Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst

Betänkande 1990/91:FöU9

Försvarsutskottets betänkande 1990/91:FÖU09

Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1990/91
FöU9

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i
proposition 1990/91:169 om ett nytt prövningsförfarande vid
ansökan om vapenfri tjänst. I anslutning till propositionen
behandlas också fyra motioner som väckts med anledning av
propositionen samt en motion från den allmänna motionstiden 1991
och ett motionsyrkande väckt med anledning av proposition
1990/91:102.

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen antar ett av regeringen
framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst.

Lagförslaget innebär en förenkling av förfarandet vid ansökan
om vapenfri tjänst. Om en ansökan om sådan tjänst inlämnas inom
sex månader från den militära inskrivningsprövningen och
innehåller en i lagen närmare angiven försäkran skall
ansökningen bifallas utan ytterligare utredning såvida det inte
finns särskilda skäl att närmare pröva sökandens inställning
till bruk av vapen. En ansökan som görs vid senare tidpunkt
skall innehålla en skriftlig redogörelse från sökanden för de
närmare förhållanden som han vill åberopa till stöd för att han
bör få göra vapenfri tjänst.

Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas i
första instans av vapenfristyrelsen och i andra instans av
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.

Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna
upphävas endast om den tjänstepliktige ansöker om det och det
föreligger särskilda skäl. En sådan ansökan skall prövas av
värnpliktsverket.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen antar ett
till propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst. Propositionens lagförslag
överensstämmer med ett lagförslag som utan erinran har granskats
av lagrådet. Det till propositionen fogade lagförslaget har
följande lydelse.

Motionerna

Avlämnad under allmänna motionstiden 1991

1990/91:Fö902 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den vapenfria tjänsten.

Väckt med anledning av proposition 1990/91:102

1990/91:Fö7 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
verksamhetsområdet för nuvarande vapenfriutbildning bör utvidgas
till att omfatta internationellt biståndsarbete.

Väckta med anledning av proposition 1990/91:169

1990/91:Fö22 av Knut Wachtmeister och Per Stenmarck (m) vari
yrkas att riksdagen avslår proposition 1990/91:169 och hos
regeringen begär ett nytt förslag i enlighet med vad som anförts
i motionen.

1990/91:Fö23 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av prövningsförfarandet i
vapenfriärenden.

1990/91:Fö24 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vapenfristyrelsen även
fortsättningsvis skall innefatta en delegation på sätt som
utvecklats i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en fortlöpande utvärdering av
vapenfrifrågans utveckling efter förenklingen av
prövningsförfarandet.

1990/91:Fö25 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av utbildningskapacitet så att
vapenfria inte tvingas vänta med påbörjandet av sin
vapenfriutbildning.

Utskottet

Inledning

Den allmänna värnplikten för män utgör ett grundläggande
element i det svenska militära försvaret. Skyldigheten att
fullgöra denna plikttjänst regleras i värnpliktslagen
(1941:967). Av denna lags första paragraf framgår att en svensk
man är skyldig att fullgöra värnplikt från och med det
kalenderår under vilket han fyller 18 år till och med det år
under vilket han fyller 47 år.

Under vissa förutsättningar kan den värnpliktige undantas från
allmän värnpliktstjänstgöring. Sådana undantag kan medges av
medicinska skäl. Även den som hyser samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöring har i vårt land sedan länge under vissa
förutsättningar kunnat befrias från sådan tjänstgöring. I dessa
fall ersätts värnpliktstjänstgöringen med vapenfri tjänst.

Nu gällande lagstiftning om vapenfri tjänst kom till år 1966.
Den föregicks av 1964 års utredning rörande vapenfria
tjänstepliktiga (SOU 1965:71).

Genom en lagändring år 1978 (prop. 1977/78:159, FöU28, rskr.
371) utformades vapenfrilagens nuvarande bestämmelser om
förutsättningarna för att få vapenfri tjänst och förfarandet vid
prövning av ansökningar om sådan tjänst. Denna lagstiftning
byggde på resultatet av 1973 års vapenfriutredning som finns
redovisat i betänkandet Rätten till vapenfri tjänst (SOU
1977:7).

Enligt 1 § vapenfrilagen skall det för tillstånd till vapenfri
tjänst kunna antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt
med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han
inte kommer att fullgöra värnplikten.

Tillstånd till vapenfri tjänst beviljas först sedan det genom
prövning har klarlagts att sökanden uppfyller de uppställda
kraven för sådan tjänst.

Detta prövningsförfarande skall enligt nu gällande ordning
grundas på en skriftlig ansökan om vapenfri tjänst innehållande
de skäl som sökanden vill åberopa samt hans önskemål om slag av
tjänstgöring. Sökanden kallas vidare till ett obligatoriskt
samtal med en särskild utredningsman. Beslut om tillstånd till
vapenfri tjänst fattas av vapenfristyrelsen med totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd som besvärsinstans (före den 1 oktober 1989
av vapenfrinämnden vars beslut kunde överklagas hos regeringen).

Under den tid som nu gällande förfarande för prövning av
ansökningar av vapenfri tjänst varit i tillämpning har det
riktats kritik mot detta. Mot denna bakgrund stödde utskottet i
sitt betänkande FöU 1987/88:8 (s. 13) vad föredragande
statsrådet i proposition 1987/88:81 anförde om behovet av att
utvärdera effekterna av 1978 års lagändring. I april 1990
tillkallade regeringen i enlighet med vad föredragande
statsrådet anfört en särskild utredare med uppgift att göra en
sådan utvärdering. Resultatet av detta utredningsarbete
redovisades i september samma år i betänkandet (SOU 1990:91)
Vapenfriprövningens effekter.

I betänkandet 1990/91:FöU4 riktade utskottet med anledning av
motioner i ämnet ånyo uppmärksamheten på kritiken mot
prövningsförfarandet. Utskottet konstaterade därvid att denna
kritik hade vuxit såväl från värnpliktiga som från
organisationer. Främst hade man pekat på att systemet gav
verbalt begåvade sökande bättre förutsättningar än andra att få
sina ansökningar beviljade. En del sökande kunde, hävdades det
vidare, uppleva prövningen som kränkande. Utskottet förklarade
sig ha förståelse för att den tillämpade ordningen kunde
uppfattas på angivet sätt. Enligt utskottets mening framstod ett
bibehållande av systemet som än mer omotiverat genom att antalet
frikallelser från värnpliktstjänstgöringen av andra skäl
påtagligt hade ökat under senare år. Sådana frikallelser var,
konstaterade utskottet, mångdubbelt flera än frikallelserna
enligt vapenfrilagen och grundades på en långt mindre ingående
prövning än den som sökande om vapenfri tjänst underkastas. Med
hänvisning till det sagda förklarade sig utskottet berett att
frångå sin tidigare restriktiva inställning till att avskaffa
det gällande prövningsförfarandet. Utskottet ansåg att den
nuvarande prövningen borde ersättas med en ordning som lägger
ett större ansvar på den enskilde. En möjlighet kunde vara att
införa ett system med en skriftlig försäkran men det kunde,
konstaterade utskottet, även finnas andra lösningar. Enligt
utskottet borde det ankomma på regeringen att närmare överväga
denna fråga och förelägga riksdagen ett förslag. Vad utskottet
anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I december 1990 tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom
försvarsdepartementet med uppgift att utreda och lämna förslag
till ett ändrat prövningsförfarande i enlighet med riksdagens
beslut.

Efter remissbehandling av arbetsgruppens förslag har dessa
lagts till grund för de förslag regeringen framlägger i den nu
behandlade propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

De ändringar i vapenfrilagen (1966:413) som föreslås i
propositionen innebär i korthet följande.

Det grundläggande kravet att den som vill ha vapenfri tjänst
skall ha en övertygelse som inte kan förenas med att använda
vapen mot annan föreslås ligga fast. Möjligheten att göra
vapenfri tjänst skall således fortfarande ses som ett undantag
från den allmänna värnplikten.

Enligt förslaget skall en ansökan om vapenfri tjänst innehålla
en skriftlig försäkran från den värnpliktige att han har en
allvarlig personlig övertygelse rörande bruket av vapen mot
annan som är oförenlig med värnpliktstjänstgöringens krav.

Om ansökningen görs inom sex månader från den militära
inskrivningsprövningen och innehåller en sådan försäkran, skall
ansökningen bifallas utan ytterligare utredning om det inte
finns särskilda skäl att närmare pröva sökandens inställning
till bruk av vapen.

En ansökan som görs vid senare tidpunkt skall innehålla en
skriftlig redogörelse från sökanden för de närmare förhållanden
som han vill åberopa till stöd för att han vill ha vapenfri
tjänst.

En ansökan får aldrig avslås utan att sökanden har getts
tillfälle att lämna muntliga uppgifter i ärendet.

Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas i
första instans av vapenfristyrelsen och i andra instans av
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.

Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna
upphävas endast om den tjänstepliktige ansöker om det och om det
föreligger särskilda skäl. En sådan ansökan skall prövas av
värnpliktsverket.

För närvarande får enligt 2 § vapenfrilagen vapenfri
tjänstgöring ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal
myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen
bestämmer. Med hänsyn till att vissa statliga myndigheter,
däribland statens vattenfallsverk, inom en nära framtid kommer
att ombildas till bolag, föreslås att nämnda paragraf ändras så
att regeringens bemyndigande att få bestämma vem som skall få
anordna vapenfri tjänst utvidgas till att förutom föreningar och
stiftelser innefatta även bolag.

De nya reglerna föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1991.

Utskottets allmänna synpunkter

Utskottet finner att det framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst väl överensstämmer
med intentionerna bakom riksdagens beslut under hösten 1990 om
ett ändrat förfarande vid prövningen av ansökningar om vapenfri
tjänst. Mot denna bakgrund anser sig utskottet inte kunna stödja
förslaget i motion Fö22 (m) om avslag på propositionen
kombinerat med ett uppdrag till regeringen att presentera
riksdagen ett nytt lagförslag. Av det sagda framgår att
utskottet inte heller kan tillstyrka motion Fö23 (c) i vilken
motionären föreslår att det införs en valfrihet mellan militär
utbildning och vapenfri tjänst. Utskottet anser sålunda att
riksdagen bör anta det framlagda lagförslaget.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att
det ges en god information om den nya lagstiftningen. Denna
bör inte vara enbart riktad mot värnpliktiga inför inskrivningen
utan ges även till berörda myndigheter. Utskottet räknar med att
det därvid inte enbart kommer att informeras om
förutsättningarna för att få vapenfri tjänst utan också om
reglerna för upphävande av sådant beslut.

Med anledning främst av framförda motionsyrkanden övergår
utskottet till att behandla några frågor som framför allt rör
vissa konsekvenser av den föreslagna lagändringen där ansvaret
att vidta åtgärder åvilar regering och myndigheter.

Avskaffande av delegationen inom vapenfristyrelsen

Enligt 6 § förordningen (1989:757) med instruktion för
vapenfristyrelsen avgörs ärenden om tillstånd till vapenfri
tjänst av en delegationen inom vapenfristyrelsen. Delegationen
som tillkom i samband med att vapenfristyrelsen inrättades
(prop. 1988/89:110, FöU13, rskr. 241) består av chefen för
vapenfristyrelsen (överdirektören) och högst 20 andra ledamöter.
Överdirektören är ordförande i delegationen. De övriga
ledamöterna är lekmän. Delegationen är beslutför när ordföranden
och minst två andra ledamöter är närvarande.

I motion Fö24 yrkande 1 (s) anser motionärerna att
vapenfristyrelsen även fortsättningsvis skall innefatta en
delegation med lekmän. Enligt motionärerna kan dock antalet
ledamöter i delegationen minskas i förhållande till nuläget. Ett
inslag av lekmän vid behandlingen av ansökningarna om vapenfri
tjänst utgör enligt motionärerna bl.a. en garanti för att
rättssäkerheten kommer att upprätthållas.

Utskottet delar i princip motionärernas uppfattning att
ett lekmannainflytande i olika beslutsfattande instanser kan
bidra till ökad rättssäkerhet. I det nu aktuella fallet anser
utskottet dock att ett lekmannainslag inte är nödvändigt.
Utskottet tänker därvid särskilt på den förenkling av
handläggningen av ansökningar om vapenfri tjänst som följer av
den nya ordningen. Utskottet vill också framhålla att
avslagsbeslut kan överklagas till totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd, i vilken, såsom framgått av det föregående,
ingår lekmän. Det kan vidare framhållas att den föreslagna
ordningen ger förutsättningar för en snabb handläggning, inte
minst till gagn för den sökande, som skulle kunna gå förlorade
om också lekmän skulle delta i beslutsfattandet. Det förenklade
förfarandet medför samtidigt vissa besparingar som enligt
utskottets mening bör tas till vara. Utskottet anser därför att
motion Fö24 yrkande 1 bör avslås.

Utbildningskapacitet

I motion Fö25 (fp) lämnas en uttömmande redovisning av
vapenfrifrågans tidigare behandling i riksdagen. Ställt i detta
historiska perspektiv framstår enligt motionärerna det framlagda
förslaget som förverkligandet av ett sedan länge framfört
liberalt krav. I motionen framhålls avslutningsvis att den
positiva effekten av den nya ordningen skulle gå förlorad om den
vapenfrie måste vänta i åratal på utbildning. Det är enligt
motionärernas mening därför nödvändigt att de
utbildningsansvariga för framtidens vapenfria har sådan
flexibilitet att "vapenfripucklar" så långt möjligt elimineras.

Utskottet anser att motionärerna här pekar på en väsentlig
omständighet och förutsätter att regeringen och ansvariga
myndigheter tillser att tillgången på utbildningsplatser för
vapenfria görs så flexibel att utbildningskapaciteten snabbt kan
anpassas till de årliga förändringarna i antalet beviljade
vapenfria tjänstgöringar.

Uppföljning av tillämpning, m.m.

I motion Fö24 yrkande 2 (s) framhåller motionärerna att det
bör ske en fortlöpande utvärdering av vapenfrifrågans utveckling
efter genomförandet av förenklingen av prövningsförfarandet. I
propositionen anger försvarsministern också att berörda
myndigheter, främst värnpliktsverket och vapenfristyrelsen,
uppmärksamt bör följa utvecklingen såvitt avser antalet
ansökningar om vapenfri tjänst i förhållande till
värnpliktskullarnas storlek.

Utskottet utgår från att tillämpningen och följderna av
det nya förfarandet noga kommer att följas av myndigheter och
regering även i andra än nyss angivna hänseenden. Utskottet
förutsätter också att regeringen i lämpligt sammanhang kommer
att informera riksdagen om vapenfrifrågans utveckling även utan
något uttalande av riksdagen i frågan. Motion Fö14 yrkande 2 (s)
bör sålunda inte bifallas av riksdagen.

Utskottet konstaterar att det för närvarande finns sju fast
anställda utredare och 84 s.k. freelanceutredare. Av
propositionen framgår att freelanceutredarna sannolikt kommer
att bli överflödiga som följd av det förenklade
prövningsförfarandet eftersom inslaget av muntlig handläggning i
form av utredningssamtal kommer att begränsas. På sikt bedöms
även antalet fast anställda utredningssekreterare komma att
minska.

Ändringar av vapenfriutbildningens innehåll

I motionerna Fö902 (s) och Fö7 yrkande 6 (mp) föreslås en
ändring av vapenfriutbildningens innehåll.

I motion Fö902 (s) pekar motionärerna på att i lagändringen år
1988 den vapenfria tjänstens anknytning till totalförsvarets
myndigheter markerades mycket starkt. Likafullt medförde
ändringen en betydande breddning av tjänstgöringens innehåll
jämfört med förhållandena under den föregående vapenfrilagen.
Detta hindrar emellertid enligt motionärerna inte att den starka
anknytningen till de civila försvarsmyndigheterna kan tänkas
provocera värnpliktiga som skulle vara berättigade till vapenfri
tjänst att i stället totalvägra och därmed bli dömda till
fängelse. Motionären finner det angeläget att det utarbetas
förslag i syfte att så långt möjligt undanröja det problem som
fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran utgör, och måste
utgöra, i ett samhälle med respekt för människans
samvetsbestämda övertygelse.

Motionärerna i motion Fö7 yrkande 6 (mp) anser att
verksamhetsområdet för nuvarande vapenfriutbildning bör utvidgas
till att omfatta internationellt biståndsarbete.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
totalförsvarets personalförsörjning genom pliktsystem kommer att
bli föremål för utredning. Bl.a. skall utredningen särskilt
överväga formerna för direktrekrytering av värnpliktiga till den
civila delen av totalförsvaret. Enligt vad utskottet har
inhämtat skall utredningen särskilt överväga hur sådana åtgärder
kan samordnas med den vapenfria tjänsten och med
prövningsförfarandet för att få en sådan tjänst och härvid
beakta att utbildningen inom den civila delen av totalförsvaret
skall leda till krigsbefattning inom detta och inte vara en
allmän arbetskraftsresurs i fred. Utskottet anser att riksdagen
i avvaktan på resultatet av nämnda utredning inte bör uttala sig
om innehållet i utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga enligt
yrkande 6 i motion Fö7 (mp) eller utarbetande av förslag enligt
motion Fö902. Dessa motionsyrkanden bör sålunda avslås av
riksdagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fö22 och
1990/91:Fö23 antar det av regeringen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. beträffande bibehållande av en delegation inom
vapenfristyrelsen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö24 yrkande 1,

3. beträffande utvärdering av vapenfrifrågans utveckling
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö24 yrkande 2,

4. beträffande kapacitet att utbilda vapenfria
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö25,

5. beträffande åtgärder i syfte att minska antalet
fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran
att riksdagen avslår motion 1990/91:902,

6. beträffande utbildning av vapenfria i internationellt
biståndsarbete
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö7 yrkande 6.

Stockholm den 21 maj 1991

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

Närvarande: Arne Andersson i Ljung (m), Roland Brännström
(s), Ingvar Björk (s), Iréne Vestlund (s), Kerstin Ekman (fp),
Gunhild Bolander (c), Barbro Evermo Palmerlund (s), Göran Allmér
(m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Karin Wegestål (s),
Hans Lindblad (fp), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Jan
Jennehag (v), Paul Ciszuk (mp), Alf Egnerfors (s) och Wiggo
Komstedt (m).

Särskilt yttrande

Utbildning av vapenfria i internationellt beståndsarbete

Paul Ciszuk (mp) anför:

Som framgår av partimotioner från miljöpartiet de gröna anser
vi att nuvarande värnpliktssystem bör utvecklas till en allmän
värntjänst för både kvinnor och män. Verksamhetsområdet skulle
omfatta i princip alla de verksamheter som är nödvändiga för att
värna ett gott samhälles fortsatta existens. I detta ingår
definitivt också internationellt biståndsarbete. Inom
värntjänsten skulle vapenfri utbildning snarare bli regel än
undantag.

Regeringen arbetar nu med direktiv till en utredning om
tjänstepliktslagarna. I avvaktan på dessa bör man låta
förändringar i nuvarande vapenfriutbildning anstå. Dock bör man
starta försöksverksamhet med direkt rekrytering av värnpliktiga
oberoende av vapenfriansökan till räddningstjänst, sjukvård och
fältarbeten inom miljövården.