Sakrättsliga frågor m.m.
Betänkande 1992/93:LU2
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU02
Sakrättsliga frågor m.m.
Innehåll
1992/93 LU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som tar upp olika sakrättsliga frågor. De frågor som därvid berörs gäller översyn av svensk sakrätt, reglerna om godtrosförvärv och ansvar vid fakturaservice. Vidare behandlas i betänkandet en motion om konsumentfordringar i konkurs samt en motion vari framställs önskemål om lagstiftning om franchising.
Utskottet har i samband med en studieresa till Australien i september 1992 inhämtat information om franchising.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Motioner
1991/92:L901 av Sven-Olof Petersson och Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen avseende godtrosförvärv och att erforderliga förslag till ändringar läggs fram i syfte att motverka handel med stöldgods samt att förbättra den ursprunglige ägarens ställning vad gäller förvärv i god tro.
1991/92:L902 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fakturaservice.
1991/92:L903 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att analysera behovet av en reformering av svensk sakrätt.
1991/92:L904 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om franchising.
1991/92:L905 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen skyndsamt beslutar sådan ändring i förmånsrättslagen att konsumentens handpenning vid beställning hos näringsidkare, vilken överstiger en tiondel av basbeloppet, medger förmånsrätt i konkurs efter särskilda förmånsrätter men före allmänna förmånsrätter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av reglerna i syfte att förbättra konsumentens rätt vid näringsidkares konkurser.
Utskottet
Allmän bakgrund
Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande inte bara mellan parterna i ett rättsförhållande utan också mot utomstående person -- tredje man. Som exempel på sakrätt kan nämnas äganderätt och panträtt. Det sakrättsliga regelsystemet avser i huvudsak frågan i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar parterna i ett avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens sida vid överlåtelse eller upplåtelse av en rättighet.
Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom och köparen därigenom blir sakrättsligt skyddad finns inte i svensk lagstiftning. Huvudprincipen är emellertid att äganderätten övergår först genom tradition (traditionsprincipen), dvs. då egendomen överlämnas till köparen som därmed får den i sin besittning.
Traditionsprincipen kan utläsas av lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköplagen). Reglerna innebär att den som köper lösöre men låter det stanna kvar hos säljaren måste iaktta vissa formföreskrifter för att få sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer.
Också vid byte, gåva och pantsättning knyts de sakrättsliga verkningarna till besittningen.
Traditionsprincipen är emellertid förenad med väsentliga undantag, och på vissa områden erbjuds möjligheter att uppnå sakrättsligt skydd på annat sätt än genom att besittningen överförs från säljaren till köparen. Sålunda vinner köparen sakrättsligt skydd till virke genom att låta märka virket enligt lagen (1944:302) om köpares rätt till märkt virke. När det gäller enkla skuldebrev, dvs. skuldebrev som är ställt till viss man, är själva handlingen inte bärare av rättigheten utan utgör endast ett bevis om denna, och köparen får enligt lagen (1936:81) om skuldebrev skydd mot säljarens borgenärer genom underrättelse -- denuntiation -- till gäldenären om överlåtelsen. Detsamma gäller andra penningfordringar som inte är knutna till värdepapper, t.ex. fordringar enligt kontrakt och s.k. muntliga fordringar. I vissa fall uppnås det sakrättsliga skyddet genom registrering av förvärvet. I enlighet härmed gäller t.ex. vid skepp och skeppsbygge att köparen vinner skydd mot säljarens borgenärer genom att ansöka om inskrivning av förvärvet enligt sjölagen (1891:35 s. 1). Lagstiftningen om ett kontobaserat aktiesystem är ett exempel från senare tid där de sakrättsliga verkningarna i fråga om betydelsefulla grupper av värdepapper inträder vid registrering av rättighetens övergång.
Översyn av svensk sakrätt
Enligt motion L903 av Nic Grönvall (m) är den svenska sakrätten dåligt anpassad till internationella civilrättsliga regler och till nya finansieringsformer, t.ex. leasing, som utvecklats i Sverige under senare år. Det är bl.a. reglerna för äganderättens övergång till lös sak i svensk rätt som enligt motionen inte följt med i utvecklingen. En reformering av svensk sakrätt bör därför övervägas.
Frågan om en översyn av det sakrättsliga regelsystemet har behandlats av riksdagen flera gånger under senare år med anledning av bl.a. motioner med liknande innehåll som den nu aktuella. Motionerna har därvid avslagits av riksdagen på hemställan av utskottet (se bet. LU 1987/88:1, 1989/90:LU5, LU27 och LU35 samt 1991/92:LU7).
När spörsmålet behandlades hösten 1987 (bet. LU 1987/88:1) anförde utskottet att ett frångående av kravet på besittning för äganderättens övergång till lös sak kunde få vittgående och svåröverblickbara konsekvenser, bl.a. för kreditväsendet. Det måste därför enligt utskottet krävas tungt vägande skäl för att en ändrad ordning skulle kunna övervägas. Utskottet kunde inte finna att en så genomgripande översyn som begärts i motionen var motiverad. Det kunde dock finnas anledning att närmare överväga om de problem som kravet på besittningsöverföring medför kunde lösas på annat sätt än genom uppluckring av nuvarande regler. En lösning kunde därvid enligt utskottet vara att ersätta lösöreköplagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar reglering.
I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till konsumentköplag (prop. 1989/90:89, bet. LU35) tog utskottet med anledning av ett motionsyrkande upp spörsmålet om sakrättsligt skydd vid konsumentköp. Utskottet hänvisade återigen till tidigare ställningstaganden angående behovet av en översyn av svensk sakrätt. Utskottet ansåg sig vidare -- mot bakgrund av ett uttalande av departementschefen i nyssnämnda proposition -- kunna utgå från att spörsmålet om en modernisering av lösöreköplagen kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet.
Samma inställning hade utskottet då riksdagen hösten 1991 senast behandlade frågan om en översyn av det sakrättsliga regelsystemet med anledning av ett motionsyrkande om bättre sakrättsligt skydd för konsumenter (bet. 1991/92:LU7). Utskottet underströk därvid -- med hänsyn till att de flesta konsumenter saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring -- också vikten av att informationsarbete kommer till stånd i syfte att göra klart för konsumenterna vilka risker de kan löpa när en betald vara lämnas kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de bör vidta för att förhindra rättsförluster.
Som utskottet tidigare uttalat måste, vid en bedömning huruvida en översyn av svenska sakrättsliga regler bör komma till stånd, beaktas den betydelse som kravet på besittning har på många olika rättsområden och att kravet utgör en väl förankrad rättsregel som i flertalet fall är enkel att tillämpa i det praktiska rättslivet. Utskottet vill mot bakgrund härav än en gång understryka att det måste krävas tungt vägande skäl för att en ändrad ordning skall kunna övervägas. Utskottet anser att det inte heller nu finns sådana skäl och att därför en allmänt inriktad översyn av det sakrättsliga regelsystemet inte är motiverad. En sådan översyn föranleds inte heller av Sveriges anslutning till avtalet om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). I artikel 125 av avtalet stadgas nämligen att avtalet inte i något hänseende skall ingripa i de avtalsslutande parternas egendomsordning. Enligt utskottets mening torde innebörden härav vara att EES-avtalet över huvud taget inte berör sakrättsliga principer i de nationella rättsordningarna.
Utskottets ställningstagande utesluter emellertid inte att det på särskilda rättsområden kan finnas anledning att överväga om kravet på besittningsöverföring alltjämt bör upprätthållas. Utskottet förutsätter därvid att frågan om att ersätta den nuvarande lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen praktiskt hanterbara bestämmelser nu kommer att tas upp till närmare övervägande inom regeringskansliet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L903.
Godtrosförvärv
Den omständigheten att en person fått besittning till en sak har även betydelse för hans möjligheter att skydda sina rättigheter vid förvärv från någon som saknar rätt att förfoga över egendomen, t.ex vid förvärv av stöldgods. Skydd inträder här mot rätte ägarens anspråk på att få tillbaka egendomen om förvärvaren fått egendomen i sin besittning och var i god tro (exstinktionsprincipen). Bestämmelser härom finns i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.
Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid också en skärpning och precisering av de krav som ställs på en förvärvare av lösöre för att denne skall anses vara i god tro. Sålunda skall enligt 3§ en förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Regeln, som kom till bl.a. i syfte att motverka handeln med stöldgods, kan sägas innebära att, om situationen vid köpetillfället på något sätt avviker från vad som kan anses normalt, krav ställs på särskild försiktighet hos förvärvaren.
I samband med lagens tillkomst uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:4 (s. 5) att bestämmelsen i 3§ om innebörden av kravet på god tro tillgodosåg de önskemål riksdagen tidigare framställt om en lagstiftning som försvårar möjligheterna till förvärv av stöldgods. Samtidigt konstaterade utskottet att regeln inte innebär någon inskränkning av möjligheterna att göra legitima godtrosförvärv.
Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler om att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad (4§). Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens kostnader för förvärvet av egendomen och dess förbättring. Vidare skall hänsyn tas till förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock aldrig överstiga sakens värde i den allmänna handeln (5§). Rätten till lösen torde ha störst betydelse när det gäller personliga värdeföremål med andra värden än rent ekonomiska, museiföremål och andra saker där utgiven försäkringsersättning inte medger ersättningsköp.
Om förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv måste han lämna ifrån sig saken utan lösen men har alltid rätt att återfå erlagd köpeskilling från den obehöriga överlåtaren.
I motion L901 av Sven-Olof Petersson och Birger Andersson (s) anförs att reglerna om godtrosförvärv bör ses över i syfte att stärka den ursprunglige ägarens rättsställning vid godtrosförvärv och att motverka handeln med stulet gods. Därvid bör bl.a. ställas strängare krav på förvärvarens undersökningsplikt. Även frågan om en översyn av bestämmelserna om godtrosförvärv har med anledning av motioner i ämnet prövats tidigare av riksdagen, senast hösten 1991 (se bet. 1991/92:LU7). Utskottet framhöll därvid att lagen om godtrosförvärv innebär en skärpning och precisering av de krav som ställs på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro. Det fanns enligt utskottet inte någon anledning att då ompröva de principer och skäl som ligger bakom lagen, och motionerna avstyrktes. Utskottet påpekade vidare att ett frångående av huvudprincipen i lagen om godtrosförvärv skulle innebära att det vid exempelvis överlåtelse av stöldgods blev den godtroende förvärvaren som drabbades av en ekonomisk förlust i stället för den ursprunglige ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns, anförde utskottet, i allmänhet goda möjligheter för den enskilde att försäkra sig mot skador som uppkommer på grund av stölder m.m., medan några motsvarande möjligheter inte torde stå till buds för den som i god tro förvärvat något som tillhör en annan person. Enligt utskottet utgjorde detta förhållande ett starkt skäl för gällande ordning.
Utskottet anser att det inte heller nu, knappt ett år efter det att frågan senast behandlades, föreligger skäl att se över reglerna om godtrosförvärv på sätt motionären önskar. Utskottet förutsätter emellertid att reglerna följs upp och att regeringen ser till att en utvärdering av lagen kommer till stånd i lämpligt sammanhang. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L901.
Ansvar vid fakturaservice
Betydelsen av de sakrättsliga reglerna är särskilt stor när det gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda sitt anspråk mot den andra partens borgenärer vid utmätning eller konkurs som riktar sig mot den sistnämnde. Detta sakrättsliga skydd vid utmätning eller konkurs mot motparten brukar kallas separationsrätt.
I lagen (1944:181) om redovisningsmedel anges förutsättningarna för att separationsrätt skall föreligga till redovisningsmedel. I grova drag krävs för separationsrätt att medlen skall ha mottagits för huvudmannen med redovisningsskyldighet och att mottagaren har avskilt ett motsvarande belopp, dvs. han skall i princip inte ha sammanblandat dem med sina egna medel. Redovisningsskyldighet anses föreligga om medlen inte får riskeras.
Lagen om redovisningsmedel föreskriver ingen skyldighet att hålla medlen avskilda utan anger förutsättningarna för att ett sakrättsligt skyddat anspråk på redovisningsmedel -- en separationsrätt -- skall kunna göras gällande i gäldenärens konkurs eller vid utmätning hos honom.
Beträffande uppdragsavtal i allmänhet gäller bl.a. att uppdragstagaren har en allmän -- obligationsrättslig -- skyldighet att visa omsorg vid fullgörandet av uppdraget. Häri ligger att uppdragstagaren anses skyldig att behandla de tillgångar han får ta hand om för sin huvudmans räkning som främmande värden i sin ekonomi. För penningmedel innebär detta bl.a. att uppdragstagaren måste avskilja medlen från sina egna. En bristande uppfyllelse av uppdragstagarens förpliktelser gentemot huvudmannen i detta hänseende kan leda till att denne häver uppdragsavtalet eller kräver skadestånd.
För viss uppdragsverksamhet är en skyldighet för uppdragstagaren att avskilja egendom för huvudmannens räkning särskilt föreskriven, t.ex. för advokater, mäklare och i inkassoverksamhet.
Ytterst garanteras efterlevnaden av de civilrättsliga förpliktelserna i uppdragsförhållandet av det straffrättsliga ansvaret för förskingring och olovligt förfogande.
I motion L902 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (fp) behandlas en särskild form av uppdragsavtal, nämligen fakturaservice. Enligt motionärerna innebär fakturaservice sådan uppdragsverksamhet som avser enbart administration av fakturor och mottagande av betalning för redovisning till uppdragsgivaren utan -- och häri ligger en skillnad i förhållande till factoring -- något inslag av finansiering. I motionen framhålls att det vid fakturaservice saknas regler till skydd för uppdragsgivaren. Någon separationsrätt för denne vid uppdragstagarens konkurs finns t.ex. inte. Genom lagstiftning bör det enligt motionärerna åläggas en skyldighet för uppdragstagaren vid fakturaservice att hålla medlen avskilda.
Utskottet vill framhålla att även vid fakturaservice gäller de allmänna förutsättningar för sakrättsligt skydd -- separationsrätt -- som ställs upp i lagen om redovisningsmedel. Dessa civilrättsliga förutsättningar -- däribland att redovisningsmedlen måste vara avskilda -- förfogar parterna själva över, och de är således något annat än en särskilt i lag föreskriven skyldighet att hålla redovisningsmedel avskilda. En skyldighet av sistnämnda slag utgör i allmänhet ett inslag i en offentligrättslig reglering av en verksamhet. Ett åsidosättande av skyldigheten kan sålunda leda till att den auktorisation genom godkännande, registrering eller liknande som meddelats för verksamheten i fråga återkallas. Vid fakturaservice förekommer inte något sådant offentligrättsligt inslag, utan uppdragsförhållandet får bedömas från privaträttsliga utgångspunkter. Uppdragsgivarens yttersta garantier för att uppdragstagaren uppfyller sina förpliktelser enligt avtalet utgörs därvid, som nämnts, av de allmänna möjligheterna att göra gällande påföljder för kontraktsbrott och av uppdragstagarens straffrättsliga ansvar om han förskingrar medlen eller annars olovligen förfogar över dem. Något skäl att nu ändra på denna ordning och, på samma sätt som för t.ex. advokater eller fastighetsmäklare, införa en lagreglerad skyldighet att vid fakturaservice hålla redovisningsmedlen avskilda föreligger enligt utskottets mening inte. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L902.
Konsumentfordringar i konkurs
I motion L905 av Bert Karlsson (nyd) pekas på att antalet konkurser ökar kraftigt. Ett fall som enligt motionären särskilt uppmärksammats under senare tid är husfabrikanten Boros konkurs. Företaget tillverkar och levererar nyckelfärdiga hus. Vid en husbeställning betalas som regel en hög handpenning, och handpenningen riskeras vid en konkurs hos husfabrikanten. Även i andra branscher förekommer enligt motionären höga handpenningar vid beställningar. Mot denna bakgrund bör enligt motionen konsumentfordringar få en bättre ställning i konkurs än vad som gäller i dag (yrkande 2). I avvaktan på att denna fråga utreds mer allmänt bör skyndsamt en ändring göras i förmånsrättslagen så att konsumenter som betalat en handpenning i vissa fall får förmånsrätt i konkurs för sin fordran med ställning mellan särskild förmånsrätt och allmän förmånsrätt. Av praktiska skäl bör det emellertid sättas ett gränsbelopp för vilka fordringar, grundade på handpenning, som skall vara förmånsberättigade. Enligt motionen är det lämpligt att knyta an detta gränsbelopp till basbeloppet och bestämma det till en tiondel av basbeloppet (yrkande 1).
År 1988 tillkallades utredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda vissa konkursrättsliga frågor. Utredningen, som har namnet Insolvensutredningen, har enligt sina direktiv (dir. 1988:52) till uppgift bl.a. att utreda ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris. I direktiven anges att frågan om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse av att ta initiativ till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk situation. Mot den angivna bakgrunden finns det enligt direktiven anledning att mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Utredaren bör dock vara oförhindrad att -- i den mån utredningsarbetet ger anledning till det -- komma in på även andra delar av förmånsrättsordningen. Utredningen beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992.
Utskottet kan konstatera att det ingår i Insolvensutredningens uppgifter att se över förmånsrättsordningen, och utskottet förutsätter att de spörsmål om konsumentfordringars ställning i konkurs som motionären tar upp därvid kommer att övervägas. Med hänsyn härtill bör motion L905 inte nu föranleda någon riksdagens åtgärd.
Franchising
Franchising är en form för samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under ett visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från franchisegivarens och hans franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Det finns ingen svensk lagstiftning om franchising.
Svenska Franchiseföreningen är en ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar. Den har utarbetat etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd som skall verka för upprättande och vidmakthållande av god affärssed inom svensk franchising. Nämnden fullgör sin uppgift genom uttalanden och består av ordförande, vice ordförande och ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister med erkänd kompetens, fristående från huvudmannen men med kännedom om franchising. De övriga ledamöterna skall hämtas från föreningens medlemsföretag, två från givare- och två från tagaresidan. Samtliga ledamöter utses av huvudmannen. Nämnden kan ta upp ärende efter framställning från myndighet, företag, organisation eller enskild person som har ett berättigat intresse av frågan. Nämnden kan också ta upp ett ärende på eget initiativ.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising (bet. NU 1983/84:3) tillsattes år 1984 Franchiseutredningen med uppdrag att utreda frågor om franchising. Utredningen presenterade betänkandet (SOU 1987:17) Franchising vari framlades ett förslag till lag om franchising. Lagförslaget innehöll en definition av vad som avses med franchising samt vidare bestämmelser om bl.a. uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i förhållande till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren. Regeringen har hösten 1991 beslutat att lägga utredningen till handlingarna.
I motion L904 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) anförs att det är en allvarlig olägenhet att företagsformen franchising inte är lagreglerad. En lag på området skulle utgöra ett skydd för franchisetagarna. Motionärerna hänvisar till Franchiseutredningens betänkande från år 1987 och anser att en lagstiftning bör bygga på förslagen i betänkandet. Motionärerna hänvisar också till att det bl.a. inom Europarådet pågår ett arbete som syftar till att reglera franchising.
Utskottet kan konstatera att franchising är en samverkansform som, att döma av bl.a. ett kraftigt växande antal franchisesystem, uppenbarligen ligger i tiden och verkar tilltalande på näringsidkare. Detta gäller såväl i Sverige som internationellt. Frågan om franchising berörs också i EES-avtalet genom bestämmelserna om konkurrens. Avtalets bestämmelser härom sammanfaller i huvudsak med EG:s gällande konkurrensregler. Konkurrensbestämmelserna i EES-avtalet är tillämpliga endast om handeln mellan länder berörs och innebär bl.a. förbud mot avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, om de kan påverka den gränsöverskridande handeln och om de har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.
För vissa grupper av avtal har i EES-avtalet undantag gjorts från det generella förbudet mot ovannämnda konkurrensbegränsande förfaranden. Detta har skett genom att förordningar från EG-kommissionen om s.k. gruppundantag kommit att utgöra del av EES-avtalet. Grunden för dessa undantag är att de avtal som avses i allmänhet anses förbättra varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge även konsumenter och andra slutanvändare en skälig andel av de fördelar som uppnås. Sålunda skall enligt EES-avtalet en EG-förordning om gruppundantag för franchiseavtal tillämpas med viss anpassning. I denna förordning anges de förpliktelser som ett franchiseavtal får innehålla och under vilka förutsättningar.
I regeringens proposition om EES-avtalet (prop. 1991/92:170 Del III Bilaga 11) föreslås att avtalets konkurrensregler skall vara tillämpliga i Sverige. Enligt förslaget skall de regler som kräver lagform vid införlivandet inkorporeras i svensk rätt genom den särskilda EES-lag som också föreslås i EES-propositionen. När det gäller de s.k. gruppundantagsförordningarna är avsikten att de skall införlivas i svensk rätt genom särskilda författningar.
Utskottet vill också erinra om att en proposition med förslag om en ny konkurrenslag, som skall ersätta bl.a. den nuvarande konkurrenslagen från år 1982, är aviserad under hösten 1992. Enligt lagrådsremissen i ärendet föreslås att de materiella konkurrensreglerna i lagen utformas efter förebild från EG:s konkurrensregler i Romfördraget och EES-avtalets konkurrensregler. Det innebär principiella förbud mot dels samarbete mellan företag som har till syfte att begränsa konkurrensen på den svenska marknaden eller som ger detta resultat, dels missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på den svenska marknaden. Från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag skall undantag kunna medges i enskilda fall av Konkurrensverket. Enligt vad utskottet inhämtat kommer den aviserade propositionen att innehålla en regel av innebörd att undantag från nyssnämnda förbud också skall gälla för grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna för enskilda undantag. Särskilda tillämpningsföreskrifter avseende gruppundantag kommer att utfärdas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Vidare har inom Europarådet antagits en rekommendation om franchising som innebär bl.a. att medlemsregeringarna anmodas att utarbeta och harmonisera lagstiftning på området. Rekommendationen innebär också att regeringarna, i avbidan på lagstiftning, bör verka för frivillig anslutning till etiska regler för franchising som utfärdats av berörda branschorganisationer.
I samband med utskottets studieresa till Australien i september 1992 gavs utskottet tillfälle till information om franchising i Australien av företrädare för den australiensiska regeringen. Av informationen framgick att berörda parter och regeringen anser att lagstiftning om franchising inte är påkallad och att regeringen inte har för avsikt att ta initiativ till sådan lagstiftning. Utvecklingen av en frivillig reglering på området i form av en särskild uppförandekod bör i stället avvaktas under en tid av två år. Uppförandekoden innebär bl.a. att bankerna i Australien åtagit sig att inte bevilja lån till franchisetagare, om franchisegivaren inte anslutit sig till uppförandekoden. Koden innefattar även vissa administrativa inslag. Sålunda skall ansvarig minister etablera ett råd för administrering av uppförandekoden (Franchising Code Administration Council). Rådet skall bestå av representanter för bl.a. franchisegivare, franchisetagare, rådgivare och minst en representant för regeringen. Rådets uppgifter är bl.a. att bestämma uppförandekodens närmare innehåll samt att upprätta ett register över personer som förbundit sig att ansluta sig till densamma och avregistrera personer som inte handlar i enlighet med koden. Rådet skall vidare, där parterna i ett franchiseförhållande inte själva kunnat lösa en konflikt mellan sig eller komma överens om en medlare, utse en "Conciliator" med uppgift att söka en lösning på tvistefrågan. Ett inslag i uppförandekoden är vidare att vissa närmare angivna slag av franchiserådgivare, t.ex. advokater och affärsmäklare, bör ansluta sig till etiska regler. Till dessa regler hör t.ex. att endast sådana franchisesystem där franchisegivarna samtyckt till att ansluta sig till uppförandekoden skall rekommenderas för potentiella franchisetagare. Över huvud taget har man i Australien en positiv syn på franchising. Några nackdelar av franchising från konsumentskyddssynpunkt eller från arbetsrättslig synpunkt har enligt vad som uppgavs inte kunnat förmärkas.
Enligt utskottets mening torde det vara ett flertal faktorer som bidrar till den positiva utvecklingen av franchising. En viktig, bidragande orsak är säkerligen den omständigheten att ett franchiseförhållande allmänt sett innebär fördelar genom att franchisetagaren kan utnyttja sin större samarbetspartners namn, erfarenhet och tekniska kunnande samt få del av fortlöpande rådgivning och annat bistånd av denne. Särskilt i inledningsskedet av en verksamhet måste dessa möjligheter framstå som mycket värdefulla, inte minst för en småföretagare med i allmänhet begränsad erfarenhet, små resurser och snävare marginaler för verksamheten.
Som den ovan nämnda Franchiseutredningen närmare utvecklat är franchising emellertid inte okontroversiell eller problemfri; en omständighet som utredningen särskilt pekat på är franchisetagarens bundenhet till franchisegivaren och de konsekvenser detta kan ha för bl.a. franchisetagarens anställda. På franchiseområdet har, som framgått av redogörelsen ovan, en relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning synes inte ha framkommit. Utskottet kan vidare konstatera att regeringen inte funnit anledning att framlägga förslag om lagstiftning om franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande. Enligt utskottets mening föreligger det inte nu skäl till en annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Utvecklingen bör emellertid följas uppmärksamt, och inte minst bör förhållandena utomlands studeras närmare. Genom studieresan till Australien har utskottet sålunda redan erhållit värdefull information om franchising i ett land där företeelsen utvecklats mycket. Som utgångspunkt måste enligt utskottets mening gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot denna bakgrund förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag i ämnet.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon lagstiftning om franchising i enlighet med önskemålen i motion L904 nu inte bör införas, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av svensk sakrätt att riksdagen avslår motion 1991/92:L903,
2. beträffande godtrosförvärv att riksdagen avslår motion 1991/92:L901,
3. beträffande ansvar vid fakturaservice att riksdagen avslår motion 1991/92:L902,
4. beträffande konsumentfordringar i konkurs att riksdagen avslår motion 1991/92:L905,
5. beträffande franchising att riksdagen avslår motion 1991/92:L904.
Stockholm den 20 oktober 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Maud Ekendahl (m), Peeter Luksep (m), Widar Andersson (s) och Lars Stjernqvist (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.