Översyn av varumärkeslagen m.m.

Betänkande 1994/95:LU7

Lagutskottets betänkande 1994/95:LU07

Översyn av varumärkeslagen m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan
• Bilaga

1994/95
LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1994/95:59 Översyn av varumärkeslagen m.m. Madridsystemet. I
propositionen föreslås att Sverige i enlighet med åtagande i
EES-avtalet ansluter sig till 1989 års protokoll till
Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av
varumärken. En anslutning till protokollet kommer att göra det
möjligt för svenska företag att få skydd för sina varumärken i
flera olika länder genom ett enda registreringsförfarande hos
den internationella byrån vid Världsorganisationen för den
intellektuella äganderätten (WIPO) i Genève i stället för ett
erforderligt antal nationella registreringar, vilket krävs
enligt nuvarande ordning. Propositionen innehåller förslag till
den lagstiftning som krävs för ett tillträde till protokollet.

I propositionen tas även vissa andra frågor upp. Sålunda
föreslås bl.a. att möjligheterna att få skydd för
varukännetecken genom inarbetning vidgas samt att
invändningsförfarandet i anslutning till en ansökan om
registrering skall läggas efter registreringen i stället för som
nu före.

De ändringar som rör tillträdet till Madridprotokollet
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer och övriga
ändringar den 1 januari 1995.

Inga motioner har väckts med anledning av propositionen.

I en skrivelse har Sveriges Industriförbund, Stockholms
Handelskammare och Svenska Föreningen för Industriellt
Rättsskydd närmare utvecklat och preciserat organisationernas
gemensamma syn i vissa frågor som tidigare väckts under
remissbehandlingen av förslaget. Marianne Levin, professor i
civilrätt och föreståndare för Institutet för Immaterialrätt vid
Stockholms universitet, har i en egen skrivelse ställt sig bakom
de synpunkter som redovisas i nämnda skrivelse.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen (Justitiedepartementet)
1. att riksdagen godkänner protokollet den 27 juni 1989 till
Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av
varumärken den 14 april 1891, med förklaring

a) att även senare designeringar som grundas på en svensk
nationell ansökan om registrering eller en svensk nationell
registrering skall inges till Patent- och registreringsverket,

b) att tidsfristen för att medge verkan av en internationell
varumärkesregistrering i Sverige skall vara 18 månader och att,
i fall då en vägran att medge verkan grundas på en invändning,
sådan underrättelse kan komma att lämnas efter
18-månadersfristens utgång,

c) att engelska skall användas som arbetsspråk,

d) att Sverige i fråga om internationella
varumärkesregistreringar som skall gälla här i landet och i
fråga om förnyelse av sådana registreringar i stället för en
andel av inkomsten från tilläggsavgifter och kompletterande
avgifter önskar erhålla en individuell avgift,

2. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till

lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

3. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till

lag om ändring i firmalagen (1974:156).

Över lagförslagen har Lagrådets yttrande inhämtats.
Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Utskottet

Inledning

Immaterialrätt är en sammanhållande beteckning för det
rättsområde inom civilrätten som behandlar skyddet för
intellektuella prestationer och kännetecken. De
immaterialrättsliga reglerna ställer upp skydd mot kopiering och
efterbildning utan samtycke av rättighetshavaren och mot annat
otillbörligt utnyttjande. Immaterialrätten är uppbyggd på flera
olika lagar om ensamrätt till vissa slag av intellektuella
prestationer och till kännetecken. I regel finns en särskild
immaterialrättslig lag om varje typ av rättighet. Detta har sin
främsta orsak i att de olika rättighetstyperna uppvisar särdrag
sinsemellan, såväl när det gäller förutsättningarna för skydd
som beträffande skyddets omfattning och varaktighet. På det
immaterialrättsliga området dras en grundläggande skiljelinje
mellan upphovsrätt och industriellt rättsskydd.

Den egentliga upphovsrätten, rätten till litterära,
konstnärliga och musikaliska verk samt rätten till datorprogram,
regleras i upphovsrättslagen. Sedan den 1 april 1994 är även
reglerna om rätten till fotografisk bild integrerade i
upphovsrättslagen. Det är inte bara rätten för skapande
konstnärer m.fl. som regleras i upphovsrättslagen. Den tar upp
även vissa upphovsrätten närstående rättigheter, såsom
rättsskyddet för bl.a. utövande konstnärer.

Det industriella rättsskyddet behandlas i flera olika lagar.
Patenträtten, dvs. rätten till uppfinningar, regleras i
patentlagen medan rätten till nya växtsorter behandlas i
växtförädlarrättslagen. För mönsterrätten, dvs. rätten till en
varas utseende och ornament, finns regler i mönsterskyddslagen.
I varumärkeslagen regleras skyddet för varumärken och andra
varukännetecken. Bestämmelser om rätten till firma och andra
näringskännetecken finns i firmalagen. När det gäller regler om
annan känneteckensrätt såsom rätten till egenartade namn och
titlar på litterära och konstnärliga verk återfinns dessa i
namnlagen resp. upphovsrättslagen.

Genom lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter har
skapats en särskild immateriell rätt vid sidan av de nuvarande
industriella rättigheterna och upphovsrätten.

Som en övergripande beteckning för varumärkesrätt, firmarätt
och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel
används begreppet känneteckensrätt. Från skilda utgångspunkter
kan olika skiljelinjer dras mellan skyddet för intellektuella
prestationer (upphovsrätt, patenträtt, växtförädlarrätt och
mönsterrätt) och skyddet för kännetecken. Skyddet för
kretsmönster får i det sammanhanget hänföras till den förra
kategorin.

Varumärkeslagen trädde i kraft den 1 januari 1961, och den har
i sina huvuddrag inte ändrats sedan dess. Dock har under den tid
lagen varit i kraft en betydande utveckling ägt rum.
Varumärkenas funktion i det moderna samhället har delvis ändrats
jämfört med förhållandena vid lagens tillkomst. Ett varumärke
betraktades tidigare endast som ett tillbehör till en rörelse
och ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Många
varumärken används emellertid numera inte för att på detta sätt
utmärka ett kommersiellt ursprung. Ofta anses det likgiltigt vem
som har producerat de varor som försetts med ett visst
varumärke. I stället har många märken erhållit en självständig
symbolisk karaktär och en karaktäristisk profil som är oberoende
av de varor och tjänster för vilka de avses att bli använda.
Dessa varumärken har därigenom kommit att representera ett
självständigt kommersiellt värde, ofta till följd av betydande
investeringar, vilket kan vara skyddsvärt gentemot annans
utnyttjande även om detta faller utanför bestämda varu- eller
tjänstekategorier.

Genom ändringar i varumärkeslagen med anledning av de
åtaganden som Sverige gjort i avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet), vilka ändringar trädde i kraft
den 1 januari 1993, utökades möjligheterna att få även grafiska
tecken godkända som varumärken samt skärptes användningstvånget
för varumärken.

EES-avtalet ställer också krav på att Sverige senast den 1
januari 1995 ansluter sig till det s.k. Madridprotokollet om
internationell registrering av varumärken. Ett sådant tillträde
kräver ändringar i varumärkeslagen.

Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av
propositionens huvudsakliga innehåll -- att behandla
Madridsystemet, dvs. Madridöverenskommelsen om den
internationella registreringen av varumärken
(Madridöverenskommelsen) och protokollet till
Madridöverenskommelsen (Madridprotokollet) jämte vissa övriga
frågor som särskilt tilldragit sig utskottets intresse.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslag läggs fram om Sveriges anslutning till
Madridprotokollet och den lagstiftning som behövs för ett
tillträde till protokollet. Vidare föreslås att
registreringsförfarandet ändras så att registrering sker innan
invändningsförfarandet inleds och omedelbart efter det att
officialgranskningen avseende såväl absoluta som relativa
registreringshinder har skett. När det gäller skydd för
varukännetecken utan registrering skall det enligt förslaget
inte längre fordras att kännetecknet är allmänt känt som
beteckning för innehavarens varor. Ett kännetecken skall anses
inarbetat när det är känt som ett varumärke för de varor det
avser inom en betydande del av den krets till vilken det riktar
sig. En annan nyhet är att det i en registreringsansökan skall
anges de varor eller tjänster för vilka märket söks registrerat
och de klasser till vilka varorna eller tjänsterna hör. Enbart
ett angivande av klasser skall inte längre vara tillräckligt.
Slutligen föreslås att firmalagens regler om inarbetning ändras
så att de stämmer överens med varumärkeslagens regler. På
motsvarande sätt som har gjorts i varumärkeslagen föreslås att
det särskilda kravet i firmalagen på särskiljningsförmåga för
bokstäver och siffror tas bort.

Madridsystemet

Skydd genom registrering för ett varumärke förutsätter som
huvudregel att en nationell ansökan görs hos landets
varumärkesmyndighet. Myndigheten beslutar sedan om registrering
av märket för den tid som är bestämd i landets varumärkeslag.
Den som vill ha skydd för ett varumärke i flera länder måste
göra ett antal nationella ansökningar enligt de formkrav och på
de språk som gäller i varje land och mot betalning av de
föreskrivna nationella avgifterna. För de varumärkeshavare som
önskar skydd i flera länder är systemet med nationella
ansökningar och registreringar komplicerat, tidsödande och
dyrbart. Av det skälet har vissa internationella
registreringssystem för varumärken etablerats. I sådana system
behöver märkeshavaren bara göra en ansökan och betala en avgift
för att få en registrering med samma giltighetstid i alla de
länder i vilka varumärket önskas skyddat. De viktigaste av dessa
internationella system är de som bygger på
Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av
varumärken (Madridöverenskommelsen) resp. protokollet till
Madridöverenskommelsen (Madridprotokollet).

Madridöverenskommelsen trädde i kraft redan 1892. Trots att
överenskommelsen har varit i kraft i mer än 100 år är för
närvarande endast ett drygt 40-tal stater anslutna till den.
Flera länder med ett stort antal varumärken, däribland Förenta
staterna, Japan och Storbritannien, har inte tillträtt
överenskommelsen. Inte heller de nordiska länderna har gjort
det. Mot den bakgrunden har år 1989 antagits ett protokoll till
Madridöverenskommelsen bestående av 16 artiklar. Genom
protokollet har skapats ett system för internationell
varumärkesregistrering, vilket i sina huvuddrag stämmer överens
med Madridöverenskommelsen. Protokollet har skrivits under av 28
stater, bland dem de nordiska länderna med undantag för Island
och Norge. Protokollet träder i kraft tre månader efter det att
fyra tillträdesinstrument har deponerats hos WIPO:s
generaldirektör, under förutsättning att ett av dessa instrument
kommer från ett land som är medlem av Madridöverenskommelsen och
ett instrument från ett annat land som inte är sådan medlem
eller från en mellanstatlig organisation. Protokollet har
hittills ratificerats endast av Spanien och har således ännu
inte trätt i kraft.

En internationell ansökning om registrering enligt
Madridöverenskommelsen måste grundas på en nationell
registrering av ett varumärke hos en avtalsslutande stats eller
organisations varumärkesmyndighet. Ansökningen skall inte ges in
till den internationella byrån, utan till varumärkesmyndigheten
i ursprungslandet, vilken skall kontrollera att det märke som
anges i ansökan är registrerat hos myndigheten i sökandens namn
för samma varor och tjänster som anges i den internationella
ansökan. I vart och ett av länderna där skydd har begärts gäller
rättsverkan under en tid av 20 år från den internationella
registreringen. Detta gäller även om den nationella skyddstiden
är annorlunda för varumärken som har registrerats nationellt.
Registreringen kan förnyas för ett obegränsat antal
20-årsperioder.

Det skydd som erhållits enligt den internationella
registreringen förblir beroende av skyddet i ursprungslandet
under en period av fem år från registreringsdagen. Om märket
under denna tid upphör att vara skyddat i detta land, kan
skyddet enligt den internationella registreringen inte göras
gällande i något av de andra länderna ("central attack"). Det
finns inte heller någon möjlighet att omvandla en sådan
internationell registrering till en nationell.

En internationell ansökan enligt Madridprotokollet kommer att
kunna grundas på antingen en nationell ansökan om registrering
av ett varumärke hos en avtalsslutande stats eller organisations
varumärkesmyndighet eller en nationell registrering av märket
hos en sådan stat eller organisation. En sådan registrering
blir giltig i tio år från registreringsdagen med möjlighet till
förnyelse för ett obegränsat antal tioårsperioder.

Utskottet kan konstatera att Sverige genom EES-avtalet har
åtagit sig att tillträda Madridprotokollet. En anslutning till
ett sådant internationellt registreringsförfarande är av stort
värde för svenska företag som utanför landets gränser söker
skydd för sina varumärken. Utskottet tillstyrker därför
propositionens förslag i den delen.

En annan fråga är huruvida Sverige bör ansluta sig även till
Madridöverenskommelsen. I en skrivelse från Industriförbundet
m.fl. framhålls att ett tillträde även till överenskommelsen är
viktig för svenska företag. Som stöd för den ståndpunkten anförs
att den praktiskt sett allvarligaste nackdelen med att stå
utanför överenskommelsen är att varumärken som registrerats
enligt denna inte får innehas av företag utan hemvist i ett land
som har tillträtt överenskommelsen. Ett svenskt företag (med
hemvist endast i Sverige) kan inte förvärva rätten till ett
varumärke som registrerats enligt överenskommelsen.

I skrivelsen framhålls vidare att ett svenskt företag som
önskar etablera sig på en utländsk marknad genom att förvärva
ett där etablerat varumärke inte kan göra detta om märket en
gång har registrerats genom Madridöverenskommelsen. Detta är,
till följd av att åtta av EU:s medlemsländer är anslutna till
överenskommelsen, ett praktiskt förekommande problem. Om Sverige
inte ansluter sig även till överenskommelsen utestängs svenska
företag från ett viktigt sätt att etablera sig på den gemensamma
marknaden.

Utskottet kan konstatera att det i propositionen anförs att
det skulle kunna vara till fördel för delar av svensk industri
att Sverige tillträder överenskommelsen, men att
justitieministern anser att frågan om ett tillträde bör
övervägas ytterligare innan någon ställning tas i frågan. Hon
framhåller i det sammanhanget bl.a. att det tidigare nämnda
systemet med "central attack" utgör ett mindre lyckat inslag i
systemet samt att de avgiftsbelopp som nu gäller enligt
överenskommelsen inte skulle ge den svenska
registreringsmyndigheten kostnadstäckning för handläggningen av
de ärenden som rör överenskommelsen. Under hänvisning till att
det är av värde med nordisk rättslikhet på området framhålls att
man även i övriga nordiska länder gör bedömningen att
Madridöverenskommelsen inte bör tillträdas för närvarande.

Med hänsyn till att det bland företrädare för svenska
rättighetshavare på varumärkesområdet finns starka önskemål om
ett svenskt tillträde till Madridöverenskommelsen utgår
utskottet från att den prövning av frågan som aviseras i
propositionen kommer till stånd inom en snar framtid.

Skydd för varukännetecken utan registrering

Rätten till ett varumärke kan uppkomma antingen genom
registrering eller genom inarbetning. För att en ensamrätt skall
uppstå på grund av inarbetning krävs enligt 2 § varumärkeslagen
bl.a. att märket, bland dem det riktar sig till, skall vara
"allmänt känt" som en beteckning på innehavarens varor.

I propositionen anförs att den utveckling som har skett med
avseende på varumärkenas roll inom omsättningen och inom
samhället i stort under det senaste årtiondet har medfört bl.a.
att även märken som inte är "allmänt kända" i den mening som
avses i 2 § varumärkeslagen kan ha ett betydande
förmögenhetsvärde och därför förtjäna skydd enligt lagen.
Propositionen innehåller förslag om sådant skydd. Enligt den
föreslagna lagtexten skall ett varukännetecken anses inarbetat,
om det är känt som sådant inom en betydande del av den krets
till vilken det riktar sig. Därigenom skall ett antal
skyddsvärda märken som faller utanför det i dag gällande kravet
kunna erhålla varumärkesskydd. Bedömningen av vad som är en
"betydande del" kan enligt vad som sägs i propositionen inte
anges generellt enligt någon skala utan får bero på
omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse för
bedömningen skall vara bl.a. om det är många personer som
uppfattar märket som en beskrivande beteckning. I det fallet
måste, enligt vad som särskilt framhålls, kravet på antalet
personer som uppfattar märket som ett kännetecken ställas högre.
Det överlämnas i övrigt till rättstillämpningen att i det
enskilda fallet avgöra hur bestämmelsen bör tillämpas.

I den tidigare nämnda skrivelsen har Industriförbundet m.fl. i
anslutning till de föreslagna nya förutsättningarna för
inarbetningsskydd tagit upp frågan om inarbetning av rent
beskrivande ord. I denna del anförs bl.a. följande:

Det råder en bred enighet om att inarbetningsregeln i 2 §
behöver ändras och det är tillfredsställande att det alltför
stränga kravet för att ett kännetecken skall anses inarbetat
överges. Denna i och för sig önskvärda ändring får emellertid
inte ske på ett sätt som åsidosätter det konkurrensbetingade,
allmänna intresset av att hålla vissa ord fria för användning i
marknadsföringen av varor och tjänster. Detta intresse ligger
bakom varumärkeslagens regler om att endast sådana kännetecken
som har s.k. särskiljningsförmåga får registreras som
varumärken. Härigenom föreligger hinder mot registrering av
beskrivande beteckningar (ord, uttryck etc.), vilka alla som
tillhandahåller den aktuella varan eller tjänsten måste kunna
använda. De får därför inte monopoliseras av en näringsidkare
som varumärke för dennes produkter. Detta allmänna intresse
måste beaktas även vid utformningen av regler och skydd genom
inarbetning.

Inarbetning av en beskrivande beteckning sker genom att
beteckningen, till följd av att den används som kännetecken,
förvärvar en sekundärbetydelse inom omsättningskretsen. Den
beskrivande karaktären kan bestå men träder i bakgrunden, och
känneteckenskaraktären framträder i stället. Genom själva
användningen förvärvar alltså den beskrivande beteckningen
särskiljningsförmåga.

Den önskvärda sänkningen av inarbetningskravet innebär en
avgörande förändring. Då det är tillräckligt att kännetecknet är
känt som sådant av en betydande del av omsättningskretsen,
ligger det inte som tidigare i själva inarbetningskriteriet ett
krav på att känneteckenskaraktären överväger. Ett mildrat
inarbetningskriterium såvitt gäller kännetecken utan ursprunglig
särskiljningsförmåga måste därför villkoras av att den
beskrivande karaktären genom inarbetningen har trätt i
bakgrunden. Det måste alltså krävas att känneteckenskaraktären
överväger inom omsättningskretsen, eller med andra ord att den
andel som uppfattar beteckningen som ett kännetecken är större
än den som uppfattar den endast som beskrivande.

För att den i och för sig önskvärda sänkningen av
inarbetningskravet skall vara acceptabelt från kokurrenssynpunkt
fordras följaktligen en spärr mot monopolisering av sådana
element i språket som måste vara fria att använda i
marknadsföring.

Mot bakgrund av det anförda framhålls att det är oacceptabelt
att de viktiga förutsättningarna för att erhålla skydd genom
inarbetning endast berörs av lagstiftaren genom vaga
motivuttalanden. Industriförbundet m.fl. anser att
förutsättningarna för inarbetningsskydd -- till undvikande av
rättsosäkerhet och därmed förbundna, onödiga kostnader för
enskilda och för samhället -- uttryckligen bör anges i lag.

Utskottet, som har förståelse för de farhågor som förs fram,
kan konstatera att eventuella negativa konsekvenser av det slag
som beskrivits i första hand torde kunna drabba småföretagare
och andra som startar verksamhet i branscher där större aktörer
redan arbetar med kännetecken som är av beskrivande slag.
Utskottet förutsätter att regeringen i det nu diskuterade
hänseendet noga följer tillämpningen av de nya reglerna för
inarbetningsskydd och vid behov återkommer till riksdagen med de
förslag som kan vara påkallade.

Firmalagen

Både i varumärkeslagen och i firmalagen finns regler om att en
registrering av ett kännetecken kan hävas, om kännetecknet inte
använts under de senaste fem åren. Enligt firmalagen anses en
firma använd så snart den har tagits i bruk för någon av de
verksamheter som den är registrerad för. Detsamma gällde
tidigare enligt varumärkeslagen. Anpassningen av
varumärkeslagen till EG:s varumärkesdirektiv (se bet.
1992/93:LU17) har inneburit en skärpning av
användningsreglerna. Registreringen av ett varumärke får
sålunda sedan den 1 januari 1993 upprätthållas endast för de
varor eller tjänster som varumärket verkligen används för.
Registreringen kan efter fem år hävas för alla övriga varor
eller tjänster som omfattas av registreringen.

I propositionen föreslås vissa ändringar i firmalagen i syfte
att åstadkomma en närmare överensstämmelse med varumärkeslagens
regler. Någon ändring av firmalagens regler om användningstvång
föreslås dock inte.

I sin skrivelse har Industriförbundet m.fl. framhållit att den
beskrivna situationen innebär en sakligt omotiverad skillnad
mellan de två lagarna, vilken är särskilt olycklig därför att de
två lagarna ger korsvis skydd. En firmaregistrering ger skydd
mot att någon annan använder motsvarande kännetecken som
varumärke och vice versa. En firmaregistrering utgör också
hinder mot registrering av ett varumärke och omvänt.

I skrivelsen påpekas att det med hjälp av firmalagen är
möjligt att kringgå det skärpta användningskravet i
varumärkeslagen. Detta sker genom att varumärket också
registreras som firma eller bifirma med en vidsträckt
versamhetsangivelse. Denna firmaregistrering kan sedan åberopas
för att hindra andra från att använda eller registrera likartade
varumärken och registreringen kan inte -- i motsats till en
varumärkesregistrering -- hävas på grund av bristande
användning. Detta innebär i praktiken ett kringgående av den
princip som anges i EG-direktivet, nämligen att ett kännetecken
endast skall kunna åberopas gentemot andras registrering och
användning av likartade kännetecken i den mån det verkligen
används för samma varor eller tjänster. Mot denna bakgrund är
det nödvändigt att bestämmelserna om bristande användning av
firma skärps på motsvarande sätt som gjorts i varumärkeslagen.

Utskottet kan för sin del instämma i att det inte är en rimlig
ordning att firmalagen skall kunna användas på det beskrivna
sättet för att kringå den nyligen reformerade bestämmelsen om
användningstvång i varumärkeslagen. Justitieministern anför i
propositionen att frågan bör övervägas, lämpligen i samband med
en mera övergripande översyn av hela känneteckensrätten.
Utskottet utgår från att den aviserade översynen kommer till
stånd inom en snar framtid.

Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt
har utskottet ingen erinran. Utskottet tillstyrker således
propositionen i dess helhet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Madridprotokollet
att riksdagen godkänner protokollet den 27 juni 1989 till
Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av
varumärken den 14 april 1891, med förklaring

a) att även senare designeringar som grundas på en svensk
nationell ansökan om registrering eller en svensk nationell
registrering skall inges till Patent- och registreringsverket,

b) att tidsfristen för att medge verkan av en internationell
varumärkesregistrering i Sverige skall vara 18 månader och att,
i fall då en vägran att medge verkan grundas på en invändning,
sådan underrättelse kan komma att lämnas efter
18-månadersfristens utgång,

c) att engelska skall användas som arbetsspråk, och

d) att Sverige i fråga om internationella
varumärkesregistreringar som skall gälla här i landet och i
fråga om förnyelse av sådana registreringar i stället för en
andel av inkomsten från tilläggsavgifter och kompletterande
avgifter önskar erhålla en individuell avgift,

2. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
dels lag om ändring i firmalagen (1974:156).

Stockholm den 6 december 1994

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Bengt Kronblad (s), Per Stenmarck (m), Carin Lundberg (s),
Rune Berglund (s), Rolf Dahlberg (m), Karin Olsson (s), Eva
Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),
Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Stig Rindborg
(m), Birgitta Carlsson (c) och Göran R Hedberg (m).

Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Bilaga

2 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)