om telefonavlyssning (skr. 1987/88:53)

Betänkande 1987/88:JuU19

Justitieutskottets betänkande
1987/88:19

om telefonavlyssning (skr. 1987/88:53)

JuU

1987/88:19

Ärendet

I skrivelse 1987/88:53 har regeringen (justitiedepartementet) berett riksdagen
tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Leijon, anfört om tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om
telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Utskottet

Inledning

Vid förundersökning i brottmål kan telefonavlyssning äga rum. De grundläggande
bestämmelserna finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken (RB). För att
telefonavlyssning skall få ske krävs att någon skäligen kan misstänkas för ett
brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år. En annan förutsättning
är att det bedöms vara av synnerlig vikt för utredningen att telefonavlyssning
äger rum. Avlyssning får ske av telefoner som den misstänkte innehar eller
som han annars kan antas komma att begagna. Det är domstolarna som
beslutar om telefonavlyssning. Det får ske efter yrkande av förundersökningsledaren
eller åklagaren. Tillstånd att avlyssna telefoner skall meddelas
för viss tid, högst en vecka. Tillstånd får dock meddelas för längre tid, högst
en månad, om misstanken gäller grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika.

Regler om telefonavlyssning finns också i bl, a. lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen
(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. För en närmare
redogörelse för dessa lagar, för regleringen i ämnet i övrigt och för riksdagens
initiativ år 1982 i fråga om den parlamentariska kontrollen av hur lagstiftningen
om telefonavlyssning tillämpas hänvisar utskottet till sina nyligen
avgivna betänkanden JuU 1987/88:4, 11 och 17.

I betänkandet JuU 1987/88:4 behandlade utskottet regeringens skrivelse
1986/87:162 med redogörelse för telefonavlyssning vid förundersökning i
brottmål under år 1985.1 anslutning därtill gjorde utskottet vissa uttalanden
- i linje med riksdagens initiativ år 1982 - om arten, bl. a. i kvalitativt
hänseende, av de uppgifter som bör ingå i regeringens redogörelser för
telefonavlyssning.

1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 19

Telefonavlyssning under år 1986 m. m.

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen en redogörelse
för tillämpningen under år 1986 av bestämmelserna i RB om telefonavlyssning
vid förundersökning i brottmål. Redogörelsen bygger på uppgifter som
rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen i en skrivelse den 18 september
1987.

I regeringens skrivelse redovisas att domstolarna under år 1986 meddelade
tillstånd att avlyssna samtal till eller från telefonapparater som innehafts eller
begagnats av sammanlagt 213 personer misstänkta för grovt narkotikabrott.
Antalet fall under åren 1969—1986 var följande.

1969	28	1978	102
1970	39	1979	147
1971	44	1980	220
1972	34	1981	277
1973	46	1982	313
1974	44	1983	418
1975	42	1984	414
1976	64	1985	233
1977	122	1986	213

Antalet fall då telefonavlyssning skett enligt RB vid förundersökning om
andra brott än narkotikabrott uppges ha varit 15. Av skäl som närmare
utvecklas i skrivelsen har i sammanhanget uteslutits den telefonavlyssning
som ägt rum i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. De 15
fallen har gällt mord och grovt rån. Motsvarande siffror har varit 17 under år
1983, 13 under år 1984 och 6 under år 1985. Dessa fall har gällt mord,
mordbrand, grovt rån och grovt koppleri.

Redogörelsen till riksdagen har i den nu aktuella skrivelsen byggts ut med
sådana kvalitativa element som riksdagen tidigare efterlyst. Sålunda anges
att den genomsnittliga avlyssningstiden åren 1985 och 1986 var 60 resp. 53
dagar. Det redovisas att det finns ärenden där avlyssningen pågått bara under
någon dag men också några enstaka fall där avlyssningen pågått mellan sex
och nio månader. När det gäller frågan i vilken mån telefonavlyssningen fyllt
avsett ändamål framgår att avlyssningen har haft betydelse för förundersökningen
i fråga om den misstänkte i ca 77 resp. 64 % av fallen.

Det framgår vidare att det under åren 1985 och 1986 inte har förekommit
något fall där domstol lämnat en ansökan om telefonavlyssning utan bifall.
Däremot har rikspolisstyrelsen vid förhandsprövningar 1986 av ärenden om
telefonavlyssning med anledning av grova narkotikabrott lämnat negativt
besked i fyra fall och begärt kompletteringar i ett tiotal ärenden. Utfallet av
denna prövning ligger på samma nivå som för åren 1984 och 1985.

Utskottets uttalanden

Antalet telefonavlyssningar på grund av misstanke om grov narkotikabrottslighet
har - efter en fortlöpande ökning under flera år - under de tre senaste
redovisningsperioderna gått ned; för åren 1985 och 1986 är det fråga om en

Juli 1987/88:19

2

betydande minskning. Antalet redovisade fall där telefonavlyssning utnyttjats
vid förundersökning om andra grova brott än narkotikabrott har legat på
en tämligen konstant, låg nivå.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten vid att den nu aktuella redogörelsen
-som framgår av det föregående - har byggts ut och till skillnad från tidigare
redogörelser innehåller uppgifter om avlyssningstider, om i vilken mån
avlyssningen fyllt avsett ändamål och om utfallet av prövningen av ärenden
om telefonavlyssning. Detta finner utskottet tillfredsställande och det ger
riksdagen ett bättre bedömningsunderlag än tidigare.

Utskottet vill, liksom tidigare, betona vikten av restriktivitet när det gäller
användningen av ett så ingripande tvångsmedel som det här är fråga om. Av
betydelse i detta sammanhang är den praxis, enligt vilken ärenden om
telefonavlyssning på grund av misstanke om grovt narkotikabrott anmäls för
rikspolischefen (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f och JuU 1987/88:4 s. 4).
Telefonavlyssning kan, som departementschefen anför, uppenbarligen inte
avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan särskilt grov
brottslighet. Som utskottet tidigare uttalat är det emellertid ett oavvisligt
krav att åtgärden i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga
om både antalet avlyssnade telefonapparater och den tid som avlyssningen
pågår.

I övrigt ger utskottets granskning av redogörelsen inte anledning till något
särskilt uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen lägger skrivelse 1987/88:53 till handlingarna.

Stockholm den 1 december 1987

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Björn
Körlof (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans
Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s), Arne Svensson (m), Bengt-Ola
Ryttar (s), Elving Andersson (c), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s),
Lars Sundin (fp) och Sven-Olof Nordlund (s).

JuU 1987/88:19

3

gotab Stockholm 1987 13745