Riksbankens deltagande i finansieringen av IMF:smjuka utlåning (förslag 2000/01:RB4)

Betänkande 2001/02:FIU8

Finansutskottets betänkande2001/02:FIU8

Riksbankens deltagande i finansieringen av IMF:smjuka utlåning (förslag 2000/01:RB4)

---

Sammanfattning

Internationella valutafondens (IMF:s) utlåning till
de allra fattigaste medlemsländerna, d.v.s. lån med
en stor gåvoandel, kallas den mjuka utlåningen. I
den mjuka utlåningen ingår bl.a. Världsbankens och
IMF:s initiativ till skuldlättnader för de mest
skuldtyngda länderna, det s.k. HIPC-initiativet.
Utlåningen finansieras genom lån och gåvor från
medlemsländerna och genom försäljning av IMF:s
guldreserv. År 1999 träffades en
principöverenskommelse om att IMF och
medlemsstaterna skulle fortsätta att finansiera den
mjuka utlåningen. Av den s.k. behovsbasisberäknade
finansieringskostnaden på 3,8 miljarder SDR (omkring
50 miljarder svenska kronor) skulle IMF svara för
hälften och medlemsländerna för resten. Sverige åtog
sig att bidra med 18,3 miljoner SDR (omkring 242
miljoner kronor). Åtagandet skall täckas av
biståndsanslaget i statsbudgeten (ca 7,7 miljoner
SDR) och av Riksbanken (ca 10,6 miljoner SDR).

Direktionen i Riksbanken föreslår att riksdagen
medger att Riksbanken bidrar med sin andel av
finansieringen av IMF:s mjuka utlåning genom att
räntefritt deponera 18,6 miljoner SDR av den svenska
valutareserven hos IMF. Pengarna skall deponeras
t.o.m. 2018. Den avkastning IMF erhåller på de
deponerade medlen används till den mjuka utlåningen,
motsvarande omkring 10,6 miljoner SDR.
Ingen motion har väckts i ärendet.
Finansutskottet tillstyrker Riksbankens förslag.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till motiveringar som framförs under
utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksbankens deltagande i finansieringen
av IMF:s mjuka utlåning

Riksdagen medger med stöd av 7 kap. 4 § fjärde
stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att
Riksbanken bidrar till finansieringen av IMF:s mjuka
utlåning genom att räntefritt deponera 18,6 miljoner
SDR av valutareserven t.o.m. år 2018 hos IMF. Därmed
bifaller riksdagen förslaget från direktionen i
Riksbanken.

Stockholm den 16 oktober 2001

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Johan
Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson
(s), Carin Lundberg (s), Kjell Nordström (s), Siv
Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m),
Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin Pilsäter
(fp) och Carl-Axel Johansson (m).

2001/02

FiU8

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Direktionen i Sveriges riksbank föreslår i Förslag
till riksdagen (2000/01:RB4) att riksdagen godkänner
att Riksbanken deltar i finansieringen av
Internationella valutafondens (IMF:s) s.k. mjuka
utlåning genom att räntefritt deponera 18,6 miljoner
SDR (motsvarande cirka 246 miljoner kronor) av den
svenska valutareserven hos IMF. Medlen skall vara
deponerade t.o.m. 2018. Med mjuk utlåning avses
IMF:s utlåning till de allra fattigaste
medlemsländerna i fonden.

Ingen motion har väckts med anledning av
Riksbankens förslag.

Utskottets överväganden

Riksbankens deltagande i IMF:s mjuka
utlåning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker förslaget från
direktionen i Sveriges riksbank om att
Riksbanken får bidra till finansieringen av
IMF:s mjuka utlåning genom att räntefritt
deponera 18,6 miljoner SDR av den svenska
valutareserven hos IMF t.o.m. 2018.
Riksbankens förslag

Internationella valutafonden (IMF) har två typer av
utlåning - utlåning till marknadsränta till samtliga
medlemsländer samt s.k. mjuk utlåning till de
fattigaste länderna, dvs. lån med hög gåvoandel.
Utlåningen till marknadsränta finansieras genom
medlemsländernas insatskapital i valutafonden (plus
särskilda lånearrangemang vid krissituationer),
medan den mjuka utlåningen finansieras genom
frivilliga lån och gåvor från medlemsstaterna samt
genom den avkastning som valutafonden fått genom
försäljning av delar av fondens guldreserv.

Den mjuka utlåningen består av s.k. PRGF-lån
(Poverty Reduction and Growth Facility) samt av
skuldlättnader under det s.k. HIPC-initiativet
(Heavily Indebted Poor Countries). PRGF-lånen är
inriktade på att öka tillväxten och minska
fattigdomen i ett antal aktuella länder, och lånen
ges på 10 år till en räntesats av 0,5 %. Omkring 80
länder har enligt uppsatta kriterier rätt att ansöka
om PRGF-lån (t.ex. att landets inkomst per capita
ligger under en viss nivå). Låneprogrammet utnyttjas
för närvarande av 35 länder. HIPC är ett gemensamt
initiativ av IMF och Världsbanken. Syftet är att
minska utlandsskulden för fattiga och djupt
skuldsatta länder. Skuldlättnaden ges som gåva, och
drygt 40 länder uppfyller de kriterier som ställts
upp. I maj 2001 hade 23 länder fått principbeslut om
skuldlättnader. Av dessa 23 länder är 19 afrikanska.
Enligt beslut i valutafondens och Världsbankens
exekutivstyrelser skall HIPC-initiativet pågå t.o.m.
2002.

I samband med Världsbankens och IMF:s årsmöten
hösten 1999 träffades en principöverenskommelse om
att IMF och medlemsstaterna skall fortsätta att
finansiera den mjuka utlåningen. Enligt
överenskommelsen uppgår kostnaden för finansieringen
(enligt en speciell s.k. behovsbasisberäkning) till
3,8 miljarder SDR, ca 50 miljarder svenska kronor.
IMF skall, enligt överenskommelsen, svara för
hälften av beloppet medan medlemsstaterna skall stå
för resten. Medlemsländernas del av finansieringen
kan antingen ske genom gåva eller genom att pengar
deponeras i IMF. Vid deponering får IMF använda
avkastningen på de deponerade medlen till utlåning
eller skuldavskrivning, och medlen skall vara
deponerade t.o.m. 2018. I anslutning till
principöverenskommelsen angavs att en möjlighet för
medlemsländerna att uppfylla delar av sina åtaganden
var att använda ländernas andel i valutafondens
andra reservkonto (det s.k. SCA-2-kontot), som
byggts upp under 1990-talet. Kontot, som totalt
uppgick till 1 miljard SDR, ca 13,2 miljarder
kronor, upplöstes under 1999. Riksbankens andel i
SCA-2-kontot är 10,6 miljoner SDR, ca 140 miljoner
kronor. Pengarna finns för närvarande på ett
räntebärande temporärt konto som administreras av
IMF.

I principöverenskommelsen deltog 94 länder, och
respektive lands åtagande bygger på landets
kvotandel i IMF. Sverige åtog sig att bidra med 18,3
miljoner SDR, ca 242 miljoner kronor (beräknat
enligt den speciella behovsbasisberäkningen, och
siffran är marginellt högre än Sveriges kvotandel i
IMF). Åtagandet skulle täckas av biståndsanslaget i
statsbudgeten och av Riksbanken. Villkoret för
Riksbankens deltagande var att riksbankslagen medgav
att Riksbanken kunde delta i IMF:s mjuka utlåning
samt att Riksbankens direktion och riksdagen
beslutade om ett eventuellt deltagande.

Fram till våren 2001 hade drygt 93 % av ländernas
åtaganden enligt principöverenskommelsen uppfyllts.
Samtliga industriländer, utom Sverige, hade då
uppfyllt sina utställda åtaganden.

Med verkan fr.o.m. den 1 juli 2000 ändrades
riksbankslagen (prop. 1999/2000:50, bet.
1999/2000:FiU18, skr. 1999/2000:182) så att tidigare
eventuella oklarheter om Riksbankens möjligheter att
delta i IMF:s mjuka utlåning undanröjdes.

Direktionen i Riksbanken begär därför nu att
Riksbanken med stöd av 7 kap. 4 § fjärde stycket
riksbankslagen skall få medverka i finansieringen av
IMF:s mjuka utlåning och bidra med sin andel av
Sveriges åtagande i principöverenskommelsen från
1999. Medverkan bör enligt Riksbanken ske genom att
Riksbanken räntefritt deponerar 18,6 miljoner SDR,
ca 246 miljoner kronor, av den svenska
valutareserven hos IMF fram till 2018. IMF kan då
använda avkastningen på depositionen till den mjuka
utlåningen.

Utgångspunkten för storleken på beloppet som skall
deponeras har varit att det lånebelopp som IMF skall
kunna använda till den mjuka utlåningen ungefär bör
uppgå till 10,6 miljoner SDR, dvs. motsvarande
Riksbankens andel i IMF:s nu upplösta reservkonto,
SCA-2-kontot. Men då man valt metoden att deponera
medel hos IMF måste det deponerade beloppet vara
högre än 10,6 miljoner SDR, eftersom endast
avkastningen på beloppet får användas till den mjuka
utlåningen (storleken avgörs också av vid vilken
tidpunkt beloppet deponeras).

Sammantaget utgör Riksbankens deposition i IMF drygt
hälften av de resurser som Sverige enligt
principöverenskommelsen från 1999 skall tillställa
IMF. Resterande skall täckas via redan reserverade
anslag i statsbudgeten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker förslaget från direktionen i
Riksbanken. Utskottet vill i anslutning till ärendet
nämna att regeringen efter regeringsbeslut den 27
september 2001 till IMF betalat sin andel av
beloppet i den principöverenskommelse som refereras
ovan. Detta innebär att Sverige, när Riksbanken
deponerat sin andel i IMF, uppfyllt sitt utställda
åtagande i principöverenskommelsen från 1999 om
finansieringen av IMF:s mjuka utlåning

Elanders Gotab, Stockholm 2001