om Sydafrika och Namibia

Betänkande 1981/82:UU22

UU 1981/82:22

Utrikesutskottets betänkande

1981/82:22

om Sydafrika och Namibia

Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande

dels motion 1981/82:931 av Pär Granstedt m. fl. (c), vari föreslås att
riksdagen beslutar att hemställa hos regeringen om åtgärder som gör det
möjligt för offentliga organ att besluta om köpbojkott mot Sydafrika,

dels motion 1981/82:937 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslås att
riksdagen antar följande som Motionärernas förslag betecknade förslag till
lag om ekonomisk bojkott av Sydafrika att ersätta lagen (1979:487) om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia,

dels motion 1981/82:1715, av Pär Granstedt (c), vari hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att handel med varor från Namibia
förbjuds,

2. att riksdagen uttalar sig för att Sveriges internationella arbete för
bindande beslut om bojkottåtgärder mot Sydafrika fortsätter och intensifieras,

dels motion 1981/82:1726 av Maj Britt Theorin m. fl. (s), vari föreslås
att riksdagen av regeringen begär föreskrifter för statliga företag att inte
handla med Sydafrika,

dels regeringens skrivelse 1981/82:173 med redogörelse för svenska
företags verksamhet i Sydafrika och Namibia.

Bakgrund

I föreliggande betänkande behandlas dels fyra motioner med förslag om
ytterligare svenska åtgärder riktade mot apartheidpolitiken i Sydafrika och
Namibia, dels regeringens skrivelse 1981/82:173 med redogörelse för
svenska företags verksamhet i Sydafrika och Namibia.

Riksdagen uttalade sig om situationen i Sydafrika och Namibia senast
i december 1981 på grundval av utskottets betänkande 1981/82:13.

Det konstaterades däri att den vita minoriteten i Sydafrika fortsätter sin
rasåtskillnadspolitik. De sedan länge pågående strävandena mot ett fritt
Namibia hade mötts med motstånd och förhalning från den sydafrikanska
regeringens sida. Under hösten 1981 återupptogs samtalen mellan den s. k.
femstatsgruppen (Canada, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland,
Storbritannien och Förenta Staterna) och berörda parter i Namibiafrågan

1 Riksdagen 1981/82. 9 sami. Nr 22

UU 1981/82:22

2

utan att några avgörande framsteg kunde registreras. Samtalen fortsätter
dock. Inte heller under det halvår som förflutit sedan ovannämnda betänkande
skrevs har parterna kommit varandra närmare. Det finns anledning
att räkna med ytterligare fördröjningar och bakslag i förhandlingarna om
Namibias framtid.

Sverige har i FN ställt sig bakom försöken att få säkerhetsrådet att
besluta om ytterligare sanktioner mot Sydafrika, bl. a. i syfte att påskynda
Namibias självständighet. Sådana sanktioner skulle enligt svensk mening
även kunna omfatta åtgärder på handelsområdet.

Sverige har för egen del beslutat införa ett förbud mot svenska investeringar
i Sydafrika och Namibia. Den svenska lagen härom har nu varit i
kraft två år. Lagen omfattar inte varuhandel, bl. a. av hänsyn till Sveriges
internationella åtaganden. En utredning (Sydafrikakommittén) har på
uppmaning av riksdagen tillsatts för att göra en genomgång av hittillsvarande
erfarenheter av lagen och kartlägga möjligheterna för Sverige att
vidta sanktionsåtgärder även på andra områden. Denna utredning blev i
december 1981 parlamentarisk och arbetar under ordförandeskap av ambassadör
Sverker Åström.

I proposition 1978/79:196, varmed sydafrikalagen framlades för riksdagens
ställningstagande, åtog sig regeringen att varje år till riksdagen
lämna en redogörelse för svenska företags verksamhet i Sydafrika och
Namibia.

Den första av dessa redogörelser har nu inkommit till riksdagen och
hänvisats till utskottet (skr 1981/82:173).

Skyldighet att lämna redovisning för sin verksamhet gäller moderbolaget
i svenskstyrd koncern med egen rörelse eller dotterbolag i Sydafrika
eller Namibia. Redovisningen skall inges till kommerskollegium senast sex
månader efter räkenskapsårets slut. Kollegiet skall i sin tur före den 15
oktober till handelsdepartementet avge en redogörelse för de företagsredovisningar
som lämnats.

Redovisningarna skall ge besked om hur verksamheten i resp. företag i
området har utvecklats med avseende på produktion, omsättning, antal
anställda, företagna investeringar och andra förhållanden som har betydelse
för kontroll av lagens efterlevnad.

Under 1980 — det år redogörelsen gäller — omfattades tolv företag av
lagen. Ett av dem har under 1980 och 1981 avyttrat sin verksamhet i
Sydafrika. Två av företagen har verksamhet i Namibia, dock ingen produktion.

Under redovisningsperioden har regeringen efter ansökan i ett fall medgivit
dispens från lagen. I tre fall har företag genomfört investeringar utan
dispens. Det har enligt vad som framförs i regeringens skrivelse rört sig om
investeringar av mindre värde och ringa betydelse.

Beträffande ett företag som under redovisningperioden sänkt sitt aktieinnehav
i ett sydafrikanskt bolag från 44 % till 24,9 % har kommerskolle -

UU 1981/82:22

3

gium dragit slutsatsen att något koncernförhållande i aktiebolagslagens
mening inte synes råda, varför informationsskyldighet inte föreligger.

Två fall av indirekta förvärv av sydafrikanska bolag redovisas. Denna
typ av förvärv, som i de redovisade fallen innebär att ett svenskt företag
köpt ett företag som i sin tur har dotterbolag i Sydafrika, beaktades inte vid
utarbetandet av lagen men kommer enligt vad regeringen erfarit att tas upp
av den sittande sydafrikautredningen.

Utskottet

1 motion 1715, yrkande 2, föreslås att riksdagen skall uttala sig för att
Sveriges internationella arbete för bindande beslut om bojkottåtgärder
mot Sydafrika fortsätter och intensifieras.

Sverige har under en lång följd av år i FN verkat för ett bindande beslut
om bojkottåtgärder mot Sydafrika bl. a. vad gäller handel och investeringar.
Vi har gjort det i samverkan med en stor majoritet av FN :s medlemsländer.
Det har emellertid hittills inte varit möjligt att i säkerhetsrådet
uppnå det nödvändiga stödet för sådana åtgärder, vilket regering och
riksdag vid flera tillfällen beklagat.

Som utskottet påpekade senast i ovannämnda betänkande UU 1981/
82:13 gör situationen i Namibia det angeläget att de internationella påtryckningarna
mot Sydafrika ökar ytterligare.

Även regeringen har givit uttryck för denna åsikt. Det skedde senast i
riksdagens utrikesdebatt den 17 mars 1982 då utrikesministern Ola Ullsten
bl. a. framhöll att påtryckningarna mot Sydafrika nu måste göras tillräckligt
kännbara för att förmå regeringen där att ta reson. Den vita arrogansen
kan uppenbarligen endast brytas genom internationell uppslutning bakom
verkningsfulla sanktioner, ansåg utrikesministern.

Utskottet har anledning utgå från att regeringen även fortsättningsvis på
olika sätt inom FN försöker verka för att internationellt bindande beslut
om verkningsfulla sanktioner mot Sydafrika kommer till stånd. Med hänvisning
härtill får utskottet föreslå att yrkande 2 i motion 1715 anses
besvarat.

I samma motions första yrkande föreslås att Sverige ensidigt skall förbjuda
handel med varor från Namibia.

Frågan om ensidiga bojkottåtgärder på handelsområdet har behandlats
av utskottet vid flera tillfällen, senast i UU 1981/82:13. Det har vid dessa
tillfällen bl. a. konstaterats att Sverige på den internationella handelns
område är bundet till sina åtaganden i GATT så länge inte ett säkerhetsrådsbeslut
om handelssanktioner föreligger. Namibia är genom sitt förhållande
till Sydafrika medlem av GATT.

Mot denna bakgrund avstyrks yrkande 1 i motion 1715. Vilka andra
åtgärder som för svenskt vidkommande skulle kunna komma i fråga mot
Sydafrika övervägs av den sittande Sydafrikakommittén.

UU 1981/82:22

4

Av ovanstående skäl avstyrks även motion 937, i vilken föreslås att den
svenska sydafrikalagen skall ersättas av en ny lag omfattande bl. a. svensk
handelsbojkott mot Sydafrika och Namibia.

I motion 931 föreslås åtgärder som skulle göra det möjligt för svenska
offentliga organ att besluta om köpbojkotter mot Sydafrika. Ett liknande
syfte har motion 1726, i vilken föreslås att regeringen utfärdar föreskrifter
för statliga företag att inte handla med Sydafrika.

När det gäller offentliga myndigheters och företags handel med Sydafrika
finns klara gränser för vad som är möjligt för regeringen att föreskriva.
GATT:s grundläggande icke-diskrimineringsprincip gör inget undantag
för offentligt ägda företag eller organ. Inte heller den svenska upphandlingsförordningen,
som nära anknyter till GATT:s motsvarande överenskommelse,
medger i sin nuvarande lydelse särbehandling av Sydafrika.

Därtill kommer att GATT:s regler uttryckligen föreskriver att statliga
monopol vid köp eller försäljning skall uppträda på ett icke diskriminerande
sätt.

Statliga företag är i övrigt självständiga i förhållande till regeringen i
frågor som gäller deras kommersiella verksamhet. Även bortsett från de
GATT-regler som kan vara tillämpliga i sammanhanget bör statsmakterna
undvika att utfärda föreskrifter som rör företagens drift.

Möjligheten för offentliga organ att själva besluta om köpbojkott har
tidigare behandlats av utskottet i ett yttrande till konstitutionsutskottet om
utvidgning av den kommunala kompetensen (KU 1977/78:44, UU 1977/
78:1 y). Det konstaterades däri för det första att det finns GATT-regler på
området. Därutöver anförde utskottet att en besvärande situation skulle
kunna uppstå om exempelvis en kommun fattade beslut om en bojkottaktion
som inte överensstämde med den utrikespolitiska linje regeringen i en
viss fråga intog. Utskottet fann vidare

att det föreligger en principiell skillnad mellan beslut om solidaritetsaktioner
som fattats av frivilliga organisationer och sådana som fattats
av konstitutionella organ vars beslut är bindande för medborgarna. Ett
bifall till motionen skulle kunna innebära att medborgarna i vissa
frågor med internationell räckvidd icke längre blott skulle bli bundna
utav beslut av riksdag och regering utan även av beslut av de kommunala
och landstingskommunala organen.

I en avvikande mening anförde utskottets minoritet att

det är av stor vikt att arbetet för internationell solidaritet får förankring
i en så bred folklig opinion som möjligt. Från denna synpunkt är det
önskvärt att solidaritetsyttringar på det internationella fältet även kan
ske via de kommunala organen. År 1975 fick kommuner och landsting
rätten till sådana internationella solidaritetsaktioner vilka har formen
av katastrofhjälp. Det kan emellertid också anföras skäl för att kommuner
och landsting genom lagstiftning får rätt att vägra att köpa varor
från vissa leverantörer i syfte att stödja människor som på grund av
dessa leverantörers handlande försatts i en situation som i politiskt,

UU 1981/82:22

5

socialt, fackligt eller ekonomiskt hänseende är outhärdlig och förnedrande.

Reservanterna ansåg därför att den i motionen aktualiserade frågan var
viktig och förtjänade att närmare utredas.

Konstitutionsutskottets majoritet avstyrkte den i sammanhanget föreliggande
motionen under åberopande av utrikesutskottets majoritets yttrande.

Folkrättsliga och principiella invändningar kan enligt utskottets mening
således resas mot förslagen i motionerna 931 och 1726, särskilt för det fall
det förutsätts att regeringen skulle utfärda föreskrifter med förbud för
statliga företag att handla med Sydafrika.

De båda motionerna avstyrks därför.

Utskottet har tagit del av den till riksdagen överlämnade redogörelsen
för svenska företags verksamhet i Sydafrika och Namibia. Som framgår av
proposition 1978/79:196 med förslag till lag om förbud mot investeringar
i Sydafrika och Namibia har berörda företag skyldighet att upprätta redovisningar
med uppgifter om bl. a. produktion, omsättning, antal anställda
och företagna investeringar. På grundval härav skall regeringen varje år till
riksdagen lämna en redogörelse som ger en tillförlitlig bild av utvecklingen
i väsentliga hänseenden inom varje enskilt företag. En sådan redovisning
är också, som framhålls i propositionen, angelägen för att ge ett bra
sakunderlag för debatten om sydafrikafrågan.

De i regeringens skrivelse lämnade uppgifterna ger en allmän bild av
utvecklingen inom de av lagen berörda företagen i Sydafrika och Namibia.
Kommerskollegium konstaterar att inga större förändringar skett under
redovisningsåret 1980 i fråga om svenska företags ägarintressen i sydafrikanska
eller namibiska företag.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1979. På grund av att företagen har att
avge sina redovisningar först sex månader efter räkenskapsårets slut och
räkenskapsåren inte alltid sammanfaller med kalenderår samt att kommerskollegium
och regeringen därefter behövt viss tid för att sammanställa
redogörelsen, avser uppgifterna endast år 1980.

Detta är den första redogörelse regeringen utarbetat sedan lagens tillkomst.
De lämnade uppgifterna är inte på alla punkter sådana att de ger
en klar bild av utvecklingen inom varje enskilt företag.

Utskottet har emellertid anledning utgå från att nästa års redogörelse
kommer att bli så utformad att eventuella förändringar vad gäller produktion,
omsättning, antal anställda, investeringar m. m. klart framgår. I fall
där dispens givits bör regeringen redovisa investeringarnas art, omfattning
och skälen för regeringens beslut.

Regeringen bör också pröva huruvida det är möjligt att låta redovisningen
omfatta aktuellare uppgifter än vad som nu är fallet.

På några punkter råder viss oklarhet om lagens tillämpning. Det gäller
bl. a. förvärv av företag som i sin tur har ägarintressen i sydafrikanska eller

UU 1981/82:22

6

namibiska företag. Utskottet noterar att denna fråga skall tas upp till
behandling av Sydafrikakommittén.

Det synes också finnas anledning att ytterligare klarlägga när dispens
behöver sökas vid mindre investeringar av det slag som i tre fall redovisas
i redogörelsen.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört i det föregående med anledning av redogörelsen.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen förklarar motion 1981/82:1715, yrkande 2, besvarat
med vad utskottet anfört,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:1715, yrkande 1,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:937,

4. att riksdagen avslår motion 1981/82:931,

5. att riksdagen avslår motion 1981/82:1726,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av regeringens skrivelse 1981/
82:173 om svenska företags verksamhet i Sydafrika och Namibia.

Stockholm den 4 maj 1982

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hemelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Torsten Bengtson (c), Linnea Hörlén (fp), Olle Göransson
(s), Ingrid Sundberg (m), Mats Hellström (s), Sture Ericson (s), Per-Olof
Strindberg (m), Jan Bergqvist (s), Rune Ångström (fp), Axel Andersson (s),
Paul Grabo (c) och Maj-Lis Lööw (s).

LiberTryck Stockholm 1982