Riksdagsledamöternas pensioner m.m.

Betänkande 1993/94:KU43

Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU43

Riksdagsledamöternas pensioner m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Bilaga

1993/94
KU43

Sammanfattning

I betänkandet lägger utskottet fram ett förslag till lag om
ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Förslaget grundar
sig på riksdagens förvaltningskontors förslag 1993/94:RFK4.

Utskottet föreslår att riksdagsledamöternas egenpension, dvs.
ålderspension och sjukpension, samt efterlevandepension bestäms
i närmare anslutning till vad som gäller för statstjänstemän i
motsvarande lönenivå enligt det nya pensionsavtalet, PA 91.
Härigenom uppnås en anpassning till de statliga och privata
pensionssystemen på arbetsmarknaden.

Förslaget innebär beträffande inkomstgarantin bl.a. vissa
begränsningar av ersättningens storlek och garantitidens längd
samt vissa ändringar vad gäller rätten till inkomstgaranti vid
tjänstledighet och annan frånvaro.

Utskottet föreslår att ett system med egenlivränta införs för
ledamöter som har minst tre års sammanhängande tid i riksdagen
och som inte är berättigade till ålderspension.

Underlaget för egenpension, egenlivränta och
efterlevandepension liksom underlaget för inkomstgaranti
föreslås omfatta även vissa riksdagsarvoden utöver
ledamotsarvodet.

Pensioner och inkomstgaranti enligt ersättningslagen är
kopplade till det vid varje tidpunkt gällande ledamotsarvodet.
Utskottet föreslår att förmånerna skall anknytas till
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Förslaget innebär i övrigt huvudsakligen redaktionella
ändringar i nu gällande bestämmelser. Utskottets
ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
förvaltningskontorets förslag. Sex motioner som har väckts med
anledning av förslaget avstyrks. I betänkandet behandlas vidare
fyra motioner från den allmänna motionstiden år 1993. Också
dessa motioner avstyrks. I betänkandet finns en reservation.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Förslaget

Förslag 1993/94:RFK4 vari yrkas att riksdagen antar ett av
förvaltningskontoret utarbetat förslag till ersättningslag för
riksdagens ledamöter.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av förslaget

1993/94:K69 av Knut Billing (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att för den som var riksdagsledamot den 1 juli 1994
gäller bestämmelserna i lagen (1988:859) om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter innebärande att garanti kan utgå längst
till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år.

1993/94:K70 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar om ändring i riksdagens förvaltningskontors förslag
till ersättningslag i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:K71 av Maud Ekendahl och Jan Backman (m) vari yrkas
att riksdagen beslutar att införa en övergångsbestämmelse i
ersättningslagen för riksdagens ledamöter i enlighet med vad som
anförts i motionen.

1993/94:K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) vari
yrkas att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att pensionsrätten skall vara åldersneutral.

1993/94:K73 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m) vari yrkas

1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om en sådan utformning av inkomstgarantin att den
oberoende av ålder ger 80 % ersättning under ett år,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om sådan ändring av intjänandereglerna för
ålderspension att enbart antalet tjänsteår avgör pensionens
storlek,

3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om sådan ändring av intjänandereglerna att enbart
antalet tjänsteår avgör efterlevandepensionens storlek.

1993/94:K74 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas att riksdagen i
enlighet med vad i motionen anförts beslutar att inkomstgarantin
skall vara en lön och kunna tas ut under tolv månader vid valfri
tid under hel kommande mandatperiod med det totalbelopp som
angivits i förslaget.

Motioner från den allmänna motionstiden 1993

1992/93:K319 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas att riksdagen i
enlighet med vad som anförts i motionen ändrar reglerna för
reseersättning åt riksdagsledamöter för resor inom Sverige så
att ersättningssystemet blir mera flexibelt och medger
ersättning för resa med egen bil i större omfattning än för
närvarande.

1992/93:K322 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att som särskilt pensionstillskott till tidigare
riksdagsledamot skall utgå maximalt 25 % av riksdagsarvodet
enligt nuvarande regler för tjänstgöring utan sammankoppling
eller samordning med eventuellt övriga pensionsförmåner.

1992/93:K814 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om pensionsförmåner för heltidspolitiker.

1992/93:Fi204 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar utreda riksdagsledamöternas
pensioner och andra förmåner i syfte att minska förmånerna.

Utskottet

Bakgrund till förvaltningskontorets förslag

Lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter
(ersättningslagen) trädde i kraft år 1988. Dess bestämmelser om
pensioner och inkomstgaranti har inte varit föremål för några
ändringar. Arbetsmarknadens gängse pensions- och trygghetssystem
har däremot delvis ändrats sedan ersättningslagens tillkomst.

Förvaltningskontoret anför att det har funnit det motiverat
med en översyn av ersättningslagens bestämmelser om pensioner
och inkomstgaranti. Översynen har resulterat i ett förslag till
ny lag beträffande riksdagsledamöternas ersättningar med
rubriken Ersättningslag för riksdagens ledamöter. Bestämmelserna
i ersättningslagen om arvode, traktamente, kostnadsersättning,
reseförmåner, grupplivförsäkring och sjukvårdsförmåner har förts
över till den nya lagen utan sakliga ändringar.

Förvaltningskontoret anför att vissa ändringar rörande
mandatperiodens längd, värdesäkring av pensioner på annat sätt
än genom basbeloppet, pensionsgrundande inkomst och
intjänandetid för pension kan komma att beslutas av riksdagen.
Förvaltningskontoret pekar vidare på att en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring kommer att införas. Dessa förslag kan
enligt förvaltningskontoret få återverkningar på hur reglerna
för ledamöternas pensioner, egenlivränta och inkomstgaranti bör
utformas. Förvaltningskontoret går dock inte närmare in på dessa
frågor.

Pensioner

Allmänna utgångspunkter

Förvaltningskontorets förslag

Enligt förvaltningskontoret bör nuvarande bestämmelser om
ledamöters egenpension, dvs. ålderspension och sjukpension, samt
familjepension anpassas till gängse pensionssystem på
arbetsmarknaden. Förvaltningskontoret anför att ändringar av
ersättningsreglerna är påkallade för att ålderspensionen i
huvudsak skall motsvara den pensionsförmån som en
statstjänsteman i motsvarande lönenivå åtnjuter.

En jämförelse mellan ersättningslagens nuvarande regler för
sjukpension och motsvarande regler enligt det nya
pensionsavtalet PA 91 ger enligt förvaltningskontoret vid handen
att ersättningsnivån är avsevärt lägre enligt ersättningslagen.
Förvaltningskontoret anser att det är rimligt att sjukpensionen
i likhet med ålderspensionen regleras på ett sådant sätt i
ersättningslagen att pensionsförmånerna i huvudsak
överensstämmer med de förmåner som en statstjänsteman i
motsvarande lönenivå åtnjuter enligt PA 91.

Förvaltningskontoret anför att det i detta sammanhang är
naturligt att efterlevandepensionsförmånerna utformas i nära
anslutning till reglerna i PA 91. Detta innebär bl.a. att
skyddet för efterlevande make förstärks under de fem första åren
efter dödsfallet och att en rätt till efterlevandepension i
vissa fall införs för sammanboende.

Motionen

Enligt motion 1992/93:Fi204 yrkande 4 av Bert Karlsson (nyd)
bör en utredning komma till stånd om riksdagsledamöternas
pensioner och andra förmåner i syfte att minska förmånerna.

Ålderspension

Förvaltningskontorets förslag

Ålderspension enligt ersättningslagen utgår med lägre belopp
på den del av underlaget för egenpensionsförmåner som överstiger
7,5 basbelopp än som gäller enligt PA 91 för statstjänstemän i
motsvarande lönenivå. Även beträffande den del av underlaget som
understiger 7,5 basbelopp är enligt förvaltningskontoret en
justering av reglerna påkallad för att ålderspensionen enligt
ersättningslagen skall motsvara den pensionsförmån som en
statstjänsteman i motsvarande lönenivå åtnjuter.

Enligt förvaltningskontorets förslag skall rätt till
ålderspension tillkomma en riksdagsledamot som vid avgången
fyllt 50 år och som fullgjort minst sex riksdagsår. För hel
ålderspension fordras tolv riksdagsår. Är villkoren för hel
ålderspension inte uppfyllda, reduceras pensionen.

Ålderspension betalas enligt förslaget med 11,5 % av
underlaget för egenpensionsförmåner upp till ATP-taket och med
65 % därutöver. För statstjänstemän i motsvarande lönenivå
gäller 10 resp. 65 % jämte en kompletterande ålderspension
(KÅPAN), som utbetalas fr.o.m. år 1994. KÅPAN utgör 1 % år 1994
och ökar successivt till ca 1,5 % mot slutet av 1990-talet.
Förslaget innebär en ålderspension från riksdagen på 4 236 kr i
månaden. Tillsammans med ATP och folkpension utgör den
sammanlagda ålderspensionen 18 206 kr per månad, eller ca 73 %
av nuvarande ledamotsarvode. Har ledamoten någon form av
tillgodoräkningsbara tilläggsarvoden eller fasta månadsarvoden,
blir den sammanlagda ålderspensionen högre.

Motionerna

I motion K70 av Ola Karlsson (m) i denna del vänder sig
motionären mot kravet att ledamoten skall ha fyllt 50 år vid
avgången för att få rätt till ålderspension. Motionären menar
att rätten till ålderspension enbart borde baseras på antalet
riksdagsår oavsett när under ledamotens livstid uppdraget
fullgörs. Också i motion K72 av Martin Nilsson och Ulrica
Messing (s) i denna del vänder sig motionärerna mot kravet på 50
år. De menar att rätten till pension bör vara åldersneutral. En
liknande uppfattning förs fram i motion K73 yrkande 2 av Karin
Pilsäter m.fl. (fp, m).

Samordningen mellan pension till riksdagsledamot och
tjänstepension

Bakgrund

Enligt förordningen (1988:719) om samordning av statlig
tjänstepension med egenpension enligt lagen (1988:589) om
ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall en
riksdagsledamots egenpension samordnas på visst sätt.
Samordningen innebär att det bara kan utgå en hel pension, den
högsta.

Enligt de kommunala pensionsavtalen gäller att pensionen för
riksdagsledamot samordnas med kommunal och landstingskommunal
tjänstepension. Detta innebär att det, i likhet med vad som
gäller för det statliga området, skall utgå endast en hel
pension. Den enskilda kommunen kan dock besluta om undantag,
dvs. att samordning inte skall ske eller att samordningen inte
skall ske fullt ut.

Tjänstepension som grundas på privat anställning samordnas
inte med pensionen för riksdagsledamot.

Förvaltningskontorets bedömning

Förvaltningskontoret har funnit anledning att uppmärksamma
frågan om samordning mellan pension för riksdagsledamot och
tjänstepension.

Förvaltningskontoret anför att skälet till samordning mellan
pension för riksdagsledamot och statlig tjänstepension samt
kommunal tjänstepension är att sammanlagt, av offentliga medel,
endast skall kunna bestridas en hel pension.
Förvaltningskontoret förklarar sig dela denna bedömning.

Motionerna

I motion 1992/93:K322 av Birger Hagård (m) pekar motionären på
att riksdagledamöter som kommer från statlig tjänst har blivit
missgynnade i pensionshänseende. Motionären konstaterar att den
som är riksdagsledamot och därmed tjänstledig från det ordinarie
arbetet halkar efter i löneutvecklingen. Detta får betydelse för
pensionens storlek eftersom den baseras på lönen. Till följd av
det politiska engagemanget blir enligt motionären pensionen
alltså lägre än vad den annars skulle ha blivit. Enligt
motionären kan bestämmelsen som berättigar en tidigare
riksdagsledamot en ersättning om maximalt 16 % av arvodet inte
ge någon kompensation för denna lägre pensionsnivå. För den
tidigare statsanställde ställs nämligen krav på samordning av
hans pension som statstjänsteman och som riksdagsledamot.
Motionären anser att detta förhållande bör ändras och föreslår
att samtliga tidigare rikdagsledamöter skall uppbära ett
pensionstillskott som uppgår till 25 % av riksdagsarvodet
oavsett övriga pensionsbestämmelser. Uppräkningen till 25 % från
16 % hänger enligt motionären samman med att ledamotsarvodena så
länge har legat på samma nivå till följd av de särskilda
besluten om att frångå ersättningslagens bestämmelser.

Enligt motion 1992/93:K814 av Bertil Persson (m) utgår pension
till riksdagsledamöter samt landstings- och kommunalråd efter
tolv år med något av dessa uppdrag. Nio år som riksdagsledamot
och nio år som landstings- eller kommunalråd -- tillsammans 18
års politiskt arbete -- ger däremot enligt motionären en stor
otrygghet. Han anser att detta hämmar byten mellan
kommunalpolitiska och rikspolitiska uppdrag och partiernas
möjligheter att disponera sina krafter på bästa sätt. Motionären
menar därför att det är angeläget att utreda möjligheterna till
en samordning av pensionsförmånerna för riksdagsledamöter och
kommunal- och landstingsråd. Utredningen bör syfta till en
pensionsrätt efter tolv års sammanlagd tid oavsett vilket av
uppdragen vederbörande har haft.

Sjukpension

Bakgrund

Enligt nuvarande bestämmelser har riksdagsledamot som
frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom som är varaktig
eller kan antas bli bestående avsevärd tid rätt till sjukpension
till dess han fyller 65 år. Hel sjukpension utgör 65 % av
gällande ledamotsarvode. Samordning sker med beaktande bl.a. av
vad ledamoten är berättigad att uppbära i form av
förtidspensionsförmåner enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret föreslår att sjukpension skall betalas
till en ledamot som frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom
som är varaktig eller kan antas bli bestående under avsevärd
tid. Sjukpension utges längst t.o.m. månaden för den månad då
ledamoten fyller 65 år. För hel sjukpension fordras tolv
riksdagsår. Ledamot får därvid även tillgodoräkna sig de år som
återstår fram till utgången av det riksdagsår ledamoten fyller
65 år. Uppgår inte antalet riksdagsår till tolv, skall så stor
del av sjukpension utbetalas som svarar mot antalet riksdagsår.
Sjukpensionen skall beräknas på samma sätt som för
statstjänsteman i motsvarande lönenivå och samordnas med bl.a.
förtidspensionsförmåner från den allmänna försäkringen.
Förslaget innebär att sjukpensionen kommer att motsvara ca 85 %
av ledamotsarvodet. För sjukpension enligt förvaltningskontorets
förslag förutsätts att ledamoten företer ett beslut av
försäkringskassan om förtidspensionsförmån från den allmänna
försäkringen.

Egenlivränta

Bakgrund

Vid tillkomsten av PA 91 tillgodoräknades en statlig
arbetstagare tiden som riksdagsledamot fullt ut vid beräkning av
pensionsgrundande tjänstetid i den mån rätt till riksdagspension
inte förelåg. Enligt bestämmelserna i PA 91 får däremot endast
åtta månader tillgodoräknas. Den som är tjänstledig från
kommunal- eller landstingsanställning för riksdagsuppdrag får
enligt gällande avtal tillgodoräkna sig 18 månader som
pensionsgrundande tid. För en privatanställd arbetstagare, som
är tjänstledig för riksdagsuppdrag, är tjänstledighetstiden inte
till någon del pensionsgrundande.

PA 91 innehåller vissa regler om egenlivränta för dem som inte
är berättigade till pension.

Förvaltningskontorets förslag

Det bortfall av pensionsgrundande tid som uppdraget som
riksdagsledamot enligt det föregående kan medföra bör enligt
förvaltningskontoret kompenseras på annat sätt.
Förvaltningskontoret anser därför att ett system med
egenlivränta bör ingå i riksdagsledamöternas pensions- och
trygghetsförmåner.

Förvaltningskontoret föreslår att rätt till egenlivränta skall
tillkomma riksdagsledamot som vid avgången fullgjort minst tre
sammanhängande riksdagsår före den månad ledamoten fyller 65 år
och som inte är berättigad till ålderspension enligt den
föreslagna ersättningslagen. Rätten upphör för ledamot som efter
återinträde i riksdagen blir berättigad till ålderspension.

Egenlivränta skall enligt förslaget utges fr.o.m. den månad
ledamoten fyller 65 år t.o.m. den månad då ledamoten avlider.
Underlaget för egenlivränta fastställs på samma sätt som
underlaget för egenpensionsförmåner. Tidsfaktorn utgörs av
förhållandet mellan antalet hela riksdagsår och talet 30.
Jämförelsetalet 30 motiveras av att det i PA 91 och andra
tjänstepensionssystem i regel fordras 30 år för hel
tjänstepension. Egenlivräntan utgör tidsfaktorn multiplicerad
med 9,5 % av underlaget för egenpensionsunderlaget upp till 7,5
basbelopp och 61,5 % därutöver. Huvudsyftet med egenlivränta är
att kompensera bortfallet av pensionsgrundande tid i andra
pensionssystem. Enligt förvaltningskontoret utbetalas vid
exempelvis en tid av tre sammanhängande riksdagsår ett belopp om
3/30 av maximal livränta.

Efterlevandepensionsförmåner

Förvaltningskontorets förslag

Efterlevandepension och kompletterande efterlevandepension
betalas enligt förslaget efter den som vid sin död var ledamot
av riksdagen eller berättigad till egenpension.

Efterlevandepension skall enligt förslaget tillkomma
efterlevande make och därmed jämställd samt arvsberättigat barn
som inte fyllt 20 år och utges under högst fem år.
Beräkningsgrunden föreslås för en efterlevande utgöra 1,2
basbelopp och för varje berättigad därutöver 0,5 basbelopp.

För hel kompletterande efterlevandepension krävs enligt
förslaget tolv riksdagsår. Uppgår antalet riksdagsår inte till
tolv, utbetalas så stor del av efterlevandepension som svarar
mot antalet riksdagsår.

Enligt förslaget anpassas pensionsförmånerna för efterlevande
till PA 91. Det innebär att efterlevande make som inte gifter
om sig samt arvsberättigat barn som inte fyllt 20 år har rätt
till en tidsbegränsad efterlevandepension i fem år, dock längst
till den tidpunkt då den avlidne skulle ha fyllt 70 år eller, om
ledamoten avgått med ålderspension efter fyllda 65 år, längst
under fem år räknat från avgången. Livsvarig kompletterande
efterlevandepension betalas till efterlevande make eller
sammanboende. Vidare betalas kompletterande efterlevandepension
till arvsberättigat barn fram till dess barnet fyller 20 år.
Kravet i ersättningslagen att pension till make endast betalas
om giftermålet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år
föreslås i fortsättningen gälla endast beträffande den
kompletterande förmånen. I förhållande till gällande regler
innebär de föreslagna förändringarna bl.a. att skyddet för
efterlevande make förstärks under de fem första åren efter
dödsfallet.

Rätt till efterlevandepension föreslås, till skillnad från vad
som nu gäller enligt ersättningslagen, i vissa fall även
tillkomma en sammanboende. I analogi med vad som gäller enligt
PA 91 skall med efterlevande make jämställas den som, utan att
vara gift, stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot vid
dennes död och som tidigare varit gift med eller har eller har
haft eller då väntade barn med denne.

Förslaget innebär enligt förvaltningskontoret att
efterlevandepension och hel kompletterande efterlevandepension
för efterlevande make eller barn utbetalas under högst fem år
med sammanlagt 4 373 kr per månad motsvarande 17,5 % av
ledamotsarvodet. Därefter betalas endast den kompletterande
efterlevandepensionen, som utgör 853 kr per månad eller 3,42 %
av arvodet (beräknat i 1994 års nivå).

Motionerna

I motion K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) i denna
del vänder sig motionärerna mot att rätten till
efterlevandepension efter den som vid sin död var berättigad
till ålderspension förutsätter att denne var 50 år vid sin
avgång från riksdagen. De anser att rätten till pensionen bör
vara åldersneutral. En liknande uppfattning förs fram i motion
K73 yrkande 3 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m).

Inkomstgaranti

Bakgrund

Det gamla systemet med visstidspension och avgångsersättning
ersattes av inkomstgarantin när ersättningslagen infördes den
1 juli 1988. Förvaltningskontoret uttalade i det förslag som
föregick lagen (förs. 1987/88:13 s. 4 f.) att de motiv som an-
fördes vid införandet av bestämmelserna om visstidspension och
avgångsersättning fortfarande hade bärkraft.
Förvaltningskontoret framhöll att uppdraget som riksdagsledamot
var behäftat med osäkerhet och att det var rimligt att de som
tog på sig ett sådant viktigt samhällsuppdrag fick en trygghet i
händelse av att de av det ena eller andra skälet lämnade
uppdraget. Ett system som gav ett rimligt mått av trygghet var
enligt förvaltningskontoret viktigt bl.a. av rekryteringsskäl
och med hänsyn till behovet för ett parti att förändra
personuppsättningen i riksdagen. Av förvaltningskontorets
överväganden framgick också bl.a. att ett av flera syften med
inkomstgarantin var att förbättra tryggheten för personer under
50 års ålder.

Förvaltningskontorets förslag

Uppdraget som riksdagsledamot är enligt förvaltningskontoret
förenat med en sådan osäkerhet att det ter sig rimligt att
ledamöterna ges den trygghet som inkomstgarantin innebär. De
skäl som framfördes när garantin infördes är alltjämt giltiga.
Det har under den tid som systemet har varit i kraft inte heller
framkommit något som gör att inkomstgarantin som sådan bör
ifrågasättas. Vissa konsekvenser av bestämmelserna bör
emellertid enligt förvaltningskontoret rättas till när det
gäller ersättningens storlek, garantitidens längd och rätten
till inkomstgaranti vid tjänstledighet och annan frånvaro.

Reglerna för inkomstgarantin framstår enligt
förvaltningskontoret som generösa. Förvaltningskontoret menar
att de därför bör ändras när det gäller hur stora
förvärvsinkomster den avgångne ledamoten kan ha innan garantin
minskar och helt upphör. Nuvarande bestämmelser innebär enligt
förvaltningskontoret t.ex. att ledamoten kan ha andra inkomster
på ca 108 000 kr per år utan att inkomstgarantin reduceras.
Reduceringsreglerna har för närvarande den utformningen att
inkomstgaranti kan utgå trots att den avgångna ledamotens övriga
inkomster betydligt överstiger ledamotsarvodet.

Även reglerna om den längsta tid, för närvarande 25 år, under
vilken inkomstgaranti kan utgå bör enligt förvaltningskontorets
mening omprövas.

Förvaltningskontoret förordar därför att inkomstgarantins
regler beträffande reducering och garantitidens längd skall
ändras.

Förvaltningskontoret föreslår att inkomstgaranti skall
utbetalas under följande förutsättningar. Den som före 65 år
lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande tid som
riksdagsledamot skall ha rätt till inkomstgaranti. För den som
har tre men inte sex sammanhängande riksdagsår skall garantin
betalas i ett år. Till skillnad från gällande ordning bör
garantin, för den som varit riksdagsledamot under en
sammanhängande tid av minst sex år men inte uppnått 40 års ålder
vid avgången från riksdagen, gälla i två år. För en ledamot med
minst sex sammanhängande riksdagsår, som vid avgången är mellan
40 och 50 år föreslås garantin betalas i fem år i stället för
nuvarande varaktiga garanti fram till 65 år. Vid avgång efter 50
års ålder och med minst sex sammanhängande riksdagsår skall
garantin dock gälla fram till dess ledamoten uppnår 65 års
ålder.

Förvaltningskontoret anför att inkomstgarantin, liksom i dag,
bör minskas med vad en ledamot uppbär i form av
sjukpension/sjukbidrag. I övrigt skall inkomstgarantin börja
reduceras först sedan bl.a. förvärvsinkomster och
pensionsförmåner motsvarande ett basbelopp undantagits.
Inkomstgarantin föreslås upphöra helt om dessa inkomster uppgår
till mer än garantitaket. Garantitaket skall motsvara
garantiunderlaget jämte ett basbelopp.

Inkomstgarantin fastställs enligt förslaget vid
avgångstillfället och knyts fortsättningsvis till basbeloppet.
Beträffande inkomstgarantin för ledamöter med tre men mindre än
sex år i riksdagen görs dock inte någon sådan anknytning.

Hel inkomstgaranti föreslås utgöra 80 % av garantiunderlaget
vid avgångstillfället för det första året. Det innebär enligt
förvaltningskontoret en förbättring för ledamöter som avgår
efter en sammanhängande tid om tre till sex år i riksdagen i
förhållande till gällande ordning. Denna grupp får i dag
inkomstgaranti med 66 % av ledamotsarvodet. Efter det första
året bör enligt förvaltningskontoret, i överensstämmelse med vad
som gäller i dag, hel inkomstgaranti enligt förvaltningskontoret
utgöra 66 % av garantiunderlaget vid avgångstillfället och
utbetalas till den som slutar efter minst tolv år i riksdagen.
För ledamot som slutar efter sex--elva år i riksdagen föreslås
inkomstgarantin bli reducerad enligt samma regler som gäller för
närvarande.

Tjänstledighet och annan frånvaro som beviljats av riksdagen
eller talmannen samt sjukfrånvaro skall enligt förslaget inte
medföra att rätten till inkomstgaranti begränsas.

Förvaltningskontoret anser att innehållet i reglerna i
ersättningslagen om efterlevandeskydd för arvsberättigade barn
till den som vid sin död var berättigad till inkomstgaranti bör
ändras. Efterlevandeskyddet föreslås för år utgöra ett belopp
motsvarande 0,5 basbelopp per barn. Efterlevandeskyddet skall
bestå under fem år, dock längst till dess barnet fyller 20 år.
Efter den som har rätt till egenpension gäller i stället
reglerna för efterlevandepension och kompletterande
efterlevandepension.

Motionerna

I motion K73 yrkande 1 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m) anför
motionärerna att inkomstgarantin normalt bör betalas under bara
ett år men att den då bör vara så hög att man kan leva på den.
Motionärerna föreslår 80 %. Som undantag från denna ettårsregel
bör enligt motionärerna gälla att inkomstgaranti med angiven
nivå skall kunna betalas från 60 års ålder till pensioneringen.

Enligt motion K70 av Ola Karlsson (m) i denna del bör
inkomstgarantin gälla i två år för ledamot under 50 år.

I motion K74 av Claus Zaar (nyd) anförs att inkomstgaranti bör
kunna tas ut under tolv månader under påföljande valperiod med
det totalbelopp som följer av förvaltningskontorets förslag.

Underlag för egenpensionsförmåner och underlag för
inkomstgaranti

Förvaltningskontorets förslag

Underlaget för egenpensionsförmåner ligger enligt förslaget
till grund för beräkning av ålderspension, sjukpension,
egenlivränta och kompletterande efterlevandepension.

I nu gällande ersättningslag föreskrivs att pensionsunderlaget
vid varje tidpunkt utgörs av det arvode för månad som utbetalas
till ledamot. Förvaltningskontoret föreslår att underlaget för
egenpensionsförmåner skall fastställas när ledamoten lämnar
riksdagen och beräknas med utgångspunkt från det
pensionsgrundande ledamotsarvodet för de fem kalenderåren
närmast före avgångsåret. Vid denna beräkning skall det
pensionsgrundande arvodet för de fyra första kalenderåren i
femårsperioden räknas om till nivån för det sista året före
avgångsåret med hjälp av basbeloppet. Kan en ledamot inte
tillgodoräknas pensionsgrundande arvode för samtliga i
femårsperioden ingående kalenderår, utgör pensionsunderlaget
medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan
tillgodoräknas ledamoten eller, om endast ett helt kalenderår
kan tillgodoräknas, beloppet för det året. Om inte helt
kalenderår kan tillgodoräknas skall pensionsunderlaget utgöra
det på hela kalendermånader grundade genomsnittsbeloppet
multiplicerat med tolv. Medeltalet av de sålunda beräknade
beloppen utgör ledamotens underlag för egenpensionsförmåner.

Tilläggsarvode för vice talman, ordförande och vice ordförande
i utskott ingår för närvarande inte i pensionsunderlaget och
underlaget för inkomstgarantin. Detsamma gäller andra fasta
månadsarvoden till ledamöter inom riksdagsområdet, dvs. arvoden
för uppdrag i fullmäktige i Riksbanken, riksdagens
förvaltningsstyrelse och direktion, Riksdagens revisorer och
Nordiska rådets svenska delegation. Dessa arvoden är av sådan
karaktär att de bör ingå i underlaget för egenpensionsförmåner
och inkomstgaranti.

Förvaltningskontoret anför att underlaget för inkomstgarantin
skall fastställas vid avgångstillfället och utgöras av
ledamotsarvodet samt tilläggsarvode till vice talman och
ordförande och vice ordförande i utskott. Vidare skall, som
nämnts, eventuella fasta månadsarvoden för uppdrag inom
riksdagsområdet inräknas i underlaget.

Anknytning till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret föreslår att fastställd ålderspension,
sjukpension, kompletterande efterlevandepension och
inkomstgaranti anknyts till basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta.
Beträffande inkomstgaranti som betalas under endast ett år görs
dock inte någon sådan anknytning. Fastställd egenlivränta
anknyts till det basbelopp som gäller för året före det år då
egenlivräntan börjar utbetalas och omräknas vid förändring av
detta.

Övergångsbestämmelser

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret föreslår att den nya lagen skall träda i
kraft den 1 juli 1994 då lagen (1988:589) om ersättning m.m.
till riksdagens ledamöter skall upphöra att gälla.

Äldre bestämmelser om pension i stadgan (1941:98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande och
ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter skall
enligt förslaget alltjämt tillämpas för de ledamöter samt
efterlevande som erhåller pension enligt dessa bestämmelser.

Rätten för vissa nuvarande ledamöter, dvs. de som var
ledamöter den 1 juli 1988 och vid avgången fyllt 50 år, att
välja visstidspension bör enligt förvaltningskontoret
fortfarande gälla. Det innebär att den som väljer att avgå med
visstidspension sedermera erhåller ålderspension med 16 % av
aktuellt ledamotsarvode enligt bestämmelserna i
ersättningsstadgan och punkt 2 i övergångsbestämmelserna till
ersättningslagen.

Ledamöter som slutar vid utgången av nuvarande mandatperiod
eller tidigare och för vilka ålderspension skall fastställas
enligt de nya bestämmelserna garanteras enligt förslaget en
pension om minst 22 % av ledamotsarvodet vid avgångstillfället.
Föreligger rätt till sådan förhöjd ålderspension, skall
eventuell kompletterande efterlevandepension beräknas med hänsyn
härtill.

Efterlevande till ledamot som har avgått före den 1 juli 1994
bör enligt förvaltningskontoret vara berättigad till
familjepension enligt ersättningslagen eller, i förekommande
fall, enligt ersättningsstadgan (1971:1197), med den ändringen
att hel familjepension skall utgöra 6 % av pensionsunderlaget
för en förmånsberättigad (make eller barn) och 12 % för två
eller flera förmånsberättigade.

Övergångsbestämmelser är enligt förvaltningskontoret också
motiverade för dem som för närvarande är beviljade
inkomstgaranti enligt nu gällande regler. Nuvarande gränsbelopp
(golv och tak) för reducering och upphörande av inkomstgarantin
bör för denna kategori enligt förslaget ligga fast i nivån för
juni 1994. När resp. gränsbelopp enligt de nya reglerna för
ledamot utan tilläggsarvoden/fasta månadsarvoden ger lägst samma
nivå som enligt de äldre bestämmelserna, skall gränsbeloppet
enligt förvaltningskontoret knytas till basbeloppet. Det lägre
gränsbeloppet skall vara ett fribelopp.

För de ledamöter som vid utgången av nuvarande mandatperiod
har fyllt 40 år och har minst sex års sammanhängande tid som
riksdagsledamot föreslås att nuvarande bestämmelser om varaktig
garanti skall gälla.

Ledamot som beviljats inkomstgaranti enligt nuvarande
bestämmelser och efter återinträde slutar i riksdagen föreslås
få inkomstgarantin fastställd enligt de nya bestämmelserna.

Motionerna

I motion K69 av Knut Billing (m) pekar motionären på att de
föreslagna övergångsreglerna i fråga om inkomstgaranti som gör
det möjligt att tillämpa äldre bestämmelser förutsätter att
ledamoten redan vid höstens val har fyllt 40 år och har minst
sex års sammanhängande tjänstgöring. Motionären anser att när
förändringar i villkoren för uppdraget som riksdagsledamot
genomförs bör alla som då innehar uppdraget behandlas lika.
Motionären förespråkar därför en övergångsreglering av innebörd
att för den som var riksdagsledamot vid ikraftträdandet skall
äldre bestämmelser om inkomstgaranti gälla till utgången av den
månad då ledamoten fyller 65 år.

I motion K71 av Maud Ekendahl och Jan Backman (m) anför
motionärerna att förslaget om tolvårsregeln för hel
ålderspension kommer att få olyckliga konsekvenser för de
riksdagsledamöter som tillträtt sina uppdrag i början av
nuvarande valperiod. Eftersom riksdagen med stor sannolikhet
kommer att besluta om en förlängning av den tid som skall
förflyta mellan varje ordinarie val till fyra år krävs att
ledamoten har fullgjort 15 år för att kunna få erhålla hel
ålderspension. För att stimulera önskvärd förnyelse av riksdagen
bör enligt motionärerna en övergångsbestämmelse införas som
innebär att de ledamöter som valdes in i riksdagen vid nuvarande
valperiods början år 1991 får hel ålders- eller sjukpension
efter minst 11 år.

Utskottets bedömning

Utskottet finner förvaltningskontorets översyn av
ersättningslagens bestämmelser om pensioner och inkomstgaranti
värdefull och anser att det är angeläget att riksdagen nu
beslutar om ändringar i enlighet med förslaget. Som
förvaltningskontoret har anfört förestår flera reformer som på
olika sätt kan komma att påverka de nu föreslagna nya reglerna.
De rör sådana frågor som valperiodens längd, ett reformerat
allmänt tjänstepensionssystem och nya regler på
arbetslöshetsförsäkringens område. Det får därför bli en uppgift
för förvaltningskontoret att följa utvecklingen och överväga de
ändringar i de nu föreslagna reglerna som kan föranledas därav.
Därvid bör förvaltningskontoret överväga de synpunkter i fråga
om åldersneutralitet som förs fram i motionerna K70, K72 och K73
och de övergångsproblem som belyses i motionerna K69 och K71.
Också de problem som föranleds av samordningen mellan pension
till riksdagsledamot och tjänstepension och som berörs i motion
1992/93:K322 bör göras till föremål för en mer ingående prövning
i det sammanhanget. Några uttalanden från riksdagen med
anledning av de nämnda motionerna är därmed inte nödvändiga.
Inte heller beträffande motionerna i övrigt finner utskottet
skäl för åtgärder från riksdagens sida.

Med det anförda tillstyrker utskottet förvaltningskontorets
förslag. Utskottet avstyrker således motionerna. Vissa
redaktionella ändringar och förtydliganden bör dock göras i
förvaltningskontorets förslag till lagtext. Lagförslaget med de
av utskottet föreslagna ändringarna tas in som bilaga till
betänkandet.

Ersättning för resa med egen bil

Bakgrund

Liksom ersättningslagen innehåller den föreslagna lagen inte
bestämmelser om rätt till ersättning för resa med egen bil. I
tillämpningsbestämmelser till ersättningslagen har
förvaltningskontoret emellertid föreskrivit att en ledamot äger
rätt till ersättning för resa med egen bil till och från
närmaste järnvägsstation eller flygplats, om ledamoten finner
att anlitande av kollektivt trafikmedel medför avsevärd
olägenhet. Enligt föreskrifterna har en ledamot också rätt till
ersättning för resa med egen bil mellan bostaden och
Riksdagshuset och åter till bostaden i samband med inledningen
och avslutningen av ett riksmöte.

Motionen

I motion 1992/93:K319 av Bert Karlsson (nyd) anför motionären
att en riksdagsledamot som vill köra egen bil skall ha rätt att
göra det och få full reseersättning. Motionären anser att
ersättningssystemet bör bli mer flexibelt och medge ersättning
för resa med egen bil i större omfattning än för närvarande.
Detta kommer enligt motionären att spara tid och pengar.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening finns det inte skäl att införa
bestämmelser av det slag motionären förespråkar. Utskottet
avstyrker följaktligen motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K319,
1992/93:K322, 1993/94:K69, 1993/94:K70, 1993/94:K71,
1993/94:K72, 1993/94:K73 och 1993/94:K74 antar
förvaltningskontorets lagförslag med de av utskottet föreslagna
ändringarna enligt bilaga,
res. (nyd)

2. beträffande pensionsförmåner åt heltidspolitiker
att riksdagen avslår motion 1992/93:K814,

3. beträffande minskning av riksdagsledamöternas förmåner
att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi204.

Stockholm den 26 maj 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Catarina Rönnung (s), Ylva
Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran
Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd), Torgny
Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s),
Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Lagförslaget (mom. 1)

Simon Liliedahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "följaktligen
motionen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör i den nya lagen införas en
bestämmelse som ger riksdagsledamöterna rätt att efter eget
bedömande använda egen bil för resor för utövande av uppdraget
som riksdagsledamot.

I enlighet med vad som föreslås i motion 1992/93:K319 bör
därför en bestämmelse om rätt att få använda egen bil föras in i
lagstiftningen om riksdagsledamöternas ekonomiska villkor.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande lagförslaget
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K319 samt med
avslag på motionerna 1992/93:K322, 1993/94:K69, 1993/94:K70,
1993/94:K71, 1993/94:K72, 1993/94:K73 och 1993/94:K74 antar
förvaltningskontorets lagförslag med de av utskottet föreslagna
ändringarna enligt bilaga samt med den ytterligare ändringen
att 6 kap. 1 § erhåller följande lydelse:

1 § En ledamot får anlita inrikes järnvägar och statliga
busslinjer på riksdagens bekostnad. Detsamma gäller för sådana
resor med reguljära flyglinjer och egen bil som avser utövande
av uppdraget som riksdagsledamot.

Av utskottet framlagt

Förslag till
Lag om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

Bilaga

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § En riksdagsledamot är berättigad till ekonomiska förmåner
enligt denna lag. Förmånerna utgår inte för tid då ledamoten är
statsråd eller för tid då ledamoten av annat skäl än offentligt
uppdrag, militärtjänstgöring, sjukdom, vård av barn m.fl.
beviljats ledighet under minst en månad i följd.

För ersättare för talmannen eller ett statsråd gäller samma
bestämmelser som för ledamot.

För ersättare för annan ledamot än talmannen eller ett
statsråd gäller endast 3--6 kap. och 15 kap.

2 § Bestämmelserna i 3--6 kap. och 15 kap. tillämpas från och
med den dag då ledamoten tar plats i riksdagen till och med
utgången av den månad då uppdraget att vara ledamot upphör.

För den som ersätter annan ledamot än talmannen eller ett
statsråd tillämpas 3--6 kap. och 15 kap. endast för den tid
uppdraget omfattar.

Om särskilda skäl föreligger får riksdagens förvaltningskontor
besluta att bestämmelserna i 3--6 kap. och 15 kap. 2 § helt
eller delvis skall tillämpas för ersättare även för tid utöver
den tid uppdraget omfattar.

3 § Med riksdagsår avses i denna lag tiden från inledningen av
ett lagtima riksmöte till inledningen av nästa lagtima riksmöte.

För tid före 1975/76 års riksmöte gäller att tiden den 1
januari--den 15 oktober 1975 utgör ett riksdagsår och att för
tiden dessförinnan varje kalenderår utgör ett riksdagsår.

4 § Med offentligt uppdrag avses i denna lag annat offentligt
uppdrag än tjänst.

5 § Riksdagens förvaltningskontor får meddela
tillämpningsföreskrifter till denna lag.

2 kap. Ekonomiska villkor för talmannen

1 § Talmannen erhåller ett arvode som motsvarar arvodet till
statsministern.

2 § Talmannen är berättigad till extra kostnadsersättning för
månad med 5 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring.

3 § Talmannen erhåller förordnandepension med tillämpning av
motsvarande bestämmelser i förordningen om tjänstepensionsrätt
för statsråd (SAVFS 1987:6 B4). Vad som sägs om regeringen i
förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. skall i
stället gälla riksdagens förvaltningskontor.

Betalas inte förordnandepension, erhåller talmannen
ålderspension, sjukpension, egenlivränta eller inkomstgaranti
enligt denna lag. Den tid talmansuppdraget innehafts jämställs
därvid med tid som ledamot.

4 § Arvodet till talmannen utgör pensionsgrundande arvode för
den tid talmansuppdraget innehafts.

5 § Arvodet till talmannen vid avgångstillfället utgör
underlag för inkomstgarantin.

6 § Efterlevandepensionsförmåner betalas till efterlevande
till talmannen med tillämpning av motsvarande bestämmelser i
förordningen om tjänstepensionsrätt för statsråd (SAVFS 1987:6
B4).

Är förordningen inte tillämplig, betalas efterlevandepension
och kompletterande efterlevandepension enligt denna lag.

7 § Övriga bestämmelser i denna lag gäller, där annat inte
följer av 1--6 §§ eller framgår av sammanhanget, även talmannen.

3 kap. Arvode

1 § Ledamotsarvode betalas med ett belopp för månad som
Riksdagens arvodesnämnd fastställer.

2 § Tilläggsarvode betalas för månad till vice talman med 12
procent, till ordförande i utskott med 8 procent och till vice
ordförande i utskott med 4 procent av ledamotsarvodet.

3 § Ledamotsarvode och tilläggsarvode anses som inkomst av
anställning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och
lagen (1991:1047) om sjuklön. Ledamot anses därvid som
arbetstagare.

4 § Beviljas en ledamot ledighet under mer än femton dagar i
följd av annat skäl än offentligt uppdrag, militärtjänstgöring,
sjukdom, vård av barn m.fl. görs avdrag från arvodet med två
tredjedelar från och med den sextonde dagen.

Om en ledamot är ledig från sitt uppdrag på grund av sjukdom,
görs avdrag för samma tid från arvodet och tilläggsarvodet i
enlighet med de bestämmelser om sjukavdrag som gäller för
arbetstagare hos riksdagen. Avdraget skall dock beräknas på
grundval av arvodet och tilläggsarvodet delat med antalet
kalenderdagar i månaden.

4 kap. Traktamente

1 § En ledamot som från sin bostad på hemorten har längre
färdväg än 50 kilometer till Riksdagshuset får för tid då
riksmöte pågår, med undantag för uppehåll i samband med jul och
nyår, traktamente för varje påbörjat dygn med en
etthundrafemtiondel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Detsamma gäller vid sammanträde eller annan
förrättning för riksdagen i stockholm under tid då riksmöte inte
pågår.

2 § Om en ersättare, som inte kan beredas bostad i riksdagens
hus, har kostnader för övernattning som överstiger hälften av
traktamentet för dygn, kan förvaltningskontoret bevilja särskild
ersättning härför.

3 § Om en ledamot vid ledighet som är kortare än sexton dagar
har uppburit traktamente för hel dag på annan grund än enligt
denna lag, halveras traktamentet enligt 1 § för det eller de
dygn det andra traktamentet har uppburits.

4 § Om en ledamot är ledig i mer än femton dagar i följd,
halveras traktamentet enligt 1 § för dygn från och med den
första dagen. Vid ledighet i mer än femton dagar i följd minskas
traktamentet för dygn till en fjärdedel från och med den
sextonde dagen.

5 § Efter ledighet i mer än nittio dagar i följd betalas inte
något traktamente.

5 kap. Kostnadsersättning och viss teknisk utrustning

1 § En ledamot är berättigad till kostnadsersättning.
Kostnadsersättningen för månad utgör 16 2/3 procent av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Vice talmännen är berättigade till extra kostnadsersättning
för månad med 5 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

2 § För ledamot som disponerar viss teknisk utrustning
tillhörig riksdagen minskas kostnadsersättningen enligt
föreskrifter som meddelas av riksdagens förvaltningskontor.

3 § Efter ledighet i mer än nittio dagar i följd upphör rätten
till kostnadsersättning.

4 § Då rätten till kostnadsersättning upphör enligt 3 § skall,
om inte annat överenskoms mellan riksdagens förvaltningskontor
och den enskilda ledamoten, den tekniska utrustningen
återställas.

6 kap. Reseförmåner

1 § En ledamot får anlita inrikes järnvägar och statliga
busslinjer på riksdagens bekostnad. Detsamma gäller för sådana
resor med reguljära flyglinjer som avser utövandet av uppdraget
som riksdagsledamot.

2 § Riksdagens förvaltningskontor får föreskriva att en
ledamot
1. på riksdagens bekostnad får anlita annat färdmedel än som
anges i 1 §,
2. har rätt till traktamente vid resa med anledning av
uppdraget som riksdagsledamot.

7 kap. Gemensamma bestämmelser m.m. för
egenpensionsförmåner

1 § Egenpensionsförmåner är ålderspension, sjukpension och
egenlivränta.

Egenpensionsförmåner får inte betalas samtidigt med arvode
eller inkomstgaranti.

2 § Egenpensionsförmånerna bestäms på grundval av ett underlag
och en tidsfaktor.

Underlaget för egenpensionsförmånerna beräknas med
utgångspunkt från ett pensionsgrundande arvode.

3 § Pensionsgrundande arvode utgörs av ledamoten tillkommande
1. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,
2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2 §,
3. arvoden enligt 1 § 1--4 lagen (1989:185) om arvoden m.m.
för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

4 § Underlaget för egenpensionsförmånerna beräknas med
utgångspunkt från det pensionsgrundande arvodet för de
kalenderår en ledamot innehaft uppdraget under en femårsperiod
närmast före avgångsåret. Det pensionsgrundande arvodet för de
fyra första kalenderåren räknas därvid om till nivån för det
sista kalenderåret före avgångsåret med hjälp av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Medeltalet av de
framräknade beloppen utgör underlaget för
egenpensionsförmånerna.

Kan en ledamot inte tillgodoräknas pensionsgrundande arvode
för fem kalenderår, utgör underlaget för egenpensionsförmånerna
medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan
tillgodoräknas.

Kan endast ett helt kalenderår tillgodoräknas, utgör
underlaget för egenpensionsförmånerna det pensionsgrundande
arvodet för det året.

Kan inte helt kalenderår tillgodoräknas, utgör underlaget för
egenpensionsförmånerna det genomsnittliga pensionsgrundande
arvodet för de hela kalendermånader som kan tillgodoräknas
multiplicerat med tolv.

5 § Tidsfaktorn för ålderspension och sjukpension utgör
förhållandet mellan antalet hela riksdagsår, dock högst tolv,
och talet tolv.

6 § Tidsfaktorn för egenlivränta utgör förhållandet mellan
antalet hela riksdagsår och talet 30.

8 kap. Ålderspension

1 § För rätt till ålderspension fordras att ledamoten
fullgjort minst sex riksdagsår och vid avgången fyllt 50 år.

2 § Ålderspension betalas från och med den månad ledamoten
fyller 65 år eller från och med månaden efter den senare
tidpunkt då uppdraget att vara ledamot upphör.

Ålderspension betalas till och med utgången av den månad då
den berättigade avlider.

3 § För hel ålderspension fordras minst tolv riksdagsår.

4 § Ålderspension utgör tidsfaktorn multiplicerad med 11,5
procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till och
med 7,5 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring samt tidsfaktorn multiplicerad med 65 procent av det
resterande underlaget.

9 kap. Sjukpension

1 § Rätt till sjukpension föreligger för en ledamot som
frånträder sitt uppdrag och uppbär hel förtidspension eller helt
sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

2 § Sjukpension betalas till och med månaden före den månad
ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan,
till och med den månad dödsfallet inträffar. Från och med den
månad ledamoten fyller 65 år betalas ålderspension beräknad med
samma tidsfaktor som för sjukpensionen.

3 § För hel sjukpension fordras tolv riksdagsår.

4 § En ledamot som inte fullgjort tolv riksdagsår
tillgodoräknas även de år som återstår fram till utgången av det
riksdagsår ledamoten fyller 65 år.

5 § Sjukpension utgör tidsfaktorn multiplicerad med 117,5
procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till ett
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt
tidsfaktorn multiplicerad med 81,5 procent av det resterande
underlaget.

6 § Sjukpension skall minskas med sådan ersättning enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan författning eller
kollektivavtal som avser samma inkomstbortfall. Betalas ej hel
sjukpension, minskas avdraget i motsvarande mån.

10 kap. Egenlivränta

1 § En ledamot som lämnar riksdagen och därvid har fullgjort
minst tre sammanhängande riksdagsår före den månad ledamoten
fyller 65 år och inte är berättigad till ålderspension enligt
denna lag har rätt till egenlivränta.

2 § Egenlivränta betalas från och med den månad ledamoten
fyller 65 år till och med den månad då ledamoten avlider.

3 § Egenlivränta utgör tidsfaktorn multiplicerad med 9,5
procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till 7,5
gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
samt tidsfaktorn multiplicerad med 61,5 procent av det
resterande underlaget.

11 kap. Efterlevandepension

1 § Efterlevandepension betalas efter den som vid sin död var
ledamot av riksdagen eller berättigad till ålderspension eller
sjukpension enligt denna lag.

2 § Efterlevandepension tillkommer efterlevande make samt eget
arvsberättigat barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år.

Med efterlevande make jämställs den som, utan att vara gift,
stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot vid dennes död
och som tidigare varit gift med eller har eller har haft eller
då väntade barn med denne.

3 § Efterlevandepensionen betalas under fem år från och med
månaden efter dödsfallet, dock längst till den tidpunkt då den
avlidne ledamoten skulle ha fyllt 70 år. Om ledamoten avgått med
ålderspension efter fyllda 65 år betalas efterlevandepension
längst under fem år räknat från avgången.

4 § Har rätten till efterlevandepension upphört enligt 7 §
eller den berättigade avlidit, betalas pensionen till utgången
av den månad då detta inträffat.

5 § Beräkningsgrunden för efterlevandepension för år utgör för
en efterlevande ett belopp motsvarande 1,2 basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring och för varje berättigad
därutöver ett belopp motsvarande 0,5 basbelopp.

6 § Efterlevandepension betalas
1. till en efterlevande med 1,2 basbelopp,
2. till make och barn med ett basbelopp till maken och
resterande pension i lika delar till barnen,
3. till mer än ett barn i lika delar till dem.

7 § Rätten till efterlevandepension upphör för efterlevande
make eller sammanboende som ingår äktenskap och annars vid
utgången av den månad då den berättigade avlider.

12 kap. Kompletterande efterlevandepension

1 § Kompletterande efterlevandepension betalas efter den som
vid sin död var ledamot av riksdagen eller berättigad till
ålderspension eller sjukpension enligt denna lag.

2 § Kompletterande efterlevandepension tillkommer eget
arvsberättigat barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år samt
efterlevande make eller sammanboende som avses i 11 kap. 2 §
andra stycket under förutsättning att äktenskapet eller
samboförhållandet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år.

3 § Kompletterande efterlevandepension betalas från och med
månaden efter dödsfallet.

4 § Tidsfaktorn för kompletterande efterlevandepension utgör
förhållandet mellan antalet hela riksdagsår, dock högst tolv,
och talet tolv. Avlider ledamot under fullgörande av uppdraget
utan att ha uppnått tolv riksdagsår, tillgodoräknas även de år
som återstår fram till utgången av det riksdagsår då ledamoten
skulle ha fyllt 65 år.

5 § Kompletterande efterlevandepension beräknas med
utgångspunkt från ett normalbelopp. Normalbeloppet utgör 32,5
procent av den del av underlaget för egenpensionsförmåner som
överstiger 7,5 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Beräkningsgrunden för kompletterande efterlevandepension är
för år i procent av normalbeloppet för
1. make 100 procent,
2. make och ett barn 130 procent,
3. make och två barn 150 procent och för varje barn därutöver
10 procent,
4. ett barn 75 procent,
5. två barn 110 procent,
6. tre barn 135 procent,
7. fyra barn 150 procent och för varje barn därutöver 10
procent.
Underlaget för kompletterande efterlevandepension utgör
beloppet enligt andra stycket multiplicerat med tidsfaktorn.

Kompletterande efterlevandepension betalas av underlaget
1. till make 100 procent,
2. till ett barn 75 procent,
3. till make och barn, 75 procent till maken och återstoden i
lika delar till barnen,
4. till barn, underlaget i lika delar.

6 § Rätten till kompletterande efterlevandepension upphör för
efterlevande make eller sammanboende som ingår äktenskap och
annars vid utgången av den månad då den berättigade avlider.

13 kap. Inkomstgaranti

1 § En ledamot som före 65 års ålder lämnar riksdagen efter
minst tre års sammanhängande tid har rätt till inkomstgaranti
från och med den tidpunkt arvodet upphör.

2 § Inkomstgaranti gäller, med de begränsningar som framgår
av 3 § första stycket och 3 § andra stycket 1--2, till ingången
av den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten
avlider dessförinnan, till och med utgången av den månad då
dödsfallet inträffar.

Om ledamoten åter tar plats i riksdagen, upphör garantin så
länge uppdraget varar.

3 § För den som varit ledamot kortare sammanhängande tid än
sex år gäller inkomstgarantin ett år.

För den ledamot som lämnar riksdagen efter en sammanhängande
tid av minst sex år gäller inkomstgarantin
1. i två år om ledamoten inte uppnått 40 års ålder,
2. i fem år om ledamoten uppnått 40 men inte 50 års ålder,
3. till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år om
ledamoten uppnått 50 års ålder.

4 § Ledighet som beviljats av riksdagen eller av talmannen
eller sjukfrånvaro begränsar inte rätten till inkomstgaranti.

5 § Om särskilda skäl föreligger får riksdagens
förvaltningskontor förlänga den tid under vilken garantin gäller
enligt 3 § första stycket och 3 § andra stycket 1--2 med högst
ett år eller medge att även tjänstgöringstid som inte är
sammanhängande får tillgodoräknas. I ett sådant beslut kan
garantin bestämmas till ett lägre belopp.

6 § Riksdagens förvaltningkontor får bevilja inkomstgaranti
till en ledamot som har frånträtt sitt uppdrag och uppbär
partiell förtidspension eller partiellt sjukbidrag enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

7 § Underlaget för beräkning av inkomstgaranti utgörs av
följande arvoden som betalas vid avgångstillfället
1. ledamotsarvodet enligt 3 kap. 1 §,
2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2 §,
3. arvoden för månad till riksdagsledamot enligt 1 § 1--4
lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen,
dess myndigheter och organ.

8 § Inkomstgarantin betalas för månad under det första
garantiåret med 80 procent av garantiunderlaget. För tid
därefter betalas inkomstgaranti med följande andelar av
garantiunderlaget
i förhållande till ledamotens tid i riksdagen
66,0 procent efter minst 12 år,
60,5 procent efter minst 11 år men ej 12 år,
55,0 procent efter minst 10 år men ej 11 år,
49,5 procent efter minst 9 år men ej 10 år,
44,0 procent efter minst 8 år men ej 9 år,
38,5 procent efter minst 7 år men ej 8 år,
33,0 procent efter minst 6 år men ej 7 år.

9 § Inkomstgarantin minskas med vad ledamoten uppbär i form av
sjukbidrag och förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring under den tid inkomstgarantin betalas.

10 § Inkomstgarantin minskas också, på sätt som framgår av 11
§, med följande inkomster.
1. inkomst som är pensionsgrundande enligt 11 kap. 2 och 3 §§
i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. sådan inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som
inte beskattas i Sverige,
3. kompletterande delpension,
4. pension och livränta i andra fall än som avses i 9 §.

11 § Minskningen skall utgöra den procentandel, 80--33, som
anges för varje särskilt fall i 8 § av den sammanlagda inkomst
enligt 10 § som överstiger ett basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

12 § Betalas inte inkomstgaranti under helt kalenderår, skall
vid minskningen medräknas endast inkomster som hänför sig till
tid då inkomstgarantin betalas.

Minskningen fördelas på det antal kalendermånader garantin
betalas.

13 § Ett efterlevandeskydd betalas till eget arvsberättigat
barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år efter den som vid sin
död var berättigad till inkomstgaranti enligt 3 § andra stycket
1--2.

14 § Om särskilda omständigheter föreligger får riksdagens
förvaltningskontor bevilja efterlevandeskydd till efterlevande
make. Ett sådant beslut kan omprövas.

15 § Efterlevandeskyddet gäller i högst fem år och betalas
till utgången av den månad då rätten till skyddet upphör eller
den berättigade avlider.

16 § Efterlevandeskyddet betalas för år med ett belopp
motsvarande 0,5 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring för varje barn.

17 § Den som vill komma i åtnjutande av inkomstgaranti eller
efterlevandeskydd skall göra ansökan hos riksdagens
förvaltningskontor.

Inkomstgaranti kan inte betalas för längre tid tillbaka än sex
månader före ansökningsmånaden.

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid tillbaka än
två år före ansökningsmånaden.

14 kap. Anknytning till basbeloppet

1 § Fastställd ålderspension, sjukpension och kompletterande
efterlevandepension anknyts till basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av
detta.

2 § Den fastställda egenlivräntan anknyts till det basbelopp
som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller för året
före det år då egenlivräntan börjar utbetalas och omräknas vid
förändring av detta.

3 § För den som varit ledamot minst sex år anknyts den
fastställda inkomstgarantin till det basbelopp som enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring gäller för avgångsåret och
omräknas vid förändring av detta.

15 kap. Försäkrings- och sjukvårdsförmåner

1 § En riksdagsledamot är grupplivförsäkrad på riksdagens
bekostnad.

2 § En riksdagsledamot har rätt till sjukvårdsförmåner
motsvarande dem som tillkommer arbetstagare hos riksdagen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 då lagen
(1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall
upphöra att gälla; dock skall vad som sägs i 2. och 3. i
övergångsbestämmelserna fortfarande gälla.

2. I fall då rätt till egenpension, familjepension samt
inkomstgaranti grundas på bestämmelser i stadgan (1941:98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
ersättningsstadgan
(1971:1197) och lagen (1988:589) om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter, gäller dessa bestämmelser i den mån annat
inte sägs nedan.

Efterlevande till riksdagsledamot, som avgått före den 1 juli
1994, är berättigad till familjepension enligt
ersättningsstadgan
(1971:1197) respektive lagen (1988:589) om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter med den ändringen att hel familjepension
utgör 6 procent av pensionsunderlaget för en förmånsberättigad
(make eller barn) och 12 procent för två eller flera
förmånsberättigade.

För riksdagsledamot, som beviljats inkomstgaranti före den 1
juli
1994, skall gränsbeloppen för reducering och upphörande av
inkomstgaranti ligga fast i nivån för juni 1994. När respektive
gränsbelopp enligt de nya reglerna, för ledamot utan
tilläggsarvoden och fasta månadsarvoden, ger lägst samma nivå
som enligt
de äldre bestämmelserna, skall gränsbeloppet värdesäkras. Det
lägre gränsbeloppet utgörs av ett fribelopp.

För riksdagsledamot, som beviljats inkomstgaranti före den 1
juli 1994 och som efter återinträde slutar i riksdagen,
fastställs och
utges inkomstgarantin enligt de nya bestämmelserna.3. För en
riksdagsledamot, som vid utgången av valperioden 1991--1994
fyllt 40 år och har minst sex års sammanhängande tid som
riksdagsledamot, gäller att garanti kan utbetalas längst till
ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år.

4. En riksdagsledamot, som lämnar sitt uppdrag under riksmötet
1993/94 och för vilken ålderspension skall fastställas enligt de
nya bestämmelserna, är berättigad till en ålderspension som
minst motsvarar tidsfaktorn multiplicerad med 22 procent av
ledamotsarvodet vid avgångstillfället.