Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter, m.m.

Betänkande 1993/94:LU29

Lagutskottets betänkande 1993/94:LU29

Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1993/94
LU29

Sammanfattning

Utskottet behandlar i förevarande betänkande proposition
1993/94:201 om ändring i konsumentkreditlagen jämte två med
anledning av propositionen väckta motioner. I propositionen
föreslås en ändring i konsumentkreditlagens bestämmelser om
ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av krediter för
bostadsändamål där räntan är bunden för hela eller del av
avtalsperioden.

I betänkandet behandlar utskottet också en motion från den
allmänna motionstiden i vilken begärs åtgärder mot oskälig
låneverksamhet.

I ärendet har Konsumentverket, Svenska bankföreningen och
AB Spintab inkommit med skrivelser.

Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing
ägt rum inför utskottet den 3 maj 1994 med företrädare från
Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska bankföreningen.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till
samtliga motioner.

Propositionen

I proposition 1993/94:201 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om
ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).

Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:201

1993/94:L16 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1993/94:201
Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av
konsumentkrediter.

1993/94:L17 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
regler för ränteskillnadsersättning.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:L703 av Björn Samuelson och Bertil Måbrink (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot oskälig låneverksamhet.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition om
ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av
konsumentkrediter jämte två med anledning av propositionen
väckta motioner. Vidare behandlas en under den allmänna
motionstiden väckt motion med begäran om åtgärder mot skälig
låneverksamhet.

I ärendet har inkommit skrivelser från Konsumentverket,
Svenska bankföreningen och AB Spintab. Vidare har i samband med
behandlingen av ärendet en hearing ägt rum inför utskottet den
3 maj 1994 med företrädare från Finansinspektionen,
Konsumentverket och Svenska bankföreningen.

Allmän bakgrund

Riksdagen beslutade våren 1992 att anta en ny
konsumentkreditlag, som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop.
1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319). Syftet med den nya lagen var
främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om
konsumentkrediter. Genom denna anpassning har konsumenterna fått
ett förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående
krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt
samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Lagen
innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att
höja räntan under löpande avtalstid. Förutsättningarna för
räntehöjningar skall preciseras i avtalet, och räntan får höjas
bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Också
kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till
betalning i förtid har inskränkts. Konsumenten har å sin sida
rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.
Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av
konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när krediten
löper med bunden ränta. Konsumenten har vidare ett bättre skydd
än tidigare i sådana fall då det förekommer flera parter på
näringssidan. Om konsumenten av misstag betalar till fel
näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig
betalningen.

Konsumentkreditlagen har under år 1993 ändrats vid två
tillfällen. Sålunda fick bostadsinstituten genom en
lagändring möjlighet att bestämma räntan för långfristiga
krediter på villkorsändringsdagen till motsvarande
nyutlåningsränta (bet. 1992/93:LU38, rskr. 260). Genom en
ytterligare ändring i konsumentkreditlagen blev det möjligt för
parterna i ett kreditavtal att knyta räntan till en
referensränta (prop. 1993/94:55, bet. 1993/94:LU6, rskr. 23).

Ränteskillnadsersättning

I konsumentkreditlagen finns bestämmelser som ger konsumenten
rätt att betala sin skuld i förtid och som reglerar den
ekonomiska uppgörelsen vid sådan förtidsbetalning (21 och
24 §§). Därvid gäller att konsumenten skall betala ränta och
andra kostnader för krediten fram till förtidsbetalningen men
inte för tiden därefter. Kreditgivaren får enligt huvudregeln
inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas
i förtid. I de fall räntan för en kredit är bunden för hela
eller en del av avtalstiden, får dock kreditgivaren -- om han
har gjort förbehåll om det -- ta ut s.k.
ränteskillnadsersättning för återstående del av den räntebundna
tiden.

Enligt 24 § skall ränteskillnadsersättningen vara "ersättning
för skillnaden mellan räntan för krediten och räntan på nya
krediter av motsvarande slag". Därav följer att ersättning för
ränteförlust kommer i fråga bara då räntenivån för motsvarande
krediter vid förtidsbetalningen är lägre än den avtalade bundna
räntan. Ersättningens storlek blir således beroende av den
angivna ränteskillnaden, det förtidsbetalade beloppets storlek
och tiden fram till nästa räntejusteringstillfälle. Vid
beräkningen skall som nämnts en jämförelse göras med "nya lån av
motsvarande slag". Detta innebär normalt att jämförelsen kan
göras med den aktuella kreditgivarens lån av samma typ (se prop.

1991/92:83 s. 138 f.). Skulle lånekonstruktionerna ha
förändrats, så att lånet i fråga inte längre ges, får
jämförelsen enligt propositionen avse något annat lån hos
kreditgivaren som tillräckligt mycket liknar det gamla, eller
något motsvarande lån hos en annan kreditgivare.

De institut som lämnar räntebundna krediter erbjuder oftast
två eller tre alternativa bindningstider. De vanligaste
räntebindningstiderna är två år eller fem år, men även t.ex. ett
år och tio år förekommer. Räntesatserna ligger normalt ganska
nära varandra. Räntesatsen för ett lån med kort bindningstid är
ibland högre än räntesatsen för ett lån med lång bindningstid.
Hur dessa räntesatser förhåller sig till varandra beror på flera
olika faktorer.

I förevarande proposition anförs att det nuvarande sättet att
beräkna ränteskillnadsersättning medför att konsumenterna i
vissa räntelägen kan bli extra benägna att förtidsbetala ett
bundet lån och ersätta det med ett annat bundet lån. Det gäller
framför allt när den aktuella marknadsräntan för bundna lån är
lägre än räntan för krediten och den aktuella räntan för
krediter med samma räntebindningstid -- "krediter av motsvarande
slag" enligt 24 § första stycket 2 konsumentkreditlagen -- är
högre än räntan för lån med kortare räntebindningstid. Om
konsumenten i den angivna situationen säger upp sin kredit och
ersätter den med en annan räntebunden kredit för resten av
kredittiden, utsätts kreditgivaren för en risk för att de
återbetalade pengarna under återstoden av kredittiden inte kan
placeras med en avkastning som är tillräckligt hög för att
ränteskillnadsersättningen skall täcka skillnaden i avkastning
mellan den uppsagda krediten och den nya placeringen.
Risksituationen för hypoteksinstituten är speciell på grund av
de krav som gäller för instituten om en stabil relation mellan
upplåning och utlåning. Kreditgivaren drabbas också av vissa
administrationskostnader. De förluster som kreditgivarna
härigenom kan komma att drabbas av kan sammanlagt uppgå till
betydande belopp. Med tanke på de förutsättningar under vilka de
berörda kreditgivarna på framför allt
bostadsfinansieringsområdet arbetar, kan detta enligt regeringen
knappast godtas. Särskilt om många konsumenter samtidigt löser
sina lån, kan konsekvenserna bli allvarliga för de berörda
kreditinstituten. Stabiliteten i systemet kan komma att hotas.
Av propositionen framgår att företrädare för kreditinstituten
har uppgivit att antalet förtidsuppsägningar har ökat sedan
konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1 januari 1993. Särskilt
märkbart var detta under hösten 1993 med de ränteförhållanden
som då rådde på kreditmarknaden.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att det finns
anledning att göra en justering i reglerna och föreslår att
konsumentkreditlagens regler om ränteskillnadsersättning vid
förtidsbetalning ändras i fråga om krediter för bostadsändamål.
Förslaget innebär att ränteskillnadsersättningen i
fortsättningen högst får motsvara skillnaden mellan räntan på
den kredit som kredittagaren förtidsbetalar och räntan, ökad med
en procentenhet, på statsobligationer eller, om den tid för
vilken ränteskillnadsersättning skall betalas är kortare än ett
år, på statsskuldväxlar.

I motion L16 av Elisabeth Persson m.fl. (v) yrkas avslag på
propositionen. Enligt motionärerna är skälen för förslaget föga
övertygande och det saknas därför anledning att ytterligare
stärka kreditgivarnas ställning i förhållande till
kredittagarna.

Lars Biörck (m) anför i motion L17 att den föreslagna
regleringen blockerar systemet med förtidsinlösen av krediter.
För att undvika denna effekt och ändå ge finansinstituten en
skälig kompensation för sina inlåningskostnader bör enligt
motionären ränteskillnadsersättningen utgöra skillnaden mellan
den ränta på statsobligationer resp. statsskuldväxlar som
gällde när lånet beviljades jämfört med motsvarande nivå på
inlösendagen.

Vad först gäller behovet av en lagändring kan utskottet
konstatera att de omständigheter härför som åberopas i
propositionen klart vitsordades vid den av utskottet i ärendet
anordnade hearingen. Utskottet vill särskilt peka på de problem
som hypoteksinstituten har genom kraven på s.k. matchning mellan
upplåning och utlåning. Dessa krav, som finns intagna i
bolagsordningarna, innebär bl.a. att instituten inte skall låna
ut mer pengar än de lånar upp, att instituten normalt skall
använda förtidsbetalda medel för att lösa motsvarande upplåning
samt att villkoren för upplåning och utlåning skall följas åt.
Enligt vad som framkom vid hearingen har instituten -- på grund
av nämnda krav -- begränsade placeringsmöjligheter av
förtidsåterbetalade medel. Detta beror bl.a. på att tiden för
nyutlåningen måste överensstämma med den tid som återstår av
upplåningstiden för ifrågavarande medel. Givetvis försöker
dock instituten att placera återbetalade medel så förmånligt som
möjligt. I de fall instituten inte har något annat alternativ än
att placera medlen i bostads- eller statsobligationer blir
konsekvensen att avkastningen understiger den ränta som för
närvarande används som jämförränta vid beräkning av
ränteskillnadsersättning. Enligt utskottets mening bör
utgångspunkten för ifrågavarande reglering vara att
kreditgivaren skall få en skälig ersättning för den förlust han
drabbas av till följd av förskottsbetalningen. Av vad som ovan
anförts framgår att nuvarande regler om ränteskillnadsersättning
vid förtidsinlösen av krediter inte regelmässigt tillförsäkrar
kreditgivaren en sådan skälig ersättning. Utskottet finner
därför -- i likhet med regeringen -- att det finns anledning att
vidta en ändring
av reglerna.

Utskottet delar också regeringens bedömning att reglerna bör
ändras endast såvitt avser krediter för bostadsändamål.
Beträffande innebörden av uttrycket krediter för bostadsändamål
vill utskottet erinra om vad utskottet uttalade i denna fråga i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:LU28, nämligen att
därmed avses främst krediter som beviljas mot säkerhet i
fastighet eller bostadsrätt. Att säkerheten är det avgörande
kriteriet för om krediten skall anses beviljad för
bostadsändamål synes enligt utskottet vara den enda praktiskt
rimliga ordningen, inte minst med hänsyn till den nu förordade
åtskillnaden mellan reglerna för ränteskillnadsersättning vid
förtidsinlösen av krediter för bostadsändamål och reglerna för
ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av övriga krediter.

Utskottet övergår härmed till frågan om hur en ny regel om
ränteskillnadsersättning bör utformas. Enligt utskottets mening
bör ränteskillnadsersättningen utgöra skillnaden mellan räntan
för ifrågavarande kredit och lämplig jämförränta. Ett problem
med nuvarande regel där jämförräntan är "räntan för krediter av
motsvarande slag" är, som ovan anförts, att kreditgivaren inte
alltid kan placera om förtidsbetalda medel genom att lämna en
kredit av motsvarande slag. Omplaceringen blir därför oftast
mindre förmånlig. Ett annat problem är -- som framhålls i
propositionen -- att det inte alltid finns någon ny kredit som
på det sätt som anges i gällande rätt kan läggas till grund för
bestämmandet av ränteskillnadsersättningen. Det kan exempelvis
bero på att kreditgivaren av någon anledning inte vid
inlösentillfället erbjuder nya krediter eller att kreditgivaren
visserligen erbjuder nya krediter men inte sådana som motsvarar
den kredit som skall inlösas. Mot denna bakgrund delar utskottet
regeringens bedömning att det inte är lämpligt att i en ny regel
basera jämförräntan på räntan för nya krediter som kreditgivaren
erbjuder utan att en ny regel i stället bör utgå från en
placeringsmöjlighet som generellt står till förfogande för
kreditgivaren och som är offentligt noterad. Så är fallet med
statsobligationer och statsskuldväxlar. Därvid bör jämförräntan
baseras på räntan för de statsobligationer resp.
statsskuldväxlar som har en förfallotid som motsvarar
återstående räntebindningstid för krediten.

Som framhålls i propositionen bör man dock kunna utgå från att
instituten genomsnittligt sett kan åstadkomma en bättre
avkastning på i förtid återbetalda medel än vad som instituten
kan få genom en placering i statsobligationer och
statsskuldväxlar. Detta gäller även om man beaktar de
restriktioner som finns för de ifrågavarande kreditinstitutens
placeringar. I likhet med regeringen anser utskottet därför att
den ränta på alternativplacering som bör användas i den nya
regeln som avdragspost bör vara något större än räntan på
statsobligationer och statsskuldväxlar. Den i propositionen
föreslagna nivån med en ränta som med en procentenhet överstiger
räntan på ifrågavarande statsobligationer resp. statsskuldväxlar
synes enligt utskottets mening vara väl avvägd.

En viktig aspekt på utformningen av de nya bestämmelserna om
ränteskillnadsersättning är att de inte får leda till att
kreditgivaren i ett enskilt fall blir överkompenserad. Med
hänsyn härtill är det enligt utskottet av stor betydelse att
regeringens förslag innebär att reglerna utformas på ett sådant
sätt att de anger vad konsumenten högst skall betala i
ersättning till kreditgivaren. Som framhålls i propositionen
får det anses strida mot god kreditgivningssed om det i ett
enskilt fall är uppenbart att schablonen leder till att
kreditgivaren blir överkompenserad och kreditgivaren fullt ut
utnyttjar den ram för ersättningen som regeln ger. Enligt
propositionen får det ankomma på Finansinspektionen att övervaka
att kreditgivarna tillämpar god kreditgivningssed i detta
avseende. Utskottet vill för sin del starkt understryka
vikten av att Finansinspektionen noga följer utvecklingen och
vid behov ingriper för att rätta till missförhållanden. Med
hänsyn till frågans stora betydelse för enskilda konsumenter
noterar utskottet med tillfredsställelse att det av
propositionen framgår att Finansinspektionen inom två år bör
utvärdera de nya reglerna och avge rapport till regeringen.
Utvärderingen bör avse dels en bedömning av om jämförräntan
enligt propositionen ligger på rätt nivå, dels en granskning av
om institutens tillämpning överensstämt med god
kreditgivningssed.

Sammanfattningsvis finner utskottet att den föreslagna
bestämmelsen om beräkning av ränteskillnadsersättning vid
förtidsinlösen av krediter för bostadsändamål är ändamålsenligt
utformad.

När det gäller ränteskillnadsersättning för krediter som inte
är avsedda för bostadsändamål har utskottet uppmärksammat att
det av den föreslagna lagtexten -- 24 § första stycket 2 fjärde
meningen -- framgår att ersättningen högst får motsvara
skillnaden mellan å ena sidan räntan på krediten och å andra
sidan räntan på nya krediter av motsvarande slag. Enligt
propositionens specialmotivering (s. 16) skall dock i fråga om
krediter för annat än bostadsändamål gälla oförändrade regler.
Med hänsyn till att ordet högst inte återfinns i gällande
bestämmelse och att regeringens avsikt uppenbarligen inte varit
att åstadkomma någon förändring i detta avseende förordar
utskottet att ordet högst utgår ur lagrummet när det gäller
krediter som inte är avsedda för bostadsändamål.

Utskottet har i övrigt ingen erinran mot propositionen och
utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna L16 och
L17.

Utskottet vill i detta sammanhang avslutningsvis beröra
en fråga som aktualiserats i Konsumentverkets skrivelse till
utskottet. Spörsmålet rör ränteskillnadsersättning vid
förtidsinlösen av kreditköp där räntan för krediten är bunden.
Verket påpekar att genom att något undantag inte har gjorts för
kreditköpen i nu nämnt hänseende i konsumentkreditlagen har
konsumentens rätt i fråga om förtidslösen av sådana köp
försämrats i förhållande till vad som gällde före den nya
konsumentkreditlagens ikraftträdande. Verket framhåller vidare
att konsumenten har en sämre rätt också i förhållande till vad
som allmänt gäller för näringsidkare enligt lagen (1978:599) om
avbetalningsköp mellan näringsidkare. Enligt Konsumentverket bör
en konsument alltid ha rätt att kostnadsfritt lösa en
avbetalningskredit även om räntan är bunden.

Utskottet anser sig inte -- inom ramen för förevarande ärende
-- kunna ta ställning till den av Konsumentverket aktualiserade
frågan. Utskottet utgår emellertid från att regeringen i
lämpligt sammanhang gör de överväganden som spörsmålet kan anses
påfordra.

Övriga frågor

I motion L703, som väckts under den allmänna motionstiden
innevarande år, begär Björn Samuelson och Bertil Måbrink (båda
v) åtgärder mot oskälig låneverksamhet. Som exempel på sådan
verksamhet hänvisar motionärerna till annonser, vari erbjuds lån
på 10 000 kr till en effektiv ränta på 36 %. Återbetalning
skall ske på sex år med 327 kr per månad inkl. ränta och
avgifter. Motionärerna anför att vad som skall betalas till
kreditgivaren i absoluta tal uppgår till 23 544 kr. Exemplet
visar enligt motionärernas mening att det finns anledning att
överväga införande av en ockerlagstiftning eller annan form av
kriminalisering när det gäller sådan penningutlåning på
ockervillkor.

Utskottet erinrar om att den som vid kreditgivning i
näringsverksamhet eller i annan verksamhet som bedrivs
vanemässigt eller annars i större omfattning bereder sig ränta
eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart
missförhållande till motprestationen, kan dömas för ocker enligt
9 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Det ankommer inte på
lagutskottet att bedöma om den bestämmelsen är ändamålsenlig.

Utskottet vill vidare hänvisa till de förslag som lagts fram i
departementspromemorian, Ds 1994:29, Oskäliga avtalsvillkor m.m.
-- Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga
villkor i konsumentavtal. Promemorian innehåller förslag som
syftar till att införliva EG-direktivet om oskäliga villkor i
konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt. I promemorian
föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, som
skall ersätta 1971 års lag i ämnet. En nyhet i den föreslagna
lagen är att denna, till skillnad från den nuvarande, skall
gälla för alla avtalsvillkor på det finansiella området. Om
förslaget genomförs kommer det att bli en uppgift för
Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen att pröva avtal om
finansiella tjänster enligt samma marknadsrättsliga regler som
nu gäller på andra avtalsområden. Ett oskäligt avtalsvillkor
skall enligt förslaget kunna förbjudas av Marknadsdomstolen inte
bara som nu om det är påkallat från allmän synpunkt, utan
dessutom om ett förbud är i konsumenternas eller konkurrenternas
intresse. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari
1995.

Enligt vad som upplysts i proposition 1993/94:203 om ändringar
i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet) m.m. bedrivs nu inom Justitiedepartementet
ifrågavarande lagstiftningsarbete vidare i samarbete med de
övriga nordiska länderna. Avsikten är att en ny lagstiftning
skall träda i kraft vid årsskiftet 1994/95. Enligt utskottets
mening bör regeringens ställningstaganden inte föregripas.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L703.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ränteskillnadsersättning
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:L16 och
1993/94:L17 antar regeringens förslag till lag om ändring
i konsumentkreditlagen (1992:830) med den ändringen i 24 §
första stycket 2 fjärde meningen att ordet högst utgår,

2. beträffande oskälig låneverksamhet
att riksdagen avslår motion 1993/94:L703.

Stockholm den 17 maj 1994

På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bertil
Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans
Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart
Fridén (m) och Widar Andersson (s).

Propositionens lagförslag

Bilaga