Herr talman! Den här frågan har diskuterats under en följd av år, inte minst på förekommen anledning. Det som stundtals har hänt på och runt våra arenor är inte roligt. Ibland har det till och med hänt en bit ifrån våra arenor, med sönderslagna pubar, misshandlade människor och skadegörelse - i något fall tyvärr dödsfall. Vid någon händelse för något år sedan blev en åttaårig pojke bränd när bengaler tändes.
Någon sa strax innan att det måste vara tryggt att gå på våra arenor. Idrotten är rolig, och miljoner människor delar detta. Det är dock väldigt få människor som har respekt för dem som kallar sig supportrar men ägnar sig åt en annan verksamhet, nämligen huliganism. Det handlar om dem som organiserar sig i så kallade firmor vars enda syfte är att starta slagsmål - i första hand med sig själva, men många gånger drabbas också tredje man.
Det här har av idrotten själv konstaterats vara ett stort problem. Ishockeyn var snabb när problemet dök upp på deras arena, och välorganiserat tog man hand om problemet. Fotbollen har haft det svårare. Det tog lång tid, men i dag finns Svensk Elitfotboll som verkligen har signalerat att det här är ett problem. Idrotten själv vill ha åtgärder från lagstiftaren, både för att kunna lösa sin del och för att få hjälp från lagstiftaren att själv hantera situationen. Vi måste lyssna, och vi måste vara lyhörda. Vi måste nämligen lösa problemen tillsammans.
Svensk Elitfotboll kunde efter att ha gjort ett antal undersökningar själv konstatera att man tappar publik på arenorna på grund av det här problemet. Barnfamiljer är rädda att gå. Man tappar intäkter, och man tappar ett marknadsvärde även gentemot tv-bolagen när det gäller sända matcher. Det har snabbt fått fotbollen att agera.
Idrotten själv var väldigt pådrivande när det gällde att få till stånd de tillträdesförbud riksdagen tidigare har fattat beslut om. Det var glädjande att höra att de som är emot detta i dag ändå var för tillträdesförbudet som sådant. Tillträdesförbud innebär att den som har begått en brottslig handling kan få ett tillträdesförbud och inte får gå in på arenan. Det är inte godtyckligt, utan här har ett allvarligare brott begåtts. Det är de rättsvårdande myndigheterna som har fattat besluten.
Problemet är sedan att det inte är alla som respekterar detta, utan de tar sig ändå in på arenan och ställer till problem - problem som kan leda till att den där åttaåringen får brännskador som kanske blir men för livet. Därför var det i ett ganska tidigt skede viktigt för idrottsrörelsen att på något sätt få tillgång till de uppgifter som gör att idrottsarrangören har möjlighet att hantera problemet och stoppa de människor som våra myndigheter, på uppdrag av oss, har bestämt inte har rätt att gå in på arenor. Man ska alltså ha någon form av identifikation med namn och bild, vilket är ganska rimligt.
Jag måste säga att Djurgården är värd allt beröm i det här fallet, för den klubben gjorde ett hästjobb inte minst genom att förbereda en ansökan till Datainspektionen. Man gjorde det också på ett så pass bra sätt att man fick dispens från Datainspektionen för att upprätta register. Det har alltså tillämpats. Datainspektionen påpekade dock att detta långsiktigt bör lagregleras och leda till lagstiftning. Det innebar att utredaren Björn Eriksson tog tag i detta och föreslog det i sin utredning och att alliansregeringen satte igång arbetet med att förbereda den proposition vi har i dag.
Propositionen och det förslag som nu föreligger är inte konstigare än att den som har begått den brottsliga gärning som renderade tillträdesförbud också ska kunna identifieras på arenan. Märkligare än så är det inte, och det kan väl tyckas vara högst rimligt. Det innebär också att en polisman kan ha möjlighet att fotografera en sådan person, så att det ska vara möjligt att identifiera dem även för hanteringen.
Vi hade för ett par år sedan en debatt med arrangörerna om vem som ska ta kostnaden för detta. Någon sa tidigare i dag att vi kan använda polisens resurser bättre. Ett sätt att hantera det då, för att sätta lite press på klubbarna, var att se till att de fick vara med och betala kostnaden. Det ledde till en hel del konflikter och en hel del gränsdragningsproblem.
Beslutet från alliansregeringen var att ta bort avgifterna, men det var också ett ganska tydligt löfte från idrottsrörelsen att man skulle ta hand om problemet och jobba hårdare med det. Fine - det är bra - men då måste vi också vara beredda att ge arrangörerna det verktyg de behöver för att kunna fullgöra den förpliktelse de har åtagit sig gentemot oss. Därför är det här registret alldeles naturligt.
Politik är alltid en balansgång, och integritetsproblem är svåra. Jag måste dock säga att det här integritetsproblemet inte är svårt alls. Det innebär inte ett övervakningssamhälle. Man kan möjligen hävda att den person som betett sig så illa att den har fått ett tillträdesförbud kan känna sig kränkt över att en ordningsvakt kan känna igen personen och stoppa denne vid porten. Det kan vara en integritetskränkning, men jag anser den vara högst ursäktlig om vi i det fallet kan skydda såväl barnfamiljer som kvinnor, barn och män på våra arenor - de som är där i goda, vanliga syften.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde Ellen Juntti (M).
