Säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods m.m.

Betänkande 1998/99:FöU7

Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FÖU07

Säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods m.m.

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1998/99

FöU7

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens
proposition 1998/99:49 Säkerhetsrådgivare för
transport av farligt gods m.m. I propositionen
föreslås vissa ändringar i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods. Ändringarna syftar till
att höja kompetensen och därmed säkerhetsnivån hos
dem som transporterar farligt gods och till att
genomföra rådets direktiv 96/35/EG om utnämning av
och kompetens hos säkerhetsrådgivare för transport
av farligt gods på väg, järnväg eller inre
vattenvägar.

Kravet på att ha säkerhetsrådgivare föreslås träda
i kraft den 1 januari 2000.

En motion rörande en senareläggning av
ikraftträdandet har väckts med anledning av
regeringens proposition.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods och avslår motionen.

Till utskottets förslag har fogats en reservation.

Propositionen

Regeringens förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår i proposition 1998/99:49 att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1982:821) om transport av farligt
gods.

Motionen

1998/99:Fö2 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari
yrkas att riksdagen beslutar om en senare tidpunkt
för implementering av kravet på säkerhetsrådgivare
för transport av farligt gods i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Utskottet

Bakgrund och utgångspunkter

Nuvarande förhållanden

Av regeringens proposition framgår att
bestämmelserna om farligt gods i hög grad är
internationella. Reglerna är inriktade på hur det
farliga godset skall klassificeras, dokumenteras i
färdhandlingar, utmärkas, inneslutas och lastas.

FN:s ekonomiska och sociala råd tillsatte 1953 en
expertgrupp benämnd The Committee of Experts on the
Transport of Dangerous Goods. Denna expertgrupp ger
ut rekommendationer för transport av farligt gods.
FN-rekommendationerna uppdateras kontinuerligt.
Rekommendationerna har blivit vägledande för allt
internationellt arbete med transport av farligt
gods.

De grundläggande svenska reglerna för transport av
farligt gods - med alla transportslag och alla
kategorier gods - har samlats i en gemensam ramlag
och därtill hörande förordning, lagen (1982:821) om
transport av farligt gods och förordningen
(1982:923) om transport av farligt gods. Endast
bulktransporter till sjöss har lämnats utanför.
Merparten av reglerna återfinns dock, efter
bemyndiganden i lagen och förordningen, i
myndighetsföreskrifter. Dessa föreskrifter är
omfattande och detaljrika och för lekmän relativt
svårtillgängliga.

Lagen innehåller, förutom nämnda bemyndiganden för
regeringen eller myndighet som regeringen utser att
meddela vidare föreskrifter, definitioner som
avgränsar lagens tillämpningsområde, en allmän
säkerhetsbestämmelse samt tillsyns- och
ansvarsbestämmelser. Definitionen av farligt gods
bygger på FN-rekommendationerna. Förordningen
innehåller vissa materiella föreskrifter,
överklagandebestämmelser och vidare bemyndiganden
för de tre transportmyndigheterna Statens
räddningsverk, Sjöfartsverket och Luftfartsverket.

I förordningen föreskrivs att för internationella
järnvägs- och vägtransporter skall RID- respektive
ADR-direktiven gälla. För nationella järnvägs- och
vägtransporter gäller Statens räddningsverks
föreskrifter (RID-S respektive ADR-S). Genom
föreskrifterna har EU:s RID- respektive ADR-direktiv
genomförts även för de nationella transporterna, med
godkända nationella avvikelser.

Sjöfartsverket har föreskrivit att bestämmelserna i
den internationellt enhetliga IMDG-koden för
sjötransporter skall gälla för alla fartyg på
svenskt farvatten och för svenska fartyg även när de
utnyttjas för sjöfart utanför svenskt vatten. Verket
har också meddelat föreskrifter om transport av
farligt gods i hamnar och om bulktransporter till
sjöss.

Luftfartsverket har på liknande sätt satt den
internationellt enhetliga ICAO-TI-regleringen i
kraft för civila luftfartyg vid start från, landning
på eller överflygning av svenskt territorium.

Reformbehovet

Enligt regeringen har lagen (1982:821) om transport
av farligt gods visat sig vara ändamålsenlig. Det
synsätt och den organisation som valts i Sverige har
bl.a. inneburit ett ansvar för transportsituationen
hos särskilda transportmyndigheter, ett
samordningsansvar hos Statens räddningsverk och en
integrering av frågor om farligt gods i arbetet för
förebyggande av kemikalieolyckor. Sedan tillkomsten
av lagen har dock i FN-rekommendationerna och andra
relevanta regelverk upptagits varor som inte
omfattas av lagens definition av farligt gods och
klassindelningen har förändrats. Detta motiverar en
modernisering av lagen.

Europeiska unionens råd antog den 3 juni 1996
direktivet 96/35/EG om utnämning av och kompetens
hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods
på väg, järnväg eller inre vattenvägar -
säkerhetsrådgivardirektivet.

Enligt artikel 1 i direktivet skall varje företag
som i sin verksamhet utför transport av farligt gods
på väg, järnväg eller inre vattenvägar, eller utför
lastning eller lossning i samband med sådana
transporter, senast den 31 december 1999 utse en
eller flera säkerhetsrådgivare för transport av
farligt gods.

I artikel 2 definieras begreppen företag,
säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods,
farligt gods och berörda verksamheter. Med företag
avses inte endast bolag, utan varje juridisk eller
fysisk person, inklusive myndigheter, eller annan
grupp av personer som, med eller utan vinstsyfte
transporterar, lastar eller lossar farligt gods.

I artikel 3 får föreskrivas vissa undantag från
direktivets tillämpning.

Av artikel 4 framgår att rådgivarens huvuduppgift
är att under företagsledningens ansvar underlätta
företagets verksamhet i enlighet med tillämpliga
bestämmelser och under bästa möjliga
säkerhetsförhållanden.

En säkerhetsrådgivare skall, enligt artikel 5, ha
en särskild utbildning som skall bekräftas med ett
särskilt utbildningsintyg (EG-intyg). Utbildningens
syfte är att ge den blivande rådgivaren erforderliga
kunskaper om de risker som är förknippade med
transport av farligt gods, om lagar, förordningar
och föreskrifter som är tillämpliga för det eller de
berörda transportslagen samt om de uppgifter som
åligger en säkerhetsrådgivare. För att erhålla
intyget måste personen i fråga avlägga en examen som
godkänns av medlemsstatens behöriga myndighet.
Intyget skall, enligt artikel 6, vara giltigt i fem
år. Därefter förlängs intyget automatiskt med fem
år i taget om innehavaren genomgår
repetitionsutbildning eller godkänns vid ett prov.

Direktivet skall vara genomfört i nationell
lagstiftning senast den 31 december 1999.

Av propositionen framgår att regeringen den 19
december 1996 beslutade att en särskild utredare
skulle klarlägga och lägga fram förslag till den
lagstiftning som krävs, bl.a. med anledning av ett
EG-direktiv om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där
farliga ämnen ingår och med anledning av det antagna
EG-direktivet om säkerhetsrådgivare för transport av
farligt gods. Utredaren fick också till uppgift att
bl.a. behandla vissa frågor om definition, tillsyn,
utbildning och överklagande inom ramen för lagen
(1982:821) om transport av farligt gods.
Utredningen om kemikalieolyckor m.m. - nedan kallad
utredningen - avgav i januari 1998 sitt
slutbetänkande Säkrare kemikaliehantering (SOU
1998:13). Betänkandet har remissbehandlats.

Säkerhetsrådgivare

Ändringar i lagen (1982:821) om transport av farligt
gods

Regeringen

Regeringen föreslår i propositionen att den som
bedriver verksamhet där det ingår att utföra
transporter av farligt gods eller att vara avsändare
vid sådana transporter skall ha en eller flera
säkerhetsrådgivare med nödvändig kompetens. Kravet
gäller samtliga transportslag. Termen avsändare
definieras i lagen. Säkerhetsrådgivaren verkar under
verksamhetsledningens ansvar för att förebygga
olyckor och rapporterar till ledningen om inträffade
olyckor eller tillbud. Regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas att
meddela föreskrifter angående kraven på kompetens
hos och uppgifterna för säkerhetsrådgivaren och
medge de undantag som är befogade. Den som är
skyldig att utse säkerhetsrådgivare är också skyldig
att rapportera olyckor och tillbud till ansvarig
myndighet.

Regeringen bedömer att bestämmelserna om
säkerhetsrådgivare inte bör omfattas av
straffbestämmelserna i lagen om transport av farligt
gods.

I propositionen redovisas följande skäl för
förslaget om säkerhetsrådgivare för transport av
farligt gods.

Inledningsvis anför regeringen att den svenska
regleringen om säkerhetsrådgivare bör ske inom ramen
för lagen (1982:821) och förordningen (1982:923) om
transport av farligt gods samt därtill knutna
myndighetsföreskrifter. I lagen om transport av
farligt gods bör införas rambestämmelser som anger
kravet på att säkerhetsrådgivare finns, dennes
huvudsakliga uppgift och att rådgivaren har för
uppgiften nödvändig kompetens.

Tillämpningsområde

Säkerhetsrådgivardirektivet är begränsat till att
gälla för transport av farligt gods på väg, järnväg
och inre vattenvägar, medan lagen om transport av
farligt gods omfattar samtliga transportslag. Det
finns dock inget i direktivet som hindrar att
medlemsstaterna i den nationella lagstiftningen
låter reglerna om säkerhetsrådgivare omfatta även
sjö- och lufttransporter. Regeringen anser att de
svenska reglerna om säkerhetsrådgivare bör ha samma
tillämpningsområde som lagen om transport av farligt
gods i övrigt.

Vem skall ha säkerhetsrådgivare?

Kravet på säkerhetsrådgivare omfattar varje fysisk
och juridisk person, inklusive myndigheter, som
bedriver sådan verksamhet. Kravet bör inte gälla för
den som bedriver verksamhet som normalt inte berör
farligt gods, utan endast tillfälligtvis utför en
transport där riskerna är små. Rådgivarens
åligganden kan utföras av någon som är särskilt
anställd för detta ändamål. För större företag kan
det finnas anledning att utse flera rådgivare.
Uppgifterna kan också utföras av företagsledaren
själv, av en person som har andra uppgifter i
företaget eller av en person som inte tillhör
företaget, allt under förutsättning att personen i
fråga verkligen kan utföra rådgivarens uppgifter.
Enmansföretag och andra småföretag har alltså
möjlighet att köpa tjänsten externt. Flera små
företag inom samma region kan ha en gemensam
rådgivare.

Avsändare

Avsändaren är en mycket viktig länk i
transportkedjan då dennes val av förpackning,
klassificering av godset, märkning, emballering etc.
är av stor betydelse för transportsäkerheten.
Regeringen föreslår därför att avsändarens ansvar
tydliggörs genom att det särskilt anges att den som
är avsändare vid transporter enligt lagen omfattas
av kravet på säkerhetsrådgivare. Då termen avsändare
används i lagen bör också definitionen av avsändare
flyttas från förordningen till lagen.

Säkerhetsrådgivarens uppgifter och kompetens

Säkerhetsrådgivaren skall under företagsledningens
ansvar tillse att åtgärder vidtas så att transporter
och därmed sammanhängande lastning och lossning kan
ske under bästa möjliga säkerhetsförhållanden. I
huvudsak skall säkerhetsrådgivarens uppgifter vara
av övervakande och rådgivande karaktär. Rådgivaren
skall dock inte främst övervaka enskilda transporter
utan snarare se till att rutiner och instruktioner
för de förebyggande åtgärderna upprättas.
Rådgivaren skall övervaka efterlevnaden av
bestämmelser för transport av farligt gods, ge
företaget råd i fråga om farligt gods i verksamheten
och lämna en årlig rapport till företagsledningen om
verksamheten såvitt gäller transport av farligt
gods.

Enligt säkerhetsrådgivardirektivet måste
säkerhetsrådgivaren ha avlagt en särskild examen och
inneha ett intyg som visar att han tillgodogjort sig
den utbildning som krävs.

Bemyndiganden och undantag

I lagen om transport av farligt gods bör, enligt
regeringen, endast anges den grundläggande
skyldigheten att ha säkerhetsrådgivare, dennes
uppgifter i huvudsak och att rådgivaren skall ha
nödvändig kompetens för sina uppgifter. Övriga
bestämmelser i anledning av
säkerhetsrådgivardirektivet och dess bilagor kan ges
i förordning och myndighetsföreskrifter. Lagens
rambestämmelser bör därför innehålla ett
bemyndigande för regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, att meddela närmare
föreskrifter om krav på kompetens och uppgifter
beträffande säkerhetsrådgivare.

Enligt säkerhetsrådgivardirektivet finns möjlighet
att göra undantag från direktivets tillämpning
beträffande företag vilkas verksamhet gäller
transporter med transportmedel som tillhör militären
eller som sker under militärens ansvar, eller vilkas
verksamhet gäller kvantiteter som på visst sätt är
begränsade per transportenhet. Vidare kan
medlemsstaterna föreskriva undantag från direktivets
tillämpning på företag vilkas huvud- eller
biverksamhet inte består av transport av farligt
gods men som tillfälligt genomför nationell
transport av farligt gods eller lastning eller
lossning i samband med sådan transport och där
risken för fara eller miljöförstöring är minimal.

Enligt regeringens mening bör det vara möjligt att
utnyttja de undantag som anges i direktivet. Inte
minst är det angeläget att inte tvinga företag
vilkas verksamhet normalt inte omfattar transport av
farligt gods att bygga upp en
säkerhetsrådgivarorganisation för någon enstaka
transport där riskerna är små. I 6 § lagen om
transport av farligt gods finns visserligen en
möjlighet för regeringen att meddela undantag från
lagens tillämpning på vissa transporter. Regeringen
får också överlåta åt myndighet att göra detta. Det
lagrummet kan dock knappast utnyttjas för att befria
vissa företag från en skyldighet enligt lagen.
Därför bör det införas ett bemyndigande för
regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, att föreskriva om undantag från lagen.

Rapporteringsskyldighet

För att förbättra underlaget för olycksstatistiken
bör en rapportskyldighet införas för den som
transporterar farligt gods att rapportera olyckor
vid transporter och tillbud som inneburit en
allvarlig risk för sådana olyckor till den myndighet
som regeringen bestämmer. En sådan skyldighet bör
dock endast avse olyckor och tillbud som är
relaterade till skador som kan inträffa på grund av
det farliga godset och inte till trafikolyckor eller
andra olyckor i allmänhet.

Straffansvar

Säkerhetsrådgivaren skall vara ett medel för att
åstadkomma hög säkerhet i samband med transport av
farligt gods, men inte ett medel för
företagsledningen att befria sig från ansvar för
hanteringen. Säkerhetsrådgivarens uppgifter bör,
enligt lagen om transport av farligt gods eller
enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
bestämmelserna om säkerhetsrådgivare i lagen, därför
inte omfattas direkt av ansvarsbestämmelsen i 16 §
lagen om transport av farligt gods. Rådgivaren
arbetar under företagsledningens ansvar. Att
rådgivaren inte är straffrättsligt ansvarig för att
företaget där han verkar bryter mot
säkerhetsbestämmelser hindrar inte att rådgivaren,
om denne agerar på sådant sätt att han uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som
meddelats med stöd av 9 § lagen om transport av
farligt gods, kan fällas till ansvar enligt 16 §
samma lag.

En underlåtenhet att utse säkerhetsrådgivare bör
inte heller omfattas direkt av ansvarsbestämmelsen i
16 § lagen om transport av farligt gods. I stället
kan tillsynsmyndigheten enligt 13 § samma lag
meddela ett föreläggande att utse
säkerhetsrådgivare. Ett sådant föreläggande kan
förenas med vite. Förenas föreläggandet inte med
vite kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot föreläggandet fällas till ansvar enligt
16 §.

Utskottet

Utskottet har inget att erinra mot regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods. Således tillstyrker
utskottet regeringens förslag att den som bedriver
verksamhet där det ingår att utföra transporter av
farligt gods eller att vara avsändare vid sådana
transporter skall ha en eller flera
säkerhetsrådgivare med nödvändig kompetens.
Regeringens förslag innebär att kravet om
säkerhetsrådgivare gäller samtliga transportslag och
att termen avsändare definieras i lagen. Förslaget
innebär också att säkerhetsrådgivaren verkar under
verksamhetsledningens ansvar för att förebygga
olyckor och rapporterar till ledningen om inträffade
olyckor eller tillbud.

Utskottet tillstyrker förslaget att regeringen,
eller den myndighet som regeringen bestämmer,
bemyndigas att meddela föreskrifter om kraven på
kompetens hos och uppgifterna för
säkerhetsrådgivaren och medge de undantag som är
befogade. Förslaget att den som är skyldig att utse
säkerhetsrådgivare också är skyldig att rapportera
olyckor och tillbud till ansvarig myndighet
tillstyrks även av utskottet.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att
bestämmelserna om säkerhetsrådgivare inte bör
omfattas av straffbestämmelserna i lagen om
transport av farligt gods.

Utbildning och tillsyn m.m.

Regeringen

Regeringen bedömer att Statens räddningsverk bör bli
ansvarig myndighet för att fastställa kunskapskraven
och krav på examen för säkerhetsrådgivare samt
utfärda utbildningsintyg. Verket bör också kunna
handha examinationen och utse andra
examineringsorgan. Några krav på hur kunskaperna
skall inhämtas bör inte uppställas. Statens
räddningsverk bör också vara ansvarigt för att
närmare föreskriva vilka uppgifter som
säkerhetsrådgivarna skall ha och vara
tillsynsmyndighet beträffande säkerhetsrådgivare.

I propositionen redovisas följande skäl för
regeringens bedömning om utbildning och tillsyn m.m.
för säkerhetsrådgivare för transport av farligt
gods.

Inledningsvis anför regeringen att ansvaret för
transport av farligt gods är uppdelat på Statens
räddningsverk (Räddningsverket), Sjöfartsverket och
Luftfartsverket. Som flera remissinstanser påpekat
är det dock lämpligt att en myndighet bär det
samlade ansvaret för säkerhetsrådgivarna.
Räddningsverket har ett tydligt mandat att samordna
säkerhetsföreskrifterna för de olika
transportslagen, det svenska arbetet inom olika
internationella organ och transportmyndigheternas
arbete i övrigt inom området transport av farligt
gods. Det är därför naturligt att Räddningsverket
också blir den myndighet som tar ett samlat ansvar
för frågor rörande säkerhetsrådgivarna.

Uppgifter och kompetens

I säkerhetsrådgivardirektivet stadgas att rådgivaren
skall ha ett utbildningsintyg och dessförinnan ha
avlagt en examen som godkänts av medlemsstatens
behöriga myndighet. Det bör således föreskrivas
beträffande säkerhetsrådgivarens nödvändiga
kompetens att denne måste ha avlagt föreskriven
examen och inneha utbildningsintyg.

Till Räddningsverket är två samarbetsorgan knutna;
Rådet för transport av farligt gods, där
Räddningsverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket
deltar, och delegationen för transporter av farligt
gods, som består av myndigheter och
näringslivsorganisationer som arbetar med transport
av farligt gods. Det finns således instrument
utvecklade för att möjliggöra den nödvändiga
samordningen mellan transportslagen, en samordning
som Räddningsverket måste åstadkomma beträffande
säkerhetsrådgivare.

Vad gäller kompetenskraven har Räddningsverket
också erfarenhet av utbildning av förare av
transporter av farligt gods och man har dessutom
under åren 1997-1998 genomfört provutbildning för
säkerhetsrådgivare och även utbildat lärare.

Räddningsverket bör således bli ansvarigt för att
utfärda bestämmelser angående kompetens hos
rådgivarna och närmare föreskrifter om den examen de
skall ha avlagt. Räddningsverket bör också vara
behörigt att utfärda det utbildningsintyg som krävs
enligt säkerhetsrådgivardirektivet.

Några särskilda krav på hur kunskaperna skall
inhämtas bör dock inte meddelas. Det väsentliga är
att de som utses till säkerhetsrådgivare kan visa
att de har erforderliga kunskaper. Ingenting
hindrar således självstudier eller att privata
organisationer anordnar utbildning för blivande
säkerhetsrådgivare.

Tillsyn m.m.

Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser om
transport av farligt gods utövas enligt förordningen
om transport av farligt gods av Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, polismyndigheterna,
Sprängämnesinspektionen, tullmyndigheterna,
Banverket och Kustbevakningen. Räddningsverket har
ingen formell tillsynsroll enligt förordningen, men
skall enligt sin instruktion samordna
tillsynsmyndigheternas verksamhet i fråga om
landtransporter av farligt gods. För att underlätta
samordningen har verket bildat SAMTILL-gruppen. I
denna grupp ingår, utöver företrädare för
tillsynsmyndigheter för landtransporter, även
tillsynsansvariga för sjö- och lufttransporter.

Tillsynen kommer att skilja sig från den tillsyn
som redan sker, genom att den kommer att rikta sig
mot företag som kan bedriva verksamhet avseende
flera transportslag. Dessutom kommer tillsynen inte
att rikta sig mot enskilda transporter, som den
nuvarande gör. I stället kommer den att rikta sig
mot företagens och myndigheternas verksamhet i
allmänhet. Bland annat av dessa skäl torde inte det
mest ändamålsenliga vara att låta de nuvarande
tillsynsmyndigheterna utföra även denna tillsyn. Som
angetts i det föregående är det också lämpligt att
en myndighet har ett samlat ansvar för
säkerhetsrådgivarna. Räddningsverket bör således,
enligt regeringen, också ha tillsynsansvaret.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att
Statens räddningsverk bör bli ansvarig myndighet för
att fastställa kunskapskraven och krav på examen för
säkerhetsrådgivare samt utfärda utbildningsintyg.
Verket bör också kunna handha examinationen och utse
andra examineringsorgan. I likhet med regeringen
bedömer också utskottet att några krav på hur
kunskaperna skall inhämtas inte bör uppställas.
Statens räddningsverk bör vara ansvarigt för att
närmare föreskriva vilka uppgifter
säkerhetsrådgivarna skall ha och vara
tillsynsmyndighet beträffande säkerhetsrådgivare.

Övriga frågor

Regeringen

Regeringen föreslår att definitionen och
klassindelningen av farligt gods i lagen (1982:821)
om transport av farligt gods ändras så att de
överensstämmer med FN:s rekommendationer. Regeringen
föreslår också att lagens straffbestämmelse anpassas
till att vissa brott som angetts i brottsbalken
flyttas över till miljöbalken.

I propositionen redovisas följande skäl för
regeringens förslag i övriga frågor rörande
säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods.

Definitioner

Sedan tillkomsten av lagen om transport av farligt
gods har i FN:s rekommendationer och i andra
relevanta internationella regelverk upptagits varor
som inte omfattas av lagens definition. Definitionen
i lagen täcker endast delvis klass 9 i FN-
rekommendationerna - övriga ämnen och föremål.
Övriga transportanknutna internationella regelverk
har också öppna klasser för övriga farliga ämnen.
Transportmyndigheternas föreskrifter, som i
praktiken i huvudsak utgörs av dessa regelverk,
omfattar därmed fler farliga ämnen än lagen.

Detta är en olycklig ordning. Den svenska lagen
bör därför anpassas till FN-rekommendationerna i
dess nuvarande utformning både språkligt och i sak.

Bemyndigande angående utbildning

För vissa transporter av farligt gods krävs att
föraren har viss utbildning. Utredningen har
föreslagit att 9 § lagen om transport av farligt
gods kom-pletteras med att även krav om utbildning
får föreskrivas, med hänsyn till bestämmelsens höga
detaljeringsgrad i övrigt. Enligt regeringens
mening är dock inte tillägget påkallat, med hänsyn
till att bemyndigandet omfattar de försiktighetsmått
och åtgärder i övrigt som krävs från
transportsäkerhetssynpunkt.

Överklagande- och straffbestämmelser

Utredningen har föreslagit att
överklagandebestämmelserna i förordningen om
transport av farligt gods flyttas över till lagen om
transport av farligt gods. Sedan utredningen lade
sitt förslag har emellertid i förvaltningslagen
(1986:223) införts en ny allmän och kompletterande
bestämmelse (22 a §) om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut. Vidare har i förordningen om
transport av farligt gods införts en hänvisning till
22 a § förvaltningslagen. Därmed har syftet med
utredningens förslag - att föreskrifter om
domstolarnas rättskipningsuppgifter skall anges i
lag och inte i förordning - redan uppnåtts.

I andra stycket i 16 § lagen om transport av
farligt gods anges att ansvar enligt lagen inte
inträder om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken. Eftersom de mest närliggande
brottsbalksbrotten, miljöförstöring och vållande
till miljöförstöring, den 1 januari 1999 flyttades
över till miljöbalken bör lagrummet kompletteras med
en hänvisning till de brotten.

Utskottet

Utskottet har inget att invända mot regeringens
förslag att definitionen och klassindelningen av
farligt gods i lagen (1982:821) om transport av
farligt gods ändras så att de överensstämmer med
FN:s rekommendationer. Utskottet har inte heller
något att invända mot att lagens straffbestämmelse
anpassas till att vissa brott som angetts i
brottsbalken flyttas över till miljöbalken.

Kostnadskonsekvenser och ikraftträdande

Regeringen

Regeringens förslag beträffande säkerhetsrådgivare
är till största delen en anpassning till EG-
direktiv. Det innebär till viss del ökade
ambitioner vad gäller säkerheten och kan orsaka
kostnader som i dag inte belastar dem som
transporterar farligt gods. Företagen måste utse
särskilda befattningshavare som skall erhålla
utbildning och examineras.

Förslaget att det skall finnas en säkerhetsansvarig
vid företag som är berörda av transporter av farligt
gods har dock länge bedömts som angeläget, både i
Sverige och på andra håll. Redan 1993 anmälde
Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska
Industrikontor (Kemikontoret), Kemisk-Tekniska
leverantörsförbundet och Svenska Petroleum
Institutet i en gemensam skrivelse, som även Svenska
åkeriförbundet ställde sig bakom, att det borde
införas ett krav på att det skall finnas en ansvarig
tjänsteman på alla företag som avsänder och/eller
transporterar farligt gods. Organisationerna sade
sig vara övertygade om att detta ytterligare skulle
minska sannolikheten för olyckor vid transport av
farligt gods. Det finns således i branschen ett
önskemål om säkerhetsrådgivare.

De kostnader som ett tillsynsansvar skulle
innebära för Statens räddningsverk skall rymmas inom
befintliga ramar.

Med hänsyn till den tid som behövs för att
informera om bestämmelserna och för att utbilda
säkerhetsrådgivarna bör lagändringarna, såvitt avser
kravet på att ha en säkerhetsrådgivare, träda i
kraft först den 1 januari 2000. Bemyndigandet till
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om kunskapskrav
och vilken examen som säkerhetsrådgivaren skall ha
bör dock, just med hänsyn till att rådgivarna skall
vara utbildade till den 1 januari 2000, träda i
kraft tidigare. Sistnämnda bestämmelse, liksom lagen
i övrigt, bör därför träda i kraft redan den 1 juli
1999.

Motionen

I motion Fö2 (m) av Per-Richard Molén m.fl. föreslås
en granskning av implementeringstiden när det gäller
bl.a. kravet på och utbildning av
säkerhetsrådgivare. Enligt motionen har Statens
räddningsverk räknat med att ca 3 000
säkerhetsrådgivare måste utbildas i Sverige för att
man ska få fortsätta med transporter av farligt
gods. Utbildningen om ca 15 dagar per
säkerhetsrådgivare beräknas starta i augusti 1999.
Motionärerna drar den slutsatsen att detta innebär
att 3 000 personer under loppet av sex månader skall
utbildas i 15 dagar och avlägga erforderliga prov.

Motionärerna pekar också på att i Finland kommer
kravet om säkerhetsrådgivare redan den 1 mars 1999.
Kravet att företag skall ha en säkerhetsrådgivare
infaller dock först i juni 2000.

Utskottet

EG-direktivet om säkerhetsrådgivare vid transport av
farligt gods har länge bedömts som angeläget både i
Sverige och på andra håll i Europa. Redan år 1993,
som framgår av propositionen, anmälde organisationer
i branschen att det borde införas ett krav på att
det skall finnas en ansvarig tjänsteman vid alla
företag som avsänder och/eller transporterar farligt
gods. I propositionen föreslås bl.a. att
kunskapskraven om vilken examen som
säkerhetsrådgivaren skall ha träder i kraft den 1
juli 1999 och kravet om säkerhetsrådgivare den
1 januari 2000.

Med anledning av vad som framförs i motion Fö2 (m)
om utbildning av säkerhetsrådgivare har utskottet
inhämtat att behovet av säkerhetsrådgivare torde
ligga runt 2 000-3 000 rådgivare. Som framgår av
propositionen finns dock inget krav om hur
kunskaperna som säkerhetsrådgivare skall inhämtas.
Det står således rådgivaren fritt att närhelst han
anser sig ha erforderliga kunskaper avlägga sin
examen som säkerhetsrådgivare.

Med anledning av yrkandet i motionen om en senare
tidpunkt för implementering av kravet om
säkerhetsrådgivare vill utskottet bl.a. erinra om
att det föreligger ett förslag om uttalande till
Europeiska unionens råds gemensamma ståndpunkt till
direktivet om säkerhetsrådgivare. Uttalandet innebär
att kommissionen noterar att vissa medlemsstater
angivit att de kan komma att möta svårigheter med
att, inom tidsfristerna, omsätta
gemenskapslagstiftningen om säkerhetsrådgivare, men
att de skall bemöda sig om att göra detta.

Av det ovan anförda framgår att det sedan
länge inom branschen finns önskemål om krav
på säkerhetsrådgivare vid transport av
farligt gods. Som utskottet ser det torde
därför det förestående införandet av
säkerhetsrådgivardirektivet i svensk
lagstiftning välkomnas av berörda inom
branschen. Därtill finns också inom
gemenskapen en förståelse för att vissa
länder kan möta svårigheter att hinna med
att omsätta direktivet inom de givna
tidsramarna. Något behov av en
senareläggning av ikraftträdandet i
enlighet med vad som yrkas i motionen torde
därför inte vara påkallat. Motion Fö2 (m)
bör därför inte bifallas av riksdagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande förslag i proposition
1998/99:49 Säkerhetsrådgivare för transport av
farligt gods m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1982:821) om transport av farligt gods
och avslår motion 1998/99:Fö2.

res. (m, kd)

Stockholm den 13 april 1999

På försvarsutskottets vägnar

Tone Tingsgård

I beslutet har deltagit: Tone
Tingsgård (s), Christer Skoog (s),
Karin Wegestål (s), Åke Carnerö
(kd), Olle Lindström (m), Rolf
Gunnarsson (m), Ola Rask (s), Berit
Jóhannesson (v), Margareta Viklund
(kd), Anna Lilliehöök (m), Lars
Ångström (mp), Runar Patriksson
(fp), Laila Bäck (s), Björn Leivik
(m), Berndt Sköldestig (s) och
Rigmor Ahlstedt (c).

Reservation

Förslag i proposition 1998/99:49
Säkerhetsrådgivare för transport av farligt
gods m.m.

Olle Lindström, Rolf Gunnarsson, Anna Lilliehöök,
Björn Leivik (alla m), Åke Carnerö och Margareta
Viklund (båda kd) anför:

dels att den del av utskottet anförande som på s. 11
börjar med "Med anledning av vad" och slutar med "av
riksdagen" bort ha följande lydelse:

Det är bra att en myndighet - i förslaget Statens
räddningsverk - skall ha det samlade ansvaret för de
nya säkerhetsrådgivarna. Det kan ibland vara problem
då det i dag är tre statliga verk, Statens
räddningsverk, Sjöfartsverket och Luftfartsverket,
som har ansvaret för transport av farligt gods. Den
delen behandlas dock inte i denna proposition.
Utskottet instämmer således i att Statens
räddningsverk nu får det samlade ansvaret här.

I motion Fö2 (m) föreslås en granskning av
implementeringstiden. Omkring 3 000
säkerhetsrådgivare måste utbildas och enligt
utskottets uppfattning är tiden för kort för många
av de företag som är inblandade i den nya
verksamheten för att klara av denna viktiga
utbildning. Det har ju sagts att utbildningen av
säkerhetsrådgivarna skall ta ca 15 dagar och att
utbildningen skall starta i augusti 1999. Utskottet
anser således att en senare tidpunkt bör införas där
utbildningen skall vara avslutad. Utskottet har
samma uppfattning som Europeiska unionens råd, som
mycket riktigt konstaterat att vissa medlemsstater
inte kommer att klara den aktuella tidsramen utan
att, som rådet uttrycker det, "de kan komma att möta
svårigheter".

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört bör därför
motion Fö2 (m) bifallas av riksdagen.

dels att utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

beträffande förslag i proposition
1998/99:49 Säkerhetsrådgivare för transport av
farligt gods m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö2 och med
avslag på regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1982:821) om transport av farligt gods som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:821) om
transport av farligt gods