Rättskipningen i socialförsäkringsmål

Betänkande 1990/91:JuU18

Justitieutskottets betänkande 1990/91:JUU18

Rättskipningen i socialförsäkringsmål

---

Innehåll

• Motioner
• Utskottet
• Hemställan

1990/91

JuU18

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
ny instansordning och organisation för rättskipningen i
socialförsäkringsmål samt ett antal motioner i ämnet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Det innebär bl.a.
att landets tre försäkringsrätter avskaffas och att de
socialförsäkringsmål som överklagas från allmän försäkringskassa
skall handläggas av länsrätt. Länsrättsavgöranden skall
överklagas till kammarrätt. Kammarrätterna och länsrätterna
byggs ut. Delar av verksamheten vid kammarrätten i Sundsvall
förläggs till en filial i Umeå. Försäkringsöverdomstolen
behålls, åtminstone under en övergångstid, som sista instans i
avbidan på överväganden om bl.a. ett avskaffande av ordningen
med ändringsdispens där. Härvidlag betonar utskottet den sista
instansens viktiga uppgift att leda rättstillämpningen.

Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 juli i år.

Utskottet understryker vikten av smidiga övergångsanordningar
för att säkra bl.a. erforderlig kompetens inom målområdet.

Utskottet avvisar ett motionsförslag om att dela upp
länsrätten i Stockholms län i två länsrätter.

I en gemensam borgerlig reservation föreslås att riksdagen
redan nu beslutar att regeringsrätten skall träda i
försäkringsöverdomstolens ställe och att därmed ordningen med
ändringsdispens avskaffas. I en annan reservation (c, mp)
förordas en delning av länsrätten i Stockholms län.

Propositionen m.m.

I proposition 1990/91:80 har regeringen
(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit
riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,

2. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

3. lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m.,

4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

5. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

7. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m.,

8. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

9. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

10. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,

11. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

12. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,

13. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),

14. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,

15. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

16. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

17. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av
ärenden om bilstöd till handikappade,

18. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,

19. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 37.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1990/91:Ju21 av
Ingbritt Irhammar m.fl. (c), 1990/91:Ju22 av Lars Werner m.fl.
(v), 1990/91:Ju23 av Lennart Andersson m.fl. (s) och
1990/91:Ju24 av Anita Modin m.fl. (s). Motionsyrkandena
redovisas på s. 36.

I ärendet har till utskottet inkommit en skrift från JUSEKs
lokalförening vid försäkringsrätten för Södra Sverige och
ST-Domstol, avdelning 202, Huskvarnaklubben, en från
länsstyrelsen i Stockholms län och en från Haninge kommun. Under
ärendets beredning har vid en uppvaktning inför utskottet
lämnats synpunkter av företrädare för länsstyrelsen, kommunen
och försäkringsrätten för Mellansverige.

Lagförslagen är av följande lydelse.

Motioner

1990/91:Ju21 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regeringsrätten som högsta instans i
socialförsäkringsmål.

1990/91:Ju22 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ökad kompetens vid länsrätterna för att klara
socialförsäkringsmål.

1990/91:Ju23 av Lennart Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om delning av länsrätten
i Stockholms län i två länsrätter, en för Stockholms kommun,
belägen i Stockholm, och en ny för övriga delar av Stockholms
län, belägen i Haninge.

1990/91:Ju24 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
vid behandling av proposition 1990/91:80 beslutar att
kammarrätten skall pröva mål som överklagas från allmänna
försäkringskassor.

Utskottet

Inledning

Nuvarande ordning

Organisationen av rättskipningen i socialförsäkringsmål
regleras i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar.

Försäkringsöverdomstolen är högsta försäkringsdomstol i mål
som fullföljs dit från försäkringsrätt eller från
arbetsmarknadsstyrelsen eller som arbetsmarknadsstyrelsen
underställer försäkringsöverdomstolens prövning.

Försäkringsöverdomstolen prövar mål där prövningstillstånd
beviljas. Prövningstillstånd kommer i fråga om det är av vikt
för rättstillämpningen att talan prövas av
försäkringsöverdomstolen (prejudikatdispens) eller om det finns
anledning att ändra det slut som försäkringsrätten kommit till
(ändringsdispens). Regleringen finns i 35--37a§§
förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Försäkringsrätt är domstol närmast under
försäkringsöverdomstolen i mål som fullföljs dit från allmän
försäkringskassa eller från riksförsäkringsverket. Det finns tre
försäkringsrätter, försäkringsrätten för Mellansverige i
Haninge, försäkringsrätten för Södra Sverige i Huskvarna och
försäkringsrätten för Norra Sverige i Umeå.

Mot bakgrund av bl.a. betydande svårigheter att rekrytera och
behålla domare och föredragande har försäkringsdomstolarnas
organisation övervägts i flera olika sammanhang de senaste åren,
se härom utskottets betänkande 1989/90:JuU24 s. 15 och den nu
aktuella propositionen s. 35 ff.

Riktlinjer för integration

På våren 1990 antog riksdagen riktlinjer för en integration av
rättskipningen i socialförsäkringsmål med rättskipningen i
allmän förvaltningsdomstol. Riktlinjerna innebar att i ett
första skede de tre försäkringsrätterna skulle integreras med
kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall och Jönköping. Enligt
riktlinjerna skulle försäkringsöverdomstolen i vart fall tills
vidare behållas som högsta instans inom
socialförsäkringsområdet. Den nya ordningen beräknades träda i
kraft den 1 juli 1991. Det förutsågs framtida överväganden
rörande bl.a. instansordning och försäkringsöverdomstolens
ställning (prop. 1989/90:100 bilaga 4 s. 55--63, JuU24 s.
14--17, rskr. 192).

Vägledande för riksdagens ställningstagande var bl.a. det
förhållandet att rättskipningen i socialförsäkringsmål hade
kommit in i en oroande utveckling med växande balanser. Härtill
kom mycket stora svårigheter att rekrytera dugande jurister,
svårigheter som var hänförliga till försäkringsdomstolarnas
snäva målområde och den relativt slutna och begränsade
domarkarriären där. Utskottet noterade att försäkringsrätterna
närmade sig en situation som gjorde det nödvändigt att genom
organisatoriska förändringar söka förbättra rekryteringsläget.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lagstiftning för att
etablera en ny instansordning och organisation för
rättskipningen i socialförsäkringsmål.

Den i propositionen föreslagna ordningen avviker från de
nyssnämnda riktlinjerna på så sätt att länsrätt förs in som
första domstolsinstans under kammarrätt.

Socialförsäkringsmål som överklagas från allmän
försäkringskassa skall sålunda handläggas av länsrätt. Samtliga
länsrätter blir behöriga att döma i sådana mål. Länsrätten i
Stockholms län skall härutöver pröva yrkesskademål m.m. som
överklagas från riksförsäkringsverket. Kammarrätternas
domkretsar för socialförsäkringsmålen blir desamma som gäller
för andra mål; domkretsarna för kammarrätten i Göteborg och
kammarrätten i Jönköping justeras. Delar av verksamheten vid
kammarrätten i Sundsvall förläggs till Umeå och organiseras
åtminstone tills vidare som en filial till kammarrätten.
Kammarrätterna och länsrätterna byggs ut för att kunna ta hand
om socialförsäkringsmålen och de väntade målen om psykiatrisk
tvångsvård (se prop. 1990/91:58).

Länsrätt skall i socialförsäkringsmål vara domför med en
yrkesdomare och tre nämndemän. Kammarrätt skall i dessa mål ha
sammansättningen tre yrkesdomare och två nämndemän. Ordinarie
domare i försäkringsrätterna får förtur till de ordinarie
domartjänster som inrättas i länsrätter och kammarrätter i
anslutning till reformen. I övrigt bereds personalen i all
möjlig utsträckning plats inom den nya organisationen eller
eljest i domstolsväsendet. Uppdrag att vara nämndeman i
försäkringsrätt utsträcks att gälla som uppdrag att vara
nämndeman i länsrätt eller kammarrätt.

Under en övergångstid skall försäkringsrätterna finnas kvar
för att nedbringa målbalanserna. Under den tiden skall de vara
administrativt samordnade med kammarrätterna i Stockholm,
Sundsvall resp. Jönköping.

Såsom förutsattes i riksdagens principbeslut förra året avses
den nya ordningen träda i kraft den 1 juli 1991.

Allmänna synpunkter

De nyss beskrivna svårigheterna inom rättskipningen på
socialförsäkringsområdet -- svårigheter som låg bakom förra
årets principbeslut och som för övrigt delvis också har annan
grund än det snäva målområdet och den slutna domarkarriären --
har tilltagit under den tid som gått. Sålunda kan noteras en
stark ökning av balanserna av oavgjorda mål och allt längre
handläggningstider. Mot den bakgrunden ligger det enligt
utskottets mening ett stort värde i att förslag nu framlagts med
sikte på att reformarbetet skall fullföljas med ikraftträdande
den 1 juli 1991 enligt riksdagens principbeslut. Härvidlag råder
stor samstämmighet. Som utskottet framhöll förra året talar
också hänsynen till berörd personal starkt för att frågan inte
hålls öppen längre.

I det följande behandlar utskottet enskildheter i
regeringsförslaget som uppmärksammats motionsvägen.

Första domstol

Regeringsförslaget innebär, som nyss nämnts, att länsrätt
redan nu -- alltså utan avbidan på en framtida utvärdering --
förs in som första domstolsinstans under kammarrätt. Häremot
riktas invändningar i motion Ju24. Motionärerna förordar att mål
som överklagas från allmän försäkringskassa skall prövas direkt
av kammarrätt. Önskemålet motiveras enligt motionärerna av
att rehabiliteringsinsatser i praktiken är omöjliga att
genomföra innan ett ärende är slutligt avgjort och att därför
beslutsprocessen måste göras så kort som möjligt.

Utskottet delar den grundsyn som ligger bakom
motionsönskemålet; i själva verket motiveras ju hela
reformarbetet av det starka intresset att för de försäkrade
nedbringa de alltför stora målbalanser och de oacceptabelt långa
handläggningstider som kännetecknar den nuvarande ordningen.

Den ordning för dömandet i socialförsäkringsmål som föreslås i
propositionen -- innebärande bl.a. att länsrätterna och inte
kammarrätterna är första domstolsinstans -- medför enligt
utskottets bedömning att möjligheterna till en snabb
handläggning ökar. Utskottets synsätt bygger på det förhållandet
att socialförsäkringsmålen fördelas (från tre kammarrätter) till
24 geografiskt väl spridda länsrätter och, som förut sagts, där
prövas i sammansättningen med en yrkesdomare och tre lekmän.
Målavverkningen per juristdomare i länsrätt blir alltså
väsentligt större än i kammarrätt (och försäkringsrätt) där
sammansättningen är tre juristdomare och två nämndemän. Det bör
också noteras att långt ifrån alla mål kommer att överklagas
från länsrätt till kammarrätt; i ärendet har
överklagandefrekvensen beräknats till 25--33 %. Till saken hör
vidare att också förutsättningarna för en snabbare handläggning
i kammarrätt ökar med regeringsförslaget. I stället för att bara
tre kammarrätter kommer att få dela på de överklagade målen,
såsom förutsattes i alternativet med kammarrätt som första
domstol, kommer nämligen med regeringsförslaget målen att
spridas till fem domstolsenheter (de fyra kammarrätterna och en
kammarrättsfilial). Vidare kan de mål som kommer till kammarrätt
förutses vara strukturerade och utredda i länsrätten på ett sätt
som medverkar till snabbare handläggning. Av betydelse i
sammanhanget är också att rekryteringssituationen i
kammarrätterna kan förväntas bli bättre än i försäkringsrätterna
och att alla tjänster bör kunna bli besatta.

Redan dessa överväganden gör att utskottet inte kan ställa sig
bakom motionsyrkandet. För utskottets ståndpunkt finns
emellertid ytterligare skäl som bör anges.

En utgångspunkt för riksdagens principbeslut var att reformen
skulle vara kostnadsneutral. Under arbetet på genomförandet av
principbeslutet har det emellertid visat sig att en integrering
av försäkringsrätterna med kammarrätterna skulle medföra
betydande kostnadsökningar. Dessa har beräknats till 15--20
milj.kr. årligen. I likhet med departementschefen anser
utskottet att det i rådande statsfinansiella läge inte är
försvarligt att genomföra en reform som medför kostnadsökningar
i den storleksordning det här rör sig om. Det kan nämnas att den
reform som regeringen nu föreslår beräknas medföra minskade
kostnader i jämförelse med nuvarande system. -- Även
domstolsstrukturella skäl talar mot en ordning med kammarrätt
som första domstol i socialförsäkringsmål. En i förhållande till
länsrätterna redan nu stor kammarrättsorganisation skulle bli
ännu större. En sådan ordning skulle, som departementschefen
också säger, rimma illa med den övergripande målsättningen att
tyngdpunkten i dömandet bör ligga så långt ned i en
domstolshierarki som möjligt. Utskottet finner också att det
ligger ett särskilt värde i att dömandet och domstolarna med
regeringsförslaget förs närmare de försäkrade och dem som i
övrigt berörs av verksamheten.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion Ju24 och tillstyrker regeringens förslag.

I motion Ju22 uttalas oro för länsrätternas förmåga att
handlägga socialförsäkringsmålen och det förespråkas att
länsrätterna tillförs ökad kompetens för att klara dessa
mål.

Som angetts inledningsvis skall länsrätterna, och
kammarrätterna, byggas ut för att kunna ta hand om
socialförsäkringsmålen och de väntade målen om psykiatrisk
tvångsvård. För länsrätternas del beräknas detta i propositionen
innebära ca 60 nya domarrotlar. Förstärkning kommer att ske
också såvitt gäller handläggare, notarier och biträden. Vad
särskilt gäller kompetensen inom socialförsäkringsområdet bör
noteras att utbyggnaden ger goda förutsättningar för att ordna
fortsatt arbete för försäkringsrättspersonalen. Som förut sagts
skall de ordinarie domarna i försäkringsrätt ges förtur till de
ordinarie domartjänster som inrättas i anslutning till reformen
och uppdrag att vara nämndeman i försäkringsrätt utsträckas till
att gälla också som uppdrag att vara nämndeman i länsrätt eller
kammarrätt. I stor omfattning kommer därför, som utskottet ser
saken, den nuvarande sakliga kompetensen för
socialförsäkringsområdet att bevaras i den nya organisationen.
Vid sidan härav kommer det, som närmare berörs i propositionen,
att genomföras utbildningsinsatser och utbytestjänstgöring
mellan de olika domstolarna. Sådan utbytestjänstgöring har för
övrigt redan påbörjats. I ett inledande skede kommer dessutom
att vidtas särskilda övergångsanordningar, bl.a. på så sätt att
domarpersonal med erforderligt kunnande ställs till
länsrätternas förfogande genom samarbete länsrätterna emellan
eller med kammarrätt eller försäkringsrätt.

Även om utskottet sålunda inte delar motionärernas oro vill
utskottet gärna -- i viss anslutning till tankarna i motionen --
framhålla att det i nu aktuella avseenden vilar ett stort
ansvar på berörda domstolschefer och på domstolsverket; såvitt
gäller verket inte minst i fråga om utbildning och
administrativt stöd för smidiga lösningar. Som framgår av
propositionen (s. 66) är frågorna redan uppmärksammade, och
enligt utskottets uppfattning påkallar motionen inte något
uttalande från riksdagens sida.

En särskild fråga rörande första instans för
socialförsäkringsrättskipningen tas upp i motion Ju23. Där
hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till
en uppdelning av länsrätten i Stockholms län i två
länsrätter, en i Stockholm för Stockholms kommun och en i
Haninge för övriga delar av länet. Som anges i motionen emanerar
förslaget från försäkringsrätten för Mellansverige. Enligt
motionärerna skulle en delning av länsrätten innebära enklare
administration och bättre överblickbarhet, vilket skulle vara
till fördel för både den dömande verksamheten och de anställdas
arbetsvillkor. För en lokalisering till Haninge talar enligt
motionärerna också bl.a. regionalpolitiska skäl. -- Liknande
synpunkter har till utskottet framförts av företrädare för
länsstyrelsen i Stockholms län, Haninge kommun och den nämnda
försäkringsrätten. Saken har också uppmärksammats i riksdagen i
en interpellationsdebatt den 7 mars i år (prot. 1990/91:73).

Tanken på en uppdelning av länsrätten i Stockholms län har
ingående övervägts under beredningen av propositionen, och
tanken avvisas där av justitieministern.

Länsrätten i Stockholms län har i dag ca 190 anställda (varav
ca 22 ordinarie domare och 11 befattningshavare på den
administrativa enheten). Genom den nu aktuella reformen och den
föreslagna psykiatrimålsreformen beräknas antalet anställda öka
med ca 30 personer. Länsrätten är belägen på Södermalm i
Stockholm, där den har ändamålsenliga lokaler, som kommer att
rymma även den personal som tillkommer med anledning av
reformerna. Det är för utskottet känt att länsrätten är en väl
fungerande och effektiv domstol.

Utskottet noterar för sin del att den omständigheten att
antalet anställda i domstolen nu kan förutses öka med 15 % inte
utgör någon grund för att dela upp den i två enheter. Såsom
departementschefen uttalar i propositionen har, tvärtom, en
myndighet av en sådan storlek vissa fördelar genom minskad
sårbarhet, ökad flexibilitet och möjligheter till
specialisering. Gentemot resonemangen i motionen vill utskottet
särskilt framhålla att några vinster i administrativt hänseende
inte synes stå att vinna med motionsförslaget; det skulle
snarast bli fråga om en dubblering av
administrationskostnaderna. Förslaget skulle också medföra ökade
lokalkostnader och andra olägenheter. Härtill kommer att
motionsförslaget, om det förverkligades, innebär risker för att
den nu aktuella reformen för att förbättra rättskipningen på
socialförsäkringsområdet äventyras. Utskottet vill, i likhet med
departementschefen, framhålla att i ett skede då alla krafter
behövs för att säkerställa de aktuella reformernas genomförande
en delning av länsrätten -- oberoende av om lokalisering sker
till Haninge eller annan ort i länet -- skulle medföra
påfrestningar som inte kan godtas. Sett från
rättskipningssynpunkt finner utskottet således mycket starka
skäl tala mot ett förverkligande av tanken i motionen.

De regionalpolitiska skäl som talar för en lokalisering av
verksamhet till Haninge kommun har under ärendets beredning
utvecklats för utskottet av bl.a. företrädare för länsstyrelsen
och kommunen. I detta hänseende kan utskottet konstatera att
kommunen genom en avveckling av försäkringsdomstolen (såvitt nu
kan bedömas fullt genomförd den 1 juli 1992) förlorar ett
sjuttiotal arbetstillfällen på den offentliga arbetsmarknaden.
Som framgår av propositionen är den regionalpolitiska frågan
redan uppmärksammad inom regeringskansliet. Och där pågår, som
justitieministern upplyste i kammaren den 7 mars i år, konkreta
överväganden beträffande möjligheterna att lokalisera någon
annan myndighet än en domstol till Haninge. I linje med de
regionalpolitiska tankar som bär upp motionsyrkandet vill
utskottet för sin del gärna inskärpa betydelsen av att dessa
överväganden leder till positivt resultat.

Sammantaget finner sig utskottet inte kunna tillstyrka
motionen.

Sista instans

Som angetts inledningsvis innebar riksdagens principbeslut
förra året att försäkringsöverdomstolen i vart fall tills vidare
behålls som högsta instans inom socialförsäkringsområdet.
Samtidigt förutsågs framtida överväganden rörande bl.a.
försäkringsöverdomstolens ställning och systemet med
ändringsdispens i den högsta instansen. I propositionen förordar
departementschefen nu ingen ändring härvidlag; en utvärdering
bör ske innan försäkringsöverdomstolens framtida ställning
övervägs.

I motion Ju21 föreslås ett riksdagsuttalande av innebörd att
rättskipningen i socialförsäkringsmål på sikt i dess helhet förs
över till de allmänna förvaltningsdomstolarna så att
regeringsrätten blir högsta instans för dessa mål. Motionärerna
framhåller att det är angeläget att prövningen av
socialförsäkringsmålen sker efter samma principer som gäller för
andra förvaltningsmål och att sålunda prövningen i högsta
instans begränsas till mål med prejudikatintresse. Under en
övergångsperiod bör dock enligt motionärerna
försäkringsöverdomstolen behållas.

Utskottet vill i den av motionärerna väckta frågan notera att
en av orsakerna till de förut berörda svårigheterna inom
socialförsäkringsrättskipningen har sin grund i att
försäkringsöverdomstolen tillförs mål inte bara efter
prejudikatdispens utan också efter ändringsdispens. Denna
ordning synes nämligen ha begränsat försäkringsöverdomstolens
möjligheter att fullgöra den viktiga uppgiften att leda
rättstillämpningen. Av intresse i sammanhanget är också att
systemet med ändringsdispens i den högsta instansen var ett
motiv för det tidigare principbeslutet om enbart en
domstolsinstans under försäkringsöverdomstolen. Det finns
således -- med hänsyn till de försäkrades intresse av att snabbt
nå rättskraftiga avgöranden -- skäl att överväga reformer också
i frågan om den högsta instansen.

Emellertid finns det -- som också motionärerna menar --
omständigheter som talar för att verksamheten i
försäkringsöverdomstolen åtminstone under en övergångstid
behålls. Härtill kommer att en förändring påkallar överväganden
av även andra omständigheter, t.ex. i fråga om domstolens
sammansättning, där det för närvarande saknas tillräckligt
beslutsunderlag. Ett sådant ställningstagande som motionärerna
begär kräver enligt utskottets mening också erfarenheter av den
nu förestående reformen, bl.a. såvitt gäller måltillströmningen.
Utskottet ansluter sig därför till justitieministerns
uppfattning att ett ställningstagande bör anstå till dess en
utvärdering skett av den nu förestående integreringen.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte kan
tillstyrka motionen.

Övrigt

I regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar har inte beaktats att 20 §
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar fr.o.m. den 1 januari
1991 givits ny lydelse. Detta bör ske på sätt framgår av
utskottets hemställan nedan. I sammanhanget kan noteras att
ytterligare ändring av lagrummet, med ikraftträdande den 1 juli
i år, föreslås i proposition 1990/91:153 om ny
folkbokföringslag. Frågan om en anpassning av den ändringen till
den ändring som är aktuell i förevarande ärende får beaktas av
skatteutskottet som bereder ärendet om ny folkbokföringslag.
Detsamma gäller i båda ärendena aktuella ändringar i lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar.

Utöver vad som anförts i det föregående föranleder
propositionen och motionerna inget särskilt uttalande från
utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kammarrätt som första domstol
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju24,

2. beträffande länsrätternas kompetens
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju22,

3. beträffande länsrätten i Stockholms län
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju23,
res. 1 (c, mp)

4. beträffande sista instans
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju21,
res. 2 (m, fp, c)

5. beträffande lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
att riksdagen antar det genom proposition 1990/91:80 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar dock att 20 § ges följande som utskottets
förslag betecknade lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

20 §1

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk
medborgare, som är kyrkobokförd i länet och som inte är
underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken.

Tjänsteman vid domstol, Tjänsteman vid domstol,
skattemyndighet, skattemyndighet,
länsstyrelse eller under länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande länsstyrelse lydande
myndighet, lagfaren domare, myndighet, allmän
åklagare, polisman eller försäkringskassa eller
advokat eller annan som har riksförsäkringsverket
till yrke att föra andras får inte vara nämndeman.
talan inför rätta får Detsamma gäller lagfaren
inte vara nämndeman. domare, åklagare, polisman
och advokat eller annan som
har till yrke att föra
andras talan inför
rätta, ledamot av
socialförsäkringsnämnd
och icke lagfaren ledamot av
försäkringsöverdomstolen.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i
kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder
är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har
avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag
förrän efter tre år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

1 Senaste lydelse 1990:1131

6. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen
till

a) lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

b) lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m.,

c) lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

d) lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

e) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

f) lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m.,

g) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

h) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

i) lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,

j) lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

k) lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,

l) lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),

m) lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

n) lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

o) lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

p) lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av
ärenden om bilstöd till handikappade,

q) lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,

r) lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare.

Stockholm den 9 april 1991

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

Närvarande: Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s),
Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m),
Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v), Krister
Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s),
Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson
(m).

Reservationer

1. Länsrätten i Stockholms län (mom. 3)

Anders Svärd (c), Krister Skånberg (mp) och Kjell Ericsson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
40 med "Utskottet noterar" och slutar på s. 41 med "tillstyrka
motionen" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motionen skulle en delning av länsrätten i
Stockholms län på två ungefär likstora enheter innebära en
enklare administration och en bättre överblickbarhet, vilket är
till fördel för både den dömande verksamheten och de anställdas
arbetsvillkor. Samtidigt behålls den relativt stora myndighetens
fördelar i form av minskad sårbarhet och möjligheter till
specialisering.

I likhet med motionärerna anser utskottet vidare att både
regionalpolitiska och samhällsekonomiska skäl starkt talar för
att en del av länsrätten bör lokaliseras till Haninge.

Det bör ankomma på regeringen att snarast återkomma med
förslag till en sådan delning av länsrätten i Stockholms län som
utskottet nu uttalat sig för. Detta bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande länsrätten i Stockholms län
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju23 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Sista instans (mom. 4)

Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp),
Anders Svärd (c), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och
Birgit Henriksson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som
börjar med "Emellertid finns" och slutar med "tillstyrka
motionen" bort ha följande lydelse:

I detta hänseende kan utskottet för sin del -- i linje med vad
som nyss fastslagits -- konstatera att det är angeläget att de
av utskottet påtalade olägenheterna med ändringsdispens i den
sista instansen undanröjs så snart som möjligt. Därmed bör --
som motionärerna framhåller -- ärendetillströmningen till
försäkringsöverdomstolen avta och domstolens uppgifter överföras
till regeringsrätten. Även domstolsstrukturella skäl liksom
hänsynen till de försäkrades intresse att snabbt nå
rättskraftiga avgöranden talar för den ordning utskottet nu
förordar.

Under en övergångsperiod och i avvaktan på att målbalansen
inom försäkringsrätterna arbetas av bör emellertid
försäkringsöverdomstolen behållas.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag
till erforderlig lagstiftning.

Vad utskottet nu med anledning av motion Ju21 uttalat om
överförande av försäkringsöverdomstolens uppgifter till
regeringsrätten och om behållande av försäkringsöverdomstolen
under en övergångsperiod bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande sista instans
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju21 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen m.m. 1
Lagförslagen 3
Motioner 36
Utskottet 36
Inledning 36
Nuvarande ordning 36
Riktlinjer för integration 37
Propositionens huvudsakliga innehåll 37
Allmänna synpunkter 38
Första domstol 38
Sista instans 41
Övrigt 42
Hemställan 43
Reservationer 44