Romkonventionen-tillämplig lag för avtalsförpliktelser

Betänkande 1997/98:LU9

Lagutskottets betänkande 1997/98:LU09

Romkonventionen - tillämplig lag för avtalsförpliktelser

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1997/98
LU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1997/98:14, Romkonventionen -
tillämplig lag för avtalsförpliktelser, jämte en motion som väckts med
anledning av propositionen. I propositionen föreslås att Sverige skall ansluta
sig till konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt två tilläggsprotokoll om EG-
domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen. Propositionen innehåller
vidare förslag till dels en ny lag, som innebär att konventionens lagvalsregler
skall gälla som svensk lag, dels följdändringar i bl.a. lagen om tillämplig lag
beträffande internationella köp.
Motionsyrkandet innebär att Sverige skall reservera sig mot en artikel i
konventionen som innebär att en domstol får tillämpa internationellt tvingande
bestämmelser i en främmande lag.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker motionen.
Till betänkandet har fogats en reservation (mp).

Propositionen

I proposition 1997/98:14 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att
riksdagen godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes,
Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till konventionen om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19
juni 1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens
tolkning av den konventionen.
I propositionen föreslår regeringen vidare - efter hörande av Lagrådet - att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker,
3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400),
4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionen

1997/98:L1 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar att Sverige
enligt artikel 22 i Romkonventionen skall förbehålla sig rätten att inte
tillämpa artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i
en utländsk lag som inte är avtalsstatut.

Utskottet

Inledning
År 1980 antog de dåvarande medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna (EG)
konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser - Romkonventionen.
Konventionen kompletterades år 1988 med två tilläggsprotokoll om EG-domstolens
behörighet att tolka konventionen. Romkonventionen har tillträtts av samtliga
stater som var medlemmar i Europeiska unionen (EU) vid årsskiftet 1994/95.
Sverige har genom det anslutningsfördrag med tillhörande anslutningsakt som
reglerar Sveriges inträde i EU åtagit sig att tillträda Romkonventionen och de
protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen.
Förhandlingar mellan de nya medlemsstaterna Sverige, Finland och Österrike samt
de tidigare medlemsstaterna om de närmare villkoren för anslutningen ägde rum
under år 1996. Förhandlingarna utmynnade i en särskild tillträdeskonvention som
undertecknades den 29 november 1996 av samtliga EU:s medlemsstater.
Tillträdeskonventionen träder i kraft i förhållandet mellan de stater som har
ratificerat den efter det att en av de tre nya medlemsstaterna och åtminstone
en av de tidigare medlemsstaterna har ratificerat konventionen.
Ungefär samtidigt med att tillträdesförhandlingarna inleddes utarbetades i
Justitiedepartementet promemorian (Ds 1996:7) Romkonventionen - införlivande
med svensk rätt av EG-konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i
förevarande proposition.

Romkonventionen
Romkonventionen innehåller regler om tillämplig lag för kontraktsrättsliga
förpliktelser. Konventionen skall tillämpas på avtalsförpliktelser i alla
situationer där ett val mellan lagarna i olika länder kan bli aktuellt. Från
tillämpningsområdet för konventionen undantas dock vissa typer av avtal och
vissa rättsfrågor med anknytning till avtal. Konventionen är exempelvis inte
tillämplig på frågor som rör fysiska personers civilstånd eller rättsliga
handlingsförmåga, avtalsförpliktelser som grundar sig på arvsregler och
familjerättsliga regler, vissa värdepappersrättsliga förpliktelser, skiljeavtal
samt associationsrättsliga frågor. Konventionen förutsätter inte ömsesidighet,
utan lagen i det land som utpekas genom konventionens bestämmelser skall
tillämpas även om det är lagen i ett land som inte har tillträtt konventionen.
Konventionens huvudprincip är att parterna har rätt att själva bestämma
vilket lands lag som skall tillämpas på deras avtalsförhållande. Den
rättsordning som sålunda utpekas betecknas avtalsstatutet. Det uppställs inte
något krav på att kontraktet skall ha anknytning till den valda rättsordningen.
Parternas frihet att välja tillämplig lag gäller i princip även för avtal
mellan en näringsidkare och en konsument. För konsumentavtal finns dock
särskilda regler som garanterar att konsumenten i vissa situationer inte
berövas det skydd som tillkommer honom eller henne enligt tvingande lagregler i
det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort.
Har parterna själva inte valt tillämplig lag innehåller konventionen en
grundläggande regel om att lagen i det land som avtalet har sin närmaste
anknytning till skall tillämpas. Denna princip preciseras genom ett antal
presumtionsregler. Enligt en allmän presumtionsregel anses avtalet ha sin
närmaste anknytning till det land där den avtalspart, vars prestation är
kännetecknande för avtalet, har sin vanliga vistelseort, eller i fråga om
näringsidkare, säte eller driftställe. Konventionen innehåller också särskilda
presumtionsregler för vissa typer av avtal som gäller bl.a. rätt till fast
egendom och transport av varor.
En väsentlig inskränkning i parternas frihet att välja tillämplig lag gäller
möjligheterna att tillämpa s.k. internationellt tvingande regler. Den domstol
som har att pröva avtalstvisten får, oavsett vilken lag som enligt
Romkonventionens bestämmelser skall vara avtalsstatut, beakta tvingande
bestämmelser i ett annat lands lag som förhållandet har nära anknytning till
(artikel 7.1). Förutsättning härför är att dessa bestämmelser enligt det andra
landets lag skall användas utan hänsyn till vilket lands lag som i övrigt skall
tillämpas på avtalet. Vid bedömningen av om de internationellt tvingande
bestämmelserna bör ges verkan skall domstolen ta hänsyn till deras art och
syfte samt till följderna av att de tillämpas eller inte. Beträffande
internationellt tvingande regler i domstolslandets egen rättsordning får
domstolen utan restriktioner tillämpa sådana, även om ett annat lands lag skall
tillämpas på avtalet i övrigt (artikel 7.2).
Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna vid tidpunkten för tillträde till
konventionen förbehålla sig rätten att inte tillämpa vissa av konventionens
bestämmelser. Denna reservationsmöjlighet gäller bl.a. artikel 7.1 om
tillämpning av internationellt tvingande regler i ett annat lands lag som inte
är avtalsstatut.

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sverige skall ansluta sig till Romkonventionen och
tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt. Anslutningen skall ske så
att Sverige ratificerar den särskilda tillträdeskonventionen om Österrikes,
Finlands och Sveriges anslutning till Romkonventionen. Enligt regeringens
bedömning bör inga reservationer göras från svensk sida.
Konventionen föreslås bli införlivad i svensk rätt genom s.k. inkorporering.
I det syftet föreslås en särskild lag - lag om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser - enligt vilken relevanta delar av konventionen och
tilläggsprotokollen skall gälla som svensk lag. Propositionen innehåller också
förslag till vissa följdändringar i lagen (1964:528) om tillämplig lag
beträffande internationella köp av lösa saker, fastighetsmäklarlagen (1995:400)
och lagen (1991:351) om handelsagentur.
Enligt propositionen skall den nya lagen om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser, i fråga om Romkonventionens regler, träda i kraft den 1
juli 1998 och i fråga om EG-domstolens behörighet att tolka konventionen den
dag regeringen bestämmer. Följdändringarna i andra lagar föreslås träda i kraft
den 1 juli 1998. Den nya lagstiftningen skall tillämpas endast på avtal som
har ingåtts efter ikraftträdandet.

Motionen
I motion 1997/98:L1 anför Yvonne Ruwaida (mp) att Sverige liksom
Storbritannien, Irland, Tyskland, Luxemburg och Portugal skall utnyttja
möjligheten att reservera sig mot artikel 7.1 om internationellt tvingande
regler. Motionären menar att regeln försvårar för parterna att förutse vilka
regler som skall tillämpas på deras avtal och leder till att olika länders
regler kan bli tillämpliga på samma rättsförhållande. Dessutom kan, påpekar
motionären, även offentligrättsliga regler i en annan rättsordning slå igenom
vid tillämpningen. I motionen yrkas att riksdagen beslutar att Sverige enligt
artikel 22 i Romkonventionen skall förbehålla sig rätten att inte tillämpa
artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en
utländsk lag som inte är avtalsstatut.

Utskottets ställningstaganden
Enligt artikel 4.2 i den anslutningsakt som hör till det anslutningsfördrag som
reglerar Sveriges medlemskap i EU har Sverige förbundit sig att tillträda de
konventioner som anges i artikel 220 i Romfördraget eller som är oskiljaktigt
förbundna med förverkligandet av Romfördragets mål samt de protokoll om EG-
domstolens tolkning av konventionerna som de tidigare medlemsstaterna har
undertecknat (se prop. 1994/95:19, del 3, bilaga 10 s. 3). Den nu aktuella
Romkonventionen omfattas av artikel 4.2 i anslutningsakten, och Sverige har
således förbundit sig att ansluta sig till konventionen och de två
tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen.
Mot denna bakgrund bör riksdagen självfallet nu godkänna konventionen.
Vad sedan gäller spörsmålet i motion 1997/98:L1 om Sverige bör förbehålla sig
rätten att inte tillämpa artikel 7.1 vill utskottet anföra följande.
Som redovisats i propositionen och motionen har Storbritannien, Irland,
Tyskland, Luxemburg och Portugal förbehållit sig rätten att inte tillämpa
bestämmelsen. Övriga EU-länder har däremot inte reserverat sig. Enligt uppgift
från det finska justitieministeriet avser Finland inte heller att reservera sig
mot bestämmelsen. Enligt propositionen kommer Österrike troligen att reservera
sig, men något slutligt ställningsstagande har ännu inte gjorts.
Frågan om man från svensk sida bör reservera sig mot artikel 7.1 har, såsom
också redovisats i propositionen, blivit omdiskuterad. De argument som förts
fram i motionen till stöd för en reservation har även framförts under
remissbehandlingen av den departementspromemoria som ligger till grund för
förevarande proposition. Bland de remissinstanser som anser att Sverige bör
reservera sig märks bl.a. Sveriges Industriförbund, Stockholms Handelskammare
och Svenska Arbetsgivareföreningen.
De som förordar att man från svensk sida bör reservera sig har framhållit att
artikel 7.1 försvårar för parterna att förutse vilka regler som skall tillämpas
på deras avtal. Ett annat argument mot bestämmelsen har varit att den leder
till att olika länders regler kan bli tillämpliga på samma rättsförhållande.
Vidare har hävdats att den medför att offentligrättsliga regler i en annan
rättsordning kan komma att slå igenom vid tillämpningen. Därutöver har påpekats
att tillämpningen av regeln kan bli komplicerad, dels eftersom domstolen måste
utröna huruvida en viss bestämmelse i lagen i ett annat land är internationellt
tvingande, dels för att domstolen vid tillämpningen av en internationellt
tvingande bestämmelse måste beakta hur den förhåller sig till och samspelar med
de relevanta reglerna i avtalsstatutet.
Bland de argument som framförts för att någon reservation inte skall komma
till stånd kan nämnas följande. Bestämmelsen ger domstolarna möjligheter att
komma till samma resultat oavsett vilken lag parterna har valt och oavsett i
vilket land talan väckts. Möjligheterna till en enhetlig praxis ökar därmed.
Regler som ett land valt att göra internationellt tvingande syftar många gånger
till att skydda en svagare avtalspart och för att detta syfte skall tillgodoses
oavsett i vilket land prövningen av en tvist sker behövs en regel i enlighet
med den i artikel 7.1. Artikeln är utformad så att domstolen kan ta hänsyn till
omständigheter som innebär att tillämpningen av internationellt tvingande
bestämmelser i en annan rättsordning än avtalsstatutet innebär en icke
förutsedd och kanske oönskad förskjutning i balansen mellan berörda intressen.
Regeln är nämligen fakultativ och lämnar öppet i vilken utsträckning verkan
skall ges åt internationellt tvingande regler i ett annat lands rättsordning.
Hänsyn skall tas till karaktären av och syftet med den internationellt
tvingande bestämmelse som är i fråga och till vad som blir resultatet om
bestämmelsen tillämpas eller inte tillämpas. Mot bakgrund av det
handlingsutrymme som domstolen således har är den omständigheten att det i
något fall kan bli fråga om att beakta offentligrättsliga regler i ett annat
land inte något avgörande argument mot att införa bestämmelsen i artikel 7.1.
Inte heller argumentet att olika länders lagar kan bli tillämpliga på samma
rättsförhållande är särskilt tungt. Den situationen kan nämligen också uppkomma
genom att Romkonventionen gör det möjligt för parterna att ange tillämplig lag
för endast en del av ett avtal. De svårigheter som kan uppkomma för en domstol
vid tillämpningen av bestämmelsen är inte ohanterliga. Domstolarna förmår
tillämpa regeln ändamålsenligt, och utifrån önskemålet om att tvisten skall få
en materiellt rimlig utgång måste bestämmelsen då ses som en tillgång. Om
Finland i likhet med Danmark inför artikel 7.1 i sin lag är den nordiska
rättslikheten ett tungt vägande argument för att Sverige inte skall reservera
sig. Också en majoritet av medlemsstaterna i övrigt har avstått från att
reservera sig.
Av vad som nu redovisats framgår att det finns skäl både för och emot en
reservation. Utskottet anser att de skäl som talar för att införa regeln i
artikel 7.1 i svensk lag väger tyngre än skälen emot och anser därför i likhet
med regeringen att Sverige inte bör utnyttja möjligheten att reservera sig på
denna punkt. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker regeringens
förslag i denna del och avstyrker bifall till motion 1997/98:L1.
Utskottet har inte någon erinran mot de framlagda lagförslagen och
tillstyrker således propositionen också i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:14 och med avslag på
motion 1997/98:L1
dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken
Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till
konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för
undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra
protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen,
dels antar regeringens förslag till
1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker,
3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400),
4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.
res. (mp)

Stockholm den 20 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Anita Persson

I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt
(c).

Reservation

Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Bland de? och
på s. 6 slutar med ?denna del? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att dessa argument har en sådan tyngd att övervägande skäl
talar för att man från svensk sida reserverar sig mot artikel 7.1.
Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion
1997/98:L1.
Till följd härav bör hänvisningen till artikel 7.1 i regeringens förslag till
lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser utgå.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen med anledning av proposition 1997/98:14 och med bifall till
motion 1997/98:L1
dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken
Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till
konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för
undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra
protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen, med den
reservationen att Sverige förbehåller sig rätten att inte tillämpa artikel
7.1 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
dels antar regeringens förslag till
1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser med den ändringen att
lagen erhåller i bilaga 2 som Reservantens förslag betecknade lydelse,
2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker,
3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400),
4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker

3 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400)

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur

Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om tillämplig
lag för avtalsförpliktelser

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------
|Artiklarna 1(16 och 18(21 | Artiklarna 1-6, 7.2(16|
|i konventionen den 19 juni |och 18(21 i konventionen|
|1980 om tillämplig lag för |den 19 juni 1980 om|
|avtalsförpliktelser |tillämplig lag för|
|(Romkonventionen) samt |avtalsförpliktelser |
|artiklarna 1(4 i det |(Romkonventionen) samt|
|första protokollet om |artiklarna 1(4 i det|
|Europeiska gemenskapernas |första protokollet om|
|domstols tolkning av |Europeiska gemenskapernas|
|konventionen skall gälla |domstols tolkning av|
|som lag här i landet med |konventionen skall gälla|
|de anpassningar och |som lag här i landet med|
|ändringar som har gjorts |de anpassningar och|
|genom |ändringar som har gjorts|
|tillträdeskonventionerna |genom |
|den 10 april 1984, den 18 |tillträdeskonventionerna |
|maj 1992 och den 29 |den 10 april 1984, den 18|
|november 1996. |maj 1992 och den 29|
| |november 1996. |
--------------------------------------------------------
|De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska,|
|italienska, nederländska, portugisiska, spanska,|
|svenska och tyska texterna av Romkonventionen och|
|protokollet skall ha lika giltighet. |
| Romkonventionens och protokollets svenska, engelska|
|och franska texter finns intagna som en bilaga till|
|denna lag. |
--------------------------------------------------------