Riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen
Betänkande 2011/12:SoU11
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 14 mars 2012
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Riksdagen vill ha riktlinjer för bemanningen inom äldreomsorgen (SoU11)
Riksdagen gav regeringen ett uppdrag som gäller bemanningen inom äldreomsorgen. Regeringen ska ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och, om man anser det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanningen på särskilda boenden inom äldreomsorgen.
Socialstyrelsen arbetar sedan tidigare med ett uppdrag som gäller bemanningen på särskilda boenden för demenssjuka. Socialstyrelsen har i ett yttrande till riksdagen sagt att det ofta finns brister i bemanningen i särskilda boenden även för andra grupper. Riksdagen anser att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att utreda och, om man anser det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanning i särskilda boenden även för andra grupper än demenssjuka. Föreskrifterna bör utgå från den enskildes behov. De ska inte innebära något större nytt åtagande för kommunerna utan säkerställa att kommunerna gör det socialtjänstlagen kräver. Uppdraget bör samordnas med Socialstyrelsens pågående uppdrag om organisering av särskilt boende för personer med demenssjukdom, utan att detta uppdrag försenas. Riksdagen vill att regeringen återkommer med en redovisning och vid behov förslag till åtgärder senast i november 2012.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till utskottsinitiativ om föreskrifter om bemanning i särskilda boenden för andra grupper än demenssjuka.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2012-01-19
Justering: 2012-02-23
Trycklov till Gotab och webb: 2012-02-23
Trycklov: 2012-02-23
Justering: 2012-02-23
Trycklov till Gotab och webb: 2012-02-23
Trycklov: 2012-02-23
Betänkande 2011/12:SoU11
Alla beredningar i utskottet
2012-01-19
Socialutskottet vill ha riktlinjer för bemanningen inom äldreomsorgen (SoU11)
Socialutskottet föreslår att riksdagen ger regeringen ett uppdrag som gäller bemanningen inom äldreomsorgen. Regeringen ska ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och, om man anser det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanningen på särskilda boenden inom äldreomsorgen.
Socialstyrelsen arbetar sedan tidigare med ett uppdrag som gäller bemanningen på särskilda boenden för demenssjuka. Socialstyrelsen har i ett yttrande till utskottet sagt att det ofta finns brister i bemanningen i särskilda boenden även för andra grupper. Utskottet anser att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att utreda och, om man anser det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanning i särskilda boenden även för andra grupper än demenssjuka. Föreskrifterna bör utgå från den enskildes behov. De ska inte innebära något större nytt åtagande för kommunerna utan säkerställa att kommunerna gör det socialtjänstlagen kräver. Uppdraget bör samordnas med Socialstyrelsens pågående uppdrag om organisering av särskilt boende för personer med demenssjukdom, utan att detta uppdrag försenas. Utskottet vill att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning och vid behov förslag till åtgärder senast i november 2012.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2012-03-01
Debatt om förslag 2011/12:SoU11
Webb-tv: Riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen
Dokument från debatten
- 2012-02-29Protokoll 2011/12:78
Protokoll från debatten
Anf. 123 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Förra veckan debatterade vi socialutskottets äldrebetänkande. Jag tycker att det var en bra debatt där vi kunde redovisa att vi på många håll runt om i landet har en bra äldreomsorg, med kommuner som följer upp verksamheter och kvalitetssäkrar sin verksamhet, där verksamheter drivs av kommuner, kooperativ och privata.
Vi kunde också konstatera att det finns stora utmaningar - stora förbättringsområden inom äldreomsorgen. Exemplen finns också tyvärr på verksamheter där det brister och där våra gamla inte får den vård och omsorg de har rätt till.
Vi är inom Alliansen eniga om att utgångspunkten är att alla våra äldre och anhöriga ska kunna känna trygghet i att vården och omsorgen fungerar och håller god kvalitet.
Från Centerpartiet och övriga allianspartiers företrädare förde vi fram att vi sätter äldrefrågorna högt. Vi lyfter fram de mest sjuka äldre. Vi pekar på en fortsatt satsning på trygghetsboenden och andra anpassade äldreboenden. Vi presenterar inom kort förslag om parboendegaranti. Vi satsar på anhörigvård och värdighetsarbete. Vi pekar på - det är viktigt för denna debatt - Omvårdnadslyftet, en utbildningssatsning för äldreomsorgens medarbetare. Detta bara för att nämna något.
Det är ju så, fru talman, att medarbetare som har förutsättningar att göra ett bra jobb, lämpliga erfarenheter och kompetenser är en nyckel till framgång. Därför är dagens betänkande
Riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen
så viktigt. Jag är mycket glad för och vill tacka utskottskollegerna för det sätt på vilket hela utskottet har hanterat frågan. Jag tycker att vi gemensamt har gjort det på ett ansvarsfullt sätt, och i dag kan vi lägga fram ett enigt betänkande, SoU11.
Socialutskottet föreslår att riksdagen ska besluta om ett tillkännagivande till regeringen om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och, om man anser det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanning på särskilda boenden inom äldreomsorgen för även andra grupper än demenssjuka. Vi tar alltså ytterligare ett steg. Tidigare har Socialstyrelsen ett motsvarande uppdrag från regeringen när det gäller demenssjuka.
Socialstyrelsen bekräftar bilden att det finns brister i bemanningen i särskilda boenden även för andra grupper än demenssjuka. De bestämmelser som nu planeras för demenssjuka, och som utgår från den enskildes behov, kan således vara relevanta för alla som bor i särskilda boenden. Det kan vara så - "det saknas koppling mellan den enskildes individuella faktiska behov och det särskilda boendets bemanning".
Jag betonar att vi nu inte pratar om någon minibemanning, utan om vägledning i form av föreskrifter och allmänna råd, som utgår från den enskildes behov. Jag upprepar: Det är den enskildes behov som ska vara styrande. Detta kan bli ett bra underlag - jag utgår från det - för kommuners uppföljning och ett bra underlag vid bemanning. Kommunerna får bättre stöd för att organisera sina verksamheter så att behoven styr, utan att det blir för detaljstyrande.
Jag vet också att många kommuner gör ett bra arbete. Jag vet att Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, arbetar offensivt med dessa frågor. Jag vill se det som en gemensam uppgift att vi ska nå målet att förbättra och kvalitetssäkra äldreomsorgen.
Det ska inte innebära något större nytt åtagande för kommunerna som aktualiserar den kommunala finansieringsprincipen, utan det ska säkerställa att kommunerna gör det socialtjänstlagen kräver.
Vi menar också att ett nytt uppdrag till Socialstyrelsen ska harmoniseras med tidigare uppdrag på ett sätt som inte försvårar det pågående arbetet. En återredovisning ska ske till riksdagen senast i november i år.
Fru talman! Med alla de insatser som nu görs och planeras för en bättre äldreomsorg, nu kompletterade med arbetet att ta fram nya bemanningsriktlinjer, tar vi ytterligare steg för att kvalitetssäkra äldreomsorgen i vårt land.
Jag yrkar därmed bifall till betänkandets förslag i dess helhet.
Anf. 124 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet.
Förra gången riksdagen diskuterade riktlinjer för bemanning i äldreomsorgen handlade det specifikt om bemanning för boende med demenssjukdom. Då var tongångarna helt annorlunda, och omdömena från regeringspartierna var hårda gentemot oss socialdemokrater och övrig opposition som drev på och då fick majoritet i kammaren.
Då, den 17 december 2010, sade Kenneth Johansson följande:
"Socialstyrelsen har genomfört ett omfattande arbete, och i våras presenterade man nationella riktlinjer. Efter många överväganden kom man fram till att det saknas underlag för att utfärda rekommendationer i bemanningsfrågan. Många säger att det till och med kan vara kontraproduktivt att göra det. Efter att ha tagit del av Sveriges Kommuner och Landstings protest är det lätt att inse att vi har hamnat helt rätt när vi anser att det är en kommunal fråga som måste lösas utifrån lokala förutsättningar. Där man inte gör det, och det finns exempel på detta, ska tillsynen fungera, och vi ser alltmer att den gör det."
Jag tror att vi är rätt överens om att tillsynen inte fungerar allt bättre utan snarare tvärtom. Det är ett viktigt utvecklingsområde som inte kan vänta.
Uttalandet att Centerpartiet och övriga regeringspartier "har hamnat helt rätt" kanske ångras i dag. Vad vet jag?
Kenneth Johansson sade också:
"Vi säger nej till Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets motioner med likalydande förslag om riktlinjer för bemanning för demensvård. Centralstyrda riktlinjer kan urholka den individuella bedömningen och har inte stöd i det omfattande riktlinjearbete som Socialstyrelsen har gjort. Socialdemokrater och miljöpartister vet tydligen bättre och ger sitt stöd till Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets förslag. I skön förening avser den samlade oppositionen att driva igenom ett tillkännagivande."
Fru talman! Med tanke på dessa hårda ord känns det faktiskt riktigt bra att i dag stå i riksdagens talarstol och konstatera att den sköna föreningen nu har blivit ännu större. Faktum är att hela utskottet, inklusive regeringspartierna och Kenneth Johansson, nu ställer sig bakom det initiativ som väckts av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det är ett initiativ där vi kräver ett tillkännagivande om att riktlinjer för bemanningen som stärks till föreskrifter borde omfatta samtliga äldreomsorgstagare i särskilt boende. Förra gången gällde det enbart boende med demenssjukdom. I initiativet krävdes inte minimibemanning, inget golv som alla ska sänka sig till, inget tak som inte får överskridas, ingen likabehandling där en snittbemanning ska gälla för alla boende oavsett kondition och behov. Vi krävde då och kräver nu gemensamt att Socialstyrelsen får i uppdrag att utreda och, om myndigheten finner det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanning i särskilda boenden för andra grupper än demenssjuka.
Men, fru talman, Kenneth Johansson var inte ensam om att för drygt ett år sedan i hårda ordalag kritisera Socialdemokraternas och oppositionens dåvarande förslag om bemanningsriktlinjer.
Mats Gerdau och Moderaterna hoppades att det fanns några socialdemokrater som i voteringen skulle ta sitt förnuft till fånga och i stället rösta med regeringspartierna. Han sade:
"Det finns ingen som föreslår att vi ska ha riktlinjer när det gäller personaltäthet, vare sig Socialstyrelsen, Svenskt Demenscentrum eller någon annan.
Vi moderater tycker att det är viktigt att man har en bra bemanning på alla demensboenden, men vi kan inte ha samma personaltäthet överallt. Man måste utgå från varje persons individuella behov hela tiden."
Det är inte avsikten nu, och det var inte avsikten då. Att utgå från den enskilda individens perspektiv är självklart. Men bristfällig bemanning kan aldrig förklaras av kommunalt självstyre eller lokala variationer. Riktlinjer borde inte heller kunna röstas ned med samma argumentation.
Tack för att Moderaterna för en gångs skull har tagit sitt förnuft till fånga och insett att ni har blivit omsprungna av verkligheten!
Fru talman! Barbro Westerholm, Folkpartiet, var lite mindre dogmatisk och konstaterade:
"Sedan var det bemanningen i demensvården. Vi är naturligtvis alla upprörda över det som har hänt. Men återigen, att gå ut med riktlinjer som alltså blir bindande kan bli så fel."
Jag hoppas att Barbro inte känner att det blir fel med nuvarande förslag. Jag och Socialdemokraterna är glada över det tillkännagivande som föreligger och över den enighet som finns kring förslaget. Vi ser det som att en pusselbit av många är på plats för en omsorg av god kvalitet. Men det är en pusselbit av många - det vill jag verkligen understryka. Med det vill jag också instämma i mycket av det som Kenneth Johansson beskrev, när det handlar om vilken typ av kvalitet det blir när man ser till utbildningsförutsättningar hos dem som arbetar inom äldreomsorgen.
Låt mig verkligen understryka att mycket mer finns att göra för att äldreomsorgen ska ges samma utvecklingsmöjligheter och kvalitetsberöm som dagens barnomsorg. Men vi ska dit, och vi kommer gemensamt att återkomma många gånger även när mediefokus tillfälligt har flyttat vidare.
I detta anförande instämde Christer Engelhardt, Christin Hagberg och Gunnar Sandberg (alla S) samt Agneta Luttropp (MP).
Anf. 137 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! Nog kan vi vara helt överens om att bemanning är otroligt viktigt, för utan någon bemanning inom äldreomsorgen har vi ingen vård alls. Men frågan är: Står du bakom den artikel som du själv har skrivit i de här delarna? Det står att ni väcker ett initiativ som innebär en minimibemanning, och ni vill ha en sådan lag. Det må vara hänt att ni sedan har ändrat er, men det här var utgångspunkten för er.
Den andra delen är fortfarande obesvarad. I artikeln refererar ni till ett halvt citat, inte helheten.
Anf. 138 Agneta Luttropp (MP)
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp att i så fall har Moderaterna ändrat sig något alldeles fantastiskt sedan vi började den här debatten för något år sedan. Det är en helomsvängning. Man kan ju undra vad av det här som ni egentligen står bakom, eftersom det är en total omsvängning.
Jag har ingen anledning att stå bakom någonting annat än det som gäller utskottet. Där är vi eniga. Det står jag bakom, och det är det som är det viktiga.
Anf. 139 Barbro Westerholm (FP)
Fru talman! Nu tycker jag att det är nog sagt om historieskrivningen och citat hit och dit. Det är ju glädjande för dem det gäller att vi nu är överens om tagen framöver. Det är bra att Socialstyrelsen får ta tag i frågan om vad man ska tänka på när människor är så sjuka att de kräver att få ett vård- och omsorgsboende eller särskilt boende.
Det är inte så många diagnoser det handlar om. Det är demens och det är sammansatta vårdbehov, men det är väldigt många olika människor som det gäller. De är födda i olika delar av landet. De kommer från andra länder. De har olika språk. De har olika utbildning.
Här ska man nu flytta till ett boende där man inte heller har valt att bo tillsammans med de övriga som bor där. Många känner att man flyttar från något. Vi måste skapa en situation där människor känner att de flyttar till något, något som är bättre än det boende man har, där man inte längre kan klara sig själv.
Det är myndigheten, Socialstyrelsen, som får ansvaret att beskriva vad man ska tänka på. Men lite medskick är kanske inte fel.
Jag ser ju biståndshandläggaren som en väldigt viktig resurs. Den äldre möter biståndshandläggaren som ska fundera ut vad det är som passar Anna, Kalle eller vad de nu heter. Vad är det för resurser som behöver finnas här? Då anser jag att biståndshandläggaren måste vara en del i ett team där också hälso- och sjukvårdens personal kommer in med sin kunskap om Anna, Kalle och alla de övriga.
Tyvärr har jag fått uppleva biståndshandläggare som har sagt att läkarintyget bryr vi oss inte om. Det är jätteviktigt att man i den här situationen bryr sig om läkarintyget, men också vad sjukgymnaster och andra som har mött de här personerna vet om vad det är som man ska tänka på inför flytten till ett vård- och omsorgsboende.
Hur ska det möbleras när man flyttar dit? Vad ska man tänka på när det gäller mat, när det gäller kulturellt inslag och kanske inte minst rehabiliteringen? Det här är personer som har bott ganska så länge, kanske för länge, i sitt gamla boende och gått ned sig. Förhoppningsvis kan man återvinna mycket av de gamla funktionerna om man får god rehabilitering, att sjukgymnaster och andra med kompetens kommer in och ser vad det är för förmågor som de kan väcka till liv igen när det gäller den här äldre personen. Det här kan se väldigt olika ut.
Det är klart att det är olika behov också. Vi har de basala behoven i form av hygien, mat och så vidare. Men sedan handlar det om det sociala innehållet i tillvaron, att det ska kännas bra att bo där. Vi var ju, jag själv också, i förra veckan inne på en rad saker att tänka på. Eva Olofsson tog upp språket och de som är döva och dövblinda. Jag hoppas ju att det också kommer med i Socialstyrelsens analys, vad man ska tänka på i den här biståndshandläggningssituationen för att den äldre ska kunna kommunicera med andra. Det här är inte lätt.
Det finns i dag också mycket teknik som har utvecklats och som kan vara till god hjälp. Den kunskapen måste spridas ut i landet på ett mycket bättre sätt, sådana kommunikationsmöjligheter som Skype till exempel. Om man nu är född med ett annat språk och har tappat det svenska språket kanske man den vägen kan kommunicera med dem som är födda med samma språk som man själv.
Det finns många sådana här saker att tänka på när man möter en äldre person som det nu är dags för att flytta till ett vård- och omsorgsboende. Det här är naturligtvis kopplat till vad det är för resurser i form av bemanning, men det är också olika hjälpmedel man har att tänka på.
Jag är väldigt glad att vi har lämnat det matematiska tänket, att man kan säkra en god tid för äldre människor i det här skedet av livet genom sifferexercis. Det är behovsanalysen som ska gälla, inte minst det som gäller den allra sista tiden i livet. Då ska det finnas sjukvårdsresurser så att man inte i onödan måste åka till akuten och där kanske bli utsatt för insatser som man faktiskt varken vill ha eller behöver. Man ska kunna få en god vård i livets slutskede i de här boendena.
Med det yrkar jag naturligtvis bifall till det förslag som vi faktiskt är eniga om i det här betänkandet.
Anf. 140 Per Ramhorn (SD)
Fru talman! I dag behandlar vi ärendet
Riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen
, ett ärende som aktualiserades under hösten och vintern då ett flertal fall av missförhållanden avslöjades och ledde till en het debatt om kvaliteten inom äldreomsorgen. I mycket har den kretsat kring den privata äldreomsorgen, men liknande missförhållanden har också avslöjats inom den kommunala äldreomsorgen.
Socialstyrelsen, som numera är tillsynsmyndighet, granskade hundra demensboenden runt om i landet. Man upptäckte att på sex av tio boenden var det så låg bemanning att man var tvungen att låsa in de dementa under natten utan tillsyn.
Men det är inte bara på natten som det finns för lite personal. Bemanningsproblemen är precis lika stora på dagen inom äldreomsorgen.
200 av landets kommuner har själva satt upp mål för hur ofta gemensamma aktiviteter ska finnas på äldreboendena. Men inte ens hälften av kommunerna som ingår i kommun- och landstingsdatabasen når upp till de målen. I den nationella brukarundersökningen för äldreomsorgen visas tydligt att social samvaro och sociala aktiviteter var områden som de äldre var mest missnöjda med. Endast 56 procent av de äldre var nöjda med detta.
Äldreomsorg måste vara mer än bara förvaring. Äldre som bor på äldreboende har precis som alla andra egna behov och intressen.
Men att situationen ser ut så här inom äldreomsorgen är inte alls konstigt och det är ingenting man ska vara förvånad över, för antalet anställda inom äldreomsorgen har minskat med 25 000 personer sedan 2002. Det innebär att var tionde anställd har försvunnit.
Enligt forskare vid Stockholms universitet är personaltätheten den främsta kvalitetsfaktorn inom äldreomsorgen. Det finns ett tydligt samband mellan låg personaltäthet och sämre vårdkvalitet, som exempelvis undernäring och trycksår. Vi har fortfarande oacceptabelt många med smärtsamma trycksår inom äldreomsorgen, trots att det finns gedigen kunskap om hur man gör för att undvika att trycksår uppstår. Detta kostar mellan 100 och 200 miljoner kronor i månaden helt i onödan.
Att det finns tillräckligt med personal är också viktigt för att hinna med att umgås med de äldre och ge dem ömhet i livets slutskede. Vi måste inse att det krävs både kunskap och tillräcklig bemanning för att kvalitetssäkra äldreomsorgen. Vill man ha kvalitet inom äldreomsorgen finns det inga genvägar.
Fru talman! Jag tar mig friheten att nu bli lite mer personlig. Socialstyrelsen ska få i uppdrag att utreda och utfärda föreskrifter om bemanningen på särskilda boenden inom äldreomsorgen. Det här är något som behövs och är efterlängtat. Det gör mig oerhört glad och stolt, glad för alla de äldre och deras anhöriga som nu får möjlighet till en värdigare äldreomsorg.
Jag är också glad för att all den personal som kämpar dag och natt för att de äldre ska ha det bra framöver kommer att få bättre förutsättningar för rimligare arbetsförhållanden, där de inte ska behöva avstå från att sitta hos en döende person eller hålla om någon som behöver tröst för att andra arbetsuppgifter kallar.
Stolt är jag över att vi sverigedemokrater för andra gången sedan vi kom in i riksdagen har kunnat utnyttja vår vågmästarroll för att de äldre ska få det bättre här i vårt land. Första gången var hösten 2010 då vår motion om lämplig bemanning inom demensvården fick gehör. De här föreskrifterna ska vara färdiga nu till sommaren, vilket jag ser fram emot.
Fru talman! När jag för cirka ett och ett halvt år sedan tog tjänstledigt från mitt arbete inom äldreomsorgen för att ta plats här i riksdagen fick jag ofta höra att vi är ett sådant litet parti att vi inte kommer att påverka någonting. Men dessa olyckskorpar visade sig ha fel, och det är jag glad över. För Sverigedemokraterna och för mig själv har målet hela tiden varit att personalen i den äldreomsorg som jag lämnade för ett och ett halvt år sedan ska ha bättre förutsättningar att bedriva en värdig äldreomsorg den dag jag åter börjar jobba inom omsorgen. Dagens beslut är ett viktigt steg på vägen till en trygg och värdig äldreomsorg.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.
Anf. 141 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag vill också börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet om riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen.
Jag är också glad. Det är viktigt att det finns ett enigt utskott bakom det utskottsinitiativ som Vänsterpartiet tog tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det ger bättre förutsättningar när man ute i landet senare ska arbeta med frågorna. Vi har alla lokala partikamrater som vet att vi i riksdagen har fattat ett gemensamt beslut.
Det som vi nu fattar beslut om innebär att vi kompletterar det gamla beslutet om riktlinjer för lämplig bemanning i demensboendena med andra delar av äldreboendena. Barbro Westerholm tyckte att vi hade talat tillräckligt mycket om historien, men jag kan ändå inte låta bli att säga att det har varit en resa hit. Det var inte självklart att utskottet skulle bli enigt.
Det har tidigare talats om
Uppdrag gransknings
program om Piteå. Så var det. Jag kommer också ihåg de oanmälda tillsynsbesöken. Jag tror att det var fråga om 96 slumpmässigt utvalda äldreboenden. På närmare 60 procent av dem var det för lite personal på natten.
Jag kommer också ihåg den interpellationsdebatt jag hade med ansvarig minister. Ministern sade tydligt att det är kommunernas ansvar. Det är inte ett ansvar som ska tas nationellt, utan kommunerna har ansvar för äldreomsorgen. De får ta ansvar.
Jag skrev Vänsterpartiets motion om att komplettera de nationella riktlinjer som fanns för demensvården och riktlinjer för bemanning. Motionen byggde på den rapport som kom från Stockholms läns Äldrecentrum. Där stod ingenting om minimibemanning, och där stod inte att det skulle se likadant ut överallt. Inte heller stod det något om golv och fasta siffror för bemanningen. I Äldrecentrums rapport stod det att det går att komma fram till en lämplig bemanning för en god äldreomsorg utifrån de äldres behov.
Jag kan hålla med om att kommunerna har ett ansvar, men det finns ett tydligt nationellt ansvar. Vi har ett nationellt ansvar för kvaliteten i äldreomsorgen. Det ska inte skifta alltför mycket över landet, och äldreomsorgen ska vara bra. Alla har rätt till en god äldreomsorg.
Vi kan se att skillnaderna i dag inom äldreomsorgen runt om i landet är alldeles för stora. Vi kan se äldreboenden som har alldeles för låg bemanning. Vi kan se personal som stressar, som inte hinner med vad de vill göra.
Det är bra att vi kan anta detta förslag i enighet. Förra gången fick vi rösta igenom frågan mot de borgerliga partierna i riksdagen. Nu behöver vi inte göra så. Det skapar andra förutsättningar att jobba lokalt med frågan.
Bakom den diskussion vi har nu finns en verklighet. Det är en verklighet med en äldreomsorg som många gånger fungerar bra, andra gånger fungerar mindre bra. Det är tydligt att den fråga om bemanning som diskuteras i Stockholms läns Äldrecentrums rapport inte finns på många äldreboenden. Man sade inte att alla skulle ha en viss bemanning, utan det var fråga om en bemanning som man kom fram till på en enhet för nio demenssjuka. Där fanns erfarna personer från äldreomsorgen som följde med i vårdarbetet och såg vilken bemanning som skulle vara bra. Jag tycker att vi ska vara ärliga med att det här inte är fråga om lagstiftning om minimibemanning där det följer med en finansieringsprincip och pengar till kommunerna. Det här är föreskrifter som kopplas av Socialstyrelsen till den lagstiftning som finns och de kvalitetskrav som finns i lagstiftningen.
Resurserna till äldreomsorgen har minskat. Äldreomsorgen har inte varit prioriterad när det gäller var pengarna ska hamna. Mellan 2000 och 2009 minskade äldreomsorgens resurser med 6 procent, medan antalet äldre över 80 år ökade med 9 procent. Det har försvunnit långt över 20 000 platser på äldreboendena under de senaste åren. Vi vet att ribban är hög på många håll för att få en plats på ett äldreboende. Andra väljer själva att bo kvar längre hemma. Det innebär också att de som bor på äldreboendena i dag behöver mer vård, omsorg och stöd än vad de gjorde för kanske 20 år sedan.
Vi ser också resultatet att anhöriga har fått ta över betydligt mer än vad de gjorde för ett antal år sedan. Den utvecklingen fortsätter. Som vi vet är anhöriga ofta kvinnor och döttrar till människor som inte har så gott om pengar. Om man har mer pengar köper man privata tjänster. Det bästa anhörigstödet är egentligen en väl fungerande äldreomsorg, så att man ger den hjälp man vill till sina anhöriga av kärlek, lust och för att man har tid och ork.
Vi ser också resultatet av stressiga arbetsförhållanden för personalen med mer helgtjänstgöring, delade turer med arbete morgon, eftermiddag, kväll och ett obetalt pass mitt på dagen. Vidare är det känslan av att inte hinna med och räcka till.
Caremaskandalen har pekat på att privata vinstintressen leder fel. Vi har också sett uppgifterna från Socialstyrelsen om ungefär 10 procents lägre bemanning hos privata utförare. Då har det inte funnits statistik som skiljer på ideella utförare som Ersta i Stockholm eller Bräcke Diakoni i Göteborg utan man har slagit ihop alla privata utförare.
Ett stort gemensamt problem, vare sig det är en kommunal eller en privat utförare, är krympande resurser och att det finns för lite personal. Därför är det bra att vi är eniga om att vi ska ställa större krav på kommunerna att vara tydliga med vilka behov som finns, vilka behov den enskilde äldre har. Vid biståndsbedömningen ska man göra en bedömning av vilka behov som finns, timmarna, och en genomförandeplan för hur det ska gå till. Bemanningen ska rättas efter de enskilda behoven.
Det ska vara synligt för äldre och anhöriga hur bemanningen ser ut i förhållande till behoven på ett äldreboende. Det ska vara synligt för intresserad allmänhet och för de lokala politikerna. De måste ta ett tydligt ansvar för att de resurser till den äldreomsorg man säger sig vilja ha har avsatts.
Socialstyrelsen säger i sitt yttrande att den enskildes behov ska styra bemanningen. Jag vet att många ute i landet känner att det inte är behoven utan budgeten som styr. Det är därför viktigt och ärligt av oss att säga att vi inte skickar med pengar i det här läget. Men vi vet alla att det här kommer att kräva mer resurser till äldreomsorgen i de flesta kommuner. Det här är ett verktyg som gör att Socialstyrelsen kan agera starkare i sin tillsyn. Lever äldreomsorgen upp till föreskrifterna eller inte?
Det är viktigt att se att kommunerna behöver pengar till mer personal i äldreomsorgen. När jag besöker representanter för äldreomsorgen berättar de ofta att de har ett budgetunderskott. De står inte och väntar på mer personal, utan de oroar sig för mindre personal. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som - hittills - i sin skuggbudget har öronmärkt ytterligare 3 miljarder fram till 2014 för mer personal. Det ska vara en permanent nivåhöjning med 7 000 fler anställda med prioritering på demensvården. Vi har redan bestämt att vi kommer att gå vidare i nästa års budget och satsa ytterligare 1 miljard på andra delar av äldreboendena. På det sättet ger vi förutsättningar för vår politik att leva upp till de föreskrifter som Socialstyrelsen lägger fram. Det är självklart att det här inte räcker fullt ut.
Vi vet att det jobbar många i äldreomsorgen som inte har rätt utbildning. Vi har länge drivit kravet på en långsiktig satsning om 4 miljarder under tio år. Vi har utbildningsvikariat så att man ska få vikarie när man går sin utbildning. Vi har satsat på ett matlyft. Vi jobbar väldigt mycket med äldres inflytande över äldreomsorgen, vilket är en av våra allra viktigaste frågor. Det går dock inte att komma ifrån det som många har sagt: Med för lite personal är det väldigt svårt att få en bra äldreomsorg.
Därför, än en gång: Jag tror att vi har tagit ett steg framåt i dag, men det kommer också att krävas mer pengar för att detta ska bli konkret verklighet.
Anf. 142 Anders Andersson (KD)
Fru talman! Som företrädare för Kristdemokraterna är jag glad den här dagen och i den här debatten. Jag är glad, och då framför allt för innehållet i betänkandet. Dessutom vill jag säga att det alltid är en särskild glädje när man noterar att åtta partier i riksdagen kan samlas till ett enigt beslut i en viktig fråga som berör tusentals människor, tusentals anställda och tusentals anhöriga till dem som behöver vård. Enigheten är viktig att glädjas åt, men innehållet är - om jag nu får framföra det - ännu viktigare.
Den fråga vi nu har att debattera och fatta beslut om är nog en av dem som ligger högst upp om man skulle ha något slags lista över vad människor samtalar om ute i samhället. Det handlar nämligen om att ge trygghet åt landets pensionärer och deras anhöriga. Det handlar om kvalitet inom äldreomsorgen. Det är frågan om hur vi har löst bemanningen på våra äldreboenden och hur vi lyfter fram värdighet för alla våra äldre som har rätt att känna trygghet i livet.
De rapporter om brister och vanvård inom äldrevården som redovisats är ovärdiga ett välfärdsland. Vi har fått för många sådana rapporter, och jag vill säga att de är helt oacceptabla. Det gäller oavsett om det är privat eller kommunalt drivna vårdboenden.
Detta betänkande från socialutskottet är oerhört viktigt. Det är kanske inte det mest omfångsrika betänkandet - det är 20 sidor långt - men det är en tydlig signal om kvalitet och bemanning inom äldreomsorgen i vårt land. Alla partier står sida vid sida och ger ett gemensamt besked. Det är bra - mycket bra.
Samtidigt är det intressant att notera att betänkandet faktiskt inte innehåller några förslag om ny lagstiftning. Den socialtjänstlag vi nu har anger vad som gäller för att nå en hög kvalitet och ge förutsättningar för att äldre ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Allt detta redovisas i betänkandet från socialutskottet under rubriken "Gällande rätt" på s. 5.
Efter riksdagsbeslutet i december 2010 har Socialstyrelsen fått i uppdrag att komplettera sina nationella riktlinjer för god vård och omsorg vid demenssjukdom med riktlinjer också för bemanning. När detta arbete har påbörjats har Socialstyrelsen genom bland annat tillsyn och utvärderingsarbete kommit fram till att det finns brister i bemanningen. Av denna anledning har man bedömt att det behövs föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av lagens regler om god kvalitet. Detta behov finner man gäller också för andra grupper än demenssjuka.
Det man saknar är kopplingen mellan den enskildes individuella faktiska behov och det särskilda boendets bemanning. Detta framhålls i betänkandet, och det är också det Socialstyrelsen pekar på. För mig har gällt, gäller och kommer att gälla att vi vill forma det stöd och den hjälp som ska ges till den enskilda pensionären utifrån hans eller hennes enskilda behov.
Personligen har jag besökt olika former av äldreboenden vid ett stort antal tillfällen, eftersom jag har hunnit med att vara socialnämndsordförande innan jag ägnade mig mest åt landstingspolitik. Jag har vid varje sådant besök, då jag har träffat personal och äldre på äldreboenden, noterat att ingen av dem som bor och får sin omsorg på dessa boenden har exakt samma behov. Behoven hos dem som bor på våra äldreboenden varierar. Behoven är individuella. Det handlar om att vi när vi formar politiken för bemanning utgår från dessa faktiska förhållanden, nämligen att behoven är individuella.
Poängen med det betänkande som nu läggs fram är att vi alla i socialutskottet slår fast att det är just utifrån dessa individuella behov vi vill forma riktlinjerna för äldreomsorgens bemanning. Jag delar därför utskottets skrivning när vi tolkar Socialstyrelsens yttrande som att det är möjligt att utfärda föreskrifter om hur den enskilda individens behov ska vara avgörande för bemanningen. Kommunerna får då även möjlighet att använda detta som underlag i sin uppföljning. Allmänna råd enligt den inriktning som Socialstyrelsen presenterat skulle också ge ett bra underlag för kommunernas bemanning när det gäller demensboenden.
I vårt betänkande har vi skrivit att huvudmännens, det vill säga kommunernas, ansvar för äldreomsorgen måste både betonas och respekteras. Det är därför jag ser det som angeläget att stödja kommunerna i deras arbete och ge dem förutsättningar att bedriva en äldreomsorg av god kvalitet. Ökad öppenhet och transparens i kommunernas äldreomsorg vad gäller redovisning av bemanning och kvalitet är något som stimulerar och kan utveckla äldreomsorgen samt ge en ökad trygghet för medborgarna. I detta ingår äldres självklara rätt att få varierade behov tillgodosedda.
I socialutskottets betänkande har vi konstaterat att Socialstyrelsen har ett flertal regeringsuppdrag som gäller arbetet med äldreomsorgen lokalt. Det är ett uppdrag som omfattar riktlinjer för kommuners upphandling av omsorgstjänster. Ett annat regeringsuppdrag handlar om värdegrundsarbetet, och ytterligare ett handlar om förstärkt kompetens inom äldreomsorgen. Jag vill säga att jag välkomnar och ser positivt på detta, och jag tar dessa uppdrag från regeringen som ett uttryck för att regeringen ständigt önskar utveckla kvaliteten och tryggheten för landets pensionärer.
Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkandet SoU11.
(Applåder)
Anf. 143 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Man får passa på. När vi plötsligt är eniga kommer man näst sist, och då kan man inte begära replik mer än på den som är sist. Det är ännu tråkigare för Anders.
Jag har också varit ute på rätt många äldreboenden. Det som slår mig är, som jag sade i mitt anförande, att det många gånger fattas personal. När man borde vara tre är man två, och när man borde vara två är man en. Det är väldigt vanligt när man går och tittar på till exempel en demensenhet. Det är också det personalen beskriver. De säger: Vi räcker inte till. Vi kan oftast, om ingen är sjuk, hinna med det som är nödvändigt, men att se varje människas egna behov hinner vi inte med.
Lika ofta träffar jag på detta att det finns en oro över att man ligger 30 eller 40 miljoner back - eller något annat, beroende på kommunens storlek. Jag skulle gärna vilja höra med Anders Andersson som är med i samma parti som både socialministern och äldreministern: Att se till att det finns pengar till de förbättringar i kommunerna vi talar om, att faktiskt öronmärka pengar till äldreomsorgen - är det något KD kan tänka sig? Eller hur har ni tänkt att kvalitetshöjningen ska gå till? Ska man omprioritera i kommunerna, eller ska man höja skatten? Betyder det kanske inte så mycket i verkligheten?
Anf. 144 Anders Andersson (KD)
Fru talman! Du har rätt, Eva. När både du och jag och, är jag övertygad om, övriga riksdagsledamöter i olika omfattning har varit på äldreboenden och i hemtjänsten finns det personalgrupper och enskilda personer som upplever en oro för bemanningen, alltså att man skulle gå kort om någon blir sjuk eller någonting annat skulle hända.
Jag ser det som oerhört viktigt att det utifrån dagens beslut är grundläggande att det är individens behov som avgör. Det är det som finns i socialtjänstlagen. Det är det vi har lagt fast i den socialtjänstlag vi i dag bekräftar är det som är grunden för beslutet. Här är det självklart så att kommunerna har ett ansvar för att göra prioriteringar. Jag tror inte att vi kan lösa det på annat sätt än att det är kommunerna och landstingen som har ett finansieringsansvar och ansvar för att lösa det i huvudsak.
Men det som jag är glad över, och som är ett kristdemokratiskt avtryck, är att vi inledde förra mandatperioden med 5 miljarder i en särskild satsning för sju områden inom äldreomsorgen.
Den här mandatperioden har vi lyft in 4 miljarder kronor för en satsning på de mest sjuka äldre, de som vi ibland upplever hamnar mellan stolarna när landsting och kommuner inte hittar lösningar. Just nu redovisas från Eva Nilsson Bågenholm resultatet av denna ersättning och stimulans till kommunerna. Det här kommer inte att lösa kommunernas problem, men det är en hjälp för att upprätthålla den kvalitet som vi vill ha. Jag fick senast i veckan en redovisning av fördelningen av resurserna, och 70 procent av resurserna går till kommunerna för satsningen på de mest sjuka äldre. Jag tror att det är där vi har de stora personalgrupperna.
Detta är viktigt utöver satsningen på omvårdnadslyftet som också är en personalsatsning för att utveckla kvaliteten i äldreomsorgen.
Anf. 145 Eva Olofsson (V)
Fru talman! En av mina riksdagskollegor pryade på ett äldreboende för några dagar sedan. Där hade de 1 000 timmar biståndsbedömda timmar och bemanning 500 timmar. Det är det som jag tror kommer att hända på sina håll, det vill säga att när man går efter personernas enskilda behov och lägger ihop det ser man att man inte har den bemanningen. Det är kommunerna själva som får stå för det här, och vi vet redan att resurserna har krympt med 6 procent, fast antalet äldre har ökat.
Jag tycker att det vore ett väldigt bra krav att göra som man gjorde med skolan, där man öronmärkte pengar, och faktiskt öronmärka pengar till mer personal, för det är ju inte samma sak att de får stimulansbidrag som försvinner efter tre år eller ställs om till något annat.
Jag har varit ute i äldreomsorgen där man har sagt: Det är jättebra med stimulansbidragen. Vi anställde en aktivitetsledare som satsade på verksamheter, på det sociala innehållet och även för mindre grupper och enskilda personer. Men nu har vi tyvärr fått ta bort den personen, för nu finns inte pengarna längre.
Just för det viktiga att få en permanent högre personalbemanning hjälper inte de här stimulanspengarna, som vi också har i vår budget och som jag tror att vi alla partier har i våra budgetar. Och satsningen på de allra mest sjuka är en satsning som vi inte alls har kritiserat utan tycker är bra och också har i våra budgetar.
De olika områdena kommer ju från propositionen som lades fram före valet, när vi bytte regeringen, av Ylva Johansson som socialminister. I den propositionen fanns inriktningarna med vad gällde vad man skulle satsa pengar på.
Den fråga som jag vill ställa till dig är hur kommunerna när de nu har ett tufft läge, är hårt trängda och på flera håll ligger på minus ska få fram de här pengarna. Är det inte en vettig satsning att öronmärka pengar i riksdagens budget för mer permanent personal?
Anf. 146 Anders Andersson (KD)
Fru talman! Förutsättningarna för att äldreomsorgen ska ha resurser och muskler och att det ska finnas ekonomi i kommunerna att finansiera den är att vi har ordning på den samlade ekonomin i landet. I det avseendet ska vi vara glada över att varken Eva Olofsson eller jag står i det grekiska parlamentet i dag, för då hade vi haft bekymmer.
Sveriges kommuner och landsting har ingen lätt ekonomisk situation. Men i jämförelse med våra länder i Europa i övrigt har vi ändå förutsättningar att prioritera, för ekonomin är i ordning och har en god utveckling.
Med detta som utgångspunkt har vi gemensamt, du och jag, i betänkandet på s. 10 formulerat följande: Huvudmännens, det vill säga kommunernas, ansvar för detta måste både betonas och respekteras. Och det gör vi. Vi vill betona och respektera kommunernas ansvar. Vi är beredda att ta fram det som vi nu har gjort, riktlinjer för bemanningen, och utgå från den enskildes individuella behov. Det är dessa som ska tillgodoses. Det är dessa som vi ska ha som utgångspunkt för varje bemanningsbedömning.
Utöver det kan jag inte låta bli att säga att när vi tidigare tillförde 5 miljarder för en satsning på kvalitetsutveckling i äldreomsorgen, när vi nu satsar 4 miljarder kronor för de mest sjuka äldre, när vi lyfte in 1 miljard för ett särskilt omvårdnadslyft är det ett uttryck för att regeringen har ambitionen att ständigt utveckla kvalitet och trygghet för våra äldre.
Jag tror att det är i samspelet mellan regering, riksdag och landets kommuner som vi kan säkerställa att vi har en kvalitet som innebär att det finns både värdighet och välbefinnande i den äldreomsorg som vi formar för morgondagen.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2012-03-14
Förslagspunkter: 1, Acklamationer: 1
Beslut: Riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen
Webb-tv: Beslut
Protokoll med beslut
- 2012-03-14Protokoll 2011/12:82
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i betänkandet om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och, om myndigheten finner det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanning i särskilda boenden för andra grupper än demenssjuka och att regeringen ska återkomma till riksdagen med en redovisning och vid behov förslag till åtgärder senast under november 2012.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.