Patientskadelag m.m.

Betänkande 1995/96:LU27

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU27

Patientskadelag m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1995/96
LU27

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet
regeringens proposition 1995/96:187
Patientskadelag m.m. jämte fem motioner.
Tre av motionerna har väckts med an
ledning av propositionen och två under
den allmänna motionstiden 1995.

I propositionen föreslås en
patientskadelag som innehåller
bestämmelser om rätt till
patientskadeersättning och om skyldighet
för vårdgivare att ha en
patientförsäkring som täcker sådan
ersättning. Rätten till
patientskadeersättning, som i stor
utsträckning bygger på den nuvarande
frivilliga patientförsäkringen, skall
vara fristående från skadeståndsrätten.
Ersättningens storlek skall dock
bestämmas i huvudsak enligt
skadeståndslagens regler, med den
avvikelsen att patienten får betala en
självrisk. Alla vårdgivare - offentliga
såväl som privata - åläggs en skyldighet
att teckna försäkring som täcker
ersättningsskyldigheten. Den nya lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari
1997.

Utskottet har inhämtat socialutskottets
yttrande över propositionen och de
motioner som väckts med anledning av
propositionen. Yttrandet har fogats till
betänkandet som bilaga 2.

Utskottet tillstyrker bifall till
propositionen och avstyrker samtliga
motioner.

Till betänkandet har fogats två
reservationer.

Propositionen

I proposition 1995/96:187 föreslår
regeringen (Socialdepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen
antar de i propositionen framlagda
förslagen till

1. patientskadelag,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1
till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av
proposition 1995/96:187

1995/96:L38 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betalningsansvaret för
personer som frivilligt deltar som
försökspersoner i medicinsk forskning.

1995/96:L39 av Barbro Westerholm m.fl.
(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om information till patienten
från hälso- och sjukvården, myndigheter,
försäkring m.fl.,

2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till patienten vid
utformning av skadeanmälan,

3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om tilläggsdirektiv till
Kommittén (S 1992:04) om hälso- och
sjukvårdens finansiering och
organisation.

1995/96:L40 av Thomas Julin m.fl. (mp)
vari yrkas

1. att riksdagen avslår den del av
proposition 1995/96:187 som föreslår att
patienter som får ersättning av
patientskadelagen skall betala en
självrisk,

2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en ekonomisk självrisk i
patientskadelagen bör åligga vårdgivaren
och försäkringstagaren,

3. att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om svårigheterna att lagligen
komma till rätta med vad vårdgivares
bristande information och patienters
bristande samtycke kan leda till
angående ersättningskrav enligt
patientskadelagen.

Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1994/95

1994/95:So451 av Stig Sandström m.fl.
(v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om disciplinära påföljder och
att ersättning skall ges både för
psykiska och somatiska skador.

1994/95:So486 av Thomas Julin m.fl. (mp)
vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att patientförsäkringen
utvidgas till att omfatta även
biverkningar av tandvårdsmaterial.

Utskottet

Inledning

En patient som skadats i samband med
behandling eller liknande åtgärd inom
hälso- och sjukvården kan på olika sätt
söka få ersättning för skadan. Ett sätt
är att utverka skadestånd med stöd av
bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207). För att få ersättning med
stöd av skadeståndslagen krävs att den
skadelidande kan bevisa, dels att skadan
orsakats av fel eller försummelse av
vårdgivaren eller dennes anställda, dels
att skadan är en direkt följd av en
felaktig behandling.

Ett annat och för patienten enklare
sätt är att begära ersättning från den
s.k. patientförsäkringen. Denna är en
frivillig försäkring som vårdgivare kan
teckna hos försäkringsbolag till förmån
för patienterna. Patientförsäkringen
tillkom år 1975 genom ett avtal mellan å
ena sidan de offentliga
sjukvårdshuvudmännen och å andra sidan
ett konsortium av försäkringsbolag
(Konsortiet för Patientförsäkring).
Utformningen av patientförsäkringen
skedde under visst överinseende av
statsmakterna. Ersättningen från
patientförsäkringen bestäms i huvudsak
enligt reglerna i 5 kap.
skadeståndslagen. En patient har rätt
till ersättning direkt från försäkringen
utan att behöva bevisa att skadan har
orsakats av fel eller försummelse.

Konsortiet för Patientförsäkring har
upphört i och med utgången av år 1994
och alla avtal med konsortiet har därmed
upphört. Patientförsäkringen finns dock
kvar hos enskilda försäkringsbolag.

År 1992 tillkallade regeringen en
särskild utredare med uppgift att se
över försäkringssystemet för ersättning
vid behandlingsskada i syfte att
precisera vårdgivarnas ersättningsansvar
och skyldighet att teckna försäkring för
sådana behandlingsskador som orsakas
inom den svenska hälso- och sjukvården.
Utredningen, som antog namnet
Patientförsäkringsutredningen,
överlämnade sommaren 1994 betänkandet
(SOU 1994:75) Patientskadelag.
Betänkandet har remissbehandlats och
ligger till grund för förslagen i
förevarande proposition.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en
patientskadelag införs. Lagen innehåller
bestämmelser om rätt till
patientskadeersättning och om skyldighet
för vårdgivare att ha en
patientförsäkring som täcker sådan
ersättning. Patientskadeersättning
lämnas för personskador, såväl fysiska
som psykiska, som drabbar patient i
samband med hälso- och sjukvård i
Sverige. Förutsättningarna för
ersättning anges genom en uppräkning i
lagen av ett antal olika
skadesituationer. I korthet kan sägas
att ersättning lämnas för skada som
orsakas av undersökning, vård och
behandling, oriktiga diagnoser, fel hos
eller felaktig hantering av
medicintekniska produkter och
sjukvårdsutrustning, smittämnen som
överförs i samband med vården och som
lett till infektion, olycksfall som
inträffat i samband med vården samt
oriktig hantering av läkemedel.

Rätten till patientskadeersättning, som
i stor utsträckning bygger på den
nuvarande frivilliga
patientförsäkringen, är fristående från
skadeståndsrätten. Detta innebär bl.a.
att patienten inte behöver bevisa att
skadan orsakats genom att hälso- och
sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig
till fel eller försummelse för att
ersättning skall kunna lämnas, utan
bedömningen sker på objektiva grunder.

Patientskadeersättningen bestäms i
huvudsak enligt reglerna i 5 kap.
skadeståndslagen med den avvikelsen att
patienten skall betala en självrisk
motsvarande en tjugondel av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Med
det basbelopp som för närvarande gäller
innebär detta en självrisk på ca 1 800
kr. En annan avvikelse är att det finns
ett tak för ersättningens storlek.
Ersättningsbestämmelserna i
patientskadelagen, som innebär att även
patientens efterlevande kan ha rätt till
ersättning, är tvingande till de
skadelidandes förmån.

Enligt huvudregeln åläggs alla
vårdgivare, såväl offentliga som
privata, en skyldighet att teckna
försäkring som täcker
ersättningsskyldigheten. Ersättningen
lämnas av försäkringsgivare. För att
tillgodose patientskyddsintresset i
sådana fall då en vårdgivare inte
fullgjort sin patientförsäkringsplikt
åläggs alla försäkringsgivare som
meddelar patientförsäkring ett
solidariskt ansvar för ersättningen för
skador som inträffar hos vårdgivare som
saknat patientförsäkring. Dessa
försäkringsgivare är skyldiga att ingå i
en patientförsäkringsförening som skall
handlägga ersättningsfrågor som rör
vårdgivare som inte tecknat försäkring.
Föreningen har rätt att ta ut en
patientförsäkringsavgift av vårdgivare
som saknar försäkring.

En patientskadenämnd skall
upprätthållas och bekostas av de i
patientförsäkringsföreningen ingående
medlemmarna. Nämnden skall på begäran av
bl.a. patient, vårdgivare,
försäkringsgivare och domstol avge
yttranden över ersättningsfall.

Den som vill ha ersättning enligt
patientskadelagen kan föra talan om
detta vid allmän domstol.
Patientskadelagen inskränker inte rätten
att föra talan om skadestånd i anledning
av inträffad skada.

Patientskadelagen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1997.

Allmänna överväganden

Erfarenheterna från den frivilliga
patientförsäkringen får anses vara
mycket goda. Som socialutskottet har
anfört i sitt yttrande har patienter som
drabbats av skador i samband med
behandling inom hälso- och sjukvården
genom patientförsäkringssystemet fått en
möjlighet att genom ett förhållandevis
enkelt förfarande få sina
skadeståndsanspråk reglerade. De har
därigenom befriats från kravet att väcka
talan med stöd av allmänna
skadeståndsrättsliga regler, och att med
de beviskrav som där uppställs försöka
klarlägga komplicerade och svårutredda
ansvars- och kausalitetsfrågor.

Förutsättningarna för
patientförsäkringen har numera ändrats i
flera betydelsefulla avseenden. Som
tidigare nämnts har Konsortiet för
Patientskadeförsäkring upphört i och med
utgången av år 1994. Alla
försäkringsavtal med konsortiet har
därmed upphört. Anledningen till att
konsortiet upplösts är att
sammanslutningen inte ansetts förenlig
med konkurrensbegränsningsförbudet i
konkurrenslagen (1993:20), som trädde i
kraft den 1 juli 1993.

Även förutsättningarna för
tillämpningen av försäkringen har
ändrats under de senaste åren. Vården
har i större utsträckning kommit att
handhas utanför landstingen, såväl i
kommunal som i privat regi men även i
samarbete mellan olika privata och
offentliga vårdgivare. Även Sveriges
medlemskap i EU med ökade möjligheter
för utländska vårdgivare att etablera
sig i landet har påverkat denna
utveckling. Därtill kommer att nya
grupper av legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal har tillkommit inom
vården, exempelvis vissa kiropraktorer
och naprapater. Vissa yrkesgrupper som
traditionellt huvudsakligen funnits inom
den offentliga vårdsektorn återfinns nu
också inom privat verksamhet.

Även om vården också framöver i allt
väsentligt kommer att bedrivas i
offentlig regi kommer, av allt att döma,
både antalet vårdgivare som bör teckna
patientförsäkring och antalet
försäkringsgivare som erbjuder olika
försäkringslösningar att öka påtagligt.
Detta ökar risken för att vårdgivare
förbiser behovet att teckna
patientförsäkring eller att
försäkringsgivare inte informerar om
detta behov och inte heller tillämpar
enhetliga och jämförbara villkor.

I likhet med regeringen anser utskottet
att de nu angivna omständigheterna talar
för att patientförsäkringen i sin
nuvarande utformning i framtiden inte
kommer att ge den trygghet för patienter
vid skador i vården som man kan kräva.
Andra lösningar måste då övervägas för
att uppnå det eftersträvade skyddet för
patienterna. Vid de överväganden som
enligt det anförda bör komma till stånd
uppkommer först frågan om skadade
patienter även framdeles skall
särbehandlas framför andra som råkar ut
för personskador i samhället och som
inte kan få ersättning enligt
lagstiftning utöver vad som erbjuds
genom socialförsäkringssystemet.

Som skäl för en särlösning av
patientskadefrågorna anför regeringen
att de skadeståndsrättsliga reglerna är
särskilt svåra att hantera inom
sjukvården. Patienter har på grund av
komplicerade och svårutredda
förhållanden ofta svårt att bevisa att
någon gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Frågan om en eventuell
felbehandling kan skapa en konflikt
mellan patient och vårdpersonal som
negativt påverkar förtroendet mellan
dem. Sådana effekter bör undvikas. Som
ytterligare skäl för en särlösning anför
regeringen att skador på patienter kan
uppstå utan att någon bland personalen
kan anses ha handlat felaktigt. Det
skulle, anför regeringen, vara
otillfredsställande om patienter i en
sådan situation inte kunde får
ersättning för skadorna. Inte heller den
omständigheten att en försäkringsordning
ibland anses försvaga
skadeståndsreglernas preventiva funktion
anser regeringen tala mot en särlösning.
Regeringen anser att det inom hälso- och
sjukvården borde vara andra skäl än
risken för skadestånd som manar till
försiktighet. Önskemålen om att ett på
vårdslöshetsbegreppet grundat
ersättningsansvar skall gälla inom så
många områden som möjligt i samhället
utgör enligt regeringens mening därför
inget avgörande skäl mot en särlösning
av patientskadefrågorna inom hälso- och
sjukvården.

Utskottet delar regeringens bedömning
och anser i likhet med i stort sett
samtliga remissinstanser att det behövs
ett särskilt ersättningssystem för
skador som drabbar patienter.

Vid denna bedömning uppkommer
spörsmålet om en fortsatt frivillig
försäkringslösning kan vara en
framkomlig väg. Av
Patientförsäkringsutredningens
betänkande framgår att varken offentliga
eller privata vårdgivare är beredda att
ta på sig några kostnader för patienter
som har skadats i samband med behandling
hos vårdgivare som inte har tecknat
patientförsäkring. Regeringen anser vid
dessa förhållanden att det inte är
möjligt att garantera alla patienter
inom hälso- och sjukvården samma skydd
vid behandlingsskada genom ett fortsatt
frivilligt ersättningssystem. Detta
skydd måste därför skapas genom
lagstiftning.

När det gäller möjligheterna att genom
den skadeståndsrättsliga lagstiftningen
åstadkomma det önskade
patientskadeskyddet har
Patientförsäkringsutredningen funnit att
denna väg inte är effektiv. Några av
remissinstanserna har ansett att det
särskilda ersättningssystemet borde ha
utformats enligt skadeståndsrättsliga
normer med strikt ansvar för
vårdgivarna. Regeringen gör den
bedömningen att ytterligare utredning om
ett skadeståndsalternativ inte kan
genomföras och beredas inom rimlig tid.
En lagreglering i huvudsak efter den
modell som utredningen föreslagit - en
från skadeståndsrätten fristående
lagreglerad försäkring till förmån för
patienterna - bör därför enligt
regeringens mening genomföras nu. Om det
i framtiden skulle visa sig att den nya
lagen har väsentliga nackdelar eller att
utvecklingen inom skadestånds- eller
försäkringsrätten, inklusive
socialförsäkringen, ger anledning till
det, är regeringen beredd att på nytt
överväga frågan och återkomma med
förslag om hur ersättningssystemet inom
hälso- och sjukvården bör utformas.

Socialutskottet har i sitt yttrande
ansett det positivt att regeringen
lägger fram förslag om en lagreglering
av patientskadeersättningen som bygger
på den hittillsvarande
patientförsäkringslösningen när
förutsättningarna för den ordningen inte
längre kan upprätthållas.

Lagutskottet gör för sin del samma
bedömning och har inga erinringar mot
att det föreslagna ersättningssystemet
regleras i en från skadeståndsrätten
fristående lag. Den föreslagna lösningen
har inte heller ifrågasatts i någon av
motionerna. Utskottet kan därför i stort
ansluta sig till förslaget.

Utskottet kommer nedan att under skilda
rubriker ta upp de frågor i
propositionen som aktualiserats genom
motionerna eller som eljest tilldragit
sig utskottets uppmärksamhet.
Motionsspörsmålen avser frågor om vilka
skador som skall vara
ersättningsberättigade samt rätt till
ersättning vid bristande information.
Ett motionsyrkande gäller den föreslagna
självrisken.

Ersättningsberättigade skador

En förutsättning för att
patientskadeersättning skall kunna
lämnas är enligt förslaget att skadan
har uppkommit i samband med hälso- och
sjukvård i Sverige. Vad som enligt
patientskadelagen avses med hälso- och
sjukvård definieras genom hänvisningar
till hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), tandvårdslagen (1985:125),
annan liknande medicinsk verksamhet och
verksamhet inom detaljhandeln med
läkemedel.

Den grundläggande definitionen av
begreppet hälso- och sjukvård finns i
1 § hälso- och sjukvårdslagen. Med hälso-
och sjukvård avses där åtgärder för att
medicinskt förebygga, utreda och
behandla sjukdomar och skador. Till
hälso- och sjukvården hör även
sjuktransporter, dvs. ambulans- och
liknande transporter. I förarbetena till
hälso- och sjukvårdslagen anges att
begreppet inte skall ges en alltför vid
tolkning. Det bör i princip begränsas
till att omfatta sådana vårdbehov som
bedöms kräva insatser av medicinskt
utbildad personal eller sådan personal i
samarbete med personal som har
administrativ, teknisk, farmaceutisk,
psykologisk eller social kompetens. Med
medicinskt utbildad personal avses även
personal, vars utbildning inriktas på
patientomvårdnad och rehabilitering.
Bestämmelserna i tandvårdslagen är
uppbyggda på samma sätt som i hälso- och
sjukvårdslagen.

Enligt propositionen är avsikten att
hälso- och sjukvårdsbegreppet i patient
skadelagen skall överensstämma med
beskrivningen i hälso- och
sjukvårdslagen. Därutöver skall även
annan liknande medicinsk verksamhet
omfattas av lagen. Annan liknande
medicinsk verksamhet exemplifieras i
propositionen med vad som brukar kallas
levandeundersökningar i rättsmedicinskt
syfte och rättspsykiatriska
undersökningar. Dit hör enligt
propositionen också medicinsk forskning
på människor.

I motion L38 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) framhålls att även de som frivilligt
ställer upp som försökspersoner i
medicinsk forskning bör omfattas av
rätten till ersättning enligt
patientskadelagen. Enligt motionärerna
framgår det dock inte vem som har
betalningsansvaret för dessa patienter
om en skada uppkommer. En medicinsk
forskningsinstitution kan knappast
jämställas med t.ex. en vårdcentral
eller ett sjukhus. Särskilt gäller detta
de universitet och högskolor som i dag
är stiftelser. Det är enligt
motionärerna väsentligt att
betalningsansvaret klargörs. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Utskottet kan konstatera att skador som
drabbar någon på grund av deltagande som
försöksperson i samband med medicinsk
forskning i enlighet med det ovan sagda
omfattas av lagförslaget. Detta gäller
för övrigt också den hittillsvarande
patientförsäkringen. Oavsett om den
medicinska forskningen bedrivs i
offentlig eller i privat regi omfattas
alltså sådan verksamhet av den
försäkringsskyldighet som lagen
föreskriver. Vid en inträffad skada är
det enligt lagförslaget
försäkringsgivaren som skall utge
ersättningen. Sammanfattningsvis kan
utskottet därför konstatera att
lagförslaget inte är behäftat med sådan
oklarhet som motionärerna har antagit.
Socialutskottet har i sitt yttrande
gjort samma bedömning. Utskottet
avstyrker således bifall till motion
L38.

I motion So451 av Stig Sandström m.fl.
(v) begärs att patientförsäkringen skall
ändras så att även psykiska skador som
orsakas patienter till följd av
sjukvårdspersonalens handlande skall
kunna berättiga till ekonomisk
ersättning (yrkande 6). I samma
motionsyrkande ställs krav på
disciplinära påföljder för mobbning
bland vårdpersonal.

Som tidigare redovisats innebär
förslaget till patientskadelag rätt till
ersättning för psykiska skador. Något
närmare underlag för att riksdagen inom
ramen för förevarande ärende skall kunna
ta ställning till motionsyrkandet i
övrigt finns inte. I sammanhanget kan
dock nämnas att det för närvarande inom
Socialdepartementet pågår ett
beredningsarbete i vissa frågor om disci
plinansvaret för vårdpersonalen på
grundval av betänkandet (SOU 1995:147)
Förbättrad tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonal. Utskottet avstyrker
med det anförda bifall till motion So451
yrkande 6.

I motion So486 av Thomas Julin m.fl.
(mp) begärs tillkännagivande om att
patientförsäkringen skall utvidgas till
att omfatta även biverkningar av
tandvårdsmaterial (yrkande 9).

I enlighet med vad som tidigare anförts
kan utskottet konstatera att skador som
uppkommit i samband med tandvård
omfattas av den föreslagna
patientskadelagen. Biverkningar som
beror på att ett olämpligt
tandvårdsmaterial har använts vid
behandlingen berättigar därför i princip
till ersättning enligt lagen. Att märka
är dock att rätten till ersättning vid
en sådan skada - liksom vid alla övriga
typer av i och för sig ersättningsgilla
patientskador - är att skadan skulle ha
kunnat undvikas antingen genom ett annat
utförande av det valda förfarandet eller
genom val av annan behandlingsteknik
eller annan behandlingsmetod som skulle
ha tillgodosett vårdbehovet på ett från
medicinsk synpunkt mindre riskfyllt
sätt. Handlingsnormen för bedömningen av
frågan huruvida skadan kunnat undvikas
under de angivna förutsättningarna skall
vara den som gäller för en erfaren
specialist eller annan erfaren
yrkesutövare inom det aktuella området.

Till följd av det anförda anser
utskottet att syftet med motionsyrkandet
är tillgodosett. Utskottet avstyrker
bifall också till motion So486 yrkande
9.

Bristande information, m.m.

Bestämmelser om patientens rätt till
information och om samtycke i samband
med medicinsk behandling finns - förutom
i hälso- och sjukvårdslagen - i lagen
(1994:953) om åligganden för personal
inom hälso- och sjukvården, den s.k.
åliggandelagen. I de nuvarande villkoren
för patientförsäkringen sägs inget om
att brister i informationen till
patienten eller att underlåtenhet att
inhämta samtycke från patienten i
samband med en medicinsk behandling
skulle berättiga till ersättning enligt
försäkringen.

I motion L39 av Barbro Westerholm m.fl.
(fp) anförs att det är en brist att
propositionen inte innehåller något
förslag om ersättning på grund av
bristande information eller vid
uteblivet samtycke. Informationsfrågor
och kommunikation mellan patient och
vårdgivare men också mellan patient och
myndighet utgör ett problem inom hälso-
och sjukvården. Propositionen borde
enligt motionärerna även ha innehållit
förslag om hur kommunikationen mellan
patient och försäkring samt berörda
myndigheter borde gå till. Detta bör
enligt motionärerna regeringen ges till
känna (yrkande 1). Enligt motionärerna
talar erfarenheterna för att det borde
finnas en instans att vända sig till för
den som behöver hjälp med en
skadeanmälan. Den som är sjuk och har
drabbats av en patientskada är kanske
inte stark nog att klara av att skriva
en anmälan på det sätt som krävs för att
orsakssambandet skall kunna bedömas.
Detta bör regeringen ges till känna
(yrkande 2). Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att Kommittén om
hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation genom tilläggsdirektiv
skall få i uppdrag att komma med förslag
i de frågor som tas upp under yrkandena
1 och 2 (yrkande 3).

Frågan om rätt till ersättning på grund
av bristande information eller uteblivet
samtycke tas upp i motion L40 av Thomas
Julin m.fl. (mp). Motionärerna begär att
regeringen skall utreda frågan och
återkomma med konkreta förslag (yrkande
3).

Enligt vad som redovisas i
propositionen har Patientskadenämnden
intagit ståndpunkten att
informationsfrågan inte har någon
självständig betydelse för rätten till
ersättning enligt försäkringsvillkoren.
I stället är det objektiva medicinska
händelseförloppet som skall utredas och
ersättning utgår oberoende av om
information lämnats om de risker som var
förknippade med behandlingen. Sedan
Högsta domstolen i ett fall slagit fast
att brist på samtycke medför rätt till
skadestånd om det medicinska ingreppet
med hänsyn till omständigheterna har
varit oförsvarligt, har nämnden i ett
fall rekommenderat konsortiet att lämna
ersättning på skadeståndsrättslig grund.
I propositionen anförs att
Patientskadenämnden även framdeles i
förekommande fall torde komma att ta
ställning till ersättningsskyldighet
enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler.

Patientförsäkringsutredningen har
vvervägt att låta bristande information
till patienten och uteblivet samtycke
från denne i samband med behandling
utgöra en särskild ersättningsgill
skada. Utredningen har emellertid funnit
att sådan ersättning inte bör ges enligt
patientskadelagen. Utredningen har
därtill bl.a. pekat på att bevisläget
ofta är komplicerat i dessa situationer,
vilket innebära att utredningen kan
behöva kompletteras med muntliga förhör,
något som skaderegleringen inom ramen
för en patientskadelag inte är anpassad
för. En sådan prövning hanteras enligt
utredningen bättre i ett
domstolsförfarande.

I sammanhanget kan noteras att
Kommittén för ideell skada i betänkandet
(SOU 1992:84) Ersättning för kränkning
genom brott har behandlat frågan om
möjligheten till ersättning för
kränkning av en patients
självbestämmanderätt i fall denne
opererats utan samtycke. Kommittén har
dock inte tagit ställning till om en
sådan ersättningsmöjlighet är önskvärd
utan har ansett att den frågan bör
utredas särskilt.

I propositionen anför regeringen att
den har förståelse för synpunkten, som
också förts fram av vissa
remissinstanser, att även skador som är
en följd av bristande information eller
uteblivet samtycke i samband med hälso-
och sjukvårdande behandling borde
omfattas av patientskadelagen. Enligt
regeringen krävs dock en mer ingående
analys än vad som är möjlig att
genomföra på grundval av det
föreliggande beredningsunderlaget av vad
en sådan ersättningsrätt skulle innebära
och vilka ytterligare skador som skulle
kunna ersättas.

Socialutskottet har i sitt yttrande
ansett att motionsyrkandena i denna del
inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

Lagutskottet gör för sin del samma
bedömning och konstaterar att
regeringen har utfäst sig att följa
utvecklingen och överväga om frågan
behöver utredas i särskild ordning. I
sammanhanget bör vidare beaktas att det
inte är uteslutet att den nu diskuterade
skadetypen i många fall kan ersättas på
skadeståndsrättslig grund.

När det gäller de frågorna om
information till patienter och
kommunikation mellan patienter och
myndigheter som tas upp i motion L 39
finns det enligt vad socialutskottet
anfört i sitt yttrande inte nu skäl till
initiativ från riksdagens sida. Detsamma
gäller kravet på en instans för hjälp
med skadeanmälan. Socialutskottet
erinrar om att
förtroendenämndsverksamheten inom hälso-
och sjukvården har en viktig uppgift i
sammanhanget. Lagen om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso-
och sjukvården har varit i kraft endast
i två år och det är viktigt att
information om
förtroendenämndsverksamheten når ut till
allmänheten. Även patientombudsmännen
som finns i vissa landsting är enligt
socialutskottet en viktig resurs för
patienter som är i behov av stöd.

Lagutskottet delar socialutskottets
uppfattning även i denna del. Utskottet
avstyrker således bifall till motion L39
samt motion L40 yrkande 3.

Självrisk

Som tidigare nämnts innebär förslaget
till patientskadelag att ersättningens
storlek i huvudsak bestäms enligt
reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.
Patientskadeersättning utgår således
dels för ekonomisk skada, dvs.
inkomstförlust och kostnader med
anledning av skadan, dels för ideell
skada, dvs. sveda och värk, lyte och men
samt olägenheter i övrigt. En avvikelse
i förhållande till skadeståndslagen är
att det finns ett tak för ersättningens
storlek. Ersättningsbeloppet för varje
skadad person skall högst kunna uppgå
till 200 basbelopp (ca 7,2 miljoner kr)
och för varje skadehändelse till högst 1
000 basbelopp (ca 36 miljoner kr). I
beloppen ingår inte ränta och eventuella
rättegångskostnader.
Ersättningsbestämmelserna, som innebär
att även patientens efterlevande kan ha
rätt till ersättning, är tvingande till
de skadelidandes förmån. Med avvikelse
från skadeståndslagens ersättningsregler
skall patienten betala en självrisk
motsvarande en tjugondel av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring,
vilket för närvarande motsvarar omkring
1 800 kr.

Thomas Julin m.fl. (mp) anser i motion
L40 att förslaget om självrisk är
ogenomtänkt. Eftersom försäkringstagaren
i de flesta andra sammanhang är den som
får betala självrisk, finns det ingen
anledning att frångå den principen i
patientskadelagen. Motionärerna begär
att förslaget om självrisk avslås
(yrkande 1) och att regeringen ges till
känna att en ekonomisk självrisk i
patientskadelagen bör åligga vårdgivare
och försäkringstagaren (yrkande 2).

Utskottet kan konstatera att
ersättningen enligt den nuvarande
patientförsäkringen för närvarande utgår
om skadan överstiger ett visst belopp,
alternativt uppfyller vissa angivna
förutsättningar. Ett undantag för ringa
skador är uppbyggt som en form av
självrisk. Denna självrisk har ändrats
vid ett flertal tillfällen och har
tidvis varit utformad som en reell
självrisk, dvs. ett visst belopp
avräknas alltid från skadeersättningen.

I propositionen anför regeringen att
kostnaderna för försäkringen enligt
patientskadelagen kan hållas inom samma
ekonomiska ramar som gällt för den
frivilliga försäkringslösningen endast
under förutsättning att en ordning med
självrisk införs. Om inte systemet
utformas så att ett avdrag görs från den
ersättning som betalas ut, saknas en
spärr mot ökade kostnader som en följd
av anspråk på ersättning för smärre
skador.

Enligt utskottets mening finns det inte
skäl att från principiella
utgångspunkter göra några invändningar
mot en ordning med självrisk i
patientskadelagen. Den föreslagna
patientskadelagen innehåller nämligen
inte någon skadeståndsrättslig reglering
av vårdgivarens ansvar, och det inte är
fråga om ett ersättningssystem på
skadeståndsrättslig grund. Såsom
framgått av det ovan redovisade innebär
ett system med självrisk inte någon
nyhet i förhållande till vad som gäller
i dag. Med hänsyn härtill och mot
bakgrund av att syftet med den
föreslagna självrisken är att hålla
kostnaderna inom de ramar som gällt för
den frivilliga patientförsäkringen
godtar utskottet regeringens förslag.
Socialutskottet har i sitt yttrande
gjort samma ställningstagande.
Lagutskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L40 även i denna del.

Mot de delar av propositionen som inte
särskilt har berörts har utskottet ingen
erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande försökspersoner i
medicinsk forskning

att riksdagen avslår motion
1995/96:L38,

2. beträffande psykiska skador,
m.m.

att riksdagen avslår motion
1994/95:So451 yrkande 6,

3. beträffande biverkningar av
tandvårdsmaterial

att riksdagen avslår motion
1994/95:So486 yrkande 9,

res. 1 (mp)

4. beträffande ersättning vid
bristande information m.m.

att riksdagen avslår motion
1995/96:L39 och motion 1995/96:L40
yrkande 3,

res. 2 (fp, v, mp)

5. beträffande självrisk

att riksdagen

dels med avslag på motion
1995/96:L40 yrkande 1 antar
regeringens förslag till
patientskadelag såvitt avser 9 §,

dels avslår motion 1995/96:L40
yrkande 2,

6. beträffande lagförslagen i
övrigt

att riksdagen antar regeringens
förslag till

dels patientskadelag, i den mån
förslaget inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan,

dels lag om ändring i lagen (1927:77)
om försäkringsavtal.

Stockholm den 21 maj 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund
(s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel
(m), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas
Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Marietta de
Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin
Heinemann (fp).

Reservationer

1. Biverkningar av tandvårdsmaterial
(mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
på s. 8 som börjar med I enlighet och
slutar med yrkande 9 bort ha följande
lydelse:

Utskottet kan konstatera att
patientskador som beror på biverkningar
av olämpligt tandvårdsmatierial formellt
sett omfattas av den föreslagna
lagstiftningen. Till följd av den
handlingsnorm som skall ligga till grund
för bedömningen huruvida en skada vid
behandlingstillfället hade kunnat
undvikas, torde det dock i praktiken
vara utsiktslöst att med stöd av den nya
lagen få ersättning för skador som beror
på tandfyllningar med amalgam. I
enlighet med den s.k.
försiktighetsprincipen bör enligt
utskottets mening alla skador som
orsakas av tandvårdsmaterial berättiga
till ersättning, oavsett om de skadliga
effekterna hos det använda materialet
var kända vid behandlingstillfället
eller ej. Det är enligt utskottet
orimligt att skadelidande patienter
skall stå utan ekonomisk gottgörelse när
de utan egen förskyllan har skadats i
samband med tandvårdsbehandling.
Regeringen bör därför återkomma med ett
nytt förslag om patientskadeersättning
när det gäller biverkningar av
tandvårdsmaterial. Utskottet förordar
därför att riksdagen med bifall till
motion So486 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:

3. beträffande biverkningar av
tandvårdsmaterial

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:S0486 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Ersättning vid bristande information
m.m. (mom. 4)

Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida
(mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 9 börjar med Lagutskottet
gör och på s. 10 slutar med yrkande 3
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det en
brist att förslaget till patientskadelag
inte ger möjlighet till ersättning vid
skada som uppkommit som en följd av
bristande information eller uteblivet
samtycke. Propositionen borde vidare ha
innehållit förslag om hur
kommunikationen mellan patient och
försäkring samt berörda myndigheter
skulle kunna förbättras. För att på ett
bättre sätt tillgodose patientintresset
bör det inrättas någon instans som kan
hjälpa skadelidande till rätta med
skadeanmälan. Det vore enligt utskottets
mening lämpligt att låta Kommittén om
hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation utreda de nämnda frågorna
och komma med förslag till lösningar.
Med det anförda tillstyrker utskottet
bifall till motion L39 och motion L40
yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 4
bort ha följande lydelse:

4. beträffande ersättning vid
bristande information m.m.

att riksdagen med bifall till motion
1995/96:L39 och motion 1995/96:L40
yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till patientskadelag

2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal

Socialutskottets yttrande

1995/96:SoU6y

Patientskadelagen m.m.

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 26 mars 1996
beslutat att bereda socialutskottet
tillfälle att senast den 2 maj 1996 avge
yttrande över proposition 1995/96:187
Patientskadelag m.m. jämte eventuella
motioner.

Med anledning av propositionen har 3
motioner väckts.

Socialutskottet

Inledning

En patient som skadas i samband med
behandling eller liknande åtgärd inom
hälso- och sjukvården kan på olika sätt
söka få ersättning för skadan. Ett sätt
är att utverka skadestånd med stöd av
bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207). För att med framgång kunna
föra talan med stöd av skadeståndslagen
krävs att den skadelidande kan bevisa,
dels att skadan orsakats av fel eller
försummelse av vårdgivaren eller dennes
anställda, dels att skadan är en direkt
följd av en felaktig behandling. Ett
annat och för patienten enklare sätt är
att begära ersättning från den s.k.
patientförsäkringen. Detta är en
frivillig försäkring som vårdgivare kan
teckna hos försäkringsbolag till förmån
för patienterna. Patientförsäkringen
tillkom 1975 genom ett avtal mellan å
ena sidan de offentliga
sjukvårdshuvudmännen och å andra sidan
ett konsortium av försäkringsbolag
(Konsortiet för patientförsäkring).
Utformningen av patientförsäkringen
skedde under visst överinseende av
statsmakterna.

Ersättningen från patientförsäkringen
bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5
kap. skadeståndslagen. En patient har
rätt till ersättning direkt från
försäkringen utan att behöva bevisa att
skadan har orsakats av fel eller
försummelse. Försäkringen kan sägas inta
en mellanställning mellan
ansvarsförsäkring och socialförsäkring.

Konsortiet för patientförsäkring har
upphört i och med utgången av år 1994
och alla avtal med konsortiet har därmed
upphört. Patientförsäkringen finns dock
kvar hos enskilda försäkringsbolag.

Propositionen

Regeringen framhåller i propositionen
att patienterna är en utsatt grupp och
att det behövs ett särskilt system för
ersättning av skador som drabbar dem i
samband med behandling inom hälso- och
sjukvården. Den särskilda
ersättningsrätten för skador på
patienter bör enligt regeringen regleras
i en särskild lag och - i varje fall
tills vidare - vara fristående från
skadeståndsrätten.

I propositionen läggs fram förslag till
en patientskadelag. Lagen innehåller
bestämmelser om rätt till
patientskadeersättning och om skyldighet
för vårdgivare att ha en
patientförsäkring som täcker sådan
ersättning. Patientskadeersättning
lämnas för personskador, såväl fysiska
som psykiska, som drabbar en patient i
samband med hälso- och sjukvård i
Sverige. Förutsättningarna för
ersättning anges genom en uppräkning i
lagen av ett antal olika
skadesituationer. Ersättningsgilla
skador är sådana som orsakas av
undersökning, vård och behandling,
oriktiga diagnoser, fel hos eller
felaktig hantering av medicintekniska
produkter och sjukvårdsutrustning,
infektioner på grund av smittämnen samt
olycksfall som inträffar vid behandling
och under sjuktransport. Vidare ersätts
skador som orsakas av felhantering av
läkemedel. De olika skadesituationerna
överlappar i viss mån varandra.

Enligt propositionen har regeringen
övervägt att låta ersättningen enligt
patientskadelagen omfatta även skador
som uppkommit som en följd av bristande
information till eller vid uteblivet
samtycke från patienten. På grund av
frågans komplexa natur behöver enligt
regeringens bedömning en ytterligare
analys först göras. I propositionen
utfäster sig regeringen att följa
utvecklingen och därefter överväga om
frågan behöver utredas i särskild ord
ning.

Patientskadeersättningen lämnas av
försäkringsgivaren. Rätten till
ersättning är - i likhet med den
nuvarande frivilliga patientförsäkringen
- fristående från skadeståndsrätten och
innebär att patienten inte behöver
bevisa att skadan orsakats genom att
hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig
skyldig till fel eller försummelse.
Bedömningen skall i stället ske på
objektiva grunder. För att en skada
skall beaktas som en ersättningsgill
skada krävs att det finns ett
orsakssamband mellan skadan och vården.
Patienten skall liksom hittills ha
bevisbördan för att orsakssambandet
finns. Beviskravet är uppfyllt om det är
övervägande sannolikt att det finns ett
orsakssamband.

Patientskadeersättningens storlek
bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5
kap. skadeståndslagen. Ersättning ges
således dels för ekonomisk skada, dvs.
inkomstförlust och kostnader med
anledning av skadan, dels för ideell
skada, dvs. sveda och värk, lyte och men
samt olägenheter i övrigt. Med avvikelse
från skadeståndslagens ersättningsregler
skall patienten betala en självrisk
motsvarande en tjugondel av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring,
vilket för närvarande motsvarar ca 1 800
kr. En annan avvikelse är att det finns
ett tak för ersättningens storlek.
Ersättningsbeloppet för varje skadad
person skall högst kunna uppgå till 200
basbelopp (ca 7,2 miljoner kronor) och
för varje skadehändelse till högst 1 000
basbelopp (ca 36 miljoner kronor). I
beloppen ingår inte ränta och eventuella
rättegångskostnader.
Ersättningsbestämmelserna, som innebär
att även patientens efterlevande kan ha
rätt till ersättning, är tvingande till
de skadelidandes förmån.

Enligt huvudregeln skall alla
vårdgivare, offentliga såväl som
privata, vara skyldiga att teckna en
försäkring som täcker ersättningsanspråk
enligt patientskadelagen. Om en privat
vårdgivare driver verksamheten efter
avtal med en offentlig vårdgivare, är
det dock den senare som är skyldig att
teckna försäkring. För att tillgodose
patientskyddsintresset i sådana fall då
en vårdgivare inte fullgjort sin
patientförsäkringsplikt åläggs alla
försäkringsgivare som meddelar
patientförsäkring ett solidariskt ansvar
för ersättningen för skador som
inträffar hos vårdgivare som saknat
patientförsäkring. Dessa
försäkringsgivare är skyldiga att ingå i
en patientförsäkringsförening som skall
handlägga ersättningsfrågor som rör
vårdgivare som inte tecknat försäkring.

De i föreningen ingående medlemmarna
skall tillsammans upprätthålla och
bekosta en patientskadenämnd.
Patientskadenämnden skall yttra sig över
de ersättningsfall som patient eller
annan skadelidande, vårdgivare,
försäkringsgivare eller domstol
underställer den. Patientskadenämnden
skall vara ett rådgivande organ och
nämndens verksamhet skall betraktas som
enskild verksamhet. I nämnden skall
olika intressen som berörs av
patientförsäkringen vara representerade,
bl.a. genom företrädare för
patientintressena.

Den som vill ha ersättning enligt
patientskadelagen kan föra talan om
detta vid domstol. Patientskadelagen
inskränker inte rätten att föra talan om
skadestånd i anledning av inträffad
skada.

Patientskadelagen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1997.

Motionerna

I motion L38 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) framhålls att även de som frivilligt
ställer upp som försökspersoner i
medicinsk forskning skall omfattas av
rätten till ersättning enligt
patientskadelagen. Enligt motionärerna
framgår det dock inte vem som har
betalningsansvaret för dessa patienter
om en skada uppkommer. En medicinsk
forskningsinstitution kan knappast
jämställas med t.ex. en vårdcentral
eller ett sjukhus. Särskilt gäller detta
de universitet och högskolor som i dag
är stiftelser. Det är väsentligt att
betalningsansvaret klargörs. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

I motion L39 av Barbro Westerholm m.fl.
(fp) anses att det är en brist att
propositionen inte innehåller något
förslag om ersättning på grund av
bristande information eller uteblivet
samtycke. Propositionen borde vidare
även ha innehållit förslag om hur
kommunikationen mellan patient och
försäkring samt berörda myndigheter
borde gå till. Detta bör enligt
motionärerna regeringen ges till känna
(yrkande 1). Frågan om rätt till
ersättning på grund av bristande
information eller uteblivet samtycke tas
upp även i motion L40 av Thomas Julin
m.fl. (mp). Motionärerna begär att
regeringen skall utreda frågan och
återkomma med konkreta förslag (yrkande
3).

Enligt motion L39 av Barbro Westerholm
m.fl. (fp) talar erfarenheterna för att
det borde finnas en instans att vända
sig till för att få hjälp med en
skadeanmälan. Är man sjuk och har
drabbats av en patientskada är man
kanske inte stark nog att klara av att
skriva en anmälan på det sätt som krävs
för att orsakssambandet skall kunna
bedömas. Detta bör regeringen ges till
känna (yrkande 2). Motionärerna begär
vidare tillkännagivande om att Kommittén
om hälso- och sjukvårdens finansiering
och organisation genom tilläggsdirektiv
bör ges i uppdrag att utreda och komma
med förslag i de frågor som tas upp
under yrkandena 1 och 2 (yrkande 3).

I motion L40 av Thomas Julin m.fl. (mp)
anförs att förslaget om att patienten
skall stå en självrisk är ogenomtänkt.
Eftersom försäkringstagaren i de flesta
sammanhang är den som får betala
självrisk, finns det ingen anledning att
frångå den principen i
patientskadelagen. Motionärerna begär
att förslaget om självrisk avslås
(yrkande 1) och att regeringen ges till
känna att en ekonomisk självrisk i
patientskadelagen bör åligga vårdgivare
och försäkringstagare (yrkande 2).

Utskottets överväganden

Det är utskottets bedömning att
erfarenheterna från den frivilliga
patientförsäkringen är mycket goda.
Patienter som har drabbats av skador i
samband med behandling inom hälso- och
sjukvården har genom
patientförsäkringssystemet fått en
möjlighet att genom ett förhållandevis
enkelt förfarande få sina
skadeståndsanspråk reglerade. De har
därigenom kunnat avstå från att väcka
talan med stöd av allmänna
skadeståndsrättsliga regler, och att med
de beviskrav som där uppställs försöka
klarlägga komplicerade och svårutredda
ansvars- och kausalitetsfrågor.
Utskottet anser det vara positivt att
regeringen lägger fram förslag om en
lagreglering av patientskadeersättningen
som bygger på den hittillsvarande
patientförsäkringslösningen när
förutsättningarna för den ordningen inte
längre kan upprätthållas.

När det gäller skador som drabbar någon
på grund av deltagande som försöksperson
i samband med medicinsk forskning kan
konstateras att sådana skador omfattas
av lagförslaget - liksom av den
hittillsvarande patientförsäkringen.
Oavsett om den medicinska forskningen
bedrivs i offentlig eller i privat regi
omfattas sådan verksamhet av den
försäkringsskyldighet som lagen
föreskriver. Vid en inträffad skada är
det försäkringsgivaren som har att
betala ut ersättningen.
Sammanfattningsvis kan utskottet
konstatera att lagförslaget inte är
behäftat med sådan oklarhet som yrkandet
i motion L38 synes utgå ifrån. Utskottet
anser därför att motion L38 bör
avstyrkas.

Bestämmelser om patientens rätt till
information och om samtycke i samband
med medicinsk behandling finns i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) samt lagen
(1994:953) om åligganden för personal
inom hälso- och sjukvården, den s.k.
åliggandelagen. I de nuvarande villkoren
för patientförsäkringen sägs inget om
att brister i informationen till
patienten eller att underlåtenhet att
inhämta samtycke från patienten i
samband med en medicinsk behandling
skulle berättiga till ersättning enligt
försäkringen. Som angetts i det
föregående innebär propositionens
lagförslag ingen ändring härvidlag.
Utskottet delar regeringens bedömning
att det krävs en mer ingående analys än
vad som är möjligt att genomföra på
grundval av nu föreliggande
beredningsunderlag av vad en sådan
ersättningsrätt skulle innebära och
vilka ytterligare skador som skulle
kunna ersättas. Regeringen har i
propositionen utfäst sig att följa
utvecklingen och därefter överväga om
frågan behöver utredas i särskild
ordning. Motion L40 yrkande 3 samt
motion L39 yrkande 1 i denna del bör
därför inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

När det gäller de frågor om information
till patienter och kommunikation mellan
patienter och myndigheter som tas upp i
motion L39 finns det enligt utskottets
mening inte nu skäl att ta något
initiativ från riksdagens sida. Detsamma
gäller den begäran som tas upp i samma
motion om en instans för hjälp med
skadeanmälan. Utskottet vill erinra om
att förtroendenämndsverksamheten inom
hälso- och sjukvården har en viktig
uppgift i det sammanhanget. Lagen om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso-
och sjukvården har varit i kraft endast
i två år. Utskottet vill därför
understryka vikten av att information om
förtroendenämndsverksamheten når ut till
allmänheten. Även patientombudsmännen
som finns i vissa landsting är en viktig
resurs för patienter som är i behov av
stöd. Motion L39 yrkande 1 i denna del
och yrkande 2 bör således inte bifallas.
Av det sagda följer att utskottet anser
att inte heller yrkande 3 i motion L39
bör bifallas.

När det gäller förslaget om självrisk
motsvarande en tjugondel av basbeloppet,
kan utskottet konstatera att det redan i
patientförsäkringen har funnits ett
system med självrisk och andra
kvalifikationskrav. Regeringen anför i
propositionen att kostnaderna för
försäkringen kan hållas inom de
ekonomiska ramar som gällt för den
tidigare frivilliga försäkringslösningen
endast om en ordning med självrisk
införs. Om inte systemet utformas så att
ett avdrag görs från den ersättning som
betalas ut, mister självrisken
funktionen att hindra att kostnader
uppkommer som en följd av anspråk på
ersättning för smärre skador. Utskottet
delar regeringens uppfattning och anser
följaktligen att motion L40 inte heller
i denna del bör bifallas.

Stockholm den 2 maj 1996

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson
(m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson
(s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson
(s), Liselotte Wågö (m), Christina
Pettersson (s), Roland Larsson (c),
Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m),
Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s),
Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg
(s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin
(mp) och Chatrine Pålsson (kds).

Avvikande meningar

1. Rätt till ersättning vid bristande
information m.m.

Barbro Westerholm (fp) och Stig
Sandström (v) anser att den del av
socialutskottets överväganden som börjar
med Bestämmelser om och slutar med
L39 bör bifallas bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det en
brist att förslaget till patientskadelag
inte ger möjlighet till ersättning vid
skada som uppkommit som en följd av
bristande information eller uteblivet
samtycke. Propositionen borde vidare ha
innehållit förslag om hur
kommunikationen mellan patient och
försäkring samt berörda myndigheter
skulle kunna förbättras. För att på ett
bättre sätt tillgodose patientintresset
bör det inrättas någon instans som kan
hjälpa skadelidande till rätta med
skadeanmälan. Det vore enligt utskottets
mening lämpligt att låta Kommittén om
hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation utreda de nämnda frågorna
och komma med förslag till lösningar. Av
det anförda följer att utskottet anser
att motion L39 och motion L40 yrkande 3
bör bifallas.

2. Rätt till ersättning vid bristande
information m.m.

Thomas Julin (mp) anser att den del av
socialutskottets överväganden som börjar
med Bestämmelser om och slutar med
riksdagens sida bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det en
brist att förslaget till patientskadelag
inte ger möjlighet till ersättning vid
skada som uppkommit som en följd av
bristande information eller uteblivet
samtycke. Regeringen bör utreda frågan
och återkomma med ett konkret
lagstiftningsförslag. Vidare bör det
enligt utskottet finnas en instans som
kan hjälpa skadelidande till rätta,
bl.a. genom hjälp med utformningen av
skadeanmälan. Det bör närmare övervägas
var den uppgiften lämpligen bör läggas.
Enligt utskottet bör således motion L39
yrkande 1 och motion L40 yrkande 3
bifallas.

3. Självrisk

Thomas Julin (mp) anser att den del av
socialutskottets överväganden som börjar
med När det och slutar med inte bör
bifallas bort ha följande lydelse:

Förslaget att belasta
patientskadeersättningen med en
självrisk är inte rimligt. Det finns
ingen anledning att i patientskadelagen
frångå den gängse principen att det är
försäkringstagaren som drabbas av
självrisken. Propositionens förslag om
självrisk för den skadelidande bör
avslås och riksdagen bör som sin mening
ge regeringen till känna att den
ekonomiska självrisken skall belasta
vårdgivare och försäkringstagare. Det
anförda innebär att utskottet anser att
motion L40 yrkandena 1 och 2 bör
bifallas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottet 3
Inledning 3
Propositionens huvudsakliga
innehåll 3
Allmänna överväganden 4
Ersättningsberättigade skador 6
Bristande information, m.m. 8
Självrisk 10
Hemställan 11
Reservationer 12
1. Biverkningar av
tandvårdsmaterial (mp) 12
2. Ersättning vid bristande
information m.m. (fp, v, mp) 12
Bilaga 1 Propositionens lagförslag 14
Bilaga 2 Socialutskottets yttrande
1995/96:SoU6y 20
Gotab, Stockholm 1996