om telefonavlyssning (skr 1984/85:104)

Betänkande 1984/85:JuU17

JuU 1984/85:17

Justitieutskottets betänkande
1984/85:17

om telefonavlyssning (skr 1984/85:104)

Ärendet

I skrivelse 1984/85:104 har regeringen (justitiedepartementet) berett
riksdagen tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet i
skrivelsen anfört om tillämpningen under år 1983 av bestämmelserna i
rättegångsbalken om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Under ärendets beredning har utskottet hållit hearing med företrädare för
justitiedepartementet och rikspolisstyrelsen.

Utskottet

Gällande rätt m. m.

Vid förundersökning i brottmål kan telefonavlyssning äga rum. De
grundläggande bestämmelserna i ämnet finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken
(RB). För att telefonavlyssning skall få ske krävs att någon skäligen kan
misstänkas för ett brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år. En
annan förutsättning är att det bedöms vara av synnerlig vikt för utredningen
att telefonavlyssning äger rum. Avlyssning får ske av telefoner som den
misstänkte innehar eller som han annars kan antas komma att begagna. Det
är domstolarna som beslutar om telefonavlyssning. Det får ske efter yrkande
av förundersökningsledaren eller åklagaren. Tillstånd att avlyssna telefoner
skall meddelas för viss tid, högst en vecka. Tillstånd får dock meddelas för
längre tid, högst en månad, om misstanken gäller grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling av narkotika.

Regler om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål finns också i
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
(1952 års lag). Den tar sikte främst på brott som rör rikets säkerhet eller är av
allmänfarlig natur och innehåller en reglering som avviker från den i RB.
Lagens giltighet är tidsbegränsad. Enligt det senaste beslutet om förlängning
av giltighetstiden gäller den t. o. m. utgången av år 1985 (prop. 1984/85:42,
JuU 9, rskr 74; SFS 1984:1016).

Föreskrifter om telefonavlyssning finns också i lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Den lagen
innehåller bestämmelser om tvångsåtgärder mot personer som enligt utlänningslagen
(1980:376) avvisats eller utvisats som terrorister men som
regeringen ändå har låtit stanna kvar här i landet. Spaningslagen har
tidsbegränsad giltighet. Enligt det senaste beslutet om förlängning gäller den
t. o.m. utgången av år 1985 (prop. 1984/85:73, JuU 11, rskr 75; SFS

1 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr 17

JuU 1984/85:17

2

1984:1012). Regeringen avlämnar regelbundet till riksdagen redogörelser för
tillämpningen av spaningslagen och terroristlagstiftningen i övrigt. Det
skedde senast i november 1984. Ärendet bereddes av socialförsäkringsutskottet
(skr 1984/85:72, SfU 6, rskr 49).

Bestämmelser om telefonavlyssning finns också i lagen (1957:132) med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m.

Tidigare fanns också bestämmelser om telefonavlyssning i lagen (1969:36)
om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m. (1969 års lag). Den lagen, som hade tidsbegränsad giltighet, upphörde
att gälla med utgången av juni månad år 1981. Detta hade samband med
ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling som trädde i kraft den 1 juli samma år. En följd av
ändringarna var nämligen att de grundläggande bestämmelserna om telefonavlyssning
i RB blev tillämpliga också på grov narkotikabrottslighet.
Redogörelser för tillämpningen av 1969 års lag hade lämnats regelbundet till
riksdagen. Den sista lämnades hösten 1980 (prop. 1980/81:33).

Pågående utredningsarbete m. m.

År 1974 tillkallades utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning för att
göra en allmän översyn av lagstiftningen på området. Utredningen avlämnade
i december 1975 betänkandet (SOU 1975:95) Telefonavlyssning. Efter
remissbehandling lades det till grund för en proposition med förslag till nya
regler om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. Riksdagen avslog
propositionen i huvudsakliga delar och begärde ytterligare översyn av
lagstiftningen om telefonavlyssning och andra tvångsmedel (prop. 1975/
76:202, JuU 1976/77:20, rskr 129).

År 1978 tillkallades en kommitté, tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06)
för att bl. a. göra den av riksdagen begärda översynen med sikte på att få till
stånd en enhetlig och permanent reglering. Tvångsmedelskommittén avslutade
sitt arbete år 1984 och avlämnade då slutbetänkandet (SOU 1984:54)
Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet.

Kommittén har lagt fram förslag till en tvångsmedelslag med allmänna
bestämmelser som bl. a. avses gälla telefonavlyssning. I RB:s regler om
telefonavlyssning, liksom i 1952 års lag och spaningslagen, har kommittén
föreslagit vissa ändringar.

I fråga om insyn och kontroll var tvångsmedelskommitténs inställning att
rikspolisstyrelsen (RPS) även i fortsättningen borde införskaffa de aktuella
uppgifterna och lämna dessa till regeringen. Riksdagen borde därefter få del
av uppgifterna genom vederbörande riksdagsutskott. Informationen borde
ha större omfattning än f. n. och avse bl. a. alla ärenden i vilka hemlig
telefonavlyssning förekommit. Uppgift borde lämnas om antalet tillstånd,
antalet avslagna ansökningar, tillståndstiderna och i vilken mån åtgärden

JuU 1984/85:17

3

fyllt avsett ändamål (SOU 1984:54 s. 244). Remissbehandlingen av betänkandet
har nyligen avslutats och ärendet övervägs inom regeringskansliet.

Förslag till ändring i reglerna om telefonavlyssning har också lagts fram av
narkotikakommissionen (S 1982:09) i dess promemoria (nr 5) Polisens
insatser mot narkotikan. Dessa förslag har remissbehandlats tillsammans
med tvångsmedelskommitténs betänkande, och de överväganden i frågorna
som pågår inom regeringskansliet omfattar också narkotikakommissionens
förslag.

1982 års initiativ m. m.

Justitieutskottet tog år 1982 upp frågan om den parlamentariska kontrollen
av hur lagstiftningen om telefonavlyssning tillämpas. Utskottets initiativ
föranleddes närmast av att regeringen i anslutning till att 1969 års lag
upphörde att gälla slutade att lämna redogörelser till riksdagen för tillämpningen
av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning i
narkotikamål.

Utskottet fann det angeläget att riksdagens möjligheter till insyn i fråga om
telefonavlyssning vidmakthålls och, om möjligt, byggs ut. Insynen borde ske
genom att riksdagen fick en årlig redovisning. Den borde, som tidigare, avse
telefonavlyssning enligt spaningslagen eller motsvarande lagstiftning och
telefonavlyssning vid förundersökning om grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling av narkotika och därjämte annan telefonavlyssning enligt de
grundläggande bestämmelserna i RB. Vad gällde arten av uppgifter som
borde lämnas hänförde utskottet sig till vad 1974 års utredning om
telefonavlyssning hade anfört, nämligen följande:

Regeringens skrivelse bör - i den mån hänsynen till rikets säkerhet inte
kräver annat - utan att röja sekretessen i de enskilda fallen ge riksdagen en
uppfattning om bl. a. antalet ärenden om telefonavlyssning, antalet meddelade
tillstånd, vilka tillståndstider som förekommit samt i vilken mån telefonavlyssningen
fyllt avsett ändamål (SOU 1975:95 s. 103 f.).

I övrigt ansåg utskottet att redovisningen i huvudsak borde utformas efter
mönster av de redogörelser som riksdagen dittills fått. I fråga om telefonavlyssning
beträffande sådana brottmål som avses med 1952 års lag förordade
utskottet ingen ändring i förhållande till vad som dittills gällt, och utskottet
anmärkte att härvidlag, liksom eljest, gäller att vederbörande utskott själv
kan inhämta den information som anses behövlig.

Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet hade
anfört om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning (JuU
1981/82:54, rskr 298).

Den första redovisningen efter 1982 års initiativ lämnades till riksdagen år
1984 och avsåg tillämpningen år 1982. Vid behandlingen av det ärendet
uttalade utskottet bl. a. att den parlamentariska kontrollen i framtiden borde
hållas på minst samma nivå som dittills (skr 1983/84:97, JuU 30, rskr 343).

JuU 1984/85:17

4

Telefonavlyssning m. m. under år 1983

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen en redogörelse
för tillämpningen under år 1983 av bestämmelserna i RB om telefonavlyssning
vid förundersökning i brottmål. Redogörelsen bygger på uppgifter
som RPS har lämnat till regeringen.

I skrivelsen redovisas att domstolarna under år 1983 meddelade tillstånd
att avlyssna samtal till eller från telefonapparater som innehafts eller
begagnats av sammanlagt 418 personer misstänkta för grovt narkotikabrott.
Antalet fall under åren 1969-1983 var följande:

1969	28	1977	122
1970	39	1978	102
1971	44	1979	147
1972	34	1980	220
1973	46	1981	277
1974	44	1982	313
1975	42	1983	418
1976	64

Antalet fall då telefonavlyssning skett enligt RB vid förundersökning om
andra brott än narkotikabrott uppges ha varit 17.

Under den hearing som utskottet har hållit har framkommit att antalet fall
som inte lett till fällande dom för grovt narkotikabrott har ökat något under
år 1983. I samband med hearingen har också upplysts att antalet fall då
domstol vägrat tillstånd torde vara få. Någon sammanställning av vilka
tillståndstider som förekommit har inte gjorts.

Utskottets uttalanden

Antalet telefonavlyssningar på grund av misstankar om grov narkotikabrottslighet
har, som departementschefen konstaterar, ökat fortlöpande
sedan flera år tillbaka. Den ökning som inträtt under år 1983 är betydande i
förhållande till år 1982. Samtidigt kan konstateras att såväl antalet registrerade
brott mot narkotikastrafflagen som antalet personer som lagförts för
grova narkotikabrott minskade under år 1983.

Det finns naturligtvis olika skäl till att telefonavlyssning har kommit att
användas alltmer. Ett kan vara att det har blivit svårare att utreda den grova
narkotikabrottsligheten. Ett annat kan vara att allt större resurser har satsats
på kampen mot narkotikabrottsligheten.

Oavsett hur ökningen kan förklaras vill utskottet i likhet med departementschefen
betona vikten av restriktivitet när det gäller användningen av
ett så ingripande tvångsmedel. Telefonavlyssning kan, som departementschefen
anför, uppenbarligen inte avvaras i kampen mot bl. a.
narkotikabrottsligheten, men det är enligt utskottets uppfattning ett oavvisligt
krav att åtgärden i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas både
när det gäller antalet avlyssnade telefonapparater och den tid som avlyssning
pågår.

JuU 1984/85:17

5

När det gäller riksdagens insyn i tillämpningen av lagstiftningen om
telefonavlyssning erinrar utskottet om sitt uttalande i frågan år 1982.
Utskottet vill i anslutning härtill redovisa att utskottet vid hearingen i detta
ärende erfarit att överväganden pågår inom rikspolisstyrelsen i syfte att - i
linje med detta uttalande - åstadkomma en utbyggd redogörelse för
tillämpningen.

I övrigt ger utskottets granskning av redogörelsen inte anledning till något
särskilt uttalande.

Utskottet hemställer

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1984/85:104 till handlingarna.

Stockholm den 26 februari 1985

På justitieutskottets vägnar
LENNART BLOM

Närvarande: Lennart Blom (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin
Söder (c), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s)
och Göran Magnusson (s).

minab/gotab Stockholm 1985 82072