Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken (prop. 2004/05:100)

Betänkande 2004/05:FIU20

1, Förslag
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 18 juni 2005

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF

Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken (prop. 2004/05:100)(pdf, 865 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2004/05:20 Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken (prop. 2004/05:100)

Beslut

Ja till riktlinjerna för den ekonomiska politiken (FiU20)

Riksdagen godkände regeringens ekonomiska vårproposition. Av beslutet framgår det att den svenska ekonomin är stark. Inflationen är låg och de offentliga finanserna sunda. En rad arbetsmarknadspolitiska satsningar kommer att genomföras. Arbetsgivare som anställer arbetslösa ska få en skatterabatt som motsvarar 85 procent av lönekostnaden. Taket för lönebidrag kommer att höjas till 15 200 kronor per månad från den 1 juli 2005. Lönebidrag är det bidrag som offentliga arbetsgivare får av staten när de anställer exempelvis arbetshandikappade. Arbetsförmedlingen ska förbättras och företagandet stimuleras. 2006 kommer 1 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) gå till internationellt bistånd. En nationell handlingsplan mot könsdiskriminerande löneskillnader kommer att presenteras 2005. En grön skatteväxling på ytterligare drygt 16 miljarder kronor kommer att genomföras fram till 2010. Olika åtgärder sätts in mot skatte- och bidragsfusket. Satsningar på bland annat medicinsk och teknisk forskning och forskning till stöd för hållbar utveckling kommer att genomföras.

Utskottets förslag till beslut: Bifall till propositionen. Avslag på framställning RRS17 och samtliga motioner.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 6
Propositioner: 1
Framställningar / redogörelser: 1

Från regeringen

2005 års ekonomiska vårpropositionProposition 2004/05:100

Från riksdagens organ

Riksrevisionens styrelses framställning angående användningen av inkomstavdrag m.m. i statsbudgetenFramställning / redogörelse 2004/05:RRS17

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2005-05-19
Justering: 2005-06-02
Trycklov till Gotab och webb: 2005-06-08
Trycklov: 2005-06-08

Reservationer: 8
Betänkande 2004/05:FIU20

Alla beredningar i utskottet

2005-05-12, 2005-05-19

Ja till riktlinjerna för den ekonomiska politiken (FiU20)

Finansutskottets majoritet (s, v och mp) föreslår att riksdagen säger ja till regeringens ekonomiska vårproposition. Den ekonomiska vårpropositionen innehåller riktlinjer för den ekonomiska politiken och riktlinjer för arbetet med statsbudgeten för nästa år. Finansutskottet och regeringen konstaterar att den svenska ekonomin är stark - inflationen är låg och de offentliga finanserna är sunda. En rad satsningar föreslås för att få fler i arbete. Arbetsgivare som anställer arbetslösa ska få en skatterabatt som motsvarar 85 procent av lönekostnaden. Lönebidrag är det bidrag som offentliga arbetsgivare får av staten när de anställer exempelvis arbetshandikappade. Arbetsförmedlingen ska förbättras och företagandet stimuleras. 2006 kommer 1 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) gå till internationellt bistånd. En nationell handlingsplan mot könsdiskriminerande löneskillnader kommer att presenteras 2005. En grön skatteväxling på ytterligare drygt 16 miljarder kronor kommer att genomföras fram till 2010. Olika åtgärder sätts in mot skatte- och bidragsfusket. Bland annat kommer skattekontrollerna att bli bättre. Satsningar på bland annat medicinsk och teknisk forskning och forskning till stöd för hållbar utveckling kommer att genomförs.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2005-06-17

Debatt om förslag 2004/05:FIU20

Webb-tv: Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken (prop. 2004/05:100)

Dokument från debatten

2005-06-17Protokoll 2004/05:142

Protokoll från debatten

Carin Lundberg (S)

Anf. 1 Carin Lundberg (S)

Herr talman! I detta ärende behandlar finansutskottet den socialdemokratiska regeringens, dess samarbetspartiers och oppositionspartiernas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken för de närmaste åren. Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag. Konjunkturen i världsekonomin fortsätter att vara god de kommande åren, även om tillväxttakten avtar i förhållande till fjolårets toppnivå. Sveriges bruttonationalprodukt väntas stiga med ca 3 % de närmaste åren. Den höga tillväxten gäller dock inte arbetsmarknaden, utan tvärtom. Målet om 80 % sysselsättning samt högst 4 % öppen arbetslöshet ligger fast. En rad åtgärder måste enligt utskottet vidtas för att målen ska nås. I vårpropositionen går regeringen vidare för att redan i år pressa ned arbetslösheten och öka sysselsättningen. En mycket viktig del i politiken för att öka utbudet av arbetskraft är att minska den höga sjukfrånvaron. Utskottet konstaterar att de tidigare beslutade åtgärderna har börjat få avsedd effekt. Det så kallade ohälsotalet, det vill säga de samlade utbetalningarna för sjukpenning, aktivitets- och sjukersättning och rehabiliteringsersättning har sjunkit under år 2004 och hittills under 2005. Avgörande för den svenska tillväxten och sysselsättningen är att Sveriges konkurrens- och företagsklimat är gott. I vårpropositionen presenteras en strategi för att fortsätta stärka Sveriges konkurrenskraft. Forskningen ska förstärkas ytterligare. Prioriterade områden är medicinsk och teknisk forskning samt forskning till stöd för hållbar utveckling. Fler åtgärder för ökad välfärd och rättvisa genomförs. Utskottet avstyrker motionsförslag om att ändra utformningen av målen för budgetpolitiken. Nuvarande mål är enligt utskottet tydligt, robust och anpassat till internationell standard. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om inriktning av budgetpolitiken. Inriktningen innebär att budgetpolitiken styrs av två mål. Utgiftstaken för staten ska hållas samtidigt som saldot i de samlade offentliga finanserna ska uppvisa ett överskott på 2 % av bruttonationalprodukten i genomsnitt över en konjunkturcykel. Genom en ansvarsfull budgetpolitik har Sverige i dag starka offentliga finanser och har klarat den senaste internationella konjunkturnedgången utan att dra på sig underskottsproblem. Vi skiljer oss i det avseendet från flera EU-länder vars offentliga finanser i vissa fall utvecklats på ett oroväckande sätt. Sunda offentliga finanser är en förutsättning för en uthållig tillväxt och hög sysselsättning. Det är därför av yttersta vikt att budgetpolitiken utformas på ett sådant sätt att långsiktigt stabila offentliga finanser vidmakthålls. Oppositionspartierna presenterar alternativ som uppges ge starkare offentliga finanser än regeringens förslag och förespråkar att statens finansiella sparande ska vara i balans över en konjunkturcykel. Utskottet anser att det finns goda skäl att ifrågasätta oppositionspartiernas analyser. Utskottet anser att regeringens förslag till riktlinjer för budgetpolitiken innebär en fortsättning på den ansvarsfulla budgetpolitik som bedrivits sedan regeringsskiftet 1994. Nuvarande inriktning av budgetpolitiken har enligt utskottets mening goda förutsättningar att främja fortsatt stabila offentliga finanser och utgöra en grund för hög tillväxt och full sysselsättning. Herr talman! Utskottet behandlar även Riksrevisionens förslag angående användningen av inkomstavdrag i statsbudgeten liksom fyra motionsförslag. Utskottet avstyrker förslagen.

Mikael Odenberg (M)

Anf. 2 Mikael Odenberg (M)

Herr talman! Precis som förra året saknar vi tyvärr finansministern på plats när vi går in för riksdagens avslutning genom att prata om de ekonomisk-politiska riktlinjer som regeringen har skisserat i sin vårproposition. I stället företräds Socialdemokraterna av finansutskottets ordförande, riksdagsledamot Arne Kjörnsberg, från Borås i södra Älvsborg. Arne Kjörnsberg är, herr talman, en hyvens karl, men det är naturligtvis synd att inte finansministern är på plats. Han är ju annars ganska debattsugen. Vi hade möjlighet att diskutera de ekonomisk-politiska riktlinjerna med Pär Nuder när han kom hit till kammaren för två månader sedan och presenterade regeringens vårproposition. Han var så debattsugen att han inte fick nog utan utmanade mig på debatt. Vi hade en debatt på torget i Malmö för tre veckor sedan. Jag hade tänkt att vi kunde fortsätta den i dag. Jag vet att det pågår ett väldigt viktigt EU-toppmöte i Bryssel där man ska diskutera EU:s långtidsbudget, och då var naturligtvis finansministern ursäktad. Därför blev jag jätteförvånad när jag såg ett pressmeddelande i dag på morgonen. Det pressmeddelandet säger att Pär Nuder besöker södra Älvsborg i dag. Om en timme ska han minsann tala preliminärt om det ekonomiska läget i Sverige. Hade inte Arne Kjörnsberg kunnat göra det hemma i sin valkrets, så hade finansministern kunnat komma hit och här i riksdagen prata preliminärt om det ekonomiska läget? Det är ändå en ganska bra debattarena. Hans budskap kan höras av fler människor än i Hyssna där han befinner sig kl. 10 för att, som sagt, preliminärt tala om det ekonomiska läget i Sverige. Låt mig inledningsvis, herr talman, yrka bifall till reservation 1 i utskottets betänkande. Det är den gemensamma borgerliga reservation som handlar om den ekonomiska politikens inriktning i stort. Den reservationen utgör inte ett sammanhållet komplett regeringsprogram. Det är inte heller avsikten att reservationen ska göra det. Reservationen är en tydlig signal om de fyra allianspartiernas beredvillighet att överta regeringsansvaret i vårt land. Reservationen anger grunderna för den ekonomiska politik som vi tror behövs om vi i vårt land ska kunna återupprätta en arbetslinje - den arbetslinje som socialdemokratin tyvärr har övergivit. Reservationen inleds med orden: Sverige kan bättre. Sverige behöver förändring. Det stora utanförskapet är Sveriges största problem. Tyvärr är vi, herr talman, inte överens med Socialdemokraterna ens om detta. Jag hörde lite på den debatt som fördes här i kammaren i går av Hans Hoff för Socialdemokraterna. Den handlade väldigt mycket om siffror och sifferexercis och hur stor arbetslösheten egentligen är. Pär Nuder skickar nu runt en cirkulärartikel i A-pressen som säger: Moderaterna tricksar med siffror för att få arbetslösheten att framstå som väsentligt högre än vad den faktiskt är. Vi har i dag, vilket också framgår av utskottets betänkande, 259 000 öppet arbetslösa i vårt land. Till det kommer nära 130 000 som är satta i olika typer av Amsåtgärder. Det innebär en direkt arbetslöshet på 8,7 %. Till det har vi 163 000 så kallade latent arbetssökande, sådana som skulle vilja jobba men som inte bryr sig om att söka jobb då de inte tror att de kan få något. Den siffran inkluderar dem som studerar på heltid inte därför att de egentligen vill studera utan därför att de inte kan få något jobb. Det här är grupper som i den internationella arbetslöshetsstatistiken räknas in i gruppen arbetslösa. Till det har vi 250 000 undersysselsatta, alltså människor som inte jobbar så mycket som de egentligen skulle vilja. Vi har 243 000 sjukskrivna och 547 000 i aktivitets- och sjukersättning, det som på svenska brukar kallas för förtidspension. Riksrevisionen kom häromdagen med en rapport som betecknande nog kallas Förtidspension utan återvändo där man beskriver att 10 % av befolkningen mellan 19 och 64 år faktiskt är förtidspensionerade i dag och att förtidspensionerna i år enligt Försäkringskassans budgetunderlag beräknas kosta nära 70 miljarder kronor. Vi har en förtidspensionsskuld som regeringen själv i budgetpropositionen anger till i storleksordningen 639 miljarder kronor. När vi från allianspartiernas sida säger att det i dag var nästan en och en halv miljoner svenskar som inte gick till jobbet är det alltså inte ett tricksande med siffror utan en beskrivning av den verklighet vi har i Sverige i dag - en beskrivning av socialdemokratins misslyckande, en beskrivning av det stora utanförskapet och därmed också en beskrivning av de enorma utmaningar som Sverige står inför. Vi är inte ensamma om den här beskrivningen. Hans Karlsson, vår tidigare kollega, sedermera socialdemokratisk Europaparlamentariker, säger så här i Dagens Industri: "En miljon människor är antingen långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade i Sverige i dag. Av dem är ungefär hälften fullt arbetsföra. Vi använder sjukpenning och förtidspensionering till att betala människor för att de inte ska jobba." Detta är Hans Karlssons ord. Han arbetar nu på LO. Han fortsätter: "Vi är några stycken här på LO som mellan skål och vägg brukar säga att arbetslösheten i Sverige nått europeisk nivå. Mellan 20 och 25 % av människor i arbetsför ålder står ofrivilligt utanför arbetsmarknaden." Så är det. I stora delar av vårt land står en tredjedel av den vuxna befolkningen utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det här innebär naturligtvis stora påfrestningar och mycket lidande för de människor som är berörda. Jag har sett arbetslösheten på nära håll, i min egen familj. Jag vet vad arbetslösheten betyder för hushållsekonomin. Jag vet vad det betyder för självkänslan när man söker jobb på jobb men inte får ett positivt svar. Men den stora arbetslösheten och det stora utanförskapet innebär också ett problem för landet och för välfärden, ett problem som understryks av att vi nu går in ett 2000-tal där vi kommer att bli alltfler pensionärer och allt färre svenskar i arbetsför ålder. Vi kommer då inte att klara att betala för den välfärd med skola, sjukvård och rättsväsende som vi har vant oss vid att ta för given. Pär Nuder vill möta den utmaningen med höjda skatter. Men det är ingen lösning på problemet. Det är inget svar på utmaningen hur vi långsiktigt ska klara att betala den offentliga sektorn och dess välfärdstjänster. Skattehöjningsvägen är stängd. Höjda skatter skulle ännu mer kringskära människors möjligheter att ta ansvar och påverka sin egen situation. Men höjda skatter skulle framför allt fortsätta att undergräva Sveriges konkurrenskraft och påskynda utflyttning av företag och jobb ifrån vårt land. Det är därför vi säger: Det finns inga genvägar! Om vi ska kunna betala morgondagens skola, morgondagens sjukvård och morgondagens rättsväsende, all den välfärd som vi har vant oss vid att ta för given, måste vi bli fler som arbetar. Vi måste bli fler som kan och vill arbeta mer än vad vi gör i dag. Det är också därför vi moderater när vi utformar vår politik lyfter fram att det alltid måste löna sig att arbeta, att företag måste vilja och våga anställa och att vi måste få en politik som gör att det lönar sig bättre att omsätta idéer i företagande. Arbetet är grunden för välstånd, för trygghet och för enskilda människors oberoende. I dag är det i realiteten olönsamt. Skatten tar för mycket. För många bidrag försvinner. Det är olönsamt att gå från arbete på deltid till arbete på heltid. Det lönar sig illa att gå från sjukskrivning på heltid till sjukskrivning på halvtid. Det lönar sig illa att gå från bidragsförsörjning till försörjning genom eget arbete. Vi föreslår kraftiga skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare och stramare bidrag. Skattesänkningarna handlar om mycket pengar. Det handlar om en tusenlapp i månaden för en städare eller en förskolelärare. Däremot är det inte så, vilket det kan låta som när man hör socialdemokrater uttala sig i den allmänna debatten, att vi tror att man kan bota utslitna ryggar med karensdagar eller att man kan kurera pisksnärtskador med sänkt sjukpenning. Vi vet dock, herr talman, att sjukfrånvaron påverkas av hur vi utformar våra system. Vi kan i dag se tillbaka på ett halvt sekel av sjukskrivningar, och vi kan mycket tydligt se att frånvaron ökar när ersättningsnivån höjs och minskar när ersättningsnivån sänks. Jag menar att den politiska uppgiften måste vara att avväga våra trygghetssystem så att de fångar upp människor som oförskyllt råkar illa ut till följd av sjukdom, skada eller arbetslöshet men samtidigt är utformade så att de ger starka drivkrafter till arbete. Den omständigheten, herr talman, att vi är ett folk som blir allt friskare i den meningen att vi lever allt längre och samtidigt har en kvarts miljon människor sjukskrivna och drygt en halv miljon människor i förtidspension är ett uttryck för att dagens avvägning inte är bra. Vi måste också, herr talman, få en politik för företagande, ett bättre företagsklimat som gör att det lönar sig att omsätta goda idéer i eget företagande och nya jobb. Företagen måste bli inte presumtiva skattefifflare utan vår tids hjältar. Låt mig till sist säga, herr talman, att vi inte tror att Sveriges framtid ligger i konkurrens med låga löner. Moderat politik syftar heller inte till, som Arne Kjörnsberg om en liten stund kommer att hävda, att etablera en låglönemarknad i Sverige. Vår politik syftar till att fler människor ska kunna försörja sig själva och bidra till allas vår välfärd.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 3 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Riktlinjerna för den ekonomiska politiken är oerhört viktiga. Tyvärr förlorar vi oss alltför ofta i diskussioner om detaljerna i stället för att inta det helikopterperspektiv som man behöver utgå från för att sedan dyka ned och jobba med detaljer. Just nu pratas det väldigt mycket om utflyttning. Väldigt många människor är oroliga för sina jobb. En hel del människor har förlorat sina jobb på grund av utflyttning av företag beroende på omstruktureringar i näringslivet. Öppenhet och globalisering är ju dock i grunden det som varit med och byggt det svenska välståndet. Det svenska välståndet bygger i hög grad på att Sverige har varit öppet för omvärlden och att vi inom landet ständigt har haft förmågan att ställa om och utvecklas. Vi har inte bara hängt med utan väldigt ofta också legat ett eller annat steg före. Denna förmåga har vi haft alltsedan vikingarnas innovativa skeppsbyggen som förde dem ut på sina handelsfärder, och en och annan irrfärd av annat slag, och vidare genom århundradena. Vi har sålt Agafyrar, vi har sålt Ericssontelefoner och vi har exporterat Ikeavaruhus. "Ärat ditt namn for över jorden." Under mycket lång tid har det varit förmågan att på hemmaplan fatta viktiga systembeslut och sedan hålla oss öppna mot omvärlden som har gett människor möjlighet att skapa detta välstånd. Det avvecklade skråväsendet, införandet av den allmänna folkskolan, aktiebolagslagen - i mitten på 1800-talet fattades det mycket viktiga systembeslut i vårt land som var helt avgörande för den fantastiska period av hundra år av tillväxt som sedan låg framför oss. Problemet i dag är att vi i alltför hög grad har lämnat inriktningen på att ha en politik och ett system som gör att människor ständigt kan ställa om till att ha en politik som innebär att systemen hjälper människor att ställa av. Det här ska vi se i kombination med att kraften och hastigheten i globaliseringen, öppenheten, förändringen har blivit så mycket starkare. Globaliseringen är ingenting nytt, men hastigheten, tempot och kraften är mycket starkare. Jag tror att den här kraften i globaliseringen, i ekonomin, i dag är mycket större än någon av oss här och de allra flesta debattörer och förståsigpåare i Sverige anar. Jag tror att kraften är oerhört mycket större. Det skede vi är inne i nu tror jag är betydligt mer avgörande än som kanske framgår av de ekonomiska debatter som förs i politiska sammanhang och bland andra debattörer. Jag tror att det är en mer avgörande situation vi befinner oss i just nu. Det är ett vägval. Ska vi fortsätta att ställa av, eller ska vi verkligen få fart på kraften och möjligheten i att ställa om? Jag tror att Sverige har fantastiska möjligheter. Men just nu ägnar sig industrin och företagen i Sverige i hög grad åt att investera i effektiviseringar för att kunna göra personalneddragningar. Det är investeringar som innebär att man inte expanderar utan effektiviserar. Vi ställer av väl fungerande energiproduktion för att i stället ägna oss åt att släppa ut växthusgaser. I min lokala morgontidning stod återigen i morse rubriken Golfströmmen riskerar att helt ställas av, den med, vilket kommer att betyda att hela Norden kommer att hamna under tjock packis. Det är klart, att resonera om hur Ams ska fungera i det läget blir ganska oväsentligt. Men kraften i förändringen är trots allt rätt stor, om man säger så. Vi ställer av människor. Mikael Odenberg hänvisade till Riksrevisionens rapport Förtidspensionering utan återvändo . Det är inte bara så att vi har ställt av en tiondel av befolkningen i arbetsför ålder som förtidspensionärer, var femte ny förtidspensionär är under 40 år. Och ärligt talat, så många 40-åringar och 30-åringar känner jag att jag vet att var femte inte på grund av sjukdom är helt arbetsoförmögen. Det sitter kanske någon här som fortfarande är under 40 år. Faktum är att vår värderade utskottsordförande, som det refererades till tidigare, är ett utmärkt exempel på att till och med dagens mer normala ålderspensionsålder är en missbedömning av var väldigt många människors kapacitet, ork och kraft sätter sin begränsning. Förtidspensionering och långtidssjukskrivning är inte alls bara medicinska bedömningar, som det ibland hävdas, utan det är till och med officiellt att man kan åberopa särskilda omständigheter och så vidare. Det har också bekräftats, inte minst i den rapport som Jan Edling försökte lägga fram hos LO-ekonomerna men blev hindrad. Det bekräftas i långa rader av andra rapporter. Man ställer av Amschefer, riktigt av vilka skäl vet vi inte, men vi kunde se i dag att det uttalats av arbetsmarknadsministern att den nya chefen ska vara någon som kan få ned den öppna arbetslösheten till 4 %. Då behöver man inte vara väldigt konspiratoriskt lagd för att inse att det just handlar om att hitta någon som är beredd att med små medel skapa många olika typer av arbetsmarknadsåtgärder som gör att man kan hyfsa statistiken. Det pratas mycket om kraften i konjunkturen. Hur var det egentligen förra kvartalet? Har det blivit tvärstopp? Ekonomer sågar statistiken och så vidare. Men konjunkturer kommer och går. Medan regeringens ledande företrädare, åtminstone en hel del av dem, ropar på räntesänkningar är det bara att konstatera att de gamla sambanden mellan bnp-tillväxt och jobbtillväxt ändå inte stämmer. De som sitter och pular med sina regressionsanalyser kan väl göra det, men det blir inga nya jobb av det. Vi har systemfel, och vi har strukturproblem. Sverige har jättestora förutsättningar, men vi måste ta itu med dem. Visst kan det finnas anledning att försöka göra mer åt de konjunkturellt arbetslösa. Men i grunden är det inte det som är det stora problemet utan det är resten, hela den enorma mängd människor, någonstans mellan 15 % och 20 % av befolkningen, vars kapacitet och förmåga inte tas till vara. I TCO:rapporten Fler i arbete - färre utanför bekräftas också den bild som man har av att vi faktiskt inte ställer om utan att vi i hög grad ställer av. Det är inte längre branscher som slås ut på grund av konkurrenstrycket och nya branscher som växer fram, utan det är företag som växer och krymper, växer och krymper. För att det här ska fungera krävs det betydligt större rörlighet och flexibilitet hos människor. Tyvärr, kan man säga, men samtidigt är det ju det som skapar möjligheter. Det är inte den högspecialiserade, högteknologiska industrin och tjänstesektorn som växer utan det är basindustrin. Det är det vanliga. Det är inte de högavlönade jobben. Det är de medelavlönade och så vidare. Arbetslösheten är rätt så jämt spridd. Det här gör att många av de myter och gamla föreställningar om hur vi ska förändra ekonomin och vilka politiska grepp som behövs för att stärka människors möjlighet faktiskt inte stämmer. Det vi behöver är bland annat en våg av entreprenörskap. Det är de små företagen som växer. Det är de små företagen som anställer. Visst behöver vi ett ökat arbetsutbud, men framför allt behöver vi någonstans för människor att gå. Vi behöver radikalt förbättrade villkor för de små företagen, för de växande företagen, för de människor som är beredda att ta risker och göra stora insatser för att skapa något nytt och skapa jobb och försörjning åt andra. Enligt Entreprenörsbarometern är det de nya företagen med drygt fem anställda och uppåt som vill anställa. Det är bekräftade siffror sedan flera år tillbaka från Statistiska Centralbyrån. Sverige ligger långt framme när det gäller att ha en högkvalitativ tjänstesektor. Vi har en stor sådan andel, men när det gäller vad som har hänt i expansionen de senaste åren ligger Sverige väldigt långt efter i stället. Vi hänger inte med. Det är ju här våra möjligheter ligger eftersom våra anspråk, våra pretentioner på välstånd och välfärd är betydligt högre än att vi ska kunna slå in på den lite uppgivna vägen att i stället försöka konkurrera med låga löner. Vi behöver större kraft i att ställa om och utvecklas, herr talman. Därför föreslår vi i Folkpartiet tillsammans med de övriga partierna i den borgerliga alliansen riktlinjer för den ekonomiska politiken som i hög grad är inriktade på FoU-paradoxen. Vi satsar så mycket på forskning och utveckling men får ändå inte jobb och företagande. Vi ska kunna avveckla själva paradoxen. Fler ska komma i arbete. Villkoren för små och växande företag ska bli radikalt bättre. Och vi föreslår en politik för att komma tillbaka till sundare offentliga finanser. Majoriteten ifrågasätter om det är rimligt att statens finanser ska vara i balans över en konjunkturcykel. Ja, jag tycker att det är rimligt. Men framför allt är det så att majoritetens eget mål på lite sikt faktiskt är ännu mer ambitiöst. Det är bara det att man ligger väldigt långt ifrån sina egna uppställda mål även på den punkten. 170 miljarder i budgetunderskott samlat under en fyraårsperiod då det faktiskt har rått högkonjunktur är inte någon bra ordning, och det är inte sunda offentliga finanser. Ihop med den upparbetade förtidspensionsskulden på 639 miljarder kronor tycker jag att det ger viss anledning till om inte alarm så till omprövning och att sätta sunda offentliga finanser på riktigt i en mer central ställning i diskussionen om budgetpolitiken. Herr talman! Inför arbetet med den riktiga budgeten yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Mats Odell (Kd)

Anf. 4 Mats Odell (Kd)

Herr talman! Även jag vill faktiskt börja med att inskränka mig till att yrka bifall till den gemensamma fyrpartireservationen nr 1. Den här debatten ska handla om riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det har den ju gjort. Men, herr talman, jag skulle vilja vara lite mer rättfram än mina företrädare kanske har varit. När man studerar dagens betänkande och när man tittar på den förda politiken kan man konstatera att regeringen har en övergripande strategi för denna ekonomiska politik. Den går ut på, som flera har varit inne på, för det första att dölja så mycket som möjligt av den öppna arbetslösheten, för det andra att vänta på att den internationella konjunkturen ska ta ytterligare fart och för det tredje att skylla de uteblivna resultaten på Riksbanken. Detta är en kort sammanfattning - tyvärr. Vi kristdemokrater delar i det här läget Göran Perssons uppfattning att en regerings allt överskuggande uppgift är att minska just arbetslösheten. I motsats till Göran Persson syftar vi på både den dolda och den öppna. Vi talar om de många tiotusental långtidssjukskrivna som längtar efter att komma tillbaka till jobbet och om de mer eller mindre ofrivilligt förtidspensionerade. För deras skull, men också för hela samhällsekonomins skull, för barnens och de gamlas skull, för den underbemannade skolans skull och för att rusta upp ett eftersatt rättsväsende, måste vi skapa bättre förutsättningar för fler jobb. Herr talman! Socialdemokraterna har nu haft elva år på sig i obruten maktställning, och de har inte ens nått i närheten av sina egna oftast ganska blygsamma mål. En av de kraftfullaste åtgärderna som har vidtagits av regeringen under senare år är stängningen av det som myndigheterna anser vara säkert och det expertisen anser vara lönsamt, nämligen Barsebäcksverket. I andra fall behöver man inte lagstifta om nedläggning och utflyttning av industriell verksamhet. Det går liksom av bara farten. Vi förlorar för närvarande i genomsnitt 3 000 industrijobb i Sverige per månad. Lika lite som kraftföretagen hinner ersätta Barsebäck med vindkraft på några år, lika lite hinner Sverige med den politik som nu förs hitta nya jobb i stället för dem som nu lämnar oss i allt snabbare takt. Vi gjorde en sammanställning för någon månad sedan över hur de olika EU-länderna har skapat nya jobb. Det visade sig att Sverige för perioden 1995-2004 kommer femma från slutet. Jag myntade då uttrycket att vi är bäst bland de sämsta på att skapa nya jobb. Det är kanske bra, men det räcker framför allt inte. Vi ser effekterna av detta i äldreomsorgen, i våra förskolor och så vidare. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Det är alltså dags att pröva andra recept. Vi kristdemokrater har sådana. Vi har gemensamt sådana i det fyrapartisamarbete som blir allt närmare, tätare och fungerar allt bättre. Det kristdemokratiska alternativet till regeringens ekonomiska politik innehåller ett antal reformförslag. Jag går inte in på detaljer om detta - det är inte min uppgift i dag utan det ska vi göra i höst när vi diskuterar våra alternativ till budgetpropositionen - men det är framför allt ett antal åtgärder för att skapa både utbud och efterfrågan på arbetskraft. Det är bara så vi kan klara de stora utmaningar som ligger framför oss. Vad som krävs då är strukturella reformer, strategiska skattesänkningar på arbete, på sparande och på företagande. Vi satsar på att stimulera utbudet och inte minst efterfrågan på arbetskraft. Vi lägger då i vår motion fram förslag till en stor inkomstskattereform. Enligt förslaget sänks marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare med upp till 10 %. Det innebär också en direkt skattesänkning på ungefär 1 000 kr per månad för flertalet heltidsarbetande. Men också pensionärerna, herr talman, får med vår politik behålla mer av sin pension efter skatt genom en höjning av såväl garantipensionen som grundavdraget för pensionärer. Erfarenheter från liknande inkomstskattereformer från bland annat England visar tydligt att den typen av breda skattesänkningar är effektiva när det gäller att skapa nya jobb. Medan inkomstskattereformen, höjd utbildningspremie och sänkt skatt för äldre som förvärvsarbetar efter det att de har fyllt 65 år i huvudsak är utbudsstimulerande, det vill säga stimulerar utbudet av arbetskraft, finns det också en mängd förslag till hur efterfrågan på arbetskraft ska öka. Vi föreslår, liksom tidigare, att man inför ett avdrag för hushållstjänster. Det är ganska märkligt att regeringen har ett sådant ideologiskt motstånd mot att skapa en ny tjänstesektor. Här försöker man mana fram bilden av mellankrigstidens pilsnerfilmer där det kommer in pigor i stärkta förkläden och niger inför ett herrskap som sitter och röker cigarr och äter punschpraliner i en soffa. Vad det handlar om, herr talman, är nya moderna företag, kvinnor och män, som hittar tjänster att sälja till barnfamiljer och till pensionärer som vill bo kvar längre hemma. Det är skamligt att av ideologiska skäl blockera möjligheterna att skapa förutsättningar för alla som i dag är arbetslösa och vill komma tillbaka och hitta nya affärsidéer. Vi vill också införa ett riskkapitalavdrag för entreprenörer. Vi vill se över LAS och MBL för anställda i mindre företag, herr talman. Det visar sig att när man frågar företagare, entreprenörer, varför de inte anställer pekar de på att det här är viktiga frågor. Jag har sett i utskottets majoritetstext att man bara viftar undan detta och pekar på att det inte finns några vetenskapliga belägg för att frågorna skulle påverka utbudet. Nej, det klart. Det kan man naturligtvis säga. Men företagarna svarar att det i praktiken är så. Jag kom just nu att tänka på en parallell. Ta det nya förslaget till EU-konstitution. Hur många av dem som nu säger att de ska rösta nej har läst och vetenskapligt analyserat detta? De säger nej! Eller hur? Det är ungefär samma sak. Företagarna anser att det är problem. Därför anställer de inte. Därför är det vår uppgift att skapa bättre förutsättningar för de mindre och medelstora företagen. Vi kräver att sjuklöneansvaret ska avvecklas efter andra veckan. Det är också ett vanligt förekommande svar till varför man inte anställer. Det har effekten att man plockar bort människor med en sjukdomshistoria, som då ställs att helt och hållet försörjas av det offentliga, i stället för att staten ska ta det försäkringsansvar som nu läggs på småföretagarna i vårt land. Det är en kontraproduktiv politik. Vi vill också förenkla ägarbeskattningen och avveckla förmögenhetsskatten som har drivit ut ungefär 800 miljarder av svenska hushålls sparpengar till utlandet. Om vi får tillbaka dem kommer det att skapa förutsättningar för nya investeringar och nya arbetstillfällen i vårt land. Om vi ska klara en bra och uthållig tillväxt krävs också en större satsning på forskning och kvalitetsinriktad skol-, gymnasie- och högskoleutbildning. Vi har i Allians för Sverige presenterat ett gemensamt förslag, en kraftig satsning på forskning. Vi har satt några nya mål för den ekonomiska politiken. Ett mål ska vara att antalet arbetade timmar ska öka. Det är, till skillnad från målen om att hålla den öppna arbetslösheten på en viss nivå, ett konkret mål som leder till att ekonomin växer. Det andra är att vi ska ha en uthållig ekonomisk tillväxt på i genomsnitt minst 3 % per år. Det är också ett mål som är operativt och tydligt. Inkomstskattereformen kostar ungefär 37 miljarder kronor nästa år och knappt 39 miljarder 2007. Det är ungefär dubbelt så mycket som vi satsade tidigare, men vi tror också att det ger en mycket starkare sysselsättningseffekt. Det är den ledande principen bakom detta. Herr talman! Vi har alla noterat den senaste tidens groteska våldsbrott. Vi har sett att många människor med psykiska problem finns ute. De borde få omsorg och rehabilitering på ett helt annat sätt. Därför satsar vi på en kraftfull upprustning av såväl rättsväsendet som psykiatrin. Det är en oerhört angelägen sak att rättssamhället återupprättas. Vi satsar 500 miljoner mer på polisen och 300 miljoner till kriminalvården. Det här är också en riktlinje för den ekonomiska politiken, det vill säga att rättssamhället ska stärkas. Herr talman! Jag menar att den här inriktningen av den ekonomiska politiken har förutsättningar att skapa fler jobb, ge bättre skatteintäkter, mer resurser till äldreomsorg och sjukvård samtidigt som barnfamiljernas valfrihet ökar. Men för att det ska lyckas måste också samhällets etiska grund restaureras och förstärkas. Den bästa brottsförebyggande åtgärden är fler trygga uppväxtmiljöer för barn och ungdom. Där otryggheten breder ut sig hjälper ingen ekonomisk tillväxt i världen. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Roger Tiefensee (C)

Anf. 5 Roger Tiefensee (C)

Herr talman! Det är naturligt att en sådan här debatt om ekonomiska riktlinjer handlar om arbetslösheten, ohälsan och det stora utanförskapet, för det är ju det stora problemet i svensk ekonomi. Tillväxten är hygglig, och vi har en hög produktivitet, men tyvärr omsätts inte den som brukligt, som vi har varit vana vid tidigare, i nya jobb. Därmed blir arbetslösheten också det stora problemet vid köksbordet. Tänk bara förra veckan, när 1 300 personer samma dag på olika ställen i landet fick besked om att de var varslade om uppsägning för att företag lade ned eller flyttade ut sina verksamheter. 1 300 personer! Det var många som vid köksbordet dagen efter kände otrygghet inför framtiden, med osäkerhet om jobb och välfärd. Den otryggheten skapar en osäkerhet inför framtiden. Men den osäkerheten börjar nu också synas i tillväxten. I den föreliggande vårpropositionen, som vi nu debatterar, räknar regeringen med en tillväxt på årsbasis på 3 % de närmaste åren. Vi kan nu se att tillväxten det första kvartalet i år på årsbasis bara är 1,4 %, just för att människor inte konsumerar i den utsträckning som man hade räknat med. Exportindustrin går fortfarande bra, men människor konsumerar inte. Varför konsumerar man inte? Jo, man känner osäkerhet inför framtiden. Bristen på åtgärder för att ta tag i utanförskapet på arbetsmarknaden, få fram nya jobb och växande företag, slår nu också igenom på tillväxten. Vår uppgift som politiker måste vara att skapa trygghet i förändringen. Vi är i en globaliserad ekonomi och utsätts för ett massivt konkurrenstryck. Jobb flyttar ut och försvinner. Då måste vår uppgift vara att skapa trygghet i den situationen. Min dröm, herr talman, är att ge den en och en halv miljon människor som inte går till jobbet en vanlig dag möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet. När en och en halv miljon människor i arbetsför ålder inte går till jobbet en vanlig dag därför att de är arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, sjuka eller förtidspensionerade kan det inte finnas någon viktigare uppgift för den ekonomiska politiken att ta tag i. Det drabbar både människors privata ekonomi och samhällsekonomin. De drabbas av detta stora utanförskap. Många människor blir beroende av bidrag, med den osäkerhet som det innebär, och människornas självbestämmande minskar. Vi ser det på tillväxten. Samtidigt blir kostnaderna som en gökunge i statens budget. Det finns en tumregel som säger att 1 % högre arbetslöshet innebär 6 miljarder större utgifter. Det är sådana pengar som man skulle kunna använda till vård, skola och omsorg. Men de trängs ut av de ökade transfereringarna. Lösningen på det här problemet kan inte vara att höja skatterna, utan att ge fler chansen att komma tillbaka och bidra på arbetsmarknaden. Det stärker både den enskilde individen och samhällsekonomin. Men då behöver människor och företag hjälp och stimulans, och jag kan se tre områden som är viktiga. Det första är att göra det lönsamt att jobba jämfört med att leva på bidrag. Därför vill vi rikta in våra skattesänkningar just på arbete. Vi har gjort en omformning av vår skattepolitik. För att verkligen få effekt, verkligen stimulera människor att komma tillbaka till arbetslivet och göra det lönsamt att jobba, har vi format vår skattepolitik så att vi riktar skattesänkningarna fortsatt till låg- och medelinkomsttagare men enbart till dem som jobbar. Vi har tidigare gjort en poäng av att vi riktar skattesänkningar till pensionärer och breda grupper. Men när bromsen i pensionssystemet håller på att slå till just därför att vi har för få arbetade timmar tror jag på den inriktningen, den fokuseringen, av skattepolitiken, att få fler arbetade timmar, att rikta skattesänkningarna till dem som arbetar. Det kan jag också motivera för en pensionär. Det ska helt enkelt bli möjligt att leva på sin lön. Den andra delen är att ge sjukskrivna möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet, i stället för att erbjuda passiv sjukpenning eller förtidspensionering. I dagens system har Försäkringskassan en uppgift att inom ett år pröva möjligheten att förtidspensionera en person. Den uppgiften har man lyckats väldigt väl med. Vi har 550 000 förtidspensionerade i Sverige. Det är många människor som inte skulle behöva vara förtidspensionerade, då de är det på grund av att de inte har fått en bra rehabilitering eller inte har fått chansen på arbetsmarknaden. Jag vill ge dem chansen att komma tillbaka. Därför tror jag att Försäkringskassan måste få ett tydligare ansvar för att jobba med aktiv rehabilitering. I dag har vi ett delat ansvar mellan Försäkringskassan och företagen som blir otydligt - människor ramlar emellan. Den tredje delen handlar om att ge företag möjlighet att växa och anställa. Vi har lagt allmänborgerliga förslag som att slopa förmögenhetsskatt och att ta bort och reformera 3:12-reglerna. Vi har också föreslagit att man ska halvera arbetsgivaravgiften för den först anställde - i soloföretagen den först anställde i företaget - och att man ska halvera arbetsgivaravgiften för nyanställningar. Vi vet att jobb och företag flyttar ut, men då vill vi stimulera fram de nya jobben genom att halvera arbetsgivaravgiften för nyanställningar och behålla och eventuellt utveckla den halverade arbetsgivaravgift som finns i dag i utsatta regioner. EU-kommissionen håller på att titta på om man kan göra den bredare och mer generell, och inte bara rikta den till vissa sektorer. Det är så, herr talman, som LO-utredaren Jan Edling säger, att enbart arbetsmarknadspolitik inte ger några nya jobb. Vi behöver komplettera arbetsmarknadspolitiken med en aktiv, företagsinriktad politik. Om vi tar fokus på arbetsmarknadspolitiken tror jag att det behövs fokus på dem som har extra svårt att få fäste på arbetsmarknaden, de som har varit utanför under lång tid. Det är därför som vi gemensamt i alliansen har presenterat ett förslag om nystartsjobb. Det är brett, och det riktar sig till ungdomar som har varit arbetslösa i mer än sex månader, till långtidsarbetslösa, till sjukskrivna, till förtidspensionerade och till socialhjälpstagare. Det är personer som skulle kunna arbeta men som befinner sig i de här ersättningssystemen bara för att de inte har fått chansen på arbetsmarknaden. Det här är bredare än regeringens anställningsstöd, som enbart är inriktat på långtidsarbetslösa. I gårdagens debatt om tilläggsbudgeten pendlade majoritetens företrädare mellan att å ena sidan tycka att alliansens nystartsjobb var för dåliga och inte skulle ge någon effekt och å andra sidan säga att det var något slags allmän dragningsrätt för företagen och att det därmed skulle vara så bra att det skulle kosta jättemycket pengar. Vi har räknat med en undanträngningseffekt på 1,2 miljarder. Men det är en kostnad som uppkommer när människor - långtidsarbetslösa eller förtidspensionerade - som har varit utanför arbetsmarknaden kommer in. Jag tycker att det är en kostnad som är väl värd att ta. Jag ser gärna att den blir högre om det är fler som kommer in. Jag ser inte något problem i det. Jag har svårt att se att man från majoritetens sida skulle tycka att det här var förskräckligt, därför att för många skulle komma i jobb. Det är det som ligger i botten - det är det ni säger. Jag har också noterat att finansministern, efter att vi har presenterat det här gemensamma förslaget, aviserar ett nytt jobbpaket. Det är väl det tredje eller fjärde jobbpaketet som kommer i höstens budget. Det brukar komma nya jobbpaket på toppen av de jobbpaket som inte har gett effekt. Men nu kommer ett jobbpaket där man ska bredda det hela och kanske rikta sig till sjukskrivna och förtidspensionerade. Det är väl bra om vi i oppositionen också kan påverka så att arbetsmarknadspolitiken blir bättre. Det tror jag att vi har en gemensam uppgift att fokusera på så att vi verkligen hjälper de människor som har de största behoven. Jag upplever att det är den en och en halv miljon människor som står utanför arbetsmarknaden och som skulle vilja vara med och bidra som har de största behoven nu. Då måste vi ha fokus där. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1.

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 6 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! Jag förstår att det går Mikael Odenbergs ära förnär att inte få debattera med finansministern. I stället företräds Socialdemokraterna av Arne Kjörnsberg. Jag förstår att det inte är så väldigt ärofyllt för Mikael Odenberg att debattera med en vanlig menig riksdagsledamot från södra Älvsborg. Men jag tror att Mikael Odenberg kommer att få finna sig i detta. I varje fall så länge jag är finansutskottets ordförande och gruppledare för Socialdemokraterna kommer jag att företräda Socialdemokraterna i de ekonomisk-politiska debatterna. Finansministern är som sagt i södra Älvsborg. Eftersom jag skulle debattera med Mikael Odenberg kunde jag tyvärr inte åka till Hyssna och Borås, där finansministern är. Men vi gjorde detta skäliga byte av artighet mot Mikael Odenberg. Upplysningsvis kommer finansministern att samtala med en lång rad kunder hos Föreningssparbanken i Sjuhäradsbygden. Lägg märke till att jag sade samtala med, alltså utbyta tankar med dessa. Som sagt var, Mikael Odenberg får nog finna sig i det här. Herr talman! Som har sagts så många gånger tidigare i den här kammaren har ekonomisk politik, skatte- och budgetpolitik, inget värde i sig. Det är endast verktyg men väldigt viktiga verktyg för att man ska ha verkliga möjligheter att sträva mot de mål man vill nå och uppfylla de drömmar man har. Det är bara ett verktyg för att åstadkomma det som vi socialdemokrater sätter främst: frihet, rättvisa, trygghet, jämlikhet, arbete. Inget av detta vinner man ensam. Vi är alla beroende av varandra. Jag citerar fritt från Göran Rosenberg: Själva tecknet på att vi är människor är att vi är beroende av varandra. Vissa är mer beroende. Vissa är mindre beroende. Men vi är alla beroende av varandra, för annars vore vi inte människor. Inget av detta jag talar om, frihet, rättvisa, trygghet, jämlikhet, arbete, vinner man en gång för alla. Det måste ständigt vinnas på nytt. Inget av detta vinner man utan kamp. Kampen måste alltid föras. Inget av detta vinner man med pukor och trumpeter. Man vinner det genom envetet, träget, slitigt vardagsarbete. Inget av detta vinner man ensam. Man vinner det tillsammans med andra. Detta är ett vardagsarbete för oss socialdemokrater, och det ska gälla alla, inte bara några. Vi vill göra det bättre för alla, inte bara några. Vår politik är till för alla, inte bara några. Klyftorna ska minska, inte öka. Vi kommer aldrig att offra de arbetslösa, de sjuka och de som är förtidspensionerade för att kunna sänka skatterna för dem som har det bäst. Det är inte vår uppgift. Det är inte socialdemokratins uppgift. Om ni tycker att det är er uppgift, ta på er den då! Herr talman! Det går bra för Sverige, i vissa avseenden. Lägg märke till att jag sade i vissa avseenden! Jag ska återkomma till det så ni inte går upp i limningen med en gång. När OECD berömmer Sveriges sunda offentliga finanser och landets goda förmåga att ta sig igenom ekonomiska chocker är det ett sätt att tala om att det går ganska bra för Sverige. Ett tag tyckte jag att någon av debattörerna här karikerade, men jag ändrade i mina anteckningar till att skriva svartmåla. OECD delar tydligen inte uppfattningen att allting är precis under isen. Vi har en snabb produktivitetstillväxt. Det gör att Sveriges bruttonationalprodukt per invånare ökar jämfört med andra OECD-länders. Den kunde säkert öka mer. Jag vill att den ska öka mer, men den ökar snabbare än andra OECD-länders. Det säger OECD, inte jag. Jag förstår att ni inte tror på mig. Därför refererar jag till andra. Låt mig referera till EU-kommissionen. När de examinerar den europeiska ekonomin säger de att Sverige utvecklas i särklass bäst i klassen. De formulerar sig på ett mer byråkratiskt och politiskt sätt, men det är mitt sätt att uttrycka det på ett vardagligt sätt. I år kommer vi att ha dubbelt så hög ekonomisk tillväxt i Sverige som i euroområdet, ungefär 3 %. Vi kommer att ha betydligt lägre arbetslöshet, i årsgenomsnitt ungefär 5 %. Det är alldeles för mycket. Jag återkommer till det. Vi kommer att ha högre, mycket högre sysselsättningsgrad än EU:s genomsnitt. I stället för underskott i de offentliga finanserna, som många av EU-länderna har, kommer vi att ha överskott. Vi kommer att ha betydligt lägre statsskuld än EU-länderna i genomsnitt. Och vi kommer, vilket är väldigt glädjande för landets alla löntagare och konsumenter, att även i år ha en betydligt lägre inflationstakt än vad övriga länder i EU har och därmed en positiv reallöneutveckling. I ljuset av detta har jag väldigt svårt att förstå Moderaternas tal om att Sverige borde anpassa sig till Europanivå. De skriver faktiskt Europanivå. Halva finansutskottet var i Ryssland förra veckan. I varje fall i mitt geografiska minne ligger Ryssland i Europa. Men det tror jag inte att de menar. De menar troligen EU, men det kan väl Mikael Odenberg klara ut. Hur kan det komma sig att Sverige går så mycket bättre jämfört med övriga EU-området? Några av svaren finner vi i högertidningen Washington Post från den 17 maj i år. Ni tror inte på mig. Nu refererar jag till andra länder. Rubriken är: Därför leder de nordiska länderna världen. Under den förklaras våra ekonomiska framgångar bland annat med att vi är mer jämställda i Sverige. Eller som Washington Post uttrycker det: Inget land har hittills helt lyckats eliminera könsskillnaden, men de nordiska länderna lyckas bäst i världen med att minska gapet och ordna en modell för resten av världen. Det är inte mina ord. Det är Washington Posts ord. På tal om svartmålning. Sysselsättningsgraden bland kvinnor i Sverige är högst i Europa. Det var ett medvetet valt ord. Jag sade Europa medvetet. Familjepolitiken med bland annat barnbidrag, förskola och föräldraförsäkring är modern och gynnar inte bara barn och föräldrar utan också konkurrenskraften och, Roger Tiefensee, tillväxten. Det finns helt klara sådana samband. Låt mig ge några ytterligare förklaringar. Här anknyter jag till Karin Pilsäter, tror jag. Sverige har en lång tradition av frihandel. Vi är öppna mot omvärlden. För att anknyta, Mikael Odenberg, till min hemstad Borås växte arbetarrörelsen där fram just i kamp för frihandel, mot textilbaronerna som ville ha den tidens tullar och kvoter. Arbetarrörelsen i Borås är 107 år, om man får definiera det utifrån när Borås arbetarkommun bildades. Vi har en viss vana. För det andra är svenskar välutbildade och yrkesskickliga. Vi satsar faktiskt mycket på forskning och utveckling i Sverige. Vi förstärker i de förslag som nu läggs fram för riksdagen forskningens resurser med 2,3 miljarder mellan 2004 och 2008. Vi är, i alla fall en del av oss - jag inbegriper inte mig själv - mycket språkkunniga. Och vi är mångkulturella - dessvärre inbegriper jag inte mig själv heller i den delen, men jag har en strävan att vara det - och det är naturligtvis en styrka i en globaliserad värld. Vi kan och ska konkurrera med kunskap, kompetens och kreativitet, inte med låga löner. För det tredje: Sverige har stabila offentliga finanser och låga räntor. För det fjärde: Sverige har kommit, inte tillräckligt långt, men vi har trots allt kommit ganska långt i omställningen till ett hållbart samhälle. Det är ett av de områden vi kan peka på och säga: Här finns jobbmöjligheterna. Här finns exportmarknader att erövra. Här finns pengar att tjäna. Sverige är redan världsledande i, för att bara ta två exempel, vattenrening och solcellsteknik, men vi kan bli bättre. Här finns jobben. Här finns pengarna att tjäna. Låt oss utnyttja det. För det femte: I Sverige har vi, i varje fall under de senaste 60-70 åren, föredragit förhandlingar och resultat framför klasskamp och konflikt. Vi är samarbetsinriktade. Förr var det Saltsjöbadsandan. Nu är det uppslutning kring en ansvarsfull lönebildning. Förr var det samhället och Ericsson/Televerket som tillsammans satsade på framtiden. Nu samarbetar de stora svenska bilföretagen med staten för att ta fram den gröna, mindre miljöstörande bilen. Även arbetsgivarna har stått bakom principen att svenska kollektivavtal ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Jag hoppas, men jag börjar bli lite orolig, att Svenskt Näringsliv fortfarande har denna uppfattning. För det sjätte: Svenskarna är vana vid förändringar, och vi är faktiskt mer förändringsbenägna än de flesta andra. Omställningar är sällan smärtfria, men vi lämnar inte människor och regioner i sticket. Vi har byggt upp ett trygghetssystem som skapar bryggor från det gamla till det nya. Trygga människor vågar mer än otrygga. Trygga människor vågar ställa om och möta förändringar. Det kanske går, men det vore oklokt att försöka förhindra omstrukturering, outsourcing - jag hittar inte något bättre ord dessvärre - genom att införa lagar mot sådant. Bättre är då att rusta människor med trygghetssystem och utbildning och samtidigt med politiska medel hantera förändringarna så att människor vågar bejaka dem. För att uttrycka det lite poetiskt: Trygga människor vågar pröva sina vingar. Som sagt: Det går bra för Sverige. Vi rankas högt i internationell konkurrenskraft. Världsekonomiskt forum placerar Sverige på tredje plats bland 104 undersökta länder. Utvärderingar visar att Sverige och Danmark lyckats bäst med att klara målen i EU:s så kallade Lissabonstrategi. Men - och nu kommer jag till ett oerhört viktigt men, och det är ett socialdemokratiskt men - vi är inte nöjda med allt. Vi är förvisso stolta, men vi är inte nöjda. Arbetslösheten är ett kvarstående problem. Det är vår största och viktigaste uppgift. Många människor får inte göra det de helst av allt vill; arbeta, dra försorg om sig själva och sina närmaste, ingå i en arbetsgemenskap, ha arbetskamrater, dra sitt strå till stacken, göra sin insats för det gemensamma bästa och på morgonen kunna säga: Hej, nu går jag till jobbet. Alldeles för många människor får inte göra detta, och det är för oss socialdemokrater ett problem, ett stort problem. Vi presenterar i vårpropositionen en lång rad förslag för att dämpa arbetslösheten. Jag ska av tidsskäl bara nämna några. Vi har ett sysselsättningspaket som är värt 1,5 miljarder ungefär. Vi har skatterabatter till arbetsgivare, offentliga och privata, som väljer att anställa långtidsarbetslösa. Vi gör stora utbildningssatsningar. Den kvalificerade yrkesutbildningen byggs ut. Arbetsmarknadsutbildningen stärks. Vi tillför fler platser till högskolan. Det här gör, tillsammans med en mängd andra åtgärder, att vi bedömer att vi kan pressa tillbaka den öppna arbetslösheten till 5 % i genomsnitt i år och till 4,4 % nästa år, även det i genomsnitt. Lika viktigt som det är att öka sysselsättningen och få ned arbetslösheten är det att människor märker detta i sin vardag. Ett bra sätt att kombinera detta är att öka bidragen till kommuner och landsting. Det är i våra kommuner som välfärden formas. Det är här våra barn går på dagis och i skolan. Det är här, alltså i kommunerna, som de äldre får sin omsorg. Det är kommunen som sköter våra grönområden och skapar trivsel för oss som bor där. I början av året fick landets kommuner och landsting en nivåhöjning på statsbidragen jämfört med 2004 på 6 miljarder. Om det tillåts mig, herr talman, vill jag säga att för min hemstad Borås betydde det att man fick 40 miljoner mer jämfört med 2004. Och om jag tillåter mig att översätta detta innebär det att om kommunalpolitikerna i Borås bestämmer sig för att använda dessa pengar för att anställa fler undersköterskor så kan de anställa 120-130. Jag stryker under att om de bestämmer sig för att använda den modellen så kan de göra det. Jag hörde mycket tydligt talmannens harkling. Den var talande. Jag ska därför avsluta med några funderingar. De känner ni igen, för ni har hört andra socialdemokratiska företrädare fundera på motsvarande sätt och ställa frågor. Jag har funderat väldigt mycket på: Hur blir man friskare om man får lägre ersättning från sjukförsäkringen? Hur får man lättare ett jobb om man får lägre ersättning från a-kassan - på tal om det där med att trygga människor vågar pröva sina vingar? Och blir det mindre vinterkräksjuka på dagis om pappa eller mamma måste vara hemma och får lägre ersättning? Jag tror att ni har tänkt fel, eller jag påstår alldeles bestämt att ni har gjort det. Dessutom, och det ska jag avsluta med, herr talman: Kan ni inte sluta att tala om att människor lever på bidrag? Vi i Sverige har bestämt oss för att när man blir sjuk ska man ha en rimlig ersättning. Och vi har sagt: Låt oss lösa det gemensamt. Vi kallar det för sjukförsäkring. Vi har också sagt att när man blir arbetslös ska man ha pengar så att man kan köpa bröd, smör och mjölk och kläder till barnen och att vi ordnar det gemensamt. Vi kallar det för arbetslöshetsförsäkring. Ni kallar det för bidrag. Kan ni inte sluta med det? Ni har ju faktiskt varit med och infört både sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Skäms inte för det! Var i stället lite stolta - inte nöjda, men stolta. Vi är alldeles övertygade om att en generell välfärd, trygghet och rättvisa är bra för alla, bra för hela vårt land, bra för tillväxten. Trygga människor vågar ta språnget. Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag, samtidigt som jag tackar Vänsterpartiets och Miljöpartiets företrädare för ett gott samarbete.

Mikael Odenberg (M)

Anf. 7 Mikael Odenberg (M)

Herr talman! Låt mig först säga att för mig är det helt okej att finansminister Nuder gör företagsbesök i Hyssna och utbyter tankar om det ekonomiska läget med Föreningssparbanken i Mark. Min enda synpunkt var att han valde en lite dum dag för att göra detta. Det är nämligen så att riksdagen just nu debatterar hans proposition om de ekonomiskpolitiska riktlinjerna. Det är inte alls så att hans frånvaro går min ära förnär. Men det hade kanske varit passande om han var i riksdagen när riksdagen debatterar och beslutar om hans proposition. Det hade varit bra om han var här för att stå till svars för regeringens och Socialdemokraternas misslyckande med jobben. Det gör inte Arne Kjörnsberg. Arne Kjörnsberg är stolt men inte nöjd och sade positiva saker om jämställdhet, barnbidrag, förskola, den älvsborgska arbetarrörelsens insatser för frihandel, låg inflation och låga räntor, fungerande lönebildning, Saltsjöbadsanda och att trygga människor vågar pröva sina vingar. På intet av dessa områden har jag hört några invändningar från någon borgerlig företrädare. Däremot blev Arne Kjörnsberg svaret skyldig när det gäller vad vi ska göra för att ändra den situation och den verklighet som gjorde att det i morse var nära 1,5 miljoner människor i vuxen ålder som inte gick till jobbet. Ni har hållit på i elva år med att säga att kampen mot arbetslösheten är prioriterad. Men när, Arne Kjörnsberg, kommer de nya jobben? När blir det färre än 1,5 miljoner människor som saknar en möjlighet att gå till ett riktigt jobb?

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 8 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! Det var inte med Föreningssparbanken finansministern skulle utbyta tankar. Det var med människor av kött och blod. Det var med Föreningssparbankens kunder i Hyssna och Borås han skulle göra det. Mikael Odenberg framställer det som att jag försöker att svänga mig med vackra ord, men jag tycker om uttrycket "Trygga människor vågar pröva sina vingar". Det är politik, mina värderade kolleger. Man vet att om man blir arbetslös klarar man att köpa bröd, smör och mjölk och kläder till barnen. Då är det lättare att ta ett nytt jobb. Om man blir sjuk och vet att man inte behöver gå ifrån hus och hem, eftersom vi har en allmän generell sjukförsäkring som är inkomstbaserad, blir man tryggare. Då går det lättare, och det går inte nedåt. Det var bara det jag försökte att säga på mitt, jag erkänner det, lite annorlunda sätt. Jag gjorde det i stället för att hemfalla till det som Mikael Odenberg i sitt huvudanförande lite föraktfullt kallar för sifferexercis. Sedan hade han sifferexercis jag vet inte hur länge. Det var bara det som det handlade om.

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 8 Arne Kjörnsberg (S)

Mikael Odenberg (M)

Anf. 9 Mikael Odenberg (M)

Herr talman! Jag betvivlar inte att kunderna på Föreningssparbanken i Mark är människor av kött och blod. Men jag kan avslöja för Arne Kjörnsberg att till och med de borgerliga riksdagsledamöterna här är människor av kött och blod. Det vore passande om finansministern debatterade de ekonomisk-politiska riktlinjerna när vi har en sådan viktig debatt i Sveriges riksdag. Han har 364 andra dagar på vilka han kan förlägga sina företagsbesök. Herr talman! Jag delar Arne Kjörnsbergs uppfattning att trygga människor vågar pröva sina vingar. Det är viktigt att vi har fungerande trygghetssystem i vårt land som fångar upp människor som råkar illa ut till följd av sjukdom, arbetsskada eller arbetslöshet. Jag sade också det väldigt tydligt i mitt inledningsanförande. Det är också viktigt att vi avväger trygghetssystemen så att de inte bara fångar upp och ger tryggheten till människor utan att systemen också är utformade så att de ger bra drivkrafter till arbete. Som jag också sade i mitt inledningsanförande är våra system inte särskilt väl avvägda när å ena sidan vi blir allt friskare och lever allt längre och å andra sidan alltfler blir sjukskrivna och alltfler förtidspensionerade. Det är till och med så att regeringen sedan halvårsskiftet 2003 aktivt vill föra över människor från sjukskrivning efter ett års sjukskrivning till sjukersättningen, det vill säga förtidspensionen. Där är ersättningsnivån 64 %, det vill säga en procentenhet lägre än den vi föreslår i sjukförsäkringen efter ett halvt års sjukskrivning. Det måste vara proportioner i argumentationen, Arne Kjörnsberg. Ägna nu någonting av de sista två minuternas talartid till att besvara frågan. Ingenting har hänt med jobben och utanförskapet på elva år av socialdemokratiskt styre i det här landet. När ska det börja hända någonting? När ska de nya jobben komma? När ska socialdemokraterna ge svar på frågan till de nära 1,5 miljoner människor i vuxen ålder som inte gick till jobbet i morse?

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 10 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! I två och ett halvt år har de som vet allt bäst, ekonomerna, talat om: Nu går den ekonomiska konjunkturen upp, nästnästa kvartal kommer jobben. Vi gick på det för länge. Vi trodde på ekonomerna. Vi trodde på experterna. Men sedan ett år tillbaka tror vi inte på dem längre. Det har hänt någonting. Jag menar inte att det är argan list. Troligen kan de som kan ekonomisk historia inte tala om för oss vad det var som hände förrän om tio år. Det kanske är ett paradigmskifte. Det är därför vi med början i budgetpropositionen förra hösten satte in dessa mycket skarpa medel. Jag förstår att Mikael Odenberg försöker att få bort detta med systemskiftet. Det är inte högsta sanning längre. Jag kan tala om var systemskiftet har dolt sig. Det har försvunnit men är återfunnet, för att möjligen travestera Lukasevangeliet. Systemskiftet finns i detta betänkande från finansutskottet med början på s. 92 under rubriken Reservationer. Där finns systemskiftet. Om man tjänar 200 000 kr och är pensionär och är 66 år ska man få 10 400 kr mer i skatt än om man är 64 år och tjänar lika mycket. Där har ni systemskiftet, på tal om att hålla ihop generationerna. När det gäller sjukersättningen, förtidspension, förtiger ni hela tiden att förtidspensionerna ska omprövas vart tredje år för att människor ska kunna få hjälp. Jag erkänner att vi inte är världsbäst på det. Vi måste bli bättre för att människor ska kunna komma tillbaka. Jag har ett lika öppet sinne som Hans Hoff hade i går. Det var det ena. Det andra är att förtidspensionärerna dessutom får bostadsbidrag om de har låg förtidspension.

Mats Odell (Kd)

Anf. 11 Mats Odell (Kd)

Herr talman! Arne Kjörnsberg har en trevlig och trivsam debattstil. Det har varit intressant att lyssna på honom även om det inte blivit några svar på de frågor som många med rätta ställer. När kommer det att blir bättre? När kommer jobben? När kommer ohälsan att gå ned? Ohälsan har ökat sedan år 1997. Kostnaden för ohälsan har ökat med 25 miljoner kronor per dygn sedan år 1997. Ökningen har nu avtagit något. Den ligger nu på omkring 17 miljoner per arbetsdag. Det hade varit väldigt kul om Arne Kjörnsberg hade svarat lite på de frågorna. Det kanske kommer i nästa replik. Arne Kjörnsberg har funderat på hur man blir friskare. Det är inte vår uppgift här att skriva ut olika recept. Jag kan berätta en sak för Arne Kjörnsberg. Införandet av karensdagen innebär en sådan remarkabel medicinsk effekt när man ser till det antal människor som tillfrisknade att man får gå tillbaka till penicillinets upptäckt ungefär för att hitta något motsvarande. Hur vi konstruerar systemen har ganska stor betydelse. Den statistiken har man pekat på tidigare. Jag vill fråga Arne Kjörnsberg om en sak. Jag håller helt och hållet med honom att grunden för den svenska modellen är kollektivavtalen. Det ska vi slå vakt om. Det vill vi kristdemokrater göra. Vi lever nu i ett öppet EU med nya medlemsländer. Vi har ett fall här, nämligen det lettiska byggföretaget Laval som fick ett uppdrag av en kommun att bygga om en skola, nämligen Vaxholms kommun. Det uppstod en blockad. Och det råder nu en stor osäkerhet om rättsläget. Nu tycker inte Arne Kjörnsberg och hans partikamrater att arbetsgivarorganisationen ska syssla med detta. Skulle det då inte vara en uppgift för det socialdemokratiska partiet att stödja den processen för att kunna klarlägga rättsläget, så att vi får ett bättre fundament för att slå vakt om kollektivavtalen? Det är väl inte så, Arne Kjörnsberg, att man vill behålla denna osäkerhet om rättsläget när det gäller kollektivavtalet i det nya, stora och gränslösa EU?

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 12 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! Mats Odell tycker tydligen att det är helt okej att debattera med mig i motsats till vissa andra debattörer här vars ära det går förnär att göra det. Men tack så mycket för de vänliga orden. Jag har funderat mycket på detta med ohälsan. Jag undrar om inte vår kollega här i riksdagen, Kaj Nordquist, har en poäng. Han brukar säga så här: Vi fokuserar alldeles för mycket på det som man inte kan göra och för lite på det som man kan göra. Sedan delar han upp en arbetsuppgift i tio delar. Då kanske man av något skäl, till exempel att man är blind, inte kan göra fyra av dessa tio saker. Men man kan göra sex av dessa saker jättebra. Varför koncentrerar vi oss då inte på de sex sakerna? Jag tror att Kaj Nordquist har en stor poäng i detta. Nu var jag tvungen att karikera lite grann. Men jag undrar om det inte är där som vi ska söka lösningarna. Låt oss främst inrikta oss på vad människor kan göra och inte på det som de inte kan göra. Och så stöttar vi dem gemensamt genom generella system. En för alla, alla för en, höll jag på att säga. Men det var kanske inte så bra. Jag har en fråga när det gäller karensdagar. Menar Mats Odell att vi ska ha två karensdagar till? När det gäller kollektivavtal kan vår utgångspunkt formuleras utomordentligt enkelt: I Sverige gäller svenska lagar och svenska kollektivavtal. Jag förutsätter att EG-domstolen kommer att klara ut rättsläget. Det tar tid, men det kommer man säkert att göra. Men ska vi i avvaktan på det gå förbi domstolen? Ärendet är ju där nu.

Mats Odell (Kd)

Anf. 13 Mats Odell (Kd)

Herr talman! Jag respekterar att Arne Kjörnsberg inte känner till detta fall. Det var så att det lettiska byggföretaget drevs i konkurs. Det ställdes i blockad. Och den här processen avstannar. Det som har hänt är att Svenskt Näringsliv finansierar den processen. Men det har ju rönt oerhört stark kritik från socialdemokratiska statsråds sida, så stark att man nu hotar med att lyfta ut samtliga statliga företag från Svenskt Näringsliv och kanske tillskapa en helt ny organisation. Det är därför som jag frågar Arne Kjörnsberg: Om ni nu vill slå vakt om kollektivavtalen, vore det då inte klokt att klarlägga detta rättsläge? Om det nu är fel att Svenskt Näringsliv gör det borde vi kanske här göra en insamling så att denna process kan fortsätta, alltså med någon mer neutral finansiär för detta. Fundera på det Arne Kjörnsberg. Sedan talade Arne Kjörnsberg om att vi ska ta vara på det friska. Javisst, men det är ju detta som icke sker. Man har ju en känsla av att det snart inte finns pengar till någonting i vårt land. Det finns inte pengar till rehabilitering. Jag läste att Försäkringskassans pengar för detta på många håll nu är slut. Och varför har vi inte pengar? Jo, det är ett för bistert företagsklimat, Arne Kjörnsberg. Det är för många hinder att anställa. Det är för mycket regelkrångel. Socialdemokraterna har gjort goda ansatser i fråga om en mängd saker men icke fullföljt dem. Jag ska ta ett exempel. Småföretagsdelegationens förslag var ett vallöfte inför 1998 års val. Men mer än hälften av förslagen ligger fortfarande i de djupa skrivbordslådorna på Näringsdepartementet. Det är självklart att vi nu måste ta itu med detta och göra någonting åt det. Först då kommer det att finnas pengar till rehabilitering. Nu gör vi kristdemokrater i vårt budgetalternativ en stor omprioritering och satsar 3,7 miljarder mer på just rehabilitering och på att införa en rehabiliteringsförsäkring. Och en myndighet ska så att säga hålla i den som ska tillbaka ända tills man är framme. I dag bollas man mellan fyra olika myndigheter. Kunde vi inte, Arne Kjörnsberg, enas om att fokusera på och kraftsamla för att se till att det blir resurser som kan föra människor tillbaka till arbetslivet?

Mats Odell (Kd)

Anf. 13 Mats Odell (Kd)

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 14 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! Jo, det kan vi enas om. Men det måste vara ett tillägg. Vi måste ställa krav på de arbetsgivare, offentliga och privata, som dessa människor ska tillbaka till. Jag kan inte leda detta i bevis, men har det inte hänt någonting också på svenska arbetsplatser eftersom sjuktalen faktiskt har blivit så mycket större? Har det inte hänt någonting? Jo, man har slimmat organisationerna allt hårdare. Det gäller också offentlig sektor, särskilt efter det saneringsarbete som vi var tvingade att göra efter valet. Det vet Mats Odell, och jag ska inte säga mer om det. Det behövs alltså både-och, inte antingen-eller. Men då måste man ha ett öppet sinne och inte bara försöka genomföra ett systemskifte. Det är det som ni är på väg att göra. Ni vill genomföra ett systemskifte. Jag läser i er reservation att ni till och med vill ifrågasätta avtal. Jag kan tala om vilken sida som det står på, om Mats Odell vill ha reda på det. Till sist: I den debatt som vi hade i går, då vi företräddes av Hans Hoff, bidrog ni på något sätt till att devalvera arbetslöshetsproblemen genom att ni räknade in allt som rör sig. Det gör ni i dag också. Jag har på nytt hört siffran en och en halv miljon. Då blir det mycket värre för oss alla som ska försöka ordna detta. Sansa er, och glöm systemskiftet, för det är kört!

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 15 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Jag debatterar så gärna med finansutskottets värderade ordförande. Jag tycker att det är en rimlig ordning. Men det hade också varit klädsamt om ansvarigt statsråd hade närvarat. Och jag vet att talmannen brukar efterlysa lite större närvaro där. Den här fysiska frånvaron är inte så väsensskild från den mer mentala frånvaro som finansministerns företrädare brukade bidra med. Så jag är helt nöjd med detta. Arne Kjörnsberg sade tidigare att vi inte skulle kalla det för bidrag utan försäkring. Och det är helt riktigt att det i hög grad handlar om just försäkringar, även om det finns bidrag också. Men problemet är att det i dag inte finns någon tydlig försäkringsmässighet i socialförsäkringarna. Det tror jag är en väldigt viktig orsak till att människor i stället har övergått till att kalla det för bidrag. Och det är en mycket viktig orsak till att dessa system behöver reformeras. De behöver reformeras för att fungera bättre och verkligen skapa trygghet, och skapa trygghet i förändring och göra att människor kan ställa om i stället för att bli ställda av, som jag talade om tidigare. Då kan man ställa frågan: Hur kommer det sig att Socialdemokraterna, till skillnad från oss liberaler, säger sig vilja värna socialförsäkringarna men inte är beredda att reformera dem så att man verkligen kan få dem att vara väl fungerande? Vi har till och med ett majoritetsbeslut här i riksdagen. En av mina frågor till Arne Kjörnsberg är alltså: Varför sätter ni er på tvären när det gäller att ta ett brett parlamentariskt grepp om detta? Det gjorde vi i fråga om pensionsreformen, vilken visserligen inte till sista lilla murstenen är klar men som ändå i väldigt hög grad är på plats. Och det har varit ett av de viktiga skälen till att Sverige står starkt jämfört med andra länder. Ett annat skäl för detta är, som TCO uttrycker det: Ribban på arbetsmarknaden har höjts på alla områden, och gamla åtgärder verkar inte fungera tillräckligt bra. Trygghetssystemet behöver ju förändras. Varför är ni så nöjda med det som bevisligen inte fungerar tillräckligt bra? Det är nämligen 15-20 % av den arbetsföra befolkningen som står utanför. Och då menar jag inte de kräksjuka.

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 16 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! Jag tar åt mig när någon politisk kollega och motståndare, men även meningsfrände, uttalar sig, som jag tycker, nedsättande om någon som jag har stor respekt för. Jag tycker inte att Karin Pilsäter ska tala om förre finansministerns mentala frånvaro. Jag gör det med en viss skärpa i rösten. Jag tillåter mig faktiskt det. Karin Pilsäter vet naturligtvis att vi förbereder en parlamentarisk utredning om försäkringssystemen. Förra chefen för Riksförsäkringsverket Anna Hedborg arbetar med frågan. Hon kartlägger, funderar, prövar, undersöker och lägger ut forskningsuppdrag. Syftet är att det ska ända i en parlamentarisk utredning. Jag skulle uppskatta om vi kunde få en bred parlamentarisk enighet både om att tillsätta en sådan utredning och - något som är ännu viktigare - om resultatet av en sådan utredning. Men av naturliga skäl kommer det att ta viss tid. För Karin Pilsäter kan jag tala om att riksdagen år 1951 fattade beslut om en allmän sjukförsäkring. Av ekonomiska skäl - Korea, inflation och sådant - fick den dåvarande socialdemokratiska regeringen med statsminister Tage Erlander skjuta upp det hela i fyra eller om det kanske till och med var fem år. Vi hoppas att det inte blir likadant igen. Men det finns goda skäl för att göra en översyn. Där är vi helt överens. Sedan säger Karin Pilsäter att på grund av bristande försäkringsmässighet kallar folk ersättningarna för bidrag. Men, Karin Pilsäter, folk kallar dem inte för bidrag, utan folk kallar dem för sjukkassa eller a-kassa. Det är ni som kallar dem för bidrag. Det är det som är problemet. Det är ni som mal och mal om detta.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 17 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Jag är ganska övertygad om att när Pär Nuder samtalar med människor i regi av Föreningssparbanken kallar också de dessa ersättningar för bidrag. Jag tycker att detta är ett problem. Jag vet inte vad man ska kalla bostadsbidrag och socialbidrag om de inte ska kallas för just bidrag. Beträffande bristen på samband mellan avgifter och förmåner - att man betalar in med anonyma skatter och inte ser att det verkligen är en vettig prövning och att villkoren inte kontrolleras - är det bara att läsa till exempel Riksrevisionsrapporten. Ni pratar om att det ska omprövas vart tredje år. Men det framgår helt klart av Riksrevisionens rapport att det inte fungerar så i verkligheten. Det vet människor. De flesta läser inte de högtravande texterna i olika riksdagsdokument. De flesta riksdagsmännen läser kanske inte heller det finstilta. Hemma på min gata ute i en förort är det ingen som har läst om att förtidspensioner ska omprövas vart tredje år. Däremot vet man att det finns de som kanske är förtidspensionerade och som ägnar sig åt annan verksamhet och så vidare. Detta är ett jätteproblem därför att det underminerar tilltron. Därför ifrågasätter människor det här över huvud taget. Det är det ena. Det andra är att det inte fungerar som omställning i tillräckligt hög grad, utan det fungerar just som en avställning. Vi tar inte vara på det friska. Arbetsmarknadspolitiken behöver reformeras bland annat just därför att den i mycket högre grad måste fokusera på vad man kan och i mycket mindre grad på vad man inte kan. När människor som kanske inte fungerar i en arbetssituation får stanna kvar i långtidssjukskrivning i stället för att komma in i en omställningsperiod blir de just ställda åt sidan. Man tar inte vara på det friska. Sedan har vi senfärdigheten med reformen. Det tog fem år innan ni ens började. Om man inte hade råd att införa försäkringen på 1950-talet så har vi nu faktiskt inte råd att låta bli att reformera den. Jag blir alldeles stressad av den här senfärdigheten. Vi måste ta itu med detta mycket snabbare av ekonomiska skäl men framför allt därför att människor inte kan vänta.

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 18 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! Om det är så att någon hemma på Karin Pilsäters gata har förtidspension och ägnar sig åt andra verksamheter - alltså om det innebär att den här personen arbetar - är jag säker på att Karin Pilsäter vet vad hon ska göra, för det är fiffel och båg att göra så. Då ska man inte ha 65 %, utan då ska man ha 0 %. Ordning och reda ska det vara! Om talmannen tillåter skulle jag vilja skämta till det lite grann här, för att nu anknyta till Karin Pilsäters huvudanförande. Jag tänkte att detta med Golfströmmen blir en jätteintressant diskussion - det där skulle ju ta 200 år. En kollega skrev på ett papper som jag har här - jag ska inte säga om det var han eller hon. Han eller hon skriver i alla fall: Har maktpakten någon lösning på detta med den hotande packisen, och är det i så fall sänkta ersättningsnivåer till arbetslösa och sjukskrivna? Jag gör så här för att få en övergång till en mycket allvarlig fråga. Det gäller byggnadsarbetaren, muraren, som är 58 år och som har slitit hårt, haft hårt fysiskt arbete. Det har varit kallt. Han har åkt hit och dit, fram och tillbaka. Blir han friskare för att han får 65 % ersättning när axlarna inte längre orkar med? Tror ni verkligen på detta, eller är ni så råbarkade? Jag tittar Mats Odell rakt in i ögonen. Jag tror inte att han är det och inte heller Karin Pilsäter - inte någon av er är det. Så råbarkade är vi inte. Men jag måste ändå fråga: Är ni så råbarkade att ni tror att axlarna på muraren, 58 år, blir bättre därför att han får 65 % ersättning?

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 18 Arne Kjörnsberg (S)

Roger Tiefensee (C)

Anf. 19 Roger Tiefensee (C)

Herr talman! I sådana här debatter kommer det ofta fram lite nyheter. Nu stod, tycker jag, Arne Kjörnsberg för en nyhet, i alla fall ett nytt grepp. Han skyllde den höga arbetslösheten på ekonomerna som under en lång tid har sagt att om ett år kommer jobben. Regeringen har alltför länge trott på ekonomerna och, underförstått, alltför sent börjat satsa på arbetsmarknadspolitik. Arne Kjörnsberg sade att någonting har hänt. Glappet mellan hög tillväxt och detta med att jobben kommer har blivit större - någonting har hänt. Arne Kjörnsberg gav faktiskt själv svaret i sitt huvudanförande: Vi ska konkurrera med kunskap, kompetens och kreativitet. Men problemet är att den socialdemokratiska regeringen och den politik som majoriteten här för hämmar detta. Var femte elev går ut skolan utan godkända kunskaper. Ni har inte lyckats få fram ett kompetenskonto och inget livslångt lärande eller sådant. Er forskningspolitik innebär att ni har väldigt små grundanslag. Forskarna får ägna sig åt att söka olika forskningsmedel. Ni hämmar kreativiteten genom att inte öppna för en bredare arbetsmarknad. Jag tänker då på vård och omsorg och även på utbildning - områden många gånger dominerade av kvinnor. Ni hämmar just det som ni efterfrågar. Ni sitter alltså själva på problemet på arbetsmarknaden. Därför är min fråga: Är du, Arne Kjörnsberg, beredd att lätta på ändalykten och släppa fram just det du efterfrågar?

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 20 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! För ett par veckor sedan deltog Mikael Odenberg, riksbankschefen, KI-chefen, två professorer och jag själv på ett seminarium som Landsorganisationen hade. Jag frågade just: Vad är det som har hänt? Varför blir det inte som ekonomerna sagt? Hur har mönstret brutits och varför? Har det skett ett paradigmskifte? Riksbankschefen, KI-chefen, Mikael Odenberg och de två professorerna blev mig svaret skyldiga - av naturliga skäl, för jag hade själv svaret: Vi kan inte se det nu. Men ekonomihistorikerna kommer troligen om tio år att kunna se om det var någonting särskilt som hände. KI-chefen ringde senare upp mig och hade funderingar. Han påstod inte alls att jag hade rätt. Men vi hade ett tankeutbyte - som vi brukar säga. Det är alltså inte så väldigt enkelt, Roger Tiefensee. Jag måste passa på att ställa en fråga. På s. 103 i betänkandet säger ni i er fyrpartireservation, reservation 1: "En utgångspunkt är vidare att dagens skatteskala ska gälla för inkomster från olika socialförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringen och pensioner." Ja, pensioner har jag tidigare talat om - vad det är för rimligt i att den som är 66 år ska ha 10 400 kr mer i skatt än den som är 64 år om den som är 64 år yrkesarbetar. I natt läste jag er reservation för, tror jag, sjunde gången. Jag kan inte fatta att jag har varit så blind. Gäller det som sägs också om man får 65 % i sjukförsäkringen? Skiljer ni mellan dem som yrkesarbetar och dem som är sjuka och har sjukförsäkring? Lägg märke till att jag säger sjukförsäkring , inte bidrag! Har ni tänkt så?

Roger Tiefensee (C)

Anf. 21 Roger Tiefensee (C)

Herr talman! Jag kan börja med den fråga som Arne Kjörnsberg ställde. Precis som jag anförde i mitt huvudanförande har vi ställt om vår skattepolitik så att vi riktar skattesänkningarna till dem som jobbar. Det är en överlappning där, och i den mån jobbavdragen - som vi kallar dem för - är större än dagens grundavdrag utgår de till dem som arbetar. De som inte arbetar och har ersättningar från pensioner eller andra ersättningssystem får behålla dagens skatteskala. Det är en skillnad, och det är en poäng med det. Det ska löna sig att jobba. Jag har all respekt för den fråga som Arne Kjörnsberg ställde om vad som har hänt. Det är svårt att se det nu. Men egentligen kan vi väl resonera på följande sätt. Socialdemokratisk politik har byggt på att tillväxt ska ge jobb. Varför inte vända på det och säga att jobb ska ge tillväxt? Problemet i dag är att tillväxten drivs av en produktivitetsökning, medan antalet arbetade timmar, den andra delen i tillväxtekvationen lite grovt, är väldigt lågt. Låt oss öka antalet arbetade timmar. Det tror jag säkrar välfärden på ett mycket bättre sätt. Vi får en balans mellan antalet arbetade timmar och produktivitet. Framför allt skulle det här betyda en förlösande politik för landstingen och för kommunerna. De sitter i rävsaxen. När tillväxten bara drivs av produktiviteten och lönesumman följer med får kommuner och landsting inga större resurser till sina verksamheter, om inte antalet arbetade timmar ökar. Det är bara antalet arbetade timmar som kan ge större resurser till vården, skolan och omsorgen när det handlar om kommunernas egen finansiering, alltså deras inkomstskatter.

Arne Kjörnsberg (S)

Anf. 22 Arne Kjörnsberg (S)

Herr talman! Jag tycker om Roger Tiefensees öppna sinne och sätt att resonera: å ena sidan och å andra sidan. Men det blir mycket "å andra sidan". Precis som Borås kommun, Roger Tiefensee, fick 40 miljoner mer i år jämfört med 2004 har landstingen fått det. Pengarna har inte kommit från himlen. Därifrån kommer det regn, ibland i varje fall, men sällan i Borås. Pengarna kommer från arbete, och det därför att skatteintäkterna har ökat. Det var därför vi kunde göra dessa satsningar på Roger Tiefensees hemlandsting och på Västra Götalandsregionen där jag råkar bo. De kommer från arbete. Sedan har jag en fundering - det är ingen anmärkning. Jag tror inte att det är så klokt att tala om mer arbetade timmar. Jag försöker alltid låta bli att tala om att vi måste öka antalet arbetade timmar. Människor tror då att de i stället för att jobba 40 timmar ska jobba 45 timmar i veckan. I varje fall kommer jag att fortsätta att säga: Fler människor måste få göra det de helst av allt vill: arbeta för att ha försörjning för sig själv och sina närmaste, bidra till det gemensamma bästa, ha jobbarkompisar och ingå i ett socialt sammanhang. Det vill nästan alla människor i Sverige. Så tillägger jag: I alla grupper finns det sådana som sysslar med fiffel och båg, och de ska bekämpas. Om man gör det ska man inte ha 65 %, man ska ha 0 i ersättning. Det är gammal, god, hederlig arbetarmoral.

Lars Bäckström (V)

Anf. 23 Lars Bäckström (V)

Herr talman! Det har varit i debatten ett väldigt anlopp mot mannen från Borås. Fyra partier har angripit boråsaren. Jag tycker att han har klarat sig väl. Han behövde inte hjälp av någon finansminister. Men han kanske behöver hjälp av mig, och det ska jag försöka bidra med. I den borgerliga alliansen säger de att de tycker om varandra. De är så väldigt eniga. Jag vill inte påstå att jag alltid tycker om Arne Kjörnsberg och Yvonne Ruwaida, utan det är ett samarbete som fungerar, men ganska ofta gör jag det. Det är när vi blir överens. Men vi är ovänner först innan vi blivit överens. Vi har blivit överens i sju år, och det är något. De borgerliga partierna, vad är de överens om? Jo, det är överens om en sak, ungefär som åsnan Ior i Nalle Puh: Det är dåligt nu. Det kommer att bli värre. Man ska äta tistlar. Det är de överens om i beskrivningen av Sverige. Det är något att vara överens om, och då kan man sitta där och vara överens om att det är dåligt nu. Men på samma sätt har de en berättelse som de vill ge till de svenska väljarna: Det kommer att bli bättre. Det ska bli så en dag. Klassiska sagor börjar med: Det var en gång. De borgerligas sagor börjar: Det ska bli en dag då det är mycket bättre. Det är ofta så i politiken att man försöker beskriva en verklighet. En opposition ska beskriva de dåliga sidorna. Det är rätt. Det är precis som med kejsaren på triumfvagnen i Rom en gång som hade en slav som drog efter och sade: Kom ihåg att du är dödlig. Man behöver en grinig opposition. Men man får inte bara vara grinig. Det är rätt av politiker att teckna en vision om vart man vill. Det är inget fel i det. Men det viktiga i politiken är vägen däremellan. Man måste vara rimligt korrekt när man beskriver verkligheten och vara rimlig när man beskriver sin vision. Annars blir det bara önskelistor. Hur är då en realistisk bild av Sverige? Ja, kanske andra ska bedöma den. Kanske man inte ska bedöma sig själv. Vi svenskar kanske inte är de bästa på att bedöma hur vi har det. Det pågår en annan budgetdebatt just nu som rör andra pengar, inom den europeiska unionen. Där tycker de att vi svenskar ska betala mer. Varför tycker de det? Jo, vi är så rika. Det är deras bild av oss. I Lissabonstrategin, i processer och bland gruppledare som ibland får åka dit - företrädare för alla partier - var det klart och tydligt att Sverige lyckades bäst av alla, inte bäst på varje område. Det gör inte att vi kan säga att vi är bäst, nu stänger vi av, går hem och tar sommarledigt. Vi har en rad påtagliga problem, visst. Men jag tror att de flesta västeuropeiska ledare, partier och politiker skulle vara glada om de bara hade de svenska problemen, inte för att de är små utan för att deras problem är så mycket större. Det är väl något att vara glad för. Vi behöver inte vara glada över vårt land bara den 6 juni, utan det kan vi vara några dagar till på året. Vi har samlat vår politik och redovisat den. Att de tre samverkande partierna inte skulle ha någon politik är inte sant. Det är bara att läsa. Vi har fyra strategier som vi har redovisat. För att ta en av dem har vi en som heter Strategi för stärkt svensk konkurrenskraft. Det finns uppemot trettiotal förslag där som är väldigt bra. Jag tycker att de borgerliga partierna borde kunna instämma i huvuddelen av dem. Ni skulle kunna hjälpa till att utforma dem och gå vidare på den vägen. Därmed inte sagt att det räcker med det. Allt måste utvecklas, för även där är det lite grann som i sagan: Det ska bli en dag. Det är inte tillräckligt konkret, det är det inte. När jag är ute och handlar och köper en produkt eller en tjänst frågar jag: Vad är det för nackdelar med den här varan? Vad är det för nackdelar med att handla av er? Då stirrar man på mig och säger: Det är inga nackdelar. Jo, men det är klart att det måste finnas, säger jag. Har ni inte insett det själva har ni kanske inte tänkt tillräckligt länge eller inte sett vad era konkurrenter har. Låt oss prata ärligt med varandra. Så ska vi göra i affärer, och så ska vi göra i politiken. Finns det någon nackdel med den politik som vi tre partier har? Jo, det finns en nackdel; den är dyr. Det är naturligtvis en nackdel. Allt annat lika köper jag hellre en billigare produkt, en billigare tjänst eller en billigare politik. Det är nackdelen. Vi har världens högsta skattetryck. Men jag tror också att vi har kanske världens bästa sjukvård, kanske världens bästa trygghetssystem. Kanske har vi de minsta inkomstskillnaderna i världen. Det är kanske det mest jämställda samhället i världen. Kanske har vi den högsta sysselsättningsgraden i Europa - det har vi ju. Det är fördelarna. Det är en ganska bra produkt som blir ganska dyr. Så är det ju. Det skulle vara bra om vi kunde sänka priset, alltså skatten. Kan vi göra det? Ja, om vi får fler i arbete. Det är 1½ miljon som står utan arbete och som vi på något sätt håller utanför arbetsmarknaden. Vi har liksom sagt: Gå! Man får något slags bild av att 1½ miljon arbetsplatser står tomma i Sverige, 1½ miljon kort som inte stämplas in, 1½ miljon människor som inte kommer till arbetet. Och man undrar: Var är Karin? Var är Ulla? Var är Gösta? Var är Anders? De är inte här i dag. 1½ miljon människor saknas på sina arbetsplatser. Men så är det ju inte. Det finns inte 1½ miljon lediga jobb att gå till. Så är det. Det är därför som det behövs en ökad efterfrågan på arbetskraft. Det är det mest grundläggande, och det ska naturligtvis kombineras med ett ökat utbud av arbetskraft. Men det problemet borde vi i stället resonera om. Varför har vi inte en tillräcklig efterfrågan på arbetskraft? En orsak till det är bland annat att hushållen inte efterfrågar nog mycket trots att de kanske aldrig har varit så välkonsoliderade och har så mycket slantar som just nu. Alla har ju inte det, men några har det, bland annat människor som har goda inkomster - det sitter ett antal här i salen. Men det finns också människor med små inkomster som sparar i dag. Varför det? Jo, de är oroliga för framtiden: Tänk om a-kassan sänks, tänk om sjukförsäkringen minskar, då måste jag ha lite pengar på banken så att jag kan klara mig. De borgerliga talade om att de skulle ge en trygghetschock, eller om det var förtroendechock, till företagarna. Men de andra får en annan chock. De får en misstrohetschock: Vi litar inte på er, så därför ska vi klämma åt er. Då får människan lita till sig själv och samla i ladan. Det blir ett problem. Då minskar efterfrågan på arbetskraft. Det är också en fråga som vi måste hantera. Det är därför som fördelningspolitiken är så viktig. Men vad är då de borgerliga överens om, för de är ju väldigt överens? Fredrik Reinfeldt stod här och sade: Vi gillar varandra. Vi är en familj. Javisst, men vad är de överens om? De har en gemensam reservation i betänkandet som omfattar 28 sidor som de yrkar bifall till. Jag satt och läste reservationen i går kväll för att se vad de är överens om och som jag som vänsterpartist är oense om. Jag hittade inte mycket. Jag kan vara överens om det mesta på precis samma sätt som att de borgerliga borde kunna säga att de är överens om den strategi som vi har. Men de säger att vi inte har någon strategi. Jag kan ju säga som Moderaterna: Fler jobb och företag. Jajamensan, jag gillar er moderater, om det är det som det handlar om. Karin Pilsäter varnade för globaliseringen och tog upp det problemet. Jajamensan, det delar jag helt. Det är korrekt beskrivning. Jag hade kanske kunnat säga det bättre själv, men det var i alla fall en bra beskrivning. Jag håller helt med. Kristdemokraterna säger: Fler arbetade timmar är vad som behövs. Jajamensan, jag håller med. Inga problem. Jag går gärna med i kompisgänget om det är det som det handlar om. Centern vill ha trygghet i förändring. Det är en klassisk arbetarrörelsepolitik. En reservation på 28 sidor, och på den nivån är det, allmängods som är bra. Sedan hittar jag ett konkret förslag, och det är att man vill införa skatteavdrag om man utnyttjar hushållstjänster och sedan ska det vara detta med nystartsjobben som vi pratade om i går. Det innebär att man har en fri dragningsrätt på Skatteverket i stället för att Arbetsmarknadsverket ska hjälpa till för dem som har det mest illa ställt. Det var de två konkreta saker jag hittade. Något annat konkret hittade jag inte, mer än allmänna, vaga utfästelser. Nej, nej, ni får samla er kring en konkret politik, så får vi se hur det går med kompisskapet och detta med att gilla varandra. Då kan det börja skeva i vagnen, och sedan är man inte överens om något. En sak till är ni överens om, ett förvärvsavdrag, och det är ingen tokig idé. Men då måste man ju ge någonting till pensionärer på annat sätt, kanske ett ekonomiskt stöd. Annars ökar inkomstskillnaderna i samhället. Arne Kjörnsberg var inne på det. Vi i de tre samverkanspartierna har lagt fram en bra politik som vi ska utveckla för att få en ökad efterfrågan på och ett ökat utbud av arbetskraft. Det är en strategi som vi har och som vi utvecklar konkret. Men vad ni har att erbjuda är en otrygghetschock för hushåll och möjligtvis en förtroendechock för vissa företag. Men då ökar konflikten, och det mår ett samhälle inte bra av. Det är den svenska unika insikten att vi kan tala med varandra, även när vi har motsatta intressen. Har vi en tid för strid, så har vi en tid för kollektivavtal, samarbete och politiska överenskommelser. Det är en unik och bra modell. Herr talman! Min talartid är slut, så jag yrkar bifall till förslagen i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 24 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Lars Bäckström pratade om både det ena och andra, men jag fäste mig vid en sak som du sade i inledningen, nämligen att även om ni inte gillar varandra varje dag har ni varit överens i sju år. Det är sant att ni har lagt fram gemensamma propositioner under den tiden, men när det gäller att ta itu med de större utmaningarna i svensk ekonomi och politik har det blivit liggande för fäfot. Ta bara socialförsäkringarna som exempel. Resultatet av vad ni har kommit överens om är ofta att ni ska sänka inkomsterna och öka utgifterna. Därför har vi nu ett strukturellt budgetunderskott på ungefär 30 miljarder kronor årligen. Under perioden 2004-2007 lånar ni, rensat från engångseffekter, 170 miljarder kronor. Det här är inte som jag svartmålar utan det är som jag läser i Ekonomistyrningsverkets senaste rapport. Utifrån detta vill jag ställa frågan om Lars Bäckström verkligen kan ställa sig bakom majoritetstexten: Nuvarande mål för det offentliga sparandet är därutöver tydligt robust och anpassat efter internationell standard. Men Ekonomistyrningsverket skriver: Regeringen konstaterar i vårpropositionen att sparandet inte har uppgått till 2 % något enskilt år sedan 2001, utan det kommer att uppgå i genomsnitt 1,3 %. Saldomålet kommer med stor sannolikhet att behöva omformuleras eftersom PPM-systemets finansiella sparande inte ska ingå i det offentliga sparandet utan i det privata enligt ett EU-beslut. Mot den bakgrunden vill jag ställa frågan: Är det verkligen en rimlig ordning att vi har ett mål för de offentliga finanserna som ni inte försöker att leva upp till och som inte är anpassat till internationell standard?

Lars Bäckström (V)

Anf. 25 Lars Bäckström (V)

Herr talman! Frågan var ju om jag kan ställa mig bakom skrivningen. Svaret på den frågan är ja. Det är ett bra, rejält, tydligt och enkelt besked. Naturligtvis skulle vi önska att vi hade starkare statsfinanser. Om vi sänker skatten är jag säker på att vi inte får starkare statsfinanser. En av åtgärderna som Folkpartiet föreslår är sänkt skatt. Sedan får man förklara för alla och envar i valrörelsen hur sänkt skatt bidrar till starkare offentliga finanser. Det är en svår uppgift, kanske inte en omöjlig, men man kommer nog att övertyga några om det, det är jag alldeles säker på. Men jag tror inte att huvuddelen av svenska folket kommer att tro på det. Sedan finns det en annan metod för att få bättre offentliga finanser, och det är att få fler i arbete. Det är en väldigt bra metod som vi gemensamt hävdar att vi har en politik för. Jag tror att vi har en bättre politik eftersom vi inte skapar denna otrygghetschock. Vår politik leder till en ökad effektiv efterfrågan. Sedan kommer vi att sänka en del skatter som gynnar tillväxt. Vi har till exempel slopat arvs- och gåvoskatten. Det har vi gjort för företagens skull. Vi vill ha avdrag mot skatten i företag för forskningsinsatser, stärka riskkapital och kompensera med motsvarande inkomstförstärkningar - detta för att hålla kontroll på statsfinanserna. När det gäller Eurostat är vi ett av de få länder i Europa som skulle kunna klara av att vara med i EMU, om vi var så dumma och okloka att vi valde att vara det. De andra som var så okloka att de gick med klarar inte av att vara med i klubben. Det visar styrkan i våra offentliga finanser.

Lars Bäckström (V)

Anf. 25 Lars Bäckström (V)

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 26 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Som jag har sagt här antagligen hundra gånger beror det ju på att vi har genomfört en reformering av pensionssystemet, vilket de flesta andra inte har gjort och som ni har varit motståndare till. Men vi har genomfört en bra reform tillsammans med Socialdemokraterna. Vi vill inte ha några jättestora skattesänkningar därför att vi vill ha starkare statsfinanser, och vi finansierar dem med utgiftsnedskärningar och vissa andra inkomstförstärkningar. Förklaringen till underskottet är, som Ekonomistyrningsverket säger på s. 8 i den senaste rapporten, ofinansierade utgiftsökningar och inkomstminskningar som från 2004 till 2007 försämrar budgetsaldot i storleksordningen 40 miljarder kronor. Det är sanningen. Det är inget jag hittar på, utan det är er myndighet som säger det. Ni har genomfört ofinansierade inkomstförsvagningar och inkomstökningar, för det är vad ni kan komma överens om. Ni föreslår inga åtgärder som skulle leda till fler jobb i den privata sektorn, vilket ju är det absolut bästa sättet att långsiktigt stärka statsfinanserna. Ni föreslår fler jobb genom nya offentliga utgifter. Det kan visst vara viktiga uppgifter och bra för den enskilde, om det är rätt utformat, men man kan inte finansiera sjuksköterskors löner med skatt från sjuksköterskor. Det går inte. En sådan rundgång funkar inte, utom kanske till en mycket liten del. Resten måste komma in från jobb i den privata sektorn. Där satsar ni alldeles för lite. När jag hörde Bäckströms jämförelse om EU nyss kom jag att tänka på en gammal sketch med Hasse Alfredson: Under franska revolutionen skulle de ha varit glada om de hade en spik i foten! Det är sant. Men om man inte tar bort spiken utan bara stryker på Xylocainsalva kommer man snart att få kallbrand och behöva amputation: Den situationen vill vi undvika. Vi vill dra ut spiken och se till att människor i Sverige, där det finns sådana fantastiska förutsättningar, också får möjlighet att ta dem till vara.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 26 Karin Pilsäter (Fp)

Lars Bäckström (V)

Anf. 27 Lars Bäckström (V)

Fru talman! Jag utgår från det Karin Pilsäter talade om. Globaliseringens utmaningar ställer hela Europa inför problem. Det drabbar även Sverige. Det är inte regeringen eller på sin tid Carl Bildt som har skapat ekonomiska problem i Sverige, det är marknadsekonomin som ibland skapar problem och ibland ger möjligheter. Vi har hittills klarat denna utmaning bäst i Europa. Karin Pilsäter har fel. Man kan inte till någon del finansiera sjuksköterskors anställningar med fler sjuksköterskor. Det är helt omöjligt. Man kan inte lyfta sig i håret. Offentligt anställda kan långsiktigt bara finansieras med fler arbetade timmar i icke skattefinansierad verksamhet. Det är ju elementa! Debattera inte med motståndare som inte finns! Vi behöver kunskap om detta på högskolorna, och vi vill ha mer forskning för pengarna. Det är vi överens om. Här har vi ett konkret förslag från Vänsterpartiets sida. Industriforskningsinstitutet ska stärkas. Vi behöver industriella utvecklingscentrum även på tjänstesidan. Det finns ett sådant för musik i Hultsfred, för att prata dagsaktuella saker. Man kan göra sådana satsningar även på tjänstesidan. Vi behöver ett bättre samarbete mellan statliga företag och privatindustrin. Det var det som en gång drev fram att vi fick LM Ericsson, och tillsammans med Televerket utvecklades globalföretaget Ericsson. Det var en unik svensk satsning. Sådan samverkan måste vi få tillbaka för att stärka svensk industri. Det är absolut sant. Jag är överens om detta med fackförbunden - LO, TCO, Saco - och med progressiva delar av svenskt näringsliv, som Bennet och andra. Jag tror till och med att Urban Bäckström kan ansluta sig till detta. Lösningen är inte sänkta skatter för tillväxten. Ni sänker skatteintäkterna med 37 miljarder 2006 och 42 miljarder 2007. Det gräver hål i en redan ansträngd ekonomi. Om ni lyckas finansiera det skapar ni en otrygghetschock hos hushållen, som gör att vi får en sämre efterfrågan på arbetskraft. Ni har ingen bra politik, och ni är inte ens överens om hur ni ska göra med sjukförsäkringen. Moderaterna finansierar i alla fall på 65-procentsnivå, men ni låtsats som om ni inte behöver finansiera. Ni ska inte lära oss!

Mikael Odenberg (M)

Anf. 28 Mikael Odenberg (M)

Fru talman! Jag reagerade på Lars Bäckströms relativisering. Han var för dagen relativt nöjd med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ohly hotade bara för några dagar sedan att avbryta allt regeringssamarbete med Socialdemokraterna, men i dag är Lars Bäckström relativt nöjd med Arne Kjörnsberg och Yvonne Ruwaida. Ni var ovänner nyligen, men i dag är ni vänner. Jag såg att det står ett v inom parentes efter Lars Bäckströms namn i talarlistan, vilket indikerar att han för dagen också är relativt nöjd med Vänsterpartiet. Han tillhör inte dem som har hoppat av Vänsterns riksdagsgrupp. Nu antog partistyrelsen nyligen ett programdokument som ska läggas fram för kongressen. Den syn på statsfinansiellt ansvartagande, skattepolitik och ekonomisk politik som framskymtar i det dokumentet gör att man får sätta stort frågetecken för om det kommer att stå ett v efter Lars Bäckströms namn därest det dokumentet skulle antas av Vänsterpartiets kongress. Lars Bäckström var också relativ i sak. Han sade: Vi har det relativt bra här i Sverige, och problemen är värre på andra håll. Jag vidgår gärna att det är betydande problem i EU:s stora ekonomier: Tyskland, Frankrike och Italien. Men det är en klen tröst, och det är inte ett svar på de utmaningar som Sverige står inför. Därför anförde jag Hans Karlssons ord om att mellan 20 och 25 % av människor i arbetsför ålder ofrivilligt står utanför arbetsmarknaden. Jag sade det för att han som socialdemokratisk tidigare riksdagsledamot och EU-parlamentariker rimligen inte kan beskyllas för att ha ätit taggtråd eller tistlar till frukost. Lars Bäckström beskyller nu mig och Moderaterna för att svara för en otillräcklig efterfrågan i den svenska ekonomin därför att vi har föreslagit sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Jag vill ändå fästa hans uppmärksamhet på att vi har föreslagit 10 miljarder kronor mer till den kommunala sektorn på tre år. Vi föreslår omfattande inkomstskattesänkningar, som skulle ge en vanlig sjuksköterska i vårt land mer än 1 300 kr mer i månaden. Det är en kraftig påspädning av efterfrågan i den svenska ekonomin.

Lars Bäckström (V)

Anf. 29 Lars Bäckström (V)

Fru talman! Det vore mig fjärran att påstå att det enbart är Mikael Odenberg och Moderaterna som har skapat detta. Det har det svenska politiska systemet tillsammans bidragit till genom att ändra och skapa osäkerhet i trygghetssystemen. Där har vi gjort ändringar. Därför är det så viktigt att ha en förutsägbarhet och stabilitet både för hushåll och för företag. Odenberg har sin del, men han är inte ensam om ansvaret. Man ska inte svartmåla sitt land. Vi har det mycket bättre ställt än många andra i omvärlden. Det är fyra länder i Europa som har klarat EU:s sysselsättningsmål. Det är Danmark, Sverige, Storbritannien och Nederländerna. Tre av dem står utanför EMU. Det var klokt av oss att göra det. Det finns kanske inget absolut samband, men samband kan heller inte uteslutas. Det finns ett visst samband i de här frågorna, så är det ju. Mikael Odenberg, ni säger att ni har förändrat er. Det har ni gjort. Nu lägger ni på pengar ute i kommunerna. Det är den stora skillnaden mot Bo Lundgrens tid. Men ingen, i kammaren eller någon annanstans, får tro att Moderaterna ger kommunerna 10 miljarder mer, utan det är 3 + 3 + 3 som ackumuleras. Just nu ligger ni över. Nu brukar vi ju inte slå vad, men vi kanske kan göra det symboliskt - om en krona eller något - om hur det ser ut till hösten. Det är möjligt att jag förlorar den. Kanske Moderaterna tänker tillämpa korkprincipen: Hur mycket arbetarrörelsen än föreslår så tänker vi föreslå mer. Det kan bli bra konkurrens som är bra för det gemensamma, men det kommer i så fall att finansieras med hårda neddragningar i socialförsäkringssektorn. Det blir en bilförsäkringschock, en a-kassechock och en rad olika avgiftschocker. Man får sänkt skatt - kanske med 1 000 kr. Jättekul! Men man får höjda avgifter också. Det blir 1 200. Då är det plötsligt inte så kul längre.

Mikael Odenberg (M)

Anf. 30 Mikael Odenberg (M)

Fru talman! Jag måste tyvärr avböja att ge mig in i vadslagningen, men det beror uteslutande på att spel och dobbel är ett statligt monopol här i Sverige, i varje fall än så länge. Jag delar Lars Bäckströms uppfattning om att förutsägbarhet och stabilitet är viktigt i samhället. Ryckighet i det politiska beslutsfattandet kan skapa osäkerhet och därigenom få negativa konsekvenser. Men önskemålen om förutsägbarhet och stabilitet kan ju inte drivas så långt att man underlåter att vidta åtgärder mot samhällsproblem som man kan identifiera. Vi har i dag ett gigantiskt samhällsproblem i det att nära 1,5 miljoner människor inte har ett jobb att gå till. Så många står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Jag har respekt för att Lars Bäckström inte uppskattar det politiska recept som vi moderater utfärdar. Men vi har en klar idé om vad som behöver göras för att återupprätta arbetslinjen i Sverige och för att få till stånd både ett ökat utbud av arbetskraft och en ökad efterfrågan på arbetskraft. Det handlar om kraftigt sänkta skatter på arbete för vanliga inkomsttagare i vårt land, det handlar om stramare bidragssystem för att förbättra drivkrafterna till arbete och det handlar om ett bättre företagsklimat, ett bättre entreprenörsklimat i vårt land.

Lars Bäckström (V)

Anf. 31 Lars Bäckström (V)

Fru talman! Jag säger så här: Moderaterna har en idé om vad de vill göra. Det är en ny sorts moderater. De accepterar vissa delar, till exempel att kommuner ska ha pengar, men de vidhåller skattesänkningar. Då ger man sig på ett nytt område. Det gick inte att skära ned i kommunerna, för folk gillar dem. Nu hittar man på något annat! Nu skär man i stödet till arbetslösa och sjuka, och så prövar man den varianten. Och håller inte den så prövar man väl en tredje variant! Det kommer säkert att bli så. Kan deras variant fungera? Jag tror inte det, fru talman. Men den kan fungera i liknande system. En del säger att Moderaterna nu har gått till mitten. Så skråen heller de har gjort! De har aldrig varit så långt till höger som nu - det ska man ge dem äran för! De prövar nu något av den amerikanska modellen. Då får man en lite annan konkurrenssituation, och det skapas en del lägre betalda tjänstejobb. Det är inte så att man inte vill ha de högt kvalificerade också - det är klart att man vill - men man får en tudelad arbetskraft med låg skatt för högavlönade, duktiga, och så lite lägre skatt också för lågavlönade, som inte presterar lika hårt när det gäller den globala konkurrensen på tjänstesidan. Och så får de betala sina försäkringar själva allihopa. De med höga löner klarar det - de med låga löner klarar det inte. Det finns en risk, Mikael Odenberg, att ni skapar detta. Jag påstår inte att ni har denna önskan hos er. Ni klappar säkert katter åt samma håll som jag gör. Ni är alltså inte onda människor - det tror inte jag. Men det finns en risk för att ni skapar en situation med en tudelad arbetsmarknad där de lågavlönade får göra två arbeten. Då får man en väldigt hög sysselsättning, om man har två arbeten för en person! Det är ju så det är lite grann i USA. Jag påstår inte att det är er avsikt, men det går åt det hållet. Ska er metod fungera, ja, då måste ni gå i den riktningen. Annars blir det bara en omfördelning ni gör. Fru talman! När det gäller kommunerna har jag någon gång sagt i ett förstamajtal - jag vill få det fört in i protokollet också - att Moderaterna nu säger att de har blivit helt annorlunda och att de vill hjälpa och värna den offentliga sektorn. Då blir jag lite försiktig. Det är ungefär som när räven anmäler sig till hönshuset och säger: Jag har blivit vegetarian, och jag vill gärna hjälpa till att vakta hönshuset! Då blir jag försiktig med sådana rävar, även om de heter Reinfeldt.

Mats Odell (Kd)

Anf. 32 Mats Odell (Kd)

Fru talman! Även om liknelsen med räven och hönshuset kanske inte riktigt är passande vill jag ändå säga att det är intressant att debattera med Lars Bäckström och lyssna på honom, därför att han är väl nästan lika sällsynt i sitt parti som räven är som städslad vakt i hönshuset. Det är han och möjligtvis Per Rosengren som låter så här. Men om man lyssnar på Vänsterpartiets kongresser är det något helt annat. Som Mikael Odenberg också pekade på: Det program som nu ligger på bordet, Lars Bäckström, ska det bli intressant att se hur du tar emot. Lars Bäckström var inne på ungefär samma tema som Arne Kjörnsberg: Han var nöjd. Han blickade ut över ett problematiskt Europa, och så har vi då Sverige som framstår som ett mönsterland på många sätt. Det är naturligtvis riktigt. Trygga människor vågar pröva sina vingar. Detta är då ett försvar för den mycket stora grupp människor som i dag är försörjd av olika försäkrings- och bidragssystem. Hur stolta vingar har de 545 000 förtidspensionerade, Lars Bäckström? Här sägs att de här systemen nu gör att det finns en sådan väldig förändringsbenägenhet. Är det inte så här: Att hushållen inte konsumerar mera beror på den osäkerhet som man ser? Det försvinner alltså 3 000 industrijobb per månad. Vi talar nu om OECD-siffror, och Lars Bäckström läste upp olika texter. Men jag skulle vilja peka på det faktum att utskottet inte alls har tagit fasta på vår kritik i vår motion, där vi pekar på att om man tar hänsyn till fallande exportpriser, alltså terms of trade , så skulle Sverige ligga ungefär på genomsnittet av bnp-utvecklingen bland de EU-länder som nu Arne Kjörnsberg och Lars Bäckström dömer ut. Det är så att om vi skulle titta på det här i reala termer så har ju vår utveckling inte varit så lysande. Det syns ju, Lars Bäckström, ute i äldreomsorgen, ute i förskolor och så vidare att pengarna inte räcker till. Sanningen är att det ni har varit överens om är att för lånade pengar köpa sysselsättning i stor utsträckning - att i ökande utsträckning för lånade pengar köpa sysselsättning i stället för att satsa på ett varmare och bättre företagsklimat där det blir flera reguljära arbetstillfällen.

Lars Bäckström (V)

Anf. 33 Lars Bäckström (V)

Fru talman! Och vad skulle alternativet ha varit? Att sänka skatten med lånade pengar? Är det ett vettigare alternativ? Givetvis inte! Och det är vad ni säger. Vi har lånat pengar. Det är precis det man ska göra för att stimulera sysselsättningen. Det är väl inget problem med det! Det för tanken fel att tro att ett land är något slags privatekonomi. Det är alldeles fel. Poängen med att ha ett land är att man inte behöver agera som en familj. Men man får inte vara så fascinerad över familjen. Jag är också för familjer, men man får inte vara så fascinerad att man tror att man ska sköta ett land som man sköter en familjeekonomi, för då bär det fel. Det kanske är ett problem. Det kanske är någon teologisk bindning som Mats Odell har - jag vet inte. Vi behöver göra mycket mer för sysselsättningssidan, särskilt vad gäller ej skattefinansierad verksamhet - absolut! Det är det jag talar om. Det är därför vi har lagt fram detta. Vi behöver föra samtal med näringslivet och löntagarnas organisationer och utnyttja den samverkan vi då kan få. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tog fram ett paket när Saabfabrikerna i Trollhättan var i hissen. Det hånades av den borgerliga oppositionen. Sedan kom då GM-chefen från USA på besök, och sade: Nej, vi tänker nog lägga vår forskning och utveckling här i Trollhättan, för vi ser att ni har en regering och löntagare som är så intresserade av att utveckla. Det är precis så vi ska göra. Den där satsningen kan vi säga att vi gjorde för lånade pengar. Det kan man säga - visst. Men det gjorde att man från en global världskoncern sade: Ni är ett av de bästa länderna! Vi ska göra miljövänliga bilar. Det ska vi göra för att klara oss bra. Vi ska utveckla trä- och massaindustrin så att vi får globala kedjor, kanske med Ryssland, Baltikum och Sverige. Det ska vi göra. Under min sista halva minut vill jag avsluta med det oerhört oförskämda mot mitt parti. Det är precis som när någon säger: Alla negrer är lata. Det var en flitig neger - han måste vara vit! Det där var en klok vänsterpartist - han kan inte vara vänsterpartist! Det är tydligen ett kommunistparti där jag styr kongressen och bestämmer, och jag väljer mig själv, kongressen och styrelsen. Det är de som har valt mig till mitt uppdrag. Vi har en demokratisk struktur. Medlemmarna är totalt borta i kolan som väljer, säger Mats Odell - de förstår inte alls vad de gör. Det är också ett förakt mot våra medlemmar. Jag är vald av mitt parti och en representativ företrädare.

Mats Odell (Kd)

Anf. 35 Mats Odell (Kd)

Jag får påminna om att repliken gäller Vänsterpartiet.

Mats Odell (Kd)

Anf. 36 Mats Odell (Kd)

Det gäller Vänsterpartiet. Det är jag mycket medveten om, fru talman, därför att det var nämligen bland annat de som stoppade det här. Det är ju så att det inte är någon väg framåt. Kan jag nu lita på att Lars Bäckström kommer att bli en ropandes röst i öknen i det här samarbetet som påminner om behovet av att se till att företagarna vill anställa i Sverige och att det blir ett stopp på den verksamhet som innebär att jobb bara flyttas ut och att det uppstår för lite nya jobb i vårt land? Är det det Lars Bäckström nu är beredd att göra? Är han beredd att ta tag i den regeldjungel som håller på att förkväva företagarna? Är han beredd att ompröva sjuklöneansvaret som gör att man är väldigt tveksam till att anställa människor i dag så att man hellre lägger ut produktionen än att satsa på detta i Sverige?

Lars Bäckström (V)

Anf. 36 Lars Bäckström (V)

Roger Tiefensee (C)

Anf. 37 Roger Tiefensee (C)

Fru talman! För några år sedan skrev jag ett brev till Svenskt Näringsliv och företagen. Jag bad att få konkreta förslag, konkreta förslag, om krångelregler vi skulle ta bort. Jag har inte fått något konkret svar ännu. Jag har fått allmänna svar om att det är viktigt att minska regelbördan och att det ligger inom miljöbalkens område och andra områden. Jag har sagt till dem: Jag vill ha konkreta förslag, inte allmänna föresatser. Men jag är beredd att driva på i det arbetet. Alla onödiga regler ska bort - inte 25 %, inte 50 %, inte 75 % utan alla onödiga regler ska naturligtvis bort. Och alla nödvändiga regler ska vi behålla. Sedan får vi se vad procentsatsen blir. Det är inte det som är det viktiga. Jag driver på. Jag är nästan den förste inom arbetarrörelsen, tror jag, som i den här kammaren har stått och sagt att förmögenhetsskatt på arbetande kapital bör tas bort. Jag har drivit det. Många av oss har drivit förenklade 3:12-regler. Det finns få svenska politiker som driver tillväxtpolitik så hårt som jag och en rad andra företrädare för Vänsterpartiet. Jag säger som det amerikanska bilföretaget Avis: När du bara är nummer två försöker du lite mer. Vi är för jobb och tillväxt, för jobb i kommunerna och för ett tryggt välfärdssystem. Det är tre delar i den politik som Vänsterpartiet står för. Jag är inte säker på att Odell ens har läst det dokument som vår partistyrelse har antagit som förslag. Det är ganska få som har det. Jag är inte ens säker på att det ligger på vår hemsida. Han kanske har läst om det, men det är inte samma sak. Man ska inte läsa om de heliga skrifterna, man ska läsa i dem. Det är mycket bättre. Nu är inte detta någon helig skrift, absolut inte. Men är det kongresstaget så är det kongresstaget. Då följer vi det. Jag tror inte att mitt parti är ett kommunistiskt parti. Om man ställer upp vad Lenin sade om kommunister skulle vi inte fylla kriterierna, det är en sak som jag är säker på. Vi är ett brett vänstersocialistiskt parti. Det har lite olika betydelse, och vi förklarar olika begrepp på olika sätt. Vi jobbar stenhårt för en tillväxtpolitik men också för en solidarisk politik för den offentliga sektorn och en politik som bygger på jämställdhet mellan kvinnor och män. Odell, ni har inte presterat en sammanhållen politik. Ni har en egen politik. Den håller inte heller samman. Det är lätt att påstå att man kan växla en hundring i tre femtiolappar. Det är betydligt svårare att också göra det.

Lars Bäckström (V)

Anf. 39 Lars Bäckström (V)

Fru talman! Just nu ska vi gå till val på den här finansplanen. Till hösten ska vi gå till val på den finansplan som vi då antar. Till våren ska vi gå till val på den finansplan som vi då använder som gemensamt projekt. Sedan kommer vi att ha skilda meningar, men vi kommer att ha ett tydligt, gemensamt projekt. Det tror jag inte att de fyra borgerliga partierna kommer att ha, men har ni det så är det alldeles utmärkt. Som det nu är fungerar man ungefär som en franchisingkedja med lite olika produkter för olika målgrupper. Då kan man få ett ganska stort väljarunderlag. Det är en ganska effektiv affärsmetod som ni har hittat på. Men till slut måste ni leverera gemensamt. Då ställs alternativen mot varandra. Då kommer det kanske att bli en moderatledd allians. Det blir en socialdemokratiskt ledd regering, men efter valet får vi ju se hur starka vi i Vänstern blir och hur starka Miljöpartiet blir. Vi har tjänat för Rakel i sju år. Det kanske blir en gemensam rödgrön regering. Det får vi se. Väljarna bestämmer ju hur styrkeförhållandena kommer att bli. Vår politik är jättetydlig. Den finns i finansplanen. Det är bara att läsa den. Detsamma gäller mitt partis politik. Den finns i partiprogrammet och våra ekonomisk-politiska dokument. Men vad har ni i Centern kommit överens om med de tre andra? Ni är inte överens om kärnkraften, det hörde vi i går. Ni är inte överens om energiforskningen. I dag ser vi att Maud hissar fanan: Jag vill också. Vi får se hur länge Reinfeldt får vara ensam chef. Vad har ni gemensamt? Det är avdrag för hushållsnära tjänster och de här nystartsjobben som vi talade om i går. Vi kan läsa i protokollen. Det är allt som ni är överens om. Det är de två punkterna. Det är allt konkret ni har kunnat enas om. Vi tre har en hel budget som vi är överens om. Och så frågar ni: Vad är ni överens om? Ni är överens om två saker: Hushållsnära tjänster och nystartsjobb för 1 ½ miljard. Det är inte mycket till gemensamt valmanifest. Det är inte mycket till gemensam ekonomisk politik. Låt oss resonera lite grann om hushållsnära tjänster så vi hinner med det också. Det andra hann vi ju med i går. Då har vi avhandlat båda de saker som ni fyra partier är överens om. Det är ju fint; två saker.

Lars Bäckström (V)

Anf. 39 Lars Bäckström (V)

Roger Tiefensee (C)

Anf. 40 Roger Tiefensee (C)

Fru talman! Det vi har svarat på är vad som finns i finansplanen, och det är inte så mycket. Vi har i vår reservation gjort en uppunktning av alla andra områden som vi successivt har format en gemensam politik på. Det finns högskolepolitiken, turismpolitiken och en lång rad andra saker. Det finns försvaret, för all del. För tre fyra år sedan hade det setts som en jättesensation. Jag tycker att det var synd att vi inte fick en bra, bred överenskommelse om försvaret, men den borgerliga alliansen har en gemensam inriktning i fråga om försvaret. Där är ju inte Vänsterpartiet med på båten när det gäller innehållet i försvaret. Ni är bara med om ramarna. Det är lätt att säga: Vi har en finansplan. Men om sedan den finansplanen inte underbyggs av konkret politik på de olika områdena blir det lite konstigt. Vi börjar med den konkreta politiken på de olika områdena. Sedan törs jag lova dig att vi också kommer att ha en gemensam finansplan när vi väl tar makten. Skulle vi sedan lite snabbt ta det här med hushållsnära tjänster så tror jag att detta är ett symtom på att det finns en del jobb som vi är för fina för, som vi inte vill ha. Jag tror att Lars Ohly var inne på det i partiledardebatten, att en del jobb vill vi inte ha. Jag tror att det som alliansen har presenterat, dels om hushållsnära tjänster, dels om att de som får ett godkänt antal timmar hemtjänst får välja vem som ska ge hemtjänsten, kommer att öppna arbetsmarknader. Det är det vi vill göra. Vi vill inte stänga igen. Vi vill inte hämma kreativitet, kunskap och kompetens. Vi vill öppna upp för det.

Lars Bäckström (V)

Anf. 41 Lars Bäckström (V)

Fru talman! Hörde fru talman det nu: Vi kommer säkert att enas om en finansplan - efter valet! Jo, det tror jag också. Det är bara det att väljarna aldrig kommer att få veta vad som kommer att hända förrän efter valet. Då kanske de får den här otrygghetschocken med Moderaterna - eller en trygghetschock på något annat håll. Ni kanske inte gör det som Moderaterna lovar, och då får vi en underskottschock i budgeten i stället. Någon form av chock kommer det att komma. Det är mer oklart vilken typ det blir. Det är det enda vi kan vara säkra på: En chock kommer det att bli om det skulle gå så illa. Ni är överens om en finansplan, säger Tiefensee. Men vad ligger under det? Jo, budget heter det. Vi är överens om budgeten. Vi är ju överens om den. Man kan inte bli mer överens än så. Det finns liksom inget mer att bli överens om. Just nu diskuterar vi ekonomisk politik och budget. Om man är överens om hela budgeten så är man ju överens om hela budgeten. Sedan vill jag säga något om det här med för fina jobb. Roger Tiefensee, min mor föddes 1920. Hon arbetade från det att hon var 15 år i hushållsnära tjänster. Det finns inte ett spår av förakt eller ringaktning mot min mor för det arbete hon utförde åt överklassen i Stockholm eller åt överklassen i Värmland - inte ett dugg! Det var ett viktigt arbete hon utförde. Men min mor skulle vända sig i sin grav om hon fick höra att de här rikingarna skulle få bidrag av staten för att hon skulle arbeta åt dem. Hon skulle skratta: Menar ni att det finns politiker som på fullt allvar skulle vilja ge de rika bidrag för att jag ska arbeta åt dem? Det får de allt betala själva i så fall, de rika. Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att man gav ett bidrag till en fattig pensionär för att bekosta lite extra hjälp. Det kan jag tänka mig. Det andra är fullständigt orimligt. Tänk att jag skulle få bidrag för att jag tar hem en städare till mig! Det är klart att jag inte föraktar det, men det är en grotesk idé! Bort det! Skulle jag få bidrag om jag tog hem en frisör också? Fint. Någon som serverade min fina middag när jag har gäster? Skulle jag få bidrag för det? Ni måste ge er! Det är en alldeles jättekonstig tanke. Detta rymmer inget förakt mot arbetet. Men låt de rika betala! Låt även medelklassen betala för tjänsterna. Det är väl inget fel på de jobben, men man får betala själv för sin konsumtion. Det är självklart.

Lars Bäckström (V)

Anf. 41 Lars Bäckström (V)

Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 42 Yvonne Ruwaida (Mp)

Fru talman! Det har varit en ganska lång debatt, och eftersom jag har äran att vara sist i debatten om riktlinjerna för den ekonomiska politiken tänkte jag försöka sammanfatta den lite grann. Det blir säkert några som kommer att protestera. När jag lyssnar på debatten tycker jag mig någonstans höra att den borgerliga alliansen är överens om att man vill ha makten. Det är en av de få grejer som man är överens om. Man är också överens om att man vill ha nystartsjobb och pigavdrag, som Lars Bäckström sade. Man är överens om att man ska ha en gemensam verklighetsbild, och den bilden är att Sverige är jättedåligt och att det finns bättre förutsättningar i alla andra länder både för nya jobb, sysselsättningsnivå och företagande. Sverige har det helt enkelt väldigt dåligt, säger man, och gör en kraftig svartmålning av svensk ekonomi. Jag hör ingenting om grön omställning och hur viktigt det är för att skapa nya jobb och för att förbättra möjligheterna till en exportmarknad. Tycker ni någonting gemensamt i den frågan? Är den viktig för den ekonomiska politiken? Det pratas enbart om piskor hela tiden. Människorna ska piskas till jobb. Människorna skuldbeläggs för att de inte är i arbete. Man säger inte att vi måste skaffa jobben, utan det handlar om piskor. Det handlar om sänkta bidrag, och man pratar om fusk. Däremot pratar man inte om orsakerna till den stora ohälsan. Det är som om sänkta skatter och sänkta bidrag kommer att se till att människor jobbar. Man pratar alltså inte om orsakerna, utan det verkar som om allt handlar om bidragsnivåerna och skattenivåerna. Man pratar inte om jämställdhet. Man pratar inte om behovet av att få in de grupper på arbetsmarknaden som står mest utanför, till exempel invandrare, på grund av den diskriminering som finns. Det säger nog ganska mycket om de prioriteringar som man har i den borgerliga alliansen. Jag tänkte gå in på en del av de frågor som jag har nämnt här. Jag ska börja med den här DN-artikeln. Det var ju kul att även Karin Pilsäter hade hunnit läsa DN i dag. Artikeln handlar om att växthuseffekten kan stoppa golfströmmen. Det här är inga nya uppgifter, men här visar två forskare från en norsk-amerikansk studie att växthuseffekten kommer att leda till att Golfströmmen försvinner. Om dagens utströmning av färskvatten är oförändrad så kommer den att försvinna på 200 år, och förmodligen kommer det att gå mycket snabbare. Karin Pilsäter skämtade lite grann och sade: Varför ska man diskutera arbetsmarknadspolitik när vi kanske har packis här i Skandinavien om 200 år? Men sedan kom hon inte med någon diskussion om de här frågorna. Vad är er lösning för att motverka växthuseffekten? Detta är ju frågor som vi måste ta tag i. Och det är inte bara det, utan det är också en potential för att skapa nya jobb i Sverige. Det handlar inte bara om att trygga jobb utan för att skapa de nya jobben. Här har det skett en hel del saker, delvis på grund av de politiska beslut som har fattats och delvis på grund av att oljepriset har ökat. Det har skett ett trendbrott. Jag har jobbat med politik i 15-16 år. I mitt möte med människor har i alla år, fram till i år, det här med miljöbilar varit något för miljönördar och något jättekonstigt och jätteudda. Det kanske kunde vara något för den som var jättetekniskt intresserad, men det var ingen viktig fråga och ingenting som folk ville prata om. Pratade man om förnybara bränslen och miljöbilar så lade folk av. I dag finns det ett jätteintresse! Folk är medvetna om att man kan tjäna pengar på att ha en miljöbil. Folk diskuterar möjligheten att konvertera sin bil till att kunna använda biogas eller etanol. Det är en konvertering som i dag inte är tillåten men som kommer att bli det under året. Vägverket kollar hur en sådan konvertering ska se ut, och vi diskuterar hur vi kan möjliggöra, förenkla och förbilliga den. Den är inte särskilt dyr i dag, men vi ska göra den ännu billigare och ännu mer möjlig. Vi ser i svensk industri hur Saab och Volvo äntligen börjar titta på miljöbilar med större allvar än tidigare. De ser till att ta fram och marknadsföra bilarna. Det är på tiden. I Kalifornien har man gjort det ganska länge, men här i Sverige har vi legat efter på den punkten. Men nu börjar det alltså hända saker. Vi har bedrivit en politik med grön skatteväxling, och vi ska se till att det nästa år kommer att finnas förnybara bränslen på var fjärde mack i Sverige. Om man har en miljöbil åker man gratis i Stockholm när trängselavgiftsförsöket pågår. Man kan parkera gratis inte bara i Stockholm utan också i andra kommuner. Det finns en massa olika aktiviteter och politiska beslut som bidrar till att vi har en omställning. Jag är säker på att vi nästa år kommer att få många fler människor som kör med förnybara bränslen i Sverige. Det kommer att vara ett trendbrott, och det ska vi jobba med. Det som vi inte kommer att lösa är det här med lastbilstrafiken. Kilometerskatten är någonting som vi måste jobba vidare med. Grön omställning är viktig. En sak som vi har gjort för det är att vi har satsat pengar på att offentliga byggnader ska göra satsningar på energieffektivisering och använda solceller. Jag vet inte hur ni i den borgerliga alliansen ser på det. Är den typen av insatser någonting som ni stöder för att bidra till grön omställning? Jag ska ta upp ohälsan här lite grann. Vi har höga ohälsotal. Det är inte bra. Men vad är orsakerna till det? Är det inte en del av den produktivitetseffektivisering som vi har sett? Vi har slimmat organisationer. Är det inte så att fler människor i dag har hamnat utanför arbetsmarknaden därför att man ställer högre krav på dem som ska ingå där? Det har varit en lång process. Är det kanske inte dags att återigen ta upp frågan om att dela på arbetet? Friår är en sak, och arbetstidsförkortning är också viktig i framtiden. Det finns en orsak till att människor blir sjukskrivna. Där är arbetsmiljön och arbetsvillkoren otroligt viktiga. Det här är också en jämställdhetsfråga. Hur värderar vi olika jobb? Där har vi inte kommit tillräckligt långt. Varför får de som jobbar i brandkåren träna på arbetstid, men inte de kvinnor som jobbar i äldreomsorgen? Skulle man i äldreomsorgen jobba på samma villkor som brandkårsmännen så tror jag att man skulle få ned sjukskrivningarna där. Det handlar om gamla värderingar. Detta är frågor som vi har börjat titta på och ska jobba med. Jag tror att man måste se saker för vad de är. Det är inte sänkta bidrag och sänkta skatter som kommer att göra att vi minskar sjukskrivningarna. Vi är överens i s, v och mp om att vi ska titta på jämställdheten i löneperspektivet. Vi ska skapa utrymme i framtiden för att höja lönerna i kvinnodominerade yrken. Det är en otroligt viktig utmaning som vi står inför. Men när det gäller jämställdheten vill jag också säga att vi är bäst i Sverige. Det säger även World Economic Forum. Men det är inte tillräckligt. Att vi är bäst beror också på att vi har en utbyggd barnomsorg och att vi har möjligheter till studier och till studiemedel. Vi har otroligt mycket i Sverige som inte finns i andra länder i EU som vi jämför oss med. Mats Odell pratade om de nya jobben, som skapas i vissa andra EU-länder. Vad är det? Det är till exempel att man bygger ut barnomsorgen från en icke befintlig barnomsorg i Italien som är jättedyr. I Italien är sysselsättningen mycket lägre än i Sverige, vilket den också är i alla andra EU-länder. Sverige har högst sysselsättning. I andra länder är den låg bland kvinnor i 55- och 60-årsåldern. De tar hand om sina barnbarn eller om sina föräldrar. De utgör barnomsorg och äldreomsorg. När man nu bygger ut barnomsorgen och äldreomsorgen lite grann så skapar man nya jobb. Det var en process som vi hade i Sverige för 30-40 år sedan. Man kan inte jämföra på det sätt som jag tycker att Mats Odell gjorde där. En av de saker som är oerhört viktiga för framtiden och för den ekonomiska utveckling och som ingen har gått in på är global solidaritet. Vi har jobbat för att biståndet ska höjas, och det kommer nästa år att vara 1 % av BNI. Det är oerhört viktigt att motverka svälten i världen. Handelspolitiken är ännu viktigare, men biståndet är viktigt för att motverka den värsta fattigdomen och för att säkerställa global stabilitet i framtiden där vi kommer ha en global värld där vi har handel med varandra, vilket vi tjänar på. Vi tjänar inte på att ha områden som är fattiga och befinner sig i krig. Det kostar oss i framtiden. Därför är också biståndet viktigt, och vad jag minns var det ingen som nämnde det i sina inledningsanföranden.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 43 Karin Pilsäter (Fp)

Fru talman! Jag ska bara göra några korta kommentarer. Det är väldigt stora och viktiga frågor som Yvonne Ruwaida tar upp. Jag tänkte passa på att nämna att det inte är obekant att Folkpartiet liberalerna har varit pådrivande för att man ska använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken sedan 60-talet och att vi är förespråkare av grön skatteväxling som princip. Däremot är det väldigt viktigt hur man utformar den, och varje sådant förslag är ju inte bra bara för att grundidén är bra. Problemet med ert samarbete är ju att den här gröna skatteväxlingen i rätt hög utsträckning har blivit svartväxling till dålig kurs. Jag undrar till exempel vart kompetenskontona tog vägen. Sedan gäller det växthuseffekten. Det lät kanske lite raljant, men det var inte min mening. Jag menar att växthuseffekten är vårt absolut största miljöhot. Om man jämför den med andra problem är de ganska futtiga. Om man då försöker genomföra förändringar som förvärrar växthuseffekten gör man inte vår generation, utan framtida generationer inte bara en otjänst, utan man kanske helt omöjliggör framtida livsmöjligheter. Därför menar jag att arbetsmarknadspolitiken är ett ganska litet problem jämfört med växthuseffekten. Då tycker jag att det är en vansinnig politik att stänga av väl fungerande kärnkraftverk och i stället börja elda mer med kol och olja. Jag tror att marknadsdriven grön omställning är det absolut starkaste som vi kan göra, och Yvonne Ruwaida visar exempel på här att ekonomiska styrmedel är bra. Däremot är friår och arbetstidsförkortning inte bra. De deltidsarbetande är ju allra mest sjukskrivna, och därför är inte arbetstidförkortning någon lösning. De anställda i brandförsvaret och äldreomsorgen tillhör samma fack och har samma arbetsgivare. Varför ska vi här i riksdagen diskutera hur den arbetsgivaren och det facket ska behandla den ena gruppen anställda mindre dåligt än vad de gör?

Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 44 Yvonne Ruwaida (Mp)

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att Karin Pilsäter och Folkpartiet är för ekonomiska styrmedel. Vi tycker också att EU ska kunna ha miniminivåer på koldioxidskatt till exempel och att vetorätten ska avskaffas där. Det tycker vi gemensamt. Det är bra. Men jag värjer mig mot Karin Pilsäters beskrivning av den gröna skatteväxlingen som en svartväxling. Vi har skatteväxlat 13,6 miljarder. Det som hände i den första skatteväxlingen det första året, 2001, var att det inte blev någon skatteväxling. Det blev inte så att de höjda miljöskatterna motsvarades av sänkt skatt på arbete, och det var fel. Men efter 2001 har det varit så. Höjda miljöskatter har ersatts med sänkt skatt på arbete. Det har varit sänkt arbetsgivaravgift och höjt grundavdrag för individen. Då har grundmodellen varit att de som drabbas av höjda miljöskatter ska få kompensation genom sänkta skatter. Gäller det företagen sker det genom arbetsgivaravgiften, och gäller det individen sker det genom höjt grundavdrag. Karin Pilsäter ger en felaktig beskrivning. Jag tycker att frågan om sjukskrivningarna och hur vi ska hantera den i framtiden är väldigt viktig. Nu har vi vidtagit en del åtgärder som har vänt trenden, vilket är väldigt bra. Men jag tror inte att de åtgärderna är tillräckliga. Jag tror att vi måste fundera över konceptet att dela på jobben. Tidigare var vi inte lika effektiva. Då fick de människor plats som i dag inte får plats längre, de som inte är lika effektiva. Tyvärr har fler och fler människor hamnat utanför arbetsmarknaden. De kommer inte tillbaka, för de tillhör inte arbetsmarknadens elit. Jag tror att det enda sättet att ändra på det är att dela på jobben i framtiden. Det är en diskussion vi kan föra. Jag tror inte att vi kommer att ha nya jobb för alla i Sverige. Jag tror att man har fel om man tror det.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 45 Karin Pilsäter (Fp)

Fru talman! Jag är övertygad om att Yvonne Ruwaida och Miljöpartiet tänker helt fel och helt bakochfram när de säger att lösningen på utanförskapet på arbetsmarknaden skulle vara att dela på jobben. Det är inte så att arbetsuppgifterna är begränsade och att det därför behövs en ransonering. Det behövs villkor som gör att fler kan vara deltagande. Om arbetslivet är för slimmat i dag för att väldigt många människor ska platsa - jag tycker också att det är uppenbart att det är en av förklaringarna - blir det inte bättre av att man ska dela på jobben och förkorta arbetstiden. Alla erfarenheter visar att det snarare handlar om att slimma ännu hårdare och ställa ännu fler utanför. Det har ju skett under flera hundra år, skulle jag vilja säga, att vi på olika sätt har förkortat arbetstiden genom produktivitetsökningar och avtal. Att förkorta den med mekaniska metoder och tro att det går att dela på arbetsuppgifterna är helt fel tänkt. Det kommer bara att göra Sverige fattigare och drabba dem hårdast som är skörast. Det är jag helt övertygad om. Det finns tyvärr inte heller några belägg för att det skulle leda till förbättringar när det gäller sjukfrånvaron - tvärtom. Jämställdhet är inte någonting som kostar. Det tycker jag också är väldigt viktigt att påpeka. Det har framkommit flera gånger här att vi har höga skatter och jämställdhet och att det skulle vara en kostnad. Jag tror att det är tvärtom. En väl utbyggd barnomsorg är visserligen en kostnad direkt, men inte indirekt och inte samhällsekonomiskt. Barnomsorg är samhällsekonomiskt lönsam om både mammor och pappor kan vara ute och arbeta. De här frågorna har ju liberaler drivit fram, i många fall under djupt motstånd från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Att jämställdhet bara kan definieras av vänsterkrafterna tycker jag är ett helt felaktigt sätt att se på utvecklingen. Jag ser fram emot ett fortsatt jämställdhetsarbete på individens villkor.

Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 46 Yvonne Ruwaida (Mp)

Fru talman! Låt mig börja med arbetstidsförkortningen. Karin Pilsäter säger att det inte finns några belägg för att en arbetstidsförkortning skulle leda till att det blir bättre hälsa. Det är helt fel. Det har genomförts otroligt många försök i Sverige som visar att en arbetstidsförkortning faktiskt ger väldigt positiva hälsoeffekter, men då ska det vara en reell arbetstidsförkortning till 30-35 timmars arbetsvecka. Det finns till och med privata näringsidkare som har genomfört en arbetstidsförkortning som säger att de tjänar på det. Det blir längre sjukskrivning. Folk är motiverade och jobbar bättre. Det finns en företagare här i Stockholm som har genomfört det, och det är inget försök. Jag är oroad över den utveckling vi ser i dag. De som har jobb ökar faktiskt sin materiella välfärd. Sedan har vi en stor grupp som står utanför. De som har jobb ökar sin materiella välfärd eftersom de helt enkelt realt får mer pengar och de är mer värda. De kan göra mer. Den här utvecklingen ser vi även i Europa. Lönespridningen i Sverige har varit lägre än i andra länder, men den har funnits. De som har jobb tjänar mer pengar, och vi har fler som står utanför. Jag tror att vi måste ta ut den här ökade ekonomiska välfärden i sänkt arbetstid så att fler får dela på jobben. Sedan vill jag fråga en sak om nystartsjobben. Ni har ju haussat upp det här med nystartsjobb som en jättestor grej. Ni avsätter 1,2 miljarder till det. Jag har räknat på hur många personer som skulle garanteras jobb. Ni säger ju att det är en garanti och att alla har rätt till ett nystartsjobb. Ni finansierar jobb för 22 000 människor. Det är 22 000 människor i Sverige som skulle få ett nystartsjobb. De anställningsstöd som finns i dag ger ett större stöd än ert. De omfattar 37 000 människor. Jag kan inte förstå hur ni kan marknadsföra dessa nystartsjobb som en så fantastisk rättighet som kommer att lösa alla era problem.

Roger Tiefensee (C)

Anf. 47 Roger Tiefensee (C)

Fru talman! Yvonne Ruwaida sade i sitt inledningsanförande att det inte fanns något om grön omställning och integration i alliansföreträdarnas politik. Så tolkade jag det, men jag vet inte om det bara var kopplat till de tidigare inläggen. Om hon tittar i vår reservation ser hon att där finns ett utvecklat stycke om att arbete är vägen till integration. I en debatt fokuserar man på vissa saker, och man kan inte stå och läsa upp hela reservationen. Det skulle bli en rätt tråkig debatt. I reservationen säger vi att vi ser att många nya svenskar som kommer hit inte genast får chansen att komma ut på arbetsmarknaden. I stället blir de under sin första tid här beroende av socialbidrag, och då blir marginaleffekterna hundraprocentiga. Det lönar sig inte att jobba, för då räknas socialbidraget ned. Vi vill pröva att under en introduktionsfas ta bort inkomstavräkningen. När det gäller grön omställning håller jag helt och hållet med Yvonne Ruwaida om att det som nu händer i fråga om miljöbilar är häftigt. Vi har velat gå lite längre och ha samma procentsats för etanolbilarna som för el- och hybridbilarna både beträffande tjänstebilar och genom att också gynna privata bilar. Vi har sagt att man ska kunna få 10 000 kr som en stimulanssubvention - vi kan kalla det så - när man som privatperson köper miljöbil. I dag är det tjänstebilsdelen som växer.

Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 48 Yvonne Ruwaida (Mp)

Fru talman! Det är jätteroligt att Roger Tiefensee är lika glad som jag över trendbrottet för miljöbilar och förnyelsebara bränslen. Vi är för en registreringsskatt. Den skulle ha samma funktion som de 10 000 kronorna ni pratar om. De som köper bilar som slukar mycket bensin skulle då betala en registreringsavgift. När det sedan gäller integration är det bra att Roger bemötte mig på den punkten. Det var modigt av honom. Det finns andra här, moderater och kristdemokrater, som kanske borde ha tagit den debatten med mig ännu hellre än Centerpartiet. Roger Tiefensee säger att arbete är vägen till integration. Den bok jag håller upp för kammarens ledamöter rekommenderar jag alla att läsa. Tyvärr är den på 688 sidor. Den handlar om det blågula glashuset och motsäger det som Roger Tiefensee sade om att bara vi fixar arbete så löser det sig. Här framgår tydligt att inte heller under den tid när vi hade arbetskraftsinvandring, för det har vi haft, fick de samma lön, samma anställningstrygghet eller blev befordrade. De utsattes för diskriminering. När sedan arbetslösheten ökade var de först ut i arbetslöshet. Arbete är alltså inte vägen till integration. I boken finns en sammanfattning med någon sorts stolpar. Där finns också en bild av en man som sitter på ett antal böcker eller stenar och säger: Jag ser inga kvalificerade sökande. På stenarna står orden fördomar, historia, etnocentrism, dold rasism och självbildsförnekelse. Allt detta måste vi jobba med. Boken ger 50 förslag på vad vi kan göra inom olika samhällsområden, främst arbetsmarknaden. Vi har redan gjort en hel del, vilket också påpekas av Centrum mot rasism. Vi har en diskrimineringslag, antidiskrimineringsbyråer och en hel del annat, men vi behöver göra mer på det här området. Vi behöver se diskrimineringen, för vi ljuger om vi bara säger att arbete är vägen till integration.

Roger Tiefensee (C)

Anf. 49 Roger Tiefensee (C)

Fru talman! Jag såg tv-inslaget när utredningen som det hänvisades till presenterades, men jag har tyvärr inte hunnit läsa rapporten. Jag vet inte om Yvonne Ruwaida medvetet missförstår mig, men jag tror att arbete är vägen till integration. Att invandrade svenskar inte får chansen på arbetsmarknaden är själva diskrimineringen. Det kan ju inte vara så att vi slopar diskrimineringen och sedan struntar i arbetet. De båda måste gå hand i hand. Beträffande registreringsskatt eller subvention finns där en tydlig skillnad mellan Centerpartiets och Miljöpartiets miljöpolitik. Ni höjer en skatt och straffar därigenom dem som beter sig på det normala sättet, medan vi vill stimulera det som är det onormala, det som ska in. Skillnaden är mycket tydlig. Yvonne Ruwaida nämnde antalet miljarder som skatteväxlas. När kommer miljöuppföljningen av effekterna av de skatteväxlingarna? I den senaste budgeten, i höstas, höjdes fordonsskatten med jag tror det var 1,3 miljarder rakt av. Det var inte miljöstyrande för fem öre utan rent fiskalt. Jag tror att det är jättefarligt om man för en miljöpolitik där det viktiga är antalet miljarder som bollas runt. Då har man helt missat poängen med ekonomiska styrmedel. Poängen med ekonomiska styrmedel är nämligen att de ska ha en miljöstyrande effekt. Det har inte en generell höjning av fordonsskatten.

Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 50 Yvonne Ruwaida (Mp)

Fru talman! Jag tycker det är intressant att höra Roger Tiefensee hävda att Centerpartiet bara jobbar med morötter i miljöpolitiken och att Miljöpartiet bara skulle använda piska. Därför ska jag rätta Roger Tiefensee och säga att vi faktiskt använder både morot och piska i miljöpolitiken. Vi har väldigt mycket subventioner: Vi har inte någon skatt på koldioxidneutrala bränslen över huvud taget, och vi har sänkt skatten för de förmånsbilar som är miljöbilar. Vi har många olika inslag. De 2 miljarder som vi till exempel nu satsar på energieffektivisering av offentliga lokaler är en morot. Vi kombinerar alltså morot och piska. Det intressanta är att Roger Tiefensee talar sig varm för hur viktigt det är med morötter. Piska duger inte. Men det är ju piska ni använder i arbetsmarknadspolitiken - enbart. Där finns inga morötter. Ni talar om nystartsjobb. Nystartsjobben innebär en försämring jämfört med dagens lönebidrag. Omfattningen av dem är mindre. Det handlar om 22 000 jobb i stället för 37 000. Dessutom gäller de endast inom privat sektor, och man ska själv söka jobbet. När det gäller anställningsstödet hjälper arbetsförmedlingarna dem som är mest utsatta att komma in på arbetsmarknaden. Tror ni att de 22 000 jobben kommer att tas av dem som är mest utsatta, av dem som har det svårast att få jobb? Nej, det är naturligtvis de som har de bästa kontakterna med näringslivet, de som kanske känner någon, som hjälps mest. Det handlar om dem, åtminstone en del av dem, som skulle kunna klara sig ändå. Här finns mycket att diskutera, och jag tycker att det är negativt att använda piskan så mycket för att skapa jobb. Det är min övertygelse att man inte skapar några jobb på det sättet. Man skapar ett otryggt samhälle. Vi behöver skapa mer trygghet i dagens samhälle. Och vi behöver ta växthuseffekten, som är det största globala hotet vi står inför, på allvar.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 51 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Jag vill fästa den intresserade kammarens uppmärksamhet på att i detta betänkande även behandlas Riksrevisionens styrelses skrivelse nr 17 om användningen av inkomstavdrag i statsbudgeten. Jag har inga synpunkter i sak. Däremot har jag konstitutionella synpunkter på detta. Det står nämligen i majoritetens skrivning på s. 88 att "det är olyckligt om Riksrevisionens styrelses överväganden kan uppfattas så att man överprövar riksdagens beslut". Det är en mycket viktig formulering för revisionsverksamheten. Jag menar att ur Riksrevisionens styrelses synpunkt hade underlåtenheten att låta framföra synpunkter som är viktiga från Riksrevisionen varit mycket mer styrande. Detta är en central fråga inte bara för den nuvarande styrelsen i Riksrevisionen och den nuvarande majoriteten utan också för att man har möjlighet att komma fram med det här. Jag menar att det icke är så att vi överprövat riksdagens beslut, utan det är alltid riksdagen som i slutändan måste kunna ta ställning till vad Riksrevisionen framför. Underlåtenheten skulle enligt min mening, fru talman, ha varit att undertrycka den obundna Riksrevisionens synpunkter på den här frågan. Sedan är det riksdagens majoritet som beslutar hur den vill behandla Riksrevisionens åsikter i frågan. Där finns som bekant olika åsikter, men att jag och de andra ledamöterna skulle utgöra någon form av censurorgan vägrar jag att vara med om.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2005-06-18

Förslagspunkter: 5, Acklamationer: 4, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

2005-06-18Protokoll 2004/05:143

Riksdagsskrivelser

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar och tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört (avsnitt 2.3).
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2004/05:Fi13 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 1,
2004/05:Fi14 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 1,
2004/05:Fi15 av Göran Hägglund m.fl. (kd) yrkandena 1 i denna del och 2 samt
2004/05:Fi16 av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 1 i denna del och
avslår proposition 2004/05:100 punkt 1 i denna del.
Reservation 1 (m, c, fp, kd)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 115 0 0 29
m 0 47 0 8
fp 0 40 0 8
kd 0 28 0 5
v 23 0 0 5
c 0 8 0 14
mp 14 0 0 3
- 1 0 0 1
Totalt 153 123 0 73
Ledamöternas röster
Mål för budgetpolitiken
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Fi13 yrkande 2 i denna del, 2004/05:Fi14 yrkande 3 och 2004/05:Fi15 yrkandena 3 och 4.
Reservation 2 (m, c, fp, kd)
Riktlinjer för budgetpolitiken
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som regeringen förordar och tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört (avsnitt 4.5).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:100 punkt 1 och avslår motionerna 2004/05:Fi13 yrkande 2 i denna del, 2004/05:Fi14 yrkandena 2 och 4, 2004/05:Fi15 yrkandena 1 och 5 samt 2004/05:Fi16 yrkande 1.
Reservation 3 (m)
Reservation 4 (fp)
Reservation 5 (kd)
Reservation 6 (c)
Användning av inkomstavdrag
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår framställning 2004/05:RRS17 och motionerna
2004/05:Fi12 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena 1-3 och
2004/05:Fi13 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 3.
Reservation 7 (m, c, fp, kd)
Utgiftsområdesfördelningen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2004/05:Fi17 av Göran Lennmarker m.fl. (m).
Reservation 8 (m)

Parti	Ja	Nej	Frånvarande
s	115	0	29
m	0	47	8
fp	0	40	8
kd	0	28	5
v	23	0	5
c	0	8	14
mp	14	0	3
-	1	0	1
Totalt	153	123	73