Prisinformation

Betänkande 1990/91:LU36

Lagutskottets betänkande 1990/91:LU36

Prisinformation

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
LU36

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till
prisinformationslag (prop. 1990/91:171). Den föreslagna lagen
innebär att uppgift om pris i regel skall lämnas när en
näringsidkare marknadsför bestämda varor och tjänster. Vidare
skall jämförpriser anges för sådana varuslag som konsumentverket
fastställt särskilda beräkningsgrunder för. Priset för en vara
skall anges på själva varan eller i dess omedelbara närhet. När
det gäller självbetjäningsbutiker med dagligvaror är huvudregeln
att själva varan skall prismärkas.

Vidare behandlas tre med anledning av propositionen väckta
motioner samt sju motioner från allmänna motionstiden år 1991
som rör prismärkningsfrågor samt s.k. extrapriser.

I samband med behandlingen har företrädare för
civildepartementet, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa
förbundet, ICA och Sveriges livsmedelshandlareförbund inför
utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och
avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tre
reservationer (2 m, fp och en v).

Propositionen

I proposition 1990/91:171 föreslår regeringen
(civildepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att
riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till
prisinformationslag.

Lagförslaget har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen -- med avslag på regeringens förslag -- kompletterar
marknadsföringslagen (1975:1418) med föreskrifterna i 5§, 7§
och 8§ förslaget till prisinformationslag.

1990/91:L29 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om teknisk utveckling av verktyg för prismärkning för att
undvika arbetsskador.

1990/91:L30 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
avslår regeringens förslag om en prisinformationslag.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991

1990/91:L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning mot extrapriser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prismärkning av varor.

1990/91:L708 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot extrapriser.

1990/91:L709 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prisinformation.

1990/91:L715 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning
till vad som anförts i motion 1990/91:Jo514 -- yrkas
2. att riksdagen beslutar förbjuda s.k. extrapriser i den
nuvarande utformningen,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag i syfte att
sanera reklamen inom livsmedelshandeln,
4. att riksdagen beslutar angående prismärkning i enlighet med
vad som anförts i motionen.

1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående prisinformation,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om extrapriser,

1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prismärkning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om extrapriser,

1990/91:L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot
dagligvaruhandelns extrapriser.

Utskottet

Inom handeln har butikerna under de senaste decenniet i allt
större utsträckning gått över från traditionella utgångskassor
till s.k. datakassor. För närvarande svarar butiker med
datakassor för cirka hälften av försäljningsvolymerna inom
livsmedelshandeln. Många butiker med datakassor har slutat
artikelprismärka dagligvaror. Priset anges i stället på en
hyllkantsetikett där också vanligen jämförpriset finns angivet.

Vissa butiker med utvecklat teknikstöd har också s.k.
prisfrågeterminal med summeringsfunktion. Där kan konsumenten på
egen hand inhämta såväl prisinformation för enstaka varor som
exakt kostnad för sin varukorg. I datakassans sifferfönster kan
konsumenten, samtidigt som varan identifieras, oftast i klartext
få information om vilken kategori varan ingår i och dess pris.
Även datakassans kassakvitto är skrivet i klartext. Genom detta
kan konsumenten få information om vilken vara han har köpt och
priset för denna.

I propositionen läggs fram förslag till en
prisinformationslag. Enligt den föreslagna lagen åläggs
näringsidkare i detaljistledet en skyldighet att lämna
information om priset på de varor och tjänster som de
tillhandahåller konsumenterna.

Förslaget innebär i huvudsak följande. Prisinformation skall i
regel lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och
tjänster (4§). Priset på varor och tjänster skall anges
korrekt och tydligt (5§). Jämförpris skall anges beträffande
sådana varuslag för vilka konsumentverket har fastställt
särskilda beräkningsgrunder (7§). Om det slutliga priset för
en tjänst inte kan uppges, skall i stället för priset anges
grunderna för beräkningen av priset (8§). Priset för en vara
skall anges antingen på själva varan eller i dess omedelbara
närhet (10§). Dagligvaror som tillhandahålls genom
självbetjäning skall artikelprismärkas (11§). Prisinformation
skall dock få lämnas på något annat sätt när det är möjligt för
konsumenten att på ett enkelt sätt dels beräkna den sammanlagda
kostnaden för varorna, dels kontrollera att det pris som betalas
stämmer överens med prisangivelsen vid varan.
Marknadsföringslagens regelsystem skall tillämpas vid
underlåtenhet att följa prisinformationslagens föreskrifter.

Den nya lagen avses träda i kraft den 1 januari 1992.

Till grund för den föreslagna lagstiftningen ligger ett av
konkurrenskommittén avgivet delbetänkande (SOU 1990:108)
Prisinformation till konsumenter, vilket remissbehandlats.

I motion L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förklarar sig
motionärerna kunna godta de de krav på prisinformation som
föreskrivs i 5, 7 och 8§§ i regeringens lagförslag.
Motionärerna motsätter sig däremot förslaget att dagligvaror i
självbetjäningsbutiker skall artikelprismärkas. I motionen
påpekas att inemot hälften av remissinstanserna ställt sig
avvisande till en lagstadgad artikelprismärkning. Från de
konkurrensvårdande myndigheterna har därvid påpekats att priset
är ett viktigt konkurrensmedel och att en detaljreglering hämmar
konkurrensen och leder till leverantörsprismärkning med
åtföljande prisstelhet. Motionärerna framhåller vidare att
handelns kostnader kommer att öka väsentligt, vilket får bäras
av konsumenterna, och de ifrågasätter om konsumenterna är
beredda att betala denna kostnad. I det sammanhanget hänvisar
motionärerna till en i propositionen redovisad
opinionsundersökning rörande allmänhetens inställning till
prisinformation, vilken utförts av IMU-Testologen på uppdrag av
konsumentverket. Motionärerna drar den slutsatsen att kostnaden
för prismärkningen normalt sett kommer att bli högre än vad
konsumenterna enligt undersökningen är beredda att betala.
Opinionsundersökningen visar också att det stora flertalet
konsumenter är nöjda med prisinformationen i sin butik. Enligt
motionärerna finns det således inte heller något behov av en
prisinformationslag. Motionärerna yrkar att riksdagen avslår
lagförslaget och 5, 7 och 8§§ arbetas in i
marknadsföringslagen.

I motion L30 av Ulla Orring m.fl. (fp) yrkas avslag på
propositionen. Motionärerna delar inte regeringens uppfattning
att bristerna i prisinformationen är ett så stort problem att
lagstiftning är påkallad, och de anser att en tillfredsställande
prisinformation kan åstadkommas inom ramen för gällande regler.
I motionen betonas de kostnader som konsumenterna kommer att
drabbas av genom en lagstadgad artikelprismärkning.
Motionärerna framhåller också att erfarenheterna visar att
förhandlingar och frivilliga överenskommelser är ett effektivare
medel än tvingande lagreglering.

Frågan om prisinformationen i dagligvaruhandeln har vidare
tagits upp i flera motioner som väckts under allmänna
motionstiden år 1990. I motion L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s)
framhålls sålunda att prismärkning på varan bör
lagstiftningsvägen göras till ett obligatorium. Sådan
prismärkning bör dock kunna underlåtas i vissa fall, bl.a. när
det gäller varor som köps ofta och beträffande vilka
artikelmärkningen kan vara svår att genomföra. En förutsättning
härför bör vara att priset anges i omedelbar anslutning till
varans exponering. Enligt motionärerna bör som ytterligare en
huvudregel gälla att varor som används i skyltning skall
prismärkas tydligt. Motionärerna begär (yrkande 2) ett
tillkännagivande om det anförda.

I motion L709 av Lisbet Calner m.fl. (s) kritiseras systemet
med hyllkantsmärkning i dagligvaruhandeln. Enligt motionärerna
innebär hyllkantsmärkningen flera nackdelar för konsumenten
jämfört med en ordning där priset anges direkt på varan.
Motionärerna understryker vikten av att prisinformationen är
lättillgänglig för kunden och förordar att artikelprismärkningen
bibehålls i avvaktan på att den tekniska utvecklingen erbjuder
andra och bättre lösningar. De yrkar att det anförda ges
regeringen till känna.

Även i motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) begärs (yrkande 4)
ett tillkännagivande om prisinformationen inom
dagligvaruhandeln. Motionärerna kritiserar den nuvarande
prisinformationen i olika avseenden och anser att
artikelprismärkningen bör finnas kvar och att nya metoder att
förbättra informationen bör utarbetas i samband med handeln.

Enligt motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) utgör
prismärkning på varor en synnerligen viktig del av företagens
information till konsumenterna. Någon anledning för myndigheter
att föreskriva var och hur prismärkningen skall ske finns
emellertid inte så länge som kunden utan onödig tidsåtgång
tydligt kan informera sig om priset. Motionärerna understryker
att datoriseringen inom detaljhandeln inte får leda till en
försämring av prismärkningen men att detaljerade föreskrifter
bör undvikas och eventuella brister botas genom självsanering,
påverkan och frivilliga överenskommelser. I motionen yrkas
(yrkande 7) ett tillkännagivande om det anförda.

I motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) begärs (yrkande 6)
också ett tillkännagivande rörande prismärkningen. Enligt
motionärerna är prismärkningen ett viktigt konkurrensmedel men
kunden måste kunna utläsa priset direkt på varan eller på
hyllkanten. Riktlinjer för prismärkningen bör kunna dras upp av
konsumentverket och branschen utan lagstiftning.

I likhet med regeringen anser utskottet att en god
prisinformation och prismedvetenhet hos konsumenterna har stor
betydelse för konkurrensen på marknaden. Information om priser
och andra förhållanden som ger konsumenterna möjlighet till väl
underbyggda inköpsval har vidare en återhållande effekt på
prisnivån. Också i andra avseenden är det från konsumenternas
synpunkt angeläget att informationen till konsumenterna är
tillfredsställande. Att konsumenterna får sakliga och
informativa uppgifter om varor och tjänster som tillhandahålls
på marknaden är sålunda en förutsättning för att hushållen skall
kunna använda sina resurser effektivt och för att konsumenternas
ställning skall kunna stärkas. Ett viktigt inslag i
konsumentpolitiken är därför att åstadkomma en förbättrad
information till konsumenterna.

Huvudansvaret för att konsumenterna får tillräcklig
information vilar på företagen på marknaden. Konsumentverket
skall å sin sida utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas
marknadsföring och produktinformation. Sådana riktlinjer antas
vanligen efter överenskommelser mellan konsumentverket och
företrädare för berörda näringsidkare. På
prisinformationsområdet har konsumentverket beslutat om vissa
riktlinjer som alltjämt är gällande. När det gäller
prisinformationen för dagligvaror i butiker med datakassor
träffades -- efter förhandlingar mellan konsumentverket och
handeln -- år 1986 likalydande överenskommelser i frågan mellan
konsumentverket och envar av de största intressenterna inom
dagligvaruhandeln.

Överenskommelsen gick ut på att dagligvaror i normalfallet
borde artikelprismärkas. Undantag gjordes för vissa varor som
traditionellt prismärks på annat sätt. Överenskommelsen innebar
vidare att ett antal s.k. testbutiker kunde få minska
omfattningen av artikelprismärkningen för att pröva alternativa
system för prisinformation. År 1988 sade några av handelns
företrädare upp överenskommelsen.

Marknadsdomstolen har därefter i ett år 1991 meddelat beslut
(MD 1991:3) prövat frågan om prismärkning av dagligvaror i
självbetjäningsbutiker. Domstolen har därvid slagit fast att
marknadsföringslagen inte innefattar en skyldighet att prismärka
varje sådan vara i butik med självbetjäning om butiken använder
hyllkantsmärkning som uppfyller vissa krav.

I propositionen framhålls att -- trots omfattande insatser för
att förbättra prisinformationen i detaljhandeln -- informationen
inom vissa områden uppvisar stora brister. De nuvarande
förhållandena har därför kritiserats av bl.a. konsumentverket.
Kritiken avser särskilt att ordningen med förhandlingar mellan
verket och näringslivet är trög samt att man, trots att
marknadsföringslagen varit i kraft under en lång tid, inte har
fått en fast och täckande praxis på prisinformationsområdet.
Svårigheterna att dra mera generella slutsatser av
marknadsdomstolens avgöranden har också framhållits.

Mot bakgrund av vad som anförs i propositionen anser utskottet
det angeläget att åtgärder vidtas i syfte att tillförsäkra
konsumenterna en fullgod prisinformation. Särskilt
betydelsefullt är enligt utskottets mening att prisinformationen
om dagligvaror i självbetjäningsbutiker förbättras. Vilken
standard på informationen som enligt gällande rätt kan krävas i
butiker som övergått från artikelprismärkning till
hyllkantsmärkning framgår av det ovan redovisade beslutet från
marknadsdomstolen. Enligt utskottets mening kan denna standard
inte till fullo anses motsvara vad som behövs för att
konsumenternas intressen på området skall kunna tillgodoses. I
enlighet med det sagda delar utskottet regeringens uppfattning
att marknadsföringslagens regelsystem bör kompletteras med
lagbestämmelser som klarlägger vilka grundläggande krav som
ställs på prisinformationen till konsumenterna. En lagstiftning
om prisinformation bör dock inte göras mer långtgående och
detaljerad än som oundgängligen erfordras med hänsyn till
konsumenternas behov av skydd. En avvägning måste även göras
gentemot handelns behov av rationell hantering och ökad
effektivitet. Viktigt är också att en lagreglering inte utformas
så att framtagandet av nya tekniska lösningar för
prisinformation motarbetas liksom att de anställdas arbetsmiljö
beaktas.

Vid ett ställningstagande till en skärpning av kraven på
prisinformationen till konsumenterna måste givetvis
kostnadsaspekterna beaktas. Detta gäller inte minst effekterna
inom dagligvaruhandeln. Otvivelaktigt förhåller det sig så att
förslaget om artikelprismärkning kommer att medföra
kostnadsökningar för de butiker av självbetjäningstyp som
upphört med sådan prismärkning. Som närmare framgår av
propositionen kan det emellertid inte med någon större säkerhet
beräknas hur stora dessa kostnader blir. I betydande
utsträckning är kostnaderna beroende av sådana faktorer som hur
ofta varorna måste märkas om, exempelvis i samband med
extrapriserbjudanden. Mot den nackdel som vissa kostnadsökningar
kan medföra måste ställas de fördelar för konsumenterna som en
bättre prisinformation ger. Om prisinformationen förbättras ökar
konsumenternas prismedvetenhet och därmed deras möjligheter att
göra väl avvägda val. En lättillgänglig prisinformation sparar
också tid för konsumenterna.

Sammantaget anser utskottet att övervägande skäl talar för att
en prisinformationslag bör genomföras. Det av regeringen
framlagda lagförslaget ligger väl i linje med de synpunkter som
utskottet ovan anfört och även med de önskemål som framförts i
flera av de under allmänna motionstiden i år väckta motionerna.
Förslaget bör därför läggas till grund för lagstiftning.
Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen. Med
hänsyn härtill är någon riksdagens vidare åtgärd inte påkallad
med anledning av motionerna L707 yrkande 2, L709 och L715
yrkande 4, vilka alltså avstyrks. Ställningstagandet innebär att
utskottet också avstyrker bifall till motionerna L28, L30, L716
yrkande 7 och L724 yrkande 6.

I motion L29 av Göran Magnusson (s) tas upp
arbetsmiljöproblemen i samband med artikelprismärkning.
Motionären är positiv till prismärkningen men påpekar att det
sätt på vilket märkningen för närvarande utförs har föranlett
arbetsskador med sjukskrivningar och omplaceringar som följd.
Enligt motionären bör det till undvikande av arbetsskador tas
initiativ till teknisk utveckling av verktyg för prismärkning.
Motionären yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget
att den personal som är sysselsatt med prismärkning inte drabbas
av arbetsskador på grund av olämpliga verktyg. För handelns
anställda liksom andra arbetstagare gäller att det är
arbetsgivaren som har huvudansvaret för arbetsmiljön inom den
verksamhet som han bedriver. Regeringen har nyligen i
proposition 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering framlagt
förslag till en genomgripande reform på arbetsmiljöområdet.
Enligt propositionen skall arbetsmiljörisker i första hand mötas
med tidiga och förebyggande insatser. I detta syfte föreslås ett
flertal åtgärder. Förslagen innebär bl.a. att i arbetsmiljölagen
(1977:1160) förs in uttryckliga krav om att teknik,
arbetsorganisation och arbetets innehåll skall utformas så att
arbetstagare inte utsätts för fysiska eller psykiska
belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall.
Arbetsgivarens ansvar ökas genom en ny bestämmelse i
arbetsmiljölagen som ger arbetsgivaren skyldighet att
systematiskt planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. I
denna skyldighet ligger ett krav på att arbetsgivaren
fortlöpande undersöker riskerna i verksamheten och genomför de
åtgärder som behövs.

Utskottet kan således konstatera att förslagen i proposition
140 innebär en ökad satsning på förebyggande åtgärder och därmed
starka incitament till utvecklandet av ny teknik som kan
undanröja riskerna för arbetsskador. Självfallet kommer
förslagen, om de genomförs, att få stor betydelse också för
arbetstagarna inom handeln. I sammanhanget vill utskottet peka
på att projekt som syftar till utvecklandet av
arbetsmiljöförbättrande åtgärder kan stödjas med medel från
arbetslivsfonden och att både arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan kan ansöka om stöd för sådana projekt. Av
proposition 140 framgår att den centrala arbetslivsfonden liksom
de regionala arbetslivsfonderna i fortsättningen även skall vara
pådrivande och verka för att anpassnings- och
rehabiliteringsprojekt kommer i gång. Särskild uppmärksamhet
skall vidare ägnas åt de mindre företagen. Med hänsyn till det
sagda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande med
anledning av motion L29 inte är påkallat, och utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.

Frågor om s.k. extrapriser tas upp i flera motioner. I
motion L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s) framhålls att handeln
inte följer de riktlinjer för information om tillfälliga
prissänkningar som konsumentverket utfärdat samt att systemet
med extrapriser drar med sig ökade kostnader för företagen i
form av ommärkning, annonsering m.m. Kostnaderna har ansetts
medföra fördyringar på uppemot 9 miljarder kronor och får bäras
av konsumenterna genom högre varupriser. Motionärerna påpekar
att extrapriserna kan gynna vissa konsumentgrupper, bl.a.
flerbarnsfamiljerna, men att också dessa grupper sannolikt
skulle vara mera betjänta av en lägre och jämn prissättning på
alla varor. Härtill kommer enligt motionärerna att man för att
kunna utnyttja tillfälliga prissänkningar måste ha vissa
förutsättningar såsom tid, ekonomiska resurser,
förvaringsutrymmen m.m. Dessa förutsättningar saknas dock ofta i
ekonomiskt svaga grupper och bland ungdomar. En annan nackdel
med extraprissystemet är att det leder till en likriktning av
konsumenternas inköp. Motionärerna anser att tiden nu är mogen
för lagstiftning som begränsar alternativt förbjuder
användningen av extrapriser. I andra hand anser motionärerna att
användningen av extrapriser bör lagregleras. Motionärerna yrkar
(yrkande 1) ett tillkännagivande om det anförda.

Också i motion L708 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) påtalas
extraprisernas effekter i form av fördyring av
livsmedelspriserna. Motionärerna anser att extrapriserna bör
förbjudas och begär ett tillkännagivande härom.

I motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas (yrkande 2) att
riksdagen beslutar förbjuda användningen av extrapriser i deras
nuvarande form samt (yrkande 3) att riksdagen hos regeringen
begär förslag i syfte att sanera reklamen inom
livsmedelshandeln. Motiveringen till yrkandena finns i motion
1990/91:Jo514 vari framhålls att bristen på konkurrens och på
samhällelig kontroll av prisutvecklingen har gjort det möjligt
för livsmedelsgrossister och detaljister att lägga ned stora
summor årligen på reklam och vältra över dessa kostnader på
konsumenterna. Det råder dock delade meningar i fråga om hur
stora summorna är. En analys av de sammantagna konsekvenserna
för konsumenterna av reklam, extrapriser, rabatterbjudanden m.m.
måste därför göras. Motionärerna påpekar vidare att vissa
varuslag nästan alltid säljs till extrapriser, något som strider
mot principen att extrapris skall vara en tillfällig sänkning av
det pris som normalt tas ut för varan. Även i övrigt anser
motionärerna det angeläget att reklamfloran rensas upp, eftersom
rabattkuponger och andra reklamerbjudanden medför fördyringar
för konsumenterna.

Reklamen inom livsmedelshandeln kritiseras även i motion L725
av Elisabeth Persson m.fl. (v). Särskilt kritiska är
motionärerna mot systemet med extrapriser. Motionärerna påpekar
att det inte är ovanligt att extrapriset på en vara är högre än
det ordinarie priset. Liksom i motion L715 påtalas vidare att
många varuslag ständigt tillhandahålls till extrapris. Enligt
motionärerna torde alla seriösa bedömare vara eniga om att
extrapriserna kostar konsumenterna miljardbelopp på grund av
handelns utgifter för ommärkning och reklam. Motionärerna anser
att extrapriserna bör förbjudas och yrkar (yrkande 2) att vad
som anförts om behovet av lagstiftning mot extrapriser inom
dagligvaruhandeln ges regeringen till känna.

En mera positiv inställning till systemet med extrapriser
redovisas i motionerna L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och L724
av Ulla Orring m.fl. (fp). Motionärerna i motion L716 anser
sålunda att extrapriserna bör få vara kvar, eftersom
prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom handeln. En
enhetlig prissättning gynnar enligt motionärerna varken
näringsidkarna eller konsumenterna och leder inte till lägre
priser. Näringsidkare som önskar tillämpa enhetspriser bör dock
självfallet få göra det i fri konkurrens. Motionärerna begär
(yrkande 8) ett tillkännagivande om det anförda. Liknande
synpunkter förs fram i motion L724, vari understryks att
konsumenternas intressen bäst beaktas vid en fri konkurrens med
bl.a. fri prissättning. Motionärerna motsätter sig ett förbud
mot extrapriser och anser att konsumentverket och företagen bör
komma överens om nya riktlinjer för tillfälliga prissänkningar.
I motionen yrkas (yrkande 7) att det anförda ges regeringen till
känna.

Utskottet erinrar om att extrapriserna redan i mitten av
1970-talet var föremål för debatt, vilket bl.a. resulterade i
att konsumentverket tillsammans med handeln utfärdade riktlinjer
(KOVFS 1977:1) för information till konsumenter vid tillfälliga
prisaktiviteter för dagligvaror (extrapriser). Reglerna började
tillämpas år 1978 och innebär i korthet att termen "extrapris"
och/eller röd prismärkningslapp endast får användas om varan i
fråga ingår i kedjans ordinarie sortiment, om varan har ett
ordinarie tillämpat pris, om nedsättningen är minst 10 % (utom
för varor med låg marginal) samt om nedsättningen varar i högst
fyra veckor. Enligt ett beslut av marknadsdomstolen skall
dessutom även jämförpriset anges tillsammans med extrapriset vid
centrala samaktiviteter.

Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser)
behandlades av livsmedelsutredningen i det år 1987 avgivna
betänkandet (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och
livsmedelskvalitet. I syfte att försöka komma till rätta med
extraprissystemets negativa konsekvenser föreslog utredningen
att nuvarande system med dubbel prismärkning (ordinarie pris och
extrapris) skulle ersättas med ett enprissystem, där endast ett
pris, det faktiskt tillämpade, skulle anges vid annonsering och
prismärkning. Detta pris skulle enligt utredningen kunna vara
ett nedsatt pris i förhållande till tidigare tillämpat pris.

Frågan om extraprissystemet har därefter tagits upp i
direktiven (dir. 1989:12) till konkurrenskommittén. Enligt
direktiven har kommittén i uppdrag att föreslå åtgärder som
verksamt kan bidra till en ökad konkurrens samt att överväga
ändringar i konkurrenslagstiftningen. Kommittén skall särskilt
analysera konkurrensen inom livsmedelsområdet och andra
reglerade sektorer och föreslå åtgärder som ökar konkurrensen.
Vidare skall kommittén överväga frågan om en lagreglering
rörande prisinformationen till konsumenterna. I anslutning till
kommitténs uppdrag i sist nämnda avseende påpekas i direktiven
de brister som för närvarande förekommer i vissa företags
prisinformation när det gäller bl.a. extrapriser. Kommittén
skall försöka kartlägga bristerna och lämna förslag till
åtgärder för deras avhjälpande. Sina överväganden rörande
prisinformationen har kommittén redovisat i det tidigare nämnda
delbetänkandet (SOU 1990:106) Prisinformation till konsumenter.
I delbetänkandet aviserar kommittén att den i sitt fortsatta
arbete kommer att överväga ett förbud mot horisontellt
prissamarbete på livsmedelssektorn och därvid ta ställning
till om förbudet i så fall skall omfatta också rekommenderade
priser, s.k. cirkaprislistor. I det sammanhanget framhåller
kommittén att det hade varit en uppenbar fördel om man i samband
med prisinformationsfrågorna också hade kunnat ta upp den
kontroversiella diskussionen om extrapriserna. Enligt
kommittén handlar emellertid mycket av denna diskussion även om
frågan huruvida de nedsatta priserna skall jämföras med ett pris
som tillämpats av den aktuella butiken eller om jämförelse skall
få ske med ett pris ur en cirkaprislista som i realiteten inte
tillämpats i butiken. Därmed är enligt kommittén
extraprisdiskussionen också intimt förknippad med
ställningstagandet till cirkaprislistorna, och det blir inte
möjligt att ta ställning till extraprisernas behandling innan
ställning tagits till frågan om förbud mot rekommenderade
priser. Kommittén har därför tvingats uppskjuta behandlingen av
extrapriserna till slutbetänkandet.

Som framgår av det anförda är således frågan om
extraprissystemet för närvarande föremål för
konkurrenskommitténs överväganden. Utskottet utgår från att
kommittén därvid även tar upp spörsmål om sådana
rabatterbjudanden av olika slag som kritiseras i motion L715.
Lika litet nu, som då utskottet våren 1990 (bet. 1989/90:LU21)
behandlade en motion om extraprissystemet, anser utskottet att
resultatet av konkurrenskommitténs arbete bör föregripas genom
några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet vill dock
tillägga att -- som berörs i bl.a. den ovan behandlade motionen
L709 -- frågan om extrapriserna inte kan ses isolerat från
spörsmålet om prisinformationen i dagligvaruhandeln. Den
skyldighet för butikerna att artikelprismärka sina varor som
följer av det i propositionen framlagda förslaget medför att
betydande resurser måste satsas på ommärkning av de varor som
skall säljas till extrapris. Särskilt för de företag som
övergivit artikelprismärkningen till förmån för
hyllkantsmärkning kan detta leda till sådan tidsutdräkt och
kostnadsökning att systemet med extrapriser förlorar sin
dragningskraft. Vid en skärpning av kraven på prisinformation
kan därför på sikt användningen av extrapriser komma att minska
eller kanske helt upphöra. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna L707 yrkande 1, L708, L715 yrkandena 2
och 3, L716 yrkande 8, L724 yrkande 7 samt L725 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande prisinformation
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L28, motion
1990/91:L30, motion 1990/91:L707 yrkande 2, motion 1990/91:L709,
motion 1990/91:L715 yrkande 4, motion 1990/91:L716 yrkande 7 och
motion 1990/91:L724 yrkande 6 antar regeringens förslag till
prisinformationslag,
res. 1 (m, fp)

2. beträffande arbetsmiljön
att riksdagen avslår motion 1990/91:L29,

3. beträffande extrapriser
att riksdagen avslår motion 1990/91:L707 yrkande 1, motion
1990/91:L708, motion 1990/91:L715 yrkandena 2 och 3, motion
1990/91:L716 yrkande 8, motion 1990/91:L724 yrkande 7 och motion
1990/91:L725 yrkande 2.
res. 2 (m, fp)
res. 3 (v)

Stockholm den 16 maj 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla
Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström
(m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Margareta Gard
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth
Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla
Andersson (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservationer

1. Prisinformation (mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m),
Margareta Gard (m) och Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar
med "I likhet" och på s. 7 slutar med "yrkande 6" bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening ingår prisinformation som en mycket
viktig del i företagens information till konsumenterna. För
företagen är det därför en naturlig åtgärd att så tydligt och
effektivt som möjligt informera konsumenterna om priset på de
varor och tjänster som de tillhandahåller. Prisinformationen är
också ett konkurrensmedel. Om konsumenterna inte får den
information som de efterfrågar torde de nämligen som regel vända
sig till ett annat företag som tillgodoser deras önskemål på ett
bättre sätt. Med hänsyn till det sagda anser utskottet att det
bör kunna överlämnas åt företagen att själva avgöra hur
prisinformationen skall vara utformad i detalj. Endast vissa
grundläggande krav på prisinformationen behöver således läggas
fast i lagstiftningen. Sådana krav är att priset för varor och
tjänster skall anges korrekt och tydligt, att jämförpris skall
uppges samt att beträffande tjänster grunden för prisberäkningen
skall anges när det slutliga priset inte kan anges.

Som framgår av det anförda har utskottet den inställningen att
det varken är lämpligt eller nödvändigt med en detaljreglering
rörande prisinformationen. Detta gäller inte minst förslaget att
dagligvaror i självbetjäningsbutikerna skall artikelprismärkas.
I propositionen har inte anförts några som helst omständigheter
som tyder på att konsumenterna skulle efterfråga en sådan
lagreglering som nu föreslås. Tvärtom visar den i propositionen
intagna sammanfattningen av en opinionsundersökning som
IMU-Testologen utfört på konsumentverkets uppdrag att 86% av
konsumenterna är nöjda med prisinformationen i sin butik.
Beträffande butiker med datorkassor som saknar prislappar är
antalet nöjda konsumenter något mindre men skillnaden är liten.
Mot den föreslagna skyldigheten att artikelprismärka kan vidare
anföras starka skäl. Som påpekas i motion L28 har inemot hälften
av remissinstanserna motsatt sig förslaget. De
konkurrensvårdande myndigheterna har därvid påpekat riskerna för
att konkurrensen hämmas och att prisstelhet uppkommer, vilket i
sig leder till en högre prisnivå för konsumenterna. Liknande
synpunkter har framförts av handelns företrädare vid den hearing
som utskottet har hållit i ärendet. Härtill kommer att handelns
direkta kostnader för artikelprismärkningen kommer att bli
stora, kanske uppemot flera hundra miljoner kronor per år, vilka
också får bäras av konsumenterna. Det saknas belägg för att
konsumenterna i allmänhet skulle vara benägna att stå för dessa
kostnader i form av högre varupriser.

Sammanfattningsvis anser utskottet således i likhet med
motionärerna i motionerna L28 och L30 att regeringens förslag
inte bör genomföras. Utskottets ställningstagande innebär att
utskottet tillstyrker bifall till motion L30 och avstyrker
regeringens förslag samt motionerna L707 yrkande 1, L709 och
L715 yrkande 4. Härigenom tillgodoses i allt väsentligt
önskemålen i motionerna L28, L716 yrkande 7 och L724 yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande prisinformation
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L30 samt med
anledning av motion 1990/91:L28, motion 1990/91:L716 yrkande 7
och motion 1990/91:L724 yrkande 6 avslår regeringens förslag
till prisinformationslag och motion 1990/91:L707 yrkande 2,
motion 1990/91:L709 och motion 1990/91:L715 yrkande 4.

2. Extrapriser (mom. 3)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m),
Margareta Gard (m) och Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Som framgår" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motionerna L716 och L724 anser
utskottet att det nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar.
Prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom handeln, och
tillfälliga prisnedsättningar måste därför kunna genomföras som
ett led i konkurrensen mellan företagen. Utskottet kan inte dela
uppfattningen att ett avskaffande av extrapriserna skulle ge
konsumenterna några fördelar i form av exempelvis lägre
varupriser. Tvärtom skulle troligen en sådan åtgärd minska
konkurrensen, vilket i sig är ägnat att leda till fördyringar.
Enligt utskottets mening bör således regeringen genom
tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén klarlägga att
kommitténs fortsatta arbete skall bedrivas med utgångspunkt i
att systemet med extrapriser skall få fortsätta att gälla.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna
L716 yrkande 8 och L724 yrkande 7 som sin menng ge regeringen
till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker
bifall till motionerna L707 yrkande 1, L708, L715 yrkandena 2
och 3 samt L725 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande extrapriser
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 8
och motion 1990/91:L724 yrkande 7 samt med avslag på motion
1990/91:L707 yrkande 1, motion 1990/91:L708, motion 1990/91:L715
yrkandena 2 och 3 och motion 1990/91:L725 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Extrapriser (mom. 3)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Som framgår" och slutar med "yrkande 2 " bort ha
följande lydelse:

Som framhålls i flertalet av motionerna finns det flera
nackdelar med extraprissystemet. Handelns utgifter för reklam,
ommärkning m.m. i samband med extrapriserbjudanden uppgår till
mycket stora belopp, och konsumenterna får bära dessa kostnader
i form av högre priser. Detsamma gäller för övrigt också vid
olika rabatter och andra förmånserbjudanden. Extraprissystemet
har vidare i flera avseenden förlorat sin ursprungliga mening,
nämligen att vara en rent tillfällig prissänkning. En stor del
av våra vanligaste dagligvaror säljs i dag till extrapris, och
det förekommer att extrapriset är högre än det normala priset.
En annan nackdel är att extrapriserna kommit att bli det helt
övervägande konkurrensmedlet och att någon verklig konkurrens
med kvalitet och allmänt låg prisnivå som medel inte förekommer
mellan företagen. Extrapriserna leder vidare till en likriktning
av konsumenternas inköp och försvårar för konsumenterna att göra
väl avvägda inköp.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att ett förbud bör
införas mot extrapriser. Angeläget är också att reklamen inom
dagligvaruhandeln även i övrigt saneras. Vad utskottet sålunda
anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L707 yrkande 1,
L708, L715 yrkandena 2 och 3 samt L725 yrkande 2 som sin mening
ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motionerna L716 yrkande 8 och L724 yrkande 7.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande extrapriser
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L707 yrkande 1,
motion 1990/91:L708, motion 1990/91:L715 yrkandena 2 och 3 och
motion 1990/91:L725 yrkande 2 samt med avslag på motion
1990/91:L716 yrkande 8 och motion 1990/91:L724 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I proposition 1990/91:171 framlagt lagförslag

Bilaga