Rattfylleri

Betänkande 1992/93:JuU3

Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU03

Rattfylleri

---

Innehåll

• Motioner
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
JuU3

Motioner

1991/92:Ju612 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en reformerad trafiknykterhetspolitik.

1991/92:Ju622 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram blir
huvudregel vid rattfylleribrott.

1991/92:Ju624 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att få bort alkoholen ur trafiken och därmed
uppnå en ökad trafiksäkerhet.

1991/92:Ju627 av Hans Lindblad och Gudrun Norberg (fp) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande skärpt och fast påföljdsval vid
rattfylleribrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande sänkning av gränsen för grovt
rattfylleri från 1,5 till 1,0 promille.

1991/92:Ju630 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring av 4 § TBL
om rattfylleri.

1991/92:So271 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en 0-promillegräns i all trafik.

1991/92:T217 av Max Montalvo m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpta straff för onykterhet vid
bilkörning.

1991/92:T428 av Barbro Westerholm och Christer Lindblom (fp)
vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alkohol och trafik.

1991/92:T434 av Erling Bager (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
personer med hög alkoholkonsumtion eller andra problem som kan
äventyra trafiksäkerheten erbjuds ett aktivt
rehabiliteringsprogram.

Utskottet

Bakgrund

Inledning

Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande
utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna efter
initiativ från riksdagen infördes på 1920-talet (prop. 1925:114,
1LU 34, rskr. 303). Det straffbara området har successivt
utvidgats, och kravet på nykterhet i trafiken har efter hand
skärpts. Ett betydelsefullt steg i utvecklingen var när
frihetsstraff år 1934 infördes som normalpåföljd för rattfylleri
genom lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
(prop. 1934:208, 2LU 35, rskr. 286).

Trafiknykterhetsbestämmelserna fick i huvudsak sin nuvarande
konstruktion när de s.k. promillebestämmelserna infördes år 1941
(prop. 1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Reglerna innebar bl.a. att
straffansvaret knöts direkt till alkoholkoncentrationen i
förarens blod; någon bevisning om att förarens körförmåga varit
nedsatt i det särskilda fallet behövde alltså inte längre föras.
Reformen år 1941 innebar också att trafiknykterhetsbrottet
delades upp i två svårhetsgrader. Det svårare brottet fick
beteckningen rattfylleri och det lindrigare kom i allmänhet att
benämnas rattonykterhet.

Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om
trafiknykterhetsbrotten över till trafikbrottslagen (prop.
1951:30, 2LU 30, rskr. 336). I trafikbrottslagen (1951:649; TBL)
infördes samtidigt en bestämmelse om drograttfylleri.
Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan dess ändrats ett
flertal gånger i skärpande riktning. Bl.a. har den nedre
straffbarhetsgränsen i fråga om alkoholkoncentration i förarens
blod sänkts från 0,8 till 0.5 år 1957 och från 0.5 till
0,2 år 1990, och straffansvaret har utvidgats till att
omfatta nya grupper av fordonsförare (se 1989/90:JuU2 s. 7 f).

År 1989 infördes ett särskilt straffansvar som grundades på
alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Därmed blev det
möjligt att regelmässigt använda alkoholutandningsprov som
bevismedel vid trafiknykterhetsbrott (prop. 1988/89:118, JuU27,
rskr. 314).

Gällande rätt

De senaste förändringarna i trafiknykterhetslagstiftningen
gjordes år 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106) när, som nyss
framgått, den nedre gränsen för straffbar alkoholpåverkan i
trafiken sänktes från en blodalkoholhalt på 0,5 till 0,2 ;
motsvarande sänkning gjordes också beträffande
alkoholkoncentrationen i förarens utandningsluft där gränsen nu
går vid 0,10 milligram alkohol per liter utandningsluft.
Samtidigt gjordes en ny indelning av trafiknykterhetsbrotten (4
§ TBL). Normalgraden benämns numera rattfylleri (närmast att
jämföra med rattonykterhet) och den grövre graden grovt
rattfylleri (tidigare rattfylleri). Rattfylleribrottets
konstruktion med en promilleregel och en regel om s.k. kliniskt
rattfylleri är densamma som tidigare; dock att promilleregeln --
såsom varande det i praktiken vanligaste fallet -- placerats
före regeln om kliniskt rattfylleri. Denna senare regel är
tillämplig dels då det inte finns någon bevisning om
alkoholhalten i blodet eller i utandningsluften, dels då någon
fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol,
t.ex. narkotika.

Bestämmelsen om grovt rattfylleri är utformad i
överensstämmelse med vad som normalt gäller vid gradindelade
brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa
omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om
brottet är grovt. Dessa omständigheter är en
alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 i blodet
(eller 0,75 milligram per liter utandningsluft), annan avsevärd
påverkan av alkohol eller något annat medel eller om
framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten. Även andra omständigheter kan kvalificera
brottet som grovt lika väl som förekomsten av någon av de
angivna omständigheterna inte innebär att domstolen måste
bedöma brottet som grovt -- domstolen måste alltid göra en
samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet.

Rattfylleri hör till de brott som i tidigare rättspraxis och i
uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola
föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande
lagstiftningen har emellertid givits uttryck för ett synsätt som
lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än
tidigare (se prop. 1989/90:2 s. 39 f och 1989/90:JuU2 s. 24 f).

I fråga om påföljdsvalet uttalade utskottet i 1989 års ärende
bl.a. att det var angeläget att ta till vara de möjligheter som
finns att försöka motverka fortsatt brottslighet -- och därmed
trafikfarliga beteenden -- genom behandling och andra former av
hjälpåtgärder. I första hand ansåg utskottet problemet vara hur
man skall kunna motverka fortsatt brottslighet hos den
förhållandevis lilla grupp som svarar för de grövre
trafiknykterhetsbrotten. Fängelsstraff har inte, påpekade
utskottet, visat sig vara något verksamt medel, och utskottet
ställde sig bakom justitieministerns uppfattning att det är
bättre för trafiksäkerheten om påföljdssystemets många olika
möjligheter utnyttjas för att komma till rätta med den enskilde
gärningsmannens grundläggande problem.

Rättspraxis

Under senare år har den påföljdspraxis som tillämpats när det
gäller rattfylleri genomgått en förändring. Domstolarna har i
ökad omfattning tagit hänsyn till den tilltalades personliga
förhållanden vilket medfört en förskjutning från fängelse mot
fler icke frihetsberövande påföljder.

År 1989 meddelades 7 306 tingsrättsdomar i vilka rattfylleri
(nu grovt rattfylleri) var huvudbrottet. Påföljden bestämdes
till fängelse i 72 % av fallen, till skyddstillsyn i drygt 18 %
(varav 2 % kontraktsvård) och till villkorlig dom i 5 % av
fallen. Under andra kvartalet 1990 (1 613 tingsrättsdomar) blev
påföljden fängelse i 66 % av fallen, skyddstillsyn i 21 % (varav
2 % kontraktsvård) och villkorlig dom i 10 %. Sedan de nya
reglerna om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990
har en ytterligare förskjutning skett från fängelsestraff mot
icke frihetsberövande påföljder. Under andra kvartalet 1991
meddelades 1 424 tingsrättsdomar i vilka grovt rattfylleri var
huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i 45 % av
fallen, till skyddstillsyn i 27 % (varav oförändrat 2 %
kontraktsvård) samt till villkorlig dom i 27 % av fallen. För
hela år 1991 avgavs 6 120 tingsrättsdomar för grovt rattfylleri
varav 43 % avsåg fängelse, 27 % avsåg skyddstillsyn och 28 %
avsåg villkorlig dom.

Sedan Högsta domstolen under år 1991 kommit med ett antal
klargörande rättsfall (se 1991/92:JuU2 s. 7 f) kan nu ses en ny
tendens i rättspraxis. Under första halvåret 1992 meddelade
tingsrätterna 2 871 domar (preliminära uppgifter) där
huvudbrottet var grovt rattfylleri. Påföljden bestämdes till
fängelse i 54 % av fallen, till skyddstillsyn i 27 % och till
villkorlig dom i 19 % av fallen.

Här bör tilläggas att utskottet också år 1991 hade anledning
att behandla trafiknykterhetslagstiftningen med anledning av ett
antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden år
1991 (1991/92:JuU2). Utskottet behandlade i det ärendet frågor
om påföljdsvalet och anförde bl.a. att det i fråga om grovt
rattfylleri alltjämt var nödvändigt med en påföljdspraxis som
tillgodoser den allmänpreventiva effekt som lagstiftningen
rimligen var avsedd att ha. Detta utesluter i och för sig inte,
ansåg utskottet, att det är angeläget att domstolarna inhämtar
underlag för att, i enlighet med allmänna principer för
straffmätning och påföljdsval, kunna bestämma påföljden för
grovt rattfylleri till skyddstillsyn där det visat sig att den
enskildes alkoholproblem är sådana att en annan påföljd än
fängelse ter sig adekvat. Däremot ansåg utskottet att villkorlig
dom borde tillämpas med stor restriktivitet.

Pågående utredningar

I juni 1991 fick Brottsförebyggande rådet (BRÅ) regeringens
uppdrag att utvärdera effekterna av 1990 års lagstiftning.
Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 april 1994.

Enligt direktiven skall utvärderingen främst ta sikte på i vad
mån lagändringarna har påverkat dels trafikanternas beteende i
trafiken, dels trafiksäkerheten med avseende på trafikolycksfall
(inkl. dödsolyckor) och andelen alkoholpåverkade förare.
Utvärderingen skall också belysa ändringarnas betydelse för
domstolarnas påföljdsval samt andelen återfall i
trafiknykterhetsbrott och skillnaden mellan olika påföljder när
det gäller återfall. Utvärderingen skall i så stor utsträckning
som möjligt ge underlag för en jämförelse före och efter
ändringarna av trafikbrottslagen.

I 1991 års ärende fann utskottet att den nödvändiga
utvärderingen av rattfyllerilagstiftningen inte kunde avvaktas
till år 1994. Utskottet, som hänvisade till
regeringsförklaringen, ansåg att det var både lämpligt och
nödvändigt att en översyn skedde med inriktning på sänkt
promillegräns vid grovt rattfylleri och skärpta straff och ökad
enhetlighet i tillämpningen. Denna översyn borde, anförde
utskottet, ske med största skyndsamhet så att ett förslag om
ändrad lagstiftning, om en sådan skulle visa sig nödvändig,
kunde presenteras för riksdagen snarast.

En parlamentarisk utredning, kommittén med uppdrag att göra en
översyn av bestämmelserna om grovt rattfylleri och sjöfylleri
(dir. 1991:123), tillsattes i december 1991. Enligt direktiven
skall kommitténs arbete vara avslutat före utgången av år 1992.

Kommittén skall bl.a. se över reglerna om grovt rattfylleri
med inriktning på sänkt promillegräns och skärpta straff samt
ökad enhetlighet i tillämpningen. I fråga om promillegränsen
anförs bl.a. att en utgångspunkt för kommitténs överväganden bör
vara en bedömning av i vad mån en sänkt gräns är ägnad att
påverka nykterheten i allmänhet i trafiken och i vilken
utsträckning en sänkning av promillegränsen medför sådana ökade
möjligheter till vård eller annan behandling som kan antas
minska riskerna för återfall. I påföljdsfrågan stryks under att
utrymmet för villkorlig dom vid rattfylleri bör vara begränsat
redan av den anledningen att majoriteten av dem som döms för
grovt rattfylleri har alkoholproblem. Vidare bör kommittén pröva
i vilken utsträckning och under vilka omständigheter
skyddstillsyn bör komma i fråga för grovt rattfylleri. En
utgångspunkt bör, enligt direktiven, vara att möjligheten vid de
icke frihetsberövande påföljderna att bereda vård för
missbrukare skall tas till vara även vid bestämmandet av påföljd
för grovt rattfylleri i framtiden. Slutligen behandlas frågan om
åtgärder för att få till stånd en större enhetlighet vid
påföljdsvalet i rättstillämpningen. I det sammanhanget anförs
att kommittén skall föreslå de lagjusteringar som framstår som
ägnade att öka förutsättningarna för en ökad enhetlighet
samtidigt som eventuella förslag måste lämna det utrymme som bör
finnas för domstolarna att liksom i andra fall göra en allsidig
och nyanserad bedömning med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet.

Motionerna

Inledning

I ett antal motioner som väcktes under den allmänna
motionstiden år 1992 aktualiserades ånyo frågor om
trafiknykterhetslagstiftningen.

Vissa motionsyrkanden tar sikte på den nedre
straffbarhetsgränsen. Det gäller motionerna Ju612, Ju624, Ju630,
So271 och T428, där motionärerna antingen kräver att en s.k.
0-gräns införs eller mer allmänt förespråkar en ordning som
innebär en sänkning av den nedre gränsen på 0,2 .

I motion Ju627 ägnas frågan om promillegränsen vid grovt
rattfylleri uppmärksamhet. Där förespråkas sålunda att gränsen
för grovt rattfylleri skall sänkas från 1,5 till 1,00 .

I övriga i ärendet aktuella motioner behandlas frågor som rör
påföljdsvalet vid i första hand grovt rattfylleri. I motionerna
Ju612 och T434 förs sålunda fram krav på särskilda
rehabiliteringsprogram för att motverka återfall i
trafiknykterhetsbrott. I samma syfte begärs i motion Ju622 att
skyddstillsyn med behandling skall vara normalpåföljd vid grovt
rattfylleri. I motionerna Ju627, T217 och T428, slutligen,
förordas skärpta straff vid trafiknykterhetsbrott.

Överväganden

Som framgått i det föregående är de frågor som aktualiseras
genom motionerna föremål för utredning eller överväganden
antingen inom ramen för BRÅ:s utvärdering av 1990 års
lagstiftning eller av kommittén med uppdrag att göra en översyn
av bestämmelserna om grovt rattfylleri m.m. Enligt utskottets
uppfattning bör det pågående arbetet avvaktas. Något
ställningstagande från riksdagens sida nu med anledning av
motionerna anser utskottet således inte aktuellt, och utskottet
avstyrker bifall till dem.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande rattfylleri m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju612, 1991/92:Ju622,
1991/92:Ju624, 1991/92:Ju627, 1991/92:Ju630, 1991/92:So271
yrkande 12, 1991/92:T217 yrkande 1, 1991/92:T428 yrkande 4 och
1991/92:T434 yrkande 2.

Stockholm den 20 oktober 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Jerry Martinger (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Kent Carlsson (s),
Liselotte Wågö (m) och
Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.