om överförmyndarorganisationen

Betänkande 1983/84:LU1

LU 1983/84

Lagutskottets betänkande
1983/84:1

om överförmyndarorganisationen
Ärendet

I motion 1982/83:1770 av Alf Wennerfors (m) yrkas att riksdagen beslutar
begära att regeringen utreder frågor angående överförmyndares kompetens
samt utbildning för uppdraget.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från Svenska
kommunförbundet, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges Överförmyndare.

Motionsmotivering

Motionären erinrar om att överförmyndarorganisationen diskuterades då
föräldrabalken reviderades år 1974. I motionen hänvisas till lagutskottets
uttalanden i frågan om överförmyndares verksamhet och kompetens. Av den
beskrivningen framgår enligt motionären att kraven på sakkunskap på flera
komplicerade områden är stora. Utskottet uttalade också som sin mening att
den omständigheten att överförmyndare och ledamot av överförmyndarnämnd
väljs av kommunfullmäktige får utgöra tillräcklig garanti för att det
utses personer som kan anses lämpade för uppdraget. Motionären ifrågasätter
detta. Han framhåller dock att verksamheten fungerar tillfredsställande i
många kommuner, t. ex. där man lämnat uppdraget åt stadsjuristen eller ett
advokatkontor. I flera kommuner kan emellertid uppdraget utdelas efter
principen ”belöning - efter-många-år-som-förtroendeman” eller vara ett sätt
att ”deltidspensionera” en framträdande politiker i kommunen. Självfallet
finns det, anför motionären, exempel på att detta sätt att rekrytera
överförmyndare också har lyckats väl. Men eftersom många av politikerna
saknar för överförmyndaruppdraget nödvändig juridisk skolning måste
enligt motionären denna form av rekrytering bli föremål för omprövning.

I motionen lämnas en redogörelse för några av de brister som motionären
menar förekommer i överförmyndarverksamheten. Bl. a. påpekas att verksamheten
i vissa fall byråkratiseras in absurdum, att det i andra fall råder
okunnighet om sekretesslagstiftningen och om arvs- och testamentsregler
samt att man inte kan ge upplysningar om konsekvenserna av olika
handlingar.

Motionären anför vidare att tingsrätternas tillsyn över verksamheten kan
vara ytlig och i många fall obefintlig. Vissa tingsrätter tycks enligt motionen
inte ha resurser - eller intresse - för inspektionsverksamheten.

Avslutningsvis framhåller motionären att frågan om överförmyndares

1 Riksdagen 1983184. 8sami. Nrl

I U 1983/84:1

2

kompetens bör ses över. Därtill krävs, menar motionären, en reguljär och
ganska omfattande utbildning. Därför bör också frågan om utbildning för
uppdraget utredas.

Gällande ordning

År 1974 beslöts vissa ändringar i reglerna om förmynderskap (prop.
1974:142, LU 1974:38, rskr 1974:404). Ändringarna, som trädde i kraft den
1 januari 1976, innebar bl. a. att överförmyndarna fick vidgade uppgifter.

Bestämmelser rörande överförmyndarorganisationen finns intagna i 19
kap. föräldrabalken (FB). Där föreskrivs bl. a. att för varje kommun skall
väljas en överförmyndare. En kommun kan dock bestämma att det i stället
för överförmyndare skall utses en överförmyndarnämnd. Överförmyndare
eller ledamot i överförmyndarnämnd samt ersättare för överförmyndare
eller för ledamot i nämnd väljs av kommunfullmäktige. Valet sker för en
period om tre år, räknat fr. o. m. den 1 januari året efter det då val i hela
landet av kommunfullmäktige har ägt rum. Överförmyndarverksamheten
bekostas av kommunerna.

Beträffande överförmyndares behörighet föreskrivs att överförmyndare,
ledamot i överförmyndarnämnd och ersättare skall vara myndiga svenska
medborgare och kyrkobokförda i kommunen. De får inte vara i konkurstillstånd.
Inte heller får lagfaren tjänsteman vid tingsrätt vara överförmyndare,
ledamot i nämnd eller ersättare inom domsagan, om inte regeringen för
särskilt fall meddelat tillstånd till det.

Rätten skall tillse att överförmyndare och överförmyndarnämnd fullgör
sina åligganden enligt FB. Överförmyndare, ledamot i nämnd eller ersättare
kan entledigas av rätten om han eller hon befinns inte vara lämplig.

Tidigare behandling

Som ovan nämnts togs frågan om överförmyndares kompetens upp år 1974 i
samband med reformeringen av förmynderskapslagstiftningen. I proposition
1974:142 med förslag till lag om ändring i FB, m. m. föreslogs sålunda bl. a.
att det då gällande kravet på att överförmyndare skulle vara väl förfaren i
praktiska värv skulle slopas. I en motion med anledning av propositionen
yrkades att kravet skulle bibehållas och kompletteras med krav på erfarenhet
i ekonomiska och juridiska frågor. I sitt av riksdagen godkända betänkande
LU 1974:38 avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet. Utskottet underströk
emellertid det angelägna i att den som väljs till överförmyndare och
ledamot i överförmyndarnämnd är väl kvalificerad för sitt uppdrag. Utskottet
anförde vidare följande.

Överförmyndarens uppgifter är redan i dag i många avseenden krävande
och genom propositionsförslaget tilläggs överförmyndaren ytterligare uppgifter.
Sålunda fordras först och främst kännedom om tillämplig lag och

LU 1983/84:1

3

författningsbestämmelser. Därvid är framför allt av betydelse FB:s bestämmelser
rörande förmyndarvården och den lagstiftning som sammanhänger
därmed. Men även frågor om arvs- och testamentsrätt samt boutredning och
arvskifte kommer ofta under överförmyndarens bedömande och kräver hans
beslut. Den omfattande kurativa verksamhet som överförmyndaren enligt
förslaget skall bedriva fordrar också ingående kunskaper i sociallagstiftningen
och i den kommunalrättsliga lagstiftningen. Vid tillsynen av förmyndares
och gode mäns förvaltning skall överförmyndaren framdeles överväga frågor
om försäljning och pantförskrivning av fast egendom. Han skall vidare såsom
framgår av vad utskottet ovan anfört på ett helt annat sätt än tidigare bedöma
frågor om tillgångars placering, om olika värdepappers säkerhet och
räntabilitet och dylikt. Ibland består den omyndiges eller bortavarandes
tillgångar av en affärsrörelse och på landsbygden är det ofta fråga om skötsel
av en jordbruks- eller skogsfastighet. Även i dessa fall skall överförmyndaren
ha förmåga att tillse att förmyndaren eller gode mannen sköter egendomen
på ett sätt som främjar den omyndiges eller bortavarandes rätt. Nya
krävande uppgifter är vidare att bestämma om arvode till förmyndare och
gode män samt att avgöra i vilken mån dessa arvoden skall betalas av
allmänna medel. Överförmyndaren skall vidare kunna bedöma om skäl för
omyndighetsförklaring inte längre föreligger. Överförmyndaren skall också
uppträda i och föra talan vid rätten i olika ärenden som rör förmynderskapen.

Vad utskottet nu anfört visar att det är önskvärt att överförmyndare och
ledamot i överförmyndarnämnd har den erfarenhet och de kunskaper som
motionärerna förordat. Ett av syftena med den föreslagna reformen av
överförmyndarorganisationen är också att få kvalificerade personer som
överförmyndare. Som utskottet i det föregående antytt kan det vidare vid val
av ledamöter i överförmyndarnämnd vara lämpligt att ledamöterna har
skilda erfarenheter och kunskaper.

Utskottet anser emellertid i likhet med föredragande statsrådet att man
inte i lagen bör uppställa krav på formell kompetens eller i övrigt säga något
om överförmyndarnas kunskaper eller erfarenhet inom olika områden.
Enligt utskottets mening får den omständigheten att överförmyndare och
ledamot av överförmyndarnämnd väljs av kommunfullmäktige utgöra tillräcklig
garanti för att till dessa uppdrag utses personer som kan anses
lämpade för uppdraget. Utskottet utgår vidare från att man härvid kommer
att beakta vad föredragande statsrådet och utskottet anfört om vilka
fordringar som bör ställas på innehavare av nämnda befattningar.

I sammanhanget underströk utskottet även vikten av att överförmyndare
resp. överförmyndarnämnd får erforderliga kansliresurser. Om distrikten
inte är tillräckligt stora för att överförmyndaren skall kunna få eget kansli bör
han få rätt att anlita kommunens kansli, anförde utskottet.

År 1975 behandlade utskottet i betänkandet LU 1975:3 en motion om

vidareutbildning av överförmyndare. I motionen yrkades att riksdagen skulle
begära att regeringen lät genomföra och med statliga medel bekosta
nödvändig vidareutbildning av redan verksamma eller under året valda
överförmyndare. Detta skulle enligt yrkandet ske i så god tid att överförmyndarna
hunnit genomgå utbildningen före den 1 januari 1976.

Utskottet var - med hänvisning till sina tidigare uttalanden om angelägenheten
av att överförmyndare är väl kvalificerade för sitt uppdrag - i och för sig
1* Riksdagen 1983/84. 8 sami. Nr 1

LU 1983/84:1

4

positivt inställt till motionärernas tanke att överförmyndarna borde beredas
möjlighet till vidareutbildning. Enligt vad utskottet hade erfarit skulle också
Föreningen Sveriges Överförmyndare ordna viss sådan utbildning för sina
medlemmar. Utskottet fortsatte:

När det gäller motionärernas konkreta yrkande vill utskottet emellertid
erinra om att samtliga överförmyndares tjänstgöringstider upphör vid
utgången av år 1975. Val av nya överförmyndare kommer sannolikt inte att
äga rum förrän under senare delen av hösten 1975, varför någon utbildning av
nya överförmyndare inte kan hinna genomföras före årsskiftet 1975-1976.
Härtill kommer att överförmyndarverksamheten i fortsättningen helt skall
bekostas av kommunerna. Det kan följaktligen inte rimligen åvila staten att
sörja för utbildning av överförmyndare. Utskottet kan därför inte tillstyrka
bifall till motionsyrkandet.

Avslutningsvis vill utskottet emellertid framhålla att det uppenbart torde
finnas ett behov av utbildning av överförmyndare. Med hänsyn till vad
Kungl. Majit och riksdagen föregående år anförde om behovet av kvalificerade
överförmyndare och till vad utskottet ovan anfört utgår utskottet från
att kommunerna kommer att tillse att överförmyndarna får erforderlig
information och utbildning. Utskottet vill peka på att sådan utbildning
lämpligen torde kunna komma till stånd genom Kommunförbundets försorg.

På utskottets begäran avslog riksdagen motionen.

Hösten 1981 behandlade utskottet två motioner vari begärdes dels en
översyn av reglerna om godmanskap, dels ett tillkännagivande om en
skyndsam utvärdering av reglerna om förmynderskap och godmanskap. I
motionerna togs upp frågor om bl. a. omyndighetsförklaring, utseende av
god man samt arvode till förmyndare och gode män. Utskottet inhämtade
yttranden över motionerna från ett antal myndigheter och organisationer. I
sitt betänkande LU 1981/82:4 över motionerna anförde utskottet att även om
huvudsyftet med 1974 års reform av förmynderskapsbestämmelserna uppnåtts
och de nya reglerna i allmänhet syntes ha fungerat väl hade dock i olika
sammanhang viss kritik framförts mot lagstiftningens innehåll. Vid remissbehandlingen
av motionerna hade sålunda flera remissinstanser gjort gällande
att reglerna om omyndighetsförklaring och om godmanskap i vissa hänseenden
är oklara och inte ger de tillämpande myndigheterna tillräcklig vägledning.

Utskottet ansåg att det kunde vara motiverat med en närmare utvärdering
av bestämmelserna i FB om förmynderskap och godmanskap. Syftet med
utvärderingen borde enligt utskottet vara att kartlägga de problem som yppat
sig i tillämpningen av bestämmelserna. Bl. a. borde undersökas i vad mån
skyddet för sjuka eller handikappade personer kan behöva förstärkas.

Vad utskottet med anledning av motionerna anförde om en utvärdering av
reglerna om förmynderskap och godmanskap gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna.

LU 1983/84:1

5

Utredningsarbete

År 1977 tillkallades utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt för att utreda
frågan om en förstärkning av barns rättsliga ställning. Enligt direktiven skall
utredningens uppgift allmänt vara att undersöka i vilka fall och på vilka sätt
barns intressen och behov bör tillgodoses bättre än f. n. genom föreskrifter
som - huvudsakligen inom ramen för lagstiftningen i övrigt - särskilt tar sikte
på barnens rätt. Utredningsuppgifterna ansågs inte behöva preciseras
närmare. Utredningen borde enligt direktiven i en första etapp inrikta sitt
arbete på att mera diskussionsvis presentera olika uppslag och förslag till
lösningar, gärna i form av alternativ.

I tilläggsdirektiv (dir. 1982:25) har utredningen bl. a. getts i uppdrag att
företa den utvärdering av reglerna om förmynderskap och godmanskap som
riksdagen begärde år 1981. Även andra frågor som rör förmynderskapslagstiftnirigen
tas upp i tilläggsdirektiven. Utredningen bör därutöver, enligt
tilläggsdirektiven, kunna ta upp också andra frågor om förmynderskap och
godmanskap än dem som berörs i direktiven, t. ex. frågor som har
internationell anknytning.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet och Föreningen Sveriges Överförmyndare
anser att motionen bör avstyrkas medan Sveriges domareförbund menar att
den i motionen föreslagna utredningen är motiverad.

Svenska kommunförbundet pekar på att man i god tid före nomineringen
av kandidater till uppdragen som överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnder
för innevarande mandatperiod sände ut information till
kommunerna för att bl. a. visa att kraven på sakkunskap på flera områden är
stora. I informationen jämförs överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnd
med övriga kommunala förtroendevalda och understryks ensamöverförmyndarens
särställning i förhållande till de sistnämnda. Det erinras
också om den rätt överförmyndare och överförmyndarnämnder har att anlita
ekonomisk eller juridisk expertis. Denna rätt kan i många situationer sägas
vara en skyldighet, anför Kommunförbundet. I remissyttrandet framhålls att
såväl ensamöverförmyndare som nämnder kan ha egna kanslier, något som
förekommer i större kommuner och framför allt där nämnd är inrättad. En
nämnd kan, om kommunfullmäktige så beslutat, delegera beslutanderätt till
tjänsteman hos kommunen. Enligt yttrandet fungerar sålunda en nämnd med
föredragande tjänsteman, som har adekvat utbildning, i princip som varje
annan kommunal nämnd.

För ensamöverförmyndare utan kansliresurser och utan fortlöpande
biträde av expertis (inom kommunen) kan enligt Kommunförbundet brist på
egen erfarenhet av de ämnesområden verksamheten omfattar vara besvärlig.
Kommunförbundet erinrar i det sammanhanget om möjligheten att erhålla

LU 1983/84:1

6

råd och anvisningar av Kommunförbundets konsult. Vidare pekas på att
ensamöverförmyndare också kan rådgöra med andra överförmyndare och i
vissa fall med sin egen tingsrätt samt att Föreningen Sveriges Överförmyndare
har rådgivningsservice och viss fortbildning för sina medlemmar. I
yttrandet framhålls även att Kommunförbundet i årets kursverksamhet
framför allt har sökt förmedla kunskap till de nyvalda om hur olika ärenden
handläggs genom exempel med hänvisning till aktuella lagrum.

Det kan enligt Kommunförbundet medges att framför allt ensamöverförmyndare
har en svår uppgift och att beslut som fattas kan bli felaktiga på sätt
motionären beskriver. För att undvika detta är det, anser Kommunförbundet,
angeläget att information lämnas om uppdragets innebörd och att de
särskilda kraven på överförmyndare beaktas vid nomineringen. Det är också
viktigt att kommunerna ser till att överförmyndarna får de kansliresurser
eller annat biträde som behövs. Sker detta saknas enligt Kommunförbundet
anledning att föreskriva särskilda kompetenskrav för ett kommunalt förtroendeuppdrag.
I yttrandet erinras om att tankar i sådan riktning har avvisats i
andra sammanhang. En jämförelse kan enligt yttrandet göras med kommunala
revisorer, som också har en speciell uppgift jämfört med andra
förtroendevalda. Krav på särskilda kompetenskrav för förtroendevalda
revisorer har, påpekar Kommunförbundet, regelmässigt avvisats med hänsyn
till att den kommunala revisionen har tillgång till yrkesmässigt biträde för
fullgörande av uppdraget. Om särskilda kompetenskrav skulle uppställas för
vissa förtroendeuppdrag förvandlas dessa förtroendevalda till att bli någon
form av tjänstemän, anför Kommunförbundet. Därmed har en av de
grundprinciper, som hittills gällt för överförmyndarorganisationen, raserats.
Då dessutom de brister som motionären pekat på bör kunna rättas till på
annat sätt föreslår Kommunförbundets styrelse att motionen avstyrks.

I en reservation till Kommunförbundets yttrande anför ledamöterna från
moderata samlingspartiet och folkpartiet att man instämmer i motionens
slutsats att kompetensfrågan för överförmyndare måste bli föremål för
översyn.

Enligt reservanterna tar motionen upp allvarliga problem med nuvarande
överförmyndarorganisation. Bristerna är särskilt allvarliga eftersom de
drabbar dem, oftast barn, som inte själva kan reagera mot en bristfällig
hantering, anför reservanterna. Rättssäkerhetsaspekterna bör därför beaktas
särskilt noga i detta sammanhang. Det är, menar reservanterna, viktigt att
överförmyndarna regelmässigt kan påräkna yrkesmässigt biträde för att
fullgöra uppdraget, men det är också betydelsefullt med särskild kompetens
hos överförmyndarna.

Föreningen Sveriges Överförmyndare erinrar i sitt yttrande om att det vid
tidigare behandling av frågan om överförmyndares kompetens inte ansågs
nödvändigt att i lagtext uppställa krav på kunskaper hos de personer som
väljs till överförmyndare eller ledamöter i överförmyndarnämnder. Av
lagutskottets betänkande LU 1974:38 framgår emellertid att det förutsattes

LU 1983/84:1

7

att kommunerna skulle beakta vad föredragande statsrådet och lagutskottet
anfört beträffande de fordringar som bör ställas på innehavare av överförmyndarbefattningar.

Föreningen delar inte motionärens uppfattning att överförmyndarverksamheten
nu visar sådana brister att det är nödvändigt att kompetensfrågan
blir föremål för översyn. Föreningen påpekar att motionären själv medger att
verksamheten fungerar väl i många kommuner och föreningens uppfattning
är att förekommande brister inte är av den omfattning som görs gällande i
motionen. Under de år som gått efter FB:s revidering har enligt yttrandet
flera kommuner blivit medvetna om att överförmyndarna måste få tillgång
till såväl ekonomisk, juridisk expertis som hjälp med kansliarbetet. Detta
förhållande synes garantera att verksamheten successivt förbättras, anför
föreningen.

Föreningen anser inte heller att motionärens kritik beträffande tingsrätternas
tillsyn är rättvisande. Efter det att domstolsverket utfärdat sin handbok
för tingsrätternas hantering av förmynderskapsärenden har enligt föreningens
mening tillsynen förbättrats betydligt.

Föreningen framhåller vidare att motionärens krav på utbildning synes
vara framfört i omedvetenhet om att utbildning redan förekommer. Dels har
Kommunförbundet anordnat kurser för nyvalda överförmyndare, dels sker
en fortlöpande utbildning i Föreningen Sveriges Överförmyndares regi
genom årliga utbildningsdagar, promemorior och upplysningar via föreningens
sekretariat.

Aven om således brister förekommer har föreningen uppfattningen att
verksamheten är betydligt bättre i dag än tidigare och att tillräckliga skäl för
en översyn inte föreligger. Föreningen avstyrker därför motionen.

Sveriges domareförbund instämmer i huvudsak i vad motionären anför om
alt kraven är stora på överförmyndares sakkunskap på flera komplicerade
områden, alt det vid val av överförmyndare förekommer att kraven på
sakkunskap får stå tillbaka för ovidkommande hänsyn, sami att vissa
tingsrätter inte utövar sin tillsynsfunktion på ett tillfredsställande sätt och att
den garanti som skulle ligga häri inte alltid fungerar.

Domareförbundet anser, med hänvisning till förarbetena till bestämmelsen
i FB om överförmyndares behörighet, att det föreligger stora svårigheter
att utforma ett tillfredsställande kompetenskrav för uppdraget.

Enligt motionären krävs en ”reguljär och ganska omfattande utbildning”
av överförmyndarna. I yttrandet framhålls att uppdraget som överförmyndare
i många fall är ett förtroendeuppdrag vid sidan av annan verksamhet.
Härtill kommer att den som väljs sällan torde ha någon tidigare erfarenhet av
överförmyndarens alla olikartade uppgifter. På grund härav delar domareförbundet
motionärens uppfattning om behovet av utbildning. I vilken
omfattning sådan utbildning förekommer saknar förbundet dock kännedom
om.

LU 1983/84:1

8

Vad beträffar tingsrätternas tillsynsverksamhet kan förbundet inte bestrida
motionärens påstående att den i vissa fall inte är tillräckligt omfattande.
Den huvudsakliga anledningen torde enligt förbundet vara bristande resurser.
Med de allt snävare ekonomiska resurserna finns det risk för att
inspektionsverksamheten får stå tillbaka för uppgifter som framstår såsom
ännu mera angelägna. Det bör dock, menar förbundet, anmärkas att
tingsrättens inspektionsverksamhet i allt väsentligt måste begränsas till mera
formella och legala aspekter och inte kan utsträckas till en saklig granskning
av varje enskilt ärende. Den kan därför aldrig bli en garanti för att
överförmyndarna träffar riktiga avgöranden.

Enligt yttrandet framgår av det anförda att domareförbundet i huvudsak
delar motionärens uppfattning. Förbundet anser därför att den i motionen
föreslagna utredningen är motiverad.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari tas upp frågor om
överförmyndares kompetens samt utbildning för uppdraget.

Enligt 19 kap. föräldrabalken (FB) skall kommunfullmäktige i varje
kommun välja en överförmyndare. I stället för en överförmyndare kan utses
en överförmyndarnämnd. Valet av överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd
sker för en period av tre år. Överförmyndarverksamheten
bekostas av kommunerna. Tillsynen över att överförmyndare eller överförmyndarnämnd
fullgör sina åligganden ankommer i första hand på tingsrätterna,
som också kan entlediga överförmyndare eller ledamot i nämnd som
befinns inte vara lämplig för uppdraget. När det gäller överförmyndares
behörighet föreskrivs i FB att överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd
skall vara myndig svensk medborgare, kyrkobokförd i kommunen
och inte i konkurstillstånd.

Motionären i motion 1982/83:1770 pekar på brister som enligt motionärens
mening förekommer i överförmyndarorganisationen. Bl. a. kan enligt
motionen politiker som saknar nödvändig juridisk skolning utses till överförmyndare,
varför denna form av rekrytering bör bli föremål för omprövning.
Vidare anser motionären att överförmyndare bör få en reguljär och ganska
omfattande utbildning för uppdraget. I motionen yrkas att riksdagen skall
besluta begära att regeringen utreder frågor om överförmyndares kompetens
samt utbildning för uppdraget.

I likhet med motionären anser utskottet att det är viktigt att till
överförmyndare utses endast personer som är lämpade för uppdraget. Som
framgår av redogörelsen ovan (s. 2 f.) övervägdes frågan om särskilda
kompetenskrav borde uppställas i FB av utskottet år 1974 (LU 1974:38) med
anledning av ett motionsyrkande. På hemställan av utskottet avslog riksdagen
motionsyrkandet. utskottet underströk dock att det är angeläget att den
som väljs till överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd är väl

LU 1983/84:1

9

kvalificerad för sitt uppdrag. I betänkandet pekade utskottet på de uppgifter
som åligger en överförmyndare och på de skilda frågor som kan komma
under överförmyndares bedömning. Det anförda visade enligt utskottet att
det är önskvärt att överförmyndare och ledamot i överförmyndarnämnd har
den erfarenhet och de kunskaper som förordats i motionen. Utskottet ansåg
emellertid att man inte i lagen borde ställa upp krav på formell kompetens
eller i övrigt säga något om överförmyndarnas kunskaper eller erfarenhet
inom olika områden. Enligt utskottets mening fick den omständigheten att
överförmyndare och ledamot i överförmyndarnämnd väljs av kommunfullmäktige
utgöra tillräcklig garanti för att det utses personer som kan anses
lämpade för uppdraget. Utskottet utgick också från att man därvid skulle
beakta vad bl. a. utskottet anfört om vilka fordringar som bör ställas på
innehavare av befattningen som överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd.

Vad utskottet sålunda tidigare anfört om kompetenskraven på överförmyndare
äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet. Utskottet vill vidare
peka på att överförmyndaruppdraget är ett kommunalt förtroendeuppdrag.
Bestämmelser om särskilda kompetenskrav skulle, som Kommunförbundet
framhåller i sitt remissyttrande över den nu aktuella motionen, medföra att
uppdraget förlorade sin karaktär och att överförmyndare i stället blev någon
form av tjänsteman. En sådan förändring av överförmyndaruppdragets
karaktär kan utskottet inte medverka till. Sammanfattningsvis anser sålunda
utskottet att man liksom hittills inte i FB bör ställa upp några särskilda krav
på kompetens hos överförmyndare. Eventuella problem i verksamheten får
därför lösas på andra sätt.

En angelägen åtgärd som kan vidtas till stöd och hjälp för överförmyndare
är, som framhålls i motionen, utbildning och fortbildning för överförmyndaruppdraget.
Av remissyttrandena framgår att utbildning också förekommer
såväl i Kommunförbundets som i Föreningen Sveriges Överförmyndares
regi. Utskottet, som tidigare (se ovan s. 3 f.) har uttalat sig för att sådan
utbildning anordnas, hälsar detta med tillfredsställelse. I vad mån utbildningsbehovet
härigenom är täckt saknar utskottet möjligheter att bedöma.
Utskottet utgår emellertid, liksom vid sin tidigare behandling av frågan, från
att kommunerna och Kommunförbundet tillser att överförmyndarna får
nödvändig utbildning och information.

Utskottet vill vidare hänvisa till vad Kommunförbundet anfört i sitt
remissyttrande. För att motverka att problem uppkommer i överförmyndarverksamheten
är det sålunda enligt Kommunförbundet angeläget att information
lämnas om uppdragets innebörd och att de särskilda kraven på
överförmyndare beaktas vid nomineringen. Kommunförbundet framhåller
också vikten av att kommunerna ser till att överförmyndarna får de
kansliresurser som behövs. I sammanhanget vill utskottet understryka att det
är väsentligt att överförmyndare i förekommande fall utnyttjar sin rätt att
anlita ekonomisk eller juridisk expertis. Möjligheterna att erhålla råd och

LU 1983/84:1

10

anvisningar från Kommunförbundet, Föreningen Sveriges Överförmyndare,
andra överförmyndare och från tingsrätterna står också öppna.

Enligt utskottets uppfattning bör man genom åtgärder av ovannämnda slag
kunna komma till rätta med de eventuella brister som kan förekomma i
överförmyndarorganisationen.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:1770.

Stockholm den 27 oktober 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne
Andersson i Gamleby (s)*, Ingemar Konradsson (s), Allan Ekström (m),
Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s)*, Stig Gustafsson (s)*. Per
Israelsson (vpk), Margit Gennser (m)* och Kersti Johansson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Allan Ekström och Margit Gennser
(alla m) anför:

Vi instämmer i motionärens bedömning att många av de uppgifter, som det
ankommer på en överförmyndare att taga ställning till, är av sådan juridisk
karaktär att det krävs särskilda insikter - såväl i juridik som i ekonomi - för
att lösa dem på ett sätt som tillvaratar den omyndiges intressen. Det kan
emellertid icke nu komma i fråga att uppställa särskilda krav på formell
kompetens så länge uppdraget skall beklädas av person som utses genom en
politiskt vald församling. Det kan därför finnas skäl att i annat sammanhang
överväga om den nuvarande organisationen är den mest ändamålsenliga.

mlnmb/gotmb Stockholm 1983 75942