om vissa delar av stenindustrin

Betänkande 1983/84:NU2

NU 1983/84:2

Näringsutskottets betänkande
1983/84:2

om vissa delar av stenindustrin
Ärendet

I motion 1982/83:1486 av Torsten Karlsson (s) hemställs att riksdagen av
regeringen begär snara åtgärder för att bättre trygga sysselsättningen för
kalkstensindustrierna i Östergötland och på Öland.

En skrivelse i ärendet har inkommit från Svenska fabriksarbetareförbundet.

Motionen

I motionen pekas på att en kraftig minskning av antalet arbetsplatser och
sysselsatta inom stenindustrin har ägt rum sedan mitten av 1960-talet. Som
den främsta anledningen härtill anger motionären en ändrad materialanvändning
i bostadsproduktionen. Billigare byggnadsmaterial har konkurrerat
ut stenen.

De företag som finns kvar i branschen har försökt att ta upp konkurrensen
med utländska tillverkare av vissa standardprodukter. Genom en målmedveten
marknadsföring tycks detta ha lyckats inom produktområdena marmor
och tunnsten, säger motionären. För produktionen av kalksten kvarstår
emellertid problemen.

Staten skulle genom en planerad renoveringsverksamhet kunna trygga och
stabilisera avsättningen från kalkstensindustrierna i Borghamn i Östergötland
och på Öland, menar motionären. Han nämner Nordiska museet och
Karlsborgs fästning som exempel på renoveringsobjekt.

Ryckighet i planeringen och bristande kontinuitet innebär att de nämnda
stenindustrierna kommer att slås ut, heter det vidare. Följden av detta skulle
bli att material till renoveringsarbeten som skall göras på byggnader inom
landet måste upphandlas från utländska leverantörer.

Svar på fråga i riksdagen

Industriminister Nils Åsling besvarade år 1977 (RD 1977/78:46 s. 9) en
fråga (1977/78:140) av Torsten Karlsson (s) om regeringen var beredd att
vidta snabba åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget inom stenindustrin.

I sitt svar nämnde industriministern att byggnadsstyrelsen avsåg att i
början av år 1978 upphandla byggnadssten för en del arbeten med Nordiska
museets fasad. Han hänvisade vidare till en utredningsrapport rörande

1 Riksdagen 1983184.17sami. Nr2

NU 1983/84:2

2

stenindustrin som statens industriverk hade framlagt år 1976 (se s. 4).
Industriverket planerade ytterligare utredningsarbete på området för att få
fram underlag rörande stenindustrins produktionstekniska förhållanden och
för att kunna bedöma hur branschens konkurrenskraft skulle kunna stärkas.
Statsrådet sade sig vara medveten om att de akuta problemen ej var helt lösta
med de beställningar som dittills hade gjorts. Han skulle därför i positiv anda
pröva alla seriösa förslag som framkom.

Stenindustrins utveckling

Med stenindustri menas här stenbrott och stenvaruindustri.

År 1981 uppgick enligt den officiella industristatistiken stenindustrins
saluvärde till 658 milj. kr. och dess förädlingsvärde till 475 milj. kr. Detta
motsvarade 0,2 % av saluvärdet och 0,3 % av förädlingsvärdet inom
näringsgrenarna tillverkningsindustri samt gruvor och mineralbrott. Kalkstensindustrin,
dvs. kalkstensbrott och kalkstensvaruindustri, utgör endast
en begränsad del av den totala stenindustrin. Saluvärdet inom kalkstensindustrin
uppgick år 1981 till 96 milj. kr. Förädlingsvärdet var 70 milj. kr. Av
produktionen inom kalkstensindustrin avsåg endast en mindre del byggnadssten.
Merparten gällde kalkbrytning för cementtillverkning och andra
industriella ändamål.

Sysselsättningen inom hela stenindustrin har minskat från nära 6 000
personer år 1965 till 2 100 personer år 1981. Av de sistnämnda fanns 340
personer inom kalkstensindustrin. Antalet arbetsställen inom stenindustrin
minskade under samma period från 386 till 108. År 1981 fanns 65 stenbrott,
varav 9 klassificerades som kalkstensbrott. Samtidigt fanns inom stenvaruindustrin
43 arbetsställen med minst fem sysselsatta. Fem av dessa arbetsställen
var kalkstensvaruindustrier.

Branschen svarar alltså för en mycket liten del av den totala industrisysselsättningen
i Sverige. Inom vissa kommuner har dock stenindustrin stor
betydelse för sysselsättningen.

Den del av kalkstensindustrin som närmast berörs i motionen är företagen
i Östergötland och på Öland.

I Östergötland finns en större och en mindre kalkstensindustri, båda
belägna i Borghamn i Vadstena kommun. Företagen har tillsammans drygt
40 anställda och svarar därmed för ca 6 % av industrisysselsättningen i
kommunen.

Användningen av byggnadssten

Natursten används numera framför allt som beklädnadsmaterial för
byggnader. Som konstruktionsmaterial har sten på grund av sin tyngd och
höga värmeledningsförmåga ersatts av andra material. Av följande samman -

NU 1983/84:2 3

ställning framgår några vanliga användningsområden för olika slags byggnadssten.

Användningsområde	Kalk- sten	Skif- fer	Gra- nit	Mar- mor	Sand- sten
Taktäckning		X
Fasader och socklar	(x)	X	X	X	X
Portomfattningar	(x)	X	X	X	X
Trappor	X	X	X	X
Golv	X	X	X	X
Invändig väggbeklädnad	X			X
Fönsterbänkar	X			X

Granit används nästan uteslutande utvändigt, medan marmor och kalksten
till största delen används invändigt.

Efterfrågan på byggnadssten påverkas av hur byggnadsinvesteringarna
utvecklas och fördelar sig på olika byggnadstyper.

Statlig byggnadsvård

Ansvaret för den civila statliga fastighetsförvaltningen och byggnadsverksamheten
är fördelat mellan en rad olika myndigheter och affärsdrivande
verk.

Byggnadsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om
anskaffning av lokaler för statliga myndigheter och förvaltning av statliga
fastigheter. Verket ansvarar för lokaler för domstolsväsen, polis och
åklagare, universitet och högskolor, kriminal- och socialvård, forskning och
kultur samt den statliga administrationen. Bland äldre byggnader inom
byggnadsstyrelsens förvaltningsområde som är byggnadsminnesmärken kan
nämnas byggnader tillhörande universiteten i Uppsala och Lund, slotten i
Uppsala, Linköping, Halmstad, Örebro, Västerås, Gävle och Skokloster
samt vissa ruiner såsom Borgholms slott och Uppsala slotts ruiner. Hit hör
också de kungliga slotten, vilka byggnadsstyrelsen förvaltar gemensamt med
riksmarskalkämbetet, samt historiska monument, såsom Kalmar slott och
Nyköpings slott.

Äldre byggnadsverk förvaltas vidare av bl. a. kriminalvårdsstyrelsen,
postverket, televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, tullverket och
domänverket. Därutöver förvaltar bl. a. riksantikvarieämbetet, domkapitlen
och Vitterhetsakademien vissa äldre fastigheter som är byggnadsminnesmärken.

Fortifikationsförvaltningen är central förvaltningsmyndighet för fortifikations-
och byggnadsväsendet inom försvarsmakten. Äldre byggnadsverk
inom fortifikationsförvaltningens ansvarsområde är bl. a. kaserner, örlogsanläggningar
i Karlskrona, fästningar såsom Varbergs, Karlsborgs och Nya

1* Riksdagen 1983184.17sami Nr 2

NU 1983/84:2

4

Älvsborgs samt flera slott och gårdar.

Riksantikvarieämbetet är den statliga myndighet som särskilt skall verka
för en övergripande planering av kulturminnesvården. Ämbetet skall också
bevaka kulturminnesvårdens intressen vid bebyggelse- och annan samhällsplanering,
leda arbetet med att planmässigt inventera och dokumentera
kulturminnen och kulturmiljöer samt handlägga frågor om vård och bevarande
av kulturminnen och kulturmiljöer. Vidare skall ämbetet utarbeta råd och
anvisningar, främja utbildning och information rörande kulturminnesvården
samt följa den regionala kulturminnesvården och biträda länsstyrelserna i
ärenden som rör denna.

Länsstyrelserna är regionala myndigheter för den statliga kulturminnesvården.

Utredningar

Utredning om stenindustrin

Statens industriverk publicerade år 1976 en utredning om stenindustrin,
Svensk stenindustri (SIND PM 1976:7).

I rapporten redovisas bl. a. uppgifter om branschens produktion, utrikeshandel
och sysselsättning från mitten av 1960-talet till år 1974 och en
bedömning av utvecklingen fram till år 1980.

De slutsatser om stenindustrin som industriverket drog i utredningen är
bl. a. följande.

• De många små företagen i branschen kan ofta ha svårt att följa och värdera
den långsiktiga utvecklingen i och runt omkring det egna företaget och den
egna branschen. Detta blir än mer markant då branschens utveckling
alltmer blir beroende av den internationella utvecklingen.

• Branschen har inriktats på den svenska marknaden. Detta har lett till att
utvecklingen på marknadsföringssidan många gånger har eftersatts. Det
stora inslaget av små företag i branschen kan ha medfört att många
välgrundade och realistiska exportprojekt som på sikt kunnat bli lönsamma
ej kommit till stånd, då tröskelkostnaderna utgjort en alltför stor
kostnadsbelastning för de enskilda företagen.

• Inom den stenbrytande verksamheten synes stordriftsfördelar föreligga
endast i begränsad omfattning. Vid prospektering, vidareförädling och
marknadsföring är däremot effektiviteten i betydligt högre grad beroende
av verksamhetens omfattning.

• Prospekteringskostnaderna är många gånger ett problem för företagen, då
de ofta är mycket höga i förhållande till företagens tillgång på bl. a.
rörelsekapital.

• På utbildningssidan behövs framför allt kunskap beträffande samverkansfrågor,
marknadsföring och export samt kalkylering och produktutveckling.

NU 1983/84:2

5

Mot den bakgrund sorn tecknats har industriverket inte ansett det finnas
behov av några speciella åtgärder för stenindustrin. Branschen är visserligen
utsatt för stora påfrestningar och en starkt kontraktiv utveckling av
sysselsättningen. Det är, säger industriverket, ur samhällsekonomisk synvinkel
angeläget att denna utveckling inte går snabbare än att uppkommande
lokala arbetsmarknadsproblem kan bemästras. Samtidigt är det angeläget att
strukturutvecklingen påverkas i riktning mot en så effektiv branschstruktur
som möjligt. Det betonas emellertid att företagsstrukturen inom stenindustrin
redan kännetecknades av att varje sektor dominerades av ett eller ett
fåtal stora företag, som i en del fall ingick i koncerner med en bredare
verksamhet. De problem branschen har och kommer att ställas inför och som
kan påkalla åtgärder från samhällets sida torde enligt industriverket till stor
del kunna lösas inom ramen för nu tillgängliga näringspolitiska medel.

Utredning om vård av byggnadsminnesmärken

Byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och riksantikvarieämbetet
har på uppdrag av regeringen genomfört en utredning om former för
underhåll av statliga byggnader av kulturhistoriskt och konstnärligt värde.
Utredningsrapporten, som utgavs år 1981, har titeln Vård av byggnadsminnesmärken.

I regeringens direktiv (år 1977) påpekas att vården av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse utgör en del av det normala ansvar som åvilar varje
fastighetsförvaltare. Vidare erinras om att byggnadsminnesmärken utöver
det löpande underhållet har krävt betydande resurser för iståndsättningsarbeten.
Behovet av att få dessa arbeten utförda är sällan bundet till en
bestämd tidpunkt. Ofta krävs en förhållandevis stor insats av arbetskraft. I
direktiven heter det:

Mot denna bakgrund bör eftersträvas att planeringen av större underhållsoch
iståndsättningsarbeten sker på sådant sätt att utförandet av arbetena kan
ske vid tidpunkter som är lämpliga med hänsyn till sysselsättningsläget och
som bestäms av fastighetsförvaltaren i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
En huvudfråga bör vara att finna former för planering som tillgodoser en
sådan strävan och som kan förenas med kraven på adekvat vård och rationell
förvaltning.

I utredningsrapporten föreslås i huvudsak följande. Förvart och ett av våra
byggnadsminnesmärken skall upprättas ett enkelt vårdprogram i vilket
principerna för vården anges. Vårdprogrammet bör innehålla basdata om
byggnaden, uppgifter om byggnadens grund, stomme, ytskikt m. m. samt
grundläggande byggnadshistoriska fakta. Erforderliga vårdåtgärder skall
redovisas i en långtidsplan. Planen bör omfatta fem-tio år. Den skall dels
utgöra underlag för beslut om prioritering och finansiering, dels ge en sådan
överblick över vårdbehovet att den möjliggör erforderlig utredning och
projektering, dels utgöra underlag för sysselsättningsplanering. Ur långtids -

NU 1983/84:2

6

planen bör det vara möjligt att välja ut sådana arbeten som kan sättas i gång
vid en tid som är lämplig från sysselsättningssynpunkt. Arbetsmarknadsmyndigheten
bör främja denna planering genom att redovisa de regioner där
sysselsättningsproblem förväntas och där projektering bör utföras. Det
borde då vara möjligt att projektera sådana arbeten i förväg och därigenom
skapa en reserv av färdigprojekterade objekt.

Utredningen tar också upp frågor om finansiering av insatser för vård av
byggnadsminnesmärken. Härvid föreslås att det av regleringsbreven skall
framgå att berört anslag även avser underhåll av byggnadsminnesmärke.
Förvaltare vilkas verksamhet ej finansieras med anslag bör även göras
uppmärksamma på behovet av byggnadsvård. Samhällets allmänna ansvar
för kulturhistorisk bebyggelse anses motivera en större hänsyn till dessa
värden vid resursfördelningen än vad som tidigare har varit vanligt.

Utredningens förslag övervägs f. n. i regeringskansliet.

Hantverksutredningen

Statens industriverk har i den s. k. hantverksutredningen, (SIND 1981:2)
Hantverk: Produktion med tradition, bl. a. belyst situationen inom stenhuggaryrket.

Om detta yrkes ursprung sägs bl. a. följande.

Konsten att bygga med sten kom med kristendomen från Tyskland och
England. De första stenkyrkorna uppfördes under sent 1000-tal och byggnadssättet
gick starkt framåt under följande århundraden. Stenhuggaren var
en högt ansedd person.

Sten bröts och bearbetades också för export. Denna äldre industri avtog
vid medeltidens slut och fick en ny blomstring först under 1800-talet.

Nuläget inom branschen beskrivs på följande sätt:

Stenbrott och stenhuggerier har lagts ned på löpande band sedan
sekelskiftet. Numera finns bara ett fåtal av dem i drift. Samtidigt som
företagen upphör på grund av minskad efterfrågan i nyproduktionen, ökar
behoven av material och efterfrågan på arbetskraft för reparationsarbeten.
Luftföroreningar bryter ned stenarbeten i allt snabbare takt. Medeltida
kyrkor och 1800-talets institutioner och pampiga flerfamiljshus behöver
utbyte och komplettering av fasadsten, lagning och ibland rekonstruktion av
skulpturer och allehanda dekorativa element.

Stenhuggarens arbete består enligt utredningen i att bearbeta natursten
efter beskrivning, teckning eller modell. Produkterna varierar från kajsten,
gatsten o. d. till bearbetad fasadsten, ornamentik och skulptur. Ännu
används handverktyg som mejslar och hammare vid behuggning, men en rad
mekaniska verktyg har också tillkommit, såsom elektriska eller tryckluftsdrivna
hammare och mejslar. Övervägande delen av arbetet är verkstadsarbete.
Vid restaureringar är det dock också vanligt att arbeten utförs på plats.

Vidare refereras en enkät som har genomförts av Stenindustrins forsk -

NU 1983/84:2

7

ningsinstitut år 1979. Enligt denna fanns det ca 170 verksamma stenhuggare.
13 av dessa var bildhuggare för lössten. Av de tillfrågade ansåg sig tre eller
fyra vara kapabla att hugga efter modell, exempelvis att tillverka masverk till
ett kyrkfönster eller utforma friskulptur. Övriga klarade enklare dekorationsarbete,
såsom profilhuggning. Ett drygt tjugotal stenhuggare behärskade
reparationsarbeten, såsom återmurning och fogning samt montering av
profillister, block och skivor. Medelåldern för dessa yrkesmän var strax
under 50 år.

I utredningsrapporten beskrivs vidare utbildningssituationen för stenhuggare.
Ordnad grundutbildning för stenhuggare saknas. Utbildning ges i
företagen om tid och möjlighet finns. Detta sker f. n. mycket sparsamt. Bara
några enstaka företag har lärlingar. Ingen lärs upp i bildhuggning. Stenindustrin
planerar en grundutbildning för stenhuggare.

Om stenhuggaryrkets anknytning till vård och underhåll av byggnader
säger hantverksutredningen:

Många av yrkesutövarna arbetar med restaurerings- och reparationsarbeten.
Sandstensarbeten dominerar - sten är mycket utsatt för de tilltagande
luftföroreningarna. Omhuggning och komplettering av byggnadssten, av
gesimser, kapitäl, fönsteromfattningar, portaler, balustrader och andra
dekorationselement är vanliga arbetsuppgifter. F. n. sker ingen samordning
av restaureringsobjekten, överblick över tillgång och efterfrågan på stenhuggare
saknas. Bristande balans, dvs. flera krävande restaureringar samtidigt
med stort behov av stenhuggare och däremellan låg sysselsättning, har varit
vanligt.

En viktig faktor vid stenhusrestaureringar är tillgången på material, heter
det vidare i rapporten. Många stenbrott och industrier har lagts ned. Det kan
således vara svårt att finna sten att reparera med. Inte sällan står man inför
det faktum att man inte längre vet varifrån stenen hämtats. Ersättningssten
med likartade egenskaper och kulörer kan det vara svårt att få fatt i. Mycket
viktigt är att tidigare stenbrott inventeras och värderas så att kunskap nås om
där befintlig sten.

I utredningen görs avslutningsvis i detta avsnitt en bedömning av
stenhuggaryrkets framtida möjligheter:

Stenhuggaryrket är inte särskilt attraktivt. Arbetsförhållanden kan vara
besvärliga. Vissa arbeten måste utföras utomhus, andra i verkstad med
omoderna maskiner och lokaler. Stenhuggerierna har under många år haft en
ojämn sysselsättning med en rad nedläggningar och hotade nedläggningar
som följd. Investeringar och förbättringar i maskiner och lokaler har varit
blygsamma. En jämn planerad sysselsättning skulle kunna råda bot på detta.
Stenhuggarnas lön är inte heller alltid i nivå med övriga byggnads- och
monteringsbranschers. Yrkets status blir därigenom lägre än vad den borde
vara. En kvalificerad stenhuggare har ett mycket högt hantverkskunnande.

Restaureringsuppgifterna har under senare tid ökat och kan förväntas bli
stora också i framtiden. En ordnad planläggning måste till om kontinuerlig
sysselsättning och trygghet skall kunna ordnas för de stenhuggerier som
arbetar med restaurering.

NU 1983/84:2

8

Behovet av stenhuggare ökar, men nyrekryteringen har uteblivit. Nya
stenhuggare behövs, särskilt som de i dag verksamma är i hög ålder. Den till
företagen föreslagna utbildningen bör starta snarast liksom möjligheter
skapas att vidareutbilda bildhuggare vid konstfackskolan. Bristen på stenhuggare
kommer inom kort att bli akut. Om inget görs nu för att rädda
situationen måste sannolikt stenhuggare importeras från utlandet där det
också råder brist i yrket.

Utskottet

Den svenska kalkstensindustrin sysselsätter f. n. drygt 300 personer.
Merparten av dessa arbetar vid kalkstensbrott. Det finns i landet ett tiotal
stenhuggare som kan utföra det mest kvalificerade arbetet vid restaurering av
äldre stenbyggnader. Medelåldern hos dessa stenhuggare är relativt hög.
Saluvärdet för företagen inom kalkstensindustrin uppgår till knappt 100 milj.
kr. per år. Produktionen av kalksten i Sverige domineras kraftigt av brytning
i anslutning till cementindustrin och för andra industriella ändamål. Endast
en mindre del av kalkstenen används direkt som byggnadsmaterial. Antalet
arbetsställen inom kalkstensindustrin är ca 15.

I motion 1982/83:1486 (s) begärs snara åtgärder för att bättre trygga
sysselsättningen för kalkstensindustrierna i Östergötland och på Öland.
Motionären anför att sten som byggnadsmaterial har konkurrerats ut av
billigare material och att sysselsättningen inom stenindustrin därför har
minskat kraftigt. Den åtgärd som motionären förordar är att staten på ett
mera planerat sätt än f. n. skall låta genomföra sådana renoveringar av
fastigheter som resulterar i en ökad förbrukning av kalksten.

Som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 3) är ansvaret för den
civila statliga fastighetsförvaltningen och byggnadsverksamheten fördelat
mellan en rad olika myndigheter och affärsdrivande verk. Central förvaltningsmyndighet
är byggnadsstyrelsen. Fortifikationsförvaltningen är central
förvaltningsmyndighet för fortifikations- och byggnadsväsendet inom försvarsmakten.
Riksantikvarieämbetet har bl. a. till uppgift att verka för en
övergripande planering av kulturminnesvården. Inom kyrkans och de större
kommunernas ansvarsområden finns ett betydande antal äldre byggnader.
Härtill kommer hela det privat förvaltade fastighetsbeståndet.

I en utredning från år 1981, Vård av byggnadsminnesmärken, har
byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och riksantikvarieämbetet
föreslagit bl. a. att erforderliga vårdåtgärder skall redovisas i en långtidsplan
(se s. 5). Utredningsförslaget övervägs f. n. inom regeringskansliet.

Utskottet ser med allvar på den utveckling av kalkstensindustrin och inom
stenhuggaryrket som tas upp i motionen och som utskottet har belyst i detta
betänkande. Det är enligt utskottets uppfattning önskvärt att företrädare för
de närmast berörda myndigheterna och för branschen gemensamt söker
verka för en jämnare avsättning av de ifrågavarande kalkstensprodukterna,
för en jämnare sysselsättning för det fåtal stenhuggare som behärskar det

NU 1983/84:2

9

mest kvalificerade renoveringsarbetet och för lämpliga utbildningsinsatser
ägnade att trygga det kvalificerade stenhuggaryrkets fortlevnad. Att riksdagen
nu gör någon framställning till regeringen i detta ämne finner utskottet
inte motiverat. Motionen avstyrks således.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:1486.

Stockholm den 18 oktober 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Gunnar Nilsson i Stockholm (s), Erik
Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson
(m), Olof Johansson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Bo
Finnkvist (s), Per-Ola Eriksson (c) och Oswald Söderqvist (vpk).

mtnmb/gotab Stockholm 1983 75967