om vissa åtgärder mot försurningen

Betänkande 1983/84:JoU2

JoU 1983/84:2

Jordbruksutskottets betänkande
1983/84:2

om vissa åtgärder mot försurningen
Motioner

I motion 1982/83:335 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 1, 2 och 4),

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om bestämmelser
om svavelavskiljning vid oljeförbränningsanläggning av viss storlek och
forskning för att finna metoder till ytterligare sänkning av svavelhalten i
eldningsolja,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för kolanvändning i avvaktan på regeringsförslag
baserat på nu pågående utredningsarbete,

4. att riksdagen hos regeringen begär ett program för att skydda grundvattnet
och ett system för kontroll av konsumtionsvattentäkterna utanför
tätorterna i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1982/83:800 av Wivi-Anne Radesjö m. fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
angående behovet av ökade åtgärder mot försurningen.

I motion 1982/83:1007 av Bengt Silfverstrand m. fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av referensområden för studier av försurningens fortsatta förlopp.

I motion 1982/83:1102 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) yrkas, med
hänvisning till vad som anförts i motion 1982/83:1100, att riksdagen hos
regeringen begär förslag om skärpta miljökrav för eldning med kol.

I motion 1982/83:1105 av Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkas, med hänvisning till
vad som anförts i motion 1982/83:1104, att riksdagen hos regeringen begär
förslag till miljökrav vid koleldning.

I motion 1982/83:1443 av Rune Backlund m. fl. (c) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen har anförts rörande
forsknings- och åtgärdsprogram mot försurningens effekter på brunnar och
vattentäkter.

I motion 1982/83:1977 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas, såvitt
nu är i fråga (yrkande 2),

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de långsiktiga
ekonomiska konsekvenserna av försurningen.

1 Riksdagen 1983/84. 16 sami. Nr 2

JoU 1983/84:2

2

Bakgrund

Den främsta orsaken till den ökade försurning av mark och vatten som ägt
rum under de senaste decennierna är utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider
vid förbränning av fossila bränslen. Ansträngningar görs därför för att
begränsa sådana utsläpp.

Regeringen får enligt lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle meddela
föreskrifter om förbränning m. m. av fossilt bränsle för att motverka utsläpp
av svavelföreningar i luften om så är påkallat från miljöskyddssynpunkt. Med
stöd härav har meddelats förbud mot eldning av olja med mer än
1 viktprocent svavelhalt och mot eldning av annat fossilt bränsle om
förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som
motsvarar mer än 0,24 gram svavel per megajoule bränsle (g S/MJ).
Förbudet som trätt i kraft successivt för olika regioner kommer att fr. o. m.
den 1 oktober 1984 omfatta hela landet. Enligt en ändringsförordning
(1983:102) gäller dock numera att kolbränsle fram till 1987 års utgång får
brännas i koleldade anläggningar även om svavelutsläppen uppgår till 0,3
g S/MJ.

Riksdagen beslöt våren 1982 om vissa åtgärder mot försurningen (prop.
1981/82:151, JoU 1981/82:35, rskr 1981/82:321).

Enligt gjorda beräkningar härrör 20-25 % av den totala mängden
svaveldioxid, drygt 900 000 ton, som faller över Sverige från våra egna
utsläpp. Resten kommer främst från andra europeiska länder. Under
riksdagsbehandlingen erinrades mot denna bakgrund om det arbete som
utförts internationellt för att reducera försurningen och som bl. a. resulterat i
utarbetandet av en konvention inom ramen för FN:s ekonomiska kommission
för Europa, ECE, om långväga gränsöverskridande luftföroreningar.
Riksdagen uttalade sig för ett fortsatt aktivt svenskt engagemang på det
internationella området i denna fråga.

Några veckor efter riksdagsbeslutet avhölls 1982 års internationella
försurningskonferens, Miljö 82, i Stockholm under Sveriges värdskap.
Härvid bekräftade de deltagande länderna sin anslutning till ovannämnda
ECE-konvention, vilken sedermera trätt i kraft. Konventionen innehåller i
sig inga konkreta utfästelser av parterna om åtgärder för att minska
luftföroreningarna. Sådana förutsätts successivt tillföras konventionen i form
av annex eller protokoll. Inför det första sammanträdet med konventionens
exekutivorgan i juni 1983 lade Sverige tillsammans med Norge och Finland
fram förslag till ett koordinerat handlingsprogram som innebär att konventionsparterna
förbinder sig att minska svaveldioxidutsläppen med 30 %
under en tioårsperiod fram till 1993. Förslaget rönte ett blandat mottagande.
Ett mindre antal av konventionsstaterna - bl. a. Västtyskland - deklarerade
vid mötet sin beredskap att genomföra åtgärder som motsvarade det
nordiska förslagets ambitionsnivå. Även övriga länder var dock överens om
nödvändigheten att minska utsläppen.

JoU 1983/84:2

3

Under de senaste åren har försurningens skadeverkningar gjort sig
gällande i flera mellaneuropeiska länder. Framför allt har skadorna på
skogen i Västtyskland uppmärksammats. Enligt vad jordbruksministern
uppgivit i riksdagen bedöms 30 % av den västtyska skogen vara skadad.
Förhållandena är likartade för flera av länderna på kontinenten.

I den tidigare nämnda propositionen (1981/82:151) framlade regeringen
vissa förslag för att begränsa utsläppen av försurande ämnen inom landet.
Bl. a. borde nya riktlinjer för svavelemissionen vid koleldning läggas fast.
Riksdagen var dock icke på dåvarande stadium berett anta detta förslag. I
stället borde ett utredningsarbete som då fortfarande pågick avslutas.
Snarast möjligt därefter borde regeringen återkomma till riksdagen med de
riktlinjer som bör tillämpas i fortsättningen. Utgångspunkten borde därvid
vara att reduktionen av utsläppen skulle bli minst lika stor som den som
regeringen föreslagit i sin proposition.

Den viktigaste av de utredningar som fortfarande pågick vid tiden för 1982
års riksdagsbeslut om försurningen har numera avslutats. I april 1983
överlämnade statens vattenfallsverk (Vattenfall) slutbetänkande från en
utredning - Projekt Kol-Hälsa-Miljö (KHM) - som verket på regeringens
uppdrag genomfört om hur hälso- och miljöproblemen skall kunna lösas vid
en ökad användning av kol i Sverige. Utredningen har genomförts i samråd
med berörda kraftföretag och kommuner samt övriga intressenter. Bl. a. har
statens naturvårdsverk varit representerat.

Utredningen föreslår utsläppsregler för svavelutsläppen vid koleldningen
som till överkomliga kostnader beräknas hålla spridningen av svaveldioxid
nere vid en nivå som motsvarar vad naturvårdsverket tidigare angivit som
önskvärt och som ligger lägre än de samlade utsläpp som enligt utredningen
skulle ha blivit följden av de emissionsregler som angavs i 1982 års
proposition. Enligt utredningen är en sådan utsläppsbegränsning möjlig
genom att svavelreningen vid stora koleldade anläggningar görs synnerligen
effektiv medan mindre och mellanstora anläggningar medges relativt större
utsläpp. Även när det gäller utsläpp av kväveoxider bedömer utredningen
det möjligt att tillfredsställa de normer som angivits av naturvårdsverket.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds inom regeringskansliet (industridepartementet)
med sikte på regeringsförslag under innevarande riksmöte.

Inom ramen för det tidigare refererade riksdagsbeslutet om åtgärder mot
försurningen våren 1982 fastlades även ett omfattande kalkningsprogram för
att minska skadeverkningarna. Sammanlagt 190 milj. kr. skulle satsas under
en treårsperiod. I enlighet härmed anslogs 45 milj. kr. för budgetåret 1982/83
medan sedermera 65 milj. kr. anslagits för innevarande budgetår till åtgärder
mot försurningen.

Merparten av de anslagna medlen är ämnade till kalkning av sjöar och
vattendrag. I programmet ingår vidare en forskningsbetonad försöksverksamhet
avseende kalkning av mark och grundvatten. Syftet är att. på samma

1* Riksdagen 1983184. lösaml. Nr 2

JoU 1983/84:2

4

sätt som tidigare skett för sjöar och vattendrag, pröva olika åtgärder att
motverka försurningens effekter på främst skogsmark och grundvatten.
Enligt budgetpropositionen i januari 1983 kommer försöksverksamheten att
behöva utsträckas under relativt lång tidsperiod, varav en första bör omfatta
fem år. Redan under det första året bör vissa anvisningar kunna tas fram,
bl. a. för vilka åtgärder som kan vidtas i enskilda brunnar. Förutom en
detaljerad uppföljning av positiva och eventuella negativa effekter av olika
metoder, skall en metod utarbetas och tillämpas för kartering av kalkningsbehovet
i olika delar av landet. En analys av andra metoder än kalkning skall
också göras.

Försurningsaspekterna behandlas även i bilavgaskommitténs slutbetänkande
Bilar och renare luft (SOU 1983:27) som överlämnades till regeringen
i maj 1983.1 betänkandet konstateras att biltrafiken i dag svarar för ca 60 %
av kväveoxidutsläppen och ca 10 % av svavelutsläppen i Sverige. Dessa
andelar kan enligt utredningen förväntas öka i framtiden. Skärpta avgasreningskrav
beräknas dock medföra en icke oväsentlig förbättring av försurningssituationen.
Betänkandet remissbehandlas f. n.

Jämväl utredningen om användning av kemiska medel i jord- och
skogsbruket (den s. k. kemikalieutredningen) har i sitt betänkande Användning
av växtnäring (SOU 1983:10) kommit in på försurningsfrågan. Utredningen
konstaterar att försurningen av åkermark till övervägande del beror
av jordbruksdriften och gödslingen. Den kan således i betydligt mindre
utsträckning (ca 10 %) tillskrivas det atmosfäriska nedfallet av sura ämnen.
Den kalkning av åkermark som nu sker motsvarar inte på långt när behovet
för att motverka försurningen. En betydande del av åkermarken i Sverige är i
stort behov av kalkning, framhåller utredningen. Betänkandet har remissbehandlats
och bereds nu i regeringskansliet.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner om försurningen
vilka väckts under den allmänna motionstiden i januari 1983. I motionerna
behandlas dels åtgärder för att minska spridningen av luftföroreningar som
bidrar till försurningen, dels kalkning och andra åtgärder för att neutralisera
försurade marker och vatten och dels även behovet av forskning och
utredning kring försurningen och dess följder.

Riksdagen har vid olika tillfällen haft anledning behandla de miljöproblem
som orsakas av försurningen. I samband med de beslut om åtgärder mot
försurningen som togs våren 1982 anslöt sig riksdagen till den dåvarande
jordbruksministerns konstaterande att försurningsproblemen i Sverige tilltagit
så att de i dag kanske är vårt allvarligaste miljöproblem som direkt och
särskilt drabbar oss i Sverige. Riksdagen anslöt sig vidare till följande
uttalande i propositionen:

JoU 1983/84:2

5

Sverige behöver en samlad naturresurs- och miljöpolitik som spänner både
över vårt arbete internationellt och över konkreta åtgärder här hemma. Att
utforma en strategi mot försurningen är en viktig del av en sådan politik.
Denna strategi bör innehålla riktlinjer för hur de försurande utsläppen av
olika slag i vårt land skall kunna begränsas. Vidare behöver inriktningen på
det internationella arbete som Sverige måste bedriva på försurningsområdet
preciseras. Forskningsinsatser och kalkningsåtgärder behöver intensifieras.
Insatser för att bredda den svenska och internationella medvetenheten om
problemen liksom för en ökad samordning av hanterandet av försurningsproblemen
behövs också (prop. 1981/82:151, JoU 1981/82:35, rskr 1981/82:321).

Enligt utskottets mening äger det anförda fortfarande full giltighet.

Frågan om begränsningen av svavelutsläpp från svenska förbränningsanläggningar
i syfte att minska de inhemska bidragen till försurningen
aktualiseras i tre partimotioner.

Enligt motion 1982/83:335 (vpk) är det angeläget både att driva på de
ansträngningar som görs internationellt för att minska utsläppen av bl. a.
svaveldioxid och att, icke minst av trovärdighetsskäl, minska de svenska
utsläppen. När det gäller koleldning bör de riktlinjer som kommer, när
pågående utredningsverksamhet är slutförd, inte tillåta större utsläpp än vad
statens naturvårdsverk redan rekommenderat (yrkande 2). Enligt motion
1982/83:1100 (c) kommer omfattande investeringar i kolanläggningar att ske
utan att en nödvändig närmare precisering av miljökraven för kolanvändning
lagts fast. Regeringen bör snarast presentera förslag om skärpta miljökrav,
anser motionärerna. Enligt motion 1982/83:1104 (fp) innebär det ett stort och
besvärligt hinder för kolintroduktionen, att kommunerna i dag inte vet vilka
miljökrav för koleldning som kommer att gälla i framtiden. Därför bör de
krav på begränsning av svavelutsläpp som mittenregeringen föreslog riksdagen
på nytt tas upp till prövning.

Utskottet får med anledning av motionerna framhålla att en enig riksdag
våren 1982 anslutit sig till principen att en strategi mot försurningen borde
utformas. Inom ramen för denna strategi borde riktlinjer utarbetas för hur de
försurande utsläppen av olika slag i vårt land skall kunna begränsas. Däremot
ansåg riksdagsmajoriteten till skillnad från dåvarande regeringspartierna att
tiden ännu icke var mogen för att slutligt fastställa de utsläppsnivåer som
kunde godtas för svaveldioxid vid koleldning. Därför borde det pågående
utredningsarbetet avvaktas. Under tiden borde tillståndsgivningen ske enligt
de riktlinjer som redan tillämpades och som nära överensstämde med dem
som förordats av statens naturvårdsverk. Som framgår av den tidigare
bakgrundsredogörelsen anser kraftindustrin numera enligt KHM-betänkandet
att det är möjligt att till överkomliga kostnader nå en svavelutsläppsbegränsning
som ligger nära den av naturvårdsverket förordade nivån. Enligt
vad utskottet erfarit kommer regeringen i en proposition till våren att ta
ställning till vilka miljökrav som långsiktigt skall ställas i förevarande
avseende. Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av de aktuella

Rättelse: S. 7, sista stycket i första raden Står: 1982/83:1987 Rättat till: 1982/83:1977

JoU 1983/84:2

6

motionsyrkandena synes mot den bakgrunden icke erforderlig. De avstyrks
således.

Enligt motion 1982/83:335 (vpk) bör (yrkande 1) forskningen för att få
fram teknik för ytterligare sänkning av svavelhalten i oljan drivas vidare.
Skulle det inte gå att komma fram den vägen måste enligt motionen krav
ställas på svavelavskiljning vid större förbränningsanläggningar för svavelhaltig
eldningsolja.

Utskottet får i detta sammanhang framhålla att landets beroende av olja
för uppvärmningsändamål är i starkt minskande. Som inledningsvis framhållits
får vidare merparten av den olja som bränns i Sverige innehålla högst 1 %
svavel. Möjlighet finns enligt uppgift redan med nuvarande teknik att
ytterligare sänka svavelhalten, men konstnaderna anses alltför höga för att
göra detta praktiskt möjligt. Likaså skulle avsvavlingsanläggningar vid
oljeeldade anläggningar bli så kostnadskrävande att de icke anses ekonomiskt
försvarbara med hänsyn till att flertalet oljeeldade anläggningar inom
ett fåtal år beräknas komma att ersättas av koleldade anläggningar. Mot den
sålunda tecknade bakgrunden avstyrker utskottet motion 1982/83:335
yrkande 1.

I två motioner framställs yrkanden om forsknings- och åtgärdsprogram till
skydd för grundvatten och brunnar. I motion 1982/83:335 (vpk) framhålls
(yrkande 4) att försurningen får effekter för mark och grundvatten på längre
sikt. För att komma till rätta härmed bör prov med försökskalkning
genomföras. En ordning bör etableras som innebär att vattenkvaliteten
utanför våra tätorter kan hållas under kontroll utan oskäliga kostnader för de
berörda människorna. Enligt motion 1982/83:1443 (c) finns i dag behov av ett
samlat forsknings- och åtgärdsprogram som dels tar upp de långsiktiga
effekterna av att människor och djur får i sig höga halter av olika metaller via
dricksvattnet, dels åtgärder som kan vidtas av fastighetsägare för att
begränsa försurningen av vattnet i brunnar och vattentäkter. Likaså bör
information gå ut till fastighetsägare och jordbrukare om försurningen.

Utskottet får med anledning av de båda motionsyrkandena anföra
följande.

Som framgår av den inledningsvis lämnade bakgrundsframställningen
innefattar det kalkningsprogram som riksdagen fattade beslut om våren 1982
även försök med åtgärder till skydd för grundvattnet. Den försöksverksamhet
som inletts beräknas komma att behöva utsträckas under relativt lång
tidsperiod. När det gäller informationen till berörda brunnsägare har
naturvårdsverket, socialstyrelsen och livsmedelsverket i en gemensam
broschyr lämnat vissa upplysningar om hur surt brunnsvatten yttrar sig och
anvisat vilka åtgärder som kan vidtas. Utskottet utgår från att de berörda
myndigheterna inom ramen för programmet kommer att noga följa utvecklingen
och om så befinns nödvändigt framlägga förslag om de ytterligare
åtgärder som kan erfordras. De i motionerna framställda yrkandena synes

JoU 1983/84:2

7

därigenom i väsentlig grad tillgodosedda och bör sålunda icke föranleda
någon ytterligare riksdagens åtgärd.

De komplicerade orsakssammanhangen kring försurningen och den
osäkerhet som trots allt vidlåder kalkningen uppmärksammas i motion
1982/83:1007 (s). Enligt motionen är det nödvändigt att vissa områden inte
kalkas utan bibehålls som referensområden i ett långtidsperspektiv. Inom
dessa områden kan sedan försurningsprocessernas förlopp studeras i relation
till tiden och de förändringar vilka det ekologiska systemet genomgår som en
följd av försurningen.

Utskottet vill för sin del understryka angelägenheten av att kalkningsverksamheten
utförs planmässigt och att därvid hänsyn tas till att kunskapen om
kalkningseffekter på längre sikt är ofullständig. 1 områden med kalkrik
berggrund torde kalkning mot försurningen vara obehövlig. Utskottet finner
i anslutning till motionen att man i olika regioner bör undanta vissa
vattensystem från kalkningen för att tjäna som referensområden. Enligt vad
utskottet erfarit ingår också i naturvårdsverkets kalkningsprogram ett
projekt för årliga mätningar i referenssjöar vilka inte skall kalkas. Företrädesvis
söker man finna sådana sjöar i områden som är skyddade som
naturreservat eller nationalpark. Enligt utskottets mening är motionens syfte
väsentligen tillgodosett genom de planerade åtgärderna. Motionen påkallar
således inte någon riksdagens ytterligare åtgärd.

I motion 1982/83:800 (s) betonas vikten av att åkerjorden inte försuras.
Lantbruksstyrelsen bör därför få i uppdrag att genom ökad information och
upplysning till lantbrukarna få dessa att använda mera kalk och att använda
mindre av traditionell handelsgödsel. Samtidigt bör regeringen enligt
motionen på alla sätt påskynda genomförandet av ECE-konventionen om
långväga luftföroreningar.

Utskottet får i detta sammanhang erinra om vad som inledningsvis anförts
beträffande riksdagens uttalande våren 1982 om fortsatt aktivt svenskt
engagemang på det internationella området i försurningsfrågan. Av bakgrundsredogörelsen
framgår även att Sverige inom ramen för ECE-konventionen
föreslagit ett program vari alla konventionsstater förbinder sig att
reducera svavelutsläppen med 30 % under en tioårsperiod. Dessa ansträngningar
fortsätter. Frågan om åkerjordens försurning har som inledningsvis
nämnts behandlats av den s. k. kemikalieutredningen vars betänkande nu
bereds i jordbruksdepartementet. Med hänsyn till att de i motionen väckta
frågorna sålunda är föremål för aktiv uppmärksamhet i regeringskansliet
synes någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av motionen icke
påkallad.

Enligt moderata samlingspartiets kommittémotion 1982/83:1977 har försurningen
snart gått så långt att kreditgivarna blivit tveksamma i fråga om
skogens värde som kreditunderlag. En utredning av försurningens långsiktiga
ekonomiska konsekvenser för mark och grundvatten samt i form av

JoU 1983/84:2

8

korrosion m. m. vore därför enligt motionen i högsta grad angelägen
(yrkande 2).

Utskottet får än en gång erinra om riksdagens uttalande våren 1982 vari det
framhölls att försurningen framstår som vårt kanske allvarligaste miljöproblem.
De skador på skogen som under senaste tid drabbat stora delar av
Västtyskland och andra länder på den europeiska kontinenten understryker
ytterligare allvaret av försurningens verkningar. Tendenser till skador på den
svenska skogen har på sina håll redan iakttagits. Mot denna bakgrund finns
det enligt utskottets mening, av bl. a. nationalekonomiska skäl, all anledning
att minska försurande utsläpp och att finna medel att motverka den fortsatta
försurningen. Försurningens konkreta förlopp följs numera mycket nära
inom ramen för det tidigare omnämnda kalkningsprogrammet samt försöksprogrammet
avseende mark och grundvatten, liksom även genom skogstaxeringen
och lantbruksuniversitetets och andra berörda myndigheters undersökningar.
Enligt vad utskottet erfarit har hela försurningsproblematiken
nyligen varit föremål för en omfattande genomgång i miljövårdsberedningen.
Med hänsyn till den omfattande uppmärksamhet varmed utvecklingen
följs av berörda departement och myndigheter synes någon ytterligare
utredning av det slag som föreslås i motionen icke vara påkallad i dagsläget.
Motionen avstyrks mot den bakgrunden såvitt nu är i fråga (yrkande 2).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande svavelrening vid koleldning

a) att riksdagen avslår motion 1982/83:335 yrkande 2,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83:1102 och motion 1982/

83:1105,

2. beträffande svavelrening vid oljeeldning

att riksdagen avslår motion 1982/83:335 yrkande 1,

3. beträffande skydd av grundvattnet

a) att riksdagen avslår motion 1982/83:335 yrkande 4,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83:1443,

4. beträffande referensomräden

att riksdagen lämnar motion 1982/83:1007 utan vidare åtgärd,

5. beträffande kalkning av åkermark m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:800,

6. beträffande utredning om försurningens långsiktiga ekonomiska
konsekvenser

att riksdagen avslår motion 1982/83:1977 yrkande 2.
Stockholm den 8 november 1983

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

JoU 1983/84:2

9

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s). Ove Karlsson (s), Hans Wachtmeister (m),
Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s). Kerstin Andersson (c). Jan
Fransson (s), Margareta Winberg (s), Jens Eriksson (m), Bo Arvidson (m),
Lars Ernestam (fp) och Berit Edvardsson (vpk).

Reservationer

1. Svavelreningen vid kuleldning

Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c) samt Lars Ernestam (fp)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 6 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet får lika med utskottet skall kunna begränsas. Däremot

fällde en riksdagsmajoritet bestående av socialdemokrater och moderater
regeringens förslag om krav på begränsning av svavelutsläpp vid koleldning.

I stället hänvisades till fortsatta utredningar. Riksdagsbeslutet har medfört
stor osäkerhet i kommunerna om var vi kommer att hamna i framtiden,
eftersom moderaternas motiv var att de inte ville skärpa reglerna alls medan
socialdemokraterna utlovade minst så stränga regler som den dåvarande
regeringen föreslog. Enligt utskottets uppfattning bör samhällets åtgärder
inriktas på att stödja inhemska bränslen, värmepumpar m. m. och inte på att
öka användningen av kol. Omfattande investeringar i kolanvändning bör
anstå till dess vi fått bättre teknisk och ekonomisk kunskap om hur flytande,
renat kolbränsle kan användas i befintliga oljeanläggningar. Under tiden är
det ytterst angeläget att miljökraven för kolanvändning snarast läggs fast.
Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med förslag om
skärpta miljökrav för användning av kol i syfte att bl. a. minska utsläppen av
svavel. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1982/
83:1102 och 1105 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 b bort ha följande lydelse:

1. beträffande svavelrening vid koleldning

b) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1982/83:1102 och
motion 1982/83:1105.

2. Svavelrening vid oljeeldning

Berit Edvardsson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet får”
och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att ansträngningar bör göras för
att ytterligare sänka svavelutsläppen från oljeeldade anläggningar vilka

JoU 1983/84:2

10

fortfarande tillsammantagna utgör den största källan till spridning av
svaveldioxid i landet. Regeringen bör därför föreslå bestämmelser om
svavelavskiljning vid oljeförbränningsanläggningar av viss storlek. Ett
forsknings- och utvecklingsarbete bör bedrivas för att sänka svavelhalten i
eldningsolja utöver nuvarande reningsgrad. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motion 1982/83:335 såvitt nu är i fråga (yrkande 1) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande svavelrening vid oljeeldning

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1982/83:335 yrkande
1.

3. Skydd av grundvattnet

Berit Edvardsson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Som framgår"
och på s. 7 slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:

Som framgår lika med utskottet sorn kan vidtas. Enligt utskottets

mening är den verksamhet som alltså igångsatts i och för sig vällovlig. Den
innebär dock inte att tillräckliga insatser görs för att de människor som bor
utanför tätorterna skall beredas en godtagbar kvalitet på sitt dricksvatten.
Som motionärerna framhållit är det viktigt att en ordning etableras som
innebär att vattenkvaliteten utanför våra tätorter kan hållas under kontroll
utan oskäliga kostnader för de berörda människorna. Regeringen bör lägga
fram ett program i detta syfte. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motion 1982/83:335 såvitt nu är i fråga (yrkande 4) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Motion 1982/83:1443 är därigenom tillgodosedd
och påkallar icke någon riksdagens ytterligare åtgärd.

dels utskottets hemställan under 3 a bort ha följande lydelse:

3. beträffande skydd av grundvattnet

a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1982/83:335 yrkande
4.

4. Utredning om försurningens långsiktiga konsekvenser

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Jens Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med "Utskottet får än
en gång” och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet får lika med utskottet försurningens verkningar.

JoU 1983/84:2

11

Utskottet vill med skärpa framhålla att skogsskador icke är något som endast
drabbar länderna i Mellaneuropa. Under den gångna sommaren har skador -i långt större utsträckning än som tidigare konstaterats - uppmärksammats
på gran och tall i delar av Sverige som är särskilt försurningskänsliga och
särskilt utsatta för försurande nedfall. Dessa skador anses med stor
sannolikhet åtminstone indirekt vara en följd av försurningen. Skogsskador i
Sverige av motsvarande omfattning som de i Västtyskland skulle för vårt land
innebära en nationell katastrof. En utredning av det slag som föreslås i
motionen, om de långsiktiga ekonomiska konsekvenser som kan följa av den
fortgående försurningen av mark och grundvatten, framstår mot denna
bakgrund som i hög grad angelägen. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion 1982/83:1977 såvitt nu är i fråga (yrkande 2) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande utredning om försurningens långsiktiga konsekvenser att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1982/83:1977 yrkande
2.

Särskilt yttrande
Skydd av grundvattnet

Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c) samt Lars Ernestam (fp)
anför:

Som framhållits i betänkandet har naturvårdsverket inlett ett försöksprogram
till skydd för grundvattnet. Det är emellertid enligt vårt förmenande
angeläget att effektiva åtgärder anvisas som kan vidtas av fastighetsägare för
att begränsa försurningen av vattnet i brunnar och vattentäkter och
därigenom hindra försämring av vattenkvaliteten och skador på ledningsnät.
Vi har genom detta särskilda yttrande velat fästa uppmärksamhet på att det
brådskar med att fullfölja de åtgärder som föreslagits i motion 1982/83:1443.

minab/gotab Stockholm 1983 77115