Riksfärdtjänst och handikappanpassning av kollektivtrafiken

Betänkande 1990/91:TU22

Trafikutskottets betänkande 1990/91:TU22

Riksfärdtjänst och handikappanpassning av kollektivtrafiken

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91

TU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslag i
budgetpropositionen om medelsanvisning för riksfärdtjänst och om
vissa riktlinjer enligt vilka riksfärdtjänsten bör
kommunaliseras. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
medelsanvisning och de föreslagna riktlinjerna. Emellertid anser
utskottet att anslaget bör betecknas som ett förslagsanslag och
inte, som regeringen föreslår, som ett reservationsanslag. Inför
en kommunalisering betonar utskottet vikten av att man finner
organisatoriska former som säkerställer att handikappades
synpunkter på riksfärdtjänsten beaktas. Vidare tillstyrker
utskottet ett förslag i propositionen om att trafikverken skall
överta ansvaret för utformning av föreskrifter om
handikappanpassning av kollektivtrafiken från transportrådet.
Rådet bör -- enligt ett regeringsförslag som utskottet behandlar
i annat sammanhang -- avvecklas vid nästa årsskifte.
Yrkanden i c-, v- och mp-motioner om en större
medelsanvisning än vad regeringen föreslår avstyrks. Vidare
avstyrks yrkanden i s-, fp- och v-motioner enligt vilka
motionärerna motsätter sig den kommunalisering av
riksfärdtjänsten som regeringen förordar. Slutligen avstyrker
utskottet yrkanden i c- och mp-motioner om en översyn av
lagstiftningen om handikappanpassning av kollektivtrafiken.

Till betänkandet är fogat fem reservationer.

SJÄTTE HUVUDTITELN

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1990/91:100 bilaga 8
(kommunikationsdepartementet)

dels i avsnitt G. Kollektivtrafik m.m. under rubriken
G3. Riksfärdtjänst (s. 115--116)
1. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92
anvisar ett reservationsanslag på 96500000 kr.,

dels i avsnitt B. Avveckling av transportrådet under
rubriken 7.3 Riksfärdtjänst (s. 166--169)
2. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om
riksfärdtjänsten (mom. 13, s. 182),

dels i avsnitt C. Handikappanpassning av
kollektivtrafiken (s. 186--193)
3. att riksdagen godkänner de riktlinjer som i propositionen
anförts om trafikverkens ansvar (kap. 2.1, s. 188--192),
4. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om
servicelinjer (kap. 2.2, s. 192--193).

Motionerna

1990/91:T215 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överläggningar med kommunerna om
utformningen av riksfärdtjänsten,
14. att riksdagen till G3. Riksfärdtjänst för budgetåret
1991/92 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
10000000 kr. förhöjt anslag på 106500000 kr. med
oförändrad anslagsbeteckning.

1990/91:T232 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion
1990/91:So283 anförts om förbättringar av kommunikationer.

1990/91:T904 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär ett förslag till hur ett
gemensamt huvudmannaskap för kollektivtrafik och färdtjänst
skulle kunna organiseras (rubrik 12).
Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1990/91:So223.

1990/91:T909 av Margareta Persson och Britta Sundin (båda s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riksfärdtjänsten som en statlig
angelägenhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om garanti för riksfärdtjänstens
genomförande fullt ut under hela budgetåret,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en riksfärdtjänstnämnd inrättas
under kommunikationsdepartementet.

1990/91:T910 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en tillämpning av ansvars- och
finansieringsprincipen då det gäller kollektivtrafiken för
människor med funktionshinder.

1990/91:T913 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om vad som anförts i motionen om
trafikens handikappanpassning,
2. att riksdagen beslutar öka anslaget till riksfärdtjänsten
med 10 milj.kr.
Motiveringen till yrkandena återfinns i motion
1990/91:So257.

1990/91:T914 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92
anslår 45500000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit,
eller således 142000000 kr.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den som på grund av handikapp är
hänvisad att resa på ett särskilt kostsamt sätt även
fortsättningsvis utan begränsningar skall ha rätt att resa med
riksfärdtjänst,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
särskild nämnd inom kommunikationsdepartementet enligt vad i
motionen anförts om utfärdandet av riktlinjer och kostnadsansvar
för riksfärdtjänsten.

Utskottet

1 Riksfärdtjänsten

1.1 Bakgrund

Riksfärdtjänsten utgör ett komplement till den kommunala
färdtjänsten och syftar till att ge svårt handikappade
möjlighet att göra längre resor inom landet till normala
kostnader. Riksfärdtjänsten inrättades år 1980 som en
försöksverksamhet. Genom ett riksdagsbeslut år 1984
permanentades verksamheten (prop. 1983/84:100 bil. 8, bet. TU
23, rskr. 289). Berättigade till riksfärdtjänst är personer som
på grund av sitt handikapp och brist på tillgängliga trafikmedel
måste resa på ett dyrare sätt än normalt. Riksfärdtjänstresor
kan ske med flyg, tåg, båt, taxibil eller specialfordon till ett
pris som motsvarar kostnaden för att åka andra klass med tåg
inkl. anslutningsresor. I vissa fall kan även ledsagare
medfölja. Riksfärdtjänsten bekostas med statliga medel, som
täcker resenärens kostnader exkl. dennes egenavgift. Det är
emellertid kommunerna som meddelar tillstånd till riksfärdtjänst
och också anger de villkor som är förknippade med tillståndet,
såsom t.ex. val av färdmedel. Transportrådet utfärdar
föreskrifter, fördelar medelsramar till kommunerna och betalar
ersättning för genomförda resor m.m.

1.2 Propositionen i huvuddrag

Föredragande departementschefen framhåller att antalet
resenärer inom riksfärdtjänsten ökat från 6600 budgetåret
1981/82 till 24900 budgetåret 1990/91. Antalet resor har ökat
ännu snabbare, nämligen från 10600 till 48800. Någon
påtaglig tendens till avmattning i resandet kan inte heller
skönjas. I stället sker en viss ökning av antalet resor per
resenär. Ett annat problem hänger samman med att inte mindre än
en tredjedel av resorna sker på avstånd under 10 mil. Syftet med
riksfärdtjänsten är ju emellertid att i huvudsak tillgodose
svårt handikappades behov av längre resor. Statsmakternas
intentioner med riksfärdtjänsten var vidare att de flesta
resorna skulle vidtas med reguljära fjärrtrafikmedel, dvs. tåg,
buss, båt eller flyg. Sålunda räknade man med att endast 10%
av resorna skulle komma att göras med taxi eller specialfordon.
Sådana resor har emellertid visat sig svara för drygt 80% av
det totala antalet. Statens kostnader har härigenom blivit
oväntat höga.
Transportrådet aviserar i sin anslagsframställning en
fortsatt ökning av kostnaderna. Bara mellan föregående budgetår
och budgetåret 1991/92 beräknas kostnaderna öka med ca 70%,
och till mitten av 1990-talet förväntas medelsbehovet mer än
fördubblas jämfört med den nuvarande nivån.
När det gäller kostnadsutvecklingen ser departementschefen
ett särskilt problem i att det finns en uppdelning i
beslutsfattande och kostnadsansvar för riksfärdtjänsten. Det är
kommunerna som fattar beslut om resorna, medan det är staten som
står för den allra största delen av kostnaderna. Detta är --
betonar departementschefen -- ett grundläggande systemfel i
administrationen av riksfärdtjänsten.
Riksdagens beslut våren 1989 om riksfärdtjänsten innebar --
framhålls det vidare i propositionen -- ett försök att förenkla
regelsystemet och att bromsa kostnadsutvecklingen (prop.
1988/89:81, bet. TU17, rskr. 230). Den nya ordningen har kanske
-- säger departementschefen -- i en del fall varit återhållande
på kommunernas beslut att bevilja tillstånd för riksfärdtjänst.
Fortfarande gäller dock att riksfärdtjänsten finansieras med ett
förslagsanslag, vilket i praktiken innebär att de årliga ramar
som tilldelas kommunerna får överskridas.
Mot den angivna bakgrunden och i syfte att begränsa
kostnadsökningarna föreslår regeringen att riksfärdtjänsten
fr.o.m. nästa budgetår skall finansieras inom ramen för ett
reservationsanslag. Ramarna till kommunerna får därmed inte
överskridas. Medelsanvisningen föreslås omfatta 96,5
milj.kr. eller samma belopp som riksdagen anvisat för
innevarande budgetår.
Många skäl talar för -- framhåller departementschefen -- att
det samlade ansvaret för riksfärdtjänsten även i formell mening
bör ligga på kommunerna. Överläggningar skall därför tas upp med
kommunförbunden om överföring av huvudmannaskapet för
riksfärdtjänsten med inriktningen att verksamheten
kommunaliseras vid årsskiftet 1991-1992. En sådan överföring av
ansvaret till kommunerna förutsätter lag. Departementschefens
avsikt är att föreslå regeringen att under innevarande
kalenderår återkomma till riksdagen med de lagförslag och med de
förslag till ekonomiska ramar som kommunaliseringen föranleder.
Tills vidare disponerar transportrådet anslaget.

1.3 Motionsförslag

I motion T215 (c) framhålls (yrkande 13) att regeringens
förslag om en kommunalisering av riksfärdtjänsten innebär en
kostnadsövervältring på kommunerna som dessa i rådande
ekonomiska läge har svårt att bära. Det finns också risk för att
handikappade drabbas på ett sådant sätt att deras sociala
isolering förstärks. Regeringen bör hantera denna fråga efter
överläggningar med kommunerna genom Svenska kommunförbundet.
Möjligheterna att på sikt inrymma stödet i
skatteutjämningssystemet bör därvid beaktas.
I avvaktan på att överläggningarna leder till resultat bör
anslaget -- enligt yrkande 14 i sammma motion -- tillföras
ytterligare 10 milj.kr. Anslaget bör även fortsättningsvis vara
ett förslagsanslag, betonar motionärerna.

Även i motion T913 (mp) begärs (yrkande 2) en höjning av
anslaget med 10 milj.kr. utöver det belopp regeringen
föreslagit.

I motion T904 (fp) framhålls att färdtjänsten, såväl den som
för närvarande utgår enligt socialtjänstlagen som
riksfärdtjänsten, bör ges samma huvudman som den övriga
kollektivtrafiken. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till hur ett samlat huvudmannaskap för färdtjänst och
övrig kollektivtrafik skall genomföras.

I motion T909 (s) framhålls (yrkande 1) att det är
principiellt felaktigt att överföra det samlade ansvaret för
riksfärdtjänsten från staten till kommunerna. Riksfärdtjänsten
har tillkommit för att kompensera att trafiken på riksnivå inte
fungerar för handikappade. Samma villkor måste därför gälla för
alla i hela landet.
Vidare föreslår motionärerna (yrkande 3) att en
riksfärdtjänstnämnd, med ansvar för trafiken i stort, inrättas
direkt under kommunikationsdepartementet.
Omvandlingen av nuvarande förslagsanslag till ett
reservationsanslag befarar motionärerna kan leda till att medel
saknas för riksfärdtjänstresor mot slutet av ett budgetår. En
garanti bör därför finnas för att riksfärdtjänsten kan
genomföras fullt ut under hela budgetåret (yrkande 2).

Även i motion T914 (v) förordas (yrkande 3) inrättandet av en
nämnd direkt under kommunikationsdepartementet med
kostnadsansvar för riksfärdtjänsten. Motionärerna motsätter sig
att detta ansvar överförs till kommunerna.
Vidare framhålls i motionen att anslaget även
fortsättningsvis bör vara ett förslagsanslag. Under alla
förhållanden bör den som på grund av handikapp är hänvisad till
att resa på ett särskilt kostsamt sätt också framgent ha rätt
att utan begränsningar resa med riksfärdtjänst (yrkande 2).
Slutligen yrkar motionärerna (yrkande 1) att riksdagen under
anslaget anvisar 142 milj.kr. eller 45,5 milj.kr. utöver det
belopp som regeringen föreslagit.

I motion T232 (c) framhålls att handikappades kostnader för
resor inte får överstiga andra gruppers. Merkostnaderna bör
betalas av samhället. Detta gäller alla transportmedel, betonar
motionärerna.

1.4 Utskottets ställningstagande

Vad först gäller det förslag om en kommunalisering av
riksfärdtjänsten som regeringen aviserar, vill utskottet för sin
del framhålla att det delar departementschefens uppfattning att
ett systemfel vidlåder nuvarande ordning, som innebär att
kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresorna, medan staten
står för den allra största delen av kostnaderna.
Departementschefen framhåller att en fjärdedel av resorna
med riksfärdtjänsten sker inom länsgränserna. För denna del av
resandet finns ett uppenbart samband inte bara med den kommunala
färdtjänsten utan också med sjukresorna och den länsfärdtjänst
som håller på att växa fram. Alla dessa verksamheter syftar till
att underlätta rörligheten för handikappade och äldre men är
nästan alltid organiserade var för sig och på ett sådant sätt
att det som regel inte sker någon samåkning i fordonen trots att
resmålen kan vara desamma.
En mera övergripande och samordnande syn såväl på riks-,
läns- och kommunal färdtjänst som på sjukreseverksamheten bör --
som departementschefen framhåller -- kunna leda till
rationaliseringsvinster, t.ex. i samband med upphandling av
transporttjänster från taxi och andra transportföretag.
Inrättande av moderna, gemensamma beställnings- och
samordningsenheter synes också kunna medföra sådana vinster.
Möjligheterna att styra resandet i tid och rum och att öka
samåkning mellan olika resandekategorier är sannolikt inte
obetydliga. Detta bör särskilt kunna gälla om samverkan sker med
trafikhuvudmannen i länet. Genom ökad handikappanpassning av
färdmedel och terminaler och genom att inrätta s.k.
servicelinjer bör, som erfarenheterna visar från bl.a Borås,
kostnaderna för handikappades resor kunna minska. En ytterligare
fördel med en kommunalisering är att denna medför att beslut och
kostnadsansvar läggs på samma organ. För handikappade som söker
tillstånd till riksfärdtjänst innebär detta ett förenklat
resande med färre inblandade.
Regeringens förslag om en kommunalisering av
riksfärdtjänsten öppnar sålunda möjligheter till att
effektivisera denna. Utskottet finner det angeläget att så sker
och har ingen erinran mot de riktlinjer härför som anges i
propositionen. Kommunaliseringen -- som givetvis bör ske i nära
samråd med kommunförbunden -- behöver inte innebära en sådan
börda för kommunerna som befaras i motion T215 (c), om
möjligheterna till rationaliseringsvinster enligt propositionen
tas till vara. Mot bakgrund härav och vad i övrigt nu anförts
har utskottet för sin del ingen erinran mot att regeringen efter
nämnda samråd förelägger riksdagen de förslag som erfordras för
att regeringens intentioner skall kunna fullföljas.
Utskottet finner det angeläget att regeringen i samband med
överläggningarna med kommunförbunden söker finna organisatoriska
former för att säkerställa att handikappades synpunkter på
riksfärdtjänsten beaktas.
Med det anförda finner utskottet syftet med motionerna T215
(c) yrkande 13, T904 (fp), T909 (s) yrkande 3 och T914 (v)
yrkande 3 tillgodosett eller i väsentlig mån tillgodosett. Dessa
yrkanden bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd och
avstyrks följaktligen. Även motion T909 (s) yrkande 1 avstyrks.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att en
effektivisering av riksfärdtjänsten kan komma till stånd och att
kostnadsökningarna kan begränsas.
Utskottet har förståelse för de motionledes uttalade
farhågorna för vad en förändrad anslagsbeteckning skulle
kunna innebära. Anslaget på 96,5 milj.kr. till riksfärdtjänst
bör därför även för nästa budgetår betecknas som ett
förslagsanslag.
Med det sagda torde syftet med motionerna T909 (s) yrkande 2
och T914 (v) yrkande 2 få anses tillgodosett och syftet med
motion T215 (c) yrkande 14 delvis tillgodosett. Motionerna T913
(mp) yrkande 2 och T914 (mp) yrkande 1 avstyrks.

Som framgår av den inledande redogörelsen kan resor med
riksfärdtjänst ske med flyg, tåg, båt, taxibil eller
specialfordon till ett pris som motsvarar kostnaden för att åka
andra klass med tåg inkl. anslutningsresor. Kostnader som
överstiger priset för en resa med andra klass tåg och
anslutningsresa ersätts med medel från anslaget för
riksfärdtjänst. Syftet med motion T232 (c), i den del den gäller
kostnaden för handikappades resor, torde med det sagda få anses
tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd synes sålunda inte
erforderlig, varför motionen avstyrks i den del som nu är i
fråga.

2 Handikappanpassning av kollektivtrafiken

2.1 Bakgrund

I 1979 års trafikpolitiska beslut slogs fast att målet för
trafikpolitiken bör vara att tillförsäkra medborgarna en
tillfredsställande transportförsörjning (prop. 1978/79:99, bet.
TU 18, rskr. 419). Som en del av beslutet antogs lagen
(1979:538) om handikappanpassad kollektivtrafik. Av denna
framgår att när kollektivtrafik planeras och genomförs skall
handikappades särskilda behov beaktas så långt det är möjligt.
Närmare föreskrifter meddelas av transportrådet.
1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, bet.
TU15, rskr. 201) innebar bl.a. att det inrättades ett statligt
engångsstöd till investeringar för ökad handikappanpassning av
befintliga fordon och äldre terminaler. Skälet var att öka
incitamenten för trafikföretagen att vidta åtgärder utöver de
fastställda kraven. Dessutom ändrades lagen om handikappanpassad
kollektivtrafik så att även fordon i beställnings-, turist- och
färdtjänsttrafik omfattades. Syftet var att skapa fler
resealternativ för handikappade. Transportrådet meddelar närmare
föreskrifter om handikappanpassning även av nu nämnda slag av
färdmedel.

2.2 Propositionen i huvuddrag

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer för
trafikverkens ansvar för handikappanpassning av
kollektivtrafiken som departementschefen angivit. Vidare bereds
riksdagen tillfälle att ta del av vad departementschefen anfört
om servicelinjer.
Riktlinjerna i fråga om trafikverkens ansvar för en
handikappanpassad kollektivtrafik skall ses mot bakgrund av att
transportrådet, som för närvarande utfärdar föreskrifter med
stöd av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik, i en annan
del av budgetpropositionen föreslås avvecklas vid nästa
årsskifte. Riktlinjerna innebär i huvudsak följande:
Trafiksäkerhetsverket (TSV), banverket, luftfartsverket och
sjöfartsverket skall ha ett ansvar för handikappanpassningen
inom sina resp. verksamhetsområden genom utformning av
föreskrifter vad gäller åtgärder i fordonens och terminalernas
konstruktion och utrustning. I fråga om TSV gäller förslaget i
avvaktan på en översyn av det offentliga trafiksäkerhetsarbetets
organisation.
SJ, banverket, luftfartsverket, vägverket och TSV skall genom
driftsåtgärder underlätta handikappades resor.
Kostnaderna för åtgärder skall rymmas inom trafikverkens och
trafikföretagens ordinarie ekonomiska ramar.
TSVs föreskriftsarbete skall -- i avvaktan på den nämnda
översynen -- ske i samverkan med trafikverkens, boverkets och
kommunernas insatser för att underlätta resandet för
handikappade. Arbetet skall präglas av en helhetssyn. I detta
ingår att beakta behovet av insatser längs hela resekedjan.
Handikappades erfarenheter bör bättre tas till vara i det
fortsatta arbetet.

Servicelinjer är, framhålls det i propositionen, en form
av kollektivtrafik, särskilt avpassad för äldre och
handikappade, där ett stort steg har tagits mot kravet på
integrering av dessa befolkningsgrupper i samhället. Vid
inrättandet av en servicelinje tas särskilda hänsyn till
resenärernas behov i fråga om bl.a. linjesträckning,
turintervall och fordonsutformning. Effekterna av en sådan
utformning av resandet blir att stressmoment i resandet
försvinner, den personliga servicen ökar och resan upplevs som
tryggare, säkrare och trevligare. Att resa med bussar på
servicelinjer innebär emellertid också att resenären slipper att
betala färdtjänst, vänta på fordonet och på olika sätt
särbehandlas. Servicelinjer är kollektivtrafik, öppen för alla
och tidtabellsbunden med fasta avgångstider. Utbudet av
servicelinjer har ökat kraftigt under slutet av 1980-talet. För
närvarande finns servicelinjer i ca 20 kommuner. Detta är mycket
positivt, betonar departementschefen, som också framhåller att
brukarnas erfarenheter av servicelinjer kommer att ses över.

2.3 Motionsförslag och utskottets ställningstagande

I motion T910 (s) framhålls att färdtjänsten bör ses som en
integrerad del av kollektivtrafiken. Trafikhuvudmännen,
kommunerna, SJ, Linjeflyg m.fl. bör ta ansvaret för att bedriva
en kollektivtrafik för alla. En sådan ordning skulle främja en
handikappanpassning av kollektivtrafiken och man skulle komma
bort från nuvarande situation där omfattningen av resorna för
svårt funktionshindrade regleras av anslag i statens budget.
Utskottet anser det vara en riktig princip att de olika
trafikverken skall ha ett ansvar för handikappanpassningen inom
sina resp. verksamhetsområden och har följaktligen ingen erinran
mot de av regeringen angivna riktlinjerna därom. Genom detta
ställningstagande torde syftet med motionen få anses i huvudsak
tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd synes sålunda inte
erforderlig, varför motionen avstyrks.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att
servicelinjer utgör ett värdefullt komplement till den reguljära
kollektivtrafiken och ser i likhet med denne mycket positivt på
utvecklingen av sådana linjer i våra kommuner.

I motion T232 (c) framhålls att 1979 års lag om
handikappanpassad kollektivtrafik hittills måste betecknas som
ett stort misslyckande. Sverige har halkat efter övriga länder
på detta område. De tillgänglighetsskapande åtgärder som skulle
ha genomförts under 1980-talet har inte kommit till stånd annat
än i mycket begränsad omfattning. Järnvägs- och busstrafik, som
är huvudbeståndsdelarna i den kollektiva trafiken, skiljer sig
inte nämnvärt från de förhållanden som rådde i slutet på
1970-talet, sett ur tillgänglighetssynpunkt. Vidare framhåller
motionärerna att det behövs en översyn av lagstiftningen på
området för att skapa tvingande regler för trafikanordnarna att
vidta anpassningsåtgärder. All statsbidragsgivning till
kollektiva färdmedel bör vara förknippad med villkor om
tillgänglighet för handikappade. Inom kollektivtrafiken behöver
en mängd förbättringar vidtas. Hissar behöver byggas i
tunnelbanor, spärrarna till stationerna måste göras tillgängliga
m.m.
Även i motion T913 (mp) framhålls att handikappanpassning av
kollektivtrafiken behöver förbättras och påskyndas.

Enligt vad utskottet erfarit har Sverige i ett par rapporter,
som behandlar handikappanpassad kollektivtrafik i bl.a. ett
flertal västeuropeiska länder och som framtagits inom ramen för
Europeiska transportministerkonferensens (CEMT) arbete,
framställts som något av ett mönsterland på ifrågavarande
område. Av propositionen framgår att transportrådet i en rapport
(1990:3) om handikappanpassning av kollektivtrafiken konstaterat
att en allmän höjning av tillgängligheten har ägt rum för de
allmänna färdmedlen. Bl.a. har en transportstol och en
rullstolslyft utvecklats för att underlätta för rullstolsburna
personer att åka med t.ex. flyg, buss och tåg. Vidare har det
utvecklats en teknik för att sänka bussens framvagnsdel i
förhållande till gatunivån vid hållplatser så att det blir
lättare att komma på bussen. Svårigheter för gravt handikappade
att färdas med allmänna kommunikationsmedel kvarstår dock,
framhålls det i rapporten. Enligt vad utskottet erfarit finns
numera fullt rullstolstillgängliga bussar i många kommuner.
Rullstolsliftar finns på en del järnvägsvagnar, bl.a. i det
nya snabbtåget som trafikerar Stockholm och Göteborg. De
föreskrifter om handikappanpassning som transportrådet utfärdar
med stöd av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik är,
vill utskottet understryka, tvingande. Utskottet erinrar också
om att 1979 års trafikpolitiska beslut innebar att man valde att
driva arbetet med handikappanpassningen genom att prioritera
generella åtgärder som skulle komma så stora grupper av
handikappade som möjligt till godo. Lagstiftningen om
handikappanpassning av kollektivtrafiken skall ses mot den
bakgrunden. Antalet handikappade i trafiken, t.ex. personer med
svårigheter att gå, synskadade, hörselskadade, allergiker m.fl.,
är cirka en miljon, medan antalet rullstolsburna uppgår till ca
20000. Statsbidragsgivning för rullande materiel inom
kollektivtrafiken förekommer för närvarande endast i en form,
som anvisas över anslaget B4. Byggande av
länstrafikanläggningar och avser kollektivtrafikåtgärder som
främjar miljö, energieffektivitet och samordning. Hissar finns
på ca 90% av tunnelbanestationerna. De är därmed tillgängliga
för rullstolsburna.
Med hänvisning till det anförda finner utskottet något
sådant riksdagsuttalande som begärs i motionerna inte
erforderligt, varför yrkandena härom avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riksfärdtjänsten
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:T215 yrkande
13, 1990/91:T904, 1990/91:T909 yrkandena 1 och 3 och
1990/91:T914 yrkande 3 lämnar utan erinran vad i propositionen
anförts härom (Särskilda frågor B.7.3),
res. 1 (fp)
res. 2 (v, mp)

2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och
motionerna 1990/91:T215 yrkande 14, 1990/91:T909 yrkande 2 och
1990/91:T914 yrkande 2 samt med avslag på motionerna
1990/91:T913 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkande 1 till
Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 96500000 kr.,
res. 3 (c, mp)
res. 4 (v)

3. beträffande handikappades kostnader för resor
att riksdagen avslår motion 1990/91:T232 i denna del,

4. beträffande trafikverkens ansvar
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:T910 godkänner de
riktlinjer härom som angivits i propositionen,

5. beträffande servicelinjer
att riksdagen lämnar utan erinran vad som härom anförts i
propositionen,

6. beträffande översyn av lagen om handikappanpassad
kollektivtrafik m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:T232 i denna del och
1990/91:T913 yrkande 1.
res. 5 (c, v, mp)

Stockholm den 26 mars 1991

På trafikutskottets vägnar

Birger Rosqvist

Närvarande: Birger Rosqvist (s), Ove Karlsson (s), Olle
Östrand (s), Kenth Skårvik (fp), Elving Andersson (c), Görel
Bohlin (m), Margit Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove
Sundström (s), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v), Roy Ottosson
(mp), Jarl Lander (s), Yngve Wernersson (s), Tom Heyman (m),
Anders Castberger (fp) och Jan Sandberg (m).

Reservationer

1. Riksfärdtjänsten (mom. 1)

Kenth Skårvik och Anders Castberger (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar
med "Vad först" och på s. 7 slutar med "T909 (s) yrkande 1
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motion T904 (fp) uttalade
uppfattningen att färdtjänsten, såväl den som för närvarande
utgår enligt socialtjänstlagen som riksfärdtjänsten, bör ges
samma huvudman som den övriga kollektivtrafiken. Regeringen bör
därför enligt utskottets mening återkomma till riksdagen med
förslag till hur ett samlat huvudmannaskap för färdtjänst och
övrig kollektivtrafik skall genomföras.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion T904 (fp).
Genom detta ställningstagande torde syftet med motionerna T215
(c) yrkande 13, T909 yrkandena 1 och 3 samt T914 yrkande 3 få
anses tillgodosett.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande riksfärdtjänsten
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:T904 samt med
anledning av vad i propositionen anförts härom (Särskilda frågor
B. 7.3) och motionerna 1990/91:T215 yrkande 13, 1990/91:T909
yrkandena 1 och 3 och 1990/91:T914 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört härom,

2. Riksfärdtjänsten (mom. 1)

Viola Claesson (v) och Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar
med "Vad först" och på s. 7 slutar med "T909 (s) yrkande 1
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det principiellt felaktigt att
överföra kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten från staten till
kommunerna. Detta ansvar bör, som framhålls i motion T914 (v),
åläggas en särskild nämnd direkt under
kommunikationsdepartementet.
Med det sagda tillstyrker utskottet motion T914 (v) yrkande
3. Genom detta ställningstagande torde syftet med motion T909
(s) yrkandena 1 och 3 få anses tillgodosett. Motionerna T215 (c)
yrkande 13 och T904 (fp) avstyrks.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande riksfärdtjänsten
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:T914 yrkande 3,
med anledning av vad i propositionen anförts härom (Särskilda
frågor B. 7.3) och motion 1990/91:T909 yrkandena 1 och 3 samt
med avslag på motionerna 1990/91:T215 yrkande 13 och
1990/91:T904 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört härom,

3. Medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. (mom.2)

Elving Andesson (c), Rune Thorén (c) och Roy Ottosson (mp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "T914 (mp) yrkande 1
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör medelsanvisningen omfatta 106,5
milj.kr., dvs. ett 10 milj.kr. högre belopp än vad regeringen
föreslagit. Anslaget bör oförändrat betecknas som ett
förslagsanslag. Med det sagda tillstyrker utskottet motionerna
T215 (c) yrkande 14 och T913 (mp) yrkande 2. Genom detta
ställningstagande torde syftet med motionerna T909 (s) yrkande
2 och T914 (v) yrkande 2 få anses tillgodosett och med T914 (v)
yrkande 1 delvis tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:T215 yrkande
14 och 1990/91:T913 yrkande 2 samt med anledning av regeringens
förslag och motionerna 1990/91:T909 yrkande 2 och 1990/91:T914
yrkandena 1 och 2 till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 106500000 kr.,

4. Medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. (mom.2)

Viola Claesson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "T914 (mp) yrkande 1
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör medelsanvisningen omfatta 142
milj.kr., dvs. ett 45,5 milj.kr. högre belopp än vad regeringen
föreslagit. Anslaget bör oförändrat betecknas som ett
förslagsanslag. Med det sagda torde syftet med motionerna T909
(s) yrkande 2 och T914 (v) yrkandena 1 och 2 få anses
tillgodosett samt med T215 (c) yrkande 14 och T913 (mp) yrkande
13 delvis tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt
motionerna 1990/91:T215 yrkande 14, 1990/91:T909 yrkande 2,
1990/91:T913 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkandena 1 och 2 till
Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 142000000 kr.,

5. Översyn av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik m.m.
(mom.6)

Elving Andersson (c), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v) och
Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Enligt vad" och på s. 10 slutar med "härom avstyrks" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs en
översyn av lagstiftningen om handikappanpassad kollektivtrafik.
Översynen bör syfta till att få fram regler som förbättrar och
påskyndar handikappanpassningen.
Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att syftet
med motionerna T232 (c), i nu berörd del, och T913 (mp) yrkande
1 torde få anses tillgodosett -- bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:

6. beträffande översyn av lagen om handikappanpassad
kollektivtrafik m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:T232 i denna
del och 1990/91:T913 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet härom anfört.