenska marknaden. Från förbudet
mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag skall
undantag kunna medges i enskilda fall av Konkurrensverket.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer den aviserade propositionen
att innehålla en regel av innebörd att undantag från nyssnämnda
förbud också skall gälla för grupper av avtal som uppfyller
förutsättningarna för enskilda undantag. Särskilda
tillämpningsföreskrifter avseende gruppundantag kommer att
utfärdas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Vidare har inom Europarådet antagits en rekommendation om
franchising som innebär bl.a. att medlemsregeringarna anmodas
att utarbeta och harmonisera lagstiftning på området.
Rekommendationen innebär också att regeringarna, i avbidan på
lagstiftning, bör verka för frivillig anslutning till etiska
regler för franchising som utfärdats av berörda
branschorganisationer.

I samband med utskottets studieresa till Australien i
september 1992 gavs utskottet tillfälle till information om
franchising i Australien av företrädare för den australiensiska
regeringen. Av informationen framgick att berörda parter och
regeringen anser att lagstiftning om franchising inte är
påkallad och att regeringen inte har för avsikt att ta initiativ
till sådan lagstiftning. Utvecklingen av en frivillig reglering
på området i form av en särskild uppförandekod bör i stället
avvaktas under en tid av två år. Uppförandekoden innebär bl.a.
att bankerna i Australien åtagit sig att inte bevilja lån till
franchisetagare, om franchisegivaren inte anslutit sig till
uppförandekoden. Koden innefattar även vissa administrativa
inslag. Sålunda skall ansvarig minister etablera ett råd för
administrering av uppförandekoden (Franchising Code
Administration Council). Rådet skall bestå av representanter för
bl.a. franchisegivare, franchisetagare, rådgivare och minst en
representant för regeringen. Rådets uppgifter är bl.a. att
bestämma uppförandekodens närmare innehåll samt att upprätta ett
register över personer som förbundit sig att ansluta sig till
densamma och avregistrera personer som inte handlar i enlighet
med koden. Rådet skall vidare, där parterna i ett
franchiseförhållande inte själva kunnat lösa en konflikt mellan
sig eller komma överens om en medlare, utse en "Conciliator" med
uppgift att söka en lösning på tvistefrågan. Ett inslag i
uppförandekoden är vidare att vissa närmare angivna slag av
franchiserådgivare, t.ex. advokater och affärsmäklare, bör
ansluta sig till etiska regler. Till dessa regler hör t.ex. att
endast sådana franchisesystem där franchisegivarna samtyckt till
att ansluta sig till uppförandekoden skall rekommenderas för
potentiella franchisetagare. Över huvud taget har man i
Australien en positiv syn på franchising. Några nackdelar av
franchising från konsumentskyddssynpunkt eller från
arbetsrättslig synpunkt har enligt vad som uppgavs inte kunnat
förmärkas.

Enligt utskottets mening torde det vara ett flertal faktorer
som bidrar till den positiva utvecklingen av franchising. En
viktig, bidragande orsak är säkerligen den omständigheten att
ett franchiseförhållande allmänt sett innebär fördelar genom att
franchisetagaren kan utnyttja sin större samarbetspartners namn,
erfarenhet och tekniska kunnande samt få del av fortlöpande
rådgivning och annat bistånd av denne. Särskilt i
inledningsskedet av en verksamhet måste dessa möjligheter
framstå som mycket värdefulla, inte minst för en småföretagare
med i allmänhet begränsad erfarenhet, små resurser och snävare
marginaler för verksamheten.

Som den ovan nämnda Franchiseutredningen närmare utvecklat är
franchising emellertid inte okontroversiell eller problemfri; en
omständighet som utredningen särskilt pekat på är
franchisetagarens bundenhet till franchisegivaren och de
konsekvenser detta kan ha för bl.a. franchisetagarens anställda.
På franchiseområdet har, som framgått av redogörelsen ovan, en
relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit
med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk
nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några
olägenheter till följd av denna ordning synes inte ha
framkommit. Utskottet kan vidare konstatera att regeringen inte
funnit anledning att framlägga förslag om lagstiftning om
franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande.
Enligt utskottets mening föreligger det inte nu skäl till en
annan bedömning av behovet av lagstiftning på området.
Utvecklingen bör emellertid följas uppmärksamt, och inte minst
bör förhållandena utomlands studeras närmare. Genom studieresan
till Australien har utskottet sålunda redan erhållit värdefull
information om franchising i ett land där företeelsen utvecklats
mycket. Som utgångspunkt måste enligt utskottets mening gälla
att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som står i
överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle
mot denna bakgrund förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder
får regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och
eventuellt förelägga riksdagen förslag i ämnet.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon
lagstiftning om franchising i enlighet med önskemålen i motion
L904 nu inte bör införas, och utskottet avstyrker bifall till
motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av svensk sakrätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:L903,

2. beträffande godtrosförvärv
att riksdagen avslår motion 1991/92:L901,

3. beträffande ansvar vid fakturaservice
att riksdagen avslår motion 1991/92:L902,

4. beträffande konsumentfordringar i konkurs
att riksdagen avslår motion 1991/92:L905,

5. beträffande franchising
att riksdagen avslår motion 1991/92:L904.

Stockholm den 20 oktober 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar
Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig
Rindborg (m), Maud Ekendahl (m), Peeter Luksep (m), Widar
Andersson (s) och Lars Stjernqvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.