Övergrepp mot kvinnor

Betänkande 1992/93:JuU7

Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU07

Övergrepp mot kvinnor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Innehållsförteckning

1992/93
JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal frågor som
rör övergrepp mot kvinnor och som väckts genom motioner under
den allmänna motionstiden år 1992. Utskottet avstyrker samtliga
motionsyrkanden.

Motioner

1991/92:Ju219 av Stig Grauers (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
åtgärder mot kvinnomisshandel.

1991/92:Ju224 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om punktbevakning av våldsmän.

1991/92:Ju604 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpning av besöksförbudslagen.

1991/92:Ju606 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begränsad geografisk rörlighet för
våldsverkare.

1991/92:Ju616 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
nödvändigheten av att fortsätta arbetet med att bekämpa
våldsbrottsligheten och våldet mot kvinnorna.

1991/92:Ju628 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående vård av incestoffer och incestförövare.

1991/92:Ju808 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av de
åtgärder som vidtagits för att förbättra skydd och säkerhet för
misshandlade och hotade kvinnor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att möjligheterna till begränsad
rörelsefrihet för misshandlande och hotande män bör utredas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om valfriheten för brottsoffren när det
gäller olika stödjande åtgärder.

1991/92:Ju809 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av effekterna av
de åtgärder som hittills vidtagits för att förbättra skyddet och
rättssäkerheten för kvinnor som utsatts för s.k. relationsvåld.

1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkt kvinnofrid.

1991/92:Ju821 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att gärningsmännen vid våldsbrott mot
kvinnor bör specialbevakas,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
medelsfördelningen för olika brottsförebyggande åtgärder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en våldtäktsklinik,

4. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av
sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott.

1991/92:Ju823 av Margareta Gard (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt straff
och skärpt rättstillämpning vid misshandel bl.a. av kvinnor, i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:Ju834 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att resurser för livvakter till
hotade kvinnor omgående ställs till förfogande,

3. att riksdagen beslutar att 24 § lagen (1988:688) om
besöksförbud ges följande lydelse: Den som bryter mot ett
besöksförbud döms för överträdelse av besöksförbud till fängelse
i högst ett år. I ringa fall skall dömas till fängelse i högst
sex månader. I grova fall skall dömas till fängelse i högst två
år,

4. att riksdagen beslutar att införa följande paragraf i lagen
om besöksförbud: Den som bryter mot ett besöksförbud skall
omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart att
skäl därtill ej förekommer.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisbevakning av gärningsmännen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om våldtäktsmottagning,

26. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
fördelningen av resurser för brottsförebyggande och
brottsbekämpande insatser i enlighet med vad i motionen anförts.

1991/92:A812 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvinnors rättstrygghet.

Utskottet

Kvinnomisshandel

Motionerna

I motionerna Ju616, Ju823 och A812 begärs att påföljden för
kvinnomisshandel skall skärpas.

Bakgrund

Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken
(BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU
1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år 1987
fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14, JuU16, rskr.
84). Regleringen innebär följande.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant
tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §).

För grov misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst
tio år. Vid bestämmande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen
tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest
visat särskild hänsynslöshet eller råhet (6 §).

Påföljdssystemet i BrB är för närvarande föremål för översyn i
skilda hänseenden inom Justitiedepartementet. En remiss med
förslag om skärpta påföljder för vissa brott såsom misshandel,
olaga hot och ofredande har således nyligen avlämnats till
Lagrådet. Vidare pågår inom departementet en granskning av
straffmätningspraxis vid grövre våldsbrott i syfte att bl.a.
utröna om det finns behov av skärpta påföljder.

Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat
frågor om påföljden för kvinnomisshandel (se t.ex.
1988/89:JuU17, 1989/90:JuU5 och 1990/91:JuU3). Sådana frågor
aktualiserades också i förarbetena till nu gällande bestämmelser
i brottsbalken om straffmätning och påföljdsval (prop.
1987/88:120, JuU45, rskr. 404). Regleringen innebär i här
aktuellt hänseende bl.a. att till sådana försvårande
omständigheter som skall beaktas vid straffmätningen räknas att
gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller
särskilda svårigheter att försvara sig eller att han visat
särskild hänsynslöshet.

Vid sin senaste behandling av spörsmålet om påföljden för
kvinnomisshandel (1990/91:JuU3 s. 7) vidhöll utskottet sin
tidigare uttalade uppfattning att de möjligheter till
straffskärpning som öppnats genom angivna regler var till
fyllest för att tillgodose behoven i aktuella fall.

Här bör också nämnas att utskottet i ett annat betänkande i
dag (1992/93:JuU5) behandlat några andra motioner om påföljden
för misshandel. Utskottet har avstyrkt i det ärendet aktuella
motionsyrkanden med hänvisning till det pågående
beredningsarbetet i regeringskansliet.

Överväganden

Även när det gäller nu aktuella motioner bör enligt utskottets
uppfattning det nyssnämnda beredningsarbetet avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju616, Ju823 occh A812 i nu
behandlade delar.

Förundersökningens genomförande

Motionen

I motion Ju219 hemställs om åtgärder för att förkorta tiden
mellan en anmälan om kvinnomisshandel och det första
polisförhöret med den utpekade gärningsmannen.

Bakgrund

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) skall förundersökning
i princip inledas så snart det på grund av angivelse eller annat
skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. Enligt 3 § inleds förundersökning av
polismyndighet eller åklagare. Förundersökning skall enligt 4 §
bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger.

Det finns inga bestämmelser om hur utredningen av olika brott
skall prioriteras. Inte heller finns några särskilda
tidsfrister angivna för förundersökningens genomförande; dock
att ett krav på skyndsam handläggning blir en följd av RB:s
regler om anhållande och häktning och av reglerna i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Viss ledning kan också hämtas i statsmakternas uttalanden i
olika prioriteringsfrågor.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 76 f)
anför justitieministern beträffande resursanvändningen inom
polisväsendet bl.a. att när det gäller inriktning mot olika slag
av brottslighet är det i första hand en uppgift för
polismyndigheterna att själva göra prioriteringar med
utgångspunkt från brottens straffskalor och andra omständigheter
av betydelse, exempelvis lokala förhållanden. En ökad inriktning
bör dock enligt justitieministern göras mot våldsbrott och
narkotikabrott med hänsyn till den stora betydelse för den
enskilde som dessa brottstyper har. I sammanhanget anför
justitieministern vidare att de enskilda personer som utsätts
för brott skall sättas i centrum för polisens uppmärksamhet och
omsorg och att personer som utsätts för akut brottshot måste
skyddas. Behovet av akut skydd för utsatta kvinnor mot olika
former av våldsbrott måste därvid enligt justitieministern
särskilt beaktas.

Åklagarutredningen -90 konstaterar i sitt betänkande (SOU
1992:61) Ett reformerat åklagarväsende att förundersökningen på
grund av arbetsbelastningen vid polis- och åklagarmyndigheterna
m.m. är en flaskhals i systemet för att beivra brott.
Utredningen lämnar ett antal förslag som syftar till att
effektivisera förundersökningsförfarandet. Bl.a. föreslås
utvidgade möjligheter för en polisman som kommer till platsen
för ett brott eller upptar anmälan att omedelbart vidta
utredningsåtgärder. Förslagen är nu ute på remiss.

Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 regeringens uppdrag
att tillsammans med Socialstyrelsen, Domstolsverket och
Riksåklagaren genomföra utbildning av vissa yrkesgrupper i syfte
att förbättra stödet till de kvinnor som utsätts för våldsbrott.
Som ett led i uppdraget har ett antal domare, åklagare och
poliser i mitten av oktober månad innevarande år deltagit i en
tvådagars utbildning som bl.a. har som mål att få till stånd ett
effektivare förundersökningsförfarande vid misstankar om våld
mot kvinnor. Deltagarna i utbildningen skall i sin tur informera
på regional och lokal nivå.

Överväganden

Utskottet konstaterar att det ankommer på polis och åklagare
att ta ställning till de prioriteringsfrågor som aktualiseras
genom motionen. Till stöd för avgörandena i detta hänseende
finns bl.a. justitieministerns uttalanden i den senaste
budgetpropositionen om att polisen i sin verksamhet mera bör
inrikta sig på våldsbrott och särskilt uppmärksamma kvinnor som
utsätts för akut brottshot. Utskottet vill här också peka på den
pågående beredningen av de förslag som framlagts av
Åklagarutredningen -90 och de utbildningsinsatser som nu
genomförs för bl.a. polis och åklagare. De olika åtgärderna bör
enligt utskottets mening kunna leda till ett effektiviserat
förundersökningsförfarande inte minst vid misstanke om
våldsbrott mot kvinnor. Det sagda hindrar inte att utskottet
också anser att det i motionen föreslagna systemet med
omedelbara förhör av gärningsmännen i här aktuella fall kan vara
väl värt att pröva. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion Ju219.

Besöksförbud m.m.

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motioner som rör
lagen (1988:688) om besöksförbud och vissa andra frågor om skydd
för utsatta kvinnor.

Lagen om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.
1987/88:137, JuU42, rskr. 320). Bestämmelserna har sedan dess
ändrats och kompletterats (se 1989/90:JuU5, rskr. 65).

Regleringen innebär i första hand att en person kan förbjudas
att ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna.
Om detta inte är tillräckligt kan ett utvidgat besöksförbud
meddelas. Ett sådant förbud kan innebära t.ex. förbud att
uppehålla sig i närheten av den andra personens arbetsplats
eller bostad. En förutsättning för besöksförbud är att det finns
risk för att den person som förbudet gäller i annat fall skulle
begå brott mot, förfölja eller allvarligt trakassera den som
förbudet avser att skydda (i första hand kvinnor som förföljs av
tidigare äkta män eller sambor). Överträdelse av förbudet kan
medföra böter eller fängelse högst ett år.

Besöksförbud meddelas av åklagaren. Åklagarens beslut kan
överprövas av tingsrätten.

Regeringen uppdrog förra året åt Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) att göra en studie av tillämpningen av besöksförbudslagen.
Studien skall bl.a. innehålla en utvärdering av de ändringar av
lagen som beslutades av riksdagen år 1989.

Besöksförbudets avgränsning

Motionen

I motion Ju606 föreslås en ordning som innebär att den som
döms för våld mot en kvinna eller ett barn skall få en
individuellt avpassad rekommendation av domstolen att inte
uppehålla sig inom ett begränsat geografiskt område runt
brottsoffret. Om rekommendationen inte efterlevs skall det ses
som en försvårande omständighet om gärningsmannen åter gör sig
skyldig till våldsbrott mot samma person.

Överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan kan enligt lagen om
besöksförbud en person vid behov förbjudas att t.ex. uppehålla
sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats, låt
vara att besöksförbud meddelas av åklagaren. Härtill kommer att
återfall i brott i sig är en försvårande omständighet som
domstolarna redan enligt gällande rätt skall ta hänsyn till vid
sin straffmätning. Den gällande ordningen uppfyller således i
stort de krav som framställs i motion Ju606. Utskottet avstyrker
bifall till motionen.

Begränsning av männens rörelsefrihet

Motionerna

I flera motioner, Ju616, Ju808 och A812, förs fram önskemål om
utvidgade möjligheter att begränsa rörelsefriheten för män som
gjort sig skyldiga till våld mot kvinnor, t.ex genom att
förbjuda dem att vistas i samma kommun som kvinnan.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 8 § andra meningen regeringsformen (RF) är alla
svenska medborgare tillförsäkrade rätten att fritt förflytta sig
inom riket. Enligt 12 § kan denna rätt begränsas för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. En sådan begränsning får inte gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

Vid besöksförbudslagens tillkomst diskuterades mot den angivna
bakgrunden om ett s.k. utvidgat besöksförbud var förenligt med
RF:s bestämmelser. I propositionen (1987/88:137 s. 16) anfördes
att ett utvidgat besöksförbud visserligen kunde sägas innebära
en viss inskränkning i den rörelsefrihet som garanteras i RF,
men att det fick godtas med hänsyn till att det rörde sig om
lindriga ingrepp i rörelsefriheten. I sammanhanget påtalades
också att den som åläggs ett besöksförbud självfallet inte i
någon mera betydande mån får hindras att leva ett normalt liv.

I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 16) behandlade
utskottet ett motionsförslag om att besöksförbud skulle kunna
omfatta förbud för mannen att vistas i kvinnans hemkommun.
Utskottet ansåg att det var uppenbart att ett så långtgående
förbud skulle strida mot RF.

Överväganden

Enligt utskottets uppfattning är även de förslag om förbud som
nu är aktuella uppenbart oförenliga med RF. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna Ju616, Ju808 och A812.

Obligatorisk häktning

Motionerna

I motionerna Ju604, Ju819 och Ju834 föreslås en ordning med
obligatorisk häktning vid överträdelse av ett besöksförbud.

Bakgrund

Liknande yrkanden har tidigare avstyrkts av utskottet. Vid sin
senaste behandling av frågan (1990/91:JuU21 s. 16) anförde
utskottet att en ordning med obligatorisk häktning i och för sig
förekommer vid vissa mycket allvarliga brott som mord, dråp
eller människorov, för vilka minimistraffet är fängelse i
minst två år. Utskottets ansåg att överträdelse av besöksförbud
i straffprocessuellt hänseende inte kunde jämställas med sådan
brottslighet.

Överväganden

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker
bifall till motionerna Ju604, Ju819 och Ju834 i nu behandlade
delar.

Påföljden vid överträdelse av besöksförbud

Motionen

I motion Ju834 föreslås att påföljden för överträdelse av ett
besöksförbud i normalfallet skall vara fängelse i högst ett år,
i ringa fall fängelse i högst sex månader och i grova fall
fängelse i högst två år.

Bakgrund

Vid besöksförbudslagens tillkomst var påföljden för
överträdelse av besöksförbud böter eller fängelse i högst sex
månader. På initiativ av utskottet höjde riksdagen efter
lagrådets hörande i 1989 års ärende straffmaximum till fängelse
i högst ett år. Utskottet anförde i detta sammanhang bl.a.
följande (s. 16 f).

Utskottet kan visserligen instämma i lagrådets uppfattning att
straffet för en överträdelse av besöksförbud i normalfallet bör
bli böter. Detta gäller naturligtvis särskilt om det handlar om
en enstaka överträdelse. Inom bestämmelsen faller emellertid
även mycket allvarliga överträdelser vars straffvärde ligger
över den nuvarande straffskalans. Utskottet tänker då på t.ex.
ofta förekommande överträdelser med starka inslag av passivt hot
som pågått under lång tid. Det finns således enligt utskottets
mening anledning att överväga en höjning av straffmaximum.
Härför talar också att det med gällande bestämmelser normalt
inte är möjligt att avbryta en pågående serie allvarliga
överträdelser av besöksförbud genom att häkta den som överträder
förbudet.

I detta sammanhang bör även påpekas att allvarliga,
aktiva, trakasserier praktiskt taget undantagslöst torde
vara straffbara som t.ex. misshandel, olaga hot eller ofredande.

Överväganden

Utskottet kan mot den här angivna bakgrunden inte finna att
det föreligger något behov av sådana skärpningar i straffskalan
för besöksförbud som föreslås i motion Ju834. Utskottet
avstyrker bifall till motionen i denna del.

Livvaktsskydd och punktbevakning m.m.

Motionerna

I motion Ju834 krävs livvaktsskydd för hotade kvinnor. I
motionerna Ju224, Ju821 och A805 krävs i stället punktbevakning
av presumtiva våldsmän. I motion Ju808 slutligen stryks under
att det måste finnas möjlighet för kvinnan att välja det skydd
som passar henne bäst.

Bakgrund

I budgeten för polisväsendet har för innevarande budgetår
(prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 93, JuU23, rskr. 230) avsatts 10
mkr för en försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade
kvinnor. Regeringen har uppdragit åt länsstyrelserna i
Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och
Västernorrlands län att genomföra försöksverksamheten, som
senare skall utvärderas av Rikspolisstyrelsen.

Härutöver kan anmärkas att Rikspolisstyrelsen har tagit fram
en särskild larmutrustning bestående av specialutrustade väskor
med mobiltelefon m.m. för hotade kvinnor. Dessa väskor finns nu
att tillgå över hela landet, och ett femtiotal har hittills
delats ut.

Justitieministern anförde nyligen i ett frågesvar (prot.
1992/93:5 s. 69 f) att punktbevakning av de våldsverkande männen
utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att skydda
utsatta kvinnor på så till vida att den hotade kvinnan inte
själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid,
anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan
verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden.
Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen
är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person
som inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket
säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd.
Justitieministern hänvisade vidare till att det av
regeringsuppdraget om livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår
att polisen särskilt skall beakta kvinnans krav och önskemål på
utförandet av livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att
polisen exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning
av en särskilt farlig person. Det är emellertid enligt
justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av
polisen. I debatten antydde justitieministern också att s.k.
elektronisk övervakning möjligen skulle kunna vara ett
hjälpmedel i det här sammanhanget.

I sammanhanget kan nämnas att punktbevakning av vissa
återfallsbenägna kriminella framgångsrikt prövats i några
polisdistrikt.

Överväganden

Genom den försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade
kvinnor som inletts får motion Ju834 anses vara tillgodosedd.
Utskottet avstyrker bifall till motionen i nu behandlad del.

När det gäller punktbevakning av våldsbenägna män ankommer
det, i enlighet med vad som gäller för polisverksamheten, på
vederbörande polismyndighet att i det enskilda fallet avgöra om
sådan bevakning kan ordnas och om det är en ändamålsenlig
åtgärd. Som framgått finns ju även andra möjligheter, t.ex.
livvaktsskydd eller ett personligt larm. Utskottet utgår från
att samråd alltid sker med kvinnan innan beslut fattas om hur
hennes skydd skall utformas. Utskottet avstyrker bifall även
till motionerna Ju224, Ju808, Ju821 och A805 i nu berörda delar.

Våldspornografi

Motionen

I motion Ju821 efterlyses en kartläggning av sambandet mellan
våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor.

Bakgrund

Frågan om sambandet mellan olika former av våldsskildringar
och vålds- och sexualbrottsligheten i samhället har varit
föremål för debatt under flera år. Särskilt intresse har därvid
ägnats den växande videogrammarknaden.

I 1990 års proposition om forskning (prop. 1989/90:90 s. 457)
uttalade civilministern att tre professurer i kvinno- och
jämställdhetsforskning borde inrättas. Civilministern anförde
att våld och sexuella övergrepp mot kvinnor är tillräckligt ofta
förekommande för att kunna sägas utgöra ett allvarligt
samhällsproblem. En av professurerna borde därför enligt
civilministern inrättas i ett samhällsvetenskapligt ämne som ger
möjlighet att forska kring frågeställningar om makt som
konfliktorsak mellan kvinnor och män och om hur våld mot kvinnor
kan relateras till andra förhållanden i samhället. Enligt vad
utskottet har inhämtat pågår förberedelser för att inrätta en
professorstjänst av angivet slag.

Vid behandlingen av propositionen anförde utskottet
(1989/90:JuU29 s. 11 f) i anledning av en motion angående
kartläggning av sambandet mellan pornografi, prostitution och
våld att utskottet såg positivt på önskemålet i motionen men att
det inte kunde förorda särskild prioritering av arbete på den
begärda kartläggningen.

I propositionen om olika åtgärder mot våldsskildringar i film
och videogram (prop. 1989/90:70 s. 29 f) finns en sammanfattande
redogörelse för kunskapsläget när det gäller våldsskildringars
inverkan på enskilda och samhället. Riksdagen (1989/90:KrU30,
rskr. 132) antog ett i propositionen framlagt förslag att höja
straffmaximum för olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § BrB
till fängelse i två år. I samma ärende antogs en ny lag
(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.
Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser om tillsyn över
videogrammarknaden och registrering av videogramdistributörer.
Härigenom har möjligheterna att hindra spridningen av otillåtna
våldsskildringar och att utkräva straffansvar förbättrats.
Vidare beslutade riksdagen att inrätta ett statligt råd mot
skadliga våldsskildringar i rörliga bilder med uppgift att följa
marknadsutvecklingen och ta initiativ till ett informations- och
utbildningsprogram på videogramområdet och ge stöd till lokala
initiativ.

I en inom regeringskansliet inrättad arbetsgrupp för frågor om
våld mot kvinnor aktualiserades behovet av åtgärder för att
förbättra efterlevnaden av förbudet i 16 kap. 10 b § BrB mot
spridning av bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång. I
rapporten Om våld mot kvinnor (dnr C 91/418/JÄ) uttalade
arbetsgruppen bl.a. att det är angeläget att man från samhällets
sida får en så klar bild som möjligt över våldspornografins
omfattning och spridning samt att den hittillsvarande
tillämpningen av bestämmelserna om olaga våldsskildring borde
studeras närmare.

Med hänvisning till arbetsgruppens överväganden har regeringen
uppdragit åt justitiekanslern att utreda behovet av åtgärder
rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.
Justitiekanslern kommer enligt uppgift att redovisa uppdraget
under november månad innevarande år.

I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 14 f) anförde
utskottet i anledning av ett motionsyrkande att en sådan
utvärdering som föreslagits av arbetsgruppen för våld mot
kvinnor skulle vara värdefull. Med hänsyn till att saken redan
hade aktualiserats ansåg utskottet dock att det inte krävdes
något uttalande från riksdagens sida.

Överväganden

Utskottet anser att Justitiekanslerns utredning och de
överväganden som föranleds av den bör avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju821 i nu behandlad del.

Vård vid sexuella övergrepp

Motionen

I motion Ju628 begärs förbättrad vård av incestoffer och
förövare av incest.

Bakgrund

Ansvaret för att den som utsatts för sexuella övergrepp liksom
att gärningsmannen får erforderlig behandling delas mellan
kommuner, landsting och staten. Olika former av insatser kan
komma i fråga bl.a. av kommunernas socialtjänst och landstingens
medicinska och psykiatriska enheter. I sammanhanget bör särskilt
nämnas de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna och
mottagningarna. För den som undergår straffverkställighet i
anstalt har kriminalvården ansvaret för att behandling kommer
till stånd [se 10 § och 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt]. Särskilda bestämmelser gäller för den som överlämnats
till rättspsykiatrisk vård.

Ärenden om incest och andra sexuella övergrepp mot barn och
ungdomar handläggs på några håll i landet, t.ex. i Eskilstuna,
genom ett särskilt förfarande där olika insatser samordnas. Den
s.k. Eskilstunamodellen innebär att representanter för bl.a.
socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri och polis samarbetar
och samråder vid handläggningen av sådana ärenden. En
målsättning har varit att såväl offer som gärningsman och andra
berörda skall omfattas av de åtgärder som vidtas.

Justitiedepartementet gav förra året ut en reviderad upplaga
av handboken Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och
barn, som främst riktar sig till dem som yrkesmässigt kommer i
kontakt med offer för sexuella övergrepp och för misshandel inom
familjen. Syftet med handboken är att ge ökade kunskaper om
denna typ av brottslighet och om behoven hos dem som blivit
utsatta för sådana brott.

Vidare har Socialstyrelsen gett ut allmänna råd (1991:3) om
handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn.
De allmänna råden riktar sig till personal inom vården som på
olika sätt kommer i kontakt med människor som utsatts för eller
begått sexualbrott och innehåller redogörelser för hur
utredningsarbetet bör bedrivas, olika behandlingsformer m.m.
Det bör också nämnas att Socialstyrelsen kontinuerligt bedriver
arbete i form av projektstöd, uppföljningar m.m. som syftar till
att förbättra omsorgerna om utsatta barn, bl.a. sådana som
utnyttjats sexuellt.

Inom BRÅ har en arbetsgrupp studerat sexuella övergrepp mot
barn i familje- eller familjeliknande sitationer. I rapporten
(1990:8) När man misstänker sexualbrott mot barn finns bl.a. en
redogörelse för olika behandlingsprojekt inom kriminalvården för
män som dömts för sexualbrott. I rapporten anförs att det är
angeläget att behandlingsinsatserna för denna grupp utvecklas.

Inom kriminalvården har under senare år ökad uppmärksamhet
ägnats frågan om rehabilitering av män som dömts för
sexualbrott. På vissa kriminalvårdsanstalter bedrivs verksamhet
som syftar till att rehabilitera sexualbrottslingar och bereda
dem en tillfredsställande straffverkställighet. Den mest
kvalificerade behandlingen erbjuds vid anstalten i Skogome, där
bl.a. tre psykoterapeuter deltar i rehabiliteringsarbetet.

Kriminalvårdsstyrelsen planerar att under innevarande år
genomföra en hearing med företrädare för olika myndigheter m.m.
i syfte att inhämta kunskap om rehabilitering av män som dömts
för sexualbrott. Hearingen skall utgöra underlag för
Kriminalvårdsstyrelsens fortsatta arbete på området.

I samband med behandlingen av budgetpropositionen våren 1991
betonade utskottet (1990/91:JuU17 s. 15) i anledning av ett
motionsyrkande vikten av att verkställighetstiden inom
kriminalvården utnyttjas för att rehabilitera personer som dömts
för vålds- och sexualbrott. Utskottet anförde att den verksamhet
med behandling av personer, dömda för sexualbrott och
våldsbrott, som bedrivs inom kriminalvården ytterligare bör
utökas och intensifieras. Målet måste vara, ansåg utskottet, att
de intagna som vill och har behov av det skall kunna få sådan
behandling. De erfarenheter som redan vunnits under den
hittillsvarande verksamheten bör också tillvaratas i det
ordinarie behandlingsarbetet med de intagna. Det får, anförde
utskottet, ankomma på regeringen att vidta åtgärder härför.

Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna (rskr. 154).

Den parlamentariska kommitté som tillsatts för att se över
kriminalvården i anstalt (dir. 1992:36), har -- med hänvisning
till riksdagens tillkännagivande -- fått som en uppgift att
kartlägga behovet av behandlingsinsatser för män som gjort sig
skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn och föreslå hur den
av riksdagen angivna målsättningen bör förverkligas.

Överväganden

Utskottet kan konstatera att det på olika håll bedrivs arbete
som syftar till att förbättra behandlingen och omhändertagandet
av såväl offer för sexualbrott som dem som gjort sig skyldiga
till sådana brott. Till en del är detta resultatet av det nyss
nämnda tillkännagivandet av riksdagen. Utskottet ser självklart
positivt på det pågående arbetet och vill i sammanhanget bara
peka på betydelsen av att de insatser som görs är individuellt
avpassade. Mot bakgrund av det anförda kan utskottet dock inte
finna att det behövs något uttalande från riksdagens sida, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju628.

Våldtäktsmottagning

Motionerna

I motionerna Ju821 och A805 anförs att en verksamhet med
mottagning för kvinnor som utsatts för grova sexualbrott och som
har behov av medicinsk och psykiatrisk vård och socialt stöd bör
byggas upp.

Bakgrund

Kvinnojourernas riksorganisation, ROKS, har föreslagit att en
s.k. våldtäktsklinik skall byggas upp och drivas på försök under
fem år. Vid kliniken skall enligt förslaget finnas personal som
förutom medicinsk och social utbildning m.m. skall ha särskild
erfarenhet av kvinnojoursarbete. Projektet har kostnadsberäknats
till 21,5 mkr. Socialdepartementet avslog i juni månad i år en
ansökan från ROKS om pengar till projektet (regeringsbeslut
S91/6409/IFO).

Överväganden

Enligt utskottets mening skulle särskilda
våldtäktsmottagningar kunna vara till hjälp för dem som utsatts
för sexualbrott. Frågan om resurser bör satsas på sådana
mottagningar och hur de i så fall skall organiseras bör
emellertid prövas av sjukvårdshuvudmännen och de andra
myndigheter som har det närmaste ansvaret för omhändertagandet
av offer för sexualbrott. Det finns inte skäl för riksdagen att
i detta sammanhang ta ställning till frågan. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna Ju821 och A805 i nu behandlade delar.

Utvärdering m.m.

Motionerna

I motionerna Ju808 och Ju809 begärs en samlad utvärdering av
de åtgärder som har vidtagits för att förbättra skyddet och
säkerheten för misshandlade och hotade kvinnor.

I motionerna Ju821 och A805 begärs en översyn av hur
resurserna för olika åtgärder som har att göra med brott
fördelas. Motionärerna efterlyser ökat stöd till de kvinnliga
brottsoffren och kvinnojourerna.

Bakgrund

Brottsofferfrågorna har under senare år tillmätts allt större
betydelse. I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3
s. 49 f och 77) finns en utförlig redogörelse för de åtgärder
som från statens sida har vidtagits eller är aktuella för att
stärka brottsoffrens ställning och erbjuda skydd för utsatta
kvinnor. I dessa frågor hänvisas också till framställningen i
det föregående.

Beträffande de frivilliga insatser som görs för brottsoffren,
särskilt de kvinnliga, kan följande tilläggas.

Kvinnojourerna och deras riksorganisation -- ROKS -- arbetar
för att skydda och hjälpa kvinnor som utsatts för misshandel och
sexuella övergrepp. Det finns i dag ca 125 kvinnojourer och
ytterligare några är under uppbyggnad. Under innevarande
budgetår har avsatts 2 mkr som organisationsstöd till ROKS.
Härutöver har ytterligare 3 mkr anvisats för stödinsatser och
utvecklingsarbete i kvinnojourernas lokala arbete (prop.
1991/92:100 bil. 6, SoU15, rskr. 223).

I landet finns också ett fåtal mansjourer. Vissa av dessa har
under senare år erhållit visst statligt stöd via
Socialstyrelsen. För budgetåret 1992/93 har Socialstyrelsen
enligt uppgift beräknat att fördela ca 100000kr till
mansjourernas verksamhet.

Brottsofferjourerna ger stöd till både kvinnor och män som
utsatts för brott. För närvarande finns brottsofferjourer
inrättade i omkring 50 polisdistrikt och inrättandet av
ytterligare sådana pågår. Under innevarande budgetår erhåller
Brottsofferjourernas riksförbund, BOJ, statsbidrag med 1 mkr
(prop. 1991/92:100 bil. 3, JuU18, rskr. 182). Vid
budgetbehandlingen avstyrkte utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande bifall till ett yrkande om högre bidrag.

Överväganden

Som framgått av det föregående har under senare år en rad
åtgärder vidtagits för att förhindra övergrepp mot kvinnor och
stärka brottsoffrens ställning. Beträffande vissa av dessa
åtgärder pågår eller finns beslut om utvärderingar. Det gäller
1989 års ändringar av besöksförbudslagen och försöksverksamheten
med livvaktsskydd för hotade kvinnor. Utskottet utgår från att
regeringen fortlöpande följer upp de åtgärder som har vidtagits
och ser till att nödvändiga utvärderingar och översyner kommer
till stånd. Frågan om stödet till brottsofferjourer och
kvinnojourer prövas återkommande i samband med
budgetbehandlingen. Det finns inte heller härvidlag skäl för
riksdagen att nu ta något initiativ. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna Ju808, Ju809, Ju821 och A805 i nu behandlade
delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kvinnomisshandel
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju616 delvis,
1991/92:Ju823 yrkande 1 och 1991/92:A812 yrkande 4 delvis,

2. beträffande förundersökningens genomförande
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju219,

3. beträffande besöksförbudets avgränsning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju606,

4. beträffande begränsning av männens rörelsefrihet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju616 delvis,
1991/92:Ju808 yrkande 2 och 1991/92:A812 yrkande 4 delvis,

5. beträffande obligatorisk häktning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju604, 1991/92:Ju819
yrkande 6 och 1991/92:Ju834 yrkande 4,

6. beträffande påföljden vid överträdelse av besöksförbud
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju834 yrkande 3,

7. beträffande livvaktsskydd m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju224, 1991/92:Ju808
yrkande 3, 1991/92:Ju821 yrkande 1, 1991/92:Ju834 yrkande 1 och
1991/92:A805 yrkande 21,

8. beträffande våldspornografi
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju821 yrkande 4,

9. beträffande vård vid sexuella övergrepp
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju628,

10. beträffande våldtäktsmottagning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju821 yrkande 3 och
1991/92:A805 yrkande 22,

11. beträffande utvärdering m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju808 yrkande 1,
1991/92:Ju809, 1991/92:Ju821 yrkande 2 och 1991/92:A805 yrkande
26.

Stockholm den 3 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry
Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt
Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran
Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw
Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders
Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 3
Kvinnomisshandel 3
Motionerna 3
Bakgrund 3
Överväganden 4
Förundersökningens genomförande 4
Motionen 4
Bakgrund 4
Överväganden 5
Besöksförbud m.m. 6
Inledning 6
Besöksförbudets avgränsning 6
Motionen 6
Överväganden 6
Begränsning av männens rörelsefrihet 7
Motionerna 7
Bakgrund 7
Överväganden 7
Obligatorisk häktning 7
Motionerna 7
Bakgrund 7
Överväganden 8
Påföljden vid överträdelse av besöksförbud 8
Motionen 8
Bakgrund 8
Överväganden 8
Livvaktsskydd och punktbevakning m.m. 9
Motionerna 9
Bakgrund 9
Överväganden 9
Våldspornografi 10
Motionen 10
Bakgrund 10
Överväganden 11
Vård vid sexuella övergrepp 11
Motionen 11
Bakgrund 11
Överväganden 13
Våldtäktsmottagning 13
Motionerna 13
Bakgrund 13
Överväganden 13
Utvärdering m.m. 14
Motionerna 14
Bakgrund 14
Överväganden 14
Hemställan 15