om vissa upphovsrättsliga frågor vid spridning av TV-program bland utlandssvenskar

Betänkande 1981/82:LU33

LU 1981/82:33

Lagutskottets betänkande
1981/82:33

om vissa upphovsrättsliga frågor vid spridning av TV-program bland
utlandssvenskar

Ärendet

I betänkandet behandlas motion 1981/82:673 av Helge Hagberg (s) och
Evert Hedberg (s), vari framförs önskemål om en lösning av de upphovsrättsliga
problem som har samband med spridning bland utlandssvenskar av
videogram med inspelade TV-program.

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag för att
inom en bestämd tidsrymd lösa frågan om upphovsmannarätten avtalsvägen
eller - om detta inte går - förslag om en lösning efter internationell
lagstiftningsmodell.

Motiveringen till yrkandet finns i motion 1981/82:672 som innehåller
yrkandet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen sagts om behovet av svenska TV-program till alla i utlandet
verksamma svenskar. Motionärerna framhåller att de många svenskar som
arbetar utomlands f. n. nästan helt saknar tillgång till information, nyhetsförmedling,
kulturprogram och underhållning från den svenska televisionen.
Enligt motionärerna finns det ett behov för utlandssvenskarna att få tillgång
till svenska TV-program. Det hänvisas till att handelsflottans personal fram
till maj 1977 hade möjlighet att se sådana program. Motionärerna anför att
några förslag som kan lösa frågan ännu inte framkommit och påpekar att det
skulle vara rimligt att en del av de medel som kan komma att inflyta genom
den aviserade kassettavgiften går till de medverkande i kassettinspelade
TV-program. Enligt motionärerna är det främst allmänheten som drabbas av
att en uppgörelse inte kan komma till stånd. Motionärerna anser att tiden nu
är mogen för riksdagen att besluta att lagstiftning får tillgripas om inte
parterna inom rimlig tid träffar avtal som löser frågan.

Motion 672 behandlas av kulturutskottet i betänkande KrU 1981/82:18.

Allmän bakgrund

Upphovsrättsliga regler

Upphovsrättslagen (1960:729) ger skydd åt den som skapat ett litterärt
eller konstnärligt verk. Skyddet innebär att den som skapat verket har rätt att
utnyttja detta ekonomiskt och har ett visst ideellt betonat inflytande över hur
och i vilka sammanhang det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av
det skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt. Så kan t. ex. vara
fallet beträffande ett filmverk, där upphovsrätten kan tillkomma manusför 1

Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 33

LU 1981/82:33

2

fattare, regissör, producent, arkitekter, koreografer m. fl. Fotograferna i
filmen har däremot rättighet enligt fotografilagen (1960:730) till de enskilda
bildrutorna i filmen. Enligt upphovsrättslagen åtnjuter också utövande
konstnärer, exempelvis skådespelare och musiker, samt radio- och TVföretag
ett visst skydd (s. k. närstående rättigheter).

Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket vidsträckta. Till
litterära verk räknas bl. a. skönlitteratur och beskrivande framställningar i
ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk
räknas i princip alla former, där verk skapas i syfte att nå en konstnärlig
verkan t. ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl. a. sceniska
verk som teaterpjäser och koreografiska verk, musikaliska kompositioner
både när de framförs och framträder i notskrift samt filmverk, både
spelfilmer och under vissa förutsättningar kortfilmer och journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed
komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla
verkshöjd. Samma sak kan också uttryckas så, att en produkt är ett verk, om
den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av
varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag (som flera kan
tänkas komma på), vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare
nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär.

Ett auktorverk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat
på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte
blott en bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket,
utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv.,
som endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också
framträda i obeständig form, t. ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett
musikstycke, i bilden på filmduken eller televisionsskärmen. Alla former vari
verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsrätt uppkommer utan några formaliteter, så snart upphovsmannen
har gjort det skapande verket på något sätt tillgängligt för annan. En
sådan uppkommen, ursprunglig upphovsrätt kan endast tillkomma den
fysiska person som skapat verket. En juridisk person, t. ex. ett filmföretag,
kan inte vara upphovsman. Om upphovsmannen är anställd med uppgift att
framställa upphovsrättsligt skyddade verk övergår åtminstone i viss omfattning
upphovsrätten till arbetsgivaren. I vad mån rätten övergår beror på olika
omständigheter, bl. a. innehållet i anställningsavtalet.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en
principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket
tillgängligt för allmänheten t. ex. genom att framföra det offentligt och sprida
exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses bl. a. inspelning av
verket på band eller annan anordning från vilken det kan återges.

Att framföra ett verk offentligt betyder att presentera verket för
allmänheten i obeständig form, att läsa upp en dikt, spela ett musikstycke.

LU 1981/82:33

3

visa en film, utsända ett verk i ljudradio eller television osv. Ett framförande
är offentligt, när det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fallet, att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s. k. industrimusik).

Skyddet för de utövande konstnärerna har tre former, nämligen inspelningsskydd.
utsändningsskydd och kopieringsskydd. Dessutom finns skydd
för den utövande konstnärens ideella intressen.

Inspelningsskyddet innebär att annan inte utan den utövande konstnärens
samtycke får spela in hans framförande på grammofonskiva, film eller annan
anordning genom vilken framförandet kan återges.

Utsändningsskyddet innebär att den utövande konstnärens framförande
inte utan hans samtycke får sändas ut i ljudradio eller TV. Skydd finns vidare
mot direkt överföring vilket innebär att man inte utan den utövande
konstnärens samtycke till allmänheten får förmedla ett framförande frän den
lokal där det sker till en annan lokal. Sådan överföring kan t. ex. ske genom
kabel till allmänhet i den andra lokalen.

Kopieringsskyddet betyder att framförande som upptagits på grammofonskiva
eller annan anordning genom vilken det kan återges inte utan den
utövande konstnärens samtycke får överföras till annan sådan anordning.
Detta skydd varar i 25 år från det år när upptagningen gjordes.

Beträffande radio- och TV-företag gäller att sändningarna inte utan deras
samtycke får återutsändas eller spelas in. TV-sändning får inte heller utan
tillstånd återges för allmänheten i biograflokal eller liknande. Vidare finns
det skydd mot kopiering av inspelningar av sändningar.

Såväl det rent upphovsrättsliga skyddet som skyddet för de närstående
rättigheterna är i vissa avseenden inskränkt. Bl. a. får man för enskilt bruk
framställa enstaka exemplar av ett verk, t. ex. spela in ett TV- eller
radioprogram. Beträffande litterära och musikaliska verk är vidare spridning
av exemplar av verket undantagen från ensamrätten, när verket getts ut.
Härav följer att utgivna böcker, grammofonskivor och ljudkassetter fritt kan
säljas, utlånas eller uthyras. Undantaget omfattar dock inte filmverk, vars
upphovsmän alltså kontrollerar spridning av exemplar till allmänheten. 1
fråga om film, varmed jämställs inspelningar på videogram, gäller en särskild
presumtionsregel nämligen att överlåtelse av rätt till inspelning av ett verk
omfattar rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten, exempelvis genom
att visa filmen på biograf eller i television. Musikaliska verk faller inte under
presumtionsregeln.

Vad gäller programinslag i TV innebär de redovisade reglerna att om
inslaget har s. k. verkshöjd så har de som bidragit till verket med en skapande
insats upphovsrätt till det och Sveriges Radio saknar i princip rätt att ensam
förfoga över det, om inte annat avtalats. Ett TV-inslag inspelat på videogram
får således inte utan upphovsmännens tillstånd kopieras och spridas bland
allmänheten utöver vad som följer av det ovan redovisade undantaget från

1* Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 33

LU 1981/82:33

4

skyddet för filmverk. Å andra sidan har inte heller upphovsmännen rätt att
ensamma bestämma över hur ett inspelat program skall användas.

Handelsflottans videonät

År 1973 träffades ett avtal om allmänna tjänstevillkor för tjänstemän vid
Sveriges Radio som bl. a. reglerade de upphovsrättsliga frågorna vid
företaget. Avtalet föreskrev att den anställde överlät på företaget - med
beaktande av bestämmelserna om upphovsrättens ideella innehåll - upphovsrätten
till i tjänsten utförda upphovsrättsliga verk och prestationer för
användning i företagets verksamhet. Detta gällde också i fråga om rätten till
fotografisk bild. Med företagets verksamhet avsågs dels att inom eller utom
landet, antingen genom företaget eller genom annan, göra framställda
produkter av alla slag tillgängliga för allmänheten genom alla nu utnyttjade
metoder, dels att framställa samtliga de exemplar som erfordrades för denna
produktion och distribution. Från den nu angivna huvudregeln gjordes
undantag för vissa särskilda utnyttjandeformer. En sådan var överföring av
program till videogram och fonogram för annat utnyttjande än rundradioändamål,
undervisningsändamål eller för distribution till ombordanställda på
svenska fartyg.

För utnyttjanden som skedde enligt huvudregeln utgick kollektiv ersättning
i form av ett årligt belopp, som fördelades mellan de anställda
upphovsmännen av fackklubben vid företaget. För undantagen gällde, att
ersättning skulle regleras i särskild överenskommelse mellan företaget och
SIF-klubben. Till skydd för upphovsmännens ideella rätt i det praktiska
programarbetet utfärdades i anslutning till avtalet en särskild instruktion.
Till protokollet från förhandlingarna fogade parterna gemensamt följande
anteckning.

Parterna har deklarerat sina respektive principiella ståndpunkter. Man har
därvid funnit att frågan är av sådan betydelse att det väsentligaste är att
åstadkomma den praktiska reglering som skett i föreliggande överenskommelse
utan att därigenom frånträda sina tidigare deklarerade ståndpunkter.
Dessa kan sammanfattningsvis beskrivas så att arbetsgivarparten för sin del
hävdar att Sveriges Radio övertagit den anställdes upphovsrätt för allt sådant
utnyttjande som med hänsyn till företagets public-service-karaktär kan
tänkas förekomma i dess verksamhet. Därvid har särskilt framhållits
utnyttjande av alla slag direkt eller indirekt i programverksamheten samt
utbyte med och försäljning till andra radioföretag. Tjänstemannaparten å sin
sida hävdar att den anställde i princip endast överlåtit förfoganderätten till
Sveriges Radio att utnyttja hans verk/prestation för en sändning inom landet,
samt att tillämpningen av den ideella rätten enligt upphovsrättslagen i
rundradioverksamheten bör regleras i kollektivavtal.

Sedan detta avtal slutits och överenskommelser träffats med vissa andra
organisationer, bl. a. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS), byggde Handelsflottans välfärdsråd, sedermera ombildat
till Handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF), successivt upp ett videonät

LU 1981/82:33

5

för handelsflottan genom vilket i huvudsak program från Sveriges Radio
kunde distribueras bland svenska handelsfartyg. Avtalet mellan Sveriges
Radio och SIF-klubben upphörde emellertid att gälla i maj 1977. Härefter
fick HKF ersätta programutbudet från Sveriges Radio med annan produktion.
År 1980 återupptogs leveranserna av program.

När det gäller medverkande i TV-program som inte är anställda i Sveriges
Radio har de upphovsrättsliga frågorna numera lösts avtalsvägen. Förhandlingar
har sedan länge pågått mellan TV-bolaget och de anställdas
organisation om ett avtal som skall göra det möjligt för bolaget att använda
producerade TV-program på en mängd olika områden, exempelvis för
visning på sjukhus och fängelser, samt att utnyttja dem kommersiellt. På
begäran av de anställdas organisation tillsatte regeringen i år en förlikningskommission.
Förhandlingarna inför kommissionen har nyligen strandat.

Förhållanden i Danmark, Norge och Finland

I Danmark har de upphovsrättsliga problemen vad gäller videogramdistribution
lösts avtalsvägen. Lösningen innebär att en central organisation för
samtliga upphovsrättsinnehavare till danska TV-program bildats och att den
från fartyg och oljeplattformar erhåller en viss årlig summa för fördelning
mellan upphovsmännen.

Även i Finland har man valt avtalsvägen, därvid man dock endast löst
mindre delar av det upphovsrättsliga problemkomplexet.

I Norge löste man år 1977 de upphovsrättsliga problemen inom Norsk
Rikskringkasting genom en tidsbegränsad lagstiftning, som fastslår att
företagets personal inte kan motsätta sig att programmen används i
videogramform för norska handelsflottan. Lagen ger även möjlighet till
distribution av program till norskägda fartyg under utländsk flagg och
oljeborrplattformar i Nordsjön.

Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02)

År 1970 tillsattes en samnordisk utredning med sakkunniga från Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att göra en allmän översyn av den
upphovsrättsliga lagstiftningen, den s. k. nordiska upphovsrättskommittén.
Kommittén avgav år 1974 ett delbetänkande med förslag till lagreglering av
bl. a. fotokopiering och bandinspelning inom undervisningsverksamhet.
Kommitténs förslag ledde för svensk del inte till någon lagstiftning. Nordiska
upphovsrättskommittén upplöstes år 1976. I stället tillsattes åren 1976-1977 i
samtliga nordiska länder utom Island nationella utredningar för översyn av
den upphovsrättsliga lagstiftningen.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 mars 1976 tillkallades för
svenskt vidkommande tre sakkunniga med uppdrag att se över upphovsrättslagstiftningen
m. m. Genom beslut vid regeringssammanträde den 24

LU 1981/82:33

6

februari 1977 erhöll utredningen tilläggsdirektiv. Samtidigt utökades antalet
sakkunniga till fem.

De direktiv upphovsrättsutredningen fick år 1976 byggde i huvudsak på
riktlinjer som Nordiska ministerrådet antagit år 1975 för en översyn av den
nordiska upphovsrättslagstiftningen. I riktlinjerna pekades på att den
tekniska utvecklingen ständigt frambringar nya former för utnyttjande av
upphovsrättsligt skyddade verk och att det var angeläget att de nya
möjligheterna härvidlag togs till vara. Samtidigt framhölls att utvecklingen
medfört att det blivit svårare för upphovsmännen att hävda sina rättigheter.
Det uttalades att en allmän översyn av upphovsrätten borde göras. Vidare
framhölls att det var rimligt att regelsystemet utformades på ett sätt som
beaktade samhällets intressen av att upphovsrätten inte lade hinder i vägen
för en önskvärd tillgång till upphovsrättsligt skyddade verk. Översynen
borde avse inte bara upphovsmännens rättigheter utan också de s. k.
närstående rättigheterna. I riktlinjerna uttalades vidare att särskild uppmärksamhet
borde ägnas de problem av praktisk natur som uppkommer när
ett verk har flera upphovsmän, en situation som blivit alltmer vanlig genom
att många skyddade prestationer utförs i någon form av teamwork. Aven
frågan om upphovsrättens övergång i anställningsförhållanden borde övervägas.

I direktiven till den svenska utredningen återgavs ministerrådets riktlinjer.
Vidare framhölls bl. a. att riktlinjerna inte innebar några begränsningar
såvitt avser de frågor som kan tas upp under utredningsarbetet samt att
riktlinjerna är öppna och inte innebär att några vägar avvisas för att nå de
syften som avses.

1 tilläggsdirektiven år 1977 görs vissa förtydligande uttalanden till ledning
för det fortsatta utredningsarbetet. Uttalandena hänför sig i huvudsak till vad
som anförts i riktlinjerna om vilka lösningar som bör sökas för att man skall
komma till rätta med de svårigheter och nackdelar som nuvarande regler
skapar. Vidare understryks betydelsen av en fortsatt nordisk rättslikhet på
området.

Videogramutredningen (U 1977:05)

Videogramutredningen tillkallades år 1977 för att utreda frågan om
samhällets insatser på videogramområdet. Enligt direktiven skulle utredningen
bl. a. pröva vissa frågor om distribution av videogram samt överväga
möjligheterna till utnyttjande av Sveriges Radios program för distribution i
videogramform. Härvid framhölls bl. a. att det ankommer i första hand på
upphovsrättsutredningen att lösa de upphovsrättsliga problem som kan
uppkomma när det gäller användningen av TV-program.

Videogramutredningen avlämnade år 1978 en promemoria (Ds U 1978:8)
Svenska videonät utomlands med förslag om en treårig försöksverksamhet
med distribution av svenska TV-program i videogramform till svenskar i

LU 1981/82:33

7

utlandet. I promemorian framhåller utredningen att starka kulturpolitiska
skäl talar för att svenskar utomlands snarast möjligt får tillgång till ett urval
av Sveriges Radios egen produktion av TV-program i videogramform.
Antalet utlandssvenskar som direkt eller indirekt är knutna till svenska
institutioner eller företag utomlands beräknar utredningen till omkring
50 000. Det konstateras att det finns en lång rad institutioner och företag som
har intresse av distribution av svenska TV-program utomlands.

En förutsättning för att utredningens förslag skall kunna genomföras anges
vara att man kan åstadkomma en fullständig upphovsrättslig lösning i fråga
om utlandsdistributionen. Utredningen räknar med att avtal skall träffas
mellan de berörda parterna för den tid som försöksverksamheten är avsedd
att vara. 1 den män det blir svårt att få till stånd de avtal som krävs bör enligt
utredningen andra utvägar övervägas.

År 1981 avlämnade utredningen sitt slutbetänkande (SOU 1981:55)
Video, vari tas upp en mängd olika frågor om video och användningen av
inspelade videogram för olika ändamål, bl. a. för distribution bland
utlandssvenskar. Utredningen konstaterar i sistnämnda hänseende att sedan
1978 inget framkommit som förändrat utredningens synsätt i fråga om
behovet av att frågan snarast löses. Utredningen framlägger också olika
förslag om hur distributionen skall anordnas. Utredningen framhåller vidare
att användningen av videogram med TV-program förutsätter avtal med
rättighetshavarna men att de upphovsrättsliga frågorna är svåra att lösa
avtalsvägen. Utredningen understryker vikten av att upphovsrättsutredningen
så snart som möjligt försöker finna lösningar på frågorna.

Utredningens slutbetänkande har lagts till grund för en del av de förslag
som framläggs i proposition 1981/82:111 om vissa filmfrågor m. m.

Förslag om kassettavgift

Regeringen har i år beslutat en remiss till lagrådet med förslag till en lag om
skatt på oinspelade ljud- och videokassetter. I proposition 1981/82:128
framlägger regeringen vissa förslag om hur inkomsterna från skatten skall
användas. Enligt propositionen avses 40 milj. kr. av skattemedlen avsättas
för insatser på främst musik-, film- och bildområdena. Av beloppet skall 8
milj. kr. utgå till upphovsmän och andra rättighetsinnehavare på musikområdet,
8 milj. kr. utgå i form av förstärkta insatser för vissa grupper av
kulturarbetare, dvs. bild- och formkonstnärer samt författare, och 12
milj. kr. avsättas för stöd till kulturpolitiskt angelägen fonogramverksamhet.
Slutligen skall 12 milj. kr. tillfalla film- och videoområdet samt teater- och
biblioteksområdena. De belopp som sålunda föreslås utgå anges utgöra
kompensation för de skadeverkningar som uppkommer på grund av s. k.
hemkopiering.

I proposition 1981/82:111 om vissa filmfrågor m. m. läggs fram förslag om

LU 1981/82:33

hur det ovan angivna stödet på film- och videoområdet skall utformas.
Huvuddelen föreslås utgå under anslaget Filmstöd.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om användning av TV-program i videogramform har behandlats av
riksdagen vid 1977/78 och 1979/80 års riksmöten med anledning av motioner.
Motionerna har avslagits av riksdagen (Föll 1977/78:2, KrU 1977/78:1 och
KrU 1979/80:30).

Vid 1980/81 års riksmöte behandlade lagutskottet en motion med i
huvudsak samma yrkanden som i den tidigare (s. 1) redovisade motionen 672
och den nu aktuella motionen 673. På begäran av lagutskottet yttrade sig
kulturutskottet över motionen och underströk därvid angelägenheten av att
det problem som motionärerna tagit upp och som då alltjämt kvarstod
snarast fick en lösning, i första hand avtalsvägen. Någon särskild hänvändelse
från riksdagen till regeringen ansåg kulturutskottet dock inte nödvändig.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1980/81:14) anslöt
sig lagutskottet till vad kulturutskottet sålunda anfört. Lagutskottet framhöll
därjämte betydelsen av att TV-bolagets program kan utnyttjas för även
andra ändamål än distribution bland utlandssvenskar. Enligt vad utskottet
inhämtat pågick då förhandlingar mellan TV-bolaget och de anställdas
organisation om ett avtal som skulle lösa de upphovsrättsliga frågorna och
därmed göra det möjligt för bolaget att använda de producerade programmen
på en mängd angelägna områden, exempelvis inom undervisningsväsendet
och för visning på sjukhus, fängelser och liknande, liksom att utnyttja
dem rent kommersiellt. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att det i vart fall
inte då var påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida i frågan.

Vid behandlingen av den i år väckta motionen 672 har kulturutskottet
(KrU 1981/82:18) understrukit angelägenheten av att den kvarstående delen
av det problem som motionärerna tagit upp snarast får en lösning. Någon
särskild hänvändelse från riksdagen till regeringen i denna fråga har utskottet
inte f. n. ansett behövlig och utskottet har därför avstyrkt motion 672.

Utskottet

I motion 1981/82:673 yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om
förslag till lösning av de upphovsrättsliga frågorna vid spridning av
TV-program bland utlandssvenskar. Till stöd för yrkandet framhåller
motionärerna att de många svenskar som arbetar utomlands f. n. nästan helt
saknar tillgång till information, nyhetsförmedling, kulturprogram och
underhållning från den svenska televisionen. Enligt motionärerna finns det
ett behov för utlandssvenskarna att få tillgång till svenska TV-program.
Motionärerna anför att några förslag som kan lösa frågan ännu inte
framkommit och påpekar att det är främst allmänheten som drabbas av att en

LU 1981/82:33

9

uppgörelse inte kan komma till stånd. Motionärerna anser att tiden nu är
mogen för riksdagen att besluta att lagstiftning får tillgripas om inte parterna
inom rimlig tid träffar avtal som löser frågan.

Bakgrunden till motionen är de upphovrättsliga problem som uppkommer
då inspelningar av TV-program skall användas för andra ändamål än
utsändning i etern, exempelvis spridning bland allmänheten i videogramform.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 1-4) har den som
skapat ett TV-program en rätt att utnyttja programmet ekonomiskt samt
vissa ideella rättigheter beträffande hur och i vilka sammanhang det används,
allt under förutsättning att programmet har s. k. verkshöjd. Har flera - i
egenskap av exempelvis manusförfattare, regissör och tonsättare - medverkat
vid tillkomsten av programmet har envar av dem en sådan rätt. Rätten att
utnyttja programmet ekonomiskt innefattar en principiell ensamrätt att göra
inspelningar av programmet på exempelvis videogram och göra det
tillgängligt för allmänheten bl. a. genom spridning av kopior av inspelningarna.
Också utövande konstnärer, dvs. skådespelare, sångare, dansare,
musiker och andra som uppträder i programmet, har en viss rätt att utnyttja
programmet ekonomiskt och utöva ett ideellt inflytande över dess användning.
Skyddet för upphovsmännen och de utövande konstnärerna gäller bara
fysiska personer. Även Sveriges Television AB, i vars verksamhet programmet
använts och eventuellt också framställts, åtnjuter emellertid ett visst
skydd bl. a. mot olovliga inspelningar av utsända program och spridning av
kopior av programinspelningar.

Några särskilda regler om upphovsrätt i anställningsförhållanden finns
inte. Detta innebär att bestämmelserna om skydd för upphovsmän och andra
rättighetsinnehavare är tillämpliga oavsett om vederbörande är anställd i
TV-bolaget eller inte. Det anses emellertid att om en person anställts med
uppgift att framställa upphovsrättsligt skyddade produkter övergår upphovsrätten
i viss omfattning till arbetsgivaren. I vilken utsträckning rätten övergår
är dock osäkert och kan dessutom bero på olika omständigheter, bl. a.
innehållet i anställningsavtalet. En följd av upphovsrättslagen är därför att
användningen av inspelade TV-program för andra ändamål än etersändning i
många fall torde förutsätta att avtal om utnyttjande träffas mellan
TV-bolaget och rättighetsinnehavarna, både de anställda och övriga.

I anslutning till det anförda vill utskottet erinra om att upphovsrättslagen
f. n. ses över av upphovsrättsutredningen. Enligt direktiven för utredningsarbetet
bör bl. a. frågan om upphovsrättens övergång i anställningsförhållande
övervägas. Utskottet vill också framhålla att spörsmålet om användningen
av TV-program för andra ändamål än etersändning behandlats av
videogramutredningen. Denna utredning avlämnade år 1978 en promemoria,
(Ds U 1978:8) Svenska videonät utomlands, med förslag om en treårig
försöksverksamhet med distribution av svenska TV-program i videogramform
till svenskar i utlandet. I promemorian angavs att en förutsättning för
att utredningsförslaget skall kunna genomföras är att man kan åstadkomma

LU 1981/82:33

10

en fullständig upphovsrättslig lösning i fråga om utlandsdistributionen.
Utredningen räknade med att avtal skall träffas mellan de berörda parterna
för den tid som försöksverksamheten är avsedd att vara. I den mån det blir
svårt att få till stånd de avtal som krävs bör enligt utredningen andra utvägar
övervägas. Videogramutredningen avlämnade år 1981 sitt slutbetänkande
(SOU 1981:55) Video, vari tas upp en mängd olika frågor om video och
användningen av inspelade TV-program för olika ändamål, bl. a. för
distribution bland utlandssvenskar. Utredningen konstaterar i sistnämnda
hänseende att sedan år 1978 inget framkommit som förändrat utredningens
synsätt i fråga om behovet av att frågan snarast löses. Vidare påpekas att de
upphovsrättsliga frågorna är svåra att lösa och understrykes vikten av att
upphovsrättsutredningen så snart som möjligt försöker finna lösningar på
frågorna.

Utskottet vill vidare erinra om att utskottet vid 1980/81 års riksmöte
behandlade en motion med samma syfte som den nu aktuella. I sitt av
riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1980/81:14) hänvisade
utskottet till att förhandlingar pågick mellan TV-bolaget och de anställdas
organisation om ett avtal som skulle lösa de upphovsrättsliga frågorna och
därmed göra det möjligt för bolaget att använda sina producerade program
på en mängd angelägna områden och att utnyttja dem rent kommersiellt.
Med hänsyn härtill ansåg utskottet att det i vart fall inte då var påkallat med
någon åtgärd från riksdagens sida.

Då de upphovsrättsliga frågorna beträffande utnyttjandet av inspelade
TV-program nu åter aktualiserats vill utskottet än en gång stryka under
betydelsen av att svenska TV-program kan distribueras bland utlandssvenskarna
och även användas för andra angelägna ändamål, t. ex. för visning på
sjukhus och fängelser. Enligt utskottets mening är det också betydelsefullt att
TV-bolaget får möjligheter att gå ut på den kommersiella videogrammarknaden.
Från olika utgångspunkter är det således angeläget att de upphovsrättsliga
problemen på området blir lösta snarast möjligt. Som utskottet
framhöll våren 1981 bör man därvid i första hand sträva efter en
avtalsreglering. När det gäller upphovsmän och andra rättighetsinnehavare
som medverkar i TV-program utan att vara anställda vid Sveriges Radio har
de upphovsrättsliga frågorna numera lösts avtalsvägen. I fråga om de
anställda däremot har som motionärerna påpekar förhandlingsvägen hittills
inte visat sig framkomlig. Utskottet vill bl. a. hänvisa till att regeringen i år
tillsatt en förlikningskommission på begäran av de anställdas organisation.
Förhandlingarna inför kommissionen har nyligen strandat. Enligt vad
utskottet inhämtat har härefter inom utbildningsdepartementet tillsatts en
särskild arbetsgrupp med företrädare för utbildnings- och justitiedepartementen
med uppgift att utarbeta ett förslag till lagstiftning i ämnet. Arbetet
bedrivs med målsättningen att en promemoria skall föreligga i maj månad.
Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som sålunda pågår anser utskottet att

LU 1981/82:33

11

något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen inte är
erforderligt.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:673.

Stockholm den 4 maj 1982

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m),
Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s),
Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt
Silfverstrand (s) och Margot Håkansson (fp).

Särskilt yttrande

Inger Lindquist (m) anför:

För översyn av upphovsrättslagstiftningen tillsattes den 4 mars 1976
upphovsrättsutredningen (JU 1976:02) vilken den 24 februari 1977 erhöll
tilläggsdirektiv. Jag är sedan 1977 ledamot av utredningen.

En viktig fråga för utredningen har just varit upphovsrättens övergång i
anställningsförhållanden. För att bereda denna fråga har en särskild
arbetsgrupp varit tillsatt inom utredningen. Ett omfattande material med
utförliga redovisningar och förslag till lagtext har tillställts ledamöterna. Vid
tio protokollförda sammanträden med utredningen har frågan ingående
diskuterats, och beslut har preliminärt fattats. Om önskemål framkommit
om ett delbetänkande i frågan skulle ett sådant kunna framläggas snabbt.

Det är därför med förvåning jag tar del av uppgiften från departementshåll
att man föregripit utredningens arbete och tillsatt en särskild arbetsgrupp
med företräde för utbildnings- och justitiedepartementen för att utarbeta ett
särskilt förslag till lagstiftning i ämnet.

GOTAB 70807 Stockholm 1982