Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under 1995

Betänkande 1995/96:UU26

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU26

Verksamheten inom OSSE under 1995

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottet
• Hemställan
• Innehållsförteckning

1995/96
UU26

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande
regeringens skrivelse 1995/96:164 med
redogörelse för verksamheten i
Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE). Utskottet
föreslår att riksdagen lägger skrivelsen
till handlingarna.

Inga motioner har väckts med anledning
av skrivelsen.

Utskottet

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Inledning

I skrivelse 1995/96:164 lämnar
regeringen en redogörelse för
verksamheten i Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)
under 1995 och för sin bedömning av
OSSE:s roll i det säkerhetspolitiska
samarbetet i Europa. Inledningsvis
konstateras att OSSE är det enda
säkerhetspolitiska samarbetsorgan där
alla europeiska länder, tillsammans med
Canada och USA, deltar som jämställda
medlemmar.

Under 1990-talet har OSSE omvandlats
till både form och innehåll.
Verksamheten har vuxit avsevärt och
tempot ökat. Medlemsstaternas regeringar
deltar på alla nivåer. Tyngdpunkten i
OSSE-arbetet har förskjutits från
normbildning och långsiktiga
förhandlingar om förtroendeskapande
åtgärder och annan rustningskontroll
till operativa insatser för att
förebygga och hantera konflikter. Den
organisatoriska strukturen har också
anpassats till den ändrade
verksamhetsinriktningen.

OSSE-toppmöten med medlemsstaternas
stats- eller regeringschefer,
organisationens högsta beslutande organ,
har hittills ägt rum fyra gånger. Det
första hölls i Helsingfors 1975, det
andra 1990 i Paris, det tredje 1992 på
nytt i Helsingfors och det fjärde i
Budapest 1994. OSSE:s femte toppmöte
skall hållas i Lissabon i december i år.

Näst toppmötet är ministerrådet
organisationens högsta beslutande organ.
Ministerrådet samlas numera mot slutet
av de år då toppmöten inte äger rum.
Därnäst i beslutshierarkin kommer höga
rådet, som samlas en gång i kvartalet.
Men OSSE:s verkliga styrkebälte är nivån
under höga rådet, nämligen permanenta
rådet i Wien, som sammanträder praktiskt
taget dagligen.

Toppmötet i Budapest i december 1994
beslutade att Konferensen för säkerhet
och samarbete i Europa (ESK) - som i tio
års tid formellt varit en
diplomatkonferens - skulle övergå till
att bli en mellanstatlig organisation
under namnet Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa (OSSE).
Budapesttoppmötet fattade flera andra
betydelsefulla beslut. Ett viktigt
principbeslut gällde beredskap att
trygga en eventuell fredsuppgörelse i
konflikten om den av etniska armenier
dominerade enklaven Nagorno-Karabach i
Azerbadzjan med en fredsbevarande OSSE-
styrka. Ryssland lanserade ett förslag
att utarbeta en alleuropeisk
säkerhetsmodell för det tjugoförsta
århundradet. Detta arbete inleddes 1995.
Budapesttoppmötet antog vidare en
militärpolitisk uppförandekod, som
mycket snabbt blev aktuell i samband med
kriget i Tjetjenien.

Debatten om säkerhetsmodellen bidrar
till att bredda den säkerhetspolitiska
diskussion som parallellt, om än med
delvis andra förtecken, pågått i flera
europeiska och transatlantiska
organisationer - som EU, VEU och NATO
(förekommande förkortningar förklaras i
förkortningslistan, vilken biläggs
betänkandet). I OSSE har de
västeuropeiska länderna möjlighet att
föra denna diskussion i direkt dialog
med Ryssland och de central- och
östeuropeiska staterna.

EU-länderna har gjort ett ambitiöst
försök att föra dialogen framåt och
presenterade ett omfattande och
genomarbetat bidrag till diskussionen
vid ett OSSE-möte om säkerhetsmodellen i
Wien sommaren 1995.

När fredsuppgörelsen i det tidigare
Jugoslavien förhandlades fram
tilldelades OSSE en viktig roll.
Organisationen skall ha ett
övergripande ansvar för att säkra
genomförandet av allmänna val i Bosnien
och Hercegovina, delvis också för att
bevaka efterlevnaden av de mänskliga
rättigheterna och för rustningskontroll
i området. Daytonavtalets olika delar
åskådliggör betydelsen av ett brett
säkerhetsbegrepp. Det långsiktiga
demokratibyggandet - som OSSE söker
främja - har där en central plats.

Erfarenheterna från Bosnien och
Hercegovina präglar nu i hög grad
diskussionerna om hur samarbetet på
regional nivå i Europa skall drivas
vidare. Detta gäller områden där aktiv
konfliktlösning krävs, såsom i
konflikten om Nagorno-Karabach. Men det
gäller också andra samarbetsprojekt på
regional och inomregional nivå, bland
annat den s.k. stabilitetspakten.

OSSE:s roll i det europeiska
säkerhetssamarbetet

I skrivelsen framhålls att regeringen
anser att Sverige har intresse av att ta
till vara OSSE:s möjligheter som
säkerhetspolitisk organisation och - i
samspel med andra regionala
organisationer och samarbetsorgan som
VEU, NATO, NACC och PFF och i samklang
med EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik - att utnyttja OSSE:s
fördelar vilka anges vara:

- den vida medlemskretsen med deltagande
på likaberättigad bas för alla
medlemsstater,

- det breda säkerhetsbegreppets
tillämpning i OSSE:s verksamhet,

- en samarbetskultur för europeisk
säkerhet som bygger på att
konsensusbeslut ger en hållbar grund för
gemensam säkerhet,

- OSSE-staternas rätt till insyn i
varandras angelägenheter,

- godtagandet av att OSSE spelar en aktiv
roll i en konflikt i ett medlemsland i
sammanhang där exempelvis en FN-roll
inte vore möjlig. Tjetjenien är till
dags dato det tydligaste exemplet,

- den allt klarare definierade rollen som
regional organisation i FN-stadgans
mening.

Detta innebär en tydlig strävan, som
Sverige stöder inom och utom EU-
samarbetet, att stärka OSSE:s
grundläggande roll i Europa för

- demokratisk utveckling, marknadsekonomi
och rättssamhälle,

- konfliktförebyggande insatser,

- konflikthantering och konfliktlösning,

- återuppbyggnad, i synnerhet av det
civila samhället, efter konflikt,

- europeisk rustningskontroll och
nedrustning, samt

- förtroendeskapande åtgärder,
militärpolitisk öppenhet och
förutsägbarhet.

OSSE:s verksamhetsfält

OSSE:s geografiska verksamhetsområde
spänner över nästan hela norra
halvklotet. Det sträcker sig från
Vancouver i väster till Vladivostok i
öster.

Verksamhetens innehåll är sammansatt
och skiftande. OSSE:s kännemärke
alltsedan början av 1970-talet har varit
det breda säkerhetsbegreppet.
Organisationen tolkar säkerhet så att
den omspänner såväl social och ekonomisk
utveckling som mänskliga rättigheter och
militära förhållanden:
förtroendeskapande åtgärder och
nedrustning, konfliktförebyggande
ansträngningar och krishantering,
vapenhandel och kärnsäkerhet, mänskliga
rättigheter och minoritetsfrågor,
demokratiska institutioner och
ekonomiskt samarbete, miljövård och
kulturarv.

Syftet med OSSE:s verksamhet är att på
kort och lång sikt söka förebygga och
lösa konflikter. Vissa insatser är
direkt anpassade till en bestämd,
pågående konflikt. Andra är generella
och mer långsiktiga. Somliga är militärt
präglade, andra är civilt inriktade.
Inga insatser är uteslutande militära
eller civila.

OSSE:s tidiga överenskommelser på det
militärpolitiska området bedömdes ofta
vara banbrytande. Det är vidare en
utbredd uppfattning att åtagandena i
fråga om mänskliga rättigheter hade stor
betydelse för Central- och Östeuropas
demokratiseringssträvanden och det kalla
krigets slut.

OSSE betraktar säkerhet som odelbar,
även i geografiskt avseende. En metod
att omsätta säkerhetens odelbarhet i
praktisk handling är, särskilt på det
militära området och i fråga om
mänskliga rättigheter, olika former av
granskningsdiplomati . OSSE-staternas
rätt till insyn i varandras
angelägenheter är central på båda
områdena, men den är mest långtgående
vad avser mänskliga rättigheter. Det
finns inga rent interna angelägenheter i
fråga om mänskliga rättigheter.

Länge hanterades de olika inslagen i
OSSE:s säkerhetsbegrepp sida vid sida,
men åtskilt, i vad som tidigare gick
under beteckningen tre korgar .
Tendensen på senare år har varit att
framhäva helheten snarare än delarna,
dvs. ett integrerat synsätt, där de
olika delarnas samspel och inverkan på
varandra framhävs.

OSSE som regional säkerhetsorganisation

För att förstärka säkerhetspolitisk
samverkan i Europa har nya
samarbetsorgan tillkommit sedan
toppmötet i Paris år 1990. Samtidigt har
behovet att undvika kompetenstvister och
dubbelarbete ofrånkomligen ökat. En
viktig roll för OSSE bland dessa
samverkande institutioner är att
utarbeta och slå vakt om normer för
godtagbara förhållanden såväl mellan som
inom stater, och att i allt högre grad
främja förvarning, konfliktförebyggande
insatser, krishantering och
återuppbyggnad.

OSSE:s toppmöte i Helsingfors 1992 slog
fast att OSSE är att betrakta som en
regional säkerhetsorganisation enligt FN-
stadgans åttonde kapitel, med möjlighet
att fatta beslut om fredsbevarande
insatser som kan genomföras med stöd av
NATO, VEU eller OSS. I
uppföljningsarbetet med FN:s
generalsekreterares Dagordning för
fred har målsättningen att under
säkerhetsrådets överinseende delegera
och decentralisera uppgifter till
regionala säkerhetsorganisationer
ytterligare utvecklats. FN:s
generalförsamling behandlar numera
årligen världsorganisationens samverkan
med OSSE. Efter ett svenskt initiativ år
1993 sker numera regelbundna
konsultationer mellan FN:s och OSSE:s
generalsekreterare.

I anslutning till Daytonavtalet
fastställde OSSE:s ministerråd i
december 1995 att OSSE har en nyckelroll
i uppföljningen av fredsöverenskommelsen
om Bosnien och Hercegovina. Lyckas OSSE
fullfölja sina viktiga uppgifter i bl.a.
frågor om fria och rättvisa val,
övervakning av mänskliga rättigheter,
uppbyggnad av ett rättssamhälles
institutioner och inomregional
rustningskontroll, kommer detta att
starkt påverka organisationens framtida
utveckling. OSSE:s insats i området sker
i nära samverkan med den höge
representanten Carl Bildt, den
mångnationella fredsbevarande styrkan
IFOR, flyktingkommissarien,
Internationella rödakorskommittén,
Världsbanken och EU:s
övervakningsorganisation i det tidigare
Jugoslavien (ECMM).

Mänskliga rättigheter och
demokratibyggande

Strävan att främja respekten för de
mänskliga rättigheterna genomsyrar hela
OSSE:s verksamhet. Inom OSSE går numera
frågor om mänskliga rättigheter och
demokratibyggande ofta under benämningen
den mänskliga dimensionen . OSSE-
kontoret i Warszawa för demokratiska
institutioner och mänskliga rättigheter
(Office for Democratic Institutions and
Human Rights, ODIHR) har ansvar för
dessa ärenden. ODIHR arrangerar
seminarier, som ofta särskilt vänder sig
till OSSE:s nya medlemsstater, samordnar
internationella valövervakningsinsatser
och svarar för OSSE:s gemensamma
uppföljningsmöte för den mänskliga
dimensionen som återkommer vartannat år.
Medlemsstaterna går då igenom
efterlevnaden av gjorda åtaganden på
detta område.

Det andra uppföljningsmötet av detta
slag ägde rum i Warszawa i oktober 1995.
Detta visade att granskningen av OSSE-
staternas efterlevnad och tillämpning av
alla vitt skilda åtaganden inom den
mänskliga dimensionen inte bara är
mycket resurskrävande, utan också att
formerna för denna granskning nu behöver
ses över.

Samverkan mellan OSSE och Europarådet,
som på detta område har närbesläktade
mål, har stor betydelse. Europarådets
medlemskrets har på senare år vuxit -
senast genom invalet av Ryssland -
vilket ytterligare stärker motivet för
aktivt samarbete med OSSE. Granskningen
av efterlevnad och tillämpning av gjorda
etaganden är ett exempel på insatser där
båda organisationerna och deras
medlemsstater har mycket att vinna på
organiserad samverkan. Det är därför
enligt regeringens mening angeläget att
OSSE-toppmötet i Lissabon 1996 bidrar
till ett effektivt samarbete på detta
område.

Den militärpolitiska uppförandekod som
toppmötet i Budapest antog kan betecknas
som en förtroendeskapande åtgärd av ett
delvis nytt slag, med anknytning till
såväl den militära OSSE-sfären som
mänskliga rättigheter och folkrätten i
övrigt. Den utgör därmed ett nytt
uttryck för OSSE:s breda
säkerhetsbegrepp.

Minoritetskommissarien

Respekt för enskilda människors
rättigheter är en viktig faktor för fred
och säkerhet - inom OSSE-området liksom
på andra håll. Detta gäller också
efterlevnad av internationella normer
vad avser nationella minoriteter. Brott
mot sådana förpliktelser riskerar att
vålla misstro och spänning, som i sin
tur kan leda till nationella eller
internationella motsättningar och
konflikter. Såväl Europas som andra
världsdelars historia uppvisar många
exempel på detta.

Detta var motivet för OSSE:s beslut
1992 att tillsätta en kommissarie för
frågor som rör nationella minoriteter.
Minoritetskommissarien är en allmänt
omvittnad framgång för OSSE under 1990-
talets omvandling av Europa. Dennes
verksamhet är ett viktigt inslag i
OSSE:s ansträngningar att förhindra
konflikter eller - för att återge en
distinktion kommissarien själv framhäver
- ansträngningar att hindra tvister att
utvecklas till konflikter. Det ligger i
sakens natur att tyst diplomati är hans
främsta arbetsmetod.

Minoritetskommissarien har ett tudelat
uppdrag: dels att söka mildra spänning i
nationella minoritetsfrågor som riskerar
att trappas upp till en konflikt, dels
att varsko permanenta rådet eller höga
rådet så snart sådan spänning hotar att
trappas upp till en nivå som inte går
att hantera med de medel kommissarien
har till sitt förfogande.

Max van der Stoel utsågs till
minoritetskommissarie för en
treårsperiod vid OSSE:s ministerrådsmöte
i Stockholm i december 1992. Hans mandat
förlängdes med ytterligare tre år vid
ministerrådsmötet i Budapest i december
1995.

Stabilitetspakten

Initiativet till den s.k.
stabilitetspakten var EU:s första
samfällda aktion inom ramen för den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (jämför regeringens
skrivelse 1995/96:190). Kärnan i
initiativet var önskan att minska
riskerna för att tvister uppkommer inom
ett framtida EU med de central- och
östeuropeiska länderna som medlemmar.

Vid en konferens i Paris den 20-21 mars
1995 överlämnades pakten till OSSE, som
därmed tog på sig rollen som förvaltare
och övervakare av eventuella avtal inom
ramen för stabilitetspakten. OSSE kan
komma att bli forum för lösning av
tvister förknippade med dessa avtal.

Flera försök gjordes sedan under 1995
att få till stånd nya möten vid
stabilitetspaktens två s.k. bord, det
baltiska respektive det
centraleuropeiska. Efter sonderande
möten med de berörda staterna kvarstod
ännu vid årets slut en betydande
oklarhet om hur arbetet borde drivas
vidare. Till de viktiga frågorna hör om
militärpolitiska ämnen bör tas med i
diskussionerna eller inte, EU:s roll nu
när förhandlingarna kommer att bedrivas
inom OSSE:s ram samt inte minst
arbetsfördelningen med andra
inomregionala fora, såsom Östersjörådet
i det nordeuropeiska området.

Till bilden hör slutligen ett franskt
förslag i samband med undertecknandet av
Daytonavtalet om fred i Bosnien och
Hercegovina i mitten av december 1995
att lansera ett förhandlingsbord för
sydöstra Europa.

OSSE:s ekonomiska dimension

Alltsedan Helsingforsprocessens start
har den s.k. ekonomiska dimensionen
utgjort en del av ESK:s helhet. OSSE:s
kompetens ligger dock inte primärt på
det ekonomiska området. Organisationens
huvudinriktning på förvarning,
konfliktförebyggande insatser och
konflikthantering innefattar dock även
problem och spänningar av ekonomisk
natur som bör hanteras i ett brett,
samarbetsinriktat säkerhetsperspektiv.
Statbilitetspakten - som hade sin
upprinnelse inom EU, men nu överlämnats
till OSSE - och dess breda,
inomregionala samarbetsbord är ett
exempel på strävan i denna riktning.

ESK:s ursprungliga s.k. andra korg
utgjorde grunden för en specialkonferens
i Bonn 1990 om ekonomiskt samarbete,
vetenskap, teknik och miljö. De
historiska förändringar som inträffat i
Europa återspeglas i enigheten i
Bonndokumentet om att människors
säkerhet och välfärd bäst främjas genom
demokrati och marknadsekonomi. Mot denna
bakgrund beslöt uppföljningsmötet i
Helsingfors 1992 att
ämbetsmannakommittén (nu höga rådet) en
gång om året skulle sammanträda i en
specialsession, kallad ekonomiskt forum,
för att främja dialog och samarbete om
övergång till marknadsekonomi samt ökat
ansvar för social rättvisa och miljö.
Toppmötet i Budapest i december 1994
bekräftade åter den ekonomiska
dimensionens plats i en bredare
säkerhetssyn. Mötet slog fast att en
översyn av OSSE:s ekonomiskt inriktade
arbete behöver företas och att
ekonomiskt forum bör omgestaltas för att
möta en ny tids utmaningar och följa
planekonomiernas övergång till
marknadsekonomi.

I OSSE:s ekonomiska forum får
medlemsstaterna tillfälle till
utvärdering och till framåtblickande,
övergripande analys. Även enskilda
organisationer och företrädare för
näringslivet deltar. Ett tredje
ekonomiskt forum ägde rum i Prag i juni
1995, med inriktning på inomregionalt,
säkerhetsfrämjande samarbete. Den
svenska delegationen genomförde då en
omfattande presentation av samarbetet i
vår region, i första hand Östersjörådet.
Det senaste forumet, som ägde rum i Prag
i mars 1996, var ägnat sambandet mellan
ekonomi och säkerhet. Huvudsakligen
syftade mötet till att identifiera
politiska risker med rötter i ekonomiska
förhållanden. Det uppmärksammade
särskilt de sociala problem som uppstått
i övergången till marknadsekonomi i
Central- och Östeuropa och i det f.d.
Sovjetunionen och som utgör
säkerhetsrisker i dag.

Svenska insatser inom OSSE:s ekonomiska
dimension utformas i allt väsentligt i
samråd inom Europeiska unionen.
Kommissionen bidrar med underlag för
Europeiska unionens gemensamma
ställningstaganden.

Förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder och annan rustningskontroll

Ett centralt inslag i OSSE-verksamheten
alltsedan begynnelsen har varit
förhandlingar om och tillämpning av en
växande uppsättning förtroendeskapande
åtgärder. Dessa är väsentligen
militärpolitiska till sin natur och ett
led i rustningskontroll i vid
bemärkelse. Den senaste överenskommelsen
återfinns i Wiendokumentet 1994.

Under det gångna året har dock den
viktigaste frågan inom området
rustningskontroll gällt efterlevnaden av
avtalet om s.k. konventionella
stridskrafter i Europa, kallat CFE-
avtalet (Treaty on Conventional Armed
Forces in Europe). Det undertecknades av
staterna i NATO och den dåvarande War-
szawapakten vid toppmötet i Paris 1990
och trädde i kraft sommaren 1992. Detta
avtal fastställer maximinivåer för viss
krigsmateriel - stridsvagnar,
pansarskyttefordon, artilleripjäser,
attackhelikoptrar och stridsflygplan -
och regler för etappvis förstöring av
denna materiel ned till överenskomna
nivåer.

CFE-avtalets tillämpningsområde är
indelat i fyra zoner. Varje zon har ett
deltak . Den yttersta zonen,
flankzonen , har en speciellt hård
begränsning. Denna zon omfattar bl.a.
Norge och Turkiet samt, särskilt
viktigt, norra och södra Ryssland
(gränsområdena mot Lettland, Estland,
Finland och Norge respektive norra
Kaukasus).

Avtalets nedrustningsfas var i huvudsak
avtalsenligt avslutad i november 1995.
Ett viktigt kvarstående problem är den
s..k. flankfrågan. Ryssland vill ändra
och helst ta bort flankregeln, dels av
allmänna politiska skäl, dels därför att
man anser sig behöva mer militär
materiel i Kaukasus än vad avtalet
medger. NATO-staterna lade i september
1995 fram ett kompromissför-slag.
Ryssland accepterade principen men inte
detaljerna. Vid nedrustningsfasens slut
i mitten av november 1995 hade man inte
lyckats nå en lösning. Man var dock
överens om att försöka utforma en
lösning byggd på en justering av
gränserna för vissa ryska
militärområden.

CFE-avtalet har stor betydelse för
säkerheten i Europa, inte minst i
Nordeuropa. Sverige är visserligen inte
avtalspart, men följer avtalets
tillämpning noga.

Inom OSSE:s säkerhetsforum har
förhandlingar inletts om ett s.k.
ramverk för fortsatt rustningskontroll.
Utgångspunkt är ett mandat från
Budapesttoppmötet 1994 som innebär att
ett ramverk skall lägga fast principerna
för det vidare arbetet med
rustningskontroll. Arbetet har gått
långsamt bl.a. mot bakgrund av
svårigheterna inom CFE-avtalet. Avsikten
är dock att resultatet skall föreligga
till toppmötet i Lissabon.

Kontrollerna av hur överenskomna
säkerhets- och förtroendeskapande
åtgärder tillämpas har intensifierats.
CPC (Conflict Prevention Center) i Wien
ger regelbundet ut en översikt över
tillämpningsläget. Sverige tillhör de
mest aktiva staterna när det gäller att
ta vara på möjligheten att kontrollera
tillämpningen av Wiendokumentets
förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder. Under 1995 genomförde Sverige
bl.a. sju s.k. utvärderingsbesök och två
inspektioner i enlighet med
Wiendokumentet 1994 för att kontrollera
att de uppgifter som OSSE-länder lämnat
om sina militära förband stämmer.

En alleuropeisk säkerhetsmodell

Initiativet att inom OSSE utarbeta en
allomfattande modell för europeisk
säkerhet för det tjugoförsta
århundradet lanserade Ryssland vid
toppmötet i Budapest i december 1994.
Ryssland preciserade dock inte närmare
modellens innehåll och spelade därmed
inte under 1995 den centrala roll i
arbetet som förslagsställare brukar
göra. Det var i stället främst
Europeiska unionen som bidrog till att
närmare definiera projektets karaktär
(jämför regeringens skrivelse
1995/96:190, bet. 1995/96:UU25).

OSSE:s ministerråd fattade i december
1995 beslut om de principer som bör
vägleda modellarbetet. En förteckning
över osäkerhetsmoment, risker och hot
mot säkerheten i Europa har utarbetats.
Framträdande grunddrag i dessa dokument
är säkerhetsbegreppets breda karaktär
och odelbarhet, vidare ambitionen att
utveckla säkerhetssamarbetet och skapa
en europeisk säkerhetsgemenskap, och
därvid även stärka OSSE.

En övergripande fråga är dessutom hur
Europas säkerhetspolitiska organ - i
första hand OSSE, NATO, NACC, PFF, EU
och VEU - kan samarbeta med och
ömsesidigt stödja varandra.

Det återstår vidare att vinna
förståelse för EU:s tidigare nämnda
förslag vilket brukar benämnas OSSE
först . Om OSSE inte förmår hantera en
konflikt skall organisationen enligt
detta förslag formellt kunna överlämna
den till FN:s säkerhetsråd, även om en
eller flera direkt inblandade parter
motsätter sig detta. Förslaget har
principiell betydelse som uttryck för
OSSE:s regionala roll i enlighet med FN-
stadgans principer.

Ministerrådet bekräftade 1995 åter att
varje stat har rätt att fritt välja sina
säkerhetsarrangemang. Ryssland har i
diskussionerna om en säkerhetsmodell
framfört oro och motstånd mot att NATO
utvidgar sin medlemskrets. För de
central- och östeuropeiska länderna har
tvärtom ett huvudtema i
modelldiskussionen varit rätten att
självständigt och utan inblandning söka
medlemskap och vinna inträde i främst EU
och NATO.

För det fortsatta arbetet beslöt
ministerrådet vidare att upprätta en
särskild kommitté i Wien som skall
utarbeta mer praktiska förslag för en
säkerhetsmodell. Detta arbete skall
redovisas vid toppmötet i Lissabon.

OSSE:s konfliktförebyggande fältinsatser

Ett allt viktigare instrument i OSSE:s
konfliktförebyggande verksamhet är
representationerna i fält, dvs.
utlokaliserade grupper med uppgift att
på ort och ställe söka bidra till
medling i en viss konflikt eller att
försöka förhindra att
meningsmotsättningar utvecklas till
öppna konflikter. Med början 1992 har
OSSE upprättat sådana
fältrepresentationer från Estland i norr
till Georgien i söder, från Bosnien och
Hercegovina i väster till Tadzijikistan
i öster.

Varje representation har sitt
överenskomna mandat, anpassat till den
särskilda situationen i
verksamhetsområdet.
Fältrepresentationerna rapporterar
regelbundet till permanenta rådet. I
särklass störst - och alltjämt under
uppbyggnad - är OSSE-representationen i
Bosnien och Hercegovina.

OSSE:s fältrepresentationer beskrivs i
det följande.

Estland

OSSE-representationen i Estland
upprättades 1993. Representationens
övergripande målsättning är att
uppmuntra integration och skapa bättre
förståelse mellan de olika folkgrupperna
i Estland. I Estland finns även en OSSE-
representant som arbetar med frågor som
rör de kvarvarande ryska
militärpensionärerna.

Lettland

OSSE:s representation i Lettland
upprättades i november 1993. Den ligger
i Riga. Även Lettlandsrepresentationen
arbetar med frågor som rör
uppehållstillstånd och medborgarskap för
de ryskspråkiga.

OSSE-representationen och ombudsmännen i
Bosnien och Hercegovina

OSSE har upprättat en representation i
Sarajevo och tillsatt tre ombudsmän, som
under 1995 nära samverkat med denna. De
tre ombudsmännen, som utsågs av OSSE att
representera vardera en av de olika
befolkningsgrupperna i den muslimsk-
kroatiska federationen, har valt att i
möjligaste mån uppträda gemensamt och på
så vis bidra till att överbrygga klyftan
mellan dessa grupper. De har främst
verkat konfliktdämpande genom att ta
emot och hantera klagomål, som ofta rört
egendomstvister till följd av etnisk
rensning och annan ofrivillig
folkomflyttning. Ombudsmännen har
arbetat med ytterst knappa resurser. De
har inte lyckats utverka det stöd de
skulle ha behövt för att komma till
rätta med merparten av de klagomål de
tagit emot. De har över huvud taget inte
haft möjlighet att verka i Republika
Srpska, den serbiskdominerade delen av
Bosnien och Hercegovina.

OSSE fick genom Daytonavtalet centrala
uppgifter i arbetet med att bygga en
hållbar fred i det tidigare Jugoslavien.
Genom ministerrådets beslut 1995 om
Daytonavtalet övergick OSSE-
representationen i Sarajevo i
representationen för Bosnien och
Hercegovina. För att kunna fullgöra det
uppdrag som de fredsslutande parterna
gett OSSE genom Daytonavtalet beslöt
ministerrådet i december att upprätta en
avsevärt mycket större representation
med huvudkontor i Sarajevo samt fem
regionkontor och 30 lokala grupper.
Regeringen har beslutat ställa personal
till OSSE-representationens förfogande.
Av de ca 240 personer som beräknas ingå
i representationen har Sverige åtagit
sig att bidra med 8.

Sverige var i januari 1996 värd för ett
internationellt expertmöte för att
förbereda de allmänna valen i Bosnien
och Hercegovina. Mötet bidrog till att
konkretisera förberedelserna för
representationen samtidigt som det gav
tillfällen till kontakter mellan
specialister på Balkanfrågor och
valexperter. Regeringen har för avsikt
att nästa år lämna en utförlig
redogörelse för hur uppdraget att
underlätta och övervaka valen
genomförts.

Representationen i Makedonien (den
tidigare jugoslaviska republiken
Makedonien)

Makedonien har valts in som fullvärdig
medlem i OSSE. Sedan 1992 har OSSE en
representation i Skopje vars främsta
syfte varit att förhindra en spridning
av den jugoslaviska konflikten även till
detta land.

OSSE och Jugoslavien

Den socialistiska federativa republiken
Jugoslavien (SFRJ) avstängdes 1992 från
att delta i OSSE:s möten. Regeringen i
Belgrad, som företräder Serbien-
Montenegro, kräver medlemskap i OSSE på
Jugoslaviens (SFRJ:s) plats medan
flertalet OSSE-stater driver linjen att
den får begära inträde som ny medlem på
samma sätt som de andra stater som
tidigare utgjorde Jugoslavien (SFRJ).
Frågan är en oskiljaktig del av den
pågående fredsprocessen och väntas få
sin lösning inom ramen för denna.

Sverige erkände i april 1996 Serbien-
Montenegro som Förbundsrepubliken
Jugoslavien, som en av flera
efterföljarstater till det tidigare
Jugoslavien. Regeringen har i olika
sammanhang pekat på vikten av att
Förbundsrepubliken Jugoslavien deltar i
OSSE med de förpliktelser och åtaganden
som detta innebär, t.ex. i fråga om
mänskliga rättigheter och
rustningskontroll.

Ett villkor för Förbundsrepubliken
Jugoslaviens inträde i OSSE blir
sannolikt att en OSSE-representation kan
verka i landet.

Under ett knappt års tid, 1992-1993,
hade OSSE en representation i det som i
dag är Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Sommaren 1993 tvingade regeringen i
Belgrad bort denna OSSE-övervakning
genom att inte förlänga överenskommelsen
med OSSE. OSSE svarade med att utvidga
samarbetet mellan OSSE-ländernas
ambassader i Belgrad, i synnerhet vad
avser bevakningen av Kosovo.

Sanktionsövervakning

OSSE och EU skapade 1992
övervakningsgrupper i sju länder i syfte
att bistå dessa länder med kontroll av
efterlevnaden av FN-sanktionerna mot
Jugoslavien (Serbien-Montenegro).
Övervakningsgrupperna bemannas
företrädesvis av tullpersonal. Ungefär
200 tulltjänstemän och andra experter
var under 1995 verksamma i
övervakningsgrupperna och vid
huvudkontoret i Bryssel men
personalstyrkan skärs nu ned. Sverige
har kontinuerligt haft ett tiotal
tulltjänstemän utsända till dessa
övervakningsgrupper, främst i Ukraina,
Ungern och Makedonien.

En förestående OSSE-representation i
Kroatien

Efter en utdragen förhandling med
värdlandet om mandatet beslutade OSSE i
april 1996 att upprätta en
representation i Kroatien.

Stödgruppen i Tjetjenien

Sedan slutet av 1994 har OSSE arbetat
för en politisk lösning av konflikten i
Tjetjenien. Ryssland har utsatts för
hård kritik av övriga OSSE-stater för
urskillningslös våldsanvändning.
Rysslands rätt att ingripa för att
säkerställa sin territoriella integritet
har dock inte ifrågasatts.

Ett flertal stater - däribland Sverige,
flera andra EU-stater och USA - har
påtalat att Ryssland inte följt
Wiendokumentets regel att föranmäla
större truppförflyttning och inte heller
den i december 1994 antagna nya
militärpolitiska uppförandekodens regler
för urskillning och måttfullhet vid
militära insatser.

Förhandlingar mellan parterna inleddes
under försommaren och fördes längs tre
spår: ett militärt, ett politiskt och
ett ekonomiskt. OSSE:s stödgrupp
fungerade som medlare. Det är enligt
regeringens uppfattning tydligt att det
inte finns någon godtagbar militär
lösning på denna politiska konflikt.
Därför är det viktigt att OSSE:s
stödgrupp finns kvar. Den kan tjäna som
ett stöd för en politisk lösning den dag
parterna visar sig vara redo, underlätta
de kontakter mellan parterna som måste
tas, erbjuda en neutral plattform för
förhandlingar, underlätta humanitära
organisationers arbete samt rapportera
sakligt och neutralt till det
internationella samfundet.

Regeringen anför i skrivelsen att
Sverige för en aktiv politik i
Tjetjenienfrågan till förmån för en
lösning med politiska medel.

Moldova

OSSE:s representation i Moldova
upprättades i april 1993. Den skall
försöka få till stånd en varaktig
politisk lösning av konflikten kring
utbrytarregionen Transnistrien i
Moldova.

Ukraina

Representationen i Ukraina tillkom
sommaren 1994. Dess främsta uppgift är
att följa förhandlingarna om Krims
status och dess krav på lokalt
ekonomiskt självbestämmande.
Representationen skall även följa
utvecklingen för de mänskliga
rättigheterna samt bevaka massmediernas
frihet.

Tadzjikistan

Inbördeskriget i Tadzjikistan, som
upphörde för cirka tre år sedan, krävde
närmare 50 000 dödsoffer. Ingen varaktig
politisk lösning har kunnat uppnås.
Sedan tidigt 1994 har OSSE en
representation i Tadzjikistans huvudstad
Dusjanbe. Representationens
huvuduppgifter är att befordra dialog
och förtroende mellan olika grupper, att
uppmuntra respekt för mänskliga
rättigheter samt upprättandet av
demokratiska institutioner. När FN:s
flyktingkommissariat planerade att lämna
vissa områden i Tadzjikistan fick OSSE-
representationen i uppgift att följa
människorättsläget för återvändande
flyktingar och tvångsförflyttade
personer i syfte att underlätta deras
återkomst till det tadzjikiska
samhället.

Georgien

På georgiskt territorium pågår två
större konflikter. Både Abchasien och
Sydossetien har i flera år strävat efter
självständighet från Georgien. Striderna
har förorsakat stora flyktingströmmar
och mycket mänskligt lidande. OSSE har
en representation i Tbilisi sedan
december 1992. Den består av 17
diplomater. Representationen söker
främja förhandlingar mellan parterna i
konflikten om Sydossetien, men mandatet
täcker även övriga delar av Georgien.
Representationen har även organiserat
flera konferenser och seminarier främst
om rättsliga spörsmål.

Konflikten om Nagorno-Karabach och
Minskgruppen

Sedan 1988 pågår en väpnad konflikt om
enklaven Nagorno-Karabach, som ligger i
Azerbajdzjan, men har armenisk
befolkningsmajoritet som eftersträvar
större självständighet. OSSE har sedan
1992 haft överläggningar med parterna
inom den s.k. Minskprocessen om en
varaktig politisk lösning på konflikten
som skulle ge Nagorno-Karabach betydande
autonomi, men inom Azerbajdzjans
territorium. Minskgruppen består av
konfliktens parter och ett antal
särskilt intresserade OSSE-stater.
Sverige är medlem av Minskgruppen sedan
dess tillkomst och fungerade under ett
drygt år som dess ordförande respektive
samordförande. Sedan december 1994 har
Minskgruppen ett samordförandeskap.
Samordförandeskapet har resulterat i en
betydligt bättre samordning av
medlingsansträngningarna.

Den parlamentariska församlingen

OSSE:s parlamentariska församling höll i
juli 1995 sitt fjärde möte i Ottawa.
Närmare 250 parlamentariker från 48
länder deltog i mötet, som leddes av
församlingens ordförande, talmannen i
den belgiska senaten Frank Swaelen.
Nästa möte med församlingen kommer att
äga rum i Stockholm den 5-9 juli 1996.

Parlamentarikerförsamlingen inleds och
avslutas med plenarmöten, men huvuddelen
av arbetet sker i tre utskott: för
säkerhetsfrågor och andra politiska
frågor, för ekonomi samt för demokrati,
mänskliga rättigheter och humanitära
frågor.

På initiativ av de svenska
parlamentarikerna gjorde mötet kritiska
uttalanden om mänskliga rättigheter i
Turkiet och om Frankrikes beslut att
återuppta sina kärnvapenprov. Sveriges
representanter bidrog också till att det
utvidgade säkerhetsbegreppet samt
kvinnornas roll i den ekonomiska och
sociala utvecklingen i Central- och
Östeuropa uppmärksammades i
slutdeklarationen. Ett annat svenskt
initiativ är att inför det kommande
mötet i Stockholm utreda möjligheterna
till förbättrat samarbete om
flyktingmottagning, inbegripet frågor om
kostnadsfördelning.

Liksom tidigare år uttalade
församlingen ett önskemål om att OSSE:s
beslutsprocess förenklas genom att fler
beslut fattas utan krav på enhällighet.

Samverkan med enskilda organisationer

OSSE har valt en generös och
obyråkratisk definition av enskilda
organisationer - och den enklast
tänkbara, nämligen att som enskilda
organisationer betrakta alla som själva
betecknar sig som sådana. Detta kan
innebära allt från udda
enmansorganisationer till
internationellt kända och sakkunniga
rörelser.

Det framhålls i skrivelsen att det
ligger i sakens natur att samverkan
mellan ett mellanstatligt samarbetsforum
som OSSE och enskilda organisationer
inte är problemfri. Dels finns det bland
OSSE:s deltagarstater vitt skilda
uppfattningar om värdet av - och
riskerna med - samverkan med enskilda
organisationer, dels bildar dessa
organisationer en brokig provkarta med
högst varierande intressegemenskap med
OSSE.

Toppmötet i Budapest 1994 gav
generalsekreteraren i uppdrag att utreda
hur OSSE:s samverkan med enskilda
organisationer skulle kunna förstärkas.
Generalsekreteraren redovisade i
september 1995 ett antal praktiska
uppslag vilka dock ännu inte har
resulterat i några formella beslut. De
kommer dock att på nytt aktualiseras
inför toppmötet i Lissabon 1996.

Ministerrådsmötet i Budapest

Ministerrådsmötet i Budapest i december
1995 var det femte i ordningen sedan
toppmötet i Paris 1990, som stadfäste
Parisstadgan och lade grunden för ett
omorganiserat OSSE. Det dominerades dels
av diskussioner om situationen i det
tidigare Jugoslavien i ljuset av OSSE:s
roll i de civila delarna av fredsavtalet
för Bosnien och Hercegovina, dels av
frågan om en alleuropeisk
säkerhetsmodell för det tjugoförsta
århundradet.

Den dåvarande OSSE-ordföranden beskrev
i en inledande genomgång det gångna året
på följande sätt: OSSE:s struktur som en
övergripande, allomfattande europeisk
säkerhetsorganisation hade ytterligare
befästs genom att verksamheten än mer
inriktas på konfliktförebyggande,
krishantering och normalisering av det
civila samhället, däri inräknat
uppbyggnad eller återuppbyggnad av
demokratiska institutioner. OSSE:s
fältrepresentationers verksamhet spänner
över hela detta spektrum. Dessa har som
instrument för preventiv diplomati och
medling i flera fall bidragit till att
främja stabiliteten och säkerheten där
de är verksamma. Genom att ställa
medlare och sakkunskap till förfogande
för parterna i olika konflikter - i form
av bl.a. OSSE:s Kontor för demokratiska
institutioner och mänskliga rättigheter
(ODIHR), minoritetskommissarien (HCNM)
och personliga representanter för
ordföranden - har OSSE medverkat till
ökad insyn, bättre samarbetsklimat och
fördjupad demokratisk värdegemenskap
inom och mellan OSSE-staterna. De knappa
resurser OSSE förfogar över försvårar
dock ibland verkställandet av fattade
beslut.

Den efterföljande allmänna debatten vid
ministerrådet handlade om vilken roll
OSSE kunde spela för att bringa fred,
demokrati och trygghet till Bosnien och
Hercegovina liksom om behovet av att
stärka existerande säkerhetsstrukturer
och ersätta institutionella revirstrider
med samarbete och långsiktigt tänkande -
bl.a. i form av en ny säkerhetsmodell
för det tjugoförsta århundradet.

Alla OSSE-stater som tog till orda
under dagordningspunkten om det tidigare
Jugoslavien gav sitt stöd till
fredsavtalet för Bosnien och Hercegovina
och till de uppgifter som däri
tilldelats OSSE. Organisationen befanns
stå inför sin största utmaning hittills.
Samstämmigheten återspeglades i
ministerrådets beslut om att upprätta en
representation i Bosnien och Hercegovina
för att ta sig an de uppgifter som OSSE
fått i Daytonavtalet.

Ministerrådet välkomnade det svenska
initiativet att sammankalla ett
internationellt expertmöte i Stockholm
för att förbereda valen i Bosnien och
Hercegovina.

Vad gäller konflikten om den etniskt
armeniskdominerade enklaven Nagorno-
Karabach i Azerbajdzjan uppmanade
ministerrådet parterna att intensifiera
sina direktkontakter och beslutade att
fortsätta förhandlingarna inom OSSE:s
ram - den s.k. Minskprocessen. Konkreta
framsteg i förhandlingarna är en
förutsättning för att sända en
multinationell fredsbevarande OSSE-
styrka till regionen i enlighet med
principbeslutet från toppmötet i
Budapest 1994.

Ministerrådet bekräftade också att
Danmark övertar ordförandeskapet för
OSSE 1997 efter Schweiz, som innehar
detta under 1996. I övrigt kan noteras
att det var första gången som Makedonien
deltog som likaberättigad med övriga
OSSE-stater.

OSSE inför toppmötet i Lissabon

Toppmöten inom OSSE har sedan det nya
OSSE började ta form ägt rum vartannat
år: Paris 1990, Helsingfors 1992,
Budapest 1994 och, härnäst, Lissabon
1996. Arbetet inom OSSE tenderar att
koncentreras på förberedelser inför och
genomförande av beslut från dessa
högnivåmöten.

Toppmötet i Lissabon äger rum i början
av december 1996. Av allt att döma
kommer dess förlopp och resultat att
huvudsakligen bestämmas av tre centrala
frågor.

Hur kommer OSSE:s uppdrag i Bosnien och
Hercegovina att utfalla? Hur utvecklas
OSSE:s operativa roll?

Toppmötesdeltagarnas syn på OSSE:s
användbarhet som ett av
huvudinstrumenten i hanteringen av
kriser och konflikter i Europa kommer
att starkt färgas av hur OSSE i
praktiken lyckas med sitt uppdrag i
Bosnien och Hercegovina. OSSE:s framtida
roll påverkas givetvis också av hur de
militära bestämmelserna i själva
fredsavtalet tillämpas och efterlevs.
Självklart kommer också OSSE:s övriga
operativa verksamhet, dvs. främst
representationerna, att ha betydelse för
hur organisationen värderas. Speciellt
intressant är därvid hur OSSE:s
fortsatta roll i hur konflikten i
Tjetjenien kommer att gestalta sig.

Vart leder diskussionen inom OSSE om en
säkerhetsmodell för det tjugoförsta
århundradet?

Den pågående etappen i diskussionen om
säkerhetsmodellen för det tjugoförsta
århundradet är tänkt att avslutas vid
toppmötet i Lissabon i december 1996. I
den mån denna diskussion leder till
konkreta beslutsrekommendationer kommer
dessa att handla om att närmare
definiera OSSE:s roll i den europeiska
säkerhetsarkitekturen och stärka dess
operativa användbarhet. Denna fråga är
intimt förbunden med flertalet central-
och östeuropeiska staters strävan att
bli medlemmar i NATO. Ett viktigt inslag
i säkerhetsmodellen blir att bygga
förtroende, inte minst för att
överbrygga den förtroendeklyfta som nu
uppstått mellan NATO och Ryssland. Även
frågan om hur OSSE:s förhållande till
inomregionala organ som Östersjörådet
utvecklas kommer att ha betydelse.

Hur kommer problemen med CFE-avtalets
genomförande att hanteras under och
efter avtalets uppföljningskonferens i
maj?

Även om tidsperspektivet kan vara
osäkert, bör man enligt regeringen räkna
med möjligheten att Lissabonmötet
stadfäster mandat för en ny omgång
förhandlingar om rustningskontroll i
vilken alla OSSE-stater deltar. Sverige,
som står utanför CFE-avtalet, skulle där
sannolikt ställas inför känsliga
avvägningar. Utvecklingen i denna fråga
kommer i sin tur att starkt påverka
annan europeisk rustningskontroll och
nedrustning inom OSSE:s ram.

Regeringen fäster i föreliggande
skrivelse riksdagens uppmärksamhet vid
dessa tre huvudfrågor inför toppmötet i
Lissabon därför att de har uppenbart
säkerhetspolitisk betydelse för Sverige.

Utskottets överväganden

Utskottet har tagit del av regeringens
skrivelse 1995/96:164 och den
redogörelse som där lämnats beträffande
verksamheten i Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).
Utskottet välkomnar den utförliga och
klara redogörelsen samt anser det
värdefullt att få del av den
framåtblickande analysen om de
frågeställningar som regeringen bedömer
kommer att vara centrala vid toppmötet i
Lissabon i december 1996.

Sveriges riksdag har vid tidigare
tillfällen uttalat stöd för OSSE:s
viktiga roll vad gäller att förebygga
och hantera kriser och konflikter.
Utrikesutskottet vill i detta sammanhang
erinra om vad utskottet uttalade i
betänkande 1994/95:UU23 - vilket
behandlar riksdagens redogörelse för
verksamheten i OSSE under 1994 - om vad
utskottet uppfattar som OSSE:s särskilda
styrka; nämligen dess breda
säkerhetsbegrepp som inte bara omfattar
de traditionella säkerhetspåverkande
faktorerna utan även frågor som rör
demokratiuppbyggnad och främjande av
respekten för de mänskliga
rättigheterna. Denna syn har legat till
grund för de verksamheter och den
speciella kompetens som OSSE under en
följd av år har utvecklat för att verka
konflikthämmande inom stater. I detta
sammanhang vill utskottet särskilt
framhålla den positiva inverkan som
många av OSSE:s fältrepresentationer har
haft på potentiella konflikter. Exempel
härpå är det arbete som utförs av OSSE-
representationen i Makedonien (den
tidigare jugoslaviska republiken
Makedonien) för att förhindra en
spridning av konflikten i det forna
Jugoslavien och den positiva roll som
representationen i Estland bl.a. kunde
spela vid kommunalvalens genomförande.

Minoritetskommissariens verksamhet har
utvecklats till att bli ett värdefullt
medel för att förhindra konflikter.
Utskottet noterar den uppskattning som
detta ämbete rönt för det viktiga arbete
som - ofta i det tysta - utförs för att
förhindra att spänningar i nationella
minoritetsfrågor trappas upp och orsakar
konflikter. Ett annat viktigt initiativ
av OSSE, värt att omnämnas, är det
arbete som den s.k. Minskgruppen utför
för att få till stånd en lösning på
konflikten om Nagorno-Karabach.

Utskottet anser det vara av största
vikt att de olika internationella
insatserna som för närvarande genomförs
i Bosnien och Hercegovina i syfte att
genomföra avtalet om fred i f.d.
Jugoslavien samordnas på ett
ändamålsenligt sätt, särskilt i ljuset
av de kommande valen. Utskottet utgår
från att valövervakningen kommer att ske
bl.a. med hjälp av parlamentariska
observatörer.

OSSE:s styrka som organisation - där
förutom vad som ovan anförts kan nämnas
dess flexibilitet och allomfattande
karaktär med USA och Canada som
medlemmar - gör den till en viktig aktör
i den europeiska säkerhetsarkitekturen.
Utskottet anser att OSSE:s komparativa
fördelar bör ytterligare utvecklas och
dess operativa användbarhet stärkas. Det
sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet framhöll i betänkande
1995/96:UFöU1 den betydelsefulla roll
som OSSE kan spela som forum för den
europeiska säkerhetsdialogen och som
faktor i uppbyggandet av en alleuropeisk
säkerhetsordning, där varje stat kan få
sina säkerhetsintressen tillgodosedda.
Utskottet delar det sammansatta
utskottets uppfattning härvidlag.

Vad gäller CFE-avtalets uppföljning och
en eventuell kommande ny
förhandlingsomgång om rustningskontroll
noterar utskottet de synpunkter som
framfördes av utrikesministern i ett tal
den 5 februari i år vid Olof Palmes
Internationella Centrum i vilket det
långsiktiga målet för den svenska
regeringen uppgavs vara att Sverige som
fullvärdig part skall delta i en
alleuropeisk säkerhetsordning, vilken
täcker hela kontinenten och som bygger
på arrangemang för vapenkontroll av CFE-
typ. Utrikesministern framhöll i
sammanhanget den stora vikt för svensk
säkerhet som CFE-avtalet utgör.
Utrikesutskottet vill här även hänvisa
till de synpunkter som det sammansatta
utskottet framförde i ovan nämnda
betänkande 1995/96:UFöU1. Där
poängterades det avgörande svenska
intresse som ligger i tillämpningen av
CFE-avtalet - i synnerhet vad gäller
frågan om begränsningar av styrkor i
nordvästra Europa och andra faktorer som
reducerar förmågan till överraskande
anfallsoperationer - och en kommande
utvecklad rustningskontrollregim i
Europa. Utrikesutskottet delar
utrikesministerns och det sammansatta
utskottets uppfattning i denna viktiga
och komplexa fråga.

Utskottet föreslår därmed att riksdagen
lägger regeringens skrivelse 1995/96:164
Redogörelse för verksamheten inom
Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE) under år 1995
till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens
skrivelse 1995/96:164 om OSSE

att riksdagen lägger regeringens
skrivelse 1995/96:164 Redogörelse för
verksamheten inom Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) under år 1995 till
handlingarna.

Stockholm den 28 maj 1996

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola
Furubjelke (s), Mats Hellström (s),
Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson
(s), Inger Koch (m), Anna Corshammar-
Bojerud (c), Berndt Ekholm (s), Bertil
Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Urban Ahlin (s), Eva Zetterberg (v),
Carina Hägg (s), Lars Hjertén (m), Bodil
Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund
(kds) och Agneta Brendt (s).

Förkortningslista

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Utskottet 1
Skrivelsens huvudsakliga innehåll 1
Utskottets överväganden 15
Hemställan 17
Bilaga: Förkortningslista 18