om vissa exekutionsrättsliga frågor

Betänkande 1981/82:LU27

LU 1981/82:27

Lagutskottets betänkande
1981/82:27

om vissa exekutionsrättsliga frågor
Ärendet

I motion 1981/82:393 av Marianne Karlsson (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ändrade regler för kostnaderna för indrivning
av enskilda fordringar i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionären anser dels att samhället vid indrivning av enskilda fordringar
bör ta bättre betalt för sina tjänster, dels att indrivningskostnaderna
skall betalas solidariskt av fordringsägare och gäldenär.

I motion 1981/82:1582 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas såvitt nu är i
fråga (yrkande 9) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motion 1981/82:1578 anförs om att ändra behandlingen vid
kronofogdemyndigheterna så att dessa kan prioritera utredning och indrivning
från de ”större” gäldenärerna.

Motionärerna anför i motion 1578 att en prioritering av verksamheten
vid kronofogdemyndigheterna (KFM) måste ske på sådant sätt att särskilda
resurser sätts in mot det förhållandevis ringa antal gäldenärer som
svarar för huvudparten av skuldbeloppen. Bestämmelserna bör ändras så
att KFM med förtur handlägger de allmänna målen och bland dessa först
de som avser de ”större” gäldenärerna.

Gällande bestämmelser

Den 1 januari 1982 trädde en ny utsökningsbalk (UB) i kraft. UB ersätter
1877 års utsökningslag.

UB är tillämplig i fråga om verkställighet av dom eller annan exekutionstitel,
som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse,
samt i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan liknande
säkerhetsåtgärd. Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom
utmätning eller införsel. Verkställigheten åvilar kronofogdemyndighet
(KFM). Mål om verkställighet (utsökningsmål) handläggs av kronofogde
eller annan tjänsteman hos KFM.

Utsökningsmål handläggs som enskilt mål eller allmänt mål. Med allmänt
mål avses mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och
andra liknande medel som tillkommer staten eller i vissa fall kommun.

Utmätning skall enligt 4 kap. 10 § UB ske så snart som möjligt efter det
att behövliga handlingar har kommit in till KFM. Enligt 4 kap. 36 § UB

1 Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 27

LU 1981/82:27

2

gäller bestämmelsen i 4:10 UB dock ej i allmänt mål. I sådana mål skall
utmätning ske så snart som möjligt efter det att indrivningshandlingarna
kommit in till KFM eller, om KFM är ansluten till datasystem, när indrivningsuppdraget
har förts in i systemet och uppgifterna är tillgängliga för
KFM. Utmätning behöver dock ej ske omedelbart om uppskov beviljas
med betalningen eller annat särskilt skäl föreligger i målet. Syftet med
bestämmelserna är att såväl enskilda mål som allmänna mål skall handläggas
skyndsamt. Att bestämmelserna fått något olika utformning beror på
olikheterna mellan enskilda mål och allmänna mål bl. a. när det gäller
formen för målens anhängiggörande (jfr 2 kap. 30 § UB).

Kostnaderna i utsökningsmål regleras i 17 kap. UB. Enligt 17:1 skall i
sådana mål ersättning tas ut för statens kostnader för förfarandet hos KFM
i den omfattning regeringen föreskriver. I förordningen (1981:1185) om
utsökningsavgifter har regeringen föreskrivit att ersättning för förrättningskostnaderna
skall tas ut genom utsökningsavgifter. Enligt 2 § utgörs utsökningsavgifterna
av grundavgift, försäljningsavgift och särskild avgift.
Grundavgiften är i princip 250 kr. och utgår i varje utsökningsmål, om inte
annat är föreskrivet (4 §). Försäljningsavgiften utgår när egendom säljs
exekutivt (6 §), och den utgör 3 % av varje köpeskilling, dock högst 2 000
kr. (7 §). Vid försäljning av registrerat skepp, fastighet m. m. gäller annat
procentuttag. Särskild avgift utgår när särskild kostnad uppkommer för
staten för en åtgärd i målet (8 §). Avgiften motsvarar kostnaden. I vissa i
9 § förtecknade fall utgår inte någon särskild avgift för statens kostnader.

Enligt 17 kap. 2 § UB ansvarar den som begär verkställighet hos KFM
(sökanden) gentemot staten för förrättningskostnaderna i målet med vissa
i 3 och 4 §§ angivna undantag. Sådana förrättningskostnader för vilka
sökanden ansvarar skall enligt 17:5 UB förskotteras av honom om KFM
begär det. Betalas ej förskott inom förelagd tid får verkställigheten inställas.
Enligt 17:7 UB skall förrättningskostnaderna i mål om utmätning tas
ut ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning och andra
tillgängliga medel. De får vid behov genast utsökas hos gäldenären. Om
sökanden inte förskotterat förrättningskostnaden och kostnaden inte har
kunnat tas ut hos gäldenären får den enligt 17:11 UB genast utsökas hos
sökanden.

Uttalanden i förarbetena

Prioritering inom exekutionsväsendet

Frågan om prioriteringen inom exekutionsväsendet var föremål för
ingående prövning i samband med riksdagsbehandlingen av utsökningsbalken
bl. a. med anledning av ett förslag av riksdagens revisorer angående
behandlingen av allmänna mål och enskilda mål vid exekution (Försl.

LU 1981/82:27

3

1980/81:8) och en skrivelse till lagutskottet från riksdagens ombudsmän
angående prioriteringen mellan enskilda mål och allmänna mål. Beträffande
innehållet i förslaget och skrivelsen hänvisar utskottet till sitt betänkande
LU 1980/81:23 s. 19 ff.

Utskottet uttalade för egen del (s. 23) att när det gällde allmänna mål
borde man liksom hittills i princip ställa krav på skyndsam handläggning.
Någon allmän prioritering av enskilda mål framför allmänna mål borde
enligt utskottets mening inte få förekomma. För undanröjande av all
tveksamhet på denna punkt föreslog utskottet ett förtydligande tillägg i
4 kap. 36 § UB. Förslaget antogs av riksdagen (se ovan i redogörelsen för
lagrummet).

Beträffande därefter frågan huruvida KFM inom ramen för UB:s system
borde kunna använda en viss prioriteringsmodell anförde utskottet
följande.

Utskottet vill understryka det angelägna i att kronofogdemyndigheternas
verksamhet bedrivs så rationellt som möjligt och att de möjligheter till
arbetsbesparingar som finns tas till vara. Även om arbetsrutinerna effektiviseras
är det ofrånkomligt att myndigheterna måste prioritera bland
åtgärder och insatser. Olika möjligheter till hur en sådan prioritering bör
göras har såsom ovan anförts diskuterats under utskottets beredning av
ärendet.

Enligt utskottets uppfattning måste, som riksdagens revisorer anfört,
utgångspunkten vara att kronofogdemyndigheternas kännedom om de
särskilda omständigheterna i de enskilda fallen får bli utslagsgivande för
i vilken ordning mål skall handläggas. Det kan därför inte gärna komma
i fråga att riksdagen eller annan myndighet genom uttalanden som skulle
framstå som bindande för kronofogdemyndigheterna läser fast dessa vid
en viss prioriteringsmodell. Varje myndighet bör alltså ha frihet att inom
ramen för UB själv bedöma i vilken ordning inkomna mål lämpligen bör
handläggas. Detta hindrar naturligtvis inte att RSV i egenskap av tillsynsmyndighet
kan ge råd och vägledning för hur kronofogdemyndigheterna
bör agera.

Utskottet vill framhålla att det naturliga är att målen avverkas i den
ordning de inkommer till kronofogdemyndigheten. Uppenbart är emellertid
att en sådan handläggning ibland kan leda till mindre tillfredsställande
resultat. Vid den ytterligare avvägning som myndigheterna då måste göra
bör vissa faktorer typiskt sett kunna tilläggas större betydelse än andra.

Det är enligt utskottets mening ofrånkomligt att fordringsbeloppets
storlek är en sådan faktor. Utskottet vill understryka att det i normala fall
inte bör göras någon skillnad i handläggningshänseende mellan mål med
stora fordringsbelopp och mål med små fordringsbelopp. Utskottet kan
alltså inte ställa sig bakom den av Kronofogdeföreningen framförda tanken
att vissa smärre fordringar generellt skulle vara helt undantagna från
indrivning eller som regel endast föranleda mera begränsade utmätningsåtgärder.
Hänsynen till borgenärerna och till intresset av att uppehålla en
god betalningsmoral i samhället gör en sådan utväg omöjlig. Likväl anser
utskottet att det är rimligt att en kronofogdemyndighet undantagsvis kan
anse sig vara tvungen att prioritera handläggningen av ett mål med ett stort
fordringsbelopp framför ett mål med ett litet fordringsbelopp.

LU 1981/82:27

4

En annan prioriteringsfaktor kan enligt utskottets mening vara att ett
ytterligare dröjsmål med indrivningen i det enskilda fallet skulle kunna
bidra till uppkomsten av eller på annat sätt främja ekonomisk brottslighet.
Kronofogdemyndigheterna bör exempelvis särskilt uppmärksamma fall
där det kan misstänkas att näringsidkare som ett led i ett skatteflyktsförfarande
regelmässigt underlåter att betala in företagarskatter.

Vad utskottet hittills anfört gäller närmast turordningen i samband med
avgörandet av utsökningsmål. Frågan är emellertid också huruvida kronofogdemyndigheternas
hela åtgärdsarsenal bör användas i alla typer av
mål, alltså även i mål som avser små fordringsbelopp.

Utskottet anser, i linje med vad utskottet anfört i fråga om turordningen,
att inga åtgärder bör vara uteslutna endast därför att målen avser ett litet
belopp. Således bör t. ex. bostadsförrättningar kunna förekomma, oavsett
målets storlek. En annan sak är, att det kan vara ändamålsenligt att i små
mål i större omfattning tillgripa telefonkontroller, registerslagning etc.
innan mera ingripande åtgärder vidtas. Det bör emellertid även i förevarande
hänseende i första hand ankomma på respektive kronofogdemyndighet
att från fall till fall avgöra vilka åtgärder som bör vidtas.

Kostnader i utsökningsmål

Lagberedningens förslag till utsökningsbalk utgick beträffande förrättningskostnaderna
från att ersättning för statens kostnader skulle liksom
enligt då gällande lag tas ut genom avgifter, i allmänhet efter taxa. Beredningen
ansåg emellertid att de dåvarande avgifterna var alltför betungande
för parterna och förordade att de sänktes avsevärt. Detta tillstyrktes
i ett par remissyttranden men vissa andra remissinstanser avstyrkte förslaget.

I proposition 1980/81:8 med förslag till ny utsökningsbalk anförde
departementschefen (s. 827) i denna fråga följande.

För egen del vill jag först framhålla att även jag anser att ersättning för
statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten bör tas ut
genom särskilda avgifter i målet. Enligt exekutionsavgiftskungörelsen utgår
exekutionsavgift i form av utsökningsavgift, försäljningsavgift och
tilläggsavgift. Det synes i första hand vara utsökningsavgiften som beredningen
har åsyftat, när den har förordat en sänkning av avgifterna. Om
utsökningsavgiften är alltför låg, kommer emellertid kronofogdemyndigheternas
kapacitet att i viss utsträckning tas i anspråk i onödan. Man måste
nämligen då räkna med att verkställighet ofta söks, trots att möjligheten till
positivt resultat är mycket liten eller utesluten. Detta gäller särskilt mål om
utmätning, där det kan befaras att borgenären ofta skulle komma igen med
ny ansökan, när tidigare ansökan inte har lett till resultat. Exekutionsavgifterna
bör, på motsvarande sätt som f. n., regleras i en förordning vid
sidan av UB. I samband med att andra verkställighetsföreskrifter till UB
meddelas kommer också frågan om exekutionsavgifternas storlek att tas
upp till prövning. Jag vill emellertid redan nu nämna att jag inte är beredd
att förorda någon sänkning av de nuvarande avgifterna.

LU 1981/82:27

5

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari tas upp frågor om
prioritering av vissa utsökningsmål och om indrivningskostnader.

Prioritering av vissa utsökningsmål

Sedan den 1 januari 1982 gäller en ny utsökningsbalk vilken ersatt 1877
års utsökningslag. I samband med behandlingen av förslaget till utsökningsbalk
prövade utskottet (LU 1980/81:23) ingående frågan om prioriteringen
inom exekutionsväsendet. Utskottet uttalade bl. a. att någon generell
prioritering av enskilda mål framför allmänna mål eller allmänna
mål framför enskilda mål inte bör förekomma. Utskottet konstaterade
vidare att det även om arbetsrutinerna effektiviserades dock var ofrånkomligt
att myndigheterna i viss utsträckning måste prioritera bland åtgärder
och insatser. Enligt utskottets mening måste kronofogdemyndigheternas
kännedom om de särskilda omständigheterna i de enskilda fallen vara
utslagsgivande för i vilken ordning mål skall handläggas. Vid den avvägning
som därvid måste ske mellan olika faktorer finns det, ansåg utskottet,
vissa faktorer som typiskt sett kan tilläggas större betydelse än andra. En
sådan faktor är ofrånkomligt fordringsbeloppets storlek. En annan prioriteringsfaktor
kunde enligt utskottet vara att ett ytterligare dröjsmål med
indrivningen i det enskilda fallet skulle kunna bidra till uppkomsten av
eller på annat sätt främja ekonomisk brottslighet. När det gällde frågan
huruvida kronofogdemyndigheternas hela åtgärdsarsenal borde användas
i alla typer av mål uttalade utskottet att det i första hand bör ankomma på
resp. kronofogdemyndighet att från fall till fall avgöra vilka åtgärder som
skall vidtas.

I motion 1981/82:1582 yrkas (yrkande 9) att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna att prioriteringsbestämmelserna bör ändras
så att kronofogdemyndigheten skall med förtur handlägga de allmänna
målen och bland dessa prioritera dem som rör de ”större” gäldenärerna.

Som framgår av det tidigare anförda har det endast gått några få månader
sedan den nya utsökningsbalken trädde i kraft. Några skäl att nu
ompröva riksdagens ställningstagande i prioriteringsfrågorna finns enligt
utskottets mening inte. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Indrivningskostnader

1 motion 1981/82:393 hävdas att den kraftiga expansionen av konsumtionskrediterna
varit lönsam för finansieringsföretagen men för samhället
inneburit merarbete som hindrat att mer angelägna arbetsuppgifter kunnat
utföras. Mot bakgrund av det anförda yrkar motionären att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring av reglerna för indrivning av

LU 1981/82:27

6

enskilda fordringar att dels samhället får bättre betalt för sina tjänster, dels
indrivningskostnaderna betalas solidariskt av borgenär och gäldenär.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2) för gällande bestämmelser skall
ersättning tas ut för statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten
i den omfattning som regeringen föreskriver. Enligt den av regeringen
utfärdade taxan skall i utsökningsmål tas ut en grundavgift på 250
kr., en försäljningsavgift med viss procent av den köpeskilling som flyter
in då utmätt gods försäljs samt en särskild avgift för kostnad som uppkommer
vid en åtgärd i målet. De fastställda avgifterna skall i princip täcka
statens kostnader för indrivningsförfarandet.

Ersättning för förrättningskostnaderna skall tas ut av gäldenären. Om
detta inte är möjligt får i stället förrättningskostnaden genast utkrävas av
sökanden. I utsökningsmål kan kronofogdemyndigheten för säkerställande
av statens fordran på förrättningskostnaden kräva att sökanden betalar
kostnaden i förskott.

Enligt utskottets mening synes motionärens önskemål i huvudsak tillgodosedda
genom bestämmelserna i den nya utsökningsbalken med därtill
hörande författningar. Några skäl att nu se över bestämmelserna finns inte.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande prioritering i utsökningsmål

att riksdagen avslår motion 1981/82:1582 yrkande 9,

2. beträffande indrivningskostnader

att riksdagen avslår motion 1981/82:393.

Stockholm den 23 mars 1982

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist
(m) *, Ivan Svanström (c) *, Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m) *, Arne
Andersson i Gamleby (s) *, Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s),
Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand
(s), Margot Håkansson (fp) och Ingrid Segerström (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LiberTryck Stockholm 1982