om Östra Timor

Betänkande 1981/82:UU19

UU 1981/82:19

Utrikesutskottets betänkande
1981/82:19

om Östra Timor
Motionen

I motion 1980/81:913, yrkande 3, av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande omröstning i FN om ockupationen av Östtimor.

I motionen anförs bl. a. att regeringen måste tvingas att förändra sin
inställning och ta nya initiativ för att främja självständighet för Östtimor.

Två andra yrkanden i samma motion om katastrofbistånd till Demokratiska
Republiken Östtimor behandlades under föregående riksmöte i
samband med övriga biståndsfrågor (UU 1980/81:20).

Bakgrund

Omständigheterna kring den indonesiska ockupationen av Östra Timor i
december 1975 - sedan befrielserörelsen Fretilin på hösten 1975 utropat
Östra Timors självständighet - och den senare utvecklingen t. o. m. år 1979
har utförligt redovisats i tidigare utskottsbetänkanden med anledning av
motioner om bl. a. upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska
Republiken Östra Timor (UU 1976/77:4, UU 1978/79:13 och UU
1979/80:5). De då aktuella motionsyrkandena har avslagits av riksdagen.

Av dessa betänkanden framgår bl. a. att Sverige som medlem av FN:s
säkerhetsråd vid dettas behandling av Timorfrågan i slutet av år 1975
kraftfullt tog ställning mot den illegala indonesiska ockupationen och för
Östra Timors folks rätt till självbestämmande. Sverige har därefter till år
1980 stött de FN-resolutioner, i vilka hävdats Östra Timors rätt till
självbestämmande, Indonesiens anspråk tillbakavisats och tillbakadragande
krävts av dess styrkor från området.

Utvecklingen har emellertid efter hand gått mot ett fastare inlemmande av
Östra Timor i Indonesien. År 1977 införlivades området formellt med
Indonesien och blev dess tjugosjunde provins. Fr. o. m. år 1979 har Östra
Timor inkluderats i Indonesiens tredje femårsplan.

Uppgifterna om den militära och politiska situationen i området efter 1975
har varit bristfälliga och delvis motsägande, beroende på varifrån de
härstammat. Fretilin, vars huvudsakliga ledning utövas från Mogambique,
uppges numera bestå av några hundratal man under vapen som skall ha
trängts tillbaka till otillgängliga bergsområden i områdets västra del.
Stridsaktiviteten har uppenbarligen efter hand avtagit.

1 Riksdagen 1981182. 9 sami. Nr 19

UU 1981/82:19

2

Det står emellertid klart att de senaste årens händelser kommit att drabba
öns befolkning mycket hårt. Den katastrofala svältsituationen som kunde
konstateras när internationella hjälporgan fick tillträde till området hösten
1979 har dock kunnat hävas. Såväl Röda Korset (ICRC) som den katolska
hjälporganisationen CRS (Catholic Relief Service) har i år avslutat sina
katastrofhjälpinsatser. Båda är emellertid fortfarande verksamma i området,
ICRC med medicinska uppföljningsinsatser och CRS med reguljär utvecklingshjälp.
Båda arbetar också med att söka efter försvunna personer, vilkas
antal fortfarande betecknas som stort. Representanter för ICRC har
förklarat att de genom organisationens närvaro på ön har möjlighet bedöma
om behov av förnyade katastrofinsatser skulle uppstå.

Den efter hand förstärkta indonesiska kontrollen över Östra Timor har
medfört en de facto-situation som inte undgått att påverka FN-behandlingen
av frågan. Australien, Nya Zeeland och ASEAN-länderna har erkänt den
indonesiska överhögheten över området. Omvärldens hållning återspeglas i
generalförsamlingens omröstningar med allt svagare stöd för Östra Timorresolutionen.
Enda avbrottet i denna trend var år 1979, uppenbarligen enär
resolutionstexten då hade huvudsakligen humanitärt innehåll. Röstsiffrorna
blev 62-31-45. Sverige röstade för resolutionen. I denna framhölls rätten till
självbestämmande för Östra Timors befolkning. Vidare förklarades att detta
folk fritt måste få besluta om sin framtid under FN:s överinseende. I övrigt
uppehöll sig resolutionen helt vid de humanitära aspekterna på Östra
Timor-frågan.

I en svensk röstförklaring uttalades tillfredsställelse över den framträdande
plats de humanitära aspekterna fått i resolutionen. Det var på detta sätt
som omvärlden bäst kunde hjälpa Östra Timors folk. I förklaringen
upprepades stödet för principen om folkens självbestämmanderätt. Emellertid
erkändes att det på Östra Timor nu rådde en faktisk situation som man
inte kunde se något realistiskt alternativ till. Sveriges ja-röst fick ses som ett
uttryck för stöd åt resolutionens humanitära aspekter.

Vissa förändringar i 1980 års resolutionstext ledde till att Sverige avstod vid
omröstningen. Röstsiffrorna blev 58-35-46. I en röstförklaring underströks
Sveriges stöd för principen om självbestämmanderätt samt uttalades att
Indonesien brutit mot denna princip genom invasionen av Östra Timor och
genom sin vägran att hörsamma FN:s resolutioner. Sveriges uppfattning om
Indonesiens handlande var oförändrad.

Vid behandlingen av en liknande resolutionstext under generalförsamlingens
möte i höst avstod Sverige likaledes vid omröstningen. Röstsiffrorna blev
54-42-46. Ja-rösterna kom främst från afrikanska stater, några öststater samt
vissa latinamerikanska och karibiska stater. Länderna i Västeuropa avstod -med undantag för Cypern, Grekland, Island och Portugal - liksom bl. a.
Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och Ungern.

I en svensk röstförklaring hänvisades till motsvarande förklaring i fjol. Det
underströks också att Sverige stött de internationella humanitära hjälpinsat -

UU 1981/82:19

3

serna på ön och att dessa måste få fortsätta om en ny hungerkris uppstod.
Sverige vädjade till Indonesien att hålla möjligheterna härför öppna och att
brådskande lösa aktuella familjeåterföreningsfall.

Utskottet

Utskottet kontaterar att Sveriges röstning i FN inte betyder att vi har
godkänt Indonesiens annektering av Östra Timor. Tvärtom har i röstförklaringar
understrukits att vår uppfattning om Indonesiens invasion, dess
vägran att hörsamma FN:s uppmaningar och dess vägran att låta Östra
Timors befolkning utöva sin självbestämmanderätt kvarstår oförändrad.

Även om den faktiska situationen på Östra Timor under senare tid
förändrats vill utskottet för sin del upprepa sin tidigare uttalade åsikt att
Östra Timors folk, i enlighet med FN:s resolutioner om avkolonisering,
måste ges möjlighet att under FN:s överinseende fritt få bestämma sin egen
framtid.

Utskottet vill samtidigt framhålla vikten av att Röda Korset och andra
internationella biståndsorganisationer är beredda att ånyo bistå befolkningen
i området om försörjningsläget snabbt skulle försämras samt att sådana
biståndsinsatser i största möjliga utsträckning underlättas i området.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkande 3 i motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:913, yrkande 3.

Stockholm den 8 december 1981

På utrikesutskottets vägnar
GERTRUD SIGURDSEN

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Gertrud Sigurdsen (s), Sture Palm
(s). Linnea Hörlén (fp). Olle Göransson (s), Ingrid Sundberg (m), Mats
Hellström (s), Gunnel Jonäng (c), Per-Olof Strindberg (m), Jan Bergqvist
(s). Sture Korpås (c). Carl Lidbom (s). Axel Andersson (s), Sten Sture
Paterson (m), Anders Ljunggren (c) och Ulla Orring (fp).

Särskilt yttrande

Gertrud Sigurdsen, Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Jan
Bergqvist, Carl Lidbom och Axel Andersson (alla s) har avgivit följande
särskilda yttrande:

UU 1981/82:19

4

Vid 1980 års generalförsamling i FN ändrade den svenska regeringen sin
röstning i fråga om den resolution som behandlar rätten till självbestämmande
för folket på Östra Timor och behovet av humanitär hjälp till de
nödlidande människorna där. Efter att tidigare ha röstat för motsvarande
resolutioner avstod den svenska regeringen. Regeringen avstod sedermera
också på 1981 års resolution. 1980 års resolution innehöll i huvudsak samma
element som året dessförinnan. Därutöver välkomnade man att den tidigare
kolonialmakten Portugal nu tagit initiativ till att erbjuda förhandlingar med
Indonesien om Östra Timors politiska och legala status.

På Östra Timor syntes ingen förändring ha inträffat som skulle kunna
motivera den förändade svenska rösten. Röda Korsets begränsade nävaro på
ön hade ytterligare understrukit det stora behovet av humanitär hjälp.
Rapporter om stridsaktivitet på ön - som behandlats i FN och i internationella
nyhetsmedia - visade att gerillaaktiviteten låg på ungefär samma nivå
som året innan.

Oklarhet har därför rått om motiven för Sveriges förändrade hållning i
fråga om Östra Timor. Utrikesdepartementet uttalade om 1980 års
resolution att den humanitära sidan av problemet ”i årets resolution tunnats
ut till den grad att det från svenska utgångspunkter nu måste vara en
konsekvent linje att avstå på årets resolution”. De krav som berör det
humanitära hjälpbehovet var emellertid i stort desamma som i 1979 års
resolution. Därutöver underströk man att förutom FN:s barnfond och FN:s
flyktingkommissarie även World Food Program borde ge hjälp till Östra
Timor. I detta avseende hade de humanitära kraven sålunda i själva verket
förstärkts.

I uttalande från utrikesdepartement hävdades också att - till skillnad från
1979 - de politiska aspekterna dominerat i resolutionen. Formuleringarna
om självbestämmande var emellertid identiska med föregående års resolution,
som Sverige stödde. Sverige har också i olika röstförklaringar uttalat
stöd för dessa principer. Det som tillkommit i 1980 års resolution var att
Portugals regering för första gången tog sitt ansvar som tidigare kolonialmakt
och ville bidra till avkoloniseringsprocessen. Det fanns sålunda, enligt vår
mening, inga bärande principella skäl som kunde motivera den förändrade
svenska röstning som innebar ett beklagligt avsteg från det sätt på vilket
Sverige bruka hävda folkens rätt till självbestämmande.

GOTAB 70027 Stockholm 1981