om telefonavlyssning (skr. 1986/87:162)

Betänkande 1987/88:JuU4

Justitieutskottets betänkande
1987/88:4

om telefonavlyssning (skr. 1986/87:162)

Ärendet

I skrivelse 1986/87:162 har regeringen (justitiedepartementet) berett riksdagen
tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet anfört om
tillämpningen under år 1985 av bestämmelserna i rättegångsbalken om
telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Utskottet
Gällande rätt m.m.

Vid förundersökning i brottmål kan telefonavlyssning äga rum. De grundläggande
bestämmelserna finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken (RB). För att
telefonavlyssning skall få ske krävs att någon skäligen kan misstänkas för ett
brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år. En annan förutsättning
är att det bedöms vara av synnerlig vikt för utredningen att telefonavlyssning
äger rum. Avlyssning får ske av telefoner som den misstänkte innehar eller
som han annars kan antas komma att begagna. Det är domstolarna som
beslutar om telefonavlyssning. Det får ske efter yrkande av förundersökningsledaren
eller åklagaren. Tillstånd att avlyssna telefoner skall meddelas
för viss tid, högst en vecka. Tillstånd får dock meddelas för längre tid, högst
en månad, om misstanken gäller grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika.

Regler om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål finns också i
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
(1952 års lag). Den tar sikte främst på brott som rör rikets säkerhet eller är av
allmänfarlig natur, och den innehåller en reglering som avviker från den i
RB. Lagens giltighet är tidsbegränsad. Enligt det senaste beslutet om
förlängning av giltighetstiden gäller den t.o.m. utgången av år 1987 (prop.
1986/87:22, JuU 10).

Föreskrifter om telefonavlyssning finns också i lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Den lagen
innehåller bestämmelser om tvångsåtgärder mot personer som enligt utlänningslagen
(1980:376) avvisats eller utvisats som terrorister men som
regeringen ändå har låtit stanna kvar här i landet. Spaningslagen har
tidsbegränsad giltighet. Enligt det senaste beslutet om förlängning gäller den

JuU

1987/88:4

1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 4

t.o.m. utgången av år 1987 (prop. 1986/87:32, JuU 11). Regeringen avlämnar
regelbundet till riksdagen redogörelser för tillämpningen av spaningslagen
och terroristlagstiftningen i övrigt. Det skedde senast i oktober 1986.
Ärendet bereddes av socialförsäkringsutskottet (skr. 1986/87:31, SfU 9).

Bestämmelser om telefonavlyssning finns också i lagen (1957:132) med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m.m.

Tidigare fanns också bestämmelser om telefonavlyssning i lagen (1969:36)
om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m.m. (1969 års lag). Den lagen, som hade tidsbegränsad giltighet, upphörde
att gälla med utgången av juni månad år 1981. Detta hade samband med
ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling som trädde i kraft den 1 juli samma år. En följd av
ändringarna var nämligen att de grundläggande bestämmelserna om telefonavlyssning
i RB blev tillämpliga också på grov narkotikabrottslighet.
Redogörelser för tillämpningen av 1969 års lag hade lämnats regelbundet till
riksdagen. Den sista lämnades hösten 1980 (prop. 1980/81:33).

Justitieutskottet tog år 1982 upp frågan om den parlamentariska kontrollen
av hur lagstiftningen om telefonavlyssning tillämpas. Utskottets initiativ
föranleddes närmast av att regeringen i anslutning till att 1969 års lag
upphörde att gälla slutade att lämna redogörelser till riksdagen för tillämpningen
av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning i
narkotikamål.

Utskottet fann det angeläget att riksdagens möjligheter till insyn i fråga om
telefonavlyssning vidmakthålls och, om möjligt, byggs ut. Insynen borde ske
genom att riksdagen fick en årlig redovisning. Den borde, som tidigare, avse
telefonavlyssning enligt spaningslagen eller motsvarande lagstiftning och
telefonavlyssning vid förundersökning om grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling av narkotika och därjämte annan telefonavlyssning enligt de
grundläggande bestämmelserna i RB. Vad gällde arten av uppgifter som
borde lämnas hänförde utskottet sig till vad 1974 års utredning om
telefonavlyssning hade anfört, nämligen följande:

Regeringens skrivelse bör - i den mån hänsynen till rikets säkerhet inte
kräver annat - utan att röja sekretessen i de enskilda fallen ge riksdagen en
uppfattning om bl.a. antalet ärenden om telefonavlyssning, antalet meddelade
tillstånd, vilka tillståndstider som förekommit samt i vilken mån telefonavlyssningen
fyllt avsett ändamål (SOU 1975:95 s. 103 f).

I övrigt ansåg utskottet att redovisningen i huvudsak borde utformas efter
mönster av de redogörelser som riksdagen dittills fått. I fråga om telefonavlyssning
beträffande sådana brottmål som avses med 1952 års lag förordade
utskottet ingen ändring i förhållande till vad som dittills gällt, och utskottet
anmärkte att härvidlag, liksom eljest, gäller att vederbörande utskott själv
kan inhämta den information som anses behövlig.

Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet hade
anfört om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning (JuU
1981/82:54, rskr. 298).

Efter 1982 års initiativ har redogörelser för tillämpningen av bestämmel -

JuU 1987/88:4

2

serna om telefonavlyssning i RB lämnats till riksdagen avseende åren 1982,
1983 och 1984 (skr. 1983/84:97, JuU 30, rskr. 343, skr. 1984/85:104, JuU 17,
rskr. 163 och skr. 1986/87:63, JuU 12, rskr. 88).

Vid behandlingen av saken åren 1984 och 1985 erinrade utskottet om sitt
uttalande år 1982 om att den parlamentariska kontrollen i framtiden borde
hållas på minst samma nivå som dittills. Vid riksdagsbehandlingen år 1986-avseende tillämpningen under år 1984 - fann utskottet anledning att bl.a. på
nytt erinra om vikten av att redovisningen till regeringen och till riksdagen
tillgodoser de anspråk som riksdagen ställde upp år 1982. Det sagda gällde
inte minst - framhöll utskottet - uppgifter om vilka tillståndstider som
förekommit och i vilken mån telefonavlyssningen fyllt avsett ändamål.

Telefonavlyssning under år 1985

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen en redogörelse
för tillämpningen under år 1985 av bestämmelserna i RB om telefonavlyssning
vid förundersökning i brottmål. Redogörelsen bygger på uppgifter som
rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen i en skrivelse den 24 mars 1987.

I regeringens skrivelse redovisas att domstolarna under år 1985 meddelade
tillstånd att avlyssna samtal till eller från telefonapparater som innehafts eller
begagnats av sammanlagt 233 personer misstänkta för grovt narkotikabrott.
Antalet fall under åren 1969-1985 var följande.

1969	28	1978	102
1970	39	1979	147
1971	44	1980	220
1972	34	1981	277
1973	46	1982	313
1974	44	1983	418
1975	42	1984	414
1976	64	1985	233
1977	122

Antalet fall då telefonavlyssning skett enligt RB vid förundersökning om
andra brott än narkotikabrott uppges ha varit 6 (17 under år 1983 och 13
under år 1984). Dessa fall har gällt misstanke om mord, mordbrand, grovt
rån och grovt koppleri.

Utskottets uttalanden

Antalet telefonavlyssningar på grund av misstanke om grov narkotikabrottslighet
har - efter en fortlöpande ökning under flera år - under de två senaste
redovisningsperioderna gått ned; för år 1985 är det fråga om en betydande
minskning. Samtidigt kan noteras att antalet registrerade brott mot narkotikastrafflagen
fortsatt att minska medan däremot antalet personer som
lagförts för grova narkotikabrott ökat under år 1985.

Även antalet fall där telefonavlyssning utnyttjats vid förundersökning om
andra grova brott än narkotikabrott har sjunkit under de senaste åren.
Utskottet vill, liksom tidigare, betona vikten av restriktivitet när det gäller

JuU 1987/88:4

3

användningen av ett så ingripande tvångsmedel som det här är fråga om. Av
betydelse i detta sammanhang är den praxis, enligt vilken ärenden om
telefonavlyssning på grund av misstanke om grovt narkotikabrott anmäls för
rikspolischefen (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f). Telefonavlyssning kan, som
departementschefen anför, uppenbarligen inte avvaras i kampen mot bl.a.
narkotikabrottsligheten. Som utskottet tidigare uttalat är det emellertid ett
oavvisligt krav att åtgärden i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas
i fråga om både antalet avlyssnade telefonapparater och den tid som
avlyssningen pågår.

När det gäller riksdagens insyn i tillämpningen av lagstiftningen om
telefonavlyssning finner sig utskottet återigen vara tvunget att erinra om
betydelsen av att redovisningen innehåller även de kvalitativa element som
riksdagen tidigare efterlyst. Under ärendets beredning har utskottet inhämtat
bl.a. att sådana uppgifter kommer att lämnas framgent och redan i den
redogörelse för telefonavlyssningen under år 1986 som regeringen avser att
lägga fram under innevarande höst. Utskottet utgår från att denna information
kommer att lämnas utan några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.

I övrigt ger utskottets granskning av redogörelsen inte anledning till något
särskilt uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen lägger skrivelse 1986/87:162 till handlingarna.

Stockholm den 13 oktober 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m),
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Hans Göran Franck
(s), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Lars Sundin
(fp) och Sven-Olof Nordlund (s).

JuU 1987/88:4

göteb Stockholm 1987 13764

4