Redovisning av kommunal medfinansiering till statlig infrastruktur
Betänkande 2009/10:FiU15
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 19 november 2009
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Så ska kommuner och landsting redovisa bidrag till statlig infrastruktur (FiU15)
Den kommunala kompetensen utvidgades den 1 mars 2009 så att kommuner och landsting får lämna bidrag till byggande av väg och järnväg som staten ansvarar för. Riksdagen beslutade nu om hur kommunerna och landstingen ska redovisa sådan medfinansiering. Regeringens förslag innebar att bidragen ska redovisas i kommunens respektive landstingets balansräkning och upplösas med årliga enhetliga belopp under 15 år. Finansutskottet bedömde att tiden bör förlängas till att omfatta högst 25 år. Dessutom ville utskottet göra det möjligt för kommuner och landsting att redovisa bidraget direkt, som en kostnad i resultaträkningen. Utskottet föreslog också att det i lagtexten ska framgå att upplösning ska påbörjas det år bidraget beslutas. För bidrag som har beslutats under år 2009 får dock upplösning påbörjas det år första utbetalningen av bidraget görs. Riksdagen sa ja till regeringens förslag med dessa ändringar.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till utskottets initiativ. Delvis bifall till proposition och avslag på motionen.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 1
Propositioner: 1
Propositioner: 1
Från regeringen
- Redovisning av kommunal medfinansiering till statlig infrastrukturProposition 2008/09:228
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2009-10-13
Justering: 2009-11-05
Trycklov till Gotab och webb: 2009-11-11
Trycklov: 2009-11-11
Justering: 2009-11-05
Trycklov till Gotab och webb: 2009-11-11
Trycklov: 2009-11-11
Betänkande 2009/10:FiU15
Alla beredningar i utskottet
2009-10-13
Så ska kommuner och landsting redovisa bidrag till statlig infrastruktur (FiU15)
Den kommunala kompetensen utvidgades den 1 mars 2009 så att kommuner och landsting får lämna bidrag till byggande av väg och järnväg som staten ansvarar för. Riksdagen ska nu besluta om hur kommunerna och landstingen ska redovisa sådan medfinansiering. Regeringens förslag innebär att bidragen ska redovisas i kommunens respektive landstingets balansräkning och upplösas med årliga enhetliga belopp under 15 år. Finansutskottet bedömer att tiden bör förlängas till att omfatta högst 25 år. Dessutom vill utskottet göra det möjligt för kommuner och landsting att redovisa bidraget direkt, som en kostnad i resultaträkningen.
Utskottet föreslår också att det i lagtexten ska framgå att upplösning ska påbörjas det år bidraget beslutas. För bidrag som har beslutats under år 2009 får dock upplösning påbörjas det år första utbetalningen av bidraget görs. Utskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag med dessa ändringar.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2009-11-18
Debatt om förslag 2009/10:FiU15
Webb-tv: Redovisning av kommunal medfinansiering till statlig infrastruktur
Dokument från debatten
- 2009-11-18Protokoll 2009/10:32
Protokoll från debatten
Anf. 120 Jörgen Hellman (S)
Fru talman! Sverige har betydande behov av investeringar i järnvägar och vägar. Dessa investeringar ska styras utifrån nationella behov, inte enskilda kommuners ekonomi.
Den borgerliga regeringens svarar på infrastrukturproblemen att kommunal och landstingskommunal medfinansiering ska ske. Medfinansiering kan vara befogat i enskilda fall, men vi ser med stor oro på att göra detta till en förutsättning och en grundläggande del av finansieringen av statlig infrastruktur. Detta kommer att innebära att den övergripande planeringen förrycks.
Regeringen föreslår därför ändringar i lagen om kommunal redovisning. Ändringarna innebär att kommunernas medfinansiering till statlig infrastruktur ska redovisas i kommunernas och landstingens balansräkningar. När beslut fattats av kommunen respektive landstinget aktiveras bidraget i balansräkningen, och det upptagna bidraget ska med årliga enhetliga belopp upplösas under 15 år.
Fru talman! Vi ogillar förslaget, men det har också beretts dåligt från regeringens sida.
Finansutskottet har haft en dialog med Kommunsverige och förstått att regeringens förslag måste ändras. Finansutskottet föreslår därför genom sitt initiativ till riksdagsbeslut att bidraget i stället ska upplösas under högst 25 år. Det ska även vara möjligt att välja att redovisa bidraget som en kostnad i resultaträkningen. För bidrag beslutade under 2009 får upplösning påbörjas det år den första utbetalningen av bidraget görs.
Utskottet har genom sitt initiativ närmat sig de krav som framförts i motioner från några socialdemokratiska riksdagsledamöter.
Fru talman! Vi vill markera att oavsett de ändringar som föreslås står vi fortfarande främmande inför förfarandet med medfinansiering.
Fru talman! Det finns inte någon anledning att frångå principen att de statliga vägarna och järnvägarna ska finansieras med statliga medel.
Skälen är många.
Möjligheten att spela ut olika kommuner och regioner mot varandra kan leda till förhastade beslut och felaktiga prioriteringar.
Kommunal medfinansiering gröper ur kommunernas redan ansträngda budgetar, vilket också får konsekvenser för kommunmedborgarna. Kommunerna tvingas att antingen skära ned i välfärden eller höja skatten. Detta motsätter vi oss kraftigt.
Förslaget innebär att ekonomiskt starka kommuner får en gräddfil vid infrastruktursatsningar i strid med den planering och prioritering som görs på statlig nivå.
Risken finns också att frivilligheten för kommunerna att lämna bidrag blir till en frivillighet att skjuta investeringen på framtiden eller helt avstå från den.
Det är inte rimligt att kommunernas ekonomiska ställning ska avgöra prioritering av infrastruktur i stället för en genomarbetad samhällsekonomisk analys.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag framföra att den totala kostnaden för investeringar i infrastruktur ökar med kommunal medfinansiering eftersom kommuner och landsting inte kan få lån till samma låga ränta som staten har möjlighet till genom Riksgälden.
Anf. 121 Peder Wachtmeister (M)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslagen i finansutskottets betänkande, särskilt § 7 där finansutskottet har tagit initiativ till att förändra förslaget så att det är mer anpassat till det förhandlingsresultat som kommuner och landsting kom fram till under den utredning som leddes av Carl Cederschiöld.
Jag ska vara övertydlig och säga att avskrivningstiden nu är 25 år. Det säger jag om någon skulle lyssna på debatten utanför det här rummet.
Jörgen Hellman och Socialdemokraterna påpekar i sitt särskilda yttrande att det här är en statlig angelägenhet och ingenting för kommunerna att hålla på med.
Jag har en lång politisk gärning bakom mig och tyckte nog likadant som Socialdemokraterna för 25 år sedan.
Jag minns när Södertälje syd skulle byggas. Då for ett kommunalråd i Södertälje - han hette Mattsson - runt i Sörmland som en gårdfarihandlare och försökte sälja idén att bygga Södertälje syd där det i dag står. Sörmlänningarna gick med på det och hostade upp pengarna så att Banverket byggde Södertälje syd.
Det fanns ett moderat kommunalråd i Nyköping på den tiden som överklagade beslutet. Man vann, och Nyköping är den enda kommun som inte har betalat några pengar för Södertälje syd. Detta är preskriberat i dag, får jag hoppas, så att jag inte blir hängd.
Partiets syn på det hela har förändrats på grund av det som hänt runt Mälaren.
Vi har till exempel Svealandsbanan och Mälarbanan. Strängnäs hade inte någon station och inte ens en järnväg genom staden. Eskilstuna hade en dålig station och en väldigt långsam järnväg.
Man byggde Svealandsbanan. Nu bygger man ut den igen eftersom den var för dålig. Södertälje har nu en pendlingsstation. Det har Eskilstuna också.
Det som hände när detta äntligen var färdigt var att Banverket och SJ inte kunde begripa att det var så många människor som klev på tåget. Man fick sitta på kuddar och på käppar och var man kunde för att ta sig till sin arbetsplats i Stockholmsregionen.
Där kan man se den tydliga effekten, liksom på Mälarbanan och i Västerås, i hur många människor som nyttjar den här bekvämligheten och hur viktigt det har varit att kommuner och landsting har gått med i finansieringen så att man har fått den infrastruktur som man vill ha runt järnvägen.
Det finns en annan sida av det hela. Om man låter kommuner och landsting vara med och betala kanske man är lite mer försiktig när man begär investeringar till sin fördel.
Det här kommer nu äntligen på plats med en lag som styr upp detta så att det inte blir muntliga avtal mellan politiker i landsting och kommuner som sedan fixar detta. Nu kan det styras i säker ordning.
Anf. 122 Roger Tiefensee (C)
Fru talman! Det ärende som vi nu ska diskutera - redovisning av kommunal medfinansiering till statlig infrastruktur - är viktigt för att få till stånd fler infrastrukturinvesteringar.
Ökade satsningar är nödvändiga.
När alliansregeringen tillträdde fanns det stora underskott i de väg- och järnvägsplaner som Socialdemokraterna lämnade efter sig. Det var underskott som vi alla märker i vår vardag som dåliga vägar på grund av bristande underhåll, tåg som inte håller tiden på grund av dåligt underhållna växlar och signalsystem.
Nu åtgärdar alliansregeringen mycket av detta genom en historisk närtidssatsning på 12,6 miljarder 2009 och 2010 på underhåll och investeringar på drift i väg- och järnvägsnätet. Det är viktigt.
Kommunal medfinansiering är ytterligare ett sätt att öka investeringstakten. Det gäller framför allt i den planering som vi har fram till 2021.
Det är viktigt att de kommuner och regioner som vill bidra till infrastrukturinvesteringar kan göra det på rimliga villkor och kan bokföra bidragen på rimliga villkor. Det är det som betänkandet handlar om.
Därför har finansutskottet tagit initiativ till att förlänga den möjliga avskrivningsperioden från 15 år, som först sades i propositionen, till max 25 år. Det innebär att man kan använda hela 25-årsperioden, men de som vill kan skriva av direkt.
Det är en viktig förändring. För Södermanlands läns landsting, som ligger mig nära eftersom det är min valkrets, betyder det att deras bidrag till Citybanan som är det mest aktuella - men det är en generell lagstiftning - kan skrivas av på 25 år i stället för på 15 år. Det är alltså 8 miljoner mindre per år. Det är klart att det betyder rätt mycket i deras verksamhet och i deras vardag.
Jag vill rikta ett tack till finansutskottet och jag vill tacka för den positiva och konstruktiva dialog vi har haft med företrädare för kommuner och landsting i regionen.
Citybanan är viktig för hela Mälardalen och för hela Sverige. Den lyfter bort pendeltågen från getingmidjan, den ökar möjligheten för pendling och den ökar möjligheten för tågen att hålla tiden. Det blir lättare och bättre för människor i deras vardag.
Det är lite intressant att höra Jörgen Hellman här i debatten. Han säger att han är främmande inför kommunal medfinansiering. Det som har hänt under tiden som finansutskottet har hanterat ärendet är att Socialdemokraterna har haft en kongress. Om man tittar i deras kongressbeslut ser man att det står: "För att få till stånd fler infrastrukturinvesteringar under kommande år vill vi öka användningen av lånefinansiering för strategiska infrastrukturprojekt och öka inslagen av trängselavgifter och/eller andra former av brukaravgifter."
Under kongressbehandlingen lades följande till i ett bifall: "Detta förutsätter samförstånd mellan staten och berörda kommuner/regioner." Samtidigt fanns det ett yrkande som avslogs. Då blir det tydligt. Yrkandet löd: "Nationellt angelägna infrastrukturinvesteringar ska finansieras av staten och inte belasta kommunerna." Detta avslog alltså sossekongressen.
Jag kan inte tolka detta som annat än att den socialdemokratiska kongressen tydligt öppnar för den här typen av medfinansieringar och att man gör det i en bra dialog med regionen, precis som vi har haft. Regionerna ska vara med frivilligt, men man öppnar tydligt för detta. Jag kan inte tolka det på annat sätt när man avslår ett yrkande som så tydligt säger att kommunerna inte ska belastas av statlig infrastruktur. Det avslogs alltså av den socialdemokratiska kongressen, och det tycker jag är intressant.
Jag ser fram emot att Jörgen Hellman kan förtydliga det här. Har Socialdemokraterna svängt och kommer nu egentligen att acceptera det här? Det blir ungefär som med skattepolitiken; efter sex månader har man samma skattepolitik som regeringen.
Anf. 123 Emma Henriksson (Kd)
Fru talman! Det ärende som vi debatterar just nu handlar om förutsättningarna för kommunerna att göra den medfinansiering som vi redan tidigare har öppnat för och hur detta ska redovisas.
Precis som tidigare talare har sagt har vi i finansutskottet under behandlingen tagit till oss en del av de synpunkter som har kommit från företrädare för dem som är berörda, det vill säga kommunerna och landstingen.
Jag tycker ändå att det är viktigt att påpeka att det inte är helt enkelt att hitta den rätta perioden. Hur länge ska en kommun kunna avskriva? I utredningen förekom 100 år som ett perspektiv. Det är väl ganska enkelt för en kommunal företrädare som har suttit i ett antal år i fullmäktige och kanske ser att det är den sista mandatperioden han eller hon sitter att säga: Det är klart att vi kan vara med och betala! Personen i fråga kommer ju själv inte att behöva ta ansvar för det beslut man är med och fattar.
Det andra perspektivet, som andra kanske tyckte var rimligt, var tre års avskrivningstid. Det kanske är lite orimligt när vi pratar om någonting som ändå kommer att gynna kommunens invånare under lång tid. 25 år är en avvägning som gör det rimligt att se till både att ansvarsutkrävandet finns för kommuninvånarna och att förutsättningarna för kommunen att vara med finns där.
Det finns flera perspektiv i det här med kommunal medfinansiering. Jag skulle vilja ta upp tre.
Detta möjliggör ytterligare satsningar på infrastruktur. Vi har redan gjort mycket, men det här skapar möjlighet för ännu mer. Det kommunala självstyret är en viktig aspekt. Inte minst möjliggör detta för oss att använda våra medborgares skattepengar på ett så bra och effektivt sätt som möjligt.
Låt oss börja med det första - att möjliggöra ytterligare satsningar. 12,6 miljarder är vad vi redan har satsat på infrastruktur. Mycket beror på att det var så eftersatt redan från början. Under åratal av socialdemokratiskt styre har man inte satsat trots att man har haft planer och utlovat saker. När det har kommit till kritan har inte pengarna funnits där. Det har skapat mycket frustration runt om i våra regioner. Man vill kunna utveckla sin bygd, och det kan man inte när pengarna inte finns där när det väl är dags att börja bygga. Flera gånger har man fått skjuta planerna på framtiden eftersom pengarna inte har funnits.
Den andra aspekten är det kommunala självstyret. Det är viktigt att det här är en möjlighet och inte ett tvång för kommunerna. Det är en möjlighet för de kommuner som ser att det ligger i deras medborgares intresse att man genom att skjuta till medel kan tidigarelägga en satsning som finns i planen.
Jag tycker att det är bra att denna aspekt finns - att kommunen själv är med. De som är närmast berörda är också med och finansierar. Alternativet är att alla skattebetalare oavsett var i landet man bor och oavsett om man gynnas av den enskilda satsningen eller inte får betala lika mycket. Ska Pajalaborna betala lika mycket för en satsning som gör att vännerna i Strängnäs eller i Nyköping kommer snabbare till sina arbetsplatser i Stockholm? Jag tycker att det är rimligt att de som gynnas dels genom att de kan nyttja infrastrukturen, dels genom att värdet på deras hus stiger också är med och betalar lite mer.
Det allra viktigaste är ändå att det här skapar förutsättningar för att vi bättre nyttjar de pengar vi faktiskt satsar på infrastruktur. Om det är någon annan som betalar är det lätt att säga: Jag vill gärna ha det här! Vi har ganska ofta de diskussionerna i min familj. Barnen säger gärna: Å, kan jag få den där? Javisst, säger jag. Det är jättekul ändå tills jag säger: Om du betalar själv! Mina barn har veckopeng. De har pengar själva att använda. Det är pengar som de får för att kunna satsa på det de själva tycker är viktigast. Men det är inte alltid lika intressant och lika viktigt om man måste fälla avgörandet själv.
Det är lite av samma sak här. När kommunerna själva är med och bidrar gör de en lite mer noggrann prövning. De är lite mer kritiska till både om satsningen ska göras och, framför allt, hur den ska göras. Om vi har medfinansiering och om kommunerna är med under hela resan är de också noggrannare med att se till att det blir ett helhetstänkande i den enskilda satsningen och att den hänger ihop med allt annat runt omkring som är en förutsättning för att vår infrastruktur ska fungera.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 124 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Det är lågkonjunktur i Sverige, men det verkar vara högkonjunktur på finansutskottets debatter denna dag. En lång dag börjar lida mot sitt slut i denna kammare för finansutskottets ledamöter.
Fru talman! Det går inte att jämföra medfinansiering med vanliga investeringar. Kommuner och landsting äger inte vägen, utan det är ett bidrag, säger finansutskottets ordförande Stefan Attefall i tidningen Dagens Samhälle. Han sade samma sak i finansutskottet när representanterna från den så kallade medfinansieringsgruppen besökte utskottet vid en inofficiell utfrågning. Då ställde han frågan: Varför ska avskrivningstiden förlängas när ni i kommuner och landsting inte äger objektet?
Det är just det som är själva kärnan i debatten. Det sätter fingret på hela problemet. Det är det som är sanningen. De äger inte objektet, och då ska de inte heller betala för det. Det är staten som har ansvaret och staten som äger objektet.
Fru talman! Det är inte nog med att regeringen fryser statsbidragen till kommunsektorn i år. De genomför också stora besparingar och försämringar i a-kassan och sjukförsäkringen som leder till ökade kostnader för socialbidrag. Nu kräver de också att kommunerna ska betala statens infrastrukturinvesteringar. 30 miljarder, som medfinansieringen omfattar i dagsläget, är inte någon liten summa. Det är en nästan lika stor summa som landets samtliga kommuner och landsting investerar för varje år. De här investeringarna tränger alltså undan investeringar som kommuner och landsting har ansvar för, det vill säga investeringar i sådant som vi har behov av i vår vardag varje dag. Det är investeringar i skolor, sjukhus, äldreboenden, parker, fritidsgårdar, förskolor och så vidare. Men de konkurrerar också med själva kostnaderna för driften av vård, skola och omsorg.
Det här, fru talman, är inget bra och effektivt sätt att finansiera investeringarna på, som Emma Henriksson påstår. Det leder till fördyringar. Kommuner kan inte låna lika billigt som staten. Ingen kan låna lika billigt som staten genom Riksgälden. Därför leder detta till en fördyring av investeringskostnaderna.
Det här innebär också att kommuner och landsting som har god ekonomi får ett ytterligare försprång och kan gå före i kön när det gäller statliga investeringar och på så sätt bli än mer attraktiva för investeringar av andra slag. Infrastrukturinvesteringar ska ju styras utifrån nationella behov och inte av enskilda kommuners ekonomi eller, som Emma Henriksson säger, av att några gynnas av det. Är det bara några som gynnas av det är det ju en kommunal angelägenhet och inte en statlig angelägenhet. Det är därför som det är uppdelat på det här sättet mellan kommun och stat. Det som ligger inom kommunen ansvarar kommunen för, och det som ligger utanför och binder ihop regioner är nationella projekt som staten ansvarar för.
Med en växande andel av kommunal medfinansiering kommer klyftorna mellan rika och fattiga kommuner och regioner att öka i Sverige. Vi anser inte att det är rimligt att kommunernas ekonomiska ställning ska avgöra prioriteringar på infrastrukturområdet i stället för en genomarbetad samhällsekonomisk analys.
Medfinansiering av infrastrukturprojekt från kommuner och regioner innebär att vissa projekt kan prioriteras med utgångspunkt från att finansiering finns och inte utifrån behov. Det kommer att innebära att regionernas huggsexa om investeringsmedel kan påverka den nationella infrastrukturplaneringen. Detta är inte minst relevant ur ett demokratiperspektiv då vissa projekt med större ekonomiska intressen kan få företräde framför andra trots att dessa är minst lika välbehövliga.
Det är inte heller så enkelt som Emma Henriksson påstår att det är investeringar som ligger i de kommunala medborgarnas intresse. Alla vi som har varit eller är kommunalpolitiskt aktiva vet att det finns vissa högljudda opinioner. Det är väldigt lätt att få till en opinion kring gropar i vägen eller en ny infrastrukturinvestering i en väg medan investeringar i till exempel äldreboenden eller sådant som berör andra, mindre röststarka grupper lätt får stå tillbaka.
Egentligen borde investeringar i infrastruktur ses precis som de är och därmed hanteras därefter, det vill säga skrivas av efter sin livslängd. Vänsterpartiet har föreslagit att staten, precis som kommuner och landsting, företag och till och med hushåll, bör ha en investeringsbudget. Alla andra betalar sina investeringar efter objektets livslängd. Det gör inte staten. En järnväg har en livslängd på ca 40 år men betalas direkt under byggnadstiden med den modell vi har. Det leder till svårigheter att planera långsiktigt, till att investeringarna drar ut på tiden och till att de förskjuts. Det betyder också att dagens generation får betala i stället för de generationer som kommer att nyttja järnvägen i framtiden. Det är ett osolidariskt förhållningssätt. Investeringen borde betalas gemensamt av dem som nyttjar den.
Med en investeringsbudget kan vi också lättare nå det mål som Klimatberedningen har satt upp om att det behövs en kapacitetsutbyggnad av järnvägen med 50 procent. Statsministern har avvisat det målet och ställt det mot sjukvård och skola. Men det är precis det som det förslag som vi nu har på bordet gör. Det ställer investeringar i järnväg mot sjukvård och skola på ett mycket osolidariskt sätt.
Vi vet att det inte finns någon anledning att frångå principen att de statliga vägarna och järnvägarna finansieras med statliga medel. Att fullt ut öppna för kommunal medfinansiering av denna typ av projekt innebär att finansieringsansvaret förskjuts och att den övergripande planeringen förrycks. Vi anser att det statliga ansvaret för en sammanhållen planering av utbyggnaden av Sveriges infrastruktur riskerar att påverkas negativt av utskottets nu aktuella förslag.
Visst har man även tidigare haft möjlighet till förskottering. Det har varit ungefär 1 miljard per år. Men det har också varit pengar som kommunerna sedan har fått tillbaka. Det här är en helt annan modell. Det blir en form av huggsexa om man kräver en medfinansiering för att investeringen över huvud taget ska bli av. Som kommunpolitiker kan det vara väldigt svårt att säga nej till ett sådant initiativ eftersom man har behov av den här järnvägsbiten eller den här vägbiten. Därmed får man också ställa den här investeringen mot sjukvård och skola i stället för att staten tar det ansvar man faktiskt är satt att ta och som man borde ta. Investeringar i infrastruktur är ett statligt ansvar och borde så förbli.
Anf. 125 Peder Wachtmeister (M)
Fru talman! Ulla Andersson sade att man inte äger objektet, men man äger ju nyttan. Vi har sett mångtaliga exempel på att om man går med i ett sådant här investeringsprojekt kommer man att äga nyttan, vilket kommer att gynna kommunen i stora delar. Men det är väl inte den viktigaste frågan.
Den stora frågan är: Hur kommer Ulla Andersson att klara samarbetet med Socialdemokraterna nu när de på sin stämma har beslutat att medfinansiering är bra?
Du säger till exempel att förskottsbetalning är okej. Det är oftast en ganska dyr lösning för kommunerna. De får ligga ute med pengarna, och det är ganska osäkert. Då är en medfinansiering mycket bättre. I dag finns det projekt, till exempel Ostlänken söder om Stockholm, där samarbetet gör att kommunerna engagerar sig oerhört för att bygga upp infrastruktur runt sina kommunikationscentrum och så vidare. Det stimulerar kommunerna på ett mycket bra sätt.
Anf. 126 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag tycker att vi låter Socialdemokraterna tolka sina egna beslut från sin kongress. Jag tror att de är bäst på att göra det. Jag tror inte att Moderaterna gör det på ett bättre sätt än vad de gör. Här har man lagt fram ett förslag där man avvisar medfinansiering, vilket man också har gjort tidigare.
Visst kan förskottering vara en mindre bra affär för en kommun på så sätt att man inte får tillbaka pengarna med ränta. Det håller jag med om. Men medfinansiering gör att man inte får tillbaka en enda krona, vilket förvärrar situationen än mer.
Det är ett problem att man inte äger objektet. Det är det man investerar i. Det är väldigt få som investerar i någonting man inte tänker äga. Eller hur? Jag tror inte att du gör det heller. Jag tror nog att syftet är att man ska äga det man investerar i. Därmed får man också ett bra, sammanhållet projekt.
Nej, Peder, jag kommer inte ha något problem att samarbeta med Socialdemokraterna. Vi är överens om att vi ska satsa mycket framför allt på infrastrukturinvesteringar i järnväg eftersom vi tar klimatutmaningarna på allvar. Vi har alla större investeringssatsningar än vad den här regeringen har. Jag tycker att det bådar gott.
Anf. 127 Peder Wachtmeister (M)
Fru talman! Ulla Andersson säger att pengar kommer att försvinna från äldreomsorgen om man satsar på infrastrukturen. Det är helt fel. I alla de projekt som är genomförda i samarbete, till exempel de jag talade om tidigare i Strängnäs och Eskilstuna, har man fått motsatt effekt. Man har fått ett ökat inflyttande, och de inflyttade är ofta barnfamiljer i 35-40-årsåldern som har bra inkomster. En jobbar i Stockholm och en jobbar i Eskilstunatrakten. Det är samma effekt i Nyköping. Alla de pengar som kommer in i form av skatter kan man då investera i kommunen. Vi ser en tydlig trend att inkomsterna ökar eftersom detta ofta är högskattebetalare. Det är egentligen en väldigt positiv effekt i stället för en negativ effekt.
Anf. 128 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Med den retoriken skulle staten gå in och finansiera både äldreomsorg och förskolor i de här kommunerna. Det är oftast så att man kollar hur väl sådana verksamheter fungerar innan man bestämmer sig om man ska flytta till en ny kommun. Eller hur? Det handlar mindre om huruvida en väg har hål eller inte eller om det tar fem minuter kortare eller längre tid att resa.
Det här är också ett sätt att fördyra investeringar eftersom staten lånar billigare än vad kommunerna gör. Ingen lånar så billigt som staten. Det kan vi nog vara överens om. Därför blir det här sättet också dyrare för skattebetalarna. Vi är ju alla skattebetalare och finansierar infrastrukturinvesteringar på olika sätt genom skatterna. Då borde man välja det som är mest kostnadseffektivt och billigast för skattebetalarna, och det gör man inte på det här sättet.
Du påstår att detta är kostnader som inte tränger ut kostnader för äldreomsorg, men det är just precis det de gör. Vi hörde alldeles nyss Roger Tiefensee säga att genom att man försköt avskrivningstiden behövde Sörmland betala 8 miljoner mindre per år.
Det är ändå en stor summa pengar som man faktiskt kan använda till att anställa fler i äldreomsorgen, förskolan eller skolan. Det är just att sådana verksamheter fungerar väl som gör att människor vill flytta till en viss kommun. Ingen vill flytta till en kommun om man riskerar att sätta sina barn i en dålig skola eller att barngrupperna är för stora.
Det är väl ändå det som är det väsentliga för den kommunala skattepengen och inte statliga infrastrukturinvesteringar!
Anf. 129 Mats Pertoft (Mp)
Fru talman! Jag vill börja med att påpeka att Miljöpartiet naturligtvis står bakom det särskilda yttrande som vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det gör vi framför allt för att vi är oroliga över att den kommunala medfinansieringen upphöjs till princip av den här regeringen. Det har ju inte gjorts tidigare.
Peder Wachtmeister nämnde Södertälje, och eftersom jag är från Södertälje och har varit kommunalråd där kan jag säga att jag har varit med om flera projekt där Södertälje har förskotterat och delfinansierat. Det var Södertälje syd, motorvägen och lite vägar här och där, och det blev så på grund av att det dröjde för länge och projekten behövdes. Järnvägsstation Södertälje syd behövdes absolut. Jag åker därifrån varje dag in till riksdagen bland annat.
Men problematiken är egentligen den bristande investeringsviljan från staten som borde ta sitt ansvar på ett annat sätt. Jag noterade med viss förvåning i den tidigare debatten med Anders Borg att han plötsligt öppnade för något slags samarbete eller överenskommelse med Miljöpartiet om att öka investeringarna på miljösidan. Det tyckte jag lät väldigt intressant. Jag har inte hört någon sådan invit tidigare, men regeringen får gärna öka investeringarna på tågsidan till exempel. Det har vi ingenting emot. Och det får helst ske fortare än kvickt.
Vi vill inte sätta totalt stopp i och med vårt särskilda yttrande. Vi skriver att medfinansiering kan vara befogat i enskilda fall, men det problematiska ligger i det mer strukturella. Regeringen genomför kommunal medfinansiering när det gäller Citybanan och till exempel Ostlänken, och det kommer säkert när det gäller förbifarten, och det kommer säkert också i den ena investeringen efter den andra. Där måste man självklart fråga sig var dessa pengar tas från. De tas ju, som flera redan har påpekat, från den kommunala basverksamheten. Den urholkar statens ansvarstagande för det som staten bör betala och det som vi betalar skatt till staten för. Och den belastar kommunerna ytterligare förutom allt annat som man måste klara.
Därför är vi från Miljöpartiets sida väldigt skeptiska till det här. Vi menar att principen måste vara att staten faktiskt ska ta fullt ansvar. Det ser vi inte att man gör i dag. Man skulle behöva en rejält ökad investeringsbudget på den här sidan.
Det är bra att det har blivit en längre avskrivningstid för kommunerna, men det är dåligt att institutionalisera denna princip så till den grad som denna regering gör. Det är vi skeptiska till, och därför står vi bakom detta särskilda yttrande.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2009-11-19
Förslagspunkter: 1, Acklamationer: 1
Protokoll med beslut
- 2009-11-19Protokoll 2009/10:33
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Redovisning av kommunal medfinansiering till statlig infrastruktur
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1997:614) om kommunal redovisning, med den ändringen att 5 kap. 7 § får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2008/09:228 och avslår motion
2009/10:Fi258 av Christina Axelsson m.fl. (s).
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.